Så kom dagen…

Idag begravdes min vän Micke.

Jag tror det var 2003 vi lärde känna varandra och kom att bli väldigt nära vänner genom åren..

Ännu en vän i jorden före mig , alltid lika sorgligt – men med Micke reagerade jag verkligen starkt… exakt på timmarna nästan 10 år efter han hamnat i rullstolen så valde han att lämna oss. Och jag förstår honom men shocken blev stor Även om jag på riktigt tror att han har det bättre nu.

Jag känner väldigt stor empati för hans pappa Peter som förlorat sina allra närmsta och haft mycket sorg och tradgedier på sin väg. Tyvärr träffades vi först nu på Mickes begravning.

En fin person som gjort allt i sin makt för sin son.

Smärtan hos våra närmsta blir ju på ett sätt också vår egen, och maktlösheten det innebär att bara kunna hjälpa till en viss grad… ja den är jämförelsevis helt oliderlig.

På Begravningen idag var kyrkan fylld med vänner och familj.

En fin ceremoni hölls där det lästes upp några sista ord som Micke ville dela med oss.

Jag tror dessa ord tog oss alla rakt i hjärtat , inte ett öga var torrt, och precis som hans önskan var så kommer jag också minnas honom lycklig och rusig dansandes med sitt charmiga leende och glimten i ögat . Så som han var innan hans öde satte honom i rullstol .

Fri i själen och alltid glad och äventyrslysten.

Är det nåt jag förknippar medMicke så är det resor. Han reste otroligt mycket och han har gett mig många ovärderliga tips när jag begett mig ut på mina egna .

Känner att det är dax igen

Nån ”riktig” resa. Längre bort och med större syften är att bara festa eller chilla på nån strand.

Det får ta och bli en nu i vinter, Kanske är det Micke som pushar på därifrån han nu är för att han vet att det kommer vara bra för mig 🙂

Vill gärna tro att det finns en liten del som inte lämnar helt.

Oavsett om någon vakar över oss och sänder oss små tecken eller ej så lämnar de aldrig våra hjärtan.

I väntans tider..

Har inte fått mitt utlovade provsvar från veterinären än :/ . Men Atrox verkar åtminstone må lite bättre nu när han bara får special blötfoder . Dyrt som attan jämförelsevis med vanligt foder, men hoppas det bara är såhär enkelt o inga njurproblem som jag befarat…

Runt 30 spänn om dan e ju inga cash för att fluffisen ska må bra 🙂

Veterinärbesök

Atrox var motsatsen till samarbetsvillig när vi var hos veterinären igår för att ta blodprov samt göra seniorkoll.

Det slutade med att han blev så vildsinnt och livsfarlig att han fick sövas ner…

Sedan väcktes han och vi fick åka hem.

Nu väntar vi på provsvaren som kommer imorgon…

Födelsedag på Spirits of the djungle med dom Bästa !

I helgen var det festivaldax i fjällbacka , nämligen bestämt Spirits of the Djungle som Petur o c/o anordnade.

Jag åkte upp med Merre och raveRikkinen på fredan , vi hittade resten av alla o styrde upp Merres tält innan festligheterna drog igång o sen var d FULLT ÖS hela helgen nonstop 🙂

Både Gamla som nya vänner ansträngde sig för att fira mig med presenter, skumpa sång, festligheter oc good energy delux hela helgen lång. Tack Alla ,blir rörd över all kärlek jag fått 🙂

Bogge körde takeover på spelarna i chilllen o drog igång ett riktigt slirset. Favoritbanditen brännde rakt in i väggen . Perry wobblade runt nere på dansgolvet och jag o Dave flaxade runt ÖVERallt 🙂

Har haft fantastiskt roligt 🙂

Nu e det recoverydax!

Verklig Smärta

Att vara en människa som är i intensiv kontakt med sina känslor har definitivt sina mörka sidor ..

Lika mycket som jag kan känna eufori och njuta av livet All In känslomässigt när det är som bäst , så gäller detsamma definitivt och obevekligen även när Situationen är den motsatta.

Lika magiskt som livet kan vara på sin topp – lika mörkt är det på sin botten och det skapar mycket lidande hos en person som mig som är oförmögen att stänga av när det blir jobbigt.

När verkligheten slår tillbaka blir den för Verklig och när man känner sorg och smärta så börjar det ofta även klia i gamla själsliga ärr…

Min Verklighet består just i detta nu efter Mickes tragiska bortgång framförallt i att mina vänner som jag håller kära Dör före mig – En efter En … det blir andra begravningen av en vän denna sommaren.

Min Verklighet består även i att personen jag trodde jag skulle spendera mitt liv med krossade mitt hjärta så jag var tvungen att lämna honom – och trots att jag fortfarande älskar honom och han bönar och ber om att få mig tillbaka så känns det som om han dödat en bit av mitt inre som nu är förlorad för alltid…

Och den består i att jag för längesen tvingades sluta med det jag brann för pga skada- och fortfarande 15 år senare fortfarande inte funnit något som ger mig samma Mening… än idag är 3 operationer ifrån att kanske kunna laga mina händer till det bättre vilket ger mig föga hopp.

Naturligtvis finns det många därute som slåss mot betydligt kämpigare öden, men min verklighet och smärta är ju min och därmed det enda jag till 100% kan relatera helt totalt till. Jag försöker hantera den så gott jag kan och hitta vägar att uthärda och leda mig själv genom mörkret jag känner ibland.

Jag anser överhuvudtaget att man aldrig ska jämföra någons smärta med sin egna eller någon annans, för även om det verkar oproportionerligt situationsmässigt så kan upplevelsen ändå vara motsvarande stark och då spelar det ingen roll om en person förlorat sitt älskade husdjur medan en annan kanske förlorat hela sin familj.

Även om vi är empatiska nog att tillochmed känna in delar av andras smärta så är det bara i proportion till vår egna självupplevda sådan som vi kan jämföra och bedöma graden av vårt lidande – mot tidigare situationer vi upplevt som skapat detsamma.

Det som inte dödar härdar sägs det – och på ett sätt stämmer det, men på ett sätt verkligen inte.

Trots att mitt lidande går lika djupt som alla andra starka känslor hos mig så hade jag inte velat byta ut min känslighet… men jag önskar att jag ibland kunde förhålla mig annorlunda till den och saker som sker.

Jag vet inte om man direkt växer med smärtan som det också sägs… . Jag tycker att man både utvecklas och invecklas av den …

Man Medvetandegörs – på gott och ont

Åtminstonde gör jag det med min.

Min hjärna käkar upp sig själv enligt Illustrerad Vetenskap

Makes fucking Sense – för mitt minne är verkligen katastrof. Så till den grad att jag blir rädd ibland….
Det mesta är väldigt blurry. Vissa hela år tycks försvunna, människor har jag mycket svårt att minnas ibland även om vi umgåtts , likaså vissa resor jag gjort (fast där har väl alkoholen måhända haft en roll i ekvationen ;)…

Men inte så konstigt eftersom min stackars hjärna måste vara synnerligerligen kannibalistisk vid det här laget eftersom jag haft sömnproblem sen barnsben som dessutom blivit intensifierade som fan och behandlade med sömnmedikament de sista 15 åren.

Vaken är jag dock grym på att vara och verkar utåt sett mindre påverkad än de flesta jag känner.

Så , till alla mina vänner – Vi lär passa på o hänga NU innan jag förvandlas till en grönsak på riktigt och glömmer bort er allihop!

😉

Ni hittar artikeln här :
http://illvet.se/manniskan/hjarnan/somnbrist-far-din-hjarna-att-ata-sig-sjalv

RIP Micke

Möttes för nån timme sen av beskedet att du inte längre finns bland oss 💔😢

Du var en kär och mycket nära vän senmånga många år tillbaka så Detta smärtar mig obeskrivligt mycket. Särskilt eftersom vi ej hunnits ses sen sist då jag blev besviken på dig vilket jag även sa till dig :(. Vi pratade ut om den situationen över mess och det var lugnt. Men känns så tråkigt att ha skilts sist vi sågs med halvbad energy 😖

Man går ständigt runt och tror att det finns tid kvar … 🙁 Tid att lappa ihop oenigheter och missförstånd… tid att ha roligt och göra alla de där sakerna man planerar och drömmer om ihop.. 🙁 .

Nu finns där ingen mer tid för oss till allt detta 💔
Kommer aldrig glömma alla goa stunder vi spenderat ihop.
Skrattat , festat, levt livet… hur dina restips hjälpt mig att upptäcka ställen jag Aldrig hade hittat själv…

Och jag glömmer aldrig hur du hamnade i rullstolen.
Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag kom in efter beskedet om din olycka och du låg där oförmögen att röra dig alls.
Sjuksköterskan gav dig vatten med hjälp av en pincett och bomullstuss. 😖💔
Du hade varit hos mig tidigare samma kväll som det hände.
Jag kom till dig på sjukhuset varje dag … fixade harry potter till dig att läsa och lyssna på som du älskade (vilket jag visste du skulle) .
Du fick veta att du aldrig mer skulle kunna gå 💔😭. Trots detta kämpade du dig tillbaka till att vilja leva och jag var sjukt impad hur stark du var trots vad du varit med om.
Jag försökte hjälpa dig på de sätt jag kunde och jag vittnade för dig i utredningen .

Tyvärr var det även så att Varje gång vi träffades under alla dessa år , oavsett hur glad jag var att se dig därefter så gick mitt hjärta alltid sönder lite varje gång när jag såg dig sitta i den där rullstolen 🙁

Jag kunde inte tänka mig någon mindre lämpad än dig för ett sådant öde. Du kunde ju typ knappt sitta still innan utan var ständigt på språng , rastlös, äventyrslysten och sprallade jämt runt.
Du älskade att resa och var en sådan livsnjutare…

Den stolen blev ditt fängelse.
Nu är du fri från det .

Vila i Frid min vän – tills vi ses igen ❤️