Mobilinslaget fick bättre ljud än med kameran

I förra veckan hade vi en kort kurs om att göra mobilinslag, alltså att filma ett inslag med mobilen och sedan även redigera inslaget i mobilen. Det kan vara till användning om du till exempel behöver rapportera live vid en olycka eller kanske intervjua någon efter en konsert. Efter melodifestivalen och idols fredagsfinaler är det många webbsidor som livear på plats och intervjuar deltagare.

Jag som vill ha klara bilder och älskar att redigera i Premiere pro, blev positivt överraskad över hur bra det faktiskt kan bli med mobilen. Speciellt ljudet när du har hörsnäcka. Idag hade jag två mobilinslag att göra varpå det ena filmades intill en trafikerad väg och trots att jag knappt hörde vad jag själv sa medan jag filmade så blev ljudet riktigt bra! Faktiskt betydligt bättre än om jag filmat med systemkamera utan mikrofon.

Ett bra tips om ni jobbar mycket med inslag på webben eller saknar mikrofon för att lägga in VoiceOver. Bara att använda mobilen med hörlurarna.

Nu ska jag skicka in ett inslag och sedan tar jag kväll!

Hoppas ni har en fantastisk kväll <3

Bilden togs för ett år sedan när jag och min fina Amanda gjorde en av våra första fotouppgifter. Tänk vad otroligt mycket som har hänt sedan dess och allt en har hunnit göra och hur en har utvecklats. Häftigt!

Visning på Titan och Filmhuset

I september pitchade jag en ide till en reality tv-pilot som sedan dess har filmats och redigerats. Min roll var som projektledare samt att sköta castingen av deltagare. Det har varit ett så jäkla roligt projekt och jag är väldigt stolt över varje person som har varit delaktig i produktionen.

För exakt en vecka sedan satt jag och en klasskompis (en av filmens två fantastiska redigerare) tills cirka halv ett på natten och gjorde de sista ändringarna i redigeringen. Dagen efter var det nämligen dags för visning av filmen på produktionsbolaget Titan Television och då behövde den vara helt klar. Tv-piloten är ett hårdklippt och underhållande familjeprogram och responsen blev precis vad vi hade hoppats på – alla skrattade högt! Det var superkul att få visa filmen och framför allt att få träffa några av de som jobbar på Titan.

Igår var det dags för ännu en visning. Denna gång på Filmhuset och de som såg filmen var många från utbildningen, vänner och tidigare elever som idag jobbar på diverse produktionsbolag. Även där fick vi grym respons när hela biosalongen skrattade sig genom filmen. Sådan lättad och glädje att vi fått ihop ett såpass bra resultat på den korta tid vi haft och låga budget.

Det var fantastiskt roligt att få chansen att skapa ett format och se det ta verklig form. Jag tyckte också att det var fantastiskt kul att få casta deltagarna till piloten. Casting är verkligen något jag kan se mig jobba med framöver. En av flera saker. Jag har ju alltid gillat att jobba mångsidigt och det vill jag fortsätta med. 

  • Vill ge mängder av credd till teamet och deltagarna och lite extra till redaktören Guro som skrev ett toppenmanus 

Me too

Jag vet inte vilken av gångerna jag ska berätta om men jag kan ta ett av mina starkaste och tidigaste minnen.

När jag var i tonåren hamnade jag och ett par tjejkompisar på en fest med ett gäng äldre killar. En av killarna försvann in i sovrummet som låg precis bredvid badrummet. När jag senare var påväg till toaletten stod sovrumsdörren öppen och han fick syn på mig.
– Du, kom hit ett tag jag måste berätta en sak, ropade han.

Ung och osäker gick jag in dit. Snabbt drog han ner mig i sängen, tvingade sig på mig med kyssar och hans händer innanför mina byxor. Med all min kraft försökte jag få bort hans händer. Det gick inte. Det bara gick inte. Jag var inte stark nog. Han var en stor och vältränad kille och jag var helt fysiskt underlägsen. Jag kom ingenstans. Inte heller vågade jag skrika.
– Då kanske hans kompisar kommer in och situationen eskalerar till något ännu värre, tänkte jag. Tillslut skulle min dåvarande bästa vän gå på toaletten och fick syn på oss. Hon förstod först inte vad som hände men gick ändå in i sovrummet och då slutade han. Genom en desperat blick försökte jag signalera till henne att jag är i behov av hjälp. Hon lyckas avleda hela situationen genom att prata på, skämta och låtsas som ingenting. Jag följde med henne ut till resten av festen. Kände mig rädd, hjälplös och äcklad. Men jag sa ingenting. Jag var bara tyst.

Mannen var 24 år gammal. Jag var 16 år.

Under mitt vuxna liv har jag många gånger suttit i samtal med andra kvinnor om sexuella trakasserier men aldrig har det suttit en kvinna i sällskapet som inte själv har upplevt det. Aldrig. Det jag valde att berätta om ovan var ett övergrepp och det fruktansvärda är att de flesta kvinnor jag har pratat med har även varit med om det.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp i en värld där sexuella trakasserier har normaliserats och hör till det mer vanliga än ovanliga. Där en anmälan sällan leder till en fällande dom. Där det istället tystas ner. Där varje gång du går ut på krogen är det någon som nyper dig på rumpan när du går förbi och du blir kallad h*ra när du säger ifrån.   

Det här kommer inte förändras över en natt utan vi har en lång väg att gå och vi går i uppförsbacke. Men det är så viktigt att det här uppmärksammas och kommer upp till diskussion, som det gör nu. Det måste bli en förändring och den förändringen tänker jag vara en del av. #Metoo

 

Är sömnsvårigheter för alltid?

Redan i lågstadiet började jag få sömnsvårigheter. Inte med att sova en hel natt utan det att just lyckas somna. Som barn var jag hyperaktiv och lekte med gossedjuren i sängen istället för att sova. För när jag la mig och blundade kittlades det i hela kroppen. Men jag somnade tillslut, kanske någon timme senare än jag borde ha gjort men det var ändå okej. I tonåren exskalerade sömnproblemen och som ung vuxen hände det att jag gick till jobbet utan att ha lyckats sova en enda minut under natten. Efter lunchtid var jag då omänskligt trött och bilden började flimra. Kroppen skrek efter en djup sömn. Det var verkligen fruktansvärt. Tillslut fick jag insomningstabletter (alltså ej sömntabletter ) för att få hjälpa med den svåra biten. Dock  fick jag recept för vid behov. Vilket betyder att jag kan sova bra ungefär två gånger i veckan. Ibland sover jag bra av mig själv, det beror lite på stress runt mig eller hur mycket jag får sova ut på morgonen och så vidare. 

Det jag undrar är om sömnsvårigheter någonsin släpper? Om en har levt med det sedan barnsben. Kan det då släppa? Jag känner mig inte helt säker på det men har en småbarn kan jag tänka mig att en slocknar av ren utmattning emellanåt. Då kanske det tvunget blir någon rutin. Vad vet jag? Återstår att se. 

Inatt kunde jag nämligen inte alls sova. Natten innan likadant, då vaknade jag dessutom mitt i natten och låg vaken över en timme. Konstigt det där. 

Har ni sömnsvårigheter? Om ja, vad gör ni för att motverka det? 

Filmtips – nya filmer

Här kommer tips med en blandad kompott av nya filmer!

Hacksaw Ridge, ett verklighetsbaserat och prisat krigsdrama med Andrew Garfield i huvudrollen. Mel Gibson har regisserat filmen och precis som väntat är den extremt rå med de mest verklighetstrogna krigsscener jag sett. Jag är inte mycket för krigsdraman annars men denna film handlar om en helt fantastisk man, en riktig hjälte och jag tycker att alla ska se den. Andrew Garfield blev även nominerad till en oscar för sin fantastiska prestation. En av de bästa filmer jag sett.

 

Måste Gitt. Svensk komedi med Can Demitras i huvudrollen. Filmen handlar om den småkriminella förortskillen Metin som har skrivit en bok om brott han begått tillsammans med vänner. Boken hamnar av misstag i händerna på ett bokförlag. Filmen är både rolig och har ett viktigt budskap om kulturkrockar och utanförskap i förorterna.

The Belko Experiment. En nervkittlande skräckthriller som har många liknelser till ”Saw” – filmerna. Ett 80-tal medarbetare blir instängda på arbetsplatsen där de måste döda varandra för att överleva. Historien är enkel men du sitter på helspänn filmen igenom. Gillar du skräckfilmer ska du se denna!

 

Bad moms. En spårad komedi om några småbarnsmammor som tröttnar på att hela tiden försöka vara de perfekta mammorna. Vi ser Mila Kunis i huvudrollen och Christina Applegate i en av birollerna. Filmen vann pris för bästa komedin i ”Peoples choice award” 2017.

 

Jag älskar dig – En skilsmässokomedi. Svensk komedi med Christine Meltzer och Björn Kjellman i huvudrollerna. Helt okej komedi om livskriser och ett äktenskap som inte längre har någon passion.

Halv åtta hos Natalie

Idag har jag haft en riktigt mysig dag med först medtitt på redigeringen av tv-piloten och sedan efterlängtat kompishäng.


Vid 22-tiden ikväll kom jag hem efter en otroligt trevlig middag tillsammans med Natalie och Amanda. Vi lagade mat tillsammans hemma hos Natalie och catchade upp en hel del. Det var längesen vi sågs och hade vi inte haft en tidig morgon som väntade hade jag säkert inte varit hemma ännu. De två har verkligen blivit några som betyder väldigt mycket för mig. Vi träffades första gången för drygt ett år sedan när vi började samma journalistutbildning. Vår vänskap har blivit väldigt betydelsefull för mig (för dem med hoppas jag lol). 

Det var riktigt skönt med lite kvalitéstid som avslut på denna ”Lill-Lördag”. 

Tv-pilot in the making

De senaste veckorna har vi skapat innehållet till en tv-pilot som filmades under hela förra veckan. Nu pågår klippning och redigering i ett par veckor och det ska bli extremt spännande att se det färdiga resultatet! Jag hoppas att det blir ungefär som jag har föreställt mig men det känns som att alla i teamet har samma vision. Vilket är superkul och väldigt betydelsefullt. På torsdag har vi en första titt ihop med producenten och sedan fortsätter redigerarna i ungefär en vecka till innan nästa titt.

Jag älskar verkligen den kreativa processen i att skapa något i rörlig bild. Oavsett om det gäller en tv-pilot, en dokumentär eller en långfilm. När det gäller långfilm har jag ju dock bara varit med att skapa innehållet framför kameran medan jag nu har jobbat bakom. Men att helt enkelt få utlopp av sin kreativa konstnärsådra älskar jag, oavsett formatet.

Nåväl, nu ska jag läsa vidare ur Camilla Läckbergs ”Häxorna”. Sov gott!

Today is the day

För ett år sedan började jag en journalistisk utbildning som innehöll en hel del föreläsningar och kurser om både tv-produktion, foto och ren journalistik. Vi fick jobba som en redaktion och producera egna videoklipp till en välgörenhetsgala (Carola uppträdde), vi producerade även ett eget magasin på cirka 68 sidor där jag fick intervjua och fota en kvinna (driver Emmas vintage) till omslaget. 

Det är bara ett litet ihopkok av allt vi fick göra under första året. Jag kanske gör ett längre inlägg, mer specificerat om utbildningens innehåll under veckan. 

För nu, idag, är det nämligen dags för mitt andra år som även är det sista på utbildningen. Det här året kommer se väldigt annorlunda ut mot förra. Först för att våra klasser blir lite utspridda då vi fått göra tillval och alla har inte valt lika kurser. Jag kommer till exempel börja terminen med en kurs i tv-produktion och vi ska bland annat filma en pilot till en realityserie. Sedan följer en programledarkurs och weddredaktörkurs med mycket fokus på (min favorit) sociala medier.

Nu är jag sjukt taggat att sätta igång med utbildningen och att få träffa alla igen!! Det känns helt magiskt att få träffa och krama om alla som en inte sett på hela sommaren. Jag har dock träffat ett par stycken från skolan; Amanda och Eneida❤.

Lets do this! Ha en grym start på veckan!

Att våga prata om ångest

Har du haft ångest någon gång? Då menar jag inte att ha ångest över något du har glömt att göra eller att vakna upp med ångestfyllda minnesluckor efter en blöt utekväll. Utan jag menar om du har levt med daglig ångest under någon period av ditt liv? Då är du inte ensam.

Min ångest utvecklades redan som barn och jag har aldrig riktigt blivit fri den men jag har lärt mig att hantera den.

Under lågstadiet, som årskurs ett till tre hette på den tiden, utvecklade jag panikartade tvångstankar. För mig var det ett sätt att försöka påverka saker jag inte mådde bra utav och inte heller kunde rå för under min barndom. Tvångstankarna blev tillslut som ritualer jag utförde, till största delen innan och efter skolan.  Jag levde med en konstant oro i kroppen över att familjeproblem inte skulle bli bättre utan att det istället skulle bli ännu värre. Ganska snabbt efter att tvångstankarna hade blivit min vardag kom magsmärtan. Jag fick kraftiga smärtor i magen, illamående och kräktes flera gånger om dagen under skoltid. Flera läkarbesök följde men de hittade aldrig någonting. Tillslut följde min farmor med mig till vårdcentralen och sa till mig att berätta om min tillvaro och efter det stod det klart att det kom inifrån. Det var min kropps sätt att hantera saker som jag höll inom mig själv och känslor jag desperat försökte kväva.

Som vuxen förstår jag att det var ångest i olika uttrycksformer som jag kände, men jag var för liten att förstå det då. Jag minns hur jag brukade tänka att jag inte längre kunde minnas hur det kändes att inte ha ont någonstans. När jag nu tänker tillbaka på det hade jag verkligen önskat att jag vågat prata om det och säga som det var. Det hade förmodligen hjälpt mig en hel del med min istället uteblivna bearbetning. Om någon hade sagt att det var okej att må dåligt och fått mig att öppna upp.

Idag upplever jag ångest relativt sällan och nu vet jag att det går över, även om det känns och är lika verkligt när jag befinner mig mitt i det. Det känns som en stor tyngd av smärtsamma känslor och obehag i magen. En känsla av att något bara är så otroligt fel men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Jag känner en extrem oro och som att jag har gjort något fel, utan anledning. Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Det smyger sig på som från ingenstans utan någon egentligen utlösande faktor, utan det bara kommer.

Ångest syns inte utanpå och det är nog ingen som inte känner mig väl som tror att jag har brottats med ångest till och från hela livet. Jag är oftast glad, skrattar och skojar mycket. För jag är helt enkelt en glad person och jag väljer att alltid se glaset halvfullt, men då och då kryper sig ångesten ändå på.

Nu för tiden är det som sagt sällan jag känner av den och den mesta tiden mår jag nästan oförskämt bra. Kanske är det också därför jag har lättare att skriva om det idag. Men mina ångestdemoner, som jag kallar dem, kommer jag alltid ha kvar, även om det går långt emellan gångerna jag känner av dem.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att belysa ämnen som varit tabubelagda som ångestsyndrom. Även om det idag är mer accepterat att prata om psykisk ohälsa än för bara några år sedan, kan det fortfarande vara extremt obekvämt för den som lider utav det och det är just därför jag väljer att skriva öppet om min egen ångest.

Om du lider av ångest eller annan psykisk ohälsa rekommenderar jag dig att prata med någon professionell om det. Genom din familjeläkare kan du få en remiss till en KBT terapeut eller vad läkaren anser du behöver. Du kan även ringa olika stödlinjer där du får vara anonym och kan prata av dig. Här hittar du flera hjälplinjer.

Här kan du läsa hur statistiken ser ut i Sverige gällande psykisk ohälsa.

malena