SOL, PSYKBRYT & BABYTALK


Dagen höll på bli stressig som fuck. Stressen brände ihjäl min bröstkorg och fick mig att snea på livet. Men solen sken så jag skyndade mig ut med Adriano och Aaliyah. Börjar vänja mig vid två barn ute. Jag måste. Snart kommer fan den tredje haha. Men jag känner mig så mycket friare utan hennes tunga syrgastank i korgen på barnvagnen. Så skönt att typ behöva slippa be om hjälp för att ta ut mina barn när jag känner för det. Vi softade under solens strålar. Aaliyah och jag tittade på när Adriano lekte och han underhöll oss när han körde traktorn baklänges skrattandes. Sen fick han ett psykbryt och puttade på traktorn skrikandes. Han ba ”ARGH MINA SMÅÅÅÅ HÄNDER! WRAAAAH!” Och puttade på den helt våldsamt på gräset. Haha jag ba ”Men waaah? Cykla bara på den? Orka göra det jobbigt för dig själv!! Arga gobben!” Han ba ”NEEJ WRAaAH! JAG ÄR INTE ARGA GOBBEN.” Han lever i förnekelse <3 Min Dodo. Kunde sova en stund när vi kom hem. Sov sååå skönt med Junior och Gucci. Levande nallebjörnar är dem. Får allergichock som FAN och ser ut som en jävla salami om de gosar in sig på mig när jag ligger utan kläder på natten. Men att sova intill dem med kläder på dagen var så gosigt. Ville inte gå upp. Nu känner jag mig glad och utvilad iallafall. Aaliyah har börjat babbla ihjäl sig. Hon snackar riktig bebisspråk nu. Det är så gulligt så jag dör. Hon skrek ”ÄDA! ÄDA! ÄDA!” innan och det lät fan som ”Äta” var hennes första ord.

LÄSARFRÅGA – VAD SKA JAG GÖRA ÅT MINA PANIKATTACKER?

Hej Alexandra. Jag har följt din blogg ett tag som du kanske märkt pga kommentarer. Jag tycker du är så stark & modig framför allt som vågar skriva om allt. Jag har ett bekymmer. Jag har sån fruktansvärd ångest. Jag orkar ingenting, känner mig skum i kroppen hela tiden, känns som jag inte kan andas. Jag tror att jag är sjuk, har lungcancer osv, massa såna hemska saker. Ja jag inbillar massa helt sjuka saker egentligen. Allt detta beror nog på att jag är så SJUKT rädd för att de ska hända mig eller min son någonting. Jag har slutat med mina ppiller för jag trodde de förvärrade allt. Vårdcentralen tar mig inte på allvar känns det inte som. Jag tycker de är tufft att behöva gå runt & få panikattacker. Känna hur de känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstet när de är som värst. Det leder till att jag är vaken halva nätterna, vill bara ligga & vakta min son. Sedan orkar jag knappt med att vakna på morgonen. Jag tror de kan bero på starten jag hade med min son, han föddes med diafragmabråck, man vet hur skört livet är. Man vågar inte ta något förgivet. Har du något tips? Kram <3


Hej sötis! Tack så mycket ❤ Jag förstår dig. Har också hamnat i en väldigt trött period igen. Orkar inte heller mycket, känner mig tung i kroppen och ångesten är aldrig långt borta. Det är skitjobbigt med panikångest. För det handlar inte bara om känslan av att man kvävs. Det är också den konstanta oron i magen. Snurrandet som får en att känna sig åksjuk. Nervositeten som bara dyker upp från ingenstans och som fyller hjärnan med skrämmande tankar som inte går att stoppa. Varenda natt skrämmer jag upp mig själv med att Adriano och Aaliyah har dött i sömnen. Jag blir alltid så rädd. Måste kolla till hela tiden så Aaliyahs maskin inte stängt av sig och lyssna efter Adrianos andetag. 

Jag ser det värsta framför mig. Varenda natt. Och några gånger om dagen. Emot min vilja. Föreställer mig läskiga händelser som jag aldrig någonsin vill uppleva. Det är läskigt att ofta behöva uppleva dessa skrämmande tankar och oroliga känslor. Jag kan också psyka upp mig själv med läskiga sjukdomar. Oroa ihjäl mig för att någon i familjen ska få cancer eller att jag själv är döende. Det är jobbigt som fan hur oroliga tankar kan kännas så verkliga. Jag har levt med panikångest hela mitt liv. Ändå blir man aldrig riktigt van vid alla mörka inbillningar. Kroppen reagerar alltid som det händer på riktigt trots att man egentligen vet att det bara är ångesten som jiddrar. Men det är svårt att övertyga huvudet att allt är bra när hela kroppen känner att fara är på väg. 

Panikångest är fucked up och jag brukar se den som mitt egna lilla helvete, för mina inre demoner vet allt jag är rädd för och använder det emot mig. Det är plågsamt att tvingas tänka och känna såhär. Men samtidigt finns det någonting som är bra med panikångest. Vi som lider utav den här sjukdomen tar ingen för givet för vi föreställer oss alltid det värsta. Vi är inte långsinta. Vi ber om ursäkt och tar kärlek före vår ego. Även om vi känner att vi har rätt och den andra fel, förlåter vi oftast innan vi ens får en riktig förlåt. Vi ger kärlek som om det inte fanns en morgondag. Vi är inte ignoranta. Vi fattar att allt snabbt kan vända och det gör att vi är ödmjuka, förlåtande och kärleksfulla. Försök se det lite mer på ett positivt sätt -Du uppskattar livet och dem du älskar mer än andra❤.

Det som hjälper mig är att tänka att det snart kommer gå över. Jag måste prata med mig själv som jag skulle prata med en vän och försäkra om att det mörka som finns i mitt huvud, min rädsla, den är inte på RIKTIGT. Klart rädslan finns djupt inom mig. ”Men min magkänsla är en lögnare. Den har 99,9 gånger utav 100 alltid haft fel! Ångesten bara skrämmer upp mig själv som vanligt. Det känns som jag håller på att förlora just nu, men jag kommer vinna över panikångesten med att bevisa hur fel den hade, om bara några minuter. Jag är starkare än min panikångest.” 

Det brukar hjälpa mig också att sätta på musik som jag gillar och sysselsätta mig själv så mycket att jag tvingas sluta tänka. Typ försöka städa bort ångesten eller fokusera 100% på barnen. När Aaliyah låg på sjukhuset och jag hade panikångest att hon skulle dö när jag sov hemma, bad psykologen mig att istället föreställa mig Aaliyahs leende. Försök ersätt den läskiga tanken med en syn som du verkligen älskar och mår bra av. Försök skriv av dig, gå ut på en promenad, träffa en vän eller ring någon som kan få dig att känna dig trygg. Och ibland får man bara vänta ut den och påminna sig själv -Det blir alltid bra igen. 

LYCKAD DAG – CHECK 


Dåliga dagar behövs för att uppskatta alla bra dagar. Adriano har varit helt underbar idag. När jag och Shiwan lagade chili con carne åkte Adriano på sin traktor. Han låtsades som han skulle dra och jag sprang till honom så som han brukar springa mot dörren för ge mig en kram när jag går. Loooove you! Love you! Han sken upp som en solstråle och kom tillbaka med en osynlig påse McDonalds till oss. ”Mamma jag ska gå köpa kläder till dig nuuuu.” Han har varit så lugn, bedårande och söt. Vi åt middag till skräckfilmen Signs. Den med onda aliens. Jag kom ihåg hur rädd jag var när jag såg den som liten. Scenen där en Alien springer förbi på ett barnkalas skrämde skiten ur mig. Adriano var nära tvn och jag ba ”Åhhh kolla! Nu kommer Alien.” När den dök upp på tv-rutan sprang han emot mig i fullfart. Hoppade upp intill mig på soffan och gosade in sig i sitt täckeöverkast. Satt still, helt inne i filmen och lät mig hålla om honom <3 Frågade mig 20 ggr på typ två minuter ”Kommer aliiien snart?” Och trots att jag svarade ja 20 ggr fortsatte han att titta och gömma sig. Han var så SÖT. Jag smälte.


Så kul att han börjat få upp intresset för vuxnafilmer. Haha ew, syftar inte på porr. Lät som det. Men ni fattar vad jag menar. Han satt still hela filmen som en lugn unge. Helt chill. Jag tittade på honom typ mer än vad jag tittade på filmen. Log och skrattade. Han visste jag skrattade åt honom, så han skrattade tillbaka <3 Min fina älskade förstfödda. The Love of My life. My little mini-me! Vad mamma älskar dig. Älskar dig så mycket att det gör ont. 


Adriano är så cool. Efter filmen bad han mig sätta på Transporter 3 med den fiiiiiiina audin. Han gillar Jason statham. So does his mama. Ligger och skedar honom <3 Vi hade nyss ” I Love you” och ”jag älskar dig” krig. Älskar att han börjat säga ”Jag älskar dig såååå mycke mamma.” Han somnar när som och det gör jag säkert med. Men Jamie är klarvaken. Han rör sig fram och tillbaka. Får mig att magdansa typ. Snart har jag ännu en liten bedårande son att älska utanför magen <3

JIDDER & MIN HJÄRNA

Såhär trött är jag errrrday. Blir ännu tröttare av att se mitt trötta ansikte så ni fattar varför jag inte tar många selfies va? Braaa. Onödigt att ens sminka mig och låtsas vara pigg för min mascara kommer bara rinna och bilda svarta Kizzstreck av alla trötttårar. Pallar inte. Jag har iallafall varit på bättre humör idag. Orkat mer. Varit på jidderhumör. Shiwan kom ut från duschen utan handduk innan och det droppade ner på golvet från hans dingdong. Jag frågade ”Åhhhh är det vatten eller kissar du nu?” HAHA, jag var sarkastisk. Klart jag fattade att det var vatten. Han tittade SÅÅÅ SNETT på mig och utbrast ”Asså du är fan retarded. Tror du jag kissar på golvet eller? Det är vatten!! Vadå kiss??”  Jag dog av skratt och ba ”MEN NAHAE! Klart jag fattar att det är vatten. Det är inte som du brukar pissa ner dig på golvet eller?” HAHA, kunde inte sluta garva. Skrattar fortfarande bara jag tänker på det eller skriver om det. Så KUL att psyka honom. Älskar hur han fortfarande inte fattar ibland när jag är seriös eller inte EFTER FEM JÄVLA ÅR med mig. Lever för att mindfucka honom. Roligaste som finns. 

Jag måste ärligt talat ta mig ut. Men jag känner mig sååå ful. Haha hatar att gå ut när jag inte har fixat mig. Blir så obekväm. Överanalyserar allt. Vart ska jag titta? Vänster? Nej. Höger? Hur länge? Rakt? Solen får det att se ut som jag gråter. Upp i himlen? Letar jag efter fåglar att skjuta eller?  Ner på marken? Så jag inte trampar i hundbajs? Svär till slut ser det säkert ut som jag är vindögd för jag psykar mig själv så mycket med mina jobbiga högljudda tankar. Men jag måste ut och köpa något gott att äta. Behöver friskluft. Har svettiga händer. Ew. Mooooist haha. Fyfan. 


Såhär SÖT och STOLT!!! Hon gungar fram och tillbaka så gulligt och typ ålar sig fram. Snart kryper hon omkring överallt som en speedad råtta <3 

GRAVIDHJÄRNA & FÖRLOSSNINGSRÄDSLA 


Vecka trettiotre. Förutom de hårda sparkarna och den stora magen känns det typ som i början utav graviditeten igen.  Jag är så trött. Inte orkat sminka mig varje dag som jag brukar. Spelar ingen roll att solen skiner. Det kliar inte i mig att gå ut. Som det alltid gör annars. Vill typ bara vara ifred. Kände liknande känsla när jag var gravid med Adriano i magen. Gick igenom en identitetskris, blev nere och ville bara gömma mig. Som tur är avlastar Shiwan mig mycket. Är höggravid nu, så ALLT känns typ jobbigt.  Huvudvärken spökar fortfarande. Får typ vänja mig bara. Upplevde samma hamrande smärta över hela huvudet när jag väntade Adriano. Denna graviditeten med Jamie inuti är väldigt lik graviditeten när Adriano låg i magen. Skönt ändå. För graviditeten med Aaliyah var ju katastrofal. Som ni vet. 

Under graviditeten har man mycket ”Gravidhjärna”. 1. Man glömmer jätte mycket. 2. Hjärnan får för sig att man verkligen, verkligen verkligen vill någonting för att sedan  ba ”Wtf? Vad fan tänkte jag med?” Ett exempel. Jag ville döpa barnet i magen till AMARO. Ett fucking instagramfilter. Det var DÅ det finaste namnet som existerade och jag bröt kontakten typ i några veckor med Shiwans syster för hon ba Ew? Vad är det för konstiga namn? HAHA, hon hatade även namnen Akilles och Alentina. Akilles lät som en hundnamn och Alentina skulle uttalas som Aaaalentina istället för ”Ahlentina”. Det var ju bara skumt. Jag förstår henne nu flera veckor senare. Men då sneade ju på livet och ba ”Du njuter utav att trycka ner mig din jävla begativa bitterf*tta.” HAHA, riktig Oha-moment.

Till saken. Kejsarsnitt har varit världens bästa ide tills mamma informerade mig om att man är VAKEN under planerad kejsarsnitt. Förra gången sövdes jag ju bara ner för det var på väg att gå åt helvete med Aaliyah. Så nu skrämmer jag upp mig själv med att bedövningen inte kommer funka. Att jag kommer känna hur dem sprättar upp min mage och se hur blodet forsar åt alla håll. Typ som jag är med I Jaws och blir uppäten av en haj. Riktigt dramatisk. Men nu känns både vaginalt och kejsarsnitt läskigt. Ingen förlossning är spikat. Kommer med 99% få ett nej ang kejsarsnitt för nu kommer jag dyka upp som en osäker åsna. Så jag kommer SÄKERT att föda vaginalt. Men ärligt talat, jag är rädd. För det närmar sig nu och jag utsätter mig för den ondaste smärtan jag någonsin upplevt en TREDJE gång. Det är BRA smärta men ändå. Det gör såååååååååå såååååå sååååååå ont. 


La ut denna på instagram och min storasyster ba ”Omg. Jag trodde det var DINA håriga armar.” Jag ba”It is.” Haha det ser ändå ut som det. För vi ser lika bruna ut. Såhär står det i vecka 33.

När du är gravid i vecka 33 så ser inte ditt barn ut som en liten Alien längre, utan han eller hon liknar nu en människa. Benen på barnets huvud är inte sammanvuxna än, vilket gör området rörligare. Detta gör det lättare för barnet att passera ut genom bäckenet när det väl är dags att föda.


Barnet är i vecka 33 drygt 43 centimeter långt mellan huvud och häl och väger så mycket som 1,9 kilo. Barnet ökar med runt 200 gram i veckan ända fram till förlossningen. Runt vecka 33 så har även din fostervattenmängd nått sitt tak och det finns nu mer barn än vätska i livmodern. Detta är en av anledningarna till varför barnets sparkar och slag nu kan kännas ännu skarpare.

Barnets hjärna växer snabbt i vecka 33 och barnets huvud ökar i storlek. Livmoderväggen blir tunnare och barnet kan därför uppfatta ljus och mörker, exempelvis om det är dag eller natt. Fingernaglarna är nu tillräckligt långa för att nå fram till fingertoppen. När barnet väl är fött så kan de behöva trimmas. Det händer att barn river sig själv i ansiktet redan innan de föds, men detta är inget farligt.

När du är gravid i vecka 33 så har ditt barn även fått ett eget immunförsvar. Antikroppar skickas från dig till ditt barn som utifrån detta fortsätter att utveckla sitt immunförsvar. Något som är väldigt tacksamt när han eller hon kommer ut i vår värld som är fylld av bakterier.