Om jag var en påse 

Jag har egentligen väldigt svårt för budskap på olika saker i allmänhet och på väggar i synnerhet. Typ vem behöver påminnas om att ”andas” eller känna ”kärlek”.

Men denna förvaringspåse för leksaker skulle kunna vara gjord efter min devis. Jag ger liksom aldrig upp när något försvunnit. Häromdagen hittade jag en borttappat del till tvillingarnas leksaksbuss och Håkan konstaterade att ”det där måste har gjort dig väldigt lugn och lycklig med tanke på hur mycket du letat.”

Japp. Något störd är jag.  

  
 

Fjällen? Fjällen! 

Som jag längtat efter detta. Åka skidor med barnen, vara timmar utomhus, hasa runt i underställ och vara i en stuga som frossar i furu.

Idag har Daisy lärt sig åka slalom. Hon är enligt sin far en naturbegåvning. Jag och twinsen tittade mest på. 

    
    

 

God jul!

Julaftons morgon inleddes traditionsenligt med julkrubba i kyrkan.  

  Förbereder psalmerna.   
Siri med farmor. 

  Jag och två tredjedelar av barnen.   
Förväntansfulla. 

  Siri.   
Vi tände ljus för mormor och Daisy sa:”jag önskar att mormor levde.”  
Siri hittade Jesus-barnet.   
   
Och hon hittade ett får…

Årets gran…

Är tre meter hög och så stor att ljusen inte räcker till. Det är en sån där Disney-gran jag drömde om som liten. Daisy var dock fundersam över varför jag vägrade röda kulor och förstod inte motiveringen att ”de passar inte in i stilen i år.”

Oavsett blev de nöjda och den här bilden tog Lily av Siri när de på sitt egna speciella språk kom överens om (tolkar jag) att Siri skulle posera framför granen.  

 

Varför man aldrig ska handla julklappar med en femåring 

Daisy: Tyckte du om skidglasögonen som vi köpte till dig i julklapp mamma?
Jag: Jag har ju inte fått dem än. De ska jag säkert få på julafton. 
Daisy: Jag: Du fick nog inte säga det där. Det var en överraskning. Alla paket öppnar man först på julafton. 

Daisy: Du behöver ju inte säga till pappa att jag berättade. Det kan vara en hemlis. 

#kalendergate

Daisy har redan gett upp på årets julkalender. Tio minuter in i första avsnittet igår sa hon: ”När börjar julkalendern egentligen?” Ett klart underkänt betyg kan vi konstatera. Och hon verkar inte vara ensam. Diskussionen om julkalenderspel har ju fått en egen hashtag och orsakat debatt

Jag försökte locka med Trolltider, Pelle Svanslös eller Lillstrumpa från SVTs öppna arkiv men inte heller der fungerade. Fast Daisy var lite impad över att jag sett dessa julkalendrar när jag var liten. Nu kändes de lite… långsamma och, enligt Daisy, tysta. 

Det kanske blir som en vän kommenterade på Facebook – det kommer bli vi vuxna som kommer att binge-titta i mellandagarna istället.  

 Besviken tittare. 

Viktigt meddelande

Med tanke på hur extremt sällan jag, tyvärr, bloggar numer är det ju brukligt att jag bryter sviten med endast extremt viktig information.

Så här kommer den. 

Siri kissade OCH bajsade idag på pottan. Hon blev minst lika förvånad som jag. Daisy också. Hon ville titta på leveransen i pottan för att överhuvudtaget tro på det. Så det fick hon. Lily var relativt obrydd av denna milstolpe. 

Slut på meddelande. 

Plötsligt händer det

Man tänker att ingen vettig människa utsätter sig för detta. Man tänker att det är ju lite som att leka med elden att åka med tre trötta barn till ett köpcentrum efter förskolan en måndag. Man tänker att det kommer trotsas, skrikas och gråtas. Men man tänker att man får skylla sig själv som inte förberett och köpt allt som behövts köpas till skridskoskolan för femåringen dagen efter. Man tänker att det är bara att bita ihop och slutföra uppdraget trots motstånd. Man tänker att det kommer ändå inte allt sluta bra. 

Men plötsligt händer det. Barnen är glada, barnen samarbetar och är harmoniska. Man blir helt full av stolthet och tålamodet tryter inte för en sekund. Man tänker att nu gäller det att inte utmana ödet genom att gå på restaurang ensam med tre barn. Men man gör det ändå. Och femåringen hjälper till, alla tre barnen är glada, sitter still och äter upp allt. Man tänker att nu borde alla se oss. Se storheten i detta lilla. Att detta är revolutionerande. Man vänder sig om och ser att alla ser. Ja, kanske inte alla på restaurangen men många tittar åt vårt håll och ler. Man ser nästan något imponerande i blicken på dem. Man tänker att jo man, dvs jag, är just då världens bästa mamma med världens mest väluppfostrade barn. 

Tror jag arkiverar den känslan inför sämre dagar. 

 

När hösten kom…

Jag kan minnas den där känslan när man var liten och fick dyka ner i ett stort hav av någonting som bollar, vatten, löv eller liknande och känna sig tyngdlös. 

Jag hade alltid bilden av Joakim von Anka i huvudet när han dök bland sina pengar men undrade alltid om inte mynten gjorde ont. 

Dessa minnen bubblade upp när barnen kastade sig i en står lövhög utanför förskolan igår och aldrig ville gå hem. Pur lycka! 

   

    
    
   

Superbarnen unite

Dessa tre små gullefjun var exceptionellt duktiga på BVC igår. Daisy svischade i vanlig ordning igenom alla kontroller av syn etc och tog sen stelkrampssprutan utan ett pip. 

Lily och Siri fortsätter följa varandra som de enäggstvillingar de är. Båda är 85 cm långa och Lily väger 12 kg medan Siri halkar efter på 11,9 kg. 

Denna nätta trio är hemma sjuka denna veckan. Hängiga. De ringde från förskolan i måndags och sa att vi hade ”en hel hög med krassliga ungar”. Fin hög.