Det här med stress…

Ja det här med stress alltså..

Jag hatar stress. Jag hatar det så himla mycket och har så länge jag kan minnas varit övertygad om att allt ont härstammar i stress. Typ alla sjukdomar som inte är på grund utav virus tror jag beror på stress, att en stressad kropp liksom lättare utvecklar dem. I och för sig, kanske en stressad kropp också lättare tar till sig även de sjukdomar som sprids via virus. Så himla stressande då när man inser att man vet detta men ändå ligger där med hjärtklappning när man skall sova och känner stressen rida genom en i svallvågor.

Bråk och sådant blir ju också så mycket lättare stora och fel när personerna i fråga är stressade. ALLT blir liksom fel när stressen ligger där som en grund.

Jag är så stressad nu, och har liksom inte riktigt belägg för det. Kanske är det det där med att jag är stresskänslig då. Att det så lätt rinner över för mig. Jag behöver en mall där jag vet ungefär vad som händer, läggs något till, när det är som värst kan det även vara roliga saker, så är det kört. Då blir det hyperventilering, ont överallt, stresshjärta, skakningar och hela grejen.

Jag behöver lugn och ro, jag behöver få bestämma över mina tider. Jag behöver alltså inte ett traditionellt jobb. Men nu har jag det och måste försöka arbeta omkring det. Försöka att inte vara så stressad över allt jag nu inte orkar eller hinner göra och BLI LUGN. Så jävla svårt att tvinga fram ett lugn. Blir stressad över att försöka tvinga fram ett lugn.

Jag är så bra på att hjälpa andra som är stressade, att bena upp och lugna. Men när det kommer till mig blir det bara kaos. Jag sitter där och försöker meditera men kan inte slå bort alla tusen saker i huvudet. Och så vill jag inte ta emot tips från någon heller för jag förkastar dem alla och tänker att jag vet ju hur man gör. Bara det att jag glömmer hur man gör, jag kan inte applicera mina råd till andra på mig själv. Och så blir jag stressad över det.

Och så ser jag ner på stressade människor, aa det är ju en fin egenskap. Men det gör jag för att jag tycker att det är så lätt att komma ur, jag kan ju ge dem råd som funkar. HUR stressande är inte det att veta då? Hur stressande är det inte att se att man ser ner på sig själv helt plötsligt också?

Jag är typ aldrig stressad över samma saker som andra heller. Jag blir stressad över det som andra ser som trevligt eller som vardagen. Är det mycket på jobbet kan jag hantera det galant, förutom att jag blir stressad över att jag får mindre ork att göra sådant jag helst vill göra då.

Oh suck det är så tröttsam att alltid klamra sig fast vid den där ytan, att se att snart, snart kommer det bli bättre, jag skall bara göra det och det först och så skall det bara hända, och så det och sedan kan jag få ta det lite lugnt och bli lugn. Men nej, för efter de där sakerna så kommer det alltid mer. Jag skulle vilja att ingen bad mig om något, att ingen ställde några krav eller hade några förväntningar på mig ett tag. Men det går ju inte, för så är inte livet. Och så får jag hanka mig fast där vid ytan igen, simma desperata simtag med benen så jag i alla fall har munnen över ytan och kan andas. Klänga mig fast vid den där bergskanten över stupet med all styrka i armarna jag har för att i alla fall inte rasa ner och gå sönder.

Oh life.

Fortsätt läsa

Veganska lussekatter!

Jojo, igår bakade jag lussekatter! Något jag tänkt göra flera år nu pga älskar lussekatter gravt. Har dock inte fått till på hur länge som helst men nu så! Och de blev såklart helt ljuvliga.. Även om de flesta såg ut typ som svullna foster (de ligger under de andra på bilden hehe). Ja och dem måste jag såklart äta upp själv då så inte någon behöver bli illa berörd! Synd synd..

Helt veganska är lussekatterna också förresten. Bytte bara ut smöret till mjölkfritt smör och mjölken till mandelmjölk. Penslade med mjölkfritt smält smör istället för ägg, blev därmed inte glansiga men gör ju inte direkt något:)

Nu skall jag bara anstränga mig hårt för att inte äta upp alla själv utan även kunna vara snäll och bjuda på dem.

Mm och apropå lussekatter:

Så himla supersöt alltså!

 

Fortsätt läsa

Christmasing!

Mystiskt!

Finest, som jag ju bloggar på då, har varit helt fuckat några dagar och jag har inte kunnat logga in :'(

MEN nu kan jag tydligen det så gör väl ett inlägg som jag försökt göra det senaste men inte lyckats då hehe..

Sjukt att julen snart är här… Fattar inte hur det alltid kan gå så himla fort sådär helt plötsligt? Vi firar jul hemma i år. Jag föredrar verkligen att fira julen utomlands, förra året var vi ju Svensson deluxe-aktit i Thailand på jul, perfekt! Varmt och skönt och god mat. För några år sedan firade jag i Los Angeles, perfekt det med! Varmt och skönt och god mat där också. Men i år blir det Sverige alltså. Får bli bra det med, skall fira min och Carros familjer tillsammans och det skall bli jättekul tycker jag, vår första gemensamma storjul där det finns representanter från bådas sidor:)
Nu nu vi ändå skall fira jul i Sverige kan vi ju lika gärna pynta deluxe tänkte jag som inte brukar julpynta ihjäl mig. Så när jag i fredags kom hem från jobbet väntade Carro på mig med nyvärmd glögg och en brinnande brasa och vi skred till verket!

 

Nu har vi misteln på plats, en klassisk adventljusstake, en pyntad lila glittergran, flera hyacinter och massa tomtar på plats. More to come, den mest riktiga julprylen är ju inte här ännu. *Dreglar*, skulle jag ha skrivit nu om jag var en sådan som skrev ut vad jag gör mellan sådana där stjärnor.

Trulsa är också julpyntad såklart! Så även hans matplats. Men det kan jag inte visa just nu eftersom Finest inte låter mig ladda upp fler bilder just nu. Oh fuck vad irriterande sådant här är. Men jag försöker släppa det nu. Publicerar inlägget ändå och går och sätter mig och mediterar en stund för att inte hela dagen skall raseras på grund utav en sådan här löjlig sak, japp där är jag nu.

Jag är så ambivalent till jul alltså, tycker om vissa saker jättemycket; lukterna, det där …hrm, mysiga och ljuset. Men har dragits med ångest på julafton sedan jag var barn. Blev ju inte bättre när mamma gick bort, nu saknar jag ju henne hela julaftonen. Ångesten brukar dock inte vara hela julafton, men är väldigt stark när den kommer. Min egen lilla jultradition sådär, kul!
Älskar för övrigt julklappar också, tycker det är ytterst tråkigt att man jämt skall leka julklappsleken nu som vuxen, eller få dra ett random paket. Jag vill såklart ha genomtänkta paket som är till just mig, från alla. Bittert. Inte heller en presentkalender får jag ha. Eller ja, kan jag ju ha om jag gör en själv, men jag vill att någon annan skall slå in 24 små presenter till mig så det blir överraskningar. Oh well, nackdelen med att vara vuxen antar jag…

Fortsätt läsa

Det här med att #metoo skulle ha gått för långt…

Nej men jag orkar inte. Jag blir så frustrerad, så uppgiven, så stridslysten, så arg, allt på samma gång. Orkar inte människor, hur kan så många vara så dumma i huvudet? Hur kan jag fortfarande bli förvånad?

Men det här. Folk som säger att #metoo har gått för långt. Jag har en stark känsla av att det är samma människor som innan sa att men oh, vad är det här för löjligt, det kommer dö ut inom ett par veckor, det kommer inte göra någon skillnad.

Men så gjorde det skillnad, för det växte och växte och det fick sticka i ögonen på alla hur många det är som varit utsatta för någon form av övergrepp/trakasserier, av män. Respekterade och uppsatta män blev av med sina positioner (jojo, Donald Trump är fortfarande kvar och många med honom, men många andra är de som faktiskt fick betala priset för sina handlingar). Det spred sig till olika yrkesgrupper, det visade på att det finns överallt. Alla visste redan att det finns överallt, säger en del då, men nej, det visste faktiskt inte alla. Det vet fortfarande inte alla, men fler nu. De som startade #metoo utsågs till persons of the year av TIME Magazine. Det händer fortfarande, det sprider sig ännu.

Så vad är det då som har gått för långt med #metoo? Är det att det fortsätter? Att det visade sig vara så många som ville skriva under på det? Ville ni att det skulle vara en liten grej som dog ut efter ett par veckor bara och så inget mer med det? Klart ni ville. Men nu blev det inte så.

Jaja, män vågar inte ragga längre, spelet mellan män och kvinnor försvinner och blabla, jag har hört er. Men jag respekterar inte er åsikt. För det är bara när man har missuppfattat som man har den åsikten.

Någon har använt hashtagen som inte skulle ha gjort det anser ni, för att få uppmärsamhet bara. På samma sätt som kvinnor i alla tider har anklagat män för våldtäkt för att få uppmärksamhet. Ja ni vet den där härliga uppmärksamheten det ger i att andra ser en och tycker synd om en och massvis med människor börjar hata en. Nej, det är inget som sker, kanske något enstaka fall -det finns alltid undantag- men att kvinnor anklagar män för våldtäkt sker såpass sällan att det är ett marginellt problem. Mäns sexuella våld mot kvinnor är ett reellt problem.

Att säga att någon använt hashtagen utan att det var så farligt är som att säga men det där lilla, till någon som har skurit sig. Det förstör.

Så nej, #metoo har inte gått för lång, det har bara börjat.

Fortsätt läsa

Latextomten

I torsdags efter jobbet var det då dags för mig att ha min plåtning som jag trodde att hade den 10 december men hade den 4 december och därmed missade.. Evigt tacksam till Martin som inte bara var okej med att jag missade dagen utan dessutom kunde squeeza in mig så snabbt därefter..

ja vi plåtade ju då lite fantastiskt tomtelatex som Catalyst Latex gjort åt mig!

Jamen varför inte gå all in skulle väl vem som helst ha tänkt:)

Supersöt outfit indeed mennnn vem kom ens på det här plagget?

Latex stockings! Okej okej jag förstår principen men damn ett sånt svårt plagg att få på! Samt att få att sitta snyggt när man har jellylegs haha…

Ja det hela blev rätt svettigt. They who have wore massa latex på en gång knows och they who have not dont men ojjj vad man svettas! Alltså hela kroppen svettas ur varenda por, särskilt i fotoljus kanske. Jag bär ju här en playsuit så ja, är väl rätt lätt att förstå vart allt svett rinner ner. Vid ett tillfälle lyfte jag på ena sidan i grenen så det kunde rinna ut samtidigt som jag sa -det är så sjukt gross när det rinner så mycket här nere, kan jag låna handduken? Och Martin, som var fotograf alltså, blev helt tyst ett par sekunder innan han fattade vad jag menade hahahah…

Men plåtningen gick bra och resultatet fick vi och jag kommer givetvis visa upp det när det är klart:)

Fortsätt läsa

Utvärdering av veganska skönhetsprodukter från Maria Nila och The Balm

De här veganska skönhetsprodukterna beställde ju jag hem för ett tag sedan och har nu använt flitigt! Inte mest för att kunna göra en utvärdering av dem här utan för att ja, jag behövde dem haha. Men nu när jag ändå vet hur de funkar så kan jag ju lika gärna informera vidare om dem:)

Detta är alltså de produkterna jag har testat och jag tar dem helt enkelt i den ordning de står, från vänster till höger.

Finishing spray från Maria Nila:

Mycket nöjd med denna hårspray! Den har lagom stadga, luktar ljuvligt sött och är lätt att borsta ur. Den är sulfat- och parabenfri vilket gör att den känns bra för håret att använda. Jomen detta är nog faktiskt min nya favorithårspray, kommer definitivt att köpa den igen!

Head & hair Heal shampoo från Maria Nila:

Shampot luktar supergott. Det är också fritt från parabener och sulfater vilket jag uppskattar. Detta shampoo skall behandla och förebygga mjäll och well (för att rimma…) DET kan jag väl då inte tycka att det gör, jag mjällar som aldrig förr. Man kan märka att shampoot försöker eftersom ja, det återfuktar kan man väl säga. Dock är återfuktandet det som gör att jag inte alls gillar detta shampoo, håret blir nämligen asfett asfort! Jag vill inte tvätta håret mer än en gång i veckan men med detta schampoo skulle jag behöva tvätta håret två gånger i veckan minst, för att det inte skall se så flottigt ut. Nu har jag inte gjort det och istället fått förlita mig på att ha bandana så det inte syns så värst, samt undvika frisyrer där man ser hårbotten då. Jag kommer inte köpa detta shampoo igen, däremot gillar jag ju Maria Nila så kommer testa deras True Soft istället och hoppas på bättre resultat där.

Time balm primer från The Balm

Denna ansiktsprimer har precis den konsistensen jag vill att en primer skall ha, lite krämig och halvtransparent liksom. Den ger ett jättebra underlag, jämnar ut en del och får sminket att hålla hela dagen. Helt klart en ny primerfavorit och jag kommer fortsätta köpa den. Sjukt snygg förpackning dessutom och det gör ju helt klart sitt till också:)


Japp det var det det! Nu skall jag bege mig ut och fixa lite saker inför morgondagens planering innan jag beger mig av till jobbet. En varm tanke skickas till vädergudarna som skapat regn såhär innan jag skall cykla iväg. Kul, vädret, kul!

Fortsätt läsa

Söta saker och fail.

Men så fint!

  1. Det är snart dags för mig att börja använda min nya telefon! Mm sådan är jag, att jag väntar tills uppsägningstiden för mitt gamla abonnemang går ut så jag kan börja använda mitt nya sedan utan att betala dubbelt en månad:) En Iphone 7 är det då, rosa som synes! Skall bli välllldigt skönt att byta ut min superlångsamma Iphone 5 som dessutom har en spricka i glaset. Och den nya är ju så fiiiin! Visst visst jag kanske inte är först med det senaste, snarare senast med det första när det kommer till teknik… Men ändå!
  2. KOLLA en så söt nyckelring! En kollega som jobbar med med mitt arbetslag ibland hade varit i Berlin och hittat den och tänkte på mig och köpte den till mig! Så himla sött! (Så himla många gånger redan i detta inlägg jag har haft lust att göra den där emojin med hjärtögon..)

Ja det var det fina då, det mindre roliga är att jag helt missade att jag hade en plåtning idag?! Har ALDRIG hänt mig att jag totalt missat en sådan sak, jag hade av någon anledning fått för mig att den var den tionde december? Det är en julplåtning tillsammans med ett latexföretag som gör helt förtjusande outfits (ja den Harley Quinn outfiten jag fotade i somras till exempel). Typiskt exempel på hur stressad jag har varit, känns liksom som att jag har bränt en del (till) i hjärnan och allt hamnat fel tillbaka, typ som att synapserna kopplats fel. Nu tack och lov kan jag ha den snart iallafall men först verkade det som att det inte alls skulle gå innan jul och att ha julbilder efter jul… Well ja, det är inte riktigt lika effektivt. Höll på att bryta ihop här. Är så tröttsamt när jag känner att jag jobbar upp den där energin och glädjen liksom, det är så känsligt ändå, så bräckligt och lättvält. Vill känna mig säker och lugn på att det håller i sig. Jag behöver mer tid, jag hinner inte. Blir stressad av allt, allt som andra tycker är kul och jag rimligtvis borde tycka är kul. När jag väl är över gränsen alltså. Tippar över så lätt. Bara för ett par dagar sedan trodde jag att nu är det ju lugnt, nu har jag det här. Men nä, aja, bara att fortsätta jobba på det. Samt googla efter det här med att köpa tid.

Fortsätt läsa

Cleaning out my closet…

Trots att jag har bott ihop med Carro rätt länge nu så har jag haft min gamla lägenhet kvar, hyrt ut den i andra hand och så. Dessvärre så kommer ju en lägenhet även med en vind… Jag hade bott i min gamla lägenhet rätt länge och dessförinnan i en annan precis breedvid sååå det har mest ställts upp saker på vinden, så mycket har inte tagits därifrån och jag har heller inte fått infallet att rensa lite sådär för skoj skull. Nu är dock lägenheten uppsagd och vindsförrådet försvinner därmed snart. Med andra ord: det var dags.

Jag tror att för att må bra och ha energin med sig så kan man inte ha massa gamla saker som tynger ner en, både psykiskt och som i detta fall; fysiskt. De där sakerna växer liksom och ligger där som svidande svulster. Därför ser jag dagens vindsrensning som något väldigt positivt för min energi! Detta har hängt över mig rätt länge och jag är inte jättebra på att skjuta saker ifrån mig, är väl medveten om dem även om jag för tillfället inte gör något åt det.

Men nu är det gjort! Några timmar senare och efter att ha gått igenom hela mitt liv visade det sig att ca 70% av allt som stod på vinden faktiskt går att slänga, mycket positivt!

Det tar ju en tillbaka rätt mycket när man rensar sådär, blir melankoliskt och känslosamt. Jag har gjort så mycket saker, alltså målat och skrivit, gav mig inte in alltför djupt i det men var ju tvungen att ta rensningstitten. Kom fram till att jag kan inte slänga det. Främst är det konst och skrivet från när jag mått som allra sämst jag inte kan göra mig av med, kanske behöver jag dem som en påminnelse. Eller påminnelse är fel, tro mig jag glömmer inte. Men som en tacksamhet mer? En tacksamhet över att jag är inte där längre. Vad som än händer så kommer jag aldrig hamna på botten igen.

Att göra en vindsrensning är lite terapeutiskt på något sätt, att observera och spara eller slänga, slänga, slänga. Så skönt när vi väl hämtar allt det där och kan slänga det, så mycket som inte tynger mig mer då. För på något sätt så blir det ju som ett tungt bagage som drar ner en även nu, alla saker från ens förflutna.

Fortsätt läsa

Karaoke och resa bokad!

Mhm nu börjar det rulla här känner jag.. Bara att sätta ord på vad jag kände och bestämma mig för en ändring verkar ha bidragit till att det började ske i kroppen. Hade en helt bra dag på jobbet igår. Skrev ner en livsplan och min motivering till den så nu är det bara att följa den eftersom jag ju vet vad jag vill, måste bara ha motivationen och energin.

På kvällen kom Mikael och Linda-Sofie hit och drack bubbel och Fireball, (umgås med kompisar, check!). Sedan begav vi oss in till stan.

Vi hade bokat ett rum på ett nytt karaokeställe, Sing Sing. Var helt fantastiskt! En timma kostade typ 200:- och det fanns massa låtar att välja mellan. Inte tillräckligt dock, varför finns så sällan Hole och GG Allin på karaokeställen??

Jag briljerade med Thore Skogmans Storfiskarvalsen. De andra såg inte min briljans dock men huvudsaken är ju ändå att man tror på sig själv.. Timmen gick sjukt fort så vi drog vidare till Haket där de ju också har karaoke.

Idag är vi helt slut och har legat i vår utfällbara soffa hela dagen och streamat 60 Days in. Så himla bra serie! Får ju all annan tv att falla i glömska. Tror jag kanske tycker den är extra bra för att den känns lite som en avlägsen släkting till Orange is the new black och Natural Born Killers, som ju ändå är min favoritserie och min favoritfilm.

Och justja! Jag bokade ju också en resa till Carro och mig! I februari skall vi till:

På min födelsedag dessutom! Trots att resan är Carros födelsedagspresent sedan ett tidigare år, mm jämt skall jag vända det till att JAG skall vara i fokus:) Längtar dit! Skall bli så himla kul att hänga Camden igen, äta god mexikansk mat, gå till Primark… Kommer bo i Kings Cross som jag typ alltid gör när jag är i London, bra promenadavstånd till typ allt. Carro och jag har faktiskt inte ens varit i London tillsammans innan. Mm om man inte räknar den där fruktansvärda natten när vårt plan  hem från Thailand blev inställt och vi fick mellanlanda samt sova i London. Jag hade råkat boka hotell i en sjukt ful avlägsen förort bara för att det var billigt och jag trodde det låg nära flygplatsen eftersom vi skulle åka till Sverige så tidigt på morgonen dagen därpå. Hotellet låg inte ens nära flygplatsen, jag hade sett fel. Och vi fick ta en asdyr taxi både till och från flygplatsen så hade tjänat på att ta ett bättre men dyrare hotell som faktiskt LÅG nära flygplatsen hehe. Har en tendens att hända oväntade saker när vi reser, som den natten vi fick sova på det iskalla och stenhårda golvet i vänthallen på JFK flygplatsen i New York för att vi hade missat vårt anslutande plan till Los Angeles. Jag (mm jag är fullt medveten om att det är JAG som tar besluten som leder till jobbiga saker hehe), hade föreslagit att vi skulle ta oss ut till vänthallen (alltså vet inte om det heter vänthall men där man checkar in och sånt) istället för att vara kvar i den varma sköna anslutningshallen med restauranger och soffor, för att se så vårt bagage hade åkt iväg till Los Angeles iallafall. När vi sedan ville gå in i anslutningshallen igen så fick vi inte det eftersom vårt plan inte skulle gå förrän tidigt morgonen därpå. Liten sidestory där men hoppas allt går smidigt den här gången iallafall:)

Ja nämen det känns bra allt so far, när jag väl har bestämt mg för något så brukar jag vara bra på att få det så. Mennn skall inte ropa hej förrän jag är över isen så att säga, the struggle is real and the struggle has just begun!

Fortsätt läsa

Livskris!

Jaha men ojdå vad MFG hände här då? Mitt liv! Vad hände?? Helt plötsligt inser jag att jag att jag, jag!– verkar ha fastnat i den där fällan jag aldrig trodde mig ens komma i närheten av-

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
Samma sak händer imorgon
Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
Det är inget liv
Det är slaveri.

För att citera Ebba Grön. All min energi sugs liksom in i jobbet och kvar blir intet för alla de där projekten och kreativa idéer som ändå desperat bubblar upp ibland. Hur kunde det bli så? Är det att jag blev gammal? Mm jag är ju ändå 36 år, going on 37 inom några månader… Får till och med visa leg mer och mer sällan på Systemet, något jag ALLTID fick göra varje gång fram till kanske.. ett halvår sedan. Har alltså tröttheten satt sig så hårt på utsidan också? Eller är det för att jag sparar ut luggen?? Det borde dock knappast ha med min energi för resterande aktiviteter att göra.. Eller så har det det och luggen är som min Akilles häl? Där min magiska kraft sitter… Hoppas inte det för såhär lång har jag inte låtit den växa sedan jag minns inte ens, hela livet tillbaka, så skulle ju vara kul att lyckas med detta lilla projekt nu liksom.

Jag fattar inte. Jag jobbar 75% så jag jobbar inte ens heltid nu. På eget bevåg alltså, jag har sagt att jag inte vill ha mer. Men ÄNDÅ är jag helt slut när jag kommer hem efter jobbet, orkar inte ta tag i någon av de idéer som bubblade runt natten innan, vill bara sätta mig i soffan och chillchillchilla. Och så ser jag ibland, hur livet liksom går och jag varken hinner eller orkar fylla det med de saker jag vill och egentligen brinner för.

Såhär ser jag mig:

Men nu ser jag mer ut såhär, som en väldigt trött lärare, redo att gå in och bara sätta sig på toa för att gäspa loss:

När jag började jobba i skolan så gjorde jag det som en slags paus, en tid då jag tänkte att jag skulle vila upp mig efter vad som hade varit en psykiskt påfrestande tid. Jag hade blivit dödligt kär, ”dessvärre” (kan egentligen inte säga dessvärre för det var den enda rätta personen för mig), i ”fel” tjej (kan inte säga fel heller för enda rätta men ja fel omständigheter mer kanske). Det var liksom inte vem som helst som jag föll så hårt för utan en av mina närmsta vänners samt kollegas, tjej. Så ja, det blev rätt stormigt. Jag som i grund och botten är en väldigt snäll person, visst har jag svinat deluxe – men aldrig mot de jag verkligen tycker om, har liksom inte gjort något sådant här innan. Det tog rätt hårt. Så efter allt det behövde jag en paus, denna paus tänkte jag då att jag skulle ta genom att jobba i skolan ett tag.

Pausen blev dock längre än tänkt och jag blev ju inte alls uppvilad, snarare tvärtom. Och nu måste jag bara tillägga här att jag gillar ju mitt jobb – det bara tar rätt mycket just nu. Och så kanske jag skall tillägga att jag älskar mitt liv med Carro och mitt bonusbarn, de skulle jag inte byta bort mot något och de har liksom inte med denna energibrist att göra – utan dem skulle jag inte vilja alls, inte något.

Jag har alltid undrat hur alla andra gör – hur de hinner med att ha ett jobb, ta hand om sitt hem, laga mat, umgås med vänner och sedan dessutom göra de saker som de älskar. Jag har aldrig förstått ekvationen och att det är SÅ man SKALL göra. Detta har jag främst undrat när jag själv har pluggat eller varit sjukskriven – vilket jag ju var många år för många år sedan. Nu sitter jag här och lever så och fattar fortfarande inte, ja förutom i och för sig att jag varken träffar vänner eller har energi till att göra de sakerna jag älskar. Jag är inte redo att ge upp! Jag har liksom allt att ge, jag vet att jag kan göra storverk, jag vill fortfarande bli rockstjärna (fast inte inom musik då, det har jag med all rätt gett upp hehe). Jag ÄR en kreativ person av naturen. Men hur hittar jag tillbaka till energin till att göra allt?

Jag dricker Berocca och Blutsaft dagligen, äter dubbel dos rosenros, äter ginseng, dricker c-vitamin, äter a whole lotta d-vitamin. Och ändå, så trött?

Jag läste min gamla blogg och då jobbade jag på två jobb, pluggade, gjorde extremt mycket mer pin up-plåtningar än nu, uppträdde med burlesk var och varannan helg, pimpade burleskoutfits, bloggade typ hela tiden, arrangerade klubb och hade ändå energi kvar till att göra annat. Jag fattar det inte. Är det åldern då? Eller tog den traumatiska kärleksupplevelsen mer energi än jag trodde och jag återhämtar mig från den ännu?

Jag vet inte, men det jag vet är att jag får bryta nu. Jag kan inte ha det såhär, då går jag under. Jag måste få utlopp för allt. Men hur bryter man? Hur orkar jag? Jag vet vad jag behöver; jag behöver mer tid och mer energi. Jag vet dock inte hur jag får det, jag får tvinga mig till det på något sätt.

Kanske börja med att blogga mera. Just nu skriver jag ju mest politiska inlägg, varför vet jag. Dels är det för att jag bara skriver när det är något jag verkligen tycker och vill dela med mig av, annars prioriterar jag att göra inget. Och dels: Behöver det här sägas av mig och behöver det sägas nu? Är en devis jag alltid önskat att andra levde efter, dels skulle mindre skit bli sagt och dels skulle det bli lugnare för mig som inte skulle behöva höra andras röster hela tiden – jag föredrar ändå tystnad. Men helt plötsligt har dessa ord slagit rot i mig istället. Jag har stängt dörrar och lagt mig till med kanske tjugo lager extra hud. Kanske kom det sig också av det där traumatiska jag nämnt, ville liksom inte flaunt it allt för mycket och kunde heller inte dölja det, så kanske stängde jag till. Från att ha varit någon som bloggade om allt och inget har jag alltså blivit en som bloggar extremt sällan och då enkom om politiska saker, typ. Ja och sedan gjorde det såklart sitt till att jag började jobba i skolan igen, jag är rätt lättgooglad och ville väl inte bjuda på mer än vad som redan finns med pin up-bilder och allt. Ville ha min mur. MEN nu skall jag försöka mig på det här behöver sägas av mig och det behöver sägas nu, jag skall riva min mur och skala av några lager skinn. Om det funkar vet jag inte, men väl värt ett försök!

För nu orkar jag faktiskt inte livskrisa mer. Jag måste börja i någon ände och det får väl bli med bloggandet då. Om jag orkar. Jag får se det som ett mål som andra kan ha med träningsbloggar och sådant, det här får bli min träning tillbaka till mig själv:) Självfallet kommer jag inte sluta skriva om politiska saker för det. Men även om annat och då om min resa tillbaka till vad som skall vara energi, glitter och glamour! Så välkomna att enjoy the ride!

Fortsätt läsa
1 2 3 9