I en annan tid hade det lika gärna kunnat vara ni

Det behöver inte vara World Aids Day för att man ska påminna sig om det fruktansvärda som hände HBTQ-communityt och resten av världen mellan mitten på 80-talet fram till mitten på 90-talet. Det som fortfarande pågår där rätten till vård och medicin är en fråga om samhällsklass och pengar. Senast i somras hörde jag om en 19-årig kille som låg döende av AIDS på ett sjukhus i Bogota. Inte för att det inte finns mediciner. Utan för att det inte finns till just honom.

Jonas Gardell blev påmind idag när han passerade kungsträdgården. Ett säkert vårtecken för andra Stockholmare, är en påminnelse om något tungt och smärtsamt för en annan. Själv har jag människor som också försvann i huvudet mest hela tiden. Jag kan liksom inte få dem ur skallen. Hade en fd pojkvän som gick bort i mitten på 90-talet. Inte av AIDS utan av socialt utanförskap på grund av sjukdomen. Jag var inte på plats där och då när C valde att avsluta sitt liv. Jag föreställer mig bara att det måste ha känts vansinnigt hopplöst och ensamt om man tar det steget. Det beslutet.

Bara för några dagar sedan så hade vi ännu ett möte angående World Aids Day-galan. Peter Englund borde ha någon form av pris för sitt engagemang i en fråga som få verkar vilja lyfta. Eftersom ingen dör i Sverige längre så känns det inte som en prioriterad fråga. Mitt engagemang som ständig ambassadör för galan bottnar i att jag inte vill att de ska falla i glömska. Alla män som försvann. Att vara med och hjälpa till på galan varje år är att ge dem nån form av upprättelse.

Det sorgliga är att bögarna på den här galan inte är så många som man kanske önskat. Tanterna är fler till antalet. Varje hand som vill hjälpa är bra, oavsett på vem den sitter. Missförstå mig rätt. Men jag undrar hur det kommer sig att så många homosexuella män beter sig som att World Aids Day-galan inte berör dem. Kanske är det rädsla. Hiv-noja är något genomvidrigt. Kanske blir det för nära ens egna rädslor att sitta i publiken den 1 december. Lite samma reaktion hade bögarna i USA när sjukdomen kallades gaycancer. ‘Det handlar inte om mig. Det händer inte mig’

Jag tror inte att det är nån som tycker att det är festligt att sitta i väntrummet på venhälsan. Men man gör det ändå. Inte bara för att man själv vill veta för egen del, utan också för att man är rädd om andra. En läkare på venhälsan sa en gång något mycket klokt; Faran är inte de som har hiv och vet om det, det farliga är de som har det och inte vet det.

Varje år så får man förklara för minst några personer i samband med galan att man inte är hivpositiv. Att det inte är därför man valt att hjälpa till eller tycker att det är viktig att engagera sig. I mitt fall handlar det mer om att jag inte fick hiv, trots att jag under 90-talet levde väldigt nära två personer som fick det. Jag är väldigt tacksam för det. Istället för att dra mig undan ungefär som att det inte berör mig, så inser jag att det lika gärna kunde ha blivit så. Jag betalar tillbaka med arbete och engagemang för att jag sluppit.

Nu är det en bit kvar till 1 december men jag hoppas att fler gaykillar kommer på galan i år och även är med och bidrar till att sprida ordet. Det berör oss alla på nåt sätt. Framför allt de unga killarna. För hade ni varit unga i en annan tid hade det lika gärna kunnat vara ni.

 

Mia Skäringer gör något mycket modigt

Ni har sett omslaget. Känd kvinna på tidning av kvinnor, för kvinnor. ‘Så klarar jag livspusslet’. Sen får man läsa om hur viktigt det är med planering om man ska hinna med att vara yrkesarbetande kvinna, en bra mamma, en god vän och en sexig fru samtidigt. När jag läser de här intervjuerna kan jag inte låta bli att tänka på vad vi INTE får veta från behind the scenes. För i teorin så låter det som en saga att man ska kunna få ihop alla dessa måsten, och samtidigt göra det bra.

Redan i själva frågeställningen från journalisten andas det tvivel. Jag tycker det är riktigt upplyftande när någon känd person helt öppet erkänner att hen´s hem ser ut som ett kaos, att de har ångest för att barnen träffar en nanny oftare än de själva gör, att de inte hinner med sin intimhygien och har ett obefintligt sexliv. Det roar mig inte för att jag är skadeglad, utan för att det är så härligt ärligt. Det händer däremot inte så ofta, så sällan faktiskt att jag inte kommer på ett enda vettigt exempel. Jo, Mia Skäringer har pratat en del om det. Det gör henne jävligt cool. Mia Skäringer gör något väldigt modigt. För väldigt många andra pratar smörja.

Kändisars påståenden om att det går att få ihop ett liv till perfektion adderar ännu mer stress till vanliga människors liv. Vi beundrar kändisarna som verkar ha multikapacitet dygnet runt. Vi tänker att det rent biologiskt inte kan vara så stor skillnad på dem och vi, och om de kan så borde det finnas en teoretisk chans att vi också kan.

Samtidigt förstår vi inte riktigt hur vi ska lösa att vi inte fått en tvättid på fyra veckor. Köpa nytt eller börja bära smutsigt? Och all den här stressen om att det är så viktigt att vi ska behålla glöden i vår relation. Den är nog värst. För kvinnor måste det vara om möjligt ännu värre med tanke på vilken typ av ideal som media lyfter fram.

Jag undrar också om ‘Maria’ med 5 barn i Bogota sitter och funderar på hur hon ska få ihop livspusslet? Det gör hon nog inte. Hon gör nog bara. Jag undrar om hon är olyckligare än en kvinna i ett västerland? Inte nödvändigtvis. Kanske till och med lyckligare. Vi tänker för mycket på att tillfredsställa andra i det här landet. Totalegoisterna är egentligen den mest troliga räddningen för vår planet. De är iallafall mer bekymmerslösa än oss andra som fått för oss att vi måste vara så många saker samtidigt. För mitt i alla dessa måsten…var finns det tid för att bara vara jag?

Kvinna anmälde glad…

Lämnade Zürich måndag morgon. Efter en helg med fantastiskt väder. Gick runt i tisha hela helgen och låg en hel del i gräset och bara existerade. Det finns ingenting som framkallar extas hos en svensk som lite sol efter en lång vinter. Trodde kanske att jag skulle bli bryskt påmind om att jag trots alla resor till Schweiz, fortfarande är svensk medborgare. När jag landade på måndag morgon bjöds Stockholmarna på en kanondag. Så även idag. Lite överraskande. Alla är så glada när det är lite sol. Var inte för glad bara, då kan du bli anmäld.

kvinnaanmälde

 

Ålderstecken

Man vet att man börjar bli gammal när man tycker att serien ‘Herrskap & tjänstefolk’ är spännande. Whats next? Miss Marple? Märkligt det där med smak. Den förändras liksom hela tiden. Jag börjar se att även jag  en dag kommer anse att ‘På spåret’ förgyller en kväll.

Jag har tagit Vattenlöftet

Varje år köper vi svenskar över 200 miljoner liter flaskvatten, trots att vi har obegränsat med rent vatten i våra kranar. I världens fattigaste länder dör 1 000 barn varje dag för att de saknar tillgång till rent vatten. Avstå från ditt flaskvatten och välj istället att lägga pengarna på att rädda barns liv. 100 kronor renar mer än 10 000 liter vatten. Jag har tagit Vattenlöftet och utmanar er att göra samma sak! Ta löftet du med: unicef.se/vattenlöftet

vattenlöftet_flickantext

Ett sånt kalas

När man anordnar event så räknar man alltid med att 20 % av de osade ska få förhinder av något slag. Det gällde inte riktigt igår, kan man säga. I princip nästan varenda kotte dök upp när vi på Finest.se och One37 bjöd in till vårfest med StureplansklinikenAtelier Restylane. Riktigt kul att våra event blivit så populära. Tack alla som kom och delade den här kvällen med oss.

gladys johansen 1429214439-766

groupie

1429215382-766

adali

Ni kan läsa mer om gårdagens event och se alla bilder i galleriet nedan.