27

27 dagar.

Jag trodde aldrig att jag skulle orka såhär långt, i alla fall inte i de värsta stunderna som jag gått igenom de senaste två åren. 27 dagar. Mindre än en månad, dessutom mindre än 20 skoldagar. Jag kan inte inse det. Det är som att jag äntligen får se ljuset ut ur tunneln, för en gångs skull. Fy, vad jag kämpat. Skolan har aldrig varit svår för mig, aldrig någonsin. Men jag har varit en av dem som blivit prövad lite för mycket utanför skolan, i livet. När jag tittar tillbaka på all denna tid så är jag så ofantlig stolt över mig själv, vissa sidor i min dagbok är så gråa och mörka så jag undrar ibland hur jag orkat mig ur dem dipparna. Tack vare mina fina vänner och mina underbara nära och kära som varit ett så stort stöd för mig så har jag orkat. Men det är knappt, ibland har jag bara velat ge upp, skita i allt och bara få vara fri ifrån korridorer, inlämningar och prov. Det kanske låter konstigt, men skolan är ändå ett ställe som alltid begränsat mig. Det begränsar ju oss alla elever, vi kan knappt komma innanför dörren hemma innan skolarbetet fortsätter även utanför skolans portar, ständig stress och press.

Det känns lite overkligt att det snart är över, den där tyngden över axlarna kommer äntligen att trilla ned till marken och jag kommer kunna flyga fritt. Jag säger inte att själva skolan och människorna där varit jobbigt alls, jag älskar min klass och mina kamrater, men jag är så otroligt klar med skolan nu. Så jag har liksom tagit studenten redan nu i huvudet, eller egentligen redan för flera månader sedan. Det är som att min hjärna bara har ställt in sig på något slags sista batteri för att orka dem sista uppgifterna i skolan nu. Imorgon lämnar jag in allt. Det sista. Förstår ni? Efter det är det över. I alla fall vad jag vet om. Jag kan inte beskriva hur jag kommer att må efter imorgon, det är som att allt kommer att vända, allt som kommer få fokus är JAG och mitt mående, nuet, min student, MIN student. Nu forsar tårarna ned för kinderna, det kanske låter klyschigt men alltså herregud. Jag vet bara hur ofantligt jävla lycklig jag kommer att vara den dagen, den dagen jag får skrika mig hes ”JAG HAR TAGIT STUDENTEN” fyfan vad jag är bra. För det är jag, så JÄVLA bra. Jag kommer att springa ut ifrån portarna med många minnen bakom mig, fina som dåliga, men huvudsaken är att jag kommer att vara lycklig, så otroligt förbannat lycklig.

Jag är så ledsen över att jag antagligen inte kommer kunna få fira denna dagen ihop med Gustav. Det är något som länge har tryckt i mitt hjärta, för i allt för många lägen har han varit den som alltid räddat mig, fått mig att skratta och fått mig att fortsätta orka när allt varit som sämst. Det skär i mig. Jag önskar att han kunde fått stå där och fått ta emot mig när jag hade kommit springandes i tårar och skratt i min fina vita klänning och studentmössan. Fått se mig dansa loss på flaket och fått krama om mig och äntligen fått krama in det nya livet ihop. Det är synd, och ledsamt. Det finns så mycket jag velat göra för att det skulle gå att ordna, men verkligheten är som den är och jag kan inget annat än att bita ihop och bringa ett enormt stort tack till honom redan nu.

Äntligen kommer jag att kunna starta livet jag längtat efter så länge, utan begränsningar och utan skolplikt. Förhoppningsvis utan ångest också.

27 dagar.IMG_7785

4 Kommentarer

  1. Maria säger:

    Jag blir mycket berörd. Du har varit så strong o kämpat på så starkt!
    ❤️

  2. Alva säger:

    Så. Galet. Duktig.

  3. Petronella säger:

    Har ni bal på eran skolan? isåfall ska du gå?

    1. amandafranzen säger:

      Hej! Ja vi har bal den 1 juni, jag skall självklart gå! 😀

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.