Face your fears by Charlie

Min son är min hjälte – alla dagar i veckan. Han må vara knappt 7 år fyllda men är modigare och klokare än många vuxna jag känner. Det går inte en dag utan att han bjuder på några klokord och eller filosofiska frågeställningar som får både mig och hans pappa att vända ut och in på våra hjärnor för att försöka hitta svar. Och jag har sällan mött någon tuffare när det kommer till att utmana sig själv på olika sätt.

Förra veckan krockade Charlie med en kompis på förskolan vilket ingen egentligen trodde blev så farligt men framåt eftermiddagen var hans näsa tämligen svullen och t om sned. ”Ja, det gör lite ont”, sa Charlie på sitt lillgamla sätt. Nej, han är inte den som gråter av smärta, händer väldigt sällan, men när han klagar över att det gör ont vet man att det är allvar. Sagt och gjort blev det en tur till farbror doktorn dagen efter som konstaterade även han att näsan inte såg ut som den skulle. Han klämde och tryckte och Charlie rörde inte en min. Dock sa farbror doktorn att han var tvungen att skriva en remiss för datortomografi för att utesluta brott på näsbenet. Här någonstans började barnet i mitt knä skruva på sig, krypa in i min famn och jag kände hans ångest genom tröjan.

När vi kom ut ur undersökningsrummet tog Charlies pappa upp honom i famnen och frågade vad som var fel och då brast det. Han var rädd, för den där röntgen och ”tomo vad det nu hette”. Självklart var han det, 7 år gammal och hade aldrig hört såna ord förut. Bara att gå till doktorn är otäckt när man inte vet vilka sprutor eller instrument det kan bli tal om. Han hade redan utstått en lampa i näsan och hårdhänt tryckande.

I dag kom i alla fall dagen för datortomografin. En påringning från en sköterska på morgonkvisten och tiden bestämd. Hämtade min lille kille på eftermiddagen och vi promenerade upp mot sjukhuset. Han höll i min hand och kvittrade glatt ”det ska nog gå bra det här mamma”. Väl på plats fick vi sitta och vänta en stund utanför, en sjuk kvinna rullades in i en sjuksäng och Charlie undrade om vi var på akuten. För där var ju mormor när hon hade ont i hjärtat och fick åka rullstol.

Vi blev strax uppropade och min kavata son bara gick rakt in med stadiga steg. Tittade inte ens efter mig utan klättrade direkt upp på bristen, utan att ens ta av sig jackan. Han hade liksom bara bestämt sig. Sköterskan log lite förvirrat och tittade på mig, sen på Charlie och sa ”ja, men vi sätter väl igång”. Charlie blev ombedd att lägga sig på rygg, placera huvudet på en speciell kudde och ligga helt still. Britsen började hissas upp i luften och jag såg min lilla sons hjärta bulta genom tröjan, bokstavligen. Sköterskan spände fast hans huvud och bad honom blunda för en stund. Här gick min panik igång och jag tänkte ”herregud, mig skulle ingen få spänna fast”. Charlie låg blixstilla, följde varje instruktion och jag kände hans rädsla i rummet. ”Är det ok om mamma och jag går ut härifrån en stund. Vi är strax tillbaka”, sa sköterskan och började gå mot datorrummet. Charlie sa inte ett ord och jag kände själv hur jag bara ville slita ner pojken och gå därifrån. Men som den pedagogiska och intelligenta mor jag är gick jag självklart ut och lät personalen göra sitt jobb. De fick inte ordning på bilderna och minuterna gick. Jag såg Charlie genom fönsterrutan, hur hans lilla bröstkorg höjdes och sänktes med hög frekvens, kände hans rädsla genom glaset. Sen började maskinen låta, obeskrivligt högt och jag är förvånad över att han inte ens här bara började fäkta vilt och krävde att få komma ner, icke.

Han bara genomled – utan ett ljud. 20160529_183955 - kopia

Efteråt gjorde vi en highfive och jag berömde Charlie för hans mod när han utbrister ”fast jag var ganska rädd. Jag tänkte börja gråta, MEN … ja vad skulle det hjälpa”. 7 år och har knäckt koden till en av livets stora utmaningar, att utmana sina rädslor och stanna i obehaget för ”it is what it is” och vissa saker måste vi bara igenom.

Ja, handen på hjärtat, hur tar DU dig an utmaningar? Hoppar du upp på bristen och spänner fast dig och låter det ske som måste ske? Om inte, try it…it´s the only way.

”Fast jag var ganska rädd” – ja och det får vi vara men det får inte hindra oss från att göra det vi måste, behöver och även VILL.

Charlie – du är min hjälte <3

 

2 Kommentarer

  1. Irene säger:

    Han är en av mina hjältar också, den killen alltså, han har en särskild plats i mitt hjärta <3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.