Stäng en dörr,

öppna en annan. 

 

Det är bara jag och Simone hemma. Cecilia är nere i stugan i Kalmar med sin mormor, morfar, min ena lillebror och hans familj. Törsbo nakenbadareförening har åter väckts till liv. Jag kan nästan höra allt tjo, tjim, ån´s porlande vatten och glada skratt mellan ormbunkar och näckrosor. Kan hända också några skrik då dom försöker värja sig mot alla bromsar, blinningar, getingar, hästflugor och annat flygande oknytt. 

——–


Desirée och Denza är hus och kattvakt hos mina föräldrar. Dom får en vecka utan vuxnas tjat, gnat och förmaningar och det har hon längtat efter. Hon är stor nu och jag känner ingen som helst oro. Hon är en klok ung kvinna. 

——-

 

En vecka i början av augusti åker flickorna med sin pappa på en utlandsresa. 

Det har varit ett enträget arbete att få Simone att följa med. Desirée och jag har peppat och pratat med henne just av den enkla anledningen att dom alla behöver ha kontakt med sin pappa. Jag glädjs för deras skull och hoppas relationerna  och tilliten dom emellan växer sig starkare med tiden. 

Jag får således en vecka helt för mig själv. Sista gången det hände tror jag var sommaren 2010. Trots min mörkrädsla ser jag fram emot det. 

———–

 

När höstterminen drar i gång ska Cecilia börja på BP. Fotbollsskor och benskydd ska inhandlas via blocket.  Byxa och tröja finns redan hemma.

———


Vår älskade Gosse slutade sina dagar i mina händer efter drygt en veckas kämpande. Det var en jobbig stund med många tårar.  

Hon höll fast vid livet in i det sista, så pass att jag sa ” släpp taget ”….och så gjorde hon.

Rätt som det var så var hon borta och tiden tycktes stanna upp. Kan hända ett mycket litet och kanske omärkbart tag men jag kände det. 

En kort stund efter hennes sista andetag så hörde jag Ängbykyrkans klockor klämta genom det öppna köksfönstret, där jag satt med henne. Varför dom gjorde det vet jag inte men det gjorde dom. 

Sorgen är stor och hon är så saknad så du anar inte. Hon var en särdeles klok och underbar liten hamster dam.

 

——————-

 

Jag har bestämt mig för att inte återuppta skrivandet här på Finest efter min bloggsemester.  Jag har helt enkelt inget behov längre och det känns ganska skönt. Kan hända något tomt men ändå.

Efter tre års bloggande, nominerad två år i rad som en av finalisterna till Finest Awards, ett bokkontrakt samt ett härligt gäng underbara och trogna läsare senare är jag mer än nöjd och tacksam. 

Jag vill tacka så mycket för den här tiden och jag kommer sakna er och erat stöd. Amanda, Lena, Helena, med flera, mina vänner här på Finest, alla anonyma kommenterare / läsare och PM. 

Ni har betytt mer än vad ni kan ana. 

PM ……….. du som nästan dagligdags muntrade upp mig med dina enastående kommentarer och hemska musikvideor.  Du satte  guldkant och skratt på mina vardagar och jag kommer sakna dig som attan. 

 

Jag ska komma ut i bokform i augusti 2014, är det sagt.  Boken är baserad på denna blogg som tar sin början i juni 2010. Det var min första sommar ensam med barnen, efter 15 års händelserikt förhållande och en mycket turbulent separation. 

Det var en tid som andades frihet, styrka, mycket oro, ett antal kärleksaffärer och hårt jobb. 

 

Om den inte kommer heta Annikaskvällsbok så kommer åtminstone undertiteln heta det. 

 

Skriva tänker jag fortsätta att göra men det får i så fall bli i annan regi. Om inte annat så bara för mig själv. 

Jag älskar känslan och ljudet av mina fingrar som knattrar på tangenterna.  

Bloggen blir kvar här  tills vidare, då det är min förläggares arbetsmaterial. Det blir inga mer inlägg men jag kommer se till den, då och då. 

När förläggaren är klar raderar jag den. 

 

För kontakt maila mig på:  annikamesh@hotmail.com

Skriver du, svarar jag

 

PS: Rut hälsar. 

 

Med kärlek //


Annika

 


 

 

 

 

 

 

 

Drömmar om BP

I ett hörn av skolgården leker ett gäng flickor. Alldeles i dagarna går dom ut årskurs tre och ett helt sommarlov står för dörren. 

Dom hjular, står på händer, skrattar och kivas men som på en given signal sticker alla i väg utom en. Knappt någon säger hej då till flickan som blev ensam kvar. Det är inte första gången scenariot utspelar sig. 

Det är den sedvanliga fotbollsträningen med Brommapojkarna som tjejgänget skuttar i väg till. 

Den som blev kvar har en förälder som inte mäktar med terminsavgiften och därmed gick flickans drömmar i kras om att få hänga med dom andra på träningen. 

 

Hon som blev kvar heter Cecilia. Hon säger inget men hon känner. Det gör hennes mamma också. Mamman känner ännu mer. Det dåliga samvetet bankar på henne med stora släggan. 

 

Eftersom många barn i dag, anmärkningsvärt nog inte får lära sig empati och social kompetens hemifrån så anser Cecilias mamma att det snarast införs som ett högprioriterat skolämne. Läran om att bli en godhjärtad och omtänksam individ med ett väl fungerande samspel gentemot sina medmänniskor. 

 Att en flicka i gänget inte har råd att gå på fotboll är en sak. Det är ingen annans fel men att kunna säga hej då till den som blir lämnad kvar bör man kunna när man är tio år. 

Kanske är det så att många föräldrar anser att empatisk förmåga och social kompetens inte betyder något i dag ? Det ligger inte i tiden i vårat egocentriska samhälle. Man vill ha barn som tar för sig. Ha barn med vassa armbågar som burdust  tacklar sig fram i tillvaron. 

Just därför bör det vara ett viktigt ämne i skolundervisningen för hur ska vi annars orka med varandra.

 

Sent samma kväll ringde ändå en av flickorna och bad om ursäkt  att hon inte hann säga hej då. Det betydde mycket och visade också att den flickan har ett stort mått av dom viktigaste ingedienserna en människa bör innehålla. 

Cecilia får drömma vidare om fotbollen över sommarlovet för hennes mamma har gett sig fan på att hon inte ska behöva bli ensam kvar och försöka mota bort tårarna. 

Drömmen om BP ska bli sann. 


—————————-

 

 Med dom orden tänker jag ta både blogg och facebooksemester på obestämd tid. Kort eller lång, det vet jag ej men efter tre års intensivt bloggande kan man nog behöva det ;). 

 

Trevlig sommar . 


Annika

 

 

Bästa Hussein

Likt en gammal sjöman som kan spå väder med knäna kan jag redan på tidiga morgonen känna om dagen kommer bli bra eller ej. Känslan infinner sig oftast  redan på perrongen och nio av tio gånger spår jag rätt. 

I dag kändes det:  ”Bra dag”  trots ny okänd  kund. 

En t- banestation station före målet klev en man på. Han kände jag igen. Det var Hussein. 

Han tog av sig sina solbriller och sneglade på mig med ett leende. En varm kram. Snabba ord som växlades i all hast då jag var tvungen att hoppa av och vidare mot jobbet.

 

Lite i det dolda var han en klippa för mig medans jag var ännu var gift och det spårade ur mellan mig och barnens pappa. Nu något märkt av sjukdom men still going strong. 

När jag gick av t banan kände jag genast att han betyder mer för mig än vad jag trodde. Det blev ett hårt jobb att mota bort tårarna som bankade innanför ögonlocken. Lyckan över att få träffa honom övervägde trots allt. 


Vilken underbar start på dagen, och som magkänslan sade mig: En bra dag och innan jag lämnade kunden hade jag tid att betrakta mitt arbete, sittandes halvsvettig i soffan. Det blänkte, det, det sken och det  strålade och jag kände mig väldigt nöjd. 


En fika med mamma  på Stadsmuseet´s uteservering och sen hem.

Rut har uppfört sig exemplariskt. Nu snarkar hon bland trasorna. Det är henne väl unt så duktig som hon varit. 


En vanlig dag men ändå så mycket bättre.

 


Trevlig helg. 


Bra låt nedan………eller vid närmare eftertanke……. den är mer än  bra ;).  

I dag…..

är en stor dag i dubbel bemärkelse.. 

Min far fyller 70 år i dag på nationaldagen. Han tror så klart att alla festligheter och flaggor är för honom men vi låter han tro det ;):

Det blir familjeträff på stan med restaurangbesök. 


Ser du någon som är klädd så här så kan det vara jag. Dock en något rundare silhuett :)). 

Jag skulle egentligen haft något ljusgrönt och rosa men men….. prickiga ballerinor ( HM ), prickig scarf  ( HM ) och prickig klänning ( Indiska )  är inte så dumt det heller.


Grattis kära pappa. Grattis Sverige. 


 

 

Med vördnad

Vissa låtar bör behandlas med vördnad. Som den här som genom åratal svept förbi mig via radiovågorna. Jag skulle aldrig komma på tanken att ladda ner och nöta ut den. Därför är den lika vacker varje gång för mig.

På återhörande en annan dag framöver. 













1:a juni

Hej kvällsboken. 

 

Jag skrattar gott åt  Özz Nujen  och hans föreställning ”Dålig stämning” på SVT 1. Allvar blandas med skämt. Kan hända han går något över gränsen av och till. 

Det stillsamma och behagliga regnet har avtagit och min kravlösa dag har gått  sådär. Någon tycker att det är dööööööötrist. Andra tycker det är ok men en sak är säker. Det är bra mycket lättare att säga att man ska ha det. Jäkligt mycket svårare att praktisera.

Ljud av hundskall och fågeltjatter strömmar in från den vidöppna balkongdörren. Så även svalkan som jag njuter av. 

Dags att sätta . och önska en god natt. 

———— 

Vid tangenterna

Annika

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tacksamt regn

Cecilia kraxade med sin hesa röst ,sedan tidiga morgontimman om allt vi skulle göra i dag. Det var 3 B som skulle göras. .

Bada, Baka och … ja vad var det där  tredje B:et nu då ? Jesus.. .. jag har glömt bort :)). 

I dag förtydligade jag, högt och tydligt för barnen att en dag i veckan vill jag slippa höra och göra alla måsten. Den dagen är i dag. Kanske lite svårt för vissa att svälja men jag står på mig. Cecilia bildade nästintill en telefonkedja med sina vänner om vad dom skulle hitta på. Dom flesta hade redan inbokade aktiviteter, såsom fotboll och annat. Inte Tuttis. Hennes mor har inte råd till terminsavgifterna. men men…. ungen är inte tafatt :)). 

Det löste sig dock ganska bra med att hon och en kompis åkte till Vällingby C för fika och fönstershopping. 

Regnet hjälpte till att dämpa alla krav på att bada, vara ute och hundra saker till. Tack och lov för det och jag njuter när jag hör smattrandet mot fönsterbläcken. 

Desirée är ute, Simone är  inne och nu är det hög tid att Tuttelina kommer hem. 

Duschavloppet är grejat. Mer än så tänker jag inte göra i dag. 

 

Trevlig kväll. 

 

Hjälp Mayday och SOS

——————————–

Är det någon annan som liksom jag får upp bloggen utan vänstermarginalen och utan möjlighet att logga in, läsa kommentarer osv via mobilen ?
Vad kan det bero på? Någon som är klokare än jag ?

Så här ser det alltså ut när jag ska försöka gå in på bloggen från mobilen. Även ikonerna för att länka till FB och Twitter är konstiga. Dom ligger på/över varandra. 


Jag har en Sony Experia Ion. Nu väntar jag på ditt kloka svar. 

God morgon förresten ;): 

31:a Maj / Smaka på sommaren

Cecilia har tappat rösten men trots det så kraxar hon på  ( till vissas förtret :)) ) 

I natt får både Gossen och ”The Outlaws” sova ute på balkongen till toner av svalor och måsarnas skri. 

 
Markoolio har vunnit Lets Dance. Va glad jag blev. Såg han av och till som tonåring
då hans mamma och jag jobbade på samma sjukhus.
Även min exmake och mor tjänstgjorde där.

Min telefonist kollega sa om och om igen på sin grova finlandssvenska: ”Satana Annika, en dag Marko kommer bli tjänndiss.”  

———–

Vid tangenterna

Annika


Någon mer….

än jag som inte kan få upp hela bloggsidan via mobilen eller är det bara jag som saknar hela vänstermarginalen med inloggningsuppgifter  och annat.
Baaaara undrar…….

Rut sover och tack och lov för det. 

Jesus vilken jobbig kvinna hon är !