kollar runt på hus, skriver krönika och insamling

20170314_123209

Så himla irriterad just nu. Vårsolen skiner, jag är sängliggandes och sjuk istället för att vara på väg till Stockholm. Visst älskar jag Skåne, malmö och bunkeflostrand men jag saknar Stockholm. Staden som jag växte upp i men inte har bott i på nästan tio år. Även fast staden byggt under alla dessa år så hittar jag i den staden. Jag vill inte bo där igen men att åka dit på besök är underbart. Jag talar inte lika tydlig stockholmska längre. Inte skånska heller. Många gissar göteborg. Mitt liv är här nu.Vi letar hus och det känns läskigt och bra. Jag har en slags dröm om ett hus som min man rustar upp precis som vi vill ha det. Med en trädgård som Messi kan springa i. Där jag och min man lever vårt gemensamma liv. Huset lämnar vi en gång efter oss till barnen. Huset som en del i en familjs historia. Sen ändrar jag mig ibland. Tänker att lägenhet ändå är enklare. Inga dolda avgifter när något går sönder. Inga spindlar och inte lika mycket att hålla efter. Men hustankarna återvänder lika snabbt. Vi kollar på hemnet och väger för och nackdelar.

Vi har bil och jag har börjat övningsköra så smått. Priserna är galet låga på vissa platser. Ta perstorp. En liten skånsk stad där min farmor och farfar är begravda. Ett stort fint hus kostar sexhundratusen. Vi åkte dit och la blommor på graven och jag visade min man runt. Det är en väldigt liten stad. Lite för långt ifrån Malmö när man arbetar i malmö.

Det här med att övningsköra förresten.  Jag kör än så länge bara på tomma parkeringsplatser. Lär mig att hantera bilen. Det vore så praktiskt med körkort. Men tvivlet inombords försvinner inte. Hur fan ska jag klara av att köra bil med mina problem. Ta ep anfall. Jag har inte haft ett ep anfall på fem år men tänk om det händer i trafiken. Eller svårigheter med koncentrationen. Någon tutar och jag får ett utbrott. Men jag tänker ta det där körkortet. Använda det särskilt ofta tror jag nog inte att jag kommer göra

Jag tänker såhär: Messi blir allvarligt skadad. Min man är långt borta. Jag beställer en taxi och uppger att jag har hund med mig. Men när jag lyfter in en skadad Messi så vägrar taxichaffisen att köra med en livsfarlig pitbull. Sådant händer jämt och ständigt. Människor har verkligen fördomar mot Messi. Mot den här rasen. Vi ska köra genom danmark, tyskland, schweiz för att sedan ta det lugnt någon vecka i Nice. För att sedan ta en tur till Rom. Messi är blandras annars hade han inte fått komma in i frankrike.

Barn som vill klappa. Föräldrarna som ser skräckslagna ut när jag förklarar att han är underbar med barn. Sedan leendet hos både föräldrarna och barnet. Och Messi glad för att någon främmande vågade klappa honom.

Annars har dagen varit en hel del samtal. Påbörjat en krönika som jag skriver till Konto. Jag kommer även börja videblogga hos dom. Skriva krönikor en gång i veckan

Fortsätter försöka få igång en insamling för hemlösa. Talat med tidningen faktum som kanske vill hjälpa till med insamlingen. Dessutom ska jag eventuellt börja skriva för dom.https://www.faktum.se/tidningen/

 

 

 

 

Fortsätt läsa

Snorig näsa sätter stopp för det mesta just nu

IMG_2015-07-15_12.57.51#120160525_183035

Avbokat medverkan i malou efter tio. Jag kan bara inte sitta i rutan utan röst och snor som rinner. Men dom var förstående och ska försöka få in mig inom kort.
Resten av dagen har jag pratat med olika författagenter. Jag har haft samtal med Daniel Fridell gällande filmen och med producenten Cyril. Gått med på att börja skriva krönikor.

Dessutom har jag pratat för andra gången med stadsmissionen i skåne. Tillsammans ska vi starta en insamling för hemlösa i Sverige. I mitt namn med möjlighet att swisha valfri summa till ett konto som går direkt till stadsmissionen.

Jag har även haft ett samtal i telefon med Kris.

Ikväll var det meningen att jag skulle träffa en reporter från Sydsvenskan. Fick ställa in det också. Jävla förkylning. Har varit ovanligt ofta förkyld denna vinter.

 

 

 

 

Fortsätt läsa

Måste nog ställa in malou efter tio på tv4

20170314_12120320170314_121234Det

 

Sitter mitt i natten. Har skrivit på boken. Nu hinkar jag i mig juice och tänkte passa på att blogga. Jag är riktigt förkyld. Har nästan ingen röst. Tanken är att vi ska åka till Stockholm imorgon (onsdag) bo på ett femstjärnigt hotell i Lidingö  en natt för att på torsdagen vara med i Malou efter tio. Dels är ju första utkastet på boken klar. Och Daniel Fridell ska filmatisera mina tidigare böcker. Min make var också medbjuden till Malou. Men jag måste nog ställa in. Jag har nästan tappat rösten. När jag försöker tala så blir det mest som kraxande.  Men det kommer säkert fler tillfällen.

För någon vecka sedan klippte jag håret kort. Eller tja det var Jonna Wester, sminkösen som sminkade mig, fixade mitt hår och drog åt korsetten samt skjutsade mig till kyrkan i sin tesla. Efter vigseln körde hon oss, brudparet till lokalen i teslan,

Det tog emot att klippa mig så kort. Men vad fan, det växer ju ut igen.

 

20170128_160349

 

Fortsätt läsa

 

IMG_20161007_123537

 

Mitt uppehåll med bloggandet har varit en sann befrielse. Jag har under åren som gått skapat mig ett liv bortom det offentliga. Jag är idag nygift med ett underbart hem och trivs med mitt liv. En sak som jag har lärt mig är att det privata bör få förbli privat.
Ändå sitter jag nu här och bloggar igen. Det låter kanske motsägelsefullt men att dela med sig av bitar ur ens liv känns okej. Numera är jag lugn i mig själv. Jag vet vem jag är och vad som är viktigt i mitt liv. Jag känner mig trygg vad gäller mitt beslut om vad jag vill skriva om och vad jag inte alls vill skriva om.

Under åren som offentlig person har jag vant mig vid att människor ofta tror sig veta mer om mig och mitt eget liv än vad jag själv anses veta. Det är både sorgligt och ibland skrämmande. Egentligen kanske mest av allt skrattretande. Oavsett hur du väljer att se på det hela så stämmer det naturligtvis inte. Det finns få människor som kan säga att dom verkligen känner mig. Och dom människorna finns fortfarande i mitt liv, dom kom från olika delar av Sverige för att fira mitt bröllop. Det är vänner som känt mig under många år, som kan säga åt mig när jag väljer fel väg i livet men som är uppriktigt glada när jag väljer rätt.

Många frågar mig hur det gick till. När ögonblicket blev det. Det ögonblick som blev en vändpunkt. Som blev början av vägen som ledde fram till det liv jag har idag. Jag vet aldrig hur jag ska svara på det. För det är inte ett ögonblick, det är ett skeende. Många ögonblick som växer inuti dig själv, som blir till en insikt och en vilja. Som blir en startbana som du tar sats ifrån. För att orka våga flyga rakt in i det okända landskapet. Som kan bli riktigt bra. Men som kommer göra förbannat ont om du störtar. Men en del av den här insikten består av själva valet.  För mig blev det en resa in i ett landskap som är underbart, ett liv som jag aldrig ens kunde drömma om.

En psykopats dotter, boken som jag skrev under nästan tio år. Jag har delat upp den boken i tre böcker. I samma stund som jag valde att göra så släppte skrivkrampen. Första utkastet till första boken börjar bli klar. Det återstår cirka tio kapitel. Jag skriver om hemlösheten. För ungefär sex år sedan tog min tid som uteliggare slut. Jag fick visserligen inget eget hem förrän 2013 men åren efter hemlösheten hade jag tak över huvudet. Idag kan jag fortfarande börja gråta när det slår mig att jag faktiskt kastar överbliven mat rakt ner i soporna. Att jag har ett eget hem i Bunkeflostrand. Jag har så mycket kläder att jag regelbundet måste rensa garderoben för att få plats. Jag har en underbar säng. Vackra möbler och nylagda golv och noga utvalda tapeter. Min kaffebryggare kostade tvåtusen kr. Jag saknar ingenting materiellt. Och jag har så mycket kärlek i mitt liv att jag inte längre behöver älta mitt förflutna. Mitt psykiska mående har jag lärt mig att både acceptera och hantera. Jag är lyckligt gift och har ett bekvämt liv som hemmafru. På dagarna tar jag hand om hemmet, vår hund och skriver. När jag behöver stöd så finns det underbara människor som stöttar.

Men alla som lever som hemlösa klarade det inte. Väldigt få människor får en andra chans. Jag fick en andra chans och det är jag oändligt tacksam över.

Fortsätt läsa