It took a while, but now I’m home

Posted in C'est la vie

IMG_1173 IMG_1178

IMG_1177 IMG_1180

En liten varning bara – LÅÅÅNGT inlägg!

Resan från Dubai till Köpenhamn var inte lika smidig som den första etappen. Det börjar med att vi blir lite försenade ut ur Dubai på grund av att det var många plan som skulle iväg samtidigt. Vi landar slutligen på Köpenhamns flygplats en halvtimme efter utsatt tid och väl vid passkontrollen är kön milslång. När jag väl är genom och kommer ner till bagagehämtningen så är såklart bagaget från Dubai försenat det med. Jag hade checkat in två resväskor och den ena är såklart en av de sista på bagagebandet. Med fyra minuter tillgodo innan nästa tåg ska gå till Malmö lyckas jag köpa en tågbiljett på typ 20 sekunder (de där 1,2 åren med pendling över sundet sitter i benmärgen). Tyvärr håller de på att renovera så att hissarna är ur funktion.

När jag väl kommer ner på spåret har jag missat tåget med bara ett par minuter. Jag inser att jag glömt meddela min syster om vilket tåg jag tar och har bara mitt sydafrikanska kontantkort i mobilen, utan några pengar på det. Får väktarna vid tåget att passa mina resväskor, springer upp till terminalen igen och kommer in på internet, ringer syrran och ber henne möta mig på stationen i Malmö. Hon säger att hon inte hinner och jag blir så irriterad att jag snäser “äh skit samma, jag klarar mig!”. Hon visste att jag skulle bli sur men höll på att städa inför min hemkomst (kan ju fråga sig om hur hennes framförhållning var med tanke på att jag var typ 1,5 timme försenad, haha). Nästa tåg är bara ett set (why am I not surprised? Idioter…) så det blir såklart överfullt, och försenat. En dansk kvinna i gul väst står och gapar på mig att jag måste gå in i gången med mina resväskor. “gå til HØØØJRE!!”. Jo för det är såklart en bra idé att försöka meja mig förbi en massa människor med två stora resväskor och en kabinväska (och här önskar jag även att Malmö hade en internationell flygplats så att jag hade kunnat ta en taxi hem i stället), in i gången där det med väldigt stor sannolikhet inte finns mer plats kvar att stuva undan mitt bagage eftersom att vi reser från en FLYGPLATS, som folk reser till och från med RESVÄSKOR. På ett överfullt tåg. Orkar inte ens argumentera.

När tåget rullar in på Malmö C är klockan strax före klockan fyra på eftermiddagen, 24 timmar efter att jag satte mig i taxin i Kapstaden. Vi det här laget är jag så trött och nära till tårar att jag inte ens orkar bry mig om vad jag gör och säger. Sparkar lite halvt mina resväskor framför mig, suckar högt åt att de har satt kullersten på en plats där folk passerar med bagage och inser att jag inte kan ringa en taxi. Kopplar upp Uber-appen. “120 spänn från Malmö C till Nobeltorget?!” Hello no. Uninstall… Bye bye Uber, my best friend the past 5 months. Det regnar, är svinkallt. Jag saknar redan Kapstaden. Vad gör jag här?

Får tag på en taxi som nyss släppt av någon och frågar honom om de kör efter fastpris. “Ja det är fastpris, 79 kronor”, svarar han. När vi sen börjat köra så säger han att det kostar 25 kronor extra för att vi var i taxizonen. Som han inte ens hade behövt köra in i. Jag säger till honom att han inte kan ge ett pris och sedan lägga på en avgift utan att informera om det innan vi åker, biter mig i läppen för att inte börja gråta av utmattning och påminner mig själv om att det inte är värt den extra energin. Jag är tillbaka i Malmö. Staden med alldeles för många taxichaufförer utan servicekänsla. En stor anledning till att jag aldrig åker taxi här.

Tio minuter senare rullar vi in på gatan där min syster och Henry bor. Glömmer nästan bort att jag inte träffat min syster på fem månader. Det är först när vi släpat upp väskorna för trappan och jag tagit ett djupt andetag av lättnad som jag inser att jag inte ens gett henne en kram. Min syster som jag saknat så mycket. Det känns som att det var igår vi sågs och jag är så glad över att vara framme. Känna den där tryggheten av att ha mina allra närmaste personer nära igen. Irritationen över att hon inte kunde möta mig på stationen är borta och när jag ser att hon har köpt hem prästost och skogaholmslimpa, bäddat min säng och är precis sådär Julia-ig som bara hon är så glömmer jag allt med tunga resväskor, missade tåg och irriterande taxichaufförer och vill bara krama sönder henne mest hela tiden. Som jag har saknat den knasbollen!

Vi överraskade för övrigt min mamma, som trodde att jag skulle komma hem först om två veckor. Så när hon kom hit i tron om att dricka kaffe med sin yngsta dotter, så öppnade hennes äldre dotter i stället dörren. Hon blev minst sagt förvånad! Efter kaffe och kaka med mamma så promenerade jag och syrran bort för att handla lite middagsmat. Vi lagade till god tortellini och började se på film, men vid tio kunde jag knappt hålla ögonen öppna så jag gick och la mig. Sedan sov jag i 11 timmar.

Idag jobbar syrran och själv funderar jag över om jag ska sitta här i myskläder hela dagen. Kolla på Suits, göra lite skrivjobb och gå genom resväskan som stått i en garderob här de senaste fem månaderna. blir nästan som en julafton att öppna den! Egentligen skulle jag ha behövt ta mig till Länsförsäkringar så att jag kan avsluta min utlandsförsäkring, men vädret lockar inte direkt till att gå ut.

Tio grader. Det är hårt. Är det okej att stanna här inne tills våren kommer på riktigt?

 

8 Comments

  1. Sandra says:

    Åh fy va omständigt!!! Asså jag hatar att vänta på incheckat bagage. Så typiskt att det var den allra sista väskan! Men va bra att du kom fram till slut och kul att ni överraskade din mamma. Härligt att du är tillbaka i Malmö ju! Håller helt med om taxi-grejen där…

    1. christinestories says:

      Ja verkligen! Tack söta du! Hoppas att du mår bra <3 Kram!

  2. teruko says:

    Nej, det är inte OK att stanna inne tills våren kommer 😉 Då skulle t ex jag som bor norrut få sitta inomhus tills framåt juni…
    Ja, vilken resa! Förstår att det måste ha varit överjobbigt! Tågresan påminner mig för övrigt om ett par liknade resor från Gare du Nord till flygplatsen under strejker. Så fulla tåg så vi praktiskt taget hängde i luften utan markkontakt, jag med näsan i en armhåla… på en medresenär. “Bon voyage”, sa lokföraren i högtalarna, när vi startade efter åtskilliga misslyckade försök att få igen dörrarna. Fransk ironi 😉
    Välkommen till Sverige hur som helst!

    1. christinestories says:

      Haha! Du säljer in norra Sverige bra där 😉 Och jag känner väl igen det scenariot på tågen till/från Gare du Nord!
      Tack ska du ha!

  3. Amina says:

    Välkommen hem <3 Det tar bara en liten stund, sen är du van vid vårt klimat igen, du är ju trots allt svensk 🙂 Ta hand om dig

    1. christinestories says:

      Tack! <3 Haha, nja jag vettifan. Jag är inte så svensk när det kommer till vårt klimat 😉
      Du med! Kram

  4. Uhhh, jobbigt när det blir lite strul. Men nu är du hemma! Och vilken fin överraskning för din mamma, älskar sånt!

    Och har du också sett att säsong 5 av Suits nu finns på Netflix??? Jag upptäckte igår och blev SÅ GLAD – äntligen, som jag väntat 🙂

    1. christinestories says:

      Ja jag vet! Blev också glad, hihi 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published.