1,5 år av utmattningsdepression

Posted in C'est la vie

IMG_2885

Här har jag legat sedan i morse. I sängen, under mina allra skönaste percale-lakan från Hemtex. Jag hoppades på att vakna tidigt och trodde att jag satte klockan på åtta, men tydligen hade jag inte gjort det. När jag öppnade ögonen i morse och tittade på klockan så var den fem över tio. Med tanke på hur trött jag kände mig när jag vaknade så är jag nog tröttare just nu än jag faktiskt själv inser. Sanningen är att jag är helt utmattad. Så trött på allt. Trött på att aldrig komma vidare. Trött på att jag efter att ha kämpat med att komma vidare nu ha halkat tillbaka till ruta ett. Trött på personer i min närhet som inte förstår att det inte bara är att “rycka upp sig”. Trött på att känna press över att jag borde göra si och så. Allra mest trött är jag på att känna mig trött. På att inte kunna koncentrera mig på de mest vardagliga sakerna. På att inte kunna cykla eller diska utan att lyssna på podcasts för att det är rutinmässiga aktiviteter där tankarna annars leker rövare.

Utmattningsdepression är tydligen inte någonting som går över på 1,5 månad vilket var så länge jag var sjukskriven december 2015 till januari 2016 för att jag i princip gick in i väggen pga prestationsångest och att jag totalt tappat all livslust. En och en halv månad. Då tyckte jag att det var länge. Vilket skämt nu såhär i efterhand. Jag borde ha sovit de första veckorna och varit sjukskriven i minst tre månader. För att inte tala om att jag borde haft stöd från läkarvården. I stället var min psykolog på semester under hela min sjukskrivning, jag hade ingen uppföljning från läkaren och själv var jag upptagen med att stressa mig själv till att bli frisk. Att sova ett par dagar, dricka ett glas juice och börja med vitaminer hjälper inte när man är helt mentalt och fysiskt utmattad. Jag var så trött vid ett tillfälle att jag inte ens orkade höga mungiporna och le åt mina kollegor. När jag hade varit hemma ett tag och träffade min chef och HR för att prata om mitt tillstånd bröt jag ihop. Jag var så svag då minns jag. Min kollega Lene, som även var min första chef, sa att hon tyckte att jag hade blivit sjukskriven alldeles för kort tid. Jag önskar att jag hade lyssnat på henne.

De senaste veckorna har varit omtumlande för vissa dagar tror jag att jag är på väg upp igen men jag har insett att jag borde ha hanterat allting så annorlunda. Jag ville bara bli frisk. Känna mig som mitt gamla jag igen. Orka vara social, jobba, träna, dejta… Så jag skyndade på processen av rädsla för att hamna i en långvarig depression, eller av rädsla för att bli dömd av min omgivning. I stället för att bli stabil har jag dragit ut på det. Gått in i relationer som inte varit bra för mig, tvingat iväg mig själv på träningspass som nästan gett mig panikångest, tagit mig an ett jobb utan att veta om förutsättningarna… Om jag bara hade tillåtit mig själv att vara sjuk ett tag. Att må dåligt och inte orka, att ställa krav till att faktisk få den vård jag behövde, då kanske jag hade hittat tillbaka till min styrka och en bättre självkänsla tidigare. Jag är inte ens där ännu för här ligger jag i sängen en fredag, 1,5 år efter att jag gick tillbaka till jobbet som gjorde att jag satte orimliga krav på mig själv, och känner mig totalt handlingsförlamad. Igen. Det känns som ett jäkla nederlag. Borde jag inte vara på banan igen nu? Jag har skämts för mitt mående. Oroat mig för att andra ska se mig som “mentalt instabil” och frågat mig själv varför jag inte är lika motiverad och ambitiös som andra i min närhet. Så jag har därför inte velat skriva om min depression här. Av rädsla för att bli dömd.

Skillnaden från då och nu är att jag har kommit till en punkt då jag inte orkar bry mig om vad alla andra tycker. Det ger någon slags befrielse för jag är så förbannat trött på att lägga på en mask för omvärlden. Ja okej, en arbetsgivare kanske hittar detta inlägg och dömer mig på förhand och så får jag inte ett jobb jag sökt. Då är det ändå inte en chef jag vill jobba för. Jag vill inte skriva om vad som helst, men om jag ska oroa mig för vad kleti och pleti har för åsikter gällande mina val i livet när de inte ens känner mig eller har någon som helst aning om vad det är jag gått, eller går, igenom så kommer jag aldrig kunna bygga upp min självkänsla.

En sak vet jag och det är att jag har en vilja. Den ska jag hålla hårt i och inte släppa taget om. Jag vill komma vidare. Må bra. Leva ett liv där jag kan hantera motgångar utan att brytas ner totalt. Finna den där självkänslan och mitt eget värde. Jag måste bara hitta orken också så att jag får energi till att sträva efter mina drömmar.

Jag tar en liten paus härifrån, men jag kommer tillbaka. Kanske redan nästa vecka, eller så blir det om en vecka eller två. Jag kan inte hantera sociala medier just nu och vill försöka leva i nuet. Jag känner sådan stress för framtiden och orkar inte läsa mer om andras framgångar när jag inte ens har kraft nog att gå upp ur sängen och äta frukost vissa dagar.

Ta hand om dig så länge. Tack för att du finns där i bakgrunden eller till och med tar dig tid att klottra ner omtänksamma, roliga och kloka ord. Jag tycker helt ärligt att jag har helt underbara läsare. Ni är alltid så snälla och smarta <3

 

43 Comments

  1. Frida says:

    Stor kram till dig! Och ja, tycker du gör helt rätt. Stäng ner sociala medier och fokusera på det verkliga, riktiga och viktiga tills du är redo igen.

    1. christinestories says:

      Kram tillbaka <3

  2. Isabell says:

    Att det fortfarande anses “tabu” att prata om att man mår dåligt är för mig helt befängt. Om fler var öppna med det, precis som du är nu, så skulle det vara lättare för folk att söka hjälp. Nu går folk runt och skäms för att de inte orkar med vardagen och tror att man är helt ensam om att känna det så, när det faktiskt är så långt ifrån sanningen man kan komma.

    Jag skickar massa positiv energi och kramar till dig. Ta den tid du behöver, och kom tillbaka när du är redo <3

    1. christinestories says:

      Ja det är verkligen synd. Det är bra att fler och fler pratar om det. Tack för den positiva energin och stor kram till dig! <3

  3. Petra says:

    Vi är många som varit där och förstår! Tyvärr kan sån här skit ta lång tid att läka från. Ta hand om dig och vila. Hoppas du mår bättre snart.

    1. christinestories says:

      Tack för stödet fina du! Stor kram <3

  4. Martina says:

    ❤️ Ta hand om dig! Vila, sov och skippa alkohol, det är ändå bara skit! Försök röra på dig, men inte genom något som bygger på att du ska prestera. Ät bra mat och ge kropp och sinne goda förutsättningar för återhämtning. Låt kalendern vara tom, boka in in saker utan försök komna till ro den första tiden. Efter det är det enorm viktigt att ta sig ut och träffa folk, men jag tror inte det är ett problem för dig???? Också ge inte upp med sjukvården, det kan ta lite tid att komma till rätt person, men det är helt klart värt det!
    Stor kram!

    1. christinestories says:

      Många kloka råd, tack för dem. Jag försöker göra allt det ett steg i taget 🙂 Kram på dig fina!

  5. P says:

    Väldigt starkt inlägg! Heja dig, det kommer vända.

    1. christinestories says:

      <3 <3

  6. Det blir bättre! Starkt och viktigt att du har kunnat inse och acceptera allt. Det är ett stort steg! Många kramar

    1. christinestories says:

      Ja jag hoppas att det snart blir bättre 🙂 Jag uppskattar verkligen dina peppande ord. Kram!

  7. Alexandra says:

    Jag skickar en stor kram och styrka till dig Christine! Ta hand om dig och följ din magkänslan av vad du vill göra och mår bra av! Jag hoppas att du kan njuta av sommaren och bara vara 🙂

    1. christinestories says:

      Tack, vad gullig du är Alexandra! Kram på dig och hoppas att du njuter av din sommar <3

  8. teruko says:

    Gripande inlägg, all styrka i världen till att det vänder för dig. Du skriver så klokt om vad du borde ha gjort, följ nu dina egna råd och ha inte så bråttom. Dessutom måste du ju kunna få bättre stöd från vården?! Stå på dig om det. Känner mig egentligen inte kompetent att ge råd men du ska veta att jag tänker på dig och önskar dig allt gott. Ta hand om dig och kom tillbaka här när det känns rätt för dig. Kram.

  9. Anna says:

    Hej!
    Vill bara skicka lite pepp och hopp till dig, jag har också haft en utmattningsdepression.
    För mig tog det tre år att komma tillbaka, i början var jag precis som du och ville bara skynda på det hela vilket i längden bara ledde till att allt blev värre.
    Vet inte om du har erfarenhet av att äta antidepp? Jag var jätterädd för att prova det och önskar nu att jag inte väntat så länge. Min antidepp hjälper främst mig att sova bättre och jag känner mig kanske inte lyckligare eller euforisk men den hjälper mig att inte låta jobbiga tankar ta över,den har fått stopp på mitt ständiga snurr i hjärnan på ett väldigt skönt sätt.
    Andra saker som funkat för mig är att skriva bara för min egen skull, träna, tillät också mig själv att ha en lång paus när jag inte jobbade alls sedan tog jag det steg för steg och började inte jobba heltid direkt.

    Peppet jag vill skicka är att har man väl tagit sig ur detta och gjort hela den jobbiga resan kommer man oftast ut starkare!
    Jag mår nu bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv och det kommer du också göra såsmåningom.
    Önskar dig allt gott, skynda långsamt allt kommer att falla på plats ett steg i taget.
    Kramar från England!

    1. christinestories says:

      Ja jag tänker att jag nog måste ta det lite så, steg för steg. Inte pressa mig själv utan faktiskt låta mig ta det långsamt. Jag har faktiskt börjat med tabletter sedan några dagar tillbaka. Märker inte så stor skillnad ännu psykiskt, men har fått massa problem med magen, plus illamående och ibland lite kallsvettig :/ Förhoppningsvis blir det bättre när bieffekterna försvunnit.
      Tack för din kommentar. Den betyder så mycket. Jag är glad att du lyckats ta dig ur det och mår bra. Det ger lite hopp till mig som just nu kämpar så med allt tankesnurr. Stor kram! <3

  10. Sandra says:

    Starka och fina ord du skriver. Jag sänder dig värme och styrka att kämpa vidare. Hoppas du väljer att ta hjälp igen. Jag skulle vilja ge ett tips om att även arbetsterapeuter kan vara en bra vårdgivare att träffa. Speciellt någon som har erfarenhet från en modell som heter ReDO (redesign daily occupation), det är en gruppintervention men som även kan användas individuellt. Snarlikt KBT men utifrån ett mer aktivitetsperspektiv på din vardag och dess innehåll. Kanske kan passa. Bara ett tips från en arbetsterapeut med den erfarenheten av behandling för personer med psykisk ohälsa.
    Med all välmening hoppas jag du snart känner dig bättre. Ta hand om dig!
    Kram

    1. christinestories says:

      Tack för ditt tips. Jag ska ta upp det med min psykolog och se vad hon tycker 🙂 Din omtanke värmer. Kram!

  11. teruko says:

    Jag känner bara, när jag läser mitt och andras svar, att det finns en risk att du känner dig dokumenterat “sjuk” på ett sätt som kan kännas nedslående? Gör i så fall inte det, för vem är “frisk” och vem är “sjuk”? Vi är ju alla bara människor som mår olika i olika skeden i livet. Sagt i all välmening. Ny kram till dig.

    1. christinestories says:

      Tack, vad fint av dig att skriva så. Jag får inte den uppfattningen av kommentarerna men jag förstår hur du menar. Jag vet dock att alla skriver i all välmening och att jag kanske också måste acceptera mitt mående som sjukt för att kunna bli “frisk”. Passar på att tacka för den tidigare kommentaren från dig. Jag vet inte vad jag ska säga annat än att det går rakt in i hjärtat. Kramar

  12. angelica says:

    åh varför är det så svårt att få hjälp av vården när detta är ett så vanligt och svårt problem idag? förstår inte.. fick själv vänta 4-5 månader på att få komma till en kurator via vårdcentralen. som tur var fick jag kontakt med en psykolog via jobbets sjukförsäkring precis innan dess, för den kuratorn vet jag inte vad jag ska säga om. Helt sjukt egentligen att det inte satsas fler resurser på detta.
    så svårt att inte stressa om framtiden, men den kommer komma i vilket fall 🙂

    1. christinestories says:

      Ja fy, fem månader?! Förjävligt! Trivs du bra med din psykolog nu? Precis så, den får komma bara 🙂

  13. Sara says:

    Otroligt bra att du skriver om hur du mår och så sjukt galet att det faktiskt finns en rädsla för att bli stigmatiserad om man erkänner att man varit utmattad eller deprimerad. Har kompisar som också hållit sånt dolt för att inte bli dömda av arbetskamrater eller chefer. Med lite tid och tålamod hoppas jag verkligen att du kommer ur det och mår bättre snart. Massa kramar! 🙂

    1. christinestories says:

      Ja jag gjorde samma i flera månader. Hemskt egentligen! Det blir som tur är mer och mer accepterat. Tack för din omtanke. Den betyder mycket för mig. Kram!

  14. Du är så modig som skriver om detta! Lyssna på kroppen! man har bara en kropp och ett liv!

    1. christinestories says:

      <3

  15. Caroline says:

    Kram ???? Ps. Var snäll mot dig själv, du är toppen precis som du är. Ibland mår vi bra och ibland behöver vi hjälp, stöd och choklad. Är ju liksom inte jag som person som är mitt mående. Svamligt men hoppas du förstår vad jag menar.

    1. christinestories says:

      Jag förstår precis! Särskilt det där med choklad 😉 Kram och tack för dina ord!

  16. ISA says:

    Starka fina du! Även om det inte känns så just nu så blir det bättre. Häng i där, försök göra det bästa av dagarna. var SNÄLL mot dig själv. Sänk kraven och var accepterande <3 kram!

    1. christinestories says:

      Fina Isa, tänk om vi båda kunde lyssna på våra råd som vi ger till varandra! Så glad att vi är varandras stöd, tröst och peptalk 🙂 Kram på dig!

  17. Detta inlägget berörde mig djupt. Särskilt tankarna och känslorna om att vilja bli fri och frisk NU NU NU.
    I maj blev jag sjukskriven för anorexi och utmattning och depression. Då hade jag vägrat i nästan ett år, för jag var rädd för att min arbetsgivare skulle se diagnoserna på intygen. Sen när jag blev sjukskriven 2 veckor kunde jag andas ut, när de två veckorna var över blev sjukskrivningen förlängd 8 veckor men jag bad läkaren om att bara sjukskriva mig 4 veckor (SÅ lång tid ska väl ändå inte det här ta?!) vilket han gick med på. Men jag blev inte bättre utan sämre, så när den månaden hade gått och jag hade nästa läkarbesök sjukskrev han mig i tre månader till. 4,5 månad kommer jag alltså ha varit sjukskriven när jag kommer tillbaka, men nu när jag fått lov att ta den här tiden att börja läka inser jag hur viktigt det är- och 4,5 månader för att bli frisk från en/flera sjukdomar man haft i ett decennie är INTE mycket tid.
    Men det är nog lite typiskt människor med prestationspress, tror du inte? När jag var inlagd en gång sa en sjuksköterska att jag hade “duktig flicka syndromet”, och det stämmer nog. Jag vågade inte be om att bli sjukskriven fastän jag kände hur mitt jobb påverkades negativt, hur jag inte orkade längre, det krävdes att min psykolog tvingade in en läkare på rummet som sjukskrev mig bums.
    Men det är OKEJ att bli sjukskriven. Och det är inte konstigt att hjärnan också behöver omtanke och tid att läka ibland, men på nåt sätt känns det mer accepterat med fysiska sjukdomar i dagsläget. Men det är verkligen okej, och vet du? Det är inte för sent för dig att läka, att bli frisk. Man kan, och man FÅR LOV, att be om att bli sjukskriven igen. Det är nåt av det modigaste man kan göra egentligen, att ställa upp för sig själv och skapa rätt förutsättningar. Jag tror på dig! Kram

    1. christinestories says:

      Vet du att DIN text berörde mig. Jag fastnade verkligen för det där sista. Du har så rätt i det du skriver om det viktiga i att skapa sina egna förutsättningar. Jag vet dessutom precis vad du menar angående “duktiga flickan syndromet”. Det är så likt min historia, förutom att jag hade usel hjälp från läkare och att det var en kompis som tvingade mig att sjukskriva mig. Det låter vettigt att ta de månaderna för att verkligen återhämta dig. Du verkar så stark och klok. Tack för att du delar med dig. Jag blir så tacksam för det. Jag hejar på oss och hoppas att vi båda finner vår frid snart. Jag tror på dig också! Kram <3

  18. Tina says:

    Var rädd om dig! Kram

    1. christinestories says:

      Tack Tina <3

  19. anneli says:

    Jag blir också trött på den saken.
    Det värsta med vara utmattad är att jag har myror i kroppen.
    Hjärnan är slut och kroppen på högvarv. Kombinationen som slår ut varje gång.

    1. christinestories says:

      Ja jag vet vad du menar. Jag upplever ibland som att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag tror liksom att jag orkar men sen kommer verkligheten ikapp. Men vi fixar det här, eller hur?! <3

  20. Isabelle says:

    Hej! Det är bra att du tänker på dig själv och bygger upp välmåendet. Vilken relation är det som är viktigast om inte den man har med sig själv.
    Bonne chance!

    1. christinestories says:

      Det har du så rätt i. Det är lätt att glömma den! Tack 🙂

  21. Anna says:

    Sååå modigt och starkt av dig att våga dela med dig av denna resa. Skickar dig all styrka och välmående som jag bara förmår såhär via ett kommentarsfält!

    1. christinestories says:

      Gulliga du, det går rakt genom skärmen <3

  22. Eva says:

    Modigt Christine! Ta din tid och fokusera bara på det som du mår bra av. Jag hoppas verkligen att du hittar rätt och kan få adekvat hjälp under vägen.❤️ Efter att ha följt din blogg flera år vet jag att du har många styrkor, de finns där!

    1. christinestories says:

      Tack Eva, vad fint skrivet. Det tar jag till mig. Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published.