Ett ofrivilligt avbrott

Posted in C'est la vie

Hej vänner! I’m back. Har ni saknat mig? Som ni säkert märkt så har bloggen legat nere i några dagar. Jag hade alltså inte raderat bloggen, blivit hackad eller försvunnit från cyberspace. På grund av tekniska problem med Finest.se’s server så låg hela portalen nere i nästan tre dygn. Det var alltså inte min mening att försvinna helt från den skriftliga och bildliga etern.

Det är faktiskt inte så mycket som hänt sedan vi hördes sist. Jag var på julmarknaden på Katrinetorp och blev lite förbannad över att folk utnyttjar julen för att tjäna extra mycket pengar. Hur kan man ta 80 kronor i inträde till en marknad där ingenting annat erbjuds än dans kring granen och ponnyridning? Plus 20 kronor i parkeringsavgift. Inte ens glögg bjöd de på. Sådant gör mig så himla provocerad. Utöver detta så har jag jobbat. Är så tacksam för att få arbeta med så härliga människor varje dag som backar upp, peppar och ger en massa positiv energi. Barnen tar såklart ibland lite av den där energin, men oftast är de ganska roliga och härliga. Som när de under lunchen börjar prata om kannibalism och zombier som äter “homo sapiens” (De kan inte komma ihåg att vara tysta, men homo sapiens lägger de på minnet, HAHA!), medan man sitter och försöker svälja maten utan att den kommer upp igen. Eller pratar non stop i tio minuter om ett häst-spel med ALLA detaljer som ingår i detta “skitroliga spel”. Jag nickar och säger “Åh så kuuul det låter” som på autopilot samtidigt som jag anstränger mig för att låta genuint intresserad.

Nu har jag tre dagars jobb kvar innan semestern. Jag räknar ner dagarna tills jag kan gå utomhus utan vinterjacka och tre lager yllekläder. Nästa tisdag är jag vid denna tiden på flygplatsen, flanerandes bland hyllorna i taxfree-butiken medan jag väntar på att boarda ett plan till fjärran öster. Där min älskade syster väntar på mig. Några dagar senare står jag förhoppningsvis på en strand med varm sand mellan tårna medan jag sörplar i mig en paraplydrink. Jisses vad jag längtar.

1 Comment

Helgen hittills

Posted in C'est la vie

Denna fantastiska utsikt fick jag en chans att beskåda strax innan solen skulle gå ner över Öresund. Jag, Louise och hennes syster Cissi fick den briljanta idén att åka upp till skybaren på Clarion Malmö Live för en eftermiddagskaffe, men tyvärr var vi inte ensamma om denna briljanta idé. Det var fullt av folk som insett det fina i att avnjuta ett glas vin eller en drink en lördagseftermiddag med utsikt över Malmö. Så vi knäppte av ett par bilder och bestämde att det nog var trevligare att gå dit en dag när det inte var så packat med folk. I stället gick till Renaissance där vi slog oss ner i varsin skön fåtölj och pratade om livets stora frågor medan vi drack kaffe. Igår kväll bjöd jag hem mina grannar på en spontan vin- och ostkväll. Vi satt och pratade, skrattade, diskuterade djupa ämnen tills vi slutligen rundade av strax efter midnatt. Så himla trevligt!

Helgen började för övrigt helt fenomenalt kan jag tala om. För dig som bor i Malmö kan jag verkligen rekommendera att gå och simma på Kockums fredagar mellan klockan 18 och 20.30. Då har de fredagsmys i simhallen. Lokalen släcks ner, förutom själva bassängen, levande ljus tänds och så spelas lugn musik. Dessutom har de två sittningar med aromabastu (varannan vecka män/kvinnor – kolla på hemsidan!). Det var en så himla bra grej att göra på en fredag efter jobbet. Det kostar 65 kronor för gäster och 50 kronor för de med förmånskort. Du kan läsa mer HÄR.
Efter det drog jag och Louise till Green Mango och åt middag. Vi har nu bestämt att detta får bli ett återkommande inslag i vardagen.

Idag sov jag ut och sen har jag ätit frukost i lugn och ro medan jag lyssnat på julmusik. Nu måste jag skynda mig för jag har bestämt träff med en kompis. Vi ska kolla på lite julmarknader och förhoppningsvis dricka lite glögg.

3 Comments

Söndagsmiddag och fullmåne

Posted in C'est la vie

Jag åkte in till stan. Köpte en julklapp till syrran, stearinljus till adventsljusstaken och glömde totalt bort att köpa det som jag delvis åkte in för. Förlängningssladd. Så jag cyklade till Willy’s när jag kom hem och hittade en massa andra saker i stället för förlängningssladden jag skulle köpa. Dessutom fick jag sådan lust att äta hasselbackspotatis och en god köttbit, så det passade jag på att handla. Är det söndag så är det. Då får man faktiskt lyxa till det. Vissa dagar äter jag mackor till middag som jag trycker i mig medan jag ser på en serie i sängen, men även som singel så kan man ha en alldeles egen och mysig söndagsmiddag av den lyxigare sorten.

Det slog mig att jag inte kände mig det minsta ensam, även fast det kanske på något vis ser lite sorgligt ut. För vissa då. Det finns ju de som inte kan vara ensamma utan alltid måste ha sällskap av andra, även fast de kanske inte ens är närvarande utan sitter med mobilen. Det känns inte alls hälsosamt. Om inte jag älskar att hänga med mig själv, vem ska då annars göra det? Ibland får jag såklart stunder av ensamhet. Då jag inbillar mig att jag inte har några vänner (vilket är lite av en förolämpning emot mina faktiska vänner, men vänskapsrelationer har alltid varit min osäkerhet), och då det känns riktigt jobbigt att inte ha några planer utanför min egen lilla sfär. Förutom det så tycker jag faktiskt om att vara ensam ibland. Det finns dagar då jag är på väg att bjuda hem en kompis på middag, för att sedan inse att jag faktiskt bara vill vara för mig själv. För jag är ganska härlig att hänga med. Tycker jag. Förutom när vi umgåtts lite för mycket lite för länge. Då måste jag socialisera.

Den här kvällen flög iväg men det blev liksom så när jag lagade potatis som skulle vara i ugnen i 50 minuter. Det blev alltså fransk middagstid ikväll och nu är jag lite orolig för att jag inte ska kunna somna. Jag har märkt att jag sover dåligt när det är fullmåne och det verkar till och med finnas en vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Ha! Jag visste att det inte var inbillning.

Leave a Reply

När solen ligger lågt över gatorna på Södermalm

Posted in C'est la vie, Music & Culture, Stockholm

Om jag hade fått välja valfritt område i Stockholm att bosätta mig i, så skulle det bli de mysiga kvarteren kring Mariatorget på Södermalm. Jag tycker att det är så charmigt där med de branta gatorna som går ner från Götgatsbacken, små lokala butiker och alla uteserveringar där folk sitter och njuter i solen. Ungefär sådär gemytligt och harmoniskt som några av bilderna talar för att det är. I alla fall enligt min egen åsikt. Kanske har ljuset stor betydelse också, och det faktum att jag själv inte bor i Stockholm. Jag kan tänka mig att ni som struttar runt på dessa gator blir lite blasé efter alla år. Ungefär som jag kunde bli i Paris.

Dessa bilder tog jag när jag var i Stockholm tidigare i höstas. De får mig att sakna huvudstaden. I vår, när jag lyckats få ordning på ekonomin efter semester och julklappsinköp, tänker jag att det får bli ett nytt besök där. Jag trivs ju väldigt i Stockholm där när jag väl tar mig tid att åka upp.

 

Förresten! Såhär en trött torsdagsmorgon måste jag tipsa om en himla skön och vacker låt. Jag upptäckte den via någon lista på Spotify som jag lyssnade på för att kunna sova, sedan hittade jag originalversionen på YouTube. Lyssna och njut under din tåg eller bussfärd till jobbet. Den instrumentala pianoversionen är helt underbar den med. Sådan där perfekt musik när man skriver, pluggar eller kanske strosar fram på en mysig gata i ett varmt sken från solen som ligger lågt på himlen.

 

4 Comments

Jag litar på mina egna ben

Posted in C'est la vie

Jag hittade en text som jag skrev för en dryg månad sedan när hade varit på mitt sista samtal hos psykologen som jag gick till under min väg ur depressionen. Det var väl tänkt att jag skulle publicera det inlägget men av någon anledning blev det inte så. Kanske var jag inte redo ännu att dela med mig av dessa känslor och tankar. Det är väldigt naket och blottande samtidigt som det känns viktigt för mig att berätta och skriva om det. För just psykiskt ohälsa är något vi måste sluta gömma. Detta skrev jag i alla fall:

 

“Igår eftermiddags var jag hos psykologen. Det var sista gången vi sågs och då hade vi en uppföljning av min utveckling. När jag åter igen gjorde det där självskattningstestet MADRS, vilket visar vilken grad av depression man har, så insåg jag för första gången vilken resa jag gjort inom mig. Poängen var så låga att jag knappt trodde det själv. När min psykolog visade testen jag hade gjort när jag började gå hos henne för att jämföra, så högg det till i hjärtat. Det var som att jag tyckte synd om den personen jag var för fyra månader sedan. Jag var så ledsen, uppgiven och hade ingen livslust. Mitt självvärde och min självkänsla var nästintill obefintlig. Det fanns inte en uns av tilltro varken till mig själv eller människor i min närhet. Jag ville knappt ens leva. Jag vill aldrig mer hamna där.

Jag har såklart fått hjälp, och en push på vägen. Ett nätverk av vänner och familj som funnits där genom allt. Samtidigt är det jag som tagit mig ur det med hjälp av min viljekraft. Det får mig att inse hur stark jag är. Att det faktiskt går att komma upp från ett mörkt hål och börja leva igen. Kanske var det en utmattning jag hade först, men främst har jag varit riktigt deprimerad. Det ska vara okej att erkänna det för jag upplever det som att många mår bättre av att säga att de blivit utmattade. Det är liksom mer okej att jobba halvt ihjäl sig än att man rätt och slätt tappat all lust för att leva och inte vet varför. En depression är inte någonting som någon ska behöva skämmas för.

Så hur känns det nu att ‘stå på egna ben’? Det känns okej för jag litar på dem. Min stol vinglar inte längre på tre ben utan nu har den ett fjärde ben som sitter fast ordentligt. Jag måste bara se till att skruva på det när det börjar lossna lite. För självklart får jag återfall. Dagar då ångesten smyger sig på och jag tappar lusten för sådant jag annars tycker om. Däremot så vet jag att det är okej och att det inte behöver vara ett bestående inlag i min vardag. En dålig dag eller ens en dålig vecka behöver inte betyda att jag är på väg att halka tillbaka ner på första avsatsen. Det där berget har jag slutat rusa uppför. Det får gå i etapper och det är okej att tappa balansen bara jag ser till att återfå den igen. Nu vet jag att jag har kapacitet för att ta mig tillbaka upp på den avsatsen jag stod på sist.”

 

Även om jag de senaste veckorna känt av den där inre stressen och varit lite låg på grund av mörkret och kylan, så vet jag att att jag måste lyssna på varningssignalerna. Livet går i vågor. Det gäller bara att lita på sin egen förmåga tillräckligt mycket för att inte sköljas med ut till havs. För jag är starkare nu och orkar ta mig förbi motvinden. Oftast. Sedan kommer det dagar då jag känner som att jag vill lägga mig ner i fosterställning och gråta. De dagarna måste man få ha också.

3 Comments

Cliffhanger

Posted in C'est la vie

Nästa gång jag åker in till stan för att “snabbt handla en sak” så ska jag inte gå till fem olika butiker utan köpa det i första bästa affär. Särskilt när jag är sjuk. Jag kom i alla fall hem till slut, lite fattigare men med vinterns bästa investering. Vad det är får ni se senare i veckan. Cliffhanger…. Hehehe.

Även om jag i vuxen ålder gärna inte flyttar ihop med mamsen igen, så är det lite mysigt att ha henne här i några dagar (jag lär ta tillbaka detta på torsdag). Jag kom till exempel hem till ett städat kök och skrev halva det här inlägget medan hon lagade middag åt oss. Dessutom håller hon koll på mina växter och matar mig med varm blåbärssoppa. Nu ska vi sätta oss i soffan och titta på något “trevligt” TV-program, som mamma brukar säga till i princip allt. Andra ord hon gärna använder är “fräsigt”, “raffigt” och “jädrigt”. Det där senare är nog den grövsta svordomen min mamma yttrat i sitt liv.

I morgon hoppas jag på att vakna upp frisk som en nötkärna. Kan vi alla hålla tummarna, please? Jag vill inte vara sjuk mer.

Leave a Reply

On a warmer Tuesday

Posted in C'est la vie, Cape Town Surroundings

Det är riktigt ruggigt väder idag så jag drömmer mig tillbaka till en tisdag för sisådär 6 månader sedan. Då var jag bosatt i Kapstaden och det var mitt i sommaren nere på södra delen av jordklotet. Just denna tisdag besökte vi Kalk Bay, som är en mysig fiskeby på västkusten ungefär 40 km från Kapstaden.

Där kan man bland annat äta lyxlunch (i sydafrikanska pengamått) med fantastisk utsikt på Harbour House, flanera runt i mysiga småbutiker, hälsa på sälarna som ligger och jäser i hamnen och köpa färskt bröd på omåttligt populära Olympia Bakery. Som du säkert förstår är det välbesökt av alla som bor i och omkring Kapstaden.



 

Jag hade gärna befunnit mig där just nu i stället för i Malmö. Det känns som att jag kommer gå runt och frysa konstant i ett halvår (med undantag för de två veckorna i december/januari). Jag skulle ha slutat klockan tre idag men fick order om att gå hem efter sista lektionen och kurera mig. Jag misstänker att de är livrädda för att jag ska tvingas sjukanmäla mig i morgon. Det är även jag livrädd för så jag protesterade inte. När jag ändå slutar lite tidigare, så tänker jag passa på att köpa ett par tofflor så att mina fötter kan hållas varma i vinter. Efter det tänker jag åka hem och parkera mig i sängen.

Leave a Reply

Skrivkramp

Posted in C'est la vie

Den här dagen har känts som ett enda långt improvisationstest och tålamodet har legat vid gränslandet till frustration. När man kastas in i en arbetsdag utan planering eller vettiga förutsättningar är det svårt att få till det. Idag var stresskänslorna påtagliga, men jag påminde mig själv att ta djupa andetag och sänka de egna kraven på mig själv. Det hjälpte faktiskt men när jag slutade jobbet var all min energi förbrukad.

Jag känner mig så tom på idéer och inspiration när det kommer till bloggen också. Så fort jag ska skriva så får jag skrivkramp. Förmodligen är det vädret som gör det och det faktum att jag jobbar så mycket just nu. Jag ska försöka bestämma mig för hur jag ska göra med bloggen och när jag väl tagit ett beslut där så ger det förhoppningsvis lite större skrivarglädje.

Ikväll har jag körsång men innan dess ska jag kika förbi min kusins jobb där de tydligen skulle ha något slags julevent. Jag tänkte även kika lite på julklappar så att jag slipper stressa med det under sista veckan innan jag åka till Vietnam. Jag firar som sagt bara med min syster i år men vill vidarebefordra några små klappar till resterande familjemedlemmar. Ibland känner jag verkligen extra mycket tacksamhet över att slippa fira jul med hela tjocka släkten. Vi har alltid firat bara närmsta familjen.

 

4 Comments

Time to reload

Posted in C'est la vie

Såhär såg jag ut igår när jag gick på hemmafest. Jag hittade en gammal kjol från H&M Trend och med två halsband från Pilgrim och min favoritkofta blev det lagom festligt. Det här med hemmafest är verkligen inte någonting som jag går på särskilt ofta nuförtiden, men jäklar var trevligt det kan vara. Det var Louise granne som hade bjudit in ett härligt gäng människor i blandad kompott. Jag och Louise hamnade i olika delar av lägenheten, vilket jag tycker är så himla härligt på något vis. Att gå på fest med en vän men inte sitta ihop i höften hela kvällen för den delen. Sen möts man lite då och då.

Efter några timmar började dock alla ljud och intryck göra sitt. Någonting som var extremt påtagligt när jag var som djupast i depressionen i somras. Då hade jag absolut inte kunnat vara där i ens fem minuter, om jag ens hade gått dit. Även om jag orkar med – och njuter av – sådana här kvällar på ett helt annat sätt nu än för några månader sedan, så blir jag mentalt väldigt trött av det. Till slut kände jag att jag började stänga av och inte riktigt hängde med längre. De andra skämtade och skrattade medan jag undrade varför jag inte tyckte att det var lika roligt som de uppenbarligen tyckte. Det gör mig osäker och till slut tappar jag all lust att både prata och lyssna. Det är en märklig känsla för en person som annars är väldigt social och utåtriktad, särskilt när jag nu mått så bra i flera månader, men jag antar att det även är ett varningstecken för att det varit lite för mycket senaste tiden och att jag behöver vila. Så jag tackade värdinnan, sa hej då till några av de jag snackat med under kvällen och cyklade hem strax efter midnatt.

Nästa vecka ska jag vara riktigt snäll mot mig själv. Börja lite smått med yogan igen, sova ordentligt, äta bra mat, tacka nej till sådant jag inte vill göra, dra ner på intrycken utifrån (sociala medier inräknat) och sänka kraven. Jag är bättre på att lyssna på min kropp nu och sätta hälsan främst. Det känner jag trygghet i och även stolthet över. För jag har tagit mig såhär långt och det betyder någonting.

Leave a Reply

Ett litet paket från en vän

Posted in C'est la vie, Things I like

I torsdags kväll när jag kom hem så blev jag påmind om den där högen med reklamblad som brukar samlas innanför min ytterdörr. Lat som jag är så brukar de mest bara få ligga kvar tills jag antingen kommer på att jag kanske missar någon superbra kampanj på ICA eller får ett ryck och slänger dem i pappersinsamlingen. När jag lyfte lite på dem för att se om någon trevlig tidning låg där under, så hittade jag någonting ännu bättre. Under alla papper låg ett brunt paket som jag hade missat. Jag tänkte att det kanske var UBS-minnet som Julia hade råkat få med sig till London och som Henry hade skickat, men så såg jag att det stod på norska på paketet och då förstår jag vem det är ifrån. Ivrigt öppnar jag det och inuti ligger ett par mysiga strumpor i merinoull, en choklad och världens finaste födelsedagskort med ett rim (eller är det en sång kanske?) och en hälsning från min vän Ina uppe i Norge.

Jag blev så glad och rörd att jag stod där i köket och “men ååååh”:ade mig samtidigt som jag kände mig lite extra älskad. Bara att skicka paket från Norge (som inte är med i EU så det kostar säkert lite extra mycket), skriva ett fint kort och med gåvor som det finns en tanke bakom är ju så satans gulligt. Tack älskade vän! ♥

Strumporna har jag på mig när jag just nu sitter i soffan och äter en clementin. Jag jobbar hela nästa vecka så det är ganska skönt att ha en lugn söndag utan några storslagna planer.

Leave a Reply

När överlevnadsinstinkten tar över

Posted in C'est la vie

Min drivkraft just nu = varma vindar, vita stränder, turkosblått hav och 14 dagar tillsammans med min älskade syster. Fem veckor kvar!

Herrejösses vilken dag jag haft! Jag hoppade in som lärare åt två klasser, varav den ena var en 6:a och den andra en 7:a. Det har varit strul med material så att jag fick improvisera i sista stund, missöden med tekniken, uppkäftiga tonåringar och under sista lektionen i SO så höll bägaren på att rinna över. De gjorde allt annat än det jag sa till dem att göra. Där och då skickade min magkänsla varningssignaler till min hjärna med instruktioner på att gå ut genom dörren och aldrig komma tillbakaÅngesten satt mig upp i halsen och jag var gråtfärdig mot slutet. Men jag är inte den som lägger mig ner i fosterställning och gråter vid första motgång, så jag gav mig själv en mental bitchslap och tänkte (nästan högt) “You can do this, damnit!”. Det gjorde jag också, men när lektionen var slut kände jag mig så himla uppgiven. Är detta vår framtid? Då kan jag lika gärna packa ihop och emigrera till en ö i Söderhavet.

Efter att ha tagit femton djupa andetag, laddat om i tio minuter och fått lite stöd från några lärare som satt i lärarrummet så kändes det bättre. Måste även påminna mig själv om att det är 13-åringar med hormonrubbningar som inte vet vart Australien ligger. Plus att jag är 20 år äldre och aldrig mer behöver vara tonåring i början av puberteten. Det om något är en enorm tröst. De sista två timmarna var spelade jag kort med några lite yngre och lite mer tillmötesgående ungar på fritids. Med andra ord fick dagen ett ganska bra avslut trots allt.

Egentligen har jag körsång ikväll men jag har varken lust eller ork att gå på det, så jag ska hänga med Louise i stället. Jag tror att vi köper en falafel och bara hänger i hennes soffa hela kvällen. Just nu kan jag inte tänka mig någonting bättre.

5 Comments

Into The Woods

Posted in C'est la vie

Någon annan än jag som känner sig lite som Ronja Rövardotter så fort en får springa runt i en skog? Jag får lust att skrika ut “Snaaaart ska blodet flyyyytaaaa, hiahiahiahia!”, äta rå svamp och bygga en trädkoja för att sedan bosätta mig där i några veckor. Nej det får jag inte. Inte det där sista i alla fall. Plus rå svamp, som nog inte är så gott. Jag är trots allt en stadsböna i grund och botten. Jag köper mina kantareller på ICA och smörsteker dem. Däremot så kan jag verkligen uppskatta naturen när jag väl lämnar stan. Dra på mig två nummer för stora gummistövlar och strunta blanka f*n i gräsfläckar på byxorna eller att mitt hår behöver tvättas. Det kan vara så befriande att få vara lite smutsig och “jordig”. I alla fall i några dagar tills hela min själ skriker efter civilisationen och tutande bilar.

När jag bodde i Paris kunde jag längta efter att komma bort från stan efter ett par månader just för att det där blir så intensivt, och såklart bristen på grönområden le city centre. Här i Sverige är det lite lyxigt att kunna cykla i 20 minuter och vara utanför stan eller vid havet, vilket gör att jag inte kommer ut i skogen så ofta. Idag fick jag en liten längtan efter att springa runt bland mossor och fallna träd, ungefär så som på bilderna som är ifrån i somras. Närmre bestämt Midsommarhelgen då vi tillbringade några dagar på Louise föräldrars lantställe utanför Jönköping. Visst ser det härligt ut? Kanske borde jag höra om någon vän vill dra till Bokskogen i helgen. Innan det blir snorkallt och regnar varje dag i två veckor. Det är ju inte helt omöjligt i detta landet, denna tiden på året.

Nu ska jag skynda mig iväg (always so god damn late) och cykla hem till kusin vitamin med familj för att äta middag. Det ska bli mysigt minsann. Tjingeling!

2 Comments