Happy Swedish Midsummer

Posted in C'est la vie

DSC_4376

Här befinner jag mig just nu. Vid en sjö någonstans mellan Jönköping och Halmstad tillsammans med ett gäng härliga människor. Jag mår så bra för tillfället och skrattar hela tiden. Jag hade en riktigt trevlig biltur från Malmö till Jönköping ihop med Maja och Linnea. Trots att vi inte setts på flera år var det som att ingen tid hade gått alls. Vi babblade på helt naturligt som om vi hade träffats för bara några dagar sedan. När jag kom fram till Jönköping igår så hämtade Louise upp mig och då åkte vi och fikade på ett supermysigt ställe med utsikt över Vättern med hennes syster. Efter det åkte vi hem till hennes föräldrar där vi lagade en Västerbottenpaj och snicksnackade med hennes gulliga pappa. När de övriga midsommarfirarna anlände från Stockholm så körde vi ut till Louise familjs sommarhus. En helt underbar plats. Tyvärr sov jag inte alls bra inatt pga rädd för konstiga ljud (mörkrädd trots dryga 30 år…)/för varm/kissnödig/snarkande man/mitt-i-natten-hungrig/grubblerier etc etc, men efter frukost och en kort joggingtur längs med landsvägen omgiven av skog, ängar och kossor så kändes det bättre.

Efter det körde vi till den här sjön i närheten och badade. Väldigt uppfriskande! Nu ska några basta och själv tänkte jag passa på att sova en stund innan vi ska börja med midsommarmaten. Jag behöver det om jag ska orka hela eftermiddagen och kvällen.

Hur firar du Midsommarafton i år? Berätta! 

Slutligen… Så önskar jag dig en riktigt GLAD MIDSOMMAR! ♥ 
Leave a Reply

#throwbackthursday Midsummer’s Eve in Parc Monceau

Posted in C'est la vie

IMG_4112 IMG_4120 IMG_4105 IMG_4107 IMG_4115 IMG_4114 IMG_4125

I år är första gången på nästan ett decennium som jag kommer fira traditionell Midsommarafton i Sverige. Jag har firat midsommar två gånger i London, fyra (eller fem?) gånger i Paris och om jag inte minns fel så var min senaste midsommarafton i Sverige 2008. Alltså 9 år sedan. Förra året var jag i Paris över midsommarhelgen och då hade jag, Natalie, Jean-Xavier, Annelie och en kompis till Annelie picknick i Parc Monceau. Resultatet av det ser ni i bilderna ovan. Jag hade köpt med Kalles Kaviar och sill, vilket blandades med rosévin och baguette. En fransk-svensk Midsummer Infusion, med andra ord. Det finkar det med.

Det blir i och för sig inte helt traditionellt i år heller för 4/6 av oss är utländska så det blir upp till mig och Louise att visa hur man dansar kring midsommarstången och sjunger nubbevisor. Själv ser jag mest av allt fram emot att göra en klassisk jordgubbstårta med perfekt vispad grädde och vaniljkräm mellan sockerkaks-lagren. Det har jag saknat alla dessa år.

 

2 Comments

En filmisk kuliss

Posted in C'est la vie

IMG_2599

IMG_2605

Ibland är det så synd att det inte riktigt går att fånga omgivningen i verkligheten. Som när jag försökte mig på den bedriften igår kväll då solnedgången i Västra Hamnen nästan gav ifrån sig en filmisk kuliss. Det såg ungefär ut som en gammal glamorös Hollywood-film. Jag var hemma hos Madde och Johan igår kväll på god grillmiddag med helstekt kalkonfilé, färskpotatis och sedan jordgubbar och vaniljglass till efterrätt. Då om något kändes det som sommar på riktigt! De har, som ni ser, en riktigt fin utsikt från balkongen men snart flyttar de in mot stan igen. Jag måste säga att jag ser fram emot det för då kan vi ses för promenader eller spontanfikor hos varandra.

Nu sitter jag på tåget till Lund där jag blir upphämtad av Linnea och Maja. Sedan bär det av mot Jönköping. Jag har inte datorn med mig men det kommer nog ett inlägg senare idag eller i morgon.

2 Comments

När livet känns som en indiefilm

Posted in C'est la vie

IMG_2568 IMG_2543 IMG_2542 IMG_2556 IMG_2544

Helgen som passerade har varit lite som en indiefilm. Mysig, tankeväckande, ångestfylld, underhållande och lite feelgood på samma gång. Trots det soliga vädret och trevliga inslag med personer som förgyllde mina dagar så kändes hjärtat grått och tungt. Ångesten låg där i bakgrunden som en kliande ulltröja. Igår kväll brast alla dammar. Jag grät som ett barn i två timmar. Jag kände mig så himla ledsen och uppgiven.

Idag har jag inte varit särskilt tuff, och jag finner det svårt att vara snäll mot mig själv just nu. Jag känner som att jag famlar i mörkret efter strömbrytaren för att hitta ljuset i ett bäcksvart rum. När jag inte känner väggen med fingertopparna så får jag panik. Gång på gång slår jag i foten i någonting och så blir jag arg på mig själv för att jag gör samma misstag gång på gång. Jag läste att Isabella Löwengrip fick kritik för att hon jämfört sitt mående efter skilsmässan med att befinna sig i en tsunami. Är det inte idiotiskt hur vissa hittar någonting galet i allt hon skriver? Alla dessa puckon som är för intelligensbefriade för att förstå sig på metaforer. Hursomhelst. Lite så känns det för mig också. Som att jag blir översköljd av en tsunami och kastas runt, med en överlevnadsinstinkt som säger mig “håll hårt i en trädgren, det är snart över” samtidigt som jag undrar om det ens är värt att kämpa för livet kommer aldrig mer bli som det var. Samtidigt kan jag tänka att det kunde varit värre och vem är jag att må som jag gör när det finns de som har cancer, förlorar hela sin familj som barn eller flyr från krig. Det blir inte bättre av det men samtidigt antar jag att det är viktigt för att på något viss ge lite perspektiv på tillvaron. Inte glömma bort att det kunde varit värre.

Halva dagen har gått till att försöka återhämta kraft. Efter att ha gråtit de sista tårarna idag som jag knappt ens trodde fanns kvar, så gick jag till affären och köpte en massa godsaker. Sådant som jag tycker mest om bara för att få tillbaka aptiten, vilken tyvärr ibland lyser med sin frånvaro. Jordgubbar, mitt favoritbröd, mörk choklad med havssalt, nektariner (älskar nektariner!) m.m.

På eftermiddagen när svullnaden kring ögonen lagt sig så cyklade jag ner till hamnen. Tog ett dopp i det kalla vattnet och kände mig levande igen. Jag behöver göra sådana saker. Känna att jag lever och utmana mig själv. Det ger mig den där naturliga adrenalinsprutan och jag använder energin för att ta mig till nästa etapp. Dessutom hade jag ett spännande samtal med någon om en sak som kanske, kanske leder till någonting riktigt bra. Jag ska laga lite middag nu tänkte jag. Wok med kyckling och grönsaker. Gott!

4 Comments

Throwback to my last day in Cape Town

Posted in C'est la vie, Cape Town Life

IMG_0965

Nu har två månader passerat sedan jag flyttade hem till Sverige och lämnade Sydafrika. Jag börjar känna av vad det var som fick mig att lämna mitt hemland i höstas och söka mig bort, men jag måste försöka ge det en chans. Inte alltid fly åt ett annat håll. Ta mig tid att landa och acceptera. Det är svårt ska jag tala om, men det handlar nog bara om att jag ska hitta någonting som jag tycker om. Då brukar det inte spela någon roll var jag befinner mig.

Ibland tittar jag tillbaka på bilder från mina månader i Kapstaden. Det känns inte som att jag nästan var där i ett halvår när jag ser de foton jag tagit. Det är som att snabbt skrolla förbi en viktig del av mitt liv på bara några sekunder, samtidigt som jag var med om så mycket under de fem månaderna att det lika gärna hade kunnat vara 2 år.

Jag tänkte att vi skulle kika på min näst sista dag i Kapstaden. Den såg ut som följande:

 

IMG_0920

Jag tog bussen från Green Point – där jag bodde hos några vänner sista veckan – ner till city. Efter en kaffe på Truth Rostery hade jag ett möte bokat med min fd chef som behövde lite information från mig innan jag skulle lämna stan.

IMG_0955 (1)

Det här var en del jag inte hade varit i ännu som låg ganska nära stationen. Kapstaden är egentligen inte speciellt stort, om man jämför med många andra miljonstäder i världen, men på fem månader är det såklart en hel del platser som aldrig blir utforskade. Sedan är det inte så att man kan strosa runt som här i Sverige utan det finns områden där det inte är säkert att promenera ensam, oavsett tid på dygnet. För den som är nyfiken att läsa om kriminaliteten och säkerhetsaspekten i Kapsatden så skrev jag ett inlägg om det innan jag flyttade hem: Hur farligt är det i Kapstaden?

IMG_0969

Tjoho, där var jag. För det mesta så var jag osminkad och ganska obrydd om hur jag såg ut där nere. Det är väldigt avslappnat i Kapstaden och folk går ut på restaurang i flip-flops.

IMG_0977

Sedan var ett litet hål i fotodokumenteringen men jag mötte upp min kompis Zola för att äta lunch, och köpa en resväska. Han känner typ alla överallt för att han är DJ på olika events. Det var ganska praktiskt att han även var bundis med tanterna på MORO Gelato på Long Street för de maxade våra bägare med glass. Yum yum!

IMG_0996

Här är Zola, som var en av mina house mates där jag bodde. Han är från Etiopien men utbildar sig till sound engineer på ett college i CT.

IMG_0999

Vi mötte även upp med Brad, som är sydafrikan. Han var lite som min little brother from another mother eftersom att han blott är 20 år gammal. Har dock aldrig träffat på en mer mogen och insiktsfull 20-åring i hela mitt liv.

IMG_1019 (1)

Zola kallade mig för “svenska”, eller “små grodorna”. Haha! Det där senare kom från att vi lärde dem att sjunga den sången. 

IMG_0986 (1)

Den här bilden tog Zola och han var mallig över sitt fotografiska konstverk i typ en halvtimme.

IMG-20170410-WA0001

Här är en från Zolas mobil som han skickade till mig. Jag saknar de där två. Jag älskar att ha vänner från hela världen. Förresten är det så himla orättvist att asiater och mörkhyade alltid ser ut att vara 10 år yngre än de är. Zola ser ut att vara 20 år men egentligen är vi ungefär lika gamla.

DSC_3293

När de hade följt mig till bussen och vi vinkat hej då, utan att veta om vi någonsin kommer ses igen, så åkte jag hem för att byta om. Den här bilden tog jag i Green Point. Den där solnedgången i CT är magisk.

IMG_1037 (1)

Sedan tog jag en Uber (jag har nog aldrig åkt så mycket Uber som jag gjorde där – åter igen, billigt som tusan!) bort till Cafe Paradiso högst upp på Kloof Street där några vänner satt och åt middag. Jag hade ätit lite rester hemma till middag men unnade mig en riktigt god tiramisu. Maten i Kapstaden är riktigt bra, och det är billigt som tusan.

IMG_1050

Kvällen avslutades med drinkar på The Orphanage, som ligger på Bree Street. Det roliga är att det här är ett dyrt ställe för att vara Kapstaden, med cocktailpriser på 60-70 rand. Omkring 40-50 svenska kronor. Ni ba’ “Guuu så billigt!”. Ja så säger alla européer som kommer dit på semester, fast det går också att köpa en G&T för ca 20 kronor eller en shot för 5 rand.
Lite annat är de 150 kronorna man tvingas betala för en drink på krogen i Malmö nuförtiden. Det är synd att alkoholkulturen i Sverige inte går ihop med låga alkoholskatter.

 

Det var alltså min sista hela dag i Kapstaden, för drygt två månader sedan. Jisses vad tiden går snabbt! Det är redan mitten på juni. Ibland, när jag saknar det väldigt mycket, så är det fint att ha minnena kvar. De finns alltid kvar.

4 Comments

Om att hitta tillbaka till det ocensurerade skrivandet

Posted in C'est la vie
IMG_1897
Här passar det bra med en drömmig bild från den där staden som jag älskar trots dess brister. Square des Batignolles, Paris 17éme.

När jag skrev inlägget igår var jag så trött och uppgiven. Jag vet att det är svårt att kommentera på en sådan text och jag söker inte bekräftelse eller tröst, men på något vis var det så fint att få omtänksamma mail, ett par uppmuntrande kommentarer och att några av er klickade på det där hjärtat längst ner till vänster. Tack för att ni finns där. När dessutom vänner som läser bloggen hör av sig för att visa att de finns där, då blir jag lite extra varm i hjärtat. Jag har de senaste åren fått upp ögonen för skrivandet och insett att det är det jag brinner för. Tyvärr har sviterna av min depression kastat mörka fläckar på kärleken för att uttrycka mig i textform. Det har i sin tur gjort mig frustrerad och ledsen. Jag har fått prestationsångest och tänkt att det jag skriver inte är bra nog. Inte intressant nog.

Jag minns när jag började blogga. Hur många här har varit med från allra första början? Det vore faktiskt intressant att veta. På den tiden skrev jag utan att reflektera över vad jag delade med mig av, oavsett hur personlig texten var. Med fler läsare och större räckvidd för vilka som har möjlighet att hitta min blogg, desto försiktigare blev jag. Det märks kanske att jag inte skriver lika okontrollerat och naket nu som jag gjorde för åtta år sedan. Samtidigt skriver jag idag med mer djup och eftertanke, vilket troligtvis kommit med åldern. Precis som jag har mognat intelligensmässigt så har jag även mognat mentalt.

Samtidigt vill jag inte behöva censurera mig för på något vis så måste jag lita på att ni som är mina läsare är smarta nog att förstå att den här bloggen inte representerar hela mig. Det är bara en bråkdel av den Christine jag verkligen är. Det tror jag nog att ni vet. Det är så viktigt att konsumera texter och bilder med kritiska ögon. Särskilt i denna ytliga digitala värld där många framställer sina liv som tio gånger bättre än vad de verkligen är. Jag är så trött på att läsa om perfekta familjemiddagar, överlyckliga kärleksförhållanden och jag tappar all respekt för de som lägger till #lovemylife under en perfekt redigerad Instagram-bild. INGEN är överlycklig alla dagar på året. Till och med Beyoncé bajsar. Kom ihåg det vänner.

Jag vill försöka hitta tillbaka till skrivandet. Det personliga och reflektionerna kring livets upp- och nedgångar. Uppdatera när jag känner för det i stället för när jag tror att flest personer läser. Jag vet ju att det är det ni tycker om och när ni gillar det jag gör växer mitt självförtroende och inspirationen spirar. Win-win.

Jag fick för övrigt iväg min ansökan, mycket tack vare två av mina vänner som alltid finns där i vått och torrt. Tack också till Malin som mailade en mall till ett personligt brev. Det är så fint när vi hjälper varandra, eller hur?!

Nu ska jag njuta av eftermiddagssolen i Västra Hamnen. Ta hand om er.

3 Comments

Clean

Posted in C'est la vie

IMG_2538 IMG_2539

Jag har haft en riktig fixardag. Storstädat hela lägenheten, satt ihop en hylla till duschen som jag köpte på IKEA för några veckor sedan (prokrastinera är tydligen min grej men det måste det bli ändring på), tvättat mattor, ringt några samtal, organiserat i badrumsskåpet, burit ner lådor och väskor till förrådet samt mailat en årsmöte-kallelse till en fellow styrelseledamot. Jag hann dessutom även träna och handla. Det är så skönt att ha fått det gjort så att jag kan ägna mig åt helt andra viktigare saker i morgon utan att känna stress över min stökiga lägenhet. Nu står en paj i ugnen, eller fransk quiche är det egentligen med recept från min fd svärmor. Jag har ingen aning om den blir bra för jag tror att jag klantade till det med ingredienserna. Jag är inte så bra på det här med att följa recept utan brukar mest improvisera när jag lagar mat. Tyvärr går det inte alltid så bra att freestyla med just pajer.

Nu ska jag ta en dusch och bädda sängen med nya lakan medan pajen fortfarande gräddas i ugnen. Jag älskar den där känslan av att krypa ner nyduschad i en renbäddad säng. Efter den här produktiva dagen förtjänar jag att mysa ner mig under täcket och titta på någon mysig serie.

2 Comments

Cape Town Storms

Posted in C'est la vie

IMG_0130“It’s the wind speaking.”
“What does it say?”
“I don’t know, I don’t speak Wind.”

Jag fick en fråga om jag var medveten om stormen som har härjat i Kapstaden – eller egentligen hela Western Cape – och det hade jag såklart koll på. För er som inte vet om det däremot så drabbades den sydafrikanska staden av en ganska kraftig storm innan helgen. Kapstaden är en blåsig stad och under vintermånaderna är det inte ovanligt med så kraftiga stormbyar att skolor stängs och människor råds att stanna inomhus. Jag var med om ett par dagar under mina månader i Kapstaden då det var riktigt hårda vindar och vid ett tillfälle minns jag nästan tappade balansen när en vindpust tog tag i mig.

Om du vill se hur illa det kan gå när det blåser kraftiga vindar i Kapstaden så har du videobeviset här när en lastbil välter på motorvägen. Paret pratar för övrigt Afrikaans, vilket främst talas av vita sydafrikaner men även av många svarta. Landet har ju som sagt 11 officiella språk och en ganska invecklad kulturhistoria.

 

Detta är också rätt så sjukt, haha! Mitt i centrala Kapstaden. Jag känner igen mig på flera ställen och har korsat de där övergångsställena flera gånger. I bakgrunden där i början så ser ni Table Mountain och Kaapstad Station – the main railway station. Jag älskar hur alla sydafrikaner är så himla positiva i alla situationer och skrattar åt sådant som vi västerlänningar skulle svära bittert åt.

 

Det värsta med oväder som dessa eller andra naturkatastrofer är att det främst drabbar de som är fattiga. De som lever i så kallade “informal settlements” – kåkstäder med bostäder som knappt kan kallas för hus. Det finns kvar sedan apartheid-tiden och det är där många svarta invånare bor. Helt enkelt för att de inte har någon utbildning och då kanske lever på mellan 4000 och 7000 rand per månad (ca 3000 – 5000 kr) och de har således inte råd att köpa ett fint, säkert och stadigt hus. De lever i plåtskjul som byggts olovligt och på många ställen drar de el från ledningarna (olagligt såklart). Med andra ord är det a distaster waiting to happen. När en brand startar så sprids den som en löpeld. Det hände i en kåkstad i Knysna, som ligger på Garden Route (en känd turiststräcka längs kusten). HÄR kan du se en video om det. I mars drabbades en annan kåkstad i Hout Bay av en riktigt hemsk brand. Då befann ju jag mig fortfarande i Kapstaden och det var en stor katastrof. Det kan du läsa om HÄR.

Det kanske inte är det roligaste att läsa om på en måndag morgon, men då kan du ju i stället tänka att det kunde varit värre än att mjölken var slut till morgonkaffet eller att chefen lagt in ett budgetmöte klockan 07.30. Det kan alltid vara värre.

Leave a Reply

Peace out

Posted in C'est la vie

IMG_2536

Äpplet faller inte långt ifrån faster-trädet, som man säger. Nej så säger man kanske inte men precis så verkar det vara med min kära brorsdotter. Hon är lika bestämd och envis som jag var när jag var liten. Fast sådär söt och gullig så att jag glömmer bort irritationen från minuterna innan då hon vägrade att ta på sig skorna, så fort hon tittar på mig med sina bruna ögon och fnissar lite pilimariskt. Egentligen kanske det är förvånansvärt att jag kommit fram till beslutet att jag inte vill ha några egna barn (jag säger aldrig aldrig, men jag har inget sug efter det alls av flera anledningar) för jag är väldigt bra på att hantera barn och tycker väldigt mycket om dem. Jag vill bara inte ha några egna. Då är det så fint med vänner och familjemedlemmar som avlar ungar som man kan sätta sin egen prägel på. Som när brorsonen visar hur mycket han uppskattar sin faster eller minstingen säger att hon “vill sitta beve Estin”. De är så fina barn och jag älskar dem verkligen, men är samtidigt nöjd över att inte behöva hantera dem 24 timmar om dygnet. Haha!

 

IMG_2530 IMG_2532

Det var för övrigt en så mysig kväll med grillning på gården i solen. Det har varit vissa spänningar mellan vissa medlemmar i min familj, och det har vissa gånger triggat min ångest att vara i närheten av det. Jag känner av stämningar så lätt och det kan ibland ta för mycket energi av mig. Nu märker jag att saker och ting förändrats. Det gör mig så glad och harmonisk. Jag är det där mellanbarnet som bara vill att alla ska vara nöjda och glada, och alltid försöker medla.

Okej, mycket familjesnack nu. Hoppas att ni inte är totalt uttråkade. Egentligen är det ju inte superintressant att läsa andras familjedravel för det är så svårt att relatera till det. Så nu tar vi och sätter punkt för det och går vidare på andra ämnen.

Jag måste faktiskt skynda mig iväg för en kompis har bjudit hem mig på lunch. So I gotta go!

Leave a Reply

I got it from my mama

Posted in C'est la vie

IMG_7564En bild på mamma, mig och min syster Julia från en kväll i höstas, några dagar innan jag flyttade till Kapstaden.

Igår när jag, mamma och syrran åt födelsedagsmiddag så skämtade vi om att jag på många sätt är lik min kära mor. Som till exempel att jag har lätt för att tappa tråden medan jag berättar någonting eller tar hundra år på mig att göra i ordning min frukost. Sen behöver jag en halvtimme på mig att äta upp den för att det ska kännas värt besväret. Plus att jag gjort allt annat än det jag egentligen skulle göra och slutligen lämna lägenheten och komma ut i solen.

Ur en positiv aspekt så har jag även ärvt hennes orädsla och språköra. För övrigt så måste jag säga att jag älskar min – ibland dysfunktionella – familj. En vanlig kväll med oss innehåller skratt, tårar och irritation. Blandat med operasång, dans och total kaos i köket, haha! Ingen familj är perfekt, särskilt inte när den gått genom en väldigt påfrestande skilsmässa där föräldrarna inte hanterat det snyggt, men det är det imperfekta som gör en familj unik. Jag är så glad över att ha en mamma som kan se på sina barn exakt hur de mår utan att de säger att ord. Som både pushar och tröstar. Om jag har gjort fel så har jag fått höra det, medan jag stöttats när någon behandlat mig illa. Det finns en stark kärlek, empati och omtanke där i alla lägen. Det är någonting jag är glad över att ha fått från min mamma. Jag har såklart fått mycket positivt från min pappa också, och det är nog tack vare honom som jag är så självständig och stark trots alla prövningar jag gått genom.

Jag såg förresten på Seven Pounds i morse. Jag minns inte ens sist jag grät så mycket som jag gjorde i slutet av filmen. Jag satt bokstavligt talat och storbölade. Så himla befriande att gråta så mycket. Älskar det. Nu ska jag klä på mig och bege mig ut. Halva dagen har ju gått redan!

Leave a Reply

Energiomvandling

Posted in C'est la vie

IMG_2523

Jag har varit dålig på att uppdatera här men tyvärr har varken lust eller ork för bloggen funnits där. Faktum är att jag känt mig ganska deppig de senaste dagarna, men igår kom jag i alla fall ut och fick utlopp för min sociala ådra. Först så drog Jocke med mig för en fika och sedan fick jag agera smakråd när han fick för sig att shoppa loss. På kvällen hade jag bokat in att träffa Sandra som skulle göra teoriprov för körkort – antingen för att dränka hennes sorger eller för att fira. Hon klarade dock provet så vi bestämde att vi skulle ta ett glas på Paddy’s Vin & Ginbar för att fira hennes excellens. Egentligen var det jag som borde ha bjudit henne på ett glas vin, men i stället var det hon som bjöd på både vin och en rolig drink i en guldig ananas. Jag var lite avslagen i början men fick så mycket energi av att träffa min kära vän. Den där likgiltigheten och olusten jag känt i veckan slog om till motivation och glädje. Det var så härligt att sitta där och prata och skratta.

Idag fick jag reda på något som gjorde mig lite besviken, men i stället för att låta mig tyngas ner av det så omvandlade jag det till ilska i stället. Jag blev helt enkelt arg för jag insåg att det inte var ett korrekt beteende från den andra partens sida. Jag ringde Madde för att avreagera mig och då är det skönt med vänner som man kan göra det med. Bara vara arg för något medan de säger “det är lugnt, ta ut det på mig bara… eller med mig kanske”. Haha! Det hjälpte faktiskt. Kanske var det också träningen innan dess som gav energi, men jag känner inte att det tyngt ner mig. Snarare tvärtom.

Så ibland gäller det att ha rätt människor omkring sig, men framförallt att inte ta på sig ansvaret för andras dåliga beteende. Ska jag tolerera att inte bli behandlad med respekt? No way! Träning är dessutom så bra för att stärka kroppen både fysiskt och mentalt. Nu har jag lite bråttom här om jag ska hinna få någonting gjort innan jag ska träffa Madde för en fika.

Leave a Reply