Utmaningar

Posted in Tankar & Funderingar

Det finns en stor fördel med att jobba på en skola: gratis lunch, kaffe och mellanmål. Jag är så pank just nu att jag var tvungen att välja mellan mjölk och blåbärssoppa i mataffären igår. Det låter värre än det är men mitt bankkort har gått ut och det nya skickades till mitt gamla jobb i Kapstaden, så jag är i ekonomisk limbo tills mitt nya kort kommer med posten. Jag funderade några sekunder på vad som var viktigast, skramlade ihop 13 kronor i växelpengar till ett paket blåbärssoppa och hoppades att någon granne skulle ha lite mjölk till mig. Eftersom att jag redan är bekant med de som bor i lägenheten, så prövade jag lyckan där först. De hade både mjölk och hembakta chokladbollar. Den näst sista Nespresso-kapseln och den där chokladbollen fick vara min måndagslyx igår. Inte alls fel hörni!

Den här veckan jobbar jag alla dagar vilket känns roligt. Det är verkligen utmanande men jag har en riktig hatkärlek till det där som tvingar mig att gå ur min komfortzon. När jag ställs inför frågor och dilemman som ibland är svåra att ta ställning till märker jag hur mycket starkare jag blivit som person de senaste månaderna. Jag orkar hantera dem och får inte ångest om det inte blir så som jag hade tänkt. Utmaningar är utmaningar av en anledning. Det är just prövningarna i mitt liv som format mig och gjort mig till den jag är. För första gången på länge så är jag stolt över mig själv och det jag gör, både för mig själv och andra. Det är en underbar känsla.

Nej nu dags att cykla iväg till jobbet!

Leave a Reply

Renovating that self-esteem

Posted in Tankar & Funderingar

Sea Point Promenade i Kapstaden, precis innan solnedgång en sommardag (deras sommar då vill säga). Den får beskriva känslan jag har just nu.

Idag har jag jobbat hela dagen och jag är så himla nöjd med mig själv för tillfället. Jag märker hur jag har förändrats till det positiva. Jag lämnar inget åt antagande och tar reda på mina förutsättningar. Vågar fråga, ställa krav, säga vad jag vill eller känner och gör mitt bästa efter de medel jag har. På så vis kan jag knuffa undan den där prestationsångesten innan den kommer åt mig och sätter tvivlande tankar i mitt huvud. Idag var jag på en skola jag gärna vill jobba mer på. Dels för att jag fick ett så himla bra intryck av lärarna. Alla var trevliga och verkade uppskatta att jag var där. När jag ser och hör att andra tycker att jag gör bra ifrån mig, och jag dessutom själv tycker att jag gör ett bra jobb, har jag en så skön känsla i kroppen när jag väl går hem. Det ger både glädje och energi. Jag ska dit på fredag igen vilket känns kul.

Efter ett år av alldeles för höga krav, dålig självkänsla och konstant rädsla för att misslyckas så börjar jag hitta tillbaka till tron på mig själv. För första gången på länge kan jag skilja på den jag är och det jag presterar. Om jag misslyckas en gång betyder inte det att hela jag är misslyckad. Det går alltid att rätta till och göra bättre nästa gång. Jag vill alltid försöka att göra rätt för mig men måste inte bli älskad av alla. Jag är lika mycket värd ändå. För fyra månader sedan trodde jag helt ärligt att jag inte kunde bygga upp min självkänsla igen. Jag trodde att den var demolerad beyond fixing. Jag hade fel. Den är redan renoverad och med lite finputsning och polering så kommer den skina som aldrig förr. Jag måste bara påminna mig själv ibland om att vara snäll mot mig själv. Det är viktigt det där med snällhet.

Nu ska jag diska bort den illaluktande odören i mitt kök, och sedan cykla hem till mamma för att bli bortskämd med middag.

Leave a Reply

Slowly but surely

Posted in C'est la vie, Tankar & Funderingar

IMG_3212

Jag märker att det är lättare nu, med allt. Livet känns inte lika omöjligt längre. Som att jag sakta men säkert bygger upp en kraft för att vandra hela vägen upp för det där höga berget som jag försökt bestiga i två års tid. Det som jag ständigt rusat upp för så snabbt att det inte fanns någon ork kvar i slutet. Gång på gång har jag halkat ner igen. Det är påfrestande, för inte nog med att jag tappat modet så många gånger så har jag även tappat tron på min egen förmåga. Det har varit ungefär som att jag gått på ett träningspass på tom mage, och endast ätit en rostmacka till middag, sedan tränat igen nästa morgon utan att äta frukost. Då faller man. Kroppen har gjort av med mer energi än den matats med.

Den där balansen är så svår att hitta. När ska jag säga nej? Vill jag detta eller gör jag det för att jag borde? Den här helgen har jag insett mina begränsningar. Att inte pressa mig själv för hårt med sådant som faktiskt inte är avgörande för att min dag ska fungera. Om jag städar köket och dammsuger, så är det okej att inte moppa och byta lakan också. Jag kan ta det nästa dag. Det kan verka märkligt för någon som aldrig har ramlat ner där i djupet och tappat all ork, men ibland tar det stopp och varken kropp eller huvud orkar fortsätta. Jag blir totalt utmattad bara av tanken på att fylla en hink med vatten och dra en pinne över golvet. När jag får huvudvärk bara av tanken på att springa 2 kilometer eller tillbringa en timme i butiker på stan. Jag märkte så väl i fredags när jag satt på Moriskan med Julia hur det kändes som att alla ljud runtomkring mig trängde in i trumhinnorna. Sorlet från alla människor och musiken från högtalaren gjorde att jag knappt kunde koncentrera mig. Det kändes som att det låg på 120 decibel. Det är då jag märker av att jag måste ta det steg för steg. Om jag inte vandrar upp för berget i etapper och tillåter mig själv att vila mellan varven så kommer jag bara halka ner igen.

Idag känns det förresten som höst. Det regnar, blåser kyliga vindar och temperaturen ligger på 16 grader. Jag var iväg en sväng i morse men nu är jag hemma igen och tänker hänga här större delen av dagen. Louise är tillbaka i stan efter en dryg vecka i Stockholm och Aten, så vi ska kanske ses i eftermiddag, men utöver det är jag ganska glad över att slippa gå ut mer på några timmar.

Hur startade DIN måndag?

8 Comments

Det där som ger perspektiv på livet

Posted in C'est la vie, South Africa, Tankar & Funderingar

IMG_8048IMG_8143IMG_8040 IMG_8030IMG_8026

I natt drömde jag att jag var tillbaka i Kapstaden. I drömmen står jag på ett lastbilsflak och när jag tittar upp så ser jag att jag befinner mig utanför Abaphumeleli Orphanage. Jag är således av någon konstig anledning i en av Kapstadens farligaste kåkstäder, Kayelitsha, mitt i natten. Det var det barnhemmet vi samarbetade mest med under tiden jag jobbade för ett volontärföretag i Kapstaden. Jag blir såklart överlycklig att jag är där, springer in på tomten och möts av Evelyn (som driver barnhemmet) och ett av barnen. Sedan minns jag bara att jag sov där och att jag reagerade på att grinden till huset inte var låst. Det är trots allt inte speciellt säkert i de områdena.

När jag vaknade hade jag en stark saknad efter det livet jag levde för några månader sedan. Jag saknar enkelheten och människorna som fick mig att se annorlunda på livet. Att ett barn kan bli helt överlycklig bara av att få tillbringa en dag på stranden eller av att leka med en fotboll som är tung av brist på luft. Jag märker att jag ibland blir väldigt irriterad när jag ser eller läser om folk som har det väldigt bra men som inte uppskattar det, eller tar det för givet. Svenskar som klagar över sådant som är lyx i många andra länder. Personer som klagar på att vi i Sverige inte har någon jämställdhet eller att vi “hyllar feminism” genom att lägga tid och pengar på rosa plastsäckar för höbalar (?!) när det faktiskt finns länder där kvinnor inte har några rättigheter alls. Köphysteri och frustrerade modebloggare när den där väskan som den “dör för” sålt slut. Suck… Don’t even get me started.

Självklart är inte jag något helgon. Jag klagar på sådant som egentligen inte är riktiga problem, slänger mat i onödan och köper prylar jag inte behöver, men jag märker att tiden i Sydafrika fick mig att se annorlunda på världen. Även om jag bara bodde där i fem månader, och inte jobbade som volontär, så blir jag lite stolt över mig själv när jag inser att jag fått perspektiv på mitt eget liv. För när jag irriterar mig över att cykla i motvind eller att jag har glömt köpa parmensan och måste äta pasta utan dyr lyxost, då får jag lust att ge mig själv en lavett för att på något vis “snap out of it”. Skärp dig Christine, du har tak över huvudet, rinnande vatten, personer som älskar dig och pengar att köpa mat för. Allt annat är en bonus.

Mer än tidigare känner jag tacksamhet över mitt hem, mina närmaste personer, friheten vi har här i Sverige, skyddsnätet aka samhällsstrukturen eller att jag kan äta mig mätt varje dag. Det där är viktigt för mig. Att vara medveten om hur bra jag har det och inte ta det för givet. Jag hoppas att mina nära och kära påminner mig om det när jag klagar på den där tråkiga pastan utan parmesan. Det är synd bara att vi lever i en priviligerad västervärld där allt som har betydelse för vårt välbefinnande är det vi kan köpa för pengar, eller det som syns på sociala medier. Det är lätt att ryka med i processen.

2 Comments

När man springer upp för backen och sedan halkar ner igen.

Posted in Tankar & Funderingar

IMG_1080 (1)

Jag sitter framför datorn. Stirrar på skärmen med fingrarna som vilar på tangenterna. Skriver två rader, raderar det. Det låter tillgjort och konstlat. Bredvid har jag klottrat ner ord och fraser på flera olika papper. Karaktärsdrag, kunskaper, mina bästa sidor. Jag ser dem men vet inte hur jag ska formulera mig. Har jag verkligen alla de egenskaperna? Kan jag verkligen allt det där? Frustrationen gör mig okoncentrerad och handlingsförlamad. Jag är svettig under armhålorna fastän jag har köpt en ny, dyr deodorant. En klump bildas i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, för jag vill så gärna men orden kommer inte naturligt. Jag blinkar bort tårarna.

Försöker skriva igen, men ingenting låter bra. Jag tänker att minsta lilla ord kan ge fel intryck eller få dem att lägga min ansökan i papperskorgen. Framförallt så känns det mest som att jag bajsar ut ord i hopp om att de ska nappa på i alla fall något av dem. Till slut har jag en A4-sida med en massa olika meningar och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att knyta ihop det till en intressant text. Jag vet vad jag vill säga men det är så svårt att få ner det svart på vitt. Hur ska jag bevisa allt det jag skriver i brevet när jag inte tror på det själv?

Nu är klockan 17.20 och jag har inte fått iväg ansökan ännu. Kanske är det för sent. Framförallt: om jag lyckas få iväg den där ansökan och fått jobbet. Kommer jag då vara stark nog att sätta krav eller kommer jag bli utbränd igen efter några månader för att jag springer upp för den där backen i stället för att ta det i etapper? Jag vet inte.

Egentligen vill jag säga att jag inte har någon aning om vad jag skriva. Att jag har alla de där egenskaperna egentligen men att att jag lider av dåligt självförtroende som en följd av utbrändhet, men att jag verkligen vill ha jobbet. För jag tror att jag kan göra det bra. Jag vet bara inte hur jag ska övertala både mig själv och dem om det. För jag tänker att det måste vara perfekt och eftersom att perfektion inte går att uppnå så är det en omöjlig ekvation.

Jag ser att min kusin ringer men jag känner när jag svarar att jag egentligen inte orkar prata. Jag känner mig som ett fluffigt moln i huvudet. Utan substans och jag flyter liksom bara omkring. Påverkas negativt av alla ljud och ljus omkring mig. Glömmer bort vad jag gjort två dagar tidigare. Orkar inte lyssna eller prata, men behöver samtidigt stöd för jag vet inte hur jag ska komma över det där berget ensam. Hon frågar någonting som har med min syster att göra och jag känner att jag knappt ens kan koncentrera mig på mitt eget liv. Hur ska jag kunna finnas där för andra? Vet inte vad jag ska säga. När vi lagt på kommer tårarna. Jag hatar att känna mig såhär svag för egentligen är jag stark. Jag snörvlar och tittar ut genom fönstret, på folk som går förbi. Hoppas på att de runtomkring mig tolkar det som att jag är förkyld, eller inte lägger märke till tårarna som envist rinner ner mot kinderna. Det känns som att jag blivit expert på att gråta utan att andra märker det.

Jag kommer säkert ångra det här inlägget om några timmar, men det känns så banalt att skriva blogginlägg med drömmiga Paris-bilder, lördagar i Köpenhamn eller om peelingkrämen jag köpte nyligen när hela huvudet är fullt av förvirrande tankar och känslor. Jag vill inte ge sken av att flytten hem från Sydafrika varit enkel och att jag är “out of the woods”. För det har den inte, och jag sitter fortfarande där och trycker under ett träd och är skräckslagen för vad som gömmer sig i mörkret. Innan jag flyttade hem var jag helt förstörd och i stället för att ha tagit det i etapper så har jag skyndat på processen, igen. Nu sitter jag här med världens prestationsångest för att jag känner stress över att komma tillbaka till mitt vanliga jag. Egentligen vet jag vad jag kan och vad jag är bra på, men det ligger för djupt in. Hur ska jag få ut det på ytan? Jag vill bara vara lycklig och bli fri från ångest. Det är allt jag vill.

5 Comments

Läser du mellan raderna?

Posted in Tankar & Funderingar

IMG_2241Sunset at Västra Hamnen in Malmö last night.

Det kan vara så riskfyllt att blogga. Att lämna ut sig själv och sina tankar till “världen”. För ibland undrar jag om ironin och skämten går att läsa mellan raderna. Jag undrar om det ibland kan misstolkas. Jag är en person som gärna vill se mig själv som ganska rak och ärlig. Det där konstlade och tillrättalagda är inte för mig, men jag behöver inte alltid vara så kritisk mot allting som jag inte förstår mig på. Det är väl där den sidan visar sig för jag är inte särskilt abstrakt utan vill gärna ha fakta svart på vitt. Kanske är det därför jag har svårt för att umgås med folk som jag inte kan läsa av. Det gör mig nervös för då går jag och undrar vad den personen EGENTLIGEN tycker och tänker. Sedan kan jag ibland vara orolig för att trampa folk på tårna, och säga någonting som andra kan känna sig “kränkta av”. Sedan jag kom hem till Sverige för några år sedan har jag märkt att det är ett vanligt fenomen.

Igår hade jag ont i magen på grund av det här inlägget. Jag blev rädd att jag skulle framstå som en osympatisk och arrogant person. För det är jag inte. Jag skriver det mesta med glimten i ögat, men det är inte säkert att det framgår i texten. Kanske överanalyserar jag det, som med allt annat, men när jag inte får feedback för det jag skriver så går tankarna. “Var jag för negativ? Framstod jag som en ‘know-it-all’ nu som kritiserar andras sätt att leva?”.
Jag läser själv ofta inlägg på andra bloggar utan att kommentera, men jag inser nu hur det är för andra bloggare vars inlägg jag inte kommenterar. Det är ju så mycket trevligare med en tvåvägskommunikation.

Jag tror att jag behöver en liten paus från alla sociala medier och datorn idag. Malmö-guiden kommer upp i morgon bitti i stället. Nu ska jag dra iväg och fika med mamma.

Kram på er! ♥

8 Comments

En text som fick mig att gråta

Posted in Tankar & Funderingar

En släkting till mig la upp en text på Facebook som gjorde mig så berörd att jag måste publicera den här på bloggen. Texten är precis så som den publicerades på Facebook men jag har korrigerat lite för läsvänlighet då det fattades lite bokstäver och skiljetecken på några ställen. I övrigt är det copy/paste.

“Jag kan inte sluta tänka på den 25-åriga flickan som krampaktigt håller i metallnätet just där tunnelbanetåget just ska komma och jag förstår att hon tänker hoppa framför det. Jag ser den vädjande blicken från den drygt 20-åriga Wilma (vars namn jag fick veta senare) som håller i flickans arm. Jag rusar fram och frågar om det är hennes kompis. 
– Nej, bra att du kom.
Jag ropar mot folk som kommer. 
– Kom och hjälp till här!
Jag försöker lossa flickans fingrar från nätet och säger vi ska hjälpa dig.
Den äldre kvinnan som jag tappat namnet på, håller milt i flickan och två grabbar kommer från min andra sida och hjälper till att lossa flickans fingrar från gallret.
– Ringer du efter hjälp! säger kvinnan till mig när vi milt hjälper flickan till en bänk på perrongen. Den äldre mannen sätter sig bredvid Wilma och chocken släpper lite för henne och vi andra håller i och om den skakande 25-åringen. När frågorna kommer från larmpersonalen svarar hon sakta. Jag säger vad jag heter och att ‘det finns mycket att leva för även om du inte ser det nu”. Ja rätt eller fel men eftersom hon två gånger försöker resa sig halvlamt och ser att hon har skadat sig på händerna tidigare och frågar om hon har ångest vilket hon nickar för. Jag håller henne runt axlarna och kvinnan och jag säger att du kommer att få hjälp. Jag tänker ‘vad har hon varit med om? Har hon inte fått kärlek och uppskattning?’

Två ambulanspersoner kommer och ambulanskvinnan känner igen henne. Vi säger nu får du hjälp och flickan följer med. Då när jag ser Wilma som gråter sittande på bänken men har haft stöd av den äldre mannen under tiden, då släpper det för kvinnan och mig. Tårar kommer samtidigt som jag kramar Wilma och säger att hon var fantastisk som var först och grep in bland så mycket folk som stod på perrongen. Wilma berättade att hon var chockad innan för hon hade ramlat av en häst men grep ändå in, fantastiskt.

Tänker och hoppas att det ska vända för den ångestfyllda flickan, för hon såg så liten, skör och ensam ut. Det finns så många som mår dåligt och när det gäller så finns vi där främlingar ändå för varandra.”

Jag tycker att det här är så sorgligt och fint på en och samma gång. Sorgligt för att en person verkligen inte såg någon annan utväg än att hoppa framför ett tåg, och fint för att det finns sådana vardagshjältar som hindrade henne. Texten och historien fick mig att gråta för första gången på flera veckor. Jag satt där och bara grät tills det inte fanns några tårar kvar. För jag vet hur det känns att må riktigt dåligt. Så dåligt att ingenting ger mening längre. Jag har inte varit så djupt ner som hon uppenbarligen kommit, men det hade kunnat gå så långt för 1,5 år sedan om jag inte hade haft människor i min närhet som visade kärlek och omtanke när jag mådde som sämst. Om jag inte hade haft en stark vilja av att klara mig ur den värsta stormen, gång på gång. Tack mamma och pappa för att ni gett mig den styrkan. För den där ångesten som griper tag i en och som får det att kännas som att man bara vill krypa ur sin egen kropp, den är fruktansvärd. Attacker av panikångest när det inte går att sluta gråta och man glömmer bort att andas. När ansiktet domnar av för att man hyperventilerar. Känslan av likgiltighet och självtvivel. DE känslorna är hemska och kommer som ett brev på posten med en depression.

Nu vet jag inte om hon är deprimerad, men jag undrar vad som tog henne så långt ut på plankan, att skada sig själv på det viset och gå från självmordstankar till att faktiskt ta det till handling. För den här tjejen har kommit så långt att hon troligtvis är övertygad om att ingen skulle sakna henne om hon försvann. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas att vara så ensam. Jag vet att detta är ett tungt ämne, men det är så himla viktigt att prata om psykisk ohälsa. För det finns många unga tjejer och killar som henne därute. Som desperat skriker efter hjälp, men som inte får hjälp innan det är för sent. Som egentligen har hela livet framför sig.

Jag vill bara krama om den där 25-åriga tjejen och säga “Du fixar det här, du måste kämpa lite till. Det finns ett ljus i slutet av tunneln”. För det finns det.

 

 

Woodbridge Island, Cape Town

Om någon som läser detta känner igen sig så tveka inte att klottra ner en liten rad om dina upplevelser i kommentarsfältet, eller skicka ett mail till christinestories@outlook.com om du föredrar det. Jag tänker att det kan hjälpa personer med jobbiga tankar att veta att de inte är ensamma och att det finns en väg ut ur skiten.

OBS: Wilma heter egentligen någonting annat. Jag bytte ut det av respekt för tjejen då det ändå är internet och min släkting har en sluten Facebook.

Leave a Reply

När livet inte alls känns fel

Posted in Tankar & Funderingar

IMG_1309

Jag kände det direkt när vi hade lyft från startbanan. En välbekant känsla. Trygghet. Tänk att så många känner rädsla när de flyger. Jag känner mig lugnare i ett flygplan uppe i luften än med fötterna på marken. Som att jag befinner mig i något slags vakuum där inga faror kan nå mig.

När vi landar i Nice täcks fönstret av regndroppar och jag undrar varför det alltid ska regna så fort jag åker till Frankrike. Min resväska rullar ut på bandet nästan direkt. Jag går mot utgången och tänker direkt att det känns som hemma, trots att jag bara besökt Nice tre gånger och då för semester. Ändå är det så naturligt. Språket, kulturen, logistiken. Allt känns bekant. I kön till biljettluckan hör jag någon prata engelska med skandinavisk brytning och jag känner tacksamhet över att kunna prata franska. “Un ticket pour Nice, s’il vous plaît”, säger jag och lägger fram 6 euro. Med en temperaturskillnad på 10 grader från när jag lämnade Malmö i morse känns det svettigt i min tröja i merinoull. Chauffören kör som en idiot. Comme d’habitude. Svettdroppar börjar samlas på min panna och på ryggen. Bussen stannar och jag går av. Det duggregnar lite lätt men inte så att det stör. Jag kommer till hotellet och checkar in men rummet är inte ännu klart så jag byter snabbt om och lämnar bagaget.

Med en kurrande mage sätter jag mig på en lokal bistro på samma gata som mitt hotell. En sådan där restaurang som inte har menyer på engelska och där rätterna är skrivna på en svart griffeltavla. Äter gudomlig ravioli med havsräkor som är så färska att de nästan smälter i munnen, vilket jag sköljer ner med ett glas vin för endast 4€. Två franska Madames sitter bredvid mig. Vi småpratar lite och jag frågar dem om de har några tips på middagsrestauranger.

När jag kommer tillbaka till hotellet är mitt rum redo. Jag bor på tredje våningen och har en egen balkong med fin utsikt. Fönsterluckorna är målade i en typisk provençalsk mintgrön färg. Nu när jag ligger här i den stora sköna sängen med mjuka vita hotellakan så mår jag ganska bra. Bättre än jag har mått på väldigt länge. Livet känns inte alls fel just nu, trots finnar och regn. Jag är trött men glad. Om två dagar gifter sig dessutom en av mina bästa vänner. Så himla fint.

Nu ska jag duscha och byta om. Jag vill ut i den friska luften och på Nice gator. Ikväll ska jag äta middag med två vänner till Linda och Pierre som även de ska på bröllopet och som anlände i morse.

2 Comments

Vakuum

Posted in C'est la vie, Tankar & Funderingar

IMG_1130

Jag går runt som i ett slags vakuum, till viss del inte helt överens med mina känslor. Har jag verkligen lämnat Sydafrika? Jag kände mig lite sentimental de sista dagarna, men jag grät aldrig. Inte ens när planet lyfte från flygplatsen och vi flög över staden med den vackra solnedgången i horisonten. Inte förrän nu, när jag insåg att jag flyttat hem och att jag lämnat det som var mitt hem i fem månader. Nu kom tårarna och jag grät för första gången på flera veckor.

Igår, när jag åkte med taxin genom Malmö längs med Amiralsgatan och jag tittade ut genom bilfönstret så kändes allting så surrealistiskt. Som att tiden mellan november och april bara varit en dröm. Det är som att jag aldrig lämnade Malmö. Det ser likadant ut nu som det gjorde när jag lämnade det, med kala träd utan löv och människor i varma jackor. Som att tiden stått still. Det är så märkligt.

Det är konstigt hur fem månader kan kännas som blott ett ögonblick av ens liv, och ändå sätta sådant djupt spår i hjärtat. Allting gick så snabbt. På bara 19 timmar förändrades allt och jag vet inte ännu om jag är okej med det. Jag är glad över att vara hemma men längtar samtidigt tillbaka. Undviker stan för att slippa stöta på folk jag känner för jag är inte redo för att svara på frågor. Längtar efter mina vänner men har inte kraften att träffa dem. Blir deppig av väderprognosen för hela helgen ska det regna och vara 5 grader. Fy farao.

Jag saknar solen och värmen. Jag saknar Kapstaden.

 

4 Comments

Att vara less på allting

Posted in Tankar & Funderingar

IMG_7402

Idag har varit en sådan där dag då allt känts lite extra jobbigt. Jag borde städa, packa ner grejer i lådor, betala en räkning, svara på mail, skriva en packlista, träna, köpa en resväska, vara glad. I stället har jag ångest. Sedan ångest för att jag får ångest. För att jag inte orkar ta tag i någonting och för att jag inte vet var jag ska börja. För att jag sover dåligt och inte har någon aptit. Sedan tar alla känslor över. Är trött på att läsa om Trump överallt. Trött på alla som har en åsikt bara för att det är korrekt enligt de sociala koderna, trots att de inte vet vad de pratar om. Trött på näthat. Trött på sociala medier. Less på att inte ha någon energi och på att det blir mörkt klockan halv fem på eftermiddagen. Frustrerad över att en dansk myndighet gör så att min a-kasseersättning är försenad med tre månader. Ledsen över att jag ska bryta ihop och gråta när jag egentligen borde vara glad, positiv och förväntansfull. Less på mig själv för att jag får ångest av i-landsproblem.

Att jag dessutom är en överkänslig person hjälper inte. Jag har fått höra att jag är FÖR känslig. Som att jag borde skämmas för det och hålla tillbaka. Tänk om inte det går då? Jag påverkas så mycket av allt runtomkring, vare sig jag vill eller ej. Höga ljud, stämningar, kläder som skaver, sömnbrist, oro, brist på sol… Det är bara en fråga om att visa det eller hålla det inombords, och jag håller tillbaka ganska mycket. Biter mig i tungan, håller känslor inombords och sätter på en mask för att dölja oron. Sedan helt plötsligt så blir det för tungt att bära och den där väggen som är fastklistrad med silvertejp rasar. Då faller allt jag har byggt upp det senaste året och ett litet sår gör så mycket ondare än det ser ut att göra.

Så nu vet ni. Visst att jag ska flytta till ett exotiskt land där det är sommar nu och där jag kommer jobba med någonting roligt, men jag vill vara ärlig med sådant här. Jag misstänker nämligen att jag inte är ensam om att ibland bryta ihop och fulgråta i en halvtimme över “allt och inget”. Fast sedan köpte jag en kebab, cyklade hem till värmen igen och såg på You’re the worst. Nu ska jag ta tag i den där städningen. First up: toaletten. Det blir inte glammigare än så.

//One of those days when you’re kind of sick of everything.

4 Comments

Before the Flood

Posted in Movies & TV, Tankar & Funderingar

IMG_5731

Jag såg precis dokumentärfilmen “Before the Flood” som Leonardo DiCaprio producerat i samarbete med National Geographic. Förutom intervjuer med ledare runtom i världen, så besöker han platser som påverkats extra mycket av allt koldioxid-utsläpp, vilket är ett resultat av massiv matproduktion, fossila bränslen, klädindustrin och annat mög.

 

Någon som har sett den? Filmen var riktigt bra måste jag säga, och gav mig en tankeställare. Hur viktigt det är att vi alla är medvetna om följderna av vårt konsumerande. Jag läste nyligen en artikel om att vi svenskar förbrukar resurser som kan jämföras med 4,2 jordklot. Du kan läsa det HÄR. Det är ganska sjukt när man tänker efter. På ett sätt känns det lite som ett kört lopp för på grund av allt maktspel så kommer det antagligen ta lång tid innan någonting verkligen händer. En forskare berättade att år 2040 kommer vi kunna åka med båt rakt över Arktis. All is kommer alltså vara smält.

Jag är inget helgon och bidrar även till stacken. Jag kommer inte sluta resa eller bli vegan, och bollen ligger nu hos världens ledare för att verkligen göra skillnad, men jag tror på talesättet “många bäckar små…”. Även vi kan påverka och göra en liten skillnad bara i vårt dagliga liv. Inte förbruka mer el än vi behöver, stänga av elementen när vi inte är hemma (jag brukar faktiskt stänga av dem på natten och om det är kallt sover jag med två täcken), cykla i stället för att köra bil, stänga av TV:n när vi inte tittar, Undvika produkter som är gjorda på palmolja och dra ner på intaget av nötkött (se filmen så förstår du vad jag menar).

Vi har bara en planet. Det vore synd att förstöra den.

Se hela filmen här → Before the Flood

//I just saw the documentary Before the Flood which is produced by Leonardo DiCaprio in collaboration with National Geographic. Have you seen it too? If not, then you need to watch it pronto. I hope that everyone on the planet watches this film and realises that we are ruining our planet and that we need to make a major change in order to save it.

You can watch it for free on YouTube HERE.

9 Comments