Nope. I still don’t like dogs.

Posted in C'est la vie

IMG_2958

Eftersom att jag vanligtvis inte är särskilt morgonpigg så blev jag ganska förvånad över att vakna klockan 07.03 i morse. Normalt sett brukar jag kunna somna om, men jag var helt klarvaken trots att jag vaknat flera gånger under natten, så efter 40 minuter gav jag upp och rullade motvilligt ur sängen. Även om jag älskar att sova på morgonen så är det faktiskt ganska skönt att få en tidig start på dagen. Jag har för övrigt gått och trott hela dagen att det är onsdag, men blev sen informerad av mamma att det i själva verket varit torsdag hela dagen. Det märks att mitt huvud inte riktigt är med i svängarna just nu. Jag känner mig överlag ganska ur gängorna och reagerar ovanligt starkt på vissa saker som sker i min omgivning.

Igår när jag var och handlade på Willy’s så överraskades jag av två bitska hundar som började skälla aggressivt när jag kom ut från entrédörrarna. Jag överdriver inte när jag säger att jag skrek rakt ut så att personer runt omkring skrattade åt mig och nästan fick en hjärtattack. Nog för att jag är lättskrämd annars också men jag har märkt att jag reagerar extra negativt på överraskningar sedan jag blev utmattad. Jag minns till exempel ett tillfälle i Kapstaden då jag gick på gatan och en gatuartist skrämde mig. Mitt temperament gick från 0 till 100 på en tiondels sekund. “What are you doing you fu**ing idiot?!!”, skrek jag åt honom och gick därifrån med osynliga blixtar som for ut genom mina ögon. Jag hade hjärtklappning i en kvart efter den händelsen. Jag skrek inte samma sak åt hundarna men jag hade god lust till det. Anledning trettiofyra till att jag föredrar katter.

Nu ska jag ta en dusch och sedan gå och lägga mig. Jag har haft magkatarr i en dryg vecka och det blir inte bättre av att jag fått ännu en sak att oroa mig för. Ja alltså livet. Ibland är det inte så himla roligt och andra gånger är det helt jäkla underbart. Jag väntar med spänning på det där senare.

 

2 Comments

En lunch-oas i Èze-sur-Mer

Posted in Places in France

IMG_4269 IMG_4260 IMG_4271 IMG_4267 IMG_4273 IMG_4266

Det känns som att alla är ute och reser i södra Europa just nu. Min lösning på avundsjukan det väcker i mig är att inte gå in på sociala medier. I stället plågar jag mig själv med att se tillbaka på bilder från min egen semester i södra Frankrike förra sommaren. Jag antar att jag får stå mitt kast nu efter ett par år med ganska mycket resande. Inte för att det går att få nog av den biten men allt här i livet har sin tid, som det heter. Sommaren 2017 tillbringar jag på svensk mark. Det är faktiskt över 8 år sedan jag var i Sverige en hel sommar. Alla andra år har jag befunnit mig i Paris större delen av sommaren, eller på semestrar i just södra Europa.

Detta bildmatande från diverse härliga platser i några av mina favoritländer, med tillhörande bilder på favoritmat från dessa länder, fick mig att minnas en riktigt härlig restaurang som jag åt lunch på i Èze-sur-Mer. Jag var på väg upp till Èze Village (du kan läsa om den fantastiska byn här → Follow me to Èze Village) men hade precis missat min buss. Precis vid hållplatsen låg en liten oas i orientalisk stil överbefolkad av växter och färgglada blommor. La Bananeraie är en typisk krog för varma sommardagar, eller kvällar, där det serveras fräsch och prisvärd mat. Ägarna är dessutom både trevliga och tillmötesgående vilket inte alltid är en självklarhet i Frankrike (även om detta oftast endast gäller på turistställena och mestadels i Paris – OBS på att turister kan vara otrevliga och ohyfsade de med). Om jag får en chans att åka tillbaka till Èze en dag så kommer jag definitivt återvända till La Bananeraie.

Leave a Reply

You can’t read me, I make up stories as I go

Posted in C'est la vie

IMG_3004

Jag läste ut den andra av de två böcker jag lånade på biblioteket idag så jag cyklade dit för att låna några fler. Kanske är det lite väl ambitiöst att tro att jag kommer hinna läsa fyra böcker på en månad, men jag läste ut de andra två på drygt två veckor så helt omöjligt är det inte. Jag har återfått intresset för att läsa och har den senaste tiden märkt att mitt ordförråd behöver utökas, så jag tar tillfället i akt. Nu lånade jag två böcker som är skrivna av fransmän – DEN FANTASTISKA BERÄTTELSEN SOM FAKIREN SOM FASTNADE I ETT IKEASKÅP (världens längsta titel) och Romain Puértolas samt Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnès Martin-Lugand. Jag skulle såklart kunna läsa dem på franska, men det är nog lite overkill just nu när min koncentrationsförmåga ligger på lägsta nivå och självkritiken på högsta. Som sagt, ett steg i taget. Däremot är Tina Feys bok på originalspråk. Jag tänker att det mesta som är roligt i den boken inte översätts lika bra till svenska, plus att det är bra för mig att läsa på engelska också för att hålla igång språket.

Jag har känt mig lite febrig de senaste dagarna och väldigt trött, så jag orkar inte göra så mycket för tillfället. Eftersom att det är bra att komma ut i friska luften och få lite sol i ansiktet så tog jag i alla fall en omväg hem med cykeln genom parken där jag satte mig på en bänk en stund. Vädret nu är så konstigt att jag ibland glömmer bort att det är sommar. Vissa dagar får jag för mig att det är tidig höst och tar på mig alldeles för mycket kläder. Tänk om det aldrig kommer bli riktigt sommarvarmt? Hemska tanke. Nu tycker jag att vi håller alla tummar och tår för minst tre veckor med 25 grader eller mer.

Leave a Reply

Take a hike in Hogsback

Posted in Roadtrip in South Africa, South Africa

IMG_8344IMG_8298

Några inlägg har legat i utkast-listan sedan ett tag tillbaka och efter ett par halvdeppiga inlägg så tänkte jag byta av med lite reseinspiration. Jag har skrivit om Hogsback tidigare, men då var det främst om Terra-Khaya Backpackers (länk till det hittar du längst ner i inlägget!) där vi bodde under den enda dagen vi befann oss på denna fina plats i östra Sydafrika.

För en gångs skull så var jag inte så involverad i resplanen utan hakade mest på, men mot slutet av resan så ångrade jag att jag inte hade bättre koll. Det kändes tråkigt att endast stanna en dag på den här fina platsen. Jag hade i stället kunnat skippa både Durban och Ballito om jag visste innan vi startade vår resa att de två första stoppen var de som var mest värda att utforska.

 

IMG_8273

Hogsback är inte så känt i folkmun, ens i Sydafrika, men med de fantastiska vyerna och djupa skogarna måste jag säga att det är en plats som är väl värd att se. Vi körde dit från Kapstaden vilket såhär i efterhand kanske inte var en världsbäst idé. Det var alldeles för långt. Vår enda dag i Hogsback gick vi på en hike med målet att nå ett av vattenfallen. Det skulle tydligen ta 45 minuter att nå dit, men det slutade med att vi vandrade runt där i skogen i 1,5 timme, mitt på blanka dagen med för lite vatten i bagaget. Där och då konstaterade vi att det troligtvis tar mindre tid för hurtiga sydafrikaner och att man aldrig ska lita på dem tidsmässigt. Någonsin.

 

IMG_8277

Starten av hiken börjar vid det kända backpacker-stället Away with the feries, och naturreservatet Aukland Nature Reserve. Några av er kanske till och med har sett bilderna med badkaret som står vid en klippa på sociala medier? Vi bodde som sagt inte där så jag såg aldrig badkaret IRL, så att säga.

 

IMG_8301

Såhär ser det ut i skogen där, ungefär. Många höga träd, snåriga snår och ett konstant oljud från någon typ av fågel eller insekt.

 

IMG_8292

Lianer var där också och då var vi tvungna att stanna och leka att vi var Tarzan. Fast det innebar mest att sitta på en grengunga och vagga fram och tillbaka med stadigt grepp med händerna. Vi ville ju inte skada oss första dagen vi befinner oss ute i ingenstans i ett land med brist på modern infrastruktur.

 

IMG_8307 IMG_8304

Sen kom vi till första “vattenfallet”, vilket vi var lite besvikna på. Det var vackert, men liknade mer en strömmande bäck.

 

IMG_8300

Så vi vandrade vidare. Här försöker jag fota ett av de majestätiska träden som växer i skogen. Jag tror att detta är ett Yellowwood, om jag inte minns fel. Det är i alla fall riktigt högt och var svårt att fota.

 

IMG_8309

Nicky, en av de som var med på resan, var sådär jobbigt hurtig och optimistisk. När jag fick mitt femte skrapsår och ville ge upp så var hon redan hundra meter framför. Det här var ingen “vandra på lättsamma stigar-vandring” kan jag tala om utan en ganska svår och ibland brant hike. Det gäller att vara försiktig för tyvärr är det många turister som skadas svårt eller till och med förolyckas på Sydafrikas många hikes.

 

IMG_8334

Till slut kom vi fram till vattenfallet Madonna & Child. Jag hade väl förväntat mig något mer… häpnadsväckande? Vattnet var grumligt och det var väldigt grunt så man kunde inte bada. Trots den detaljen var det såklart roligt att se.

 

IMG_8325

Det går knappt att skåda, men mitt i bilden sitter en apa på en gren. Det var höjdpunkten på min dag. Jag stod i vattnet när vi såg den och bad en av tjejerna att ta en bild men tyvärr så var hon nog för långt bort och min kamera har ju ingen zoom. Himla synd!

 

IMG_8310

När vi väl tagit oss upp till slutet av hiken så var jag helt slut. Jag var inte alls van vid att vandra så länge (då hade vi varit iväg i nästan fyra timmar), och var både hungrig och törstig eftersom vi trodde att vi skulle vara tillbaka på 1,5 timme. Jag höll på att lägga mig ner på marken i ren protest när vi insåg att vi hamnat 2,5 kilometer från byn och var tvungna att gå i gassande sol. Jag hade inte riktigt anpassat mig till hettan där nere heller och då var det omkring 30 grader.

 

IMG_8342

För den som gillar att vandra och är i lite bättre form än jag var så kan jag absolut rekommendera denna hike. Jag tror att det går riktigt bra om man bara har tillräckligt med vatten med sig, och kanske även några mackor och lite frukt.

Om du vill ha information om vad för hikes du kan göra i Hogsback så hittar du det HÄR. Bästa sättet att ta sig dit är att flyga till East London och sedan hyra en bil och köra upp till Hogsback. I Sydafrika kostar det ca 600 rand (ca 400 kr) /dygn att hyra en bil och du behöver ett högre fordon för att kunna ta dig runt på vägarna där, så gärna en four-by-four (fyrhjulsdriven), men en tvåhjulsdriven funkar det med om den är lite högre.

 

Liknande inlägg från Sydafrika:

→ Hogsback • Terra-Khaya Backpackers

→ Coffee Bay, South Africa

→ A hike up Lion’s Head

 

Leave a Reply

Nej här delas det inte på några bakelser

Posted in C'est la vie

IMG_2994 IMG_2993

Min mamma kan vara så himla komisk ibland. Hon både gör och säger saker som får mig och syrran att vika oss dubbla av skratt. Många gånger önskar jag att jag hade skrivit ner alla citat från henne för det är så klockrent ibland så jag hade kunnat skriva manus till en hel säsong av Solsidan. Sedan kan hon göra små saker för sina barn som verkligen visar vad hon är för en typ av mamma. Som att hon alltid kommer ihåg våra namnsdagar även fast vi aldrig kommer ihåg dem själva. Hon har som tradition att ge oss en liten “slant” (ni vet så som den äldre generationen pratar om stålar) och ibland får vi en namnsdagspresent. Igår bjöd hon både mig och Louise på fika (roligaste scenariot var när Louise föreslog att hon och jag kunde dela på en bakelse och mamma utbrister “neeej, här delas det INTE!” framför en förvirrad medarbetare på Konditori Hollandia), och berättade med inlevelse om denna tradition för min kompis när vi väl satt oss ner. Eftersom att jag tilldelats ett namn med en internationell stavning som inte finns i namnsdagskalendern, så firar mamma “Kristina-dagen”, vilket var igår. Tjugo riksdaler blev mina och sedan fick jag ett litet paket inslaget i ett vitt papper med röda prickar på, vari det låg en fickspegel. “Du skulle sett de andra speglarna – de var så turistiga men detta var fint med Eiffeltornen”. Vilket bilder på lutande tornet i Pisa och “AMERICA” i tryck tydligen inte var. Haha! Säger ju det. Klockrent <3

Idag vaknade jag till att mobilen ringde och efter det samtalet var min morgon förstörd. Varför kan inte myndigheter ha lite mänsklig förståelse när det behövs? Ännu ett hinder jag inte har kraft för att ta mig förbi just nu. Jag bara låg kvar i sängen och stirrade rakt fram, oförmögen att gå upp. Kände att jag ville ligga kvar exakt så hela dagen. Efter en stund ringde min syster och sa flera bra saker. Jag är så tacksam för att hon finns och för att hon verkligen försöker att förstå vad jag går igenom. För det är inte alltid så lätt för alla andra när jag själv ibland står som ett frågetecken, men hon frågar och tar reda på. Lyssnar på poddar om psykisk ohälsa och tar reda på fakta. Accepterar samtidigt som hon uppmuntrar. Det älskar jag henne för.

Det kändes lite bättre efter att jag hade pratat med min syster och vi bestämde att vi ska ses i morgon. Idag tar jag det lugnt här hemma. Jag ska se på film, måla naglarna och läsa ut min andra bok så att jag kan låna nya böcker på biblioteket i morgon.

2 Comments

Slowmotion

Posted in C'est la vie

IMG_2898

Jag har börjat lära mig att inte stressa och i stället njuta av stunden. Såklart är jag en ganska nostalgisk person som gärna drömmer mig tillbaka till det jag redan upplevt, såväl som jag oroar mig för framtiden, men jag försöker att leva mer i nuet. Det är lätt att missa sådant som finns rakt framför näsan när man alltid blickar bakåt eller framåt. Det var som min psykolog sa till mig, “Försök att göra allt lite långsammare”. Detta är ibland lättare sagt än gjort för en rastlös tidsoptimist med beslutsångest, men jag vet också att hon har en poäng. Världen går inte under om jag går eller cyklar lite långsammare. Det gäller att välja sina stressmoment, precis som med strider. Det där sista är någonting jag också jobbar på.

Senaste veckorna har jag mest tagit det lugnt och inte dokumenterat så mycket med mobil eller kamera, men några bilder finns det så jag tänkte dela med mig av vad jag har hittat på.

 

IMG_2944Vissa dagar stannade jag inne och var för mig själv, men vissa dagar när temperaturen steg över 20-sträcket så cyklade jag ut till Västra Hamnen och solade. Tro det eller ej, men den här obotliga badkrukan har faktiskt badat också, FLERA gånger. Okej, två gånger, men ändå. 

IMG_2896Förrförra helgen tillbringade jag i princip hela helgen tillsammans med den här fina personen. Middag på hennes balkong på fredagen, filmkväll hos mig på lördagen och på söndagen åkte vi på utflykt till Hörte Brygga med min kompis Jocke. 

IMG_2906Att baka är billigare än att köpa dyra kakor på hipsterkaféer. På bilden: Kärleksmums.

DSC_4577Jag har hängt med familjen hemma hos min bror och blivit nedbrottad av två små marodörer. De där två brorsbarnen är helt underbara när de inte skriker eller gråter. Tänk att två små människor kan ge så mycket kärlek? Det är inte jag på bilden utan syrran. Jag dumpade dem på henne när jag hade fått tillräckligt med blåmärken på min överkropp.

IMG_2884En annan jag hängt med är denna gulliga vän. Jag är så tacksam för att Louise blivit en så god vän på kort tid. 

IMG_2905Många luncher och middagar har intagits i sängen, men så är också min säng min borg. Där gör jag allt.

IMG_2874Ibland har jag tagit med en termos med kaffe bort till parken eller havet med en trevlig podcast i hörlurarna.

IMG_2883Det här liksom. Det är så vackert <3

IMG_2918Jag har lånat böcker på biblioteket. Den första jag läste var Michael Jacksons biografi Moonwalk. Helt okej men kanske inte den bästa jag läst.

IMG-20170715-WA0017Dessutom så var min tyska kompis Anna på besök. Det var så himla mysigt att ha henne här. 

Det är ungefär så det sett ut. Det märks att svenskarna börjat med sin semester för Malmö känns så lugn och stillsam på något vis. Det är färre människor överallt. Jag älskar det.

Leave a Reply

Steg för steg

Posted in C'est la vie

IMG_2908

Det har regnat hela dagen så jag passade på att göra sådant som bör göras en dag då solen inte skiner. För det första har jag tvättat, vilket var välbehövligt för snart hade jag fått börja vända ut och in på mina underkläder. Too much information? Sedan fick jag undan det stora diskberget. Eftersom att jag lever i ett singelhushåll så har jag för mycket glas och porslin för mitt eget bästa. Mest ultimat vore det kanske om jag hade en av varje grej. Då hade jag tvingats diska direkt. Fast det hade varit jobbigt de gångerna jag verkligen inte orkar diska direkt. Vad jag även gjort är en banankaka. Ja, igen! Kommer jag någonsin baka något annat än kärleksmums eller banankaka? I think not. Den blev för övrigt riktigt god. IGEN. Jag har även hunnit se på Före Detta Fruars Klubb som plötsligt uppenbarade sig framför mina ögon när jag skrollade i menyn på Netflix. Jag hade den på VHS en gång i tiden och har alltid älskat den. Den kom ut 1996, så alltså 21 år sedan, och jag var gammal nog att ha en VHS-film om tre skilda medelålderskvinnor. Hur gammal är jag egentligen?!

För övrigt så mår jag okej (förutom min plötsliga ålderskris). Jag tar allt lite piano just nu. Vilar när det behövs, socialiserar i lagom dos, försöker att vara snäll mot mig själv, jobbar på att säga nej, övar på att ta beslut utan att få ångest för att kanske ha tagit fel beslut, undviker stressiga situationer, konsumerar sociala medier på lägsta nivå, läser böcker och sänker alla prestationskrav. De senaste veckorna har varit stundvis fina och stundvis tuffa, men jag vet att det är så det är. Jag får inte vara för hård mot mig själv om jag faller ner i gropen igen utan i stället acceptera läget, rehabilitera och gå vidare. Ni vet, steg för steg.

Eftersom att en bild på en grå regnhimmel inte är särskilt inspirerande så får ni här ett foto jag tog för några kvällar sedan från mitt köksfönster. Det var ännu mer spektakulärt i verkligheten. Färgerna var helt magiska. Jag älskar den utsikten. Nu ska jag äta lite middag och se på ännu en film. Det blir många sådana nu.

Leave a Reply

Som Afrika, fast ändå inte

Posted in C'est la vie

IMG_2982 IMG_2989 IMG_2986 IMG_2985

Idag har de haft en afrikansk kulturdag i Folkets Park. Såklart ville jag gå dit och se vad det var för någonting. Det fanns marknadsstånd som sålde hantverk, uppträdanden och mat. Jag hittade en riktigt fin flätad korg som hade passat ypperligt som tvättkorg. Kvinnan som sålde den sa först 600 kronor för den och det räckte med att jag sa “ah okej” och vände blicken åt något annat, då gav hon mig det nya priset på 550. Jag hade såklart kunnat pruta den ner till 400 men det är tyvärr inte vad jag kan lägga mina pengar på just nu. Prutar man ens i Sverige? Jag har nog aldrig gjort det men i Sydafrika var det liksom givet att pruta ner till i alla fall hälften. No shame what so ever. Ibland blev de förvånade för att jag, en tanig liten vit brud i en västerländsk utstyrsel prutade likt en “local”. Rika turister förstår inte när de betalar överpris i Sydafrika för där är allt billigare än i Europa och USA. Där kan du till och med pruta i butiker.

Jag fick för övrigt sådan saknad efter Sydafrika när jag gick där och tittade på de vackra vaxtygerna i alla möjliga mönster medan afrikanska toner strömmade ut från högtalarna på musikscenen. Jag var omringad av denna livfulla och avslappnade livsstil för bara några månader sedan. Det där familjära utan en massa begränsningar på livet. Där fokus ligger på gemenskap, mat och musik. Ändå kändes det lite märkligt att vara där för det är ju i Malmö och det finns ingen som är där med mig och förstår varför jag blir så uppspelt för att jag ser en kjol i exakt samma tyg som jag sett på marknaden ovanför Kaapstad-stationen. Det är inte likadant när Afrika kommer till Sverige. Som att det inte är helt och hållet på riktigt. Det var som att jag önskade att jag befann mig på en festival i Kapstaden i stället. Jag vill prata engelska, skoja med någon säljare som svarar “isss it?” med en Xhosa-brytning när jag berättar varifrån jag kommer (för det är första frågan jag alltid fick) och dricka Stellenbosch-vin som inte kostar mer än 20 kronor. Kanske för att jag vill vara en del av gemenskapen men nu är tillbaka i min svenska bubbla.

Vissa kanske känner igen sig. Kan ni som bott utomlands och flyttat hem till Sverige få samma känsla?

Jag hade i alla fall en trevlig eftermiddag tillsammans med Fanny och hennes lilla son Herman. Först glass och kaffe, sen följde de med till marknaden och Fanny köpte en fin waxprint-kjol. En liknande som den jag köpte i Kapstaden, fast kortare och ett annat mönster. Hundra kronor såldes de för vilket är så billigt som det kan bli. Nu ska jag cykla bort till Louise. Vi ska äta lite pasta carbonara ihop och eventuellt cykla ner till Västra Hamnen efter det.

2 Comments

Long time no see

Posted in C'est la vie

IMG_2974

Hej vänner!

Det var ett tag sedan sist. Jag har faktiskt varit inne och läst era kommentarer ett par gånger. Jag blir så varm i hjärtat av det ni skrivit och ska ta mig tid att svara på dem sen. De senaste två veckorna har gett blandade känslor. Vissa dagar har varit bra, medan andra varit sämre. Några har inneburit både glädje och sorg. Jag har börjat gå hos en psykolog och det tror jag kommer göra stor skillnad för mitt välmående.

Jag ska skriva mer sen men jag börjar med att berätta om besöket jag hade föregående helg. Min kompis Anna var här. Vi cyklade mycket, solade, skrattade, pratade om Sydafrika, om nutid, framtid. Jag mådde utmärkt fram tills lördag kväll. Då tror jag att stressen och pressen inför och under besöket kom ikapp mig. Att städa, ta beslut, guida, oroa mig för att jag skulle må dåligt eller inte orka… Orken var det som saknades mest. Jag hade inte riktigt energi till allt det där jag hade velat att vi skulle göra. Som att casually sitta med en GT i handen på en härlig uteservering, gå på stan i några timmar (i första butiken fick jag sätta mig på golvet framför provhytten och alla ljud och människor gjorde mig alldeles matt) eller åka på utflykt till Falsterbostranden. Det fick jag dåligt samvete för. Plus att jag har så satans svårt för att ta beslut. Men Anna var bara tålmodig och det underlättar när den som kommer på besök är enkel, hjälper till och inte kräver så mycket av en. Så det var en lugn helg och överlag mådde jag bra.

Jag har fler bilder men måste förminska dem innan jag lägger upp dem. Jag vill inte sitta här framför datorn för idag är det så himla fint väder. Planen är att ta med lite mackor och kaffe ner till Västra Hamnen där jag ska hänga med min kompis Fanny. Vi är barndomsvänner sedan 28 år tillbaka men umgås inte så ofta längre pga olika livssituation. Trots det så uppskattar jag verkligen vår vänskap för hon är en de finaste personer jag känner. Hon är lika vacker på insidan som på utsidan.

4 Comments

1,5 år av utmattningsdepression

Posted in C'est la vie

IMG_2885

Här har jag legat sedan i morse. I sängen, under mina allra skönaste percale-lakan från Hemtex. Jag hoppades på att vakna tidigt och trodde att jag satte klockan på åtta, men tydligen hade jag inte gjort det. När jag öppnade ögonen i morse och tittade på klockan så var den fem över tio. Med tanke på hur trött jag kände mig när jag vaknade så är jag nog tröttare just nu än jag faktiskt själv inser. Sanningen är att jag är helt utmattad. Så trött på allt. Trött på att aldrig komma vidare. Trött på att jag efter att ha kämpat med att komma vidare nu ha halkat tillbaka till ruta ett. Trött på personer i min närhet som inte förstår att det inte bara är att “rycka upp sig”. Trött på att känna press över att jag borde göra si och så. Allra mest trött är jag på att känna mig trött. På att inte kunna koncentrera mig på de mest vardagliga sakerna. På att inte kunna cykla eller diska utan att lyssna på podcasts för att det är rutinmässiga aktiviteter där tankarna annars leker rövare.

Utmattningsdepression är tydligen inte någonting som går över på 1,5 månad vilket var så länge jag var sjukskriven december 2015 till januari 2016 för att jag i princip gick in i väggen pga prestationsångest och att jag totalt tappat all livslust. En och en halv månad. Då tyckte jag att det var länge. Vilket skämt nu såhär i efterhand. Jag borde ha sovit de första veckorna och varit sjukskriven i minst tre månader. För att inte tala om att jag borde haft stöd från läkarvården. I stället var min psykolog på semester under hela min sjukskrivning, jag hade ingen uppföljning från läkaren och själv var jag upptagen med att stressa mig själv till att bli frisk. Att sova ett par dagar, dricka ett glas juice och börja med vitaminer hjälper inte när man är helt mentalt och fysiskt utmattad. Jag var så trött vid ett tillfälle att jag inte ens orkade höga mungiporna och le åt mina kollegor. När jag hade varit hemma ett tag och träffade min chef och HR för att prata om mitt tillstånd bröt jag ihop. Jag var så svag då minns jag. Min kollega Lene, som även var min första chef, sa att hon tyckte att jag hade blivit sjukskriven alldeles för kort tid. Jag önskar att jag hade lyssnat på henne.

De senaste veckorna har varit omtumlande för vissa dagar tror jag att jag är på väg upp igen men jag har insett att jag borde ha hanterat allting så annorlunda. Jag ville bara bli frisk. Känna mig som mitt gamla jag igen. Orka vara social, jobba, träna, dejta… Så jag skyndade på processen av rädsla för att hamna i en långvarig depression, eller av rädsla för att bli dömd av min omgivning. I stället för att bli stabil har jag dragit ut på det. Gått in i relationer som inte varit bra för mig, tvingat iväg mig själv på träningspass som nästan gett mig panikångest, tagit mig an ett jobb utan att veta om förutsättningarna… Om jag bara hade tillåtit mig själv att vara sjuk ett tag. Att må dåligt och inte orka, att ställa krav till att faktisk få den vård jag behövde, då kanske jag hade hittat tillbaka till min styrka och en bättre självkänsla tidigare. Jag är inte ens där ännu för här ligger jag i sängen en fredag, 1,5 år efter att jag gick tillbaka till jobbet som gjorde att jag satte orimliga krav på mig själv, och känner mig totalt handlingsförlamad. Igen. Det känns som ett jäkla nederlag. Borde jag inte vara på banan igen nu? Jag har skämts för mitt mående. Oroat mig för att andra ska se mig som “mentalt instabil” och frågat mig själv varför jag inte är lika motiverad och ambitiös som andra i min närhet. Så jag har därför inte velat skriva om min depression här. Av rädsla för att bli dömd.

Skillnaden från då och nu är att jag har kommit till en punkt då jag inte orkar bry mig om vad alla andra tycker. Det ger någon slags befrielse för jag är så förbannat trött på att lägga på en mask för omvärlden. Ja okej, en arbetsgivare kanske hittar detta inlägg och dömer mig på förhand och så får jag inte ett jobb jag sökt. Då är det ändå inte en chef jag vill jobba för. Jag vill inte skriva om vad som helst, men om jag ska oroa mig för vad kleti och pleti har för åsikter gällande mina val i livet när de inte ens känner mig eller har någon som helst aning om vad det är jag gått, eller går, igenom så kommer jag aldrig kunna bygga upp min självkänsla.

En sak vet jag och det är att jag har en vilja. Den ska jag hålla hårt i och inte släppa taget om. Jag vill komma vidare. Må bra. Leva ett liv där jag kan hantera motgångar utan att brytas ner totalt. Finna den där självkänslan och mitt eget värde. Jag måste bara hitta orken också så att jag får energi till att sträva efter mina drömmar.

Jag tar en liten paus härifrån, men jag kommer tillbaka. Kanske redan nästa vecka, eller så blir det om en vecka eller två. Jag kan inte hantera sociala medier just nu och vill försöka leva i nuet. Jag känner sådan stress för framtiden och orkar inte läsa mer om andras framgångar när jag inte ens har kraft nog att gå upp ur sängen och äta frukost vissa dagar.

Ta hand om dig så länge. Tack för att du finns där i bakgrunden eller till och med tar dig tid att klottra ner omtänksamma, roliga och kloka ord. Jag tycker helt ärligt att jag har helt underbara läsare. Ni är alltid så snälla och smarta <3

 

45 Comments

Photographic Memory

Posted in Cape Town Life

IMG_9857 (1)IMG_9837IMG_9859IMG_9851IMG_9840

Det fina med foton är hur de kan förstärka minnen och återge känslor i både kropp och själ. Återuppliva det man kände just i den stunden som fångades av bilden. Så är det i alla fall ofta för mig. Jag har ibland svårt för att minnas saker sådär “off the top of my head” och det är väl därför jag gillar att dokumentera ögonblick i livet som andra kanske hellre skulle uppleva utan en kamera i handen. Min före detta pojkvän brukade klaga på mig att jag “inte kunde vara i stunden”. Visst att det finns en sanning i det. Jag kan önska att jag ibland hade kunnat titta på en solnedgång eller en vacker utsikt utan att ta fram kameran. Samtidigt vet jag att det ger mig en känsla av välbehag och tillfredställelse att föreviga det med ett foto. Det skulle snarare kännas som slöseri att INTE fotografera någonting som jag kanske inte kommer minnas helt och hållet om några år.

Dessa bilder från Hout Bay strax utanför Kapstaden får ge nytt liv i temat “Throwback Thursday”. De togs för en dryg månad sedan veckan innan Anna lämnade stan och får mig att känna så många positiva känslor. Vi åkte tillsammans med Celina till en fredagsmarknad och var tvungna att föreviga det vackra ljuset som uppstod strax efter att solen gått ner. För den som är intresserad så har jag skrivit ett inlägg om marknaden HÄR.

Jag mådde så bra just den kvällen minns jag såhär i efterhand. Jag kände mig lugn, glad, bekväm och trygg. Det påminner mig om hur viktigt det är att umgås med personer som får en att må bra från topp till tå. Så det ska jag göra ikväll och möta upp med Louise för picknick i Västra Hamnen. Så mysigt!

Leave a Reply