Havets lugnande effekt

Posted in Things I like

IMG_3600 IMG_4819

De här två bilderna har helt olika färgtoner i sig men ändå är det på samma plats med en månads mellanrum, och de är inte redigerade. Jag måste ha haft totalt skilda inställningar i kameran. Det kan även vara ljuset och tidpunkten på dagen. I den andra bilden tycker jag att det ser ut som att horisonten är alldeles sned men när jag dubbelkollade det i redigeringsprogrammet så var linjen rak där himlen slutar och vattnet börjar. Det måste vara den diagonala bryggkanten som ger en synvilla.

Igår på den sena eftermiddagen befann jag just där, på bryggorna vid strandpromenaden i Västra Hamnen. Jag hade inte kameran med mig och batteriet på mobilen var för lågt för att kunna fotografera. Då är det bra att ha några bilder på lager. När jag satt där och tittade ut över Öresund med solen i ansiktet så insåg jag hur lugn jag blir av havet. Det är som att en stund vid en strandkant ger lika mycket mentalt lugn som fem terapisessioner. Jag borde cykla bort dit oftare för det är så skönt att bara sitta där och titta ut. Efter en stund kom Louise förbi eftersom att hon hade varit på ett yogapass i närheten. När vi började bli hungriga så cyklade vi hem till henne där vi åt stekt falukorv med pasta medan vi satt och pratade om livet, precis som vi brukar göra. Jag bokade även en liten tågresa uppåt i landet som jag ska åka på om exakt en vecka.

Tyvärr fick jag ganska ont i magen igår kväll, vilket nog inte lindrades av stekt och fet korv. Sådant där hemskt magknip och en sugande obehagskänsla i strupen. Det är med allra största sannolikhet magkatarren som spökar på grund av stress och dåliga matvanor de senaste dagarna, så idag tar jag det lugnt. Jag tänkte alldeles strax cykla bort till ICA för att köpa torsk så jag kan laga ihop en mild lunch. Jag får nog hoppa över kaffet idag också.

 

2 Comments

Om att hitta tillbaka till det ocensurerade skrivandet

Posted in C'est la vie
IMG_1897
Här passar det bra med en drömmig bild från den där staden som jag älskar trots dess brister. Square des Batignolles, Paris 17éme.

När jag skrev inlägget igår var jag så trött och uppgiven. Jag vet att det är svårt att kommentera på en sådan text och jag söker inte bekräftelse eller tröst, men på något vis var det så fint att få omtänksamma mail, ett par uppmuntrande kommentarer och att några av er klickade på det där hjärtat längst ner till vänster. Tack för att ni finns där. När dessutom vänner som läser bloggen hör av sig för att visa att de finns där, då blir jag lite extra varm i hjärtat. Jag har de senaste åren fått upp ögonen för skrivandet och insett att det är det jag brinner för. Tyvärr har sviterna av min depression kastat mörka fläckar på kärleken för att uttrycka mig i textform. Det har i sin tur gjort mig frustrerad och ledsen. Jag har fått prestationsångest och tänkt att det jag skriver inte är bra nog. Inte intressant nog.

Jag minns när jag började blogga. Hur många här har varit med från allra första början? Det vore faktiskt intressant att veta. På den tiden skrev jag utan att reflektera över vad jag delade med mig av, oavsett hur personlig texten var. Med fler läsare och större räckvidd för vilka som har möjlighet att hitta min blogg, desto försiktigare blev jag. Det märks kanske att jag inte skriver lika okontrollerat och naket nu som jag gjorde för åtta år sedan. Samtidigt skriver jag idag med mer djup och eftertanke, vilket troligtvis kommit med åldern. Precis som jag har mognat intelligensmässigt så har jag även mognat mentalt.

Samtidigt vill jag inte behöva censurera mig för på något vis så måste jag lita på att ni som är mina läsare är smarta nog att förstå att den här bloggen inte representerar hela mig. Det är bara en bråkdel av den Christine jag verkligen är. Det tror jag nog att ni vet. Det är så viktigt att konsumera texter och bilder med kritiska ögon. Särskilt i denna ytliga digitala värld där många framställer sina liv som tio gånger bättre än vad de verkligen är. Jag är så trött på att läsa om perfekta familjemiddagar, överlyckliga kärleksförhållanden och jag tappar all respekt för de som lägger till #lovemylife under en perfekt redigerad Instagram-bild. INGEN är överlycklig alla dagar på året. Till och med Beyoncé bajsar. Kom ihåg det vänner.

Jag vill försöka hitta tillbaka till skrivandet. Det personliga och reflektionerna kring livets upp- och nedgångar. Uppdatera när jag känner för det i stället för när jag tror att flest personer läser. Jag vet ju att det är det ni tycker om och när ni gillar det jag gör växer mitt självförtroende och inspirationen spirar. Win-win.

Jag fick för övrigt iväg min ansökan, mycket tack vare två av mina vänner som alltid finns där i vått och torrt. Tack också till Malin som mailade en mall till ett personligt brev. Det är så fint när vi hjälper varandra, eller hur?!

Nu ska jag njuta av eftermiddagssolen i Västra Hamnen. Ta hand om er.

3 Comments

När man springer upp för backen och sedan halkar ner igen.

Posted in Tankar & Funderingar

IMG_1080 (1)

Jag sitter framför datorn. Stirrar på skärmen med fingrarna som vilar på tangenterna. Skriver två rader, raderar det. Det låter tillgjort och konstlat. Bredvid har jag klottrat ner ord och fraser på flera olika papper. Karaktärsdrag, kunskaper, mina bästa sidor. Jag ser dem men vet inte hur jag ska formulera mig. Har jag verkligen alla de egenskaperna? Kan jag verkligen allt det där? Frustrationen gör mig okoncentrerad och handlingsförlamad. Jag är svettig under armhålorna fastän jag har köpt en ny, dyr deodorant. En klump bildas i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, för jag vill så gärna men orden kommer inte naturligt. Jag blinkar bort tårarna.

Försöker skriva igen, men ingenting låter bra. Jag tänker att minsta lilla ord kan ge fel intryck eller få dem att lägga min ansökan i papperskorgen. Framförallt så känns det mest som att jag bajsar ut ord i hopp om att de ska nappa på i alla fall något av dem. Till slut har jag en A4-sida med en massa olika meningar och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att knyta ihop det till en intressant text. Jag vet vad jag vill säga men det är så svårt att få ner det svart på vitt. Hur ska jag bevisa allt det jag skriver i brevet när jag inte tror på det själv?

Nu är klockan 17.20 och jag har inte fått iväg ansökan ännu. Kanske är det för sent. Framförallt: om jag lyckas få iväg den där ansökan och fått jobbet. Kommer jag då vara stark nog att sätta krav eller kommer jag bli utbränd igen efter några månader för att jag springer upp för den där backen i stället för att ta det i etapper? Jag vet inte.

Egentligen vill jag säga att jag inte har någon aning om vad jag skriva. Att jag har alla de där egenskaperna egentligen men att att jag lider av dåligt självförtroende som en följd av utbrändhet, men att jag verkligen vill ha jobbet. För jag tror att jag kan göra det bra. Jag vet bara inte hur jag ska övertala både mig själv och dem om det. För jag tänker att det måste vara perfekt och eftersom att perfektion inte går att uppnå så är det en omöjlig ekvation.

Jag ser att min kusin ringer men jag känner när jag svarar att jag egentligen inte orkar prata. Jag känner mig som ett fluffigt moln i huvudet. Utan substans och jag flyter liksom bara omkring. Påverkas negativt av alla ljud och ljus omkring mig. Glömmer bort vad jag gjort två dagar tidigare. Orkar inte lyssna eller prata, men behöver samtidigt stöd för jag vet inte hur jag ska komma över det där berget ensam. Hon frågar någonting som har med min syster att göra och jag känner att jag knappt ens kan koncentrera mig på mitt eget liv. Hur ska jag kunna finnas där för andra? Vet inte vad jag ska säga. När vi lagt på kommer tårarna. Jag hatar att känna mig såhär svag för egentligen är jag stark. Jag snörvlar och tittar ut genom fönstret, på folk som går förbi. Hoppas på att de runtomkring mig tolkar det som att jag är förkyld, eller inte lägger märke till tårarna som envist rinner ner mot kinderna. Det känns som att jag blivit expert på att gråta utan att andra märker det.

Jag kommer säkert ångra det här inlägget om några timmar, men det känns så banalt att skriva blogginlägg med drömmiga Paris-bilder, lördagar i Köpenhamn eller om peelingkrämen jag köpte nyligen när hela huvudet är fullt av förvirrande tankar och känslor. Jag vill inte ge sken av att flytten hem från Sydafrika varit enkel och att jag är “out of the woods”. För det har den inte, och jag sitter fortfarande där och trycker under ett träd och är skräckslagen för vad som gömmer sig i mörkret. Innan jag flyttade hem var jag helt förstörd och i stället för att ha tagit det i etapper så har jag skyndat på processen, igen. Nu sitter jag här med världens prestationsångest för att jag känner stress över att komma tillbaka till mitt vanliga jag. Egentligen vet jag vad jag kan och vad jag är bra på, men det ligger för djupt in. Hur ska jag få ut det på ytan? Jag vill bara vara lycklig och bli fri från ångest. Det är allt jag vill.

5 Comments

108 – The Corner cafe in Copenhagen

Posted in Copenhagen

IMG_2334 IMG_2335IMG_2336IMG_2342 IMG_2356

När klockan ringde halv åtta var jag så trött att jag snoozade i en timme. Nu sitter jag vid mitt skrivbord med en text som jag måste skicka iväg innan dagens slut.

Det får bli vanligt presskaffe sittandes framför datorn idag för att få upp energin, men dagdrömma om lyxigare kaffe och en mysigare omgivning går alltid an. Som till exempel när jag var i Köpenhamn med Louise och Kat för några veckor sedan. Då var det en helt annan fika-miljö. Vi fyllde på energidepån med en cappuccino från kaféet 108 – The Corner, vilken ligger precis innan man svänger av till Papirøen. Precis intill ligger en tillhörande restaurang som drivs av ägarna till den världsberömda Michelin-restaurangen Noma (som stängde i slutet av förra året och ska öppna i en ny lokal i sommar). Eftersom att dricksvattnet i Köpenhamn smakar riktigt illa (enligt min åsikt) så tycker jag ofta att kaffet får en märklig bi-smak, men det märktes inte här som tur var. Väldigt gott kaffe som man kan ta med medan man strosar längs med kanalen i Christianshavn.

Btw. Pajen jag lagade igår blev inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Jag gav upp vid 21.30 när den fortfarande inte hade blivit fast och åt i stället mackor till middag. Nu står den i kylen och förhoppningsvis var det inte total fail på det matprojektet så att jag kan äta den till lunch åtminstone. Jag har för övrigt en brutal träningsvärk idag trots att jag inte tränade särskilt hårt igår, vilket säger ganska mycket om hur mycket jag underhållit musklerna i kroppen de senaste månaderna. Nada. Niente. Rien. Igår klarade jag av att göra tre armhävningar. Innan jag flyttade till Sydafrika kunde jag göra 12 på raken. Jag smsade Stina för att berätta det och fick svaret: “Awwwh”. Haha!
Nu måste jag fortsätta skriva om jag ska hinna bli klar. Tjingeling!

Leave a Reply

Clean

Posted in C'est la vie

IMG_2538 IMG_2539

Jag har haft en riktig fixardag. Storstädat hela lägenheten, satt ihop en hylla till duschen som jag köpte på IKEA för några veckor sedan (prokrastinera är tydligen min grej men det måste det bli ändring på), tvättat mattor, ringt några samtal, organiserat i badrumsskåpet, burit ner lådor och väskor till förrådet samt mailat en årsmöte-kallelse till en fellow styrelseledamot. Jag hann dessutom även träna och handla. Det är så skönt att ha fått det gjort så att jag kan ägna mig åt helt andra viktigare saker i morgon utan att känna stress över min stökiga lägenhet. Nu står en paj i ugnen, eller fransk quiche är det egentligen med recept från min fd svärmor. Jag har ingen aning om den blir bra för jag tror att jag klantade till det med ingredienserna. Jag är inte så bra på det här med att följa recept utan brukar mest improvisera när jag lagar mat. Tyvärr går det inte alltid så bra att freestyla med just pajer.

Nu ska jag ta en dusch och bädda sängen med nya lakan medan pajen fortfarande gräddas i ugnen. Jag älskar den där känslan av att krypa ner nyduschad i en renbäddad säng. Efter den här produktiva dagen förtjänar jag att mysa ner mig under täcket och titta på någon mysig serie.

2 Comments

Cape Town Storms

Posted in C'est la vie

IMG_0130“It’s the wind speaking.”
“What does it say?”
“I don’t know, I don’t speak Wind.”

Jag fick en fråga om jag var medveten om stormen som har härjat i Kapstaden – eller egentligen hela Western Cape – och det hade jag såklart koll på. För er som inte vet om det däremot så drabbades den sydafrikanska staden av en ganska kraftig storm innan helgen. Kapstaden är en blåsig stad och under vintermånaderna är det inte ovanligt med så kraftiga stormbyar att skolor stängs och människor råds att stanna inomhus. Jag var med om ett par dagar under mina månader i Kapstaden då det var riktigt hårda vindar och vid ett tillfälle minns jag nästan tappade balansen när en vindpust tog tag i mig.

Om du vill se hur illa det kan gå när det blåser kraftiga vindar i Kapstaden så har du videobeviset här när en lastbil välter på motorvägen. Paret pratar för övrigt Afrikaans, vilket främst talas av vita sydafrikaner men även av många svarta. Landet har ju som sagt 11 officiella språk och en ganska invecklad kulturhistoria.

 

Detta är också rätt så sjukt, haha! Mitt i centrala Kapstaden. Jag känner igen mig på flera ställen och har korsat de där övergångsställena flera gånger. I bakgrunden där i början så ser ni Table Mountain och Kaapstad Station – the main railway station. Jag älskar hur alla sydafrikaner är så himla positiva i alla situationer och skrattar åt sådant som vi västerlänningar skulle svära bittert åt.

 

Det värsta med oväder som dessa eller andra naturkatastrofer är att det främst drabbar de som är fattiga. De som lever i så kallade “informal settlements” – kåkstäder med bostäder som knappt kan kallas för hus. Det finns kvar sedan apartheid-tiden och det är där många svarta invånare bor. Helt enkelt för att de inte har någon utbildning och då kanske lever på mellan 4000 och 7000 rand per månad (ca 3000 – 5000 kr) och de har således inte råd att köpa ett fint, säkert och stadigt hus. De lever i plåtskjul som byggts olovligt och på många ställen drar de el från ledningarna (olagligt såklart). Med andra ord är det a distaster waiting to happen. När en brand startar så sprids den som en löpeld. Det hände i en kåkstad i Knysna, som ligger på Garden Route (en känd turiststräcka längs kusten). HÄR kan du se en video om det. I mars drabbades en annan kåkstad i Hout Bay av en riktigt hemsk brand. Då befann ju jag mig fortfarande i Kapstaden och det var en stor katastrof. Det kan du läsa om HÄR.

Det kanske inte är det roligaste att läsa om på en måndag morgon, men då kan du ju i stället tänka att det kunde varit värre än att mjölken var slut till morgonkaffet eller att chefen lagt in ett budgetmöte klockan 07.30. Det kan alltid vara värre.

Leave a Reply

Peace out

Posted in C'est la vie

IMG_2536

Äpplet faller inte långt ifrån faster-trädet, som man säger. Nej så säger man kanske inte men precis så verkar det vara med min kära brorsdotter. Hon är lika bestämd och envis som jag var när jag var liten. Fast sådär söt och gullig så att jag glömmer bort irritationen från minuterna innan då hon vägrade att ta på sig skorna, så fort hon tittar på mig med sina bruna ögon och fnissar lite pilimariskt. Egentligen kanske det är förvånansvärt att jag kommit fram till beslutet att jag inte vill ha några egna barn (jag säger aldrig aldrig, men jag har inget sug efter det alls av flera anledningar) för jag är väldigt bra på att hantera barn och tycker väldigt mycket om dem. Jag vill bara inte ha några egna. Då är det så fint med vänner och familjemedlemmar som avlar ungar som man kan sätta sin egen prägel på. Som när brorsonen visar hur mycket han uppskattar sin faster eller minstingen säger att hon “vill sitta beve Estin”. De är så fina barn och jag älskar dem verkligen, men är samtidigt nöjd över att inte behöva hantera dem 24 timmar om dygnet. Haha!

 

IMG_2530 IMG_2532

Det var för övrigt en så mysig kväll med grillning på gården i solen. Det har varit vissa spänningar mellan vissa medlemmar i min familj, och det har vissa gånger triggat min ångest att vara i närheten av det. Jag känner av stämningar så lätt och det kan ibland ta för mycket energi av mig. Nu märker jag att saker och ting förändrats. Det gör mig så glad och harmonisk. Jag är det där mellanbarnet som bara vill att alla ska vara nöjda och glada, och alltid försöker medla.

Okej, mycket familjesnack nu. Hoppas att ni inte är totalt uttråkade. Egentligen är det ju inte superintressant att läsa andras familjedravel för det är så svårt att relatera till det. Så nu tar vi och sätter punkt för det och går vidare på andra ämnen.

Jag måste faktiskt skynda mig iväg för en kompis har bjudit hem mig på lunch. So I gotta go!

Leave a Reply

Bal d’Afrique

Posted in Beauty

IMG_2190

Frankrike och Afrika i en och samma doft. Afrique betyder nämligen Afrika. Det kan nog inte bli bättre! Dessa två tester norpade jag åt mig på Åhléns. Fast okej, jag bad om en och sedan tvingade jag Stina att låtsas som att hon också ville prova den doften. Vips så hade jag två stycken! Jag skulle gärna vilja köpa denna parfymen i originalstorlek, men tyvärr är priset ganska magstarkt så jag hushåller med dessa små tills jag har ekonomi och samvete nog för att lägga så många hundralappar på en skönhetsprodukt.

Jag kan däremot tipsa om Byredos Bal d’Afrique för dig som, precis som jag, är känslig för starka dofter. Det är så långt ifrån Chanel no. 5 som det kan komma och det passar mig perfekt. Dessutom är det så himla bra att det finns testflaskor som de här. Jag vet inte hur det är för er men för min del tar det emot att lägga 1000 kronor på en parfymflaska. Det finns så mycket annat att göra med de pengarna. Som sagt, gratis är gott.

2 Comments

I got it from my mama

Posted in C'est la vie

IMG_7564En bild på mamma, mig och min syster Julia från en kväll i höstas, några dagar innan jag flyttade till Kapstaden.

Igår när jag, mamma och syrran åt födelsedagsmiddag så skämtade vi om att jag på många sätt är lik min kära mor. Som till exempel att jag har lätt för att tappa tråden medan jag berättar någonting eller tar hundra år på mig att göra i ordning min frukost. Sen behöver jag en halvtimme på mig att äta upp den för att det ska kännas värt besväret. Plus att jag gjort allt annat än det jag egentligen skulle göra och slutligen lämna lägenheten och komma ut i solen.

Ur en positiv aspekt så har jag även ärvt hennes orädsla och språköra. För övrigt så måste jag säga att jag älskar min – ibland dysfunktionella – familj. En vanlig kväll med oss innehåller skratt, tårar och irritation. Blandat med operasång, dans och total kaos i köket, haha! Ingen familj är perfekt, särskilt inte när den gått genom en väldigt påfrestande skilsmässa där föräldrarna inte hanterat det snyggt, men det är det imperfekta som gör en familj unik. Jag är så glad över att ha en mamma som kan se på sina barn exakt hur de mår utan att de säger att ord. Som både pushar och tröstar. Om jag har gjort fel så har jag fått höra det, medan jag stöttats när någon behandlat mig illa. Det finns en stark kärlek, empati och omtanke där i alla lägen. Det är någonting jag är glad över att ha fått från min mamma. Jag har såklart fått mycket positivt från min pappa också, och det är nog tack vare honom som jag är så självständig och stark trots alla prövningar jag gått genom.

Jag såg förresten på Seven Pounds i morse. Jag minns inte ens sist jag grät så mycket som jag gjorde i slutet av filmen. Jag satt bokstavligt talat och storbölade. Så himla befriande att gråta så mycket. Älskar det. Nu ska jag klä på mig och bege mig ut. Halva dagen har ju gått redan!

Leave a Reply

The blog swing at Woodstock Exchange

Posted in Cape Town Surroundings

IMG_0160 (1)IMG_0163 (1) IMG_0164 (1) IMG_0173 (1)IMG_0166 (1)

Jag kände mig lite lurad av vädret idag. Först hade jag byxor och en t-shirt på mig men när jag kom utanför porten verkade det så varmt. Så jag bytte till den här kjolen och ett linne. Big mistake. HUGE. Solen gick i moln och sedan blev det kallt. Jag försöker verkligen tänka på allt negativt nere i Kapstaden, men just nu kan jag bara minnas att jag tillbringade 90% av min tid där i flipflops, shorts och linne. I fem månader. FEM. Just nu saknar jag det så himla mycket. Jag hatar att frysa.

Hursomhelst. Den här blommiga saken användes flitigt i Sydafrika. Jag har hittat kjolen i mammas garderob och den kommer från något engelskt märke som heter John Weston, men det enda jag kan finde ud af (ibland funkar danska så mycket bättre än svenska) om det med hjälp av allas vår älskade Google är en artikel om någon kunglig skräddare som hette John Weston. Så jag väljer att lägga min källkritiska personlighet åt sidan och se det som att jag går runt i ett ovärderligt plagg för kungligheter. Det är i alla fall extra roligt med plagg som är helt unika och som ingen annan har.

Gungan på bilderna ligger inne i Woodstock Exchange som är en plats för mindre företag, lokala designers och hipsters med kräsen smak att jobba, sälja eller utbyta idéer. När jag var där med Erica så berättade hon att den här gungan tydligen är the blogger swing. Erica tyckte i vilket fall att jag skulle ha några bilder jag med. Jag är trots allt en bloggare. Det gick ju sådär för mig att få till en sval bloggbild för jag hade fel inställningar i kameran så de blev mest suddiga och gungan ville av oklar anledning inte stå still, men jag måste ändå tacka min privata bloggfotograf för ett tappert försök. Det var även där omkring som jag tog dessa svartvita foton.

Nu ska jag byta om lite snabbt och cykla hem till mamma. Hon fyller år idag så vi ska ha middag tillsammans med syrran. Jag hittade finfina presenter på Åhléns rea. Sjukt bra timing på den!

 

2 Comments

Energiomvandling

Posted in C'est la vie

IMG_2523

Jag har varit dålig på att uppdatera här men tyvärr har varken lust eller ork för bloggen funnits där. Faktum är att jag känt mig ganska deppig de senaste dagarna, men igår kom jag i alla fall ut och fick utlopp för min sociala ådra. Först så drog Jocke med mig för en fika och sedan fick jag agera smakråd när han fick för sig att shoppa loss. På kvällen hade jag bokat in att träffa Sandra som skulle göra teoriprov för körkort – antingen för att dränka hennes sorger eller för att fira. Hon klarade dock provet så vi bestämde att vi skulle ta ett glas på Paddy’s Vin & Ginbar för att fira hennes excellens. Egentligen var det jag som borde ha bjudit henne på ett glas vin, men i stället var det hon som bjöd på både vin och en rolig drink i en guldig ananas. Jag var lite avslagen i början men fick så mycket energi av att träffa min kära vän. Den där likgiltigheten och olusten jag känt i veckan slog om till motivation och glädje. Det var så härligt att sitta där och prata och skratta.

Idag fick jag reda på något som gjorde mig lite besviken, men i stället för att låta mig tyngas ner av det så omvandlade jag det till ilska i stället. Jag blev helt enkelt arg för jag insåg att det inte var ett korrekt beteende från den andra partens sida. Jag ringde Madde för att avreagera mig och då är det skönt med vänner som man kan göra det med. Bara vara arg för något medan de säger “det är lugnt, ta ut det på mig bara… eller med mig kanske”. Haha! Det hjälpte faktiskt. Kanske var det också träningen innan dess som gav energi, men jag känner inte att det tyngt ner mig. Snarare tvärtom.

Så ibland gäller det att ha rätt människor omkring sig, men framförallt att inte ta på sig ansvaret för andras dåliga beteende. Ska jag tolerera att inte bli behandlad med respekt? No way! Träning är dessutom så bra för att stärka kroppen både fysiskt och mentalt. Nu har jag lite bråttom här om jag ska hinna få någonting gjort innan jag ska träffa Madde för en fika.

Leave a Reply