Psykisk ohälsa hos killar – något vi måste prata om mer

Posted in Tankar & åsikter

God lunch, vänner!

Psykisk ohälsa må låta tufft, men är tyvärr väldigt vanligt, i olika grader förstås. Dock är det inte många, i alla fall inte män, som vågar erkänna att de mår dåligt och lider av psykisk ohälsa. Givetvis finns det även många tjejer som mår dåligt och inte säger det. Men! Det är ytterst, och då menar jag verkligen ytterst sällsynt, att en kille kliver ut offentligt och säger att han mår dåligt. Det kan vara allt från dåligt självförtroende till panikångest som personen i fråga lider av men inte vågar tala om vilket i sin tur i värsta fall kan leda till självmord.

Jag har under mina 7 år som bloggare skrivit om min panikångest och hur jag har mått och mår, och i samband med det har jag fått en enorm respons. Det har kommit fram killar till mig ute på krogen ett flertal gånger. De har mer eller mindre tackat mig för min öppenhet kring detta. De flesta av grabbarna är personer man verkligen INTE trodde hade mått eller mår dåligt. De är starka karaktärer utåt sett och döljer sin psykiska ohälsa med alkohol och ett fejkat leende.  ‘Man medicinerar med alkohol’.

Jag vet inte riktigt vad detta handlar om, men jag tänker mig, stolthet? Är det så? Då är det verkligen tragiskt och ledsamt. Så ska det verkligen inte behöva vara.Jag kräver inte att man måste kliva ut offentligt och berätta om sina problem. Men mår man dåligt så finns det hjälp att få, det är varken töntigt eller svagt att söka hjälp om man lider av psykisk ohälsa. Ensam är inte alltid stark.

1486380484-9170Personligen led och lider jag fortfarande av panikångest. Nu är det relativt milt och jag klarar av att lugna ner mig själv när jag får mina så kallade ”anfall”. Det enda jag upplever att jag har svårt för för tillfället är ‘för många intryck på en och samma gång’. Jag klarar mer eller mindre inte av att vara inne i en stor matbutik. Det starka ljuset, människorna och alla matvoror blir för mycket för mig. Det blir för mycket på en och samma gång och jag blir genast kallsvettig och känner att jag håller på att svimma. 7 av 10 gånger klarar jag av det utan att behöva gå ut från butiken. För det händer, ska ni veta, att jag ibland lämnar butiken med en hel matvagn fylld med varor.

Förut, för 2 år sedan, var det betydligt mycket värre och jobbigare. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till innan jag visste att det var panikångest jag led av. Jag var livrädd och fick svårt att andas oavsett vad jag skulle göra. Vissa dagar kom jag knappt ur sängen, så illa var det. Jag var skygg, ville inte träffa folk och varje gång jag skulle åka buss så var det en utmaning. Jag var ständigt yr och hade dålig balans. Det var verkligen för jävligt på alla sätt och vis. Jag grät alltid om kvällarna.

Jag var långt, långt nere på botten. Att jag väntade i nästan ett år innan jag tog hjälp är någonting jag ångrar djupt i dag.

Allt tydde på att jag led av panikångest. Jag hade googlat mina symtom och det enda som kom upp var PANIKÅNGEST. Så! Jag ringde och bokade en tid hos en psykolog. Panikångest är ingenting du på egen hand kan lösa. Det kan gå över men sedan kommer det förr eller senare tillbaka igen.  Att jag faktiskt ringde och bokade en tid hos en psykolog är det bästa jag gjort, med tanke på hur pass bra jag mår i dag!

Lova mig att inte gå och må dåligt i onödan när hjälp finns att få. 

 

P S. Inom kort kommer jag att spela in en så kallad vlogg där jag pratar om just panikångest och depression, känner att det är ett viktigt ämne att prata om.

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

2 Kommentarer

  1. Herr T säger:

    Bra skrivet. Man kan och bör oftast be om hjälp när man inte mår bra. Det gäller tex diabetes, fungerar den inte som man själv önskar så ber man sitt diabetesteam om hjälp. Mår man psykiskt dåligt så söker man sig till någon som kan hjälpa en där. Att våga be om hjälp är kanske det svåraste som finns men är oftast det bästa som har hänt när man väl vågat. Kämpa på!

  2. susstasinazzo säger:

    Så jävla viktigt inlägg! Det är ju okej för killar att visa sig ”svaga” samt visa sina känslor, varför är det så skam belagt fortfarande??

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.