Känslor

Ibland tror jag att jag inte är känslig för samtal om cancer, eller saker om det på tv, i tidningar, och radio längre. Jag har gått runt i någon sorts bubbla nästan och känt, vadå det är ju så bra nu, min kompis är bättre än någonsin. Varför skulle jag vara känslig? Men så plötsligt slår det mig, när jag ser en intervju med en cancerpatient på tv. Jag är visst känslig. Jag går ifrån tv:n för jag orkar inte ens se det, så mycket berör det mig. Och det kommer det nog alltid att göra, det kommer röra vid mig lite mer än något annat. För trots att allt är så bra nu så har det varit så illa, jag har varit så nära eländet att jag aldrig kommer kunna prata om det, se, höra eller läsa om det utan att bli lite extra berörd.
Ibland önskar jag att jag kunde se ett program om det, eller en debatt om cancervården utan att mina tankar ska gå till att en av mina största förebilder och en person jag stod väldigt nära dog i cancer. Och min bästis fick leukemi, men mår bra idag. Jag önskar att jag slapp vara så känslig för det ibland, men vi som har varit med om det så nära kommer aldrig sluta beröras extra mycket.

Etik och moral

 

Etik och moral, är det många i dagens samhälle som har glömt vad det är? Hur man gör?

 

När jag häromdagen gick av spårvagnen då ser jag i vagnen framför hur en kvinna kämpar för att få av sin barnvagn. Utanför spårvagnen står X antal personer och bara stirrar, samma sak på spårvagnen står några personer och väntar på att gå av. Alla verkar helt obenägna att hjälpa till.

Häromveckan gick jag förbi en äldre dam 90+ som skulle in i sin taxi, chauffören sitter i bilen, öppnar inte ens dörren till damen som stapplar fram och absolut inte är kapabel till att öppna dörren till taxin. Jag hjälper damen in i taxin och går sedan därifrån super nöjd. Dagens gärning gjord. Och taxichauffören som har ett serviceyrke säger inte ens tack, där sitter han helt obenägen att röra på sig och hjälpa till. Det gör mig så irriterad!!

 

Att hjälpa någon kan inte bara göra deras dag utan även din egen, du kan gå därifrån stolt och nöjd över att med en så enkel sak som att lyfta en barnvagn, eller ta en äldre under armen göra någon glad. Det är något vi borde kunna vänta oss av varandra.

 

Vart har den hjälpande hand som vi ska sträcka ut till varandra tagit vägen?
Vi har tappat respekten för varandra i samhället när inte ens människor med serviceyrken kan hjälpa till.

 

På något sätt så lyckas många alltid bli upptagna av sin mobil eller något annat när de ser människor som behöver hjälp. Är man rädd eller feg för att hjälpa? Eller är vi lata? Brist på empati? Fortsätter det såhär så kanske du inte ens kan räkna med att din egen son/dotter/vän/bror/syster hjälper dig i framtiden.

Det här är ju bara småsaker egentligen, men det finns så mycket mer i samhället där etiken och moralen försvunnit. Hur vi behandlar varandra är en sak. Att vi verkar värdera papperslappar med siffror på högre än människor är en annan. Vi kan börja med att försöka förändra de småsakerna till att börja med, så kanske det smittar av sig på etiken och moralen i samhället i stort.

 

Så skärp till er och gör någons dag med en så enkel gest som en hjälpande hand!

 

Vart är vårt samhälle på väg när vi inte ens kan hjälpa andra människor med så simpla saker?

 

Hålla tal

Skulle hålla tal i skolan, vilket jag tycker är väldigt kul, gick en retorik kurs förra året bland annat. Tyckte retorik var så himla roligt och gillar ju att skriva så att hålla tal passade perfekt. Skulle skriva ett hyllningstal, så valde att skriva ett hyllningstal till min förra simtränare som dog i cancer i maj förra året. En person som betydde väldigt mycket för mig. Ett tal jag önskar att han hade hört. Men tänkte att jag skulle lägga upp det här, och har även fått önskemål om att lägga upp det här. Alla borde i sitt liv någon gång få träffa en sådan här fantastisk människa!

 

Jag simmar för dig Henning.

Det var det sista jag sa till dig. Du lever i allra högsta grad i mitt huvud. Dina ord kommer för alltid att vara levande.

Henning
Det var du som fick mig att börja simma i Simklubben S02 Göteborg. Med din glada ton redan från början. Men det viktigaste av allt, det var du som fick mig att stanna när det var tuffa tider. Tuffa tider i bassängen. Tuffa tider utanför bassängen.

 

Du tog emot alla med öppna armar. Vilka förutsättningar vi än hade.
Du tog emot fullkomligt talanglösa.
Du tog emot de med talang ända ut i fingerspetsarna.

 Men du formade oss alla på samma vis.
Alla sågs vi med samma förutsättningar.
Alla gavs samma förutsättning att bli så bra som vi kunde.

 Efter att ha varit tränare i 40år så kunde du de flesta metoder som ingen annan kunde.
Eller skulle använda sig av.
Du kunde göra vem som helst duktig.
Dina metoder för att få oss att nå toppen var tillskruvade precis som du.
Vi skulle simma med t-shirt, tvättsvampar, och tennisbollar.

 Du gjorde träningen till en lek, till något roligt, hur jobbigt det än var. Glädjen var det viktigaste i allt.

 Vad du gjorde för mig var mer än träning, det är en livserfarenhet som jag alltid kommer ha nytta av.
Du såg till att allt var glädjefyllt, men du pressade mig hårt, jag fick varken slarva bort den jag var eller den lilla talang jag hade.

 DU. Tog mig till ett guld i Ungdoms-SM, bästa 95an i Sverige det blev jag efter år av kämpande.
Min dröm gick i uppfyllelse. Men den här medaljen är mer än ett bevis på att jag var bäst den dagen. (visa medalj)

 Den är en symbol för vad du tog mig till, vad du lärt mig. Både i och utanför bassängen.

 Att ditt sätt att se mig för den jag är, och forma mig efter mina förutsättningar.
Alla gånger du fick mig att se det positiva i något som jag ansåg var skit, kasst, dåligt.
Alla gånger jag var arg eller ledsen efter ett lopp lyfte du upp mig, det finns alltid något bra.

Samma gjorde du med allt som hände utanför simhallen. Du visste allt och hjälpte mig med allt.

 Det var det som tillsammans med mitt slit som tog mig till den medaljen, till det perfekta loppet då allt var positivt.

 Men det är varken medaljer, eller träning som är viktigt.
Jag har vunnit så mycket mer.
Jag har vunnit en egenskap som du gav mig, och försökte ge alla du mötte. Det finns alltid något positivt.

 Låt alltid alla vara den de är.
Låt alla gå sin egen väg.
Låt glädjen vara centrum.

 Du är en av de jag har att tacka för den jag är idag. Och för dig försöker jag alltid föra vidare vad du lärde mig, till andra yngre simmare som ser upp till mig idag som jag såg upp till de äldre. För det är det som är det viktiga i slutändan, vad simningen lärde oss, hur vi tog oss till framgångarna. Utan lärdom är våra framgångar ingenting.

 Det sista du sa till mig var: Jag är med dig ända in i kaklet.
Det sista jag tänker innan varje lopp är: För dig Henning.  

Anpassa sig

Jag skrev ju om att ibland märker man inte att det är jobbigt förräns allting trillar över en som en vägg. I vissa perioder känns det inte jobbigt, jag tänker inte på att min kompis har cancer, jag märker det ibland inte för hon mår så mycket bättre än förut. Men en sak jag ändå gör omedvetet. Man anpassar sig. Anpassar sig för att det ska vara bäst för min vän. Det är ju hon som har varit sjuk, och fortfarande är, även om det knappt märks utåt. Jag anpassar mig hela tiden, eller i många situationer. Det kan handla om småsaker som vart vi ska, vad vi ska äta. Men ändå anpassar man sig för man vill hela tiden att det ska vara bra för den som är sjuk och som har haft det jobbigast. Och som fortfarande har det jobbigt.

Antar att jag inte är den enda som tänker såhär eller som gör det omedvetet. Det klart man vill göra det som är bäst för den som har det jobbigt, och som kanske är lite tröttare än dig ibland, och det är bra att göra det. Men glöm inte bort dig själv – du har också haft det jobbigt och har. Så ibland tänk lite på dig själv, kompromissa. Din vän kanske mår bra av att utmanas ibland, och att du inte hela tiden anpassar dig?

Då och nu

Årets första ”riktiga” inlägg.

Det finns många gånger då det är svårt att känna. Visst det är okej men det är svårt. Ibland är det jobbigt att bara kasta ut alla sina känslor, eller tankar. När man inte ens vet vad man känner och tänker. Så tror jag att det har varit för mig på senaste. Allt har ju blivit så mycket bättre, det är så man kan tro att min vän är frisk. Men det klart det fortfarande är jobbigt. Men det tänker man inte alltid på. Jag tänker inte ens på allt som har hänt ibland, eller på vad jag känner. Att jag kan tycka vissa saker är jobbiga.
För allt är ju så bra NU. Det är ju inte jobbigt NU, min kompis mår bra, jag mår bra, det är inte massa cellgiftsbehandlingar. Jämfört med vad det har varit innan så är det ju bra NU. Men det finns fortfarande där, det kan fortfarande ta energi från en.

Men så helt plötsligt kommer det över en. Det kan vara en enda liten sak, som inte ens har med det att göra som gör att allt som har byggts fram som inte har varit jobbigt innan nu faller över en. Och man inser, oj det har ju varit jobbigt, det tar energi från mig, jag anpassar mig i många situationer på grund av det. Och NU kanske ett bra tag senare kommer det. Det hände mig, jag har som jag sa inte tänkt på det mycket, men så en liten grej fick bägaren att rinna över. Då inser man vad som har varit jobbigt. Men man kan ju inte prata om det eller känna när man inte har lust, eller något att säga. Det är svårt. Men man kan vara öppen.

Någon som känner samma? Att det inte är jobbigt just då, men sen inser man hur mycket det faktiskt fortfarande påverkar en även om det är väldigt bra nu.

Tillbaka, igen.

Då så, då var det dags för en blogg comeback, får se hur det går med den denna gången. Ingen press på mig själv, utan skriver när jag känner att jag har något att säga, precis som jag talar när jag har något att säga.

Anledningen till att jag inte har bloggat på ett tag är att, dels för att jag valt att lägga tid och energi på annat. Vilket just nu har varit träning och skola. Sen var det ju Jul också då är det mycket annat. Visst kunde jag satt mig och skrivit lite då och då. Men det är svårt, ibland är det svårt att sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Ibland känner jag inte för att sätta ord på det, istället vill jag lägga det åt sidan. För att sätta ord på det innebär ibland att ta itu med vad man tänker och känner. Jag exponerar mina känslor och måste ta tag i de på ett annat sätt när jag skriver. Ibland har man ingen lust och ibland är det lättare att prata med någon. Eller lägga det åt sidan. 

Så vad har hänt på senaste?
Knappt så jag kommer ihåg, men mycket har för mig handlat om att träna, lägga tid på simningen, umgås med vänner och må bra. Mycket tankar har faktiskt inte ägnats åt cancer. Vilket har varit skönt. Vilket också är ett bevis på att jag mår bra, att jag inte oroar mig över min vän. Men även att det går bra för min kompis. Men samtidigt så kanske jag har lagt för mycket av det åt sidan. Tror ändå att det är bra att skriva ibland. När jag känner för det, inte för att jag måste skriva utan för att jag vill och känner för det.

Så välkomna tillbaka hit!

Denna dagen så tänkte jag hylla en annan bloggare här på finest. Nämligen Ina som bloggar om sin dotter Meja som har fått cancer, så underbart starkt! Att våga, vilja och kunna skriva om det när det ligger så nära henne! Fortsätt kämpa på, och jag håller alla tummar jag har <3 & läser din blogg såklart 🙂

Finest.se/ina gå in och läs!!!

Svårt att vara stark

Ibland kan det  vara svårt att vara stark hela tiden utan att få uppskattning, den uppskattning man vill få. Man får uppskattning från alla runt omkring, från vänner, familj, bekanta, genom bloggen och folk som vill hjälpa till. Men ibland är den enda man vill ha uppskattning ifrån den som har cancer, den som man gör allt för och den som man är stark för. Men det är svårt, du kan inte kräva uppskattning från någon som går igenom något så jobbigt. Självklart uppskattar den allt du gör och hjälper till med. Men har antagligen svårt att tänka på annat än vad den själv går igenom. Allt den går igenom är ju så overkligt.

Det kan vara skit jobbigt, det kan kännas som om den som är sjuk är självisk, bara tänker på sig själv, får hjälp från alla håll och kanter och inte ens kan säga tack ibland. Det är en svår balansgång, hur ska du kunna säga till den som är sjuk att du vill ha uppskattning? Det kan du inte, för uppskattningen kommer att komma. Men kanske inte förräns den som är sjuk är redo för det. Det kan vara svårt att ta. Det kan vara svårt att förstå. Ett tag störde jag mig jätte mycket på det. Men vi bredvid måste lära oss att den som är sjuk ska inte behöva tänka på andra personer. Självklart ska den som är sjuk kunna koncetrera sig på sig själv, och kunna se oss bredvid som en självklarhet. Ja de ska den faktiskt kunna få göra. Vi bredvid finns där utan uppskattning. Om du bredvid tycker det är jobbigt så får du ta de små tecken på uppskattning, för de klart du uppskattas! Så tänk på de små sakerna!

Ni som står bredvid är fantastiska personer allihop, och är uppskattade, vad ni än känner för stunden 🙂

I’m BACK!

Inte bloggat på 3veckor, jag vet! Men var tvungen att koppla bort det. Hade mycket annat att stå i och jag orkade inte tänka på allt. Jag ska vara ärlig och säga att jag hade ingen motivation till att skriva, hade mycket i skolan och tvingade mig själv att inte blogga på ett tag. Jag var omotiverad, och orkade inte ta tag riktigt i vad jag tyckte var jobbigt. Jag hade ingen lust att skriva, ingen lust att tänka igenom allt, ville bara vara ett tag, så jag lät mig själv vara ett tag och lät tankarna komma och gå som de ville.

Men nu tror jag att jag är tillbaka! Jag känner mig motiverad till att skriva, eller framför allt jag känner att jag har något att skriva, vill skriva och orkar skriva! Så imorgon kommer ett inlägg som vanligt 🙂

Kram!