Jag tänkte egentligen inte bry mig om att skriva, ”Hej, länge sedan jag skrev”, det fattar ni ju att det var länge sedan.

De inläggen efterföljer alltid en ny uppdaterad profilbild där jag känner mig lite snyggare och tänker att bloggen ska se lite intressantare och proffsigare ut, trots brist på ”bloggkamera” och photoshop. Men i den här bloggen är det inga krispvita bilder med dagens outfit och fina söndagsbruncher. Ni får istället stå ut med min 32-åriga hjärnas tankar om allt och inget. Naket, öppet och en aning osammanhängande.

Idag gjorde jag något jag sagt till mig själv att jag aldrig någonsin skulle göra. Hålla ett föredrag om min ”mörka tid”. Man kan kalla den för en 30-årskris på steroider då jag hade bestämt mig för att inte äta mer. Eller ja, äta så lite som möjligt och bli ”snygg och tonad”. Vi kan dra slutsatsen såhär, jag (andra kanske kan) kan inte leva på keso och nötter samt tonfisk på burk – bara, och träna 2 ggr om dagen. Idag står jag knappt ut med lukten av tonfisk på burk och nötter har jag börjat ha i frukostyoghurten igen, men det tog nästan ett år.

Jag har dessutom för första gången på två år börjat äta godsaker, bara för att det ska vara gott och inte nödvändigtvis nyttigt. Jag har alltid varit en lakritsälskare och vart en som provat allt i matväg. Jag uppskattar bra mat idag men jag upplever ingen orgasm i smaklökarna när jag äter desserter, men tror det är mer psykiskt än att jag inte gillar godsaker. Jag är lite ledsen över det, men jag fortsätter ta en fika någon gång i veckan och övar på att unna mig. Fast det inte är nyttigt.

Det är ju rätt fult att gilla godis och bakelser idag. Jag förespråkar inte att trycka fem kilo godis var och varannan dag, men att kunna unna sig. Jag märker i en del bloggar att man gärna efter att ha trycket en burgare eller käkat något onyttigt, skriver ”jag gillar egentligen inte…”. Jag tror det är bullshit. Jag tror visst många fler tycker det är gott, men de är rädda att bli sedda som odisciplinerade. Denna träningshets alltså. Jag stöttar träning men inte överträning och svält.

Hursom, i somras på Ibiza i dimman av fanta och rosé, frågade min kompis Sandra mig om jag kunde tänka mig att komma på en av deras temadagar för tjejer och jag säger ja. Två föredrag skulle jag hålla och någonstans avskräcka stackars gymnasieelever från att svälta sig och vara rädda för mat och acceptera sig själva.

Idag kände jag mig lite som en jävla lögnare som skulle hålla det här talet med att peppa och stötta. Ska jag stötta förvirrade ungdomar när jag har mina tvivel på mig själv? Men som en klok vän sa, ingen har perfekta tankar.

Jag är inte sjuk idag men jag kan säga såhär, efter att ha gått igenom en behandling och sjukskrivning så trodde jag att livet skulle kickstarta med fyrverkerier. Didn’t happen. Nu ska jag liksom fatta vem den nya friska Emelie är och vem fan är hon??!

Jag har levt med att vara orolig för allt, vara andra till lags och tro att världen går under om jag inte blir godkänd av andra, men så kan man ju inte leva. Skönt att inte vara sådan så mycket längre, nu ska jag bara lista ut vad jag ska lägga den energin på istället.

Föredragen gick bra och var uppskattade, kändes skönt att kunna hjälpa och fasiken vilka powergirls de är.