CANCERSNACK AVSNITT 9

Torsdag och veckans avsnitt av Cancersnack är här! Jag och Lotta delar med oss av våra tankar kring livet med obotlig cancer. Lotta berättar om hur det varit att leva som närstående till sin man Elias och jag berättar hur det är för mig att leva med min cancer. Både som närstående och drabbad är det en otrolig påfrestning – att hela tiden försöka förhålla sig till cancern. Livet, som den berg- och dalbana det är, får på något vis nya nivåer när cancer träder in under årets alla dagar. Personligen måste jag säga att det är ett slitsamt liv, men i veckans avsnitt fokuserar vi på livet och glädjen. När den mentala styrka är så stark att det känns som att ingen eller inget kan stoppa en. När man får nog av cancern och bara måste få se framåt oavsett vad. Vi delar med oss av våra verktyg och förhållningssätt. Träning, kost, mentala biodukar och mycket mer.

In och lyssna, prenumerera och recensera! Tusen tack till alla er som lyssnar. Tusen tack också till er som mailat, kommenterat och delat. Vi blir lika berörda och varma i hjärtat varje gång oavsett om ni delar med er eller tackar oss! All värme till dig – drabbad eller närstående – tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi hjälpa varandra hitta riktningen och vägen framåt när det känns som vi tappat kompassen.

Lyssna HÄR eller HÄR.

Emma

 

ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

I två dagar har jag gått runt med ett tryck över bröstet, som att någon håller händerna hårt över mitten av bröstkorgen. Jag försöker ta mina andetag men det tar liksom stopp. Jag känner hur ångesten hänger över. Kan inte riktigt säga varför, den bara är här just nu.

Måndag-tisdag kom min syster på besök och det var både behövligt och otroligt givande. Igår vaknade jag och hade ett behov av att bara ta dagen som den kom. Skrutta runt i morgonrock och dricka kaffe i soffan. Vila hemma med syster som sällskap. Men klockan ringde vid 8 och vi skulle till Uppsala för att träffa en läkare på onkologisk genetik. I och med att min syster också är sjuk i cancer (bröstcancer) går vi på utredning. Vi har ju en del cancer i släkten och det känns bra att få svar på om vi har något ärftligt i generna, så man kan upptäcka i tid ifall det är så. Vi käkade mysig frukost och satte oss sen i bilen. På motorvägen kände jag hur det började dåna i öronen, som knivar rätt in i örat. Det skär och river och som ett brev på posten blir även huvudvärken svårare att hantera. Men vi pratade och skrattade, jag försökte hålla modet uppe. Väl framme i Uppsala var trycket över bröstet totalt. Mjölksyra i benen och andningen otroligt tung. Jag ville gråta. Lägga mig ner och säga ”jag vill inte mer, jag orkar fan inte”. Jävla huvud. Jävla bröst (i dubbel bemärkelse). Jävla cancer.

Min systers energi höll ihop mig. Jag vill inte vara den som klagar och gnäller på värken. Vill inte vara den som drar ner stämningen eller låter värken styra. Det räcker med att den påverkar hela mitt mående en dag som igår. Jag blir sammanbiten och otålig. Ens värsta sidor blossar lätt upp vid minsta motgång och jag biter mig hårt i läppen för att fortsätta hålla ihop. Skratta och försöka hålla skenet uppe trots allt. Igår gick det, tack vare dessa två som jag älskar av hela mitt hjärta.17884315_10154753904669263_6984335146969584620_nIdag brister det. Att hantera huvudvärken, ljudkänsligheten och öronen som det river i blir vissa stunder för mycket. Hela situationen blir bara för mycket. Väntan på kallelse till röntgen. Väntan, väntan och väntan, det gör mig så frustrerad. Känner mig som ”Adam” i filmen 50/50 i scenen där han flippar ur i bilen. Det är precis så. Frustrationen sätter sig i kroppens alla muskler men hur mycket jag än skulle slå, sparka och skrika för full halls skulle det inte hjälpa. Cancern och värken skulle fortfarande vara ett faktum.

Emma

BE THE CHANGE

Stockholm, överallt pratas det om Stockholm. Messar med Lotta om attacken och känner hur tankarna far omkring i huvudet. Flera fredagar på rad har vi spenderat i Stockholm, men den här fredagen hade vi turen att befinna oss på andra platser. Jag hemma i lugnets trygga vrå och hon i Paris. Tack och lov, samtidigt tänker jag på alla de som är i Stockholm, bor i Stockholm. Alla som bor på alla de ställen där detta händer. Jag vill bara gråta.17821717_10154739214224263_98251415_nBrutaliteten och omänskligheten. Mitt hjärta värker över all ondska som finns i världen. Orkar knappt ta in det, alla människor som lider. Krig. Terror. Svält. Maktmissbruk. Hat och ren ondska. Alltså listan kan göras så lång att jag tror jag slutar rabbla. Så många städer och länder är utsatta för sådant här. Lever med det dagligen. Där dåd och död har blivit vardagsmat. Ingen ska behöva ha det så. Samtidigt får vi inte blunda, blunda för nyheterna.

Tänker på när jag gjorde projektarbetet i gymnasiet. Jag och två vänner i klassen gjorde en dokumentär om Auschwitz och intervjuade Emerich Roth. Stolta såg vi honom ta emot utmärkelsen Svenska hjältarnas livsgärning 2012. Jag grät lite extra under den galan. Han gjorde ett bestående intryck på mig där vi satt hemma hos honom och lyssnade till hans brutala erfarenheter. Han överlevde 5 koncentrationsläger under andra världskriget. Han har gjort det till sin uppgift i livet att berätta om det och prata om hatets mekanismer. Sprida kunskap och hjälpa varandra. Det finns många citat jag skulle kunna slänga in här, men jag har ett som jag själv verkligen försöker leva efter. En dag som idag, när terrorn slår till igen, känns det extra viktigt att komma ihåg kärleken. Att lyfta kärleken och medmänskligheten som också finns i samhället. Människor som står med öppna famnar, tar hand om, sprider värme och kärlek. Den väljer jag att tänka på idag, trots att det värker i bröstet.17793239_10154739359679263_586497831_n

”Vägen ut ur hatet” heter hans hemsida och ni hittar den här. Jag tänker att det Emerich gör är så oerhört viktigt och jag vill slå ett stort slag för att titta in på hans hemsida. Se vad du kan göra genom att klicka här. Vi vet att historia upprepar sig, men passiviteten är farlig. Hjälp en människa i din omgivning och BE THE CHANGE YOU WISH TO SEE IN THE WORLD.

Emma

CANCERSNACK AVSNITT 8

Torsdag och som alltid släpps veckans avsnitt av vår podd Cancersnack. Denna gång gästas vi av vår fina vän Sara. Hon berättar om livet efter att hennes man diagnosticerades med glioblastom – en allvarlig form av hjärntumör. Hon delar med sig av sina tankar med en öppenhet som är beundransvärd. En inställning som imponerar och berör. Berättar om förbjudna tankar som lätt dyker upp som närstående, en ny framtid och om att ta chansen att leva när man kan.17799417_1299213870114816_5248113779112736582_nJag satt tårögd i studion. Mållös och berörd. Att höra henne berätta om hennes och Daniels resa blev oerhört nära min egen med tanke på att Daniel hade hjärntumör. Samma form som mig fast den mest aggressiva graden; 4. Jag känner mig lyckligt lottad (om en nu kan säga så i denna situation) som ”bara” har en grad 2. Samtidigt blir jag fruktansvärt rädd. Rädd att det som hände Daniel ska hända mig. Fast det hjälpte mig också på något vis, att få ta del av Saras story. Hennes tankesätt. Dessutom känns det så jävla – ursäkta min franska – viktigt att lyfta närstående. För alla uppoffringar ni gör. För allt ni hjälper oss drabbade med. Vi skulle aldrig klara oss utan er. Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla mina närmaste, som funnits där och hjälpt mig med vad det nu än må ha varit. 

Lyssna här eller här. Finns också självklart där alla andra poddar finns!

Emma

LÄTTA STEG I SOLEN

I flera veckor har jag väntat på den här dagen. Behövt den här måndagen. Igår var jag känslomässigt upp och ner. Vaknade runt 07 av fågelkvitter och att solen sken in genom fönstret. Utanför seglade fiskmåsarna runt på den blå himlen och sjöng sin somriga melodi. Jag kunde riktigt se havet framför mig. Hoppet om gröna ängar och vinterbleka bara fötter i det mjuka gräset. Det var med en känsla av frihet som jag studsade ur sängen. Pigg i kroppen trots den tidiga morgonen. Våren och ljuset gör sitt.

Fram emot eftermiddagen började jag känna mig gråtmild och skör. Tårarna tryckte under ögonlocken som blinkade frenetiskt innan det stundvis rann över. Det är så nu, jag känner mig smått schizofren i mina känslor. High on life ena stunden, för att i nästa torka tårarna – detta är ju knappast något nytt. Hur glädjen över livet och viljan att kasta sig ut krockar med Mårten som envisas och tvingar mig pausa. Tänka om och ha tålamod. Så det var med en lättnad jag fick sätta mig i terapistolen idag. Bara att komma in på terapeutens rum gjorde att mina ögon blev extremt blanka. Där kunde jag vila, bli omhändertagen och slippa ta ansvar för andra. Inget behov att ta hand om personen mitt emot mig. Hennes jobb var att ta hand om mig. En frizon där allt jag känner och tänker kan få komma upp till ytan och ta plats utan att känna skuld eller oro för den som tar emot mina ord. Den där oron jag ofta känner över att jag berättat för mycket, tyngt eller gett mottagaren ångest. I terapirummet finns inte den oron.

Jag hade svårt att veta var jag skulle börja. Det räckte med att bara börja prata för att tårarna skulle trilla nerför kinderna. Känslan sitter i bröstet, sväller och trycker uppåt innan de briserar och kommer ut. Som en våg. En våg av sorg och ledsamhet över de senaste månaderna som jag gått runt och försökt bearbeta. Alla händelser och situationer har varit så mycket att bära själv och terapeuten undrade hur jag tagit mig igenom det. Som oftast har jag inget direkt svar innan jag hunnit tänka efter. Jag har varit i känslorna som kommit, låtit de göra sitt jobb. Fokuserat på saker som fått mig att må bra. Tränat och umgåtts. Skrivit och gjort podden. Intervjuats och argumenterat. Allt sådant som får elden att brinna ännu starkare. Samtidigt som varje tår fått själen att känna sig lite mer hel igen, även om sorgen över både Gisela och Elias fortfarande känns enormt stor vissa dagar och stunder.17758098_10154723900669263_86519899_nVi pratade om allt. Min syster, Mårten och operationen, Elias och Gisela, framtiden och drömmarna. Det blev ett fint samtal med terapeuten och jag känner mig stärkt av hennes ord när jag sa att jag har mycket kvar att ge. Att livsviljan finns och att jag har så otroligt mycket att leva för. ”Ja, jag märker det. Jag känner den energin väldigt starkt”, blev hennes svar. Tusen tack för det – det kändes genuint och gjorde mycket att höra.

Tiden gick som alltid alldeles för fort. Det kändes skönt att gå därifrån. Den där vågen av sorg har lagt sig och jag gick med lätta steg hemåt. Hämtade Freja och gick ut, strosade fram på kullerstenarna och njöt av solen som värmde mitt ansikte. Med tanke på operationen njuter jag alldeles extra av att höra klackarna i asfalten just nu. Jag har funderat på att investera i en cykel men jag vet inte. Jag vill bara gå nu, gå överallt.

Emma

ELECTRIC EDEN FESTIVAL

Vad: Electrick Eden Festival
När: June 17, 2017  14.00-24.00.
Var: Koppartälten, Hagaparken, Stockholm
Biljetter: www.keyflow.com/eden

Electric Eden Festival = Music & Conscience.
Att ha roligt känns bra. Att göra bra känns fantastiskt.  
thumbnail_insta2Den första heldagen av ”Music & Conscience” kommer att äga rum på en historisk plats i Stockholm; vid Koppartälten i vackra Hagaparken. Den unika kopparbyggnaden stod färdig 1790 på order av Gustav III, och den 17e juni kommer parken återigen att stå i centrum för Stockholms nöje och glädje. Electrick Edens presenteras i samarbete med #WARONCANCER – en social mediaplattform som ger cancerpatienter och deras familjer en röst, samt stöd från likasinnade (www.waroncancer.com).

Alla som köper en biljett till Festivalen (300kr) kommer även att få ett #WARONCANCER armband (värde 239 kr) och stödja detta projekt. För video och biljetter gå till: www.keyflow.com/eden

Hoppas vi ses där!

Emma

AVSNITT 7 CANCERSNACK

Det är torsdag och som vanligt släpptes veckans avsnitt av vår podd Cancersnack. I avsnittet gästas vi av Fabian Bolin som berättar om sina erfarenheter kring ALL (Akut Lymfatisk Leukemi). Första gången jag läste om Fabian var när han var med i en artikel i Svenska Dagbladet. Artikeln handlade om intensivvård för unga med cancer i livets slutskede – klicka HÄR om du vill läsa. Kan inte understryka nog hur viktig den artikeln är! Minns när jag läste den och kände igen mig mycket i hur Fabian tänkte. Där någonstans blev han en viktig förebild i min fight mot Mårten. Mycket av det jag både läst, sett och hört om honom skulle kunna komma från mig själv. Hans livsstilsförändringar, kosten, träning, att fokusera på det positiva – ja likheterna är många och det är så skönt att höra någon annan säga det där en själv tänker eller känner ibland. En slags lättnad.

När vi spelade in det här avsnittet var det en jäkligt skön stämning i studion. Härlig energi och ett flow i samtalet, precis så där jag önskar att det alltid ska vara fastän att vi pratar om cancer. Vi behöver inte göra det värre än vad det redan är.17554023_10154716851254263_30510696367576907_nI avsnittet berättar han om sina skådespelardrömmar och karriären i London. Hur karriären byttes mot cytostatikabehandlingar när han fick beskedet om sin leukemi. Lugnet som kom när han trodde han skulle dö. Livsstilsförändringar och nya drömmar om att rädda världen som växte fram. Kostens betydelse och om att bygga mental styrka. Personligen kände jag mig ganska mållös, han är både inspirerande och fascinerande. Det är ett avsnitt som innehåller både skratt och förundran.

Vi pratar även om Fabians (och Sebastian Hermelins) War On Cancer och det är en site jag starkt kan rekommendera att besöka. Där kan man bli storyteller om man känner att man vill dela med sig av sina erfarenheter kring cancer. Samt läsa och få kontakt med andra storytellers. Dessutom säljer de superfina armband! De bygger just nu om hemsidan, men klicka här för att besöka den och skriv i din mail om du vill få en notis när den är klar. Vem som helst kan bli storyteller vilket är klockrent! Fabian och Sebastians drivkraft och vision är precis vad världen behöver!

Så in och lyssna på dagens avsnitt HÄR eller HÄR. Lovar att ni kommer bli både berörda, inspirerade och troligtvis även fascinerade.

Emma

MED HANDEN PÅ HJÄRTAT

För 5 år sedan – på dagen – gjorde jag min sista strålbehandling. Idag är en sådan dag jag tänker lite extra på allt som hänt under åren. Med mig själv såväl som med mitt liv. 17580147_10154711684324263_1413294103_nFoto: Caroline Broberg

I mars 2012 bodde jag på Haga här i Västerås. Ett tag efter strålbehandlingen flyttade jag hem till mamma i Dalarna och sålde bostadsrätten. Som att ta tusen steg bakåt i utvecklingen – flytta hem 22 år gammal när man bott själv i flera år. Jag kände mig minst sagt misslyckad. Men lägenheten, där hela helvetet med Mårten startade, blev för jobbig att bo kvar i. Bara att kliva in i hallen gjorde att cellerna mindes epilepsianfallet som började där i köket. Det som blev självaste startskottet på min cancer. En kaotisk stund där jag var så övertygad om att jag skulle dö att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag tog mig till akuten. Idag är jag glad att jag inte chansade med det, för då vet jag inte om jag hade suttit här nu.

Jag vill hylla min ovärderliga mamma. Jag vill tacka dig. För alla uppoffringar du gjorde för mig. För att du pausade ditt eget liv och la dig själv åt sidan för att ta hand om och hjälpa mig. För lasset du dragit. För alla stunder vi skrattat, alla stunder vi gråtit, alla stunder vi delat. TACK för allt du gjort och TACK för allt du gett mig. Jag vet att åren varit bland det svåraste och jobbigaste, men också kärleksfullaste vi haft.MG_9824tillemmaÅren i Dalarna med rehabilitering och återhämtning behövdes. Tänker på hur jag lärde mig styra vänster kroppshalva igen efter första hjärnoperationen. Att lära mig hålla i saker eller kunna gå i trappor. Att våga gå promenader själv utan att tro att jag ska dö. Alla timmar jag bara slumrade i soffan. Minns hur pajj hjärnan och minnet var efter strålningen. Jag skämtade en hel del om hela situationen men började samtidigt fundera över mitt liv. Minns hur jag tappade bort mig själv innan jag hittade mitt nya jag igen… efter timmar i terapistolen. Prioriteringslistan slungades om och blev sundare. Jag tvingade och lovade mig själv att aldrig mer stressa som jag gjort innan. Att gå i terapi för att prata och bearbeta. Utvecklas och lära mig. Acceptera men också påverka det jag kan. Mina drömmar och mål i livet ändrades. Då brann hjärtat för korruption och maktmissbruk och målet var något liknande EU eller Sida. Långsamt byttes det ut mot en annan glöd som växte sig starkare och starkare. Cancern har visat mig nya vägar jag troligtvis aldrig vandrat in på utan dessa erfarenheter. IMG_4371Jag tänker på cancern och alla nya människor jag mött genom åren pga honom. Hur Mårten fått mig att våga mer. Möta mina rädslor, utmana mig själv och följa mina drömmar. Den verkliga och starka insikten att jag klarar så mycket mer än jag tror. Tittar i backspegeln och känner wow, jäklar. Jag tog mig ut på andra sidan. Den inneboende styrkan jag byggt upp efter alla hårda slag. Idag känner jag mig säkrare än någonsin på att jag kommer kunna resa mig igen efter nästa slag som kommer.

Jag läser i bloggarkivet, känner och minns. Humorn har alltid funnits med och hjälpt mig igenom tunga situationer. Skrattet har hörts även de gånger jag och mamma suttit på sjukhuset och fått svåra besked. Shit, vad det har hjälpt – humorn. Det har hjälpt mig att få distans från en stundvis väldigt jobbig verklighet. Pälsbollen får jag inte heller glömma. Hon ger så mycket kärlek även de dagar jag är grinig på grund av värk. Påminner mig ständigt om hur jag borde leva livet när jag glömmer. Nu, att leva nu. Apropå nuet så känns det väldigt bra, trots en bråkande Mårten. Jag tänker på engagemanget i Ung Cancer och podden jag gör. Framtidsplaner som får fyrverkerier att explodera i bröstet. Glädjen och glöden, så stark. Som Ronja Rövardotters vårtjut, fast gånger tusen, året om. Jag tänker på värmen jag känner över alla samtal som startar pga att jag har cancer, samtal om livet. Samtal om drömmar men också rädslor. Motgångar men också framgångar. Unika historier om människors erfarenheter. Det ger mig oändligt mycket glädje och mening i livet.

Emma 2012 kände sig levande men var osäker på framtiden.MG_9542tillemmaFoto: Caroline Broberg

Men nu kan jag, med handen på hjärtat, säga att jag känner mig mer levande än någonsin. Framtiden, ja den tänker jag satsa på och jag tänker satsa högt. Att leva med obotlig cancer och att hamna i nya situationer där åtgärder måste göras för att Mårten växer är något jag förlikat mig med. Det är som det är. Men fighten fortsätter, Mårten ska mosas och min motivation har nog aldrig varit så stark som nu. Den har nått nya nivåer.

Emma

DET ÄLSKADE LIVET

Jag startar ytterligare en vecka boostad och inspirerad. I fredags var jag och Lotta och spelade in i Stockholm. Alltid lika roligt och energigivande att sitta i studion och prata med alla människor man möter där i DN-skrapan. Att dessutom få feedback på det vi gör i podden Cancersnack känns både bra och viktigt. Det sporrar en att göra ännu bättre, ännu mer. Typ blodad tand. Vi passade på att gå till Haymarket och ta ett glas vin innan vi åkte hem – för att fira oss och livet. Så oerhört viktigt och fint efter de tunga månader vi båda gått igenom. Det blir något speciellt när man går igenom liv och död tillsammans, det skapar band. Fina, beundransvärda Lotta.17619214_10154709621729263_1104360761_nLördagen bestod av klippning av hund (läs får) som höll på att växa igen totalt. Nu är hon som en baby igen, kortklippt och silkeslen, den lille tussen. I övrigt känns det som jag har ett flow just nu. Träningen har jag lyckats hålla i bra och det gör så mycket för den mentala biten. Min crosstrainer kan nog vara ett av mina topp tre bästa inköp. Lifesaver! Helgen fortsatte i lugnets tecken. Promenader i vårväder, hundbus och häng med fin vän. Längtar tills knopparna brister och det bruna byts ut mot grönt.17495433_10154709623709263_1926893428_n

Jag hoppas det dimper ner kallelse till röntgen från Uppsala nu i veckan. Jag orkar inte vänta mer, vill inte vänta mer. Vill få leva ifred och fortsätta med planerna vi spånar och jobbar på. Så mycket bra är på gång!

Emma

IDENTITETSKRIS OCH MAMMASORG

Cancern slog ner som en bomb i mitt liv en månad innan jag skulle fylla 22 år. Jag hade precis dragit igång sista året på Samhällsvetenskapliga programmet på Mälardalens högskola. En treårig utbildning som jag såg fram emot att ta examen från. Sen skulle jag ut i vida världen och se mig om. Det var tanken. Det var planen. Men så blev det inte. Istället började ett krig mot min hjärntumör, som jag döpt till Mårten. 22 år gammal blev jag tvungen att ta beslut om operationer som kunde göra mig förlamad. Operationer som i värsta fall kunde göra mig till en grönsak.IMAG0841 kopia

Jag genomgick en tung strålbehandling i 6 veckor. Kände hur hjärnan fungerade sämre och sämre. Hur tröttheten tilltog samtidigt som cortisonet jag åt gav mig en galen energi som inte går att beskriva. Jag minns hur jag flyttade min gigantiska garderob och idag fattar jag inte hur det gick till. Jag gapar lika mycket som mamma och Jonas gjorde när de kom på besök och förstod att jag inte hade skämtat. Vissa dagar låg jag bara i soffan och kämpade med att försöka styra ögonen när skallebanken var som värst. Då fungerade ingenting. Hjärnan styr kroppen, talet, minnet – allt. När den inte funkar fungerar ingenting. Som att dra ut kontakten till datorn. Inget händer hur hårt du än trycker på knapparna. Jag blev tvungen att gilla läget._MG_0805tillemmaFoto: Caroline Broberg

Jag snaggade av mig håret när det började lossna. Ansiktet tappade mer och mer sin vanliga form och svullnaden tilltog på grund av cortisonet jag åt. Cortisonet fick svullnaden i hjärnan att gå ner efter operationen. Det räddade mig, samtidigt tittade jag mig i spegeln och sökte förtvivlat ansiktet jag brukade möta varje dag. Men hon fanns inte. Hon var borta. Friska Emma syntes inte hur mycket jag än letade och kände på mina främmande kinder. Jag hatar den här bilden för jag hatar hur jag ser ut. Jag minns hur jag bara såg cancern och identitetskrisen var ett faktum. Var tog jag vägen? Emma?MG_9874svtillemmaFoto: Caroline Broberg

Den känslan, av att tappa sig själv, var väldigt stor för mig. Det långa håret jag hade innan, den markanta luggen var så mycket jag. Håret kan ses som en petitess när det gäller liv och död men det blev ytterligare en grej jag var tvungen att acceptera. Ytterligare en sak cancern kom in och bestämde över. Att tappa håret gick inte att kriga mot, det bara hände och jag var tvungen att följa med. Hitta andra sätt att uttrycka mig och min personlighet.MG_9608svtillemmaFoto: Caroline Broberg

Jag minns än idag vad jag tänkte den där stunden tårarna rann och i maj är det 5 år sedan. Jag grät över allt jag tvingats gå igenom. Tårarna föll över att min framtid rann mig ur händerna likt sand. Känslan av att den inte skulle komma på grund av min ovanliga hjärntumör. Jag minns att jag kände mig liten och sårbar. Som att ingen skulle kunna hjälpa mig för ingen hade kunskaperna min tumör krävde. Insatserna och riskerna var för stora. Flip a coin, ungefär. Det kan vara över på två sekunder beroende på hur myntet landar. Jag stod på en grund som var i en enorm gungning och långt ifrån trygg eller säker.

Jag grät över att jag kanske inte skulle kunna bli mamma. En bild som alltid varit så glasklar i mitt huvud. ”Det är klart jag ska bli mamma någon gång!” Med åren bilden blivit suddigare och suddigare. Jag vet inte om jag vågar med min kroniska cancer. Den sorgen började jag prata om i dagens avsnitt, men jag slängde rätt snabbt över frågan till Lotta. För det var en fråga som gjorde att min röst inte höll. Tårarna började rinna där vi satt i studion. De rinner i skrivande stund också och den sorgen är så otroligt stor. Sorgen över att kanske inte bli mamma. Vilket också innebär att mamma inte får bli mormor, pappa farfar, syrran moster och brorsan morbror, till mina barn. Sorgen går – för mig – liksom i så många fler steg än mig själv.

Emma