SUNDAY BLISS

Cancer gav mig inte bara cancer, kronisk huvudvärk, ångest och oro. Cancer har gett mig otroligt mycket vackert också. Som hon till vänster – hon är bättre än alla huvudvärkstabletter i hela världen.Vi pärlade Fuck Cancer-armband, drack kaffe och pratade om livet bland sorlet från en mängd pärlande hjältar. De satt utspridda efter alla kanter, hörn och vrår, synen är alltid lika underbar att se på Ung Cancers pärldagar.Vi går snart in i oktober, som är den officiella bröstcancer-månaden. Den rosa månaden.
Jag pärlade för min syster.Man kan alltid ge och det bästa med att kunna pärla armband är att kunna ge utan att det kostar en något mer än tid. Visst finns det heller inget finare att ge någon annan än ens tid? Nej. Min tid gav 7 armband. 1 gick till mig själv, 6 går till några andra cancerberörda och det känns bra i hjärtat. In och köp ett i Ung Cancers shop HÄR. De rosa armbanden kommer finnas i shopen hela oktober ut så passa på! Med dem bidrar du och gör skillnad för unga vuxna cancerdrabbade och -närstående. En målgrupp som behöver all hjälp den kan få! Och har du inte besökt en pärldag än? Kika HÄR för att se var och när nästa pärldag är eller hur du kan hjälpa till!

Emma

 

FLAT CHESTED CANCER WARRIOR

Fortfarande lite svullet här och där. Förmodligen vad ingen vill se, men så är det ju så här livet ser ut för vissa av oss. De frågor jag får just nu behöver få svar.

Q: ”Men Emma, vadå? Är du helt platt nu?”.
A: ”Ja, precis, helt platt. Jag är en plattbröstad cancerkrigare”.Jag vet, det är svårt att greppa och ta in det. Allt det här. Hjärncancer. Bröstcancer. Men det är livet. Shit happens.

Emma

REBELLION

”Emma, vad vill du?”, frågade hon mig när jag satt där i terapistolen förra måndagen och funderade. Svaret som kom ut handlade om alla andra än mig själv. Terapeuten frågade igen. ”Nej, Emma, om vi ska prata om dig nu. Ingen annan. Vad tror du att du behöver? Vad behöver du?”. Hon ställde mig mot väggen och jag krackelerade som husgrunden när marken skälver under en jordbävning. Tårarna föll och terapeuten tjatade, ”Du, Emma, vad vill DU”. Jag visste inte, hade liksom inget svar på frågan. Bara svar som rörde alla andra. Så jag blev frustrerad och ledsen och hela systemet i kroppen skrek ”ERROR!”, ”VAD HÄNDER?? VAD PÅGÅR?? HUR LÖSER VI DET HÄR??”. Jag visste inte, och vet inte. Känner mig frustrerad och arg på mig själv för att jag inte lär mig. Bland det svåraste och jobbigaste man kan göra är att jobba med sig själv, invanda beteenden och förändringar i sin innersta kärna. Jag… ja självaste jaget – in the bottom of my core. Att göra ändringar där tar tid och kräver enormt mycket energi och jobb. Men jag har kommit till en punkt nu där jag är – ursäkta min franska men – så jävla trött på mig själv. Så trött på mitt eget beteende att jag gör uppror i mitt inre.

Jag är tacksam över alla som tjatat på mig i sommar om samma sak. ”Du måste tänka på dig själv, Emma.” Jag vet själv inte längre hur många gånger jag hört det senaste halvåret. Bara senaste veckan har jag hört det 3-4 gånger och det känns snart som att varenda kotte av mina närmaste sagt det till mig otaliga gånger. Jag är så trött på att höra det men tydligen behövs det också tjatas om det för att det ska gå in. För att jag ska fatta och verkligen börja göra annorlunda. Bete mig annorlunda. Jag tror starkt på att människor kommer in i ens liv av en anledning – alla har något att lära en. Just nu är det rätt uppenbart vad jag behöver bli bättre på.

Redan i våras gick jag på nitar där jag tänkte på andra än mig själv. Där jag backade för andra på bekostnad av mig själv och mitt välmående. Nu sitter jag ännu en gång i en situation och fäller tårar för att jag kör över mig själv. Fäller tårar för att det gör ont. För att det är jobbigt. Jag hatar att vara krävande. Vill inte vara till besvär, jobbig eller göra någon obekväm. Men jag inser också hur sjukt det är, mitt beteende. Att backa, backa och backa ända tills jag står med kniven mot strupen och flippar över att jag inte blir respekterad, rättvist behandlad eller hörd. Att så få sätter mig och mitt välmående främst. Men hur ska jag kunna begära det när jag själv i situationen sagt ”aja, det är okej, det är lugnt…”, fast jag i själva verket kokat inombords och knutit näven i fickan? När jag inte varit ärlig och sagt som jag känt eller upplevt det där och då? Gårdagens samtal med min kontaktsjuksköterska var ett sådant exempel. Jag väntar, väntar och väntar. Veckorna bara går, ovissheten bryter ner mig, frågorna är många och svaren är noll. Frustrationen som byggs upp över att jag återigen fått lov att jaga sjukvården. Att jag som patient MÅSTE driva på för att något ska hända. För att jag inte ska bli bortglömd eller falla mellan stolarna. Ständigt påminna och ställa dem frågan ”Har ni koll på mig? Kommer ni ihåg mig? Hur går det?” Det är inte okej. Det är fan inte okej och jag måste sluta säga att ”det är lugnt, jag förstår, återkom när du vet du.”. Jag är så jävla tolerant att jag vill kräkas på mig själv. Det får vara nog nu. Börja respektera dig själv mer Emma. Vad fan alltså!? Säg ifrån. Säg nej. Säg stopp. När du inte vill, när du mår dåligt eller du fått nog. Även om det är jobbigt och riskerar att bli obekvämt. Håll inte käften och var så där ”snäll”. Nej, usch, fy fan. Ja jag kräks på min alldeles för höga toleransnivå – så trött på den delen av mig själv i dessa situationer.

Jag har snurrat över det här inatt, varit frustrerad på mig själv. För att jag igår gjorde precis det jag så ofta gör; sa att det var okej till min sjuksköterska trots att det inte var det. När det inte är det, när det faktiskt är åt helvete. Uppåt väggarna och totalt oacceptabelt. Jag fick en ny chans att göra annorlunda när sjuksköterskan återkopplade till mig idag och jag tog modet till mig. ”Vet du vad, jag måste börja göra annorlunda. För jag säger till er att det är lugnt, men det är fan inte lugnt. Det är inte okej att jag som patient måste driva på och strida för att saker ska hända. Att JAG ska jaga ER. Jag har ju nog som det är med all jävla cancerkaos.” Ja, jag svär när jag är arg, när poängen måste gå fram tydligt. Även om rösten brast stundvis kändes det så viktigt att få det sagt, trots snörvlande och tårar som föll. Det var på något sätt symboliskt för mig själv – gör annorlunda. Ta chansen och börja göra annorlunda. Hon höll med mig – det var inte okej, ÄR inte okej. Jag förklarade mitt problem – att jag inte vill vara till besvär eller jobbig, göra någon obekväm. ”Nehej, vad händer då då – när du är jobbig eller det blir obekvämt – menar du?” frågade hon smått fnissandes. ”Jadu, jag vet inte, det blir jobbigt…” sa jag eftertänksamt och skrattade åt hur larvigt det lät. Hur idiotiskt det är att patienten sitter och tänker på personalen som ju faktiskt ska ta hand om mig och tänka på mig. Ändå sitter jag där och tänker på dem. Glömmer mig själv, får inte mitt behov fyllt eller mitt problem löst.

Men det blev ett fint samtal och en vinst för mig själv. Jag sa ifrån och gjorde det där jag tycker är så sjukt jobbigt. Krävde svar och ifrågasatte dem. Responsen blev inte som jag målat upp i mitt huvud. De förstår ju min frustration och håller med mig. ”Herregud, det är nog med det du har nu Emma.” Bland det skönaste med det var att bli hörd, sedd och bekräftad. Att någon tydligt uttalar att det jag går igenom just nu är jävligt tufft och krävande. Bara att höra det gör bördan lättare att bära. Någon vet, någon ser verkligen vad jag gör och hur jag kämpar varje dag.

Det här har blivit startskottet på mitt nya kapitel. Förändring och uppror. Ja, för mig känns det så stort och drastiskt som ett uppror. Ett uppror i mitt inre. Ett nytt löfte, till enbart mig själv. I och med det känner jag mig lite rebellisk. Att aldrig mer backa över mig själv för att bara göra andra nöjda och glada.

Emma

ÅRSDAGEN, KRASCHEN, BILDEN, MINNET

11 september. 11e, september. Jag säger det högt för mig själv och smakar på orden. Känner efter. 11 september 2011… En dag som under flera år gav mig en grov ångest så snart den närmade sig. Idag känner jag inte överdrivet mycket när jag tänker på själva datumet. Men under säkert 3-4 år gav det mig grov ångest, sömnlösa nätter, tryck över bröstet och en slags yrsel och illamående. En allmänt konstig känsla i kroppen. Som att världen började snurra och kroppens alla celler mindes exakt vad som hände den där dagen. Tankens kraft är så skrämmande stark på så vis – den kan framkalla och skapa fysiska symptom av allting – minnen, dofter, känslor, upplevelser, platser och ljud. Ja allt, till och med något så litet som ett minne av ett futtigt datum.

Idag är det 6 år sedan jag kraschade och startskottet för min cancer i hjärnan gick av. Dagen då kriget mot Mårten startade. Metaforer är ju något utav min grej och jag har alltid liknat min egen krasch med tvillingtornen i New York. De som föll exakt 10 år innan jag. Det är en dag jag aldrig kommer glömma. Liksom många andra, en sorgens dag på ett sätt, eller ja, kanske flera sätt faktiskt. För min egen del dog nog en liten liten del av mig i och med min krasch. Naiviteten och tron om att jag var odödlig.Jag minns fortfarande den där stunden när jag tog bilden. Kvällen innan hade jag ju varit helt övertygad om jag skulle dö. Kroppens funktioner som då långsamt försvann och jag skärrad, skräckslagen och livrädd tvingades ta mig till akuten. För mig var det mitt första möte med döden och jag var övertygad om det. ”Nu dör jag.” Jag minns att jag inte ens vågade gå på toaletten innan jag stapplade ut till taxin som väntade på parkeringen. Hur hjärnan logiskt sa åt mig att ”nej, Emma, gör det inte. Då kanske du inte hinner. Då hittar de dig här, på toalettgolvet hemma. För sent. GÅ UT NU!”. Det var kaos – i tanke, i kropp, i själ. Minnet av själva taxiresan till sjukhuset känns i sig som en evighet och väl framme vid akuten ryckte det i min vänstersida. Jag hade som tics i halva ansiktet – ögat blinkade och mungipan ryckte okontrollerat. Herregud. Vad jag måste sett borttappad ut när jag kom in på akuten… Tanken på hur jag stod där, skräckslagen med en kropp som krampade och hade tappat allt från känsel till avståndsbedömning, är det som gör mig illa berörd. Ett tungt minne. Som att se mig själv utifrån och bara vilja krama om mig själv och säga ”jag är här nu, jag är med dig, vi klarar det här”. Det kändes på något vis som att jag smet undan döden den kvällen – med nöd och näppe. För en halvminut senare skulle det visa sig att jag låg på golvet och krampade, blåslagen och blodig. Minns inget av det, bara att jag hann få fram ”Jag behöver hjälp” innan det svartnade.

Ändå är det märkligt. När jag tog den där bilden, dagen efter epilepsianfallet och kraschen, tänkte jag att jag skulle föreviga stunden. Minns hur tankarna gick där jag låg i sängen och inte riktigt kunde öppna mitt ena öga. ”Jag vill minnas den här dagen.” Samtidigt som jag kvällen innan trodde jag skulle dö pga en hjärnblödning, var jag dagen efter övertygad om att jag hade gått in i väggen. Jag tänkte att jag var utbränd och att ”lite piller och vila skulle göra susen”. Istället kom chockbeskedet ca 3 veckor senare. Hjärntumör. Obotlig, ovanlig, outforskad och dessutom lokaliserad på ett dåligt och riskfyllt område i hjärnan. Skräckscenariot blev min verklighet. Cancer i hjärnan.

Med åren har den verkligheten blivit vardagsmat. Det har varit operationer, strålbehandling, funderingar kring liv och död. Förlamning och diverse andra risker och komplikationer. Ångest och skräck. Val och beslut att ta, så sjukt många olika val. Rädsla och mod. Bearbetning, bearbetning och bearbetning. Skratt och glädje. Hopp och förtvivlan. Ljus och mörker. Det har varit allt, verkligen allt.

Numera känner jag inte ångest den här dagen. Ja, jag har sovit dåligt inatt, det ska jag inte ljuga om. Men jag känner snarare styrka, mod och hopp – nästan nostalgiska känslor – när jag tänker på den 11 september. En dag som har förändrat allt radikalt. Mig, mitt liv, mina förutsättningar, relationer, intressen och passioner. Synen på livet. Mårten har roffat åt sig fruktansvärt mycket av mitt liv, men han har också gett mig en personlig utveckling som få andra saker i livet kan ge – om man tar vara på möjligheten det vill säga. Jag har tagit till vara på möjligheten och känner tacksamhet idag. Över att vara vid liv. Att forskningen går framåt. Över att jag vågat. Kastat mig ut. Kämpat för mitt liv. Stolt över att jag inte tvivlat på mig själv även när sjukvården varit skeptisk till min framtid. Klart jag har funderat och undrat över den, många gånger, men jag har alltid haft två ord som ringt och ringer i huvudet. Fortsätt framåt. Det här ska gå.Efter en sommar utan samtalsstöd kändes det idag skönt att få sätta sig i terapistolen igen. Mycket har hänt i sommar och 45 minuters samtal med både tårar och skratt försvann i ett nafs. Vi hann inte ens med hälften, men jag fick ut lite av vad jag behövde.

Idag har jag ju inte bara ärr i huvudet efter Mårten. Jag är även plattbröstad efter Märta. Det är ju dock (förhoppningsvis) tillfälligt, vilket känns skönt. Samtalet med terapeuten gav mig ännu en bekräftelse på att jag är på rätt väg. Att jag vill fortsätta lära mig, utvecklas och bli en bättre version av mig själv. Möta mina rädslor, fucka cancern, älska livet och fortsätta framåt – ända tills min tid är över. Det är inte nu. Men, min tid är nu, jag tror verkligen det. Kroppen säger mig det. Att min tid i livet är så mycket nu. Lev Emma, du är ju fortfarande kvar här, så lev!

Emma

VÄSANDE VÄDJAN

Jag satt på mina bara knän, bönade och bad medan jag blickade upp mot himlen. Hela min kropp skrek förtvivlat åt universum… ”Snälla. Snälla… snälla ge henne mer tid. Ge henne mer tid!” Kroppens alla muskler var så spända att jag vaknade. Vaknade av känslan i kroppen och min väsande vädjan till livet. Det var min värsta mardröm på länge. Oron och rädslan att förlora henne griper tag i mig som allra mest på natten, som vanligt när jag sover så där oskyldigt. Min älskade syster.21443111_10155193446814263_1849066413_nSamma dag som jag satt på bröstenheten och fick information och datum om min operation var min syster också hos läkaren. Sin läkare. Besked väntade för hennes del och jag kom på det först efteråt – när jag, pappa och bror ringde upp henne för att uppdatera hur det gått för mig. Mitt möte hade ju gått bra och jag kände mig så hoppfull. Glad. Så slog det mig, ”Men gud, just det… du har ju också varit hos läkaren idag. Hur gick det?”, undrade jag. ”Nej, det har väl gått mindre bra för mig”, förklarade hon. Hon fortsatte med att säga vad läkaren berättade. Att hon hon inte svarat på behandlingen, att hon har massa små tumörer på hela levern som har vuxit. 3 av 4 levervärden är förhöjda vilket gör att alla de behandlingsalternativ hon haft innan reduceras rejält. Från fem-sex(?) till ett. Ett alternativ med cellgifter som vi sätter allt vårt hopp till. Funkar inte den behandlingen finns det inget mer att göra. När jag hörde den meningen sjönk mitt mod genom golvet och tårarna föll. Den meningen är nog bland det jävligaste man kan höra, speciellt när det kommer till ens egen syster… ”Funkar det inte, kan de inte göra mer…”. Världen börjar snurra.

Jag vet knappt hur jag ska tänka eller känna i den här situationen. Det har ju varit jag innan som sedan tidigare haft det största hotet om döden riktat mot mig. Nu är det som att hon går med en sådan påtagligt tickande bomb inom sig. Jag vill bara ta ut den, men jag kan inte. Jag står maktlös bredvid. Ser på helvetet hon går igenom och undrar hur fan ska det här bli? Hur ska det här gå? Rädslan och tankarna på att förlora henne… Hoppet om att behandlingen ska fungera. Hoppet om att levervärdena ska bli normala igen så hon kan få fler behandlingsalternativ, ifall en inte fungerar. Sedan den där oron igen, som jag knappt vågar uttala. Jag slits, fram och tillbaka, mellan rädsla och hopp. Det är som att tidernas största boxningsfight mellan rädsla och hopp pågår inuti mig. Vilken rond vi är på har jag tappat räkningen på, men jag har satt allt mitt hopp till behandlingen hon får nu.

Snälla livet, kom igen? Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Hon har varit med sedan dag ett och jag kommer aldrig sitta här och skriva som att hon är påväg att dö. Inte förrän det isåfall skulle ha skett, om nu inte jag hunnit dö före. Att skriva om henne som att hon är påväg att dö känns för mig som att ge upp på henne. Som det största sveket, den allra hårdaste käftsmällen. Som att säga ”jag tror inte på dig längre”. Även fast cancer inte handlar någonting om prestation. Men det skulle kännas som att lämna hennes sida, sluta stötta och finnas där. Lämna henne själv åt hennes öde och det är det sista jag tänker göra. Men situationen blir påtaglig och det är så oerhört konstigt när hon nämner 18-24 månader och en rädsla för att ha ont sista tiden… Det är alltid jävligt och obegripligt svårt att prata med någon om ”den sista tiden i livet”, men när det kommer till ens egen syster tar det nya nivåer… Det har ju alltid varit hon och jag. Som ler och långhalm. 16473105_10210870616788826_5522601866692746493_nJag målar upp fler bilder i huvudet. Mentala bilder och visioner. Jul i Hagfors. Vårpromenader med henne och våra hundar. Osv. Jag måste tro just nu, jag måste hoppas. Samtidigt vara här och nu – ta vara på tiden – vilket vi alltid borde.

Mitt dagliga mantra just nu: låt hennes behandling fungera.

Emma

LIVET OCH DESS SMÅ ÖGONBLICK

Livet kan vara både jävligt, kännas nattsvart och samtidigt upplevas otroligt vackert. Med varje år som går känner jag mig bara mer och mer övertygad om livet och dess dubbelhet. Som ett mynt – det har alltid två sidor. Allt i livet verkar ha två sidor. Sin motpol på något sätt och allt verkar vara i en ständig avvägning med varandra. Ibland i avvägning mot varandra. Skratt och grått. Dag och natt. Ja och nej. Vitt och svart. Liv och död. Jag slungas just nu på ett spektrum som som känns lika brett som universum. Det är bara det att mörkret och de jobbigaste känslorna inte är så påtagliga. Kanske har jag stängt av. Kanske har jag stängt av de känslor som just nu är för jobbiga att ta in. Men samtidigt tror jag att jag genom åren som gått har lärt mig att det är så här livet ser ut. I ena stunden skrattar man, i den andra gråter man. I den ena stunden sörjer man och i den nästa firar man. En process som är i ständig rörelse för att vi ska komma framåt – bearbeta och fortsätta leva. 19807930_10155524219076913_1015413223_oDet är så här det ser ut i livet. Det är så här det fungerar med livet. Ibland duggar det tätt med djävulskap och andra gånger får man njuta av lugnet efter stormen. Även om det kanske vissa gånger kan ta tid att riktigt kunna ”njuta”, beroende på vad man just gått igenom. Man behöver få processa det, känna och ge sig själv tid. För mig har skiten duggat tätt det senaste 1,5 (2?) åren. Det har varit alldeles för många drogdiskussioner, onaturliga begravningar och cancerbesked. Det i sig… Att Gisela dog, Elias dog, min systers cancer kom tillbaka och spred sig. Att min cancer bråkar igen och många runt omkring mig mår dåligt när livet krisar och påminner oss om dess skörhet. Ja, bara det i sig har nog gjort att jag blivit en aning hårdhudad och stängt av. Förstått att livet kommer fortsätta så här. Ibland är det lugnare, andra gånger befinner jag mig mitt i stormen.

Död och cancer har för mig blivit vardagsmat och jag vet att vissa av er tänker att det är fruktansvärt och hemskt när jag säger det. Men mycket som pågår i ens liv blir till slut vardag när det är ständigt återkommande och man inte kan påverka det – man blir van – hur jävligt det än är. Hur lite man än önskar det och hur lite man än vill ha det. Man tvingas bli van – för att allt kan vi inte påverka och ta bort, vi kan bara välja hur vi hanterar det – och jag kan inte tycka att mitt liv är tragiskt pga det. Snarare känns livet lättare att leva när jag vet vad jag kan förvänta mig och är mer realistisk. Realistisk optimist. Jag tror och hoppas på det bästa alla gånger, men vet också att ibland kommer det bara inte gå. Då kommer livet explodera och det där du oroat dig för händer. För att det är livet. Hur mycket du än sprattlar och stretar emot eller vägrar acceptera, så kommer det inte alltid stoppa det som är påväg att hända. Jag tror jag lärt mig att njuta mer av livet och slappna av även när det stormar som mest. Jag har sprattlat, jag har stretat, jag har vägrat – men vad har det hjälpt? The shit went down the flames ändå, och jag orkar inte lägga mer energi på sådant jag omöjligt kan stoppa.
Those small moments in lifeFoto: Caroline Broberg

Bilden ovan tog Carro kvällen innan min bröstoperation. Jag stod med bar överkropp i sovrummet medan Carro klickade hysteriskt likt en paparazzi. Utanför fönstret parkerade ett par nedanför, de måste hört kameran för de tittade upp mot Carro och jag mötte tjejens blick. Insåg att jag stod där topless och slängde mig på huk samtidigt som skrattet utbröt i rummet. Ja, dagen efter skulle jag ta bort mina bröst. Men det är just sådana saker, så där löjligt små, men komiska, stunder i livet som gör att jag orkar fortsätta vidare. Att få skratta fastän livet krisar, det är både förlösande och som näring till min själ. Hjärtliga skratt-stunder i livet. Hon lyckades fånga mig i just det. Jag avslutar med Ison & Filles ord och instämmer till hundra.

”Jag skrattar idag, kanske gråter jag sen.
Jag vill leva i nuet, inte ångra mig sen.
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag.
Så jag skrattar idag.”

Just nu vill jag fokusera på glädjen, men behöver också skriva av mig om min syster. Återigen kommer ni då se livet och dess dubbelhet.

Emma

BRÖSTCANCERN

Det var ett rejält virrvarr på operationsmorgonen. Vi slussades runt och guidades, ändå blev det fel. Snor mammas ord och bild. ”Fel tider, fel info om provtagning, fel avdelning, fel våning…”. Fuck cancer-rustningen var på och jag gick med bestämda steg. Men ja, vad säger man?onthegoVälkommen tillbaka till cykelverkstaden på Västerås sjukhus, typ? Efter den något icke-strukturerade starten hade jag världens bästa personal innan och efter operationen. Bröstenheten kirurgi har jag all förtroende för. Jag satt där i sängen efter operationen och mumsade piggelin samtidigt som jag kikade på personalen som knatade fram och tillbaka mellan oss patienter. Blir varm i hjärtat och tårögd när jag tänker vilket jobb de gör. Så beundransvärda att jag saknar ord. Jag kände mig i trygga händer och det går inte att understryka nog hur viktigt det är när man är sjuk.

Medan man opererar för bröstcancer har de som standard att kolla lymfkörtlarna i armhålan för att se om cancern spridit sig dit. Då kollar de bland annat ”portvakten”, som är en lymfkörtel (okej, lägsta möjliga nivå på min förklaring just nu) och några till lymfkörtlar. Under operationen får de svar på analysen på lymfkörtlarna och vet då om det finns cancer även där. Innan min operation var jag tydlig med kirurgen och sa att OM jag har cancer i lymfkörtlarna vill jag att de tar bort dem och lite till – för att vara på säkra sidan. Jag vågade inte ta några risker som helst, trots de risker med att ta lymfkörtlar kunde/kan medföra, tex ödem. Men nej, jag tar hellre den risken än risken med spridd bröstcancer.

I höger armhåla hittade man cancer i den första lymfkörteln, men den andra lymfkörteln var frisk – vilket var bra. (Vågar inte förklara det här mer ingående i och med att jag inte har rätt kunskaper!) Kirurgens svar när jag efter operationen frågade om lymfkörtlarna och hur det såg ut var: ”Ja, Emma, i och med att jag vet hur du är så tog jag fyra till, så totalt sex stycken”. Jag kände mig tacksam och är glad att jag var påstridig och tydlig med honom före operationen med vad jag ville. Älskar när läkare tar ens önskemål och vilja på allvar. Det är vård på våra villkor – alltså patientens. Min kropp, mitt val.

Han fortsatte berätta att vänster armhåla var helt frisk, vilket var bra. I vänster bröst har man upptäckt cancer som troligen är insitucancer. Alltså cancer som är lokal och inte sprider sig, men ska på återbesök om 3 veckor och får då mer svar på analyserna. Innan dess tar jag allt med en nypa salt, men hoppas så klart på det bästa. På det mötet får jag veta exakt vad det är för cancer i respektive bröst och om jag ska ha cellgifter. Det låter som det, samt en hormonbehandling i och med att min bröstcancer är hormonkänslig. Förhoppningsvis kan man kanske samköra cellgiftsbehandlingen om jag ska ha det både för bröstcancern och hjärntumören. Vi får se – det visar sig när jag kommit till den punkten och betat av hjärnoperationen också.14081359_10154071361559263_388511001_nJag andas in, minns och drömmer mig bort. Till Sydafrika och toppen av berget. Samlar i det kraft och säger bara en sak: FUCK MÅRTEN & FUCK MÄRTA! Märta är min nya fiende i bröstet. Återstår att se hur många fler tumörer det är, kanske blir det fuck Mårten, Märta och Co! Ett helt kompani ska fan gå det med om det visar sig vara så.

Just breathe and kick that cancers ass. One day at a time.

Emma

DOUBLE MASTECTOMY

Mitt sätt att bearbeta cancer är att skriva, prata och träna. Men en stor del i min bearbetning har också skett genom kamera och foton. Jag har en sådan lyx som fått lära känna Caroline som sedan maj 2011 till och från fotat och dokumenterat mina år som cancersjuk. ”Cancersjuk”… det låter så konstigt. Det är ju inte så jag skulle beskriva mig själv, inte heller mina nära och kära. Det är inte cancer de tänker när de ser mig, och det känns oerhört skönt. Jag är ju Emma. Men ja, jag har cancer – nu tydligen både hjärncancer och bröstcancer. Sjukt. Vad är liksom oddsen i livet på mina knappa 28 år?no129 augusti kom Carro återigen med kameran efter att jag frågat henne. Det kändes viktigt att få föreviga mina bröst, så som de var naturligt och innan det skulle synas två ärr där. Brösten är ändå en del av mig även om jag bara ville ha bort dem. Tvingade mig själv att se dem som sjuka de stunder när det kändes jobbigt att ta bort dem. ”Det är cancer där Emma, cancer. Du vill leva, så bort med dem.” Rösterna i huvudet och logiken som fick lov att gå in så inte känslorna tog över. Jag var ju stensäker, men ändå tog det så klart emot. Mer ärr… på min kropp.

Nu är brösten ett minne blott och operationen gick bra. Jag vaknade efteråt och mådde oförskämt bra. Som vanligt, medan sjukhus-grannarna kved och jag kände med dem… Men jag mådde inte illa och hade knappt ont. Smärtan var verkligen hanterbar, det var mest en obehagskänsla. Ömhet, trötthet och ja, jag var mörbultad. Och hungrig. Haha, alltid så hungrig.check

Jag fick åka hem dagen efter vid lunch. Båda dränagen kunde dras redan innan lunch och min hemgång. Rätt skönt att slippa vara på sjukhus när man inte känner något behov av att vara där. Hemma är alltid bäst, även om sjukhus kan kännas tryggt. Men nu ville jag bara hem och få vara bland mina saker, sova i min egen säng. Det är en rätt märklig känsla. Att brösten är borta men ändå känns det som jag känner dem. Tittar ner och de är ju inte där, men ändå så känner jag dem. Kommer ta tid att vänja sig vid det tror jag.

Ska ringa sjukhuset imorgon få se om jag behöver tömma vätska eller om det bara är svullnad. Jag hoppas på det senare. Annars verkar läkningen gå som den ska och kroppen återhämtar sig. Veckan och helgen har varit lugn med lite småbesök här och var. Jag har haft lyxen att vara hundledig ända sedan operationen – vilket kändes skönt. Att bara kunna fokusera på mig själv, att läka och ta det lugnt. Jag har passat på att göra sådant jag inte alltid kan göra när jag har Freja. Som att vakna och traska direkt till köket för att hälla upp en kopp kaffe och direkt återvända till sängen för att läsa bok i flera timmar. Att inte behöva gå ut om jag inte absolut velat. Lyx. Men, så blir det ju tomt och konstigt här hemma också utan F. Så ja, glädjen var total idag när hon kom hem från Dalarna igen. Nu är ordningen återställd med mitt hjärta på plats.f”Home is wherever you are” – nu är hemma på riktigt hemma igen.

Nästa steg i bröstcancerprocessen kommer i morgondagens inlägg.

Emma

TRÄDET, TRAUMA OCH ENERGIER

Jag står stadigt. Känner mig som ett träd, med ett massivt rotsystem som förankrar mig i marken. Ibland stormar och blåser det något oerhört. Men när vinden tar tag i trädets alla grenar, sliter och utmanar, står trädet kvar. Några löv kanske lossnar, men trädet står kvar. År ut, år in. Det enda jag kan göra är precis som trädet – att bölja med, vika mig med vinden när det blåser och river i som hårdast. Och visst river och stormar det… jag tänker inte ljuga. Allt med cancern gör att det river i något fruktansvärt i bröstet. I kroppen. Runt omkring mig. Men fötterna står stadigt och jag svajar med när vinden vänder och stormen blåser upp.trädetDet har börjat sjunka in riktigt nu, att brösten snart är borta. Mina bröst. Känslan av mina bröst. Det är ju bara bröst men ändå är det så mycket mer. Känslan som infinner sig vid tanken på att snart ha två ärr där… Jag tänker på min vän Lena – min fina Lena – och samtalet vi hade om den där känslan av att varje ingrepp man utsätts för är som ett mindre trauma. En känsla av att känna sig blottad, naken, kränkt. Som att någon gjort övertramp och gått innanför ens privata sfär. Som att jag strippats naken på scen inför hela världen som publik. Jag vill kräkas.

Känner ärret på huvudet. Tittar ner på min bröstkorg och tänker på de kommande ärren… Det känns som att livet försöker råna mig. Råna mig på mig själv. På mina kroppsdelar och kroppsliga funktioner och jag undrar vem det är som verkar tycka att jag inte ska få vara här på jorden. Ibland känns det som att universum motarbetar mig. Samtidigt får jag en enorm kraft när jag tänker på universum. Det räcker med att blicka upp mot himlavalvet och jag känner hur energin fyller mig. Det är en väldigt mäktig känsla.sky is the limitJag har blivit oerhört spirituell med åren. Flummig skulle säkert många tycka, speciellt med vad jag tänker skriva nu. Men jag känner det så starkt. Jag har under alla mina sjukdomsår känt att jag inte är själv. En känsla som bara blivit starkare och starkare. Jag har hjälp med mig. Jag pratar inte om vanliga människor. Jag pratar om energier och det här är saker jag inte kan förklara så ingående. Jag vet inte vilka de är, jag ser dem inte, men jag känner dem. Känner deras närvaro. Det är som om jag har en hel armé som omringar mig. Genom åren har jag aldrig riktigt kunnat förklara var jag får min styrka ifrån – förutom viljan att leva – men det är så speciellt. Det är som att någon alltid håller mig i handen eller vandrar bredvid. Ständiga viskningar och påminnelser som ”vi finns med dig”, ”du fixar det här”, ”det kommer gå bra”. ”Vi kommer hjälpa dig igenom det här”.

Det känns varken hopplöst eller becksvart just nu. Det är klart, kvällarna och nätterna är jobbigast. Då far tankarna omkring som mest. Bilderna i huvudet som flashar förbi. Det växlar i känslorna. Skratt och gråt. Men jag känner mig hoppfull och min magkänsla känns bra. Energien runt mig är bra och är det något jag tror på så är det energier.

Jag tänker stå kvar här, det spelar ingen roll vad livet kommer med för utmaningar. Jag tänker stå här. Fast förankrad i marken.

Emma

NÄR HJÄRTAT SVÄLLER OCH TÅRARNA FALLER

Gårdagen var inte speciellt glamourös. Den gick långsamt framåt med ett huvud som vägde tungt och en irritation som både lätt och snabbt blossade upp. Jag gick på halvfart samtidigt som jag inuti kände mig uppe i varv. Det är så konstigt hur allt kan vara en sådan salig mix. Hur man reagerar och hur känslolivet stormar – och hur det i sin tur ständigt växlar. Ena stunden känner jag glädjen bubbla i bröstet och i nästa är jag sjukt irriterad.

Timmarna på förmiddagen gick och jag tvingade mig till slut ut på promenad. Att ta tag i dagen. Väl ute skulle F envist stanna och nosa exakt överallt, ibland är det lite som att hon prövar mig och mitt tålamod. Jag, som gick på en ytterst tunn lina när det gällde tålamodet, gav upp tanken på en powerwalk i naturen. Accepterade att dagen var som den var och bytte fågelkvitter mot skön musik i lurarna. Att lugnt strosa fram och låta F nosa där hon vill. Jag bara orkade inte vara den powermatte jag är de flesta dagarna i veckan, så gav oss båda en paus och hämtade i det energi. Min älskade Freja.21076918_10155153758984263_527731715_nHon har sådant otroligt tålamod med mig. Hon förstår alltid och hennes blickar säger mig så mycket. Oavsett om det är ”jag älskar dig”, ”jag ser att du har det jobbigt nu” eller ”nej, nu får du skärpa dig”. Igår sa hon allt det.

Efter mixen av känslor kände jag mot kvällen att jag behövde göra en urladdning med tårarna. Tårar som stod för ledsamhet, sorg, frustration och besvikelse, men även fina tårar. Tårar som stod för värmen, kärleken, omtanken jag både fått, får och känner. Det är så här jag funkar, jag väller ur mig alla känslor rejält i några timmar och börjar om på nytt sen. Femtioelva kilo lättare. Det finns en rädsla i mig att jag skulle tappa kontakten med mitt känsloliv och försvinna upp i en orealistisk bubbla som vägrar ta in verkligheten, därför tvingar jag mig själv att möta verkligheten. Ta itu med känslorna, bra som jobbiga. Dåliga känslor finns inte, alla har en funktion tror jag. Vissa är bara jävligt jobbiga att bära och hantera.

Den bästa filmen att se för att framkalla hela känsloregistret är 50/50. Vet inte hur många gånger jag sett den när jag känt att jag behövt ladda om, men den funkar fortfarande. Joseph Gordon-Lewitt som spelar cancerdrabbade ”Adam”, har aldrig berört mig så mycket som i den filmen. Han får cancerkänslorna att riva runt i bröstet, tårarna att falla, skrattet att bubbla upp. Den filmen har både humor och allvar och är det någon film om cancer du ska se så är det 50/50.MV5BNjg3ODQyNTIyN15BMl5BanBnXkFtZTcwMjUzNzM5NQ@@._V1_SY1000_CR0,0,674,1000_AL_(Lånad bild från IMDb)

Den filmen gjorde sitt igår, för jag har sovit som en vaggad bebis inatt.

Emma