WHAT’S THE POINT?

Röntgen är gjord och det i sig känns som en stor lättnad. Det gick både snabbt och smidigt denna gång vilket var skönt. Jag hade dessutom lyxen att få sällskap av världens bästa mamma och hund. Lite kvalitetstid i Uppsala med två av mina favoriter och vegolunch gör det hela roligare. Vem tackar nej? Inte jag i alla fall. Däremot att ligga i den där maskinen gör situationen väldigt påtaglig. Tankarna om just anledningen till att jag ligger där kommer och jag tvingar mig själv att inte ta ut något i förskott. En stunds återkommande påminnelser till mig själv. ”Bara kasta alla eventuella spekulationer, Emma! Vänta och se.” Jag hoppas jag har fel, att jag har helt fel över vad min magkänsla säger mig.

Jag hoppas svaret kommer innan veckan är slut. I övrigt har jag nog inte så mycket att säga. Eller egentligen väldigt mycket, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. I huvudet är det stundvis väldigt tankspritt, virrigt eller tomt. Likt ballonger som flyger mot himlen som man inte hinner fånga innan de är långt uppe bland molnen. Borta. I kroppen känns ilskan över hur orättvist livet är och jag pendlar mycket i humöret. Mellan stor glädje över livet och så ledsamhet. Jag ska inte sticka under stolen att frustrationen känns rätt dominant just nu. Min syster har också gått och väntat på besked och igår ringde telefonen. Tumör på levern är tillbaka och växer och så nu även två på lugnan… Hon svarar bra i början på cellgifterna, sen blir cancern resistent mot dem och hon måste byta. Nu ännu en gång, till ännu tuffare behandling. Cancern är äckligt smart på det viset, att den hittar nya vägar att gå runt cellgifterna och envist biter sig fast.

Det är mycket att hantera – att vara sjuk själv samtidigt som ens syster också är sjuk. Att smällarna kommer tätt och pausen när livet bara kan få vara lugnt och bra inte infinner sig. Jag funderar en del över vad meningen är med allt. Hur mycket man ska orka ta, hur mycket min familj ska orka ta. Det gör det en aning gruvsamt att få mitt svar. Men, it ain’t over, until it’s over och än finns det lösningar för min syster och mig om så blir fallet. Får nog inte ur mig så mycket vettigt eller givande idag. Jag vill bara skrika för full hals, slå och sparka på något. Flippa ur. Ber livet om en paus.

Jag lever på glädjen över att få åka till Almedalen i juli och förhoppningsvis kunna hjälpa och göra skillnad. Det ger mig enormt mycket glädje och mening i livet. Känns som jag har Ung Cancer att tacka för så mycket av det. Berättar mer om det och Almedalen imorgon.

Emma

HÖR NI MIG?

Sist jag skrev var det total meltdown – frustration och oändliga tårar. En nedbruten Emma som bara inte orkade mer. En Emma som ville sätta sig på ett rymdskepp till månen. Jag ville få vakna pigg och också bara få vara i fred. Få lite lugn och inga fler kassa besked eller strider att utkämpa. Dagarna och veckorna sen dess har varit både kämpiga och givande. Det skiftar så snabbt från dag till dag, men även under en dag pendlar mitt mående så mycket.

De senaste två-tre veckorna har det varit mycket frustration. Frustration på vården. Det känns som jag stått och hoppat, skrikit och viftat hysteriskt med armarna men ingen har sett eller hört mig. Vården har vetat (och vet) att min senaste röntgen visade en liten tillväxt på tumören. Dessutom har jag tydligt berättat om mina fysiska symptom som blivit sämre. Jag känner av en hel del små tecken som tyder på att något händer med Mårten. Jag kan tex inte gå i ett åkande tåg utan att vingla fram och med största sannolikhet ofrivilligt sätta mig i någon stackars främlings knä. Det är även ett ständigt balanserande med vänsterbenet som jag inte upplevt förut. En känsla av att gå på lina och balansera sig fram i vänsterbenet. Vänstersidan av kroppen känns lite berusad och ”loose” liksom.

Vänstersidan är tydligt sämre, men ändå har inget skett. Ändå har jag inte känt mig tagen på allvar förrän jag ännu en gång bröt ihop i samtal med min vårdkontakt. Jag fick lov att höja rösten och svära. ”Det här är fan mitt liv det handlar om! Ni vet om tillväxten och jag har sagt att jag känner mig sämre. Nu har det gått ett halvår sen min senaste röntgen och jag har fortfarande ingen ny tid. Ni pratade om att det skulle bli operation i vår, det är ju sommar nu. Det är min framtid vi pratar om. Den oro jag dagligen går runt med är förjävlig att bära. Jag är livrädd att hinna dö innan jag får hjälp!” Att säga den sista meningen högt är något som gör att jag får en svindlande känsla i kroppen och bara tanken på det får mig att nästan kräkas. Hur mycket ska man behöva blotta sig egentligen? Finns det inte några gränser för vad man tvingas göra för att få hjälp? Be på sina bara knän och även snacka om döden för att bli hörd… det är fan kränkande för mig som allvarligt sjuk.

Svaren vården kom med under samtalet var att det är kö, ”långa väntetider till röntgen”. Jag undrar; vad beror det på? Att få komma till röntgen kan för mig vara livsavgörande. Inte förrän jag har gjort röntgen kan jag få hjälp. För utan röntgen har man inga svar på vad jag behöver hjälp med och vilken typ av hjälp jag behöver. Och kanske framförallt vilken hjälp jag kan få.

Samtidigt hade inte vården så mycket svar, det var mest ”hmm-ande” och ”…jaa….” i andra änden av tråden. Så de vet nog att det inte är speciellt försvarbart… Men ja, jag blir rädd. Nu har jag i alla fall fått en akuttid till röntgen och ska dit nu på fredag. Bara att få tiden gjorde att jag ville gråta av lättnad. Ett berg som lyfter från mina axlar, nu ligger inte svaret allt för långt bort över vad som komma skall… Jag bara hoppas att inget drastiskt har hunnit hända med Mårten under den här tiden.

Emma

FLODEN

Jag stod vid spegeln och skulle sminka mig. Pigga upp genom att dölja mina mörka ringar under ögonen. Veckan har varit jobbig och tårarna har många gånger varit nära. Fast jag har inte orkat gråta. Varit så trött på att gråta, att jag istället tryckt undan de och skiftat fokus. Gjort så där som jag inte brukar göra – protestera mot mina känslor. Plockade fram concealern och kände hur tårarna kom. Den här gången orkade jag inte hålla emot och trycka ner. Så det brast och floden av tårar strömmade ner. Så var gårdagen. Tårar, tårar och tårar. Några timmar hemma hos älskade Madde som lyssnade och stöttade. Så mycket kärlek från den vännen och mitt inre kände sig för en stund lite mindre ledsen. Kloka ord och påminnelser. Ren, genuin kärlek och omtanke.

Idag är Lotta och spelar in nytt avsnitt av Cancersnack och jag skulle ju självklart varit med. Men gårdagens meltdown har tvingat mig att dra i handbromsen. Hur ska jag kunna sitta i en studio och prata när allt jag kämpar med är att hålla tårarna i schack? Hur ska jag orka ta mig till Stockholm när jag knappt orkar ställa mig i duschen? När det jag gör bara är att torka tårar eller sova för tillfället?18555074_10154863339679263_1777522134_nHjärntrötthet. Det är något som är så frustrerande att leva med. För vissa är det så enkelt att bara ta tag i saker. Göra det och sen är det klart. Check! No biggie, liksom. När man har hjärntrötthet är det något helt annat och det känns som jag än en gång kämpar med att få folk att förstå det. Det är inte ”bara” att göra det. Jag känner mig återigen som Adam i filmen 50/50, när han får ett utbrott i bilen. Skriker av frustration och slår med full kraft på ratten. Han fångar känslan så bra. Frustrationen. Ilskan över att det är som det är. Sorgen. Jävla Mårten. 

Det som också är så viktigt att komma ihåg är att cancer är så jäkla individuellt. Hjärntumörpatienter är olika, även om man har samma sort så reagerar man olika. Orkar olika mycket. Funkar på olika sätt. Jag är trött på att andra jämför mig med andra hjärntumörpatienter, eller cancerpatienter också för den delen. ”Hon jobbar ju heltid, fast hon har också hjärntumör, samma som dig”. Alltså jag orkar inte. Sluta jämför mig med andra drabbade. De tankarna kan du hålla för dig själv. Hade jag kunnat jobba hade jag gjort det, för längesen.

Emma

DEN ONDA CIRKELN

Jag ljuger. ”…det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet”, sades det. ”Blogga ikapp”, jo tjena.

Dagarna går och jag får inte tummen ur. Så svårt att få minsta lilla gjort. Jag tampas med en trötthet i kroppen då förkylningen fortfarande inte släppt helt. Vissa dagar är jag bättre, andra sämre igen. Snuvig i näsan och ett evigt harklande med halsen. Det känns på huvudvärken att kroppen fortfarande jobbar med förkylningens efterdyningar. Den är liksom annorlunda när jag är förkyld. Mer intensiv och påfrestande, trots att jag nästan är helt frisk nu. Ja, nästan i alla fall. Kroppen kämpar för att hämta kraft, samtidigt som jag försöker täppa igen de hål som jag vet att jag har i energikontot. Frustrationen över röntgen-kallelsen som fortfarande inte kommit. Ovisshet och sorg, ja det tar så fruktansvärt mycket energi. Känner mig även frustrerad över det dåliga stöd som finns idag när det gäller samtalsstöd. För min del är det alldeles för sällan att gå 1 gång á 45 minuter varannan månad för att bearbeta det jag behöver få ur mig. Ännu en gång undrar jag hur mycket tårar man kan ha på lager… Uppenbarligen en hel flod.

I fredags åkte jag och Lotta till Stockholm för att spela in ett nytt avsnitt av Cancersnack. Kroppen vägde tungt den morgonen och jag slumrade på vägen dit. Överlag var det en dag jag bara försökte hålla ihop. Jag kände mig skör. Hjärntröttheten jag har gör mig också frustrerad. Jag vill så mycket men hjärnan låser sig. Formulerandet av meningar gör att jag stakar mig när jag pratar och det är enormt frustrerande när jag sitter i en inspelning. De två senaste har jag innerst inne bara velat börja gråta i studion. Hjärnan hänger inte med och jag backar och blir tyst istället för att säga det jag tänker. Tack och lov att vi är två som gör podden – Lotta har underlättat. Men i nästa steg när vi är klara och på väg hemåt blir jag besviken och irriterad på mig själv. ”Varför sa du det inte, Emma?!” Bannar mig själv, för att ha tystnat och inte riskerat att stamma mig fram i podden. Hjärntröttheten är påtaglig och jag blir som kidnappad i tanken. Kan inte alltid förmå mig att få fram det jag vill ha sagt. Jag måste bli mycket striktare igen med hur jag spenderar mina dagar. Sjuk-veckan har lämnat mig i en ond cirkel. För mycket soffhäng och serier, för lite promenader och bra nätter. Allt som gör att min mentala styrka får sig en törn.IMG_0709Jag måste ta tag i det, för jag känner mig skör. Trodde jag skulle få komma till terapeuten igår men insikten att det dröjer ytterligare en vecka innan jag får komma dit känns tung. Jag behöver prata av mig och ska imorgon ta till mina egna alternativa lösningar. Sämst att det finns så dåligt med samtalsstöd när en bearbetar både cancer och dödsfall… Tar till min egna form av terapi så länge och kommer igång med promenaderna. Ropar på vovven och knyter på mig skorna. Tvinga dig själv, Emma. Tvinga dig, du vet att allt kommer kännas bättre efteråt.

Emma

MIN FÖRBANNADE SKYLDIGHET GENTEMOT DIG

”Jag mår inte bra” – en mening jag sällan uttalar. I bilen på väg hem till mamma och Jonas i Dalarna frågade han hur jag mådde. Jag svarade, kände hur gråten låg nära till hands. Med Jonas kan jag vara sårbar, jag vågar visa mig sårbar. Men just i den stunden bet jag ändå ihop, trots allt. Jag vet inte varför. När jag pratat klart tittade han på mig och sa ”…så, med andra ord inte så bra alltså…”. Nej, sanningen är väl den, att jag inte mår så bra.

Jag undrar vad det är som får mig att inte säga just den där meningen. Jag mår inte bra. Den första tanken som kommer är att det inte är socialt accepterat att inte må bra. Det finns så mycket tabu och skam i att må dåligt. Jag fattar inte varför? Eller ja, samhället vi lever i är ju både vrickat och snedvridet. När livet bara ska bestå av lycka, framgångar och glamour. Den där ytan som syns på så många Instagram-konton. Vi lever i en falsk bubbla. En falsk verklighet. Jag tänker på alla som mår dåligt. På den ENORMA psykiska ohälsan som finns idag. Jag tänker på de som lider. De som jämför sig med andra, som jämför sina liv med andras ”perfekta” liv. De som ser liven på Instagram och tänker att sitt eget är både grått, tråkigt och meningslöst. Som känner ångest och misslyckande när de ser färgglada bilder med turkost vatten, stora leenden, pengar och ”perfekta” kroppar. Lyckade människor. Det där vi troligen kallar success. Inspirerande budskap och bilder. Jag har inget emot dessa konton, jag följer själv flera av dem. Men personligen anser jag att vi alla har ett ansvar i att skildra sanningen. Vi väljer vad vi vill visa upp, vad andra ska få se. Jag gör också det. Men jag anser att varje person har en skyldighet gentemot alla unga som lider av psykisk ohälsa att faktiskt också visa den andra sidan av myntet. Att visa det gråa, mediokra, smått tråkiga vardagslunket som infinner sig ibland. Sitt mörker som också finns i alla människor, men som vi sällan delar med oss av. Tänk om alla skulle börja göra det? Vad utanförskapet och skammen över att må dåligt skulle minska…  _MG_9608svtillemmaEn till anledning till att jag sällan säger ”jag mår inte bra” är för att jag är rädd. Rädd att bli ensam. Rädd för att min omgivning inte skulle orka stå ut med mig och mitt mörker. Rädd för att bli lämnad ensam just på grund av den anledningen. Att min omgivning inte skulle orka med mig och faktiskt lämna mig. Det blir för jobbigt. Jag blir för jobbig. Ibland blir jag rädd att ses som ett sjunkande skepp, med alla mina tankar. Fast jag känner mig inte som ett, trots att jag mår dåligt. Det finns ju faktiskt ljus också. Oändligt mycket ljus i tumultet. Det är bara inte alltid så enkelt att vara människa.18308761_10154827309834263_770862040_nUte skiner solen, fåglarna kvittrar. Det är fredag och här sitter jag och skriver om mitt mörker. Mina rädslor. Men jag känner att det är min förbannade skyldighet gentemot dig som lider av psykisk ohälsa att vara öppen med det. Att vara öppen med att jag också mår dåligt ibland. Du är inte ensam. Jag mår också dåligt och har grov ångest from time to time, men det är okej. Vi är många, även om det inte alltid märks när du möter folk på stan. Kom ihåg att du bara ser en yta, en fasad. Under fasaden vet du inte vad som bubblar och pågår.

Emma

LONG TIME

Bläddrar bakåt i arkivet. Vad skrev jag sist? När skrev jag sist? Jag minns inte.

Exakt tre veckor sedan jag skrev och det har varit en tid när jag har tänkt väldigt mycket. Känt väldigt mycket. Det är en påtaglig period just nu. Det har gått två månader sen jag träffade min neurokirurg i Uppsala och pratade om operation. Vi bestämde ju att jag skulle börja med att göra en röntgen och jag var väldigt tydlig med henne över vad jag ville. Att jag ville göra operationen så snart som möjligt om det var nästa steg att ta. Okej, sa hon och pratade om att operationen kan bli nu i vår. Att tiderna skulle bokas in ifall jag bestämde mig för den. Samma process som vid senaste ingreppet. Så allt det praktiska redan är klart när mitt beslut väl är taget. Men här sitter jag, fortfarande utan kallelse till röntgen… 9 veckor senare. Med en tumör som fortfarande växer? Det är frågan.emmaPåsken sprang förbi. Jag satte mig på tåget på långfredagen och åkte hem till familjen i Dalarna. Vistelsen i Dalarna fick mig att kraschlanda en aning. Hjärntröttheten och tröttheten jag känt de senaste veckorna blev väldigt tydlig. Resorna till och från Stockholm och jobbet med podden tar på energin. Samtidigt som det är otroligt givande och roligt. Så kluvet det där – allt jag vill göra och orka, men kroppen och framför allt huvudet säger stopp.

Att inse att man går på autopilot blir för mig en stark varningsklocka som ringer. När jag gör saker utan att riktigt ha koll på att jag gjort det, eller när jag tror jag gjort saker men i själva fallet faktiskt inte har, då blir jag rädd. Vem ställde det där? Skrev jag det där mailet? Gud, när då?? Inget minne. Sådana konstateranden, så galet farligt och jag måste dra i nödbromsen innan det är för sent.

Påsken var fin och välbehövlig. Kärleksfull. Min ork var ganska noll och jag zoomade ut då och då. Hade liksom inte så mycket att säga (okej, alltså om man jämför med den snackpåse jag alltid annars är). Det var skönt att bara sitta i sällskap och lyssna på de andra som snackade och skrattade. Mysa med syrrans hund.astrid

Snacka med morfar som jag sällan träffar. Promenera med mamma i Djurmo-krokarna. Att bara vara hemma, äta god mat och kramas med finaste familjen. Som balsam för hjärta och själ.

Det blev fina samtal, som alltid och jag ska blogga ikapp om de. Behöver skriva av mig av tankar jag går runt och bär på så det kommer uppdateras ganska frekvent så jag kommer ikapp med bloggandet som halkat efter.

Emma

CANCERSNACK AVSNITT 9

Torsdag och veckans avsnitt av Cancersnack är här! Jag och Lotta delar med oss av våra tankar kring livet med obotlig cancer. Lotta berättar om hur det varit att leva som närstående till sin man Elias och jag berättar hur det är för mig att leva med min cancer. Både som närstående och drabbad är det en otrolig påfrestning – att hela tiden försöka förhålla sig till cancern. Livet, som den berg- och dalbana det är, får på något vis nya nivåer när cancer träder in under årets alla dagar. Personligen måste jag säga att det är ett slitsamt liv, men i veckans avsnitt fokuserar vi på livet och glädjen. När den mentala styrka är så stark att det känns som att ingen eller inget kan stoppa en. När man får nog av cancern och bara måste få se framåt oavsett vad. Vi delar med oss av våra verktyg och förhållningssätt. Träning, kost, mentala biodukar och mycket mer.

In och lyssna, prenumerera och recensera! Tusen tack till alla er som lyssnar. Tusen tack också till er som mailat, kommenterat och delat. Vi blir lika berörda och varma i hjärtat varje gång oavsett om ni delar med er eller tackar oss! All värme till dig – drabbad eller närstående – tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi hjälpa varandra hitta riktningen och vägen framåt när det känns som vi tappat kompassen.

Lyssna HÄR eller HÄR.

Emma

 

ANDNINGSSVÅRIGHETER OCH SYSTERKÄRLEK

I två dagar har jag gått runt med ett tryck över bröstet, som att någon håller händerna hårt över mitten av bröstkorgen. Jag försöker ta mina andetag men det tar liksom stopp. Jag känner hur ångesten hänger över. Kan inte riktigt säga varför, den bara är här just nu.

Måndag-tisdag kom min syster på besök och det var både behövligt och otroligt givande. Igår vaknade jag och hade ett behov av att bara ta dagen som den kom. Skrutta runt i morgonrock och dricka kaffe i soffan. Vila hemma med syster som sällskap. Men klockan ringde vid 8 och vi skulle till Uppsala för att träffa en läkare på onkologisk genetik. I och med att min syster också är sjuk i cancer (bröstcancer) går vi på utredning. Vi har ju en del cancer i släkten och det känns bra att få svar på om vi har något ärftligt i generna, så man kan upptäcka i tid ifall det är så. Vi käkade mysig frukost och satte oss sen i bilen. På motorvägen kände jag hur det började dåna i öronen, som knivar rätt in i örat. Det skär och river och som ett brev på posten blir även huvudvärken svårare att hantera. Men vi pratade och skrattade, jag försökte hålla modet uppe. Väl framme i Uppsala var trycket över bröstet totalt. Mjölksyra i benen och andningen otroligt tung. Jag ville gråta. Lägga mig ner och säga ”jag vill inte mer, jag orkar fan inte”. Jävla huvud. Jävla bröst (i dubbel bemärkelse). Jävla cancer.

Min systers energi höll ihop mig. Jag vill inte vara den som klagar och gnäller på värken. Vill inte vara den som drar ner stämningen eller låter värken styra. Det räcker med att den påverkar hela mitt mående en dag som igår. Jag blir sammanbiten och otålig. Ens värsta sidor blossar lätt upp vid minsta motgång och jag biter mig hårt i läppen för att fortsätta hålla ihop. Skratta och försöka hålla skenet uppe trots allt. Igår gick det, tack vare dessa två som jag älskar av hela mitt hjärta.17884315_10154753904669263_6984335146969584620_nIdag brister det. Att hantera huvudvärken, ljudkänsligheten och öronen som det river i blir vissa stunder för mycket. Hela situationen blir bara för mycket. Väntan på kallelse till röntgen. Väntan, väntan och väntan, det gör mig så frustrerad. Känner mig som ”Adam” i filmen 50/50 i scenen där han flippar ur i bilen. Det är precis så. Frustrationen sätter sig i kroppens alla muskler men hur mycket jag än skulle slå, sparka och skrika för full halls skulle det inte hjälpa. Cancern och värken skulle fortfarande vara ett faktum.

Emma

BE THE CHANGE

Stockholm, överallt pratas det om Stockholm. Messar med Lotta om attacken och känner hur tankarna far omkring i huvudet. Flera fredagar på rad har vi spenderat i Stockholm, men den här fredagen hade vi turen att befinna oss på andra platser. Jag hemma i lugnets trygga vrå och hon i Paris. Tack och lov, samtidigt tänker jag på alla de som är i Stockholm, bor i Stockholm. Alla som bor på alla de ställen där detta händer. Jag vill bara gråta.17821717_10154739214224263_98251415_nBrutaliteten och omänskligheten. Mitt hjärta värker över all ondska som finns i världen. Orkar knappt ta in det, alla människor som lider. Krig. Terror. Svält. Maktmissbruk. Hat och ren ondska. Alltså listan kan göras så lång att jag tror jag slutar rabbla. Så många städer och länder är utsatta för sådant här. Lever med det dagligen. Där dåd och död har blivit vardagsmat. Ingen ska behöva ha det så. Samtidigt får vi inte blunda, blunda för nyheterna.

Tänker på när jag gjorde projektarbetet i gymnasiet. Jag och två vänner i klassen gjorde en dokumentär om Auschwitz och intervjuade Emerich Roth. Stolta såg vi honom ta emot utmärkelsen Svenska hjältarnas livsgärning 2012. Jag grät lite extra under den galan. Han gjorde ett bestående intryck på mig där vi satt hemma hos honom och lyssnade till hans brutala erfarenheter. Han överlevde 5 koncentrationsläger under andra världskriget. Han har gjort det till sin uppgift i livet att berätta om det och prata om hatets mekanismer. Sprida kunskap och hjälpa varandra. Det finns många citat jag skulle kunna slänga in här, men jag har ett som jag själv verkligen försöker leva efter. En dag som idag, när terrorn slår till igen, känns det extra viktigt att komma ihåg kärleken. Att lyfta kärleken och medmänskligheten som också finns i samhället. Människor som står med öppna famnar, tar hand om, sprider värme och kärlek. Den väljer jag att tänka på idag, trots att det värker i bröstet.17793239_10154739359679263_586497831_n

”Vägen ut ur hatet” heter hans hemsida och ni hittar den här. Jag tänker att det Emerich gör är så oerhört viktigt och jag vill slå ett stort slag för att titta in på hans hemsida. Se vad du kan göra genom att klicka här. Vi vet att historia upprepar sig, men passiviteten är farlig. Hjälp en människa i din omgivning och BE THE CHANGE YOU WISH TO SEE IN THE WORLD.

Emma

CANCERSNACK AVSNITT 8

Torsdag och som alltid släpps veckans avsnitt av vår podd Cancersnack. Denna gång gästas vi av vår fina vän Sara. Hon berättar om livet efter att hennes man diagnosticerades med glioblastom – en allvarlig form av hjärntumör. Hon delar med sig av sina tankar med en öppenhet som är beundransvärd. En inställning som imponerar och berör. Berättar om förbjudna tankar som lätt dyker upp som närstående, en ny framtid och om att ta chansen att leva när man kan.17799417_1299213870114816_5248113779112736582_nJag satt tårögd i studion. Mållös och berörd. Att höra henne berätta om hennes och Daniels resa blev oerhört nära min egen med tanke på att Daniel hade hjärntumör. Samma form som mig fast den mest aggressiva graden; 4. Jag känner mig lyckligt lottad (om en nu kan säga så i denna situation) som ”bara” har en grad 2. Samtidigt blir jag fruktansvärt rädd. Rädd att det som hände Daniel ska hända mig. Fast det hjälpte mig också på något vis, att få ta del av Saras story. Hennes tankesätt. Dessutom känns det så jävla – ursäkta min franska – viktigt att lyfta närstående. För alla uppoffringar ni gör. För allt ni hjälper oss drabbade med. Vi skulle aldrig klara oss utan er. Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla mina närmaste, som funnits där och hjälpt mig med vad det nu än må ha varit. 

Lyssna här eller här. Finns också självklart där alla andra poddar finns!

Emma