Vårruset!

Förutom svenskarnas vanliga längtan efter sol och värme, vilket gör att vi sitter på uteserveringar i regnet och klär oss lite för kallt lite för tidigt endast för att vi äntligen kan, så medför våren också en mer intressant fascination.

Det är som att hälften av folket i stan gått i ide och kommer ut för första gången som årets topmodeller. De visar en fräschare, snyggare och gladare sida så fort solstrålarna tittar fram. Funderingen går då till om dessa människor gömt sig hemma under vinterhalvåret eller om de helt enkelt lägger lite mer krut på att se extra bra ut på våren och sommaren. Varje år sker samma sak. Lägger man märke till detta för att ytligheten blir mer påtaglig när man kan bära lättare kläder och ha en solkysst kropp eller är det helt enkelt så att det bokstavligen är fler som socialiserar ute på stan?

Många påstår att det är så mycket skönare att vara singel på sommaren och det är tiden då man vill vara ”fri” och få göra vad man vill. Jag kan köpa att det är mysigt att ha någon på vintern och hösten att vara hemma med, laga mat och kolla film. Men enligt min mening är sommaren, singel eller upptagen den årstiden du kan hitta på så mycket mer då du inte behöver begränsa dig av att vara inomhus. Att sitta ute i solen vid vattnet och dricka ett glas vin med sin respektive skulle jag föredra alla dagar i veckan före en filmkväll i soffan med tända ljus. Hänga med kompisarna sent in på natten och nattbada, bara ben istället för dunjackan och vinterskorna, solglasögon framför paraplyet och vita soffdynor utomhus före elementen på maxvärme.

Hetsen på träningen och beach-kroppen gör att man borde konvertera till ett pälsdjur som äter maskrosblad. Jämförelser med Victoria Secret-modeller, hunkar och ett evigt fiskade efter komplimanger genom att klanka ner på sitt eget utseende pga. dålig självkänsla. Var nöjd med dig själv, som du är! Ingen är perfekt och du kommer aldrig kunna se ut som någon annan. Utgå från dig själv och om någonting inte känns bra, gör någonting åt det. Sätt upp mål men gör det för din skull. Inte för att alla andra gör si eller så. Jag själv tränar och självklart vill jag känna mig bekväm i bikini under sommarsäsongen, men jag utgår från hur jag har sett ut och känt mig för några år sen och vill tillbaka till den fräscha, hälsosamma kroppen. Jag väger mig i princip aldrig och känner efter genom hur kläder sitter och när musklerna börjar komma fram och toningen blir tydligare ser jag framstegen. Stirra er inte blinda på siffror från vågen, kalorier och kolhydrater. Det säger inte allt och ger inte alla gånger kroppen rättvisa.

Svenskarna klagar alltid på kylan och vill ha sommar och sol, ändå när den väl kommer åker de flesta utomlands. Semester i all ära men glöm inte bort att njuta av den ljuvliga säsongen som startar och ta vara på det du har just nu. Ljusare nätter, kallare drycker, lättare kläder och varmare leenden väntar framför oss!

IMG_3109

Allting kan gå itu

Den där känslan som uppstår, precis sekunden då hjärtat går i tusen bitar och brister. Då känns det som ett baksug i hela kroppen, som att luften försvinner, fjärilarna i magen dör, ögonen fylls med tårar och marken försvinner under ens fötter.

Det finns otroligt många saker i livet man kommer bli besviken och ledsen över. Vänner, jobb, familj, omständigheter och förutsättningar i vardagen som prövar ens känslomässiga gräns. Men en sak, en känsla inte alla får uppleva är just att få sitt hjärta krossat. Det händer när någon man släppt in, byggt upp en relation med och fått känslor för river ner och förstör det. Det är en känsla som kan uppstå pga. någonting man ser eller får läsa eller höra. Det gör så ont i kroppen och smärtan ligger kvar hängandes i bakgrunden likt en förkylning som aldrig vill ge sig.

Känslor är något som komplicerar allting. De kan lyfta upp dig på moln och gör dig lyckligare än du någonsin föreställt dig. Men när det inte går uppåt och det inte slutar som man hade hoppats så är det också känslorna som gör att orden hugger djupare och närmare hjärtat tills det till slut går sönder.

Tiden läker alla sår, det är så sant som sagt. Men det lustiga med tiden är att den går så otroligt långsamt när man vill att den ska gå fort och så fort när man vill att den ska gå långsamt. För er alla som fått hjärtat krossat; Den första tiden är värst, men det går över. Var stark och sysselsätt dig med något som gör att dagarna passerar lättare. Det är okej att vara ledsen, men stötta dig själv i allt och försök att inte gå under. Ljuset i tunneln finns även om det är svagt och tillslut kommer du plockat upp bitarna från hjärtat och sätta dom på plats igen.  

I ärlighetens namn!

Det finns en massa regler man ska förhålla sig till när det kommer till dejtande tycker många. T.ex. att man inte ska höra av sig på tre dagar, om man skrivit sist får man inte vara först med att skriva igen osv. Alla är olika och det passar inte alla att göra på samma sätt. Jag själv är den typen som inte tror på regler. Ens sanna sida kommer visa sig vilket fall som helst och vill du höra av dig så hör av dig. Är personen intresserad så spelar det ingen roll om vem som hörde av sig senast.

Men det är ingenting som varit helt självklart utan efter erfarenhet av att jag prövat olika teorier och regler jag hört från alla håll och kanter, kom jag fram till att det bästa är att vara sig själv från början, utfallet beror helt på personen och förutsättningarna och inte vilka regler enligt dejtingboken du följer. Ibland faller det på slumpen och ibland på oturen. Man kanske inte dela med sig allt från början utan låta mystiken skapa attraktionen och intresset och sen dela med sig mer och mer efter tidens gång.

Det jag vill komma till är att regler är svårt att bara applicera på alla, då vi alla är olika och i olika situationer. MEN en sak som många gör, tjejer som killar, är att de inte hör av sig när de vill sluta ses. Många tror att det bara är ”douche-killar” som inte svarar men tjejer gör det minst lika ofta och blir kallade ”bitches”. Oavsett hur jobbigt/pinsamt/svårt eller märkvärdigt du tycker det är så är det inte svårt att slänga iväg ett sms om att ”det inte funkar”, ”jag tycker du verkar härlig men vi kan väl ses som vänner”, ”jag har inte kommit över mitt ex” osv. Det är att visa respekt att faktiskt säga till att du inte är intresserad längre. Hur svårt ska det vara? Ett litet sms kräver inte att du behöver träffa personen igen eller ens prata mer med denne.

Att bara ta den lätta vägen ut genom att inte svara eller höra av sig längre för att istället ”hinta” är bara fegt och omoget! Skriv en vit lögn om det är lättare men ge i alla fall något typ av besked när du vill dra dig ur ett dejtande. Oavsett om det varit bra eller inte så spelar anledningen inte någon roll om varför det tar slut, människan i fråga förtjänar att veta när det avslutas från din sida, punkt slut.

Hjärnans eget påhitt

Bland det värsta som kan drabba en relation är svartsjuka. Ja visst det kan vara lite gulligt i vissa situationer då man visar att man bryr sig, men det är en hårfin gräns på vad som är gulligt och vad som blir ett störningsmoment. Jag har alltid trott att svartsjuka är något som uppstår när det inte finns tillräckligt med tillit, men har nu fått uppleva en annan sida av min egen teori.

Beroende på vad man varit med om innan och hur personen i fråga betett sig så kan svartsjukan komma krypandes vare sig man vill eller inte. Det finns två typer av svartsjuka. Den ena är att man jämför sig själv och allt med sin respektives tidigare partner och den andra bygger helt enkelt på bristande tillit, då man tror att den andre stöter på andra eller är otrogen etc. För min egen del så jag har alltid haft ett logiskt tänkande och det första som slagit mig har aldrig varit att en annan person skulle varit inblandad då scenarion har uppstått. Men på senare dagar har jag fått dela allt för mycket av vad den andra tjejen tidigare varit och gjort med killen så det tankesättet har förändrats.

Det är otroligt svårt att bara släppa tankarna som kretsar kring ett tidigare förhållande och känslan av att man blir illamående så fort man föreställer dem tillsammans är utmattande. Jag har lärt mig förmågan att inte jämföra mig själv med andra. Men i det här fallet då jag bara inte kan krama honom utan att tänka ”är det så här han kramat och hållit om henne?” eller ”var det så här han sa och uppskattade henne?” så blir det destruktivt. Min undran är om denna typ av känsla är något jag framkallat pga. just den här situationens förutsättningar, eller har jag helt plötsligt joinat de som är svartsjuka av sig? Jag antar att jag bara kan få reda på det beroende på hur jag reagerar i nästa förhållande.

En relation är aldrig mer än vad man gör den till. Om den kommer till den gränsen att den tar mer än vad den ger så kanske det är dags att tänka om. Är det ett problem som ligger hos dig själv, din egen självkänsla eller förmåga att lita på någon? eller handlar det om att förhållandet bara inte funkar längre? Det är inte bara vänner i ens närhet man måste peta ibland, utan även avsluta förhållanden som inte ger än tillräckligt tillbaka.

Bara för att det är bekvämt, att man inte vill vara ensam eller att man har gemensamma vänner och familjerna är tighta så kan man inte alltid vara kvar. Du kan aldrig leva i ett förhållande för någon annans skull. Det är ditt liv som du själv bestämmer över och när det kommer till relationer ska man sätta sig själv i första hand! (om man inte har barn förstås, då blir det en helt annan fråga). Våga vara stark och tro på dig själv i tuffa tider och se vilken väg som kommer göra dig mest lycklig i livet!

Vinnarpallen

Något som jag lärt mig bättre med åren är att veta när man ska dra sig ur. Det cirkulerar massvis med citat, bilder och texter med budskap om att man inte ska ta någon skit, att man bara ska omringa sig med människor som ger en positiv energi osv. Men hur lätt är det egentligen att bara klippa bandet med någon som står i ens närhet? Ofta så är det lite som med ett gammalt plagg som ligger i garderoben och man sparar det med resonemanget att man kanske kommer använda det i framtiden (även fast det inte använts på över ett år). På samma sätt kan jag tycka att gamla vänner gärna får frikort och åker med gratis fast det kanske inte är det man behöver. Men man använder argumentet att man känt de så länge att det självklart har en plats i innersta cirkeln.

Ibland växer man ifrån varandra, det blir förändrade förutsättningar eller så vill man helt enkelt olika saker. Så fort tecken indikerar på att relationen kräver mer jobb och daltande än vad den faktiskt ger en ska man börja fundera på om det är värt det. Meningen med vänner är att de skall stärka en, spegla en och förgylla ens liv på ett eller annat sätt. Det går åt båda hållen och är det endast one way måste man inse vad det är man förlorar i slutändan. Det är din tid och din energi du kastar bort. Det är även dina känslor och ditt tålamod som prövas gång på gång.

Det handlar inte om att jämföra situationer eller vem som ringt/sagt/eller hört av sig mest. Det handlar om att man får ut någonting positivt och givande ur vänskapen. De här abstrakta känslorna som får dig att känna dig bra, uppskattad, respekterad, omtyckt, smart, vacker, stark etc. Inte materiella ting. Självklart tippar det över åt ena hållet mer än det andra många gånger men när det väl byter sida på vågen är det viktigt att den sidan blir lika sedd såväl som den andra.

Jag har inte en enda vän i min närhet som jag bråkar med. Det kan hända att en konflikt kan uppstå (otroligt sällan) men det blir aldrig bråk. Ingen snackar skit om någon annan och vi har så otroligt roligt tillsammans varje gång vi ses eller talas vid. Jag litar till hundra procent på mina vänner och vi vet vart vi har varandra. Det är så jag vill ha det och det har tagit många år och smällar för att komma dit. Men det är också genom den hårda vägen som jag lärt mig att det inte alltid är de äldsta vännerna som är de närmsta. Man behöver inte behålla gamla bekantskaper i sin närvaro om de bringar mer negativitet än positivitet.

En relation handlar om tillit och utbyte. Men i grund och botten så är det du själv som bestämmer vilka du vill omringas av. Du kan inte ändra på de andra men du kan välja vilka du vill släppa in i ditt liv. Glöm inte bort att du är unik och har ett värde som inte är likt någon annans. Du står på vinnarpallen och kan välja vilka som ska vara med i just ditt guldlag!

Vårkänslor!

imageimageIdag fick man riktigt sköna vårkänslor! Hade bara halvdag i skolan så tog en promenad till Kungsholmen med Niklas efteråt och vi köpte sen med oss sushi och satte oss på hans takterass. Helt vindstilla och satt i solen mot husväggen! Det är dagar som dessa som får en att älska livet.

Nu har jag precis träffat min kusin och ska hem för att byta om och bege mig till gymmet. Sen blir det middag med J i stan. En kanondag helt enkelt!

Visa vägen

Det är fler människor än vad vi tror som lägger märke till det vi gör och efterliknar vårt beteende. Gamla som små, det är alla vi individer tillsammans som skapar behoven att vara på ett visst sätt för att tillfredsställa både en själv och andra. I alla typer av sammanhang anpassar vi oss efter varandra och en del av oss tar efter mer än andra.

Det vuxna livet är mycket ansvar men samtidigt mycket frihet. Man kan göra vad man vill utan att det är någon som säger till en att det inte får eller kan göras. Vill du spendera för mycket pengar på krogen är den enda som berörs av det du själv och din plånbok. Vill du äta chips varje dag är det ingen som kommer säga att det inte är lördag. Vill du inte städa på flera veckor eller anlita en städfirma är det ingen som kommer ifrågasätta det. Vi kan bete oss på vilket sätt vi vill och inte bry oss om vad andra tycker eller hur det ”egentligen bör göras”. Vilket även är helt rätt. Det är på ett sätt förmånen med att vara vuxen, du kan bestämma helt och hållet hur du vill att ditt vardagsliv ska se ut och vad som ska göras och inte.

Men det man lätt glömmer bort är att det finns personer i ens omgivning som kanske behöver någon att följa, någon att se upp till och lära sig av. Någon som ger dem ett gott inflytande och som de kan ta rygg på. När jag gick i mellanstadiet kommer jag ihåg att min närmaste förebild var min barnvakt. Föräldrarna var för långt borta i ålder och de som var lite äldre var för nära i ålder och alldeles för omogna än för att kunna vara de rätta personerna att se upp till. Jag vill kunna vara en person som kan ge andra hjälp och stöd om det behövs. Inte bara mina nära utan även utåt sätt.

Självklart har man ett eget liv och ska leva det som man själv vill. Men det krävs inte mycket att i närvaro av personer som är osäkra och inte riktigt hittat sig själva än, att vara en liten pelare de kan luta sig mot. Det handlar inte om att bli som en förälder eller fadder utan mer om att tänka på vad man säger och gör. Det kanske finns mer passande formuleringar eller ämnen att prata om i de sammanhangen än vad man vanligtvis tänker på. För oss som redan blivit trygga med oss själva, vet vart vi står och har en god självkänsla och självinsikt är det så enkelt att utnyttja det på ett bra sätt.

Förebilder är alltid bra att ha, det kan vara vem som helst. Men det hela handlar om att det är någon som man ser upp till och vill sträva emot att bli. Du som förebild måste då vara medveten om att småsaker du inte tänker på eller bryr dig om kan andra ta efter på fullaste allvar. Det kan vara en klasskompis, en arbetskamrat, en familjemedlem, en vän, granne ja vem som helst i din omgivning som du kan vara en vägvisare för med små enkla medel. Visa medmänsklighet och hur rätt och fel skiljer sig ifrån varandra.

IMG_6039

Det lilla extra

image

När man är sugen på något men inte vet vad, tycker jag det passar utmärkt att ta en skiva eller två av torkad mango. Jag ska inte äta middag förens om ett tag och kände mig lite småhungrig. Efter två skivor torkad mango och en halvliter vatten känner jag mig ”mätt” igen (fram till middagen). Dom är rätt sega och söta från fruktsockret så man behöver inte äta många per gång :)