Tankar en vanlig sketen onsdag ❤️

God fm.

Många av er har varit ordentliga och duktiga och jobbat många timmar redan, avundas er för önskar själv jag hade ork och koncentration och huvudet med mig så jag skulle kunna jobba åtminstone några timmar. Har redan nu börjat försöka ställa klockan och om jag har tur komma upp nån timme tidigare om dagarna, typ kl 9. Nu är ju jag så seg på morgonen pga alla mediciner men plågar ändå upp mig , sen brukar min älskling ringa varje morgon så det hjälper mig att vakna till och komma upp på mina ben samt ha ett bättre humör efter att ha hört denna fantastiska människas röst.

Nu är han och jobbar i Arvika under veckorna och jag längtar ju ihjäl mig!!! Lite tröst att få gulliga sms eller bilder och höra hans röst men egentligen saknar jag honom ännu mera då… är glad att han finns i mitt liv för oj vilken kärlek jag känner för honom! Jämte mina söner så har jag aldrig älskat en annan människa så innerligt i hela mitt liv! ❤️
Det känns skönt att jag mitt i allt med min sjukskrivning och det som varit ändå kan känna sådana känslor. Det här med att man måste älska sig själv innan man kan älska nån annan är bullshit! Älska på det vis att man vet sitt värde som person , absolut ! Men jag har nog hela mitt liv varit kritisk och nedvärderande mot mig själv och inte sett nått vackert i mig själv varken som person eller i mitt utseende. På nått vis är jag tack vare mitt kärleksrus till Marcus ändå tillfreds med mig själv nu för tiden och kan acceptera mig för den jag är, just för jag känner att jag duger och är bra som jag är i hans ögon. Den kärlek jag känner från hans sida gör att jag ser saker annorlunda.

Sitter här med en kaffe och läser lokaltidningen. I denna tidningen var min förra kollegas dödsannons med 🙁 . Har tänkt på honom varje dag sen jag fick beskedet. Han blev bara 33 år. Tänker att jag skulle kunnat haft dödsannons med för en tid sen. Idag är jag tacksam att de räddade livet på mig och fick liv i mig igen…. i ett dygn var jag "borta" och minns inte ett skit föränns jag vaknade på hjärtintensiven ett dygn efter mitt självmordsförsök. Fattade först inte vart jag var och hörde alla pipande ljud från allt jag var uppkopplad mot. Önskar de hade kunnat rädda dig med Robin ❤️.

Såhär drygt ett år senare så är jag glad att jag lever, att de tvångsintog mig på psyket för att jag inte skulle skada mig igen samt få rätt vård, att jag finns och kämpar för mina söner, att jag ändå vill vakna varje morgon och försöka så gott just JAG kan att ta mig igenom dagen. Att jag aldrig hade träffat Marcus om jag dött. Aldrig fått känt sån kärlek som är ömsesidig och den lyckan i det!

Idag ska jag bara ta det lungt…. helt slut efter ett par dagars jobb med att klippa gräsmattan, ta ner syrenhäcken som var vildvuxen…. klippte ner hela skiten och började om från noll ;)! Precis som jag fick göra med mitt liv för ett år sen… men trösterikt till ni som också kämpar där ute : det går att gå från total mörker och botten till att ändå leva igen, om än på ett annorlunda vis än innan och lite lägre tempo men de vackra dagarna kommer igen! …. å när du väl nått botten så har du chansen att ta ett hopp från en fast botten och det enda hållet du kan gå åt är då uppåt!

Jag trodde länge (i åratal) att jag nått botten men det var först för ett år sen som jag var där…. men jag lever och andas ändå idag och vill komma tillbaka till ett någorlunda liknande liv som jag hade innan…. då menar jag först och främst jobbmässigt. Att klara av att jobba. De andra delarna gör jag nog gott i att sakta ner tempot på och bara leva i nuet vilket är svårare än man tror. One day at a time.

Kolla här vad jag hittade på vägen ut till postlådan :
En av de saker som gör att jag älskar att leva där jag bor! PS! Man uppskattar annorlunda saker i livet efter att nått botten ! Ds.

Kram till er alla som vågar ta emot ❤️

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.