Små kläder som bär på stor ångest

I veckan hade jag ytterligare en behandlingssession. Jag fick i läxa att ta med mig något som påminde om händelsen och som kunde trigga igång känslorna. För mig var det inte svårt att komma på flera saker som jag idag inte klarar av att se, känna eller höra. Jag bad min man gå ut i förrådet, hämta Siljes första body som hon hade på sjukhuset samt en bodyklänning som hon hade på midsommar, när hon var en vecka gammal.

Söta kläder i storlek 50, det kan jag absolut se. Däremot kan jag även se bortom det. Hur jag kände och hur jag mådde. Min dotter bar dessa kläder under den tid som jag fortfarande höll min fasad uppe, låtsades att allting var okej, samtidigt som jag lika gärna hade kunde beslutat för att ta mitt liv. Dessa kläder har inte jag tittat på sen de stoppades undan för över ett år sedan. Oskar hämtade som sagt upp dem och jag knycklade snabbt ned dem i min väska.

När jag kom in till min terapeut fick jag ta fram kläderna. Inget jag trodde skulle vara ett problem då jag har lätt att se förbi saker som är jobbiga. När jag lade upp kläderna på bordet och hon bad mig förklara när, var och hur de användes, samt min sinnesstämning vid den tidpunkten, var det som att bli överkörd av en ångvält. Jag insåg själv att jag inte tittat på dessa kläder på väldigt länge och de påverkade mig enorm. Jag bröt ihop, skakade och ville nästan kräkas. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att jag skulle reagera så starkt. Jag börjar även inse att min gard sakta börjar brytas ned och jag tvingas ta tag i alla känslor jag så länge tryckt undan.

Det svåraste är att sätta ord på vad man känner. Jag kan säga att jag börjar må dåligt när jag ser kläderna, får en stor ångestklump i magen. Varför? Det är det svåra. En känsla jag kunde identifiera var sorg. Sorg över en tid som jag aldrig kommer få tillbaka. Sorg över att inte kunnat njuta av den där första tiden, sorg över att jag inte kunde ty mig till min dotter. En dotter som jag idag älskar så att mitt hjärta nästan spricker.

Det är jobbigt att riva upp allting, att faktiskt komma åt känslorna. Det är med tunga steg som jag varje gång går till denna behandling men det är faktiskt med lättare steg jag kommer där ifrån.

Där där bitterljuva känslan

Jag är så otroligt glad över att förlossningsskador fått större plats i såväl sociala medier som tidningar och TV. Alldeles nyligen togs ämnet upp i Malou efter tio. Där förlossningsskadade kvinnor berättar om vad de varit med om. Eva Uustal, överläkare i gynekologi och gynekologkirurg Rika Hammarström om varför kvinnor drabbas av förlossningsskador och vad som behöver göras.

Mitt hjärta tog ett extra skutt. Äntligen har allmänheten fått upp ögonen för att det faktiskt finns en problematik inom förlossningsvården och förlossningsskador. Jag har en stor förhoppning att det kommer bli en förändring. Ju fler som träder fram desto större blir pressen på vården. Det behövs mer resurser, utbildningar och främst en ny patienthantering både före och efter förlossning.

Samtidigt känner en del av mig sorg. Förlossningsskada för mig, betyder alla sorters skador. Möjligtvis är jag den enda som resonerar så men en psykisk förlossningsskada ingår även den, i mitt tycke. Dock en skada som inte syns men samtidigt en skada som påverkar ens liv otroligt mycket. Det talas sällan om detta och jag hoppas att det i framtiden också får ta en liten plats i diskussionen. För även när det kommer till psykisk förlossningsskada, exempelvis förlossningsdepression, så finns det väldigt mycket som kan förbättras. Bättre information inför förlossningen, utbildning för personal för att snabbt kunna plocka fast dessa kvinnor och även en eftervård som tar hänsyn till mående såväl hos barnet som hos föräldrarna.

Sedan jag gick ut med min förlossningsskada har jag kommit i kontakt med så många kvinnor som fött sitt barn, åkt hem och sedan levt i ett helvete. Detta i tron att det är normalt. En väninna till mig insåg inte själv hur dåligt hon mådde. Hon kände att något var fel men antog att det var så det skulle kännas. Jag tog helt ärligt fast henne, satte oss ned och frågade hur hon egentligen mådde. Detta för att jag såg så mycket av ”mig” i henne. Jag tror att detta fick henne att inse att allting kanske inte var så bra. Efter det tog hon kontakt med barnmorskan och fick hjälp där.

Psykisk förlossningsskada är också ett problem! Och jag hoppas innerligt att även den delen av förlossninggskada kommer att få en plats i debatten. Problemet är att förlossningsskada kan vara så fylld med skam att personer inte vill prata om det. Min förhoppning är att fler ska våga prata om det och även söka hjälp om det behövs. Tillsammans är vi starka!

En sån där bra dag!

Jag förstår att bloggen lätt kan bli en klagomur men samtidigt måste jag få ventilera någonstans, vilket jag gör bäst med ord. Det är sällan de bra dagarna man skriver om.

Det är dock någonting jag väljer att göra nu.

Jag har sällan riktigt bra dagar men faktiskt så kommer de. Jag vet inte om det finns någon speciell trigger som avgör mina bra och dåliga dagar men jag tror mycket har att göra med energinivån.

Vissa dagar orkar jag bara springa efter min älskade men ack så vilda ettåring. Hemmet ser ut som ett slagfält. Diskbänken är full med grejer, tallrikar med halväten mat. Mat på golvet och precis alla leksaker utspridda på golvet (inklusive detta hemska lego). Jag ser det men orkar inte ta tag i det. Lagom till Oskar kommer hem får han byta av och jag ramlar bildligt ihop i en hög och känner ”jag orkar inte en dag till”..

Som sagt, igår vaknade jag upp och kände mig faktiskt på alerten. En känsla som för mig är väldigt konstig. Vi lekte på morgonen innan hennes tupplur. Jag diskade undan och plockade eftersom. Vi fick sen besök av Petra och hennes dotter Olivia. Petra är en barndomskompis sedan högstadiet. Vi ses kanske inte lika ofta som man kunde önska men det spelar inte så stor roll. Vi tar bara vid där vi slutade sist. Barnen lekte och vi fick möjlighet och prata om ditt och datt.

Efter besöket var energin fortfarande på topp (vilket egentligen förmodligen rör sig om en människas normala ork). Jag röjde upp hemma, diskade igen och började laga middag (?!). Så när Oskar kom hem var det fint hemma och mat i ugnen.

Denna dagen har jag levt på hela dagen idag. Däremot önskar jag att varje dag kunde vara så.

Hälsningar från hon som fått känna på det normala livet.

En otroligt trött och slut mamma några dagar innan.

Oftast mår jag helt okej men ibland går jag sönder.

Jag visste att behandlingen skulle vara tuff men jag var aldrig beredd på denna reaktion.

Jag är kontant nedstämd, får panik och känsla av hopplöshet och ”är det såhär mitt liv ska se ut”. Kraftiga tecken på nedstämdhet. Om detta beror enbart på behandlingen eller en kombination av det och mitt allmäntillstånd är svårt att veta. Jag måste nu träffa läkaren och mest troligt (för tusende gången) korrigera min medicinering.

I behandlingen har jag, som tidigare beskrivit, behövt återgå till mina minnen. Denna session bröt jag ihop totalt men egentligen inte av en sån anledning som man kan tro. Vi pratade lite allmänt om hur min tid efter förlossningen har sett ut, hur jag har mått. När jag tillslut blev så pass mycket bättre att jag åtminstone orkade söka hjälp. När jag i samband med detta fick veta att min läkare med stor enkelhet hade kunnat skicka en remiss till psykiatrin redan dag ett. Istället fick jag kräva detta. Så mycket fortare jag hade fått hjälp om allt detta gjordes direkt. Detta bröt jag ihop över totalt.

Känslan över att mitt ”liv” inte var värt någonting. Om jag skulle ge upp om livet så skulle jag ändå bara bli en pinne i statistiken. Så lite känner jag mig värd som människa när jag tänker tillbaka på det.

Denna del i hela min historia är något jag inte riktigt reflektera speciellt mycket kring. Det var en ilska som bubblade upp inom mig. Inte sorg utan ren och skär ilska. Jag grät, jag var arg och viktigast av allt: jag kände.

Hemma har jag gråtit, sagt att jag inte orkar denna behandling, att jag inte vill gå dit. Tack och lov har jag en peppande och stöttande man som fortsätter pusha mig. Trots att han också år leva med mitt tillstånd.

Varje dag kantas just nu av hopplöshet och känslan av en borttappad livskvalité. Mitt mående är förstås någon jag håller mycket för mig själv. En fasad utåt för att ingen ska veta. En del ser det ändå men att gömma mig bakom fasaden är min överlevnadsstrategi. Dock finns det en person jag aldrig skulle kunna lura. Ringde min mamma här om dagen och pratade om lite ditt och datt. Mitt i samtalet frågar hon ”hur mår du?”. Mitt svar ”åt helvete”. Mamma: ”jag hör det”. Jag förstår inte hur hon gör men jag tror hon har ett sjätte sinne när det kommer till mig

Just nu, just idag, är jag trasigare än på länge.
Just nu, just idag, vet jag inte hur jag ska klara av detta.
Just nu, just idag, känns det som att ingenting kommer att bli bättre.

Min IVO-anmälan. Förslag till beslut

För ungefär 6 månader sedan anmälde jag min förlossning till både IVO (inspektionen för vård och omsorg) och LÖF.

För några veckor sedan fick jag förslag på beslut. Beslutet innebar såklart att IVO ansåg att vården hade agerat helt korrekt. Jag var inte förvånad över beslutet, eftersom jag visste utslaget innan jag ens skickade in anmälan. För mig var anmälan en markering för mig och en början till ett avslut, rent känslomässigt.

Jag lämnade synpunkter på beslutet. Många av sakerna som jag kritiserade är såna saker som aldrig blivit journalförda. En av sakerna, som jag tryckt ganska hårt på, är att min man satt i två timmar i ett lunchrum med sin nyfödda dotter i famnen. Utan att över huvud taget veta om jag var vid liv eller inte. Verksamhetschefens svar på detta var att hon inte kunde ta ställning till detta eftersom det inte fanns journalfört (tror ni jag blev förbannad?)

I mina synpunkter poängterade jag (bland mycket) att det inte ska vara mitt jobb att både föda barn och se till att allt som händer journalförs. Skulle jag, medan jag låg och nästan blödde ihjäl räckt upp handen och sagt ”Jo, förresten, kan ni meddela min man att jag lever?”.

I övrigt poängterade jag även om hysterin kring amningen eftersom det senare visade sig att mina mediciner kunde påverka barnet negativt. Något jag också ansåg och fortfarande anser inte är mitt eget ansvar. Jag hänvisade till flera stycken och paragrafer i Patientlagen där jag ansåg att vården brustit och skickade sedan in mina synpunkter. Trots att jag visste att det inte skulle leda någonstans.

Döm av min förvåning när det idag anlände ett nytt brev från IVO. Beslutet tänkte jag. Icket. I brevet låg ett nytt förslag på beslut. Jag måste poängtera att jag inte är nöjd med beslutet på så sätt att jag anser att vården inte ska behöva se ut såhär. Däremot är jag nöjd att jag fick åtminstone ETT rätt. Det känns som en jättestor seger för mig att jag tack vare mina synpunkter på förslaget faktiskt fick rätt! För att vara IVO så känner jag mig faktiskt glad. Att lilla jag, med mina synpunkter, kunde få dem att tänka om. Jag tackar även mig själv för att jag läste juridik vid sidan om mina studier, så att jag på så sätt kunde fläta in lagarna i mitt svar.

”Inspektionen för vård och omsorg har utrett din anmälan med klagomål på vården. Med anledning av dina synpunkter har IVO ändrat i den del som avser läkemedel och amning. IVO har uträttat ett förlag till beslut 2”.

Jag vet inte om jag kommer skicka in ytterligare synpunkter. Vissa saker tycker jag är missriktade men samtidigt orkar jag inte strida då jag vet att det inte kommer förändra deras syn på själva förlossningen och blödningen. Jag anser att vården brustit på så många sätt men jag är glad att jag åtminstone fått rätt angående någonting i all denna soppa.

 

Ja, sommardepression är något som finns.

Höstdepression är ett välkänd begrepp och något som många känner igen sig i. Sommarens ljusare dagar byts ut mot mörker och kyla.

Jag har själv aldrig lidit av just höstdepression. När året närmar sig vår och sommar har jag under flera år blivit nedstämd och ibland nästan hamnat i en depression. Det är någonting jag aldrig förstått, till jag började i terapi. Sommardepression är faktiskt någonting som finns. Det är inte lika vanligt som höstdepression och heller inte lika studerat. För mig är det ett lugn som kryper in i kroppen när kvällarna börjar vara mörka, kylan kryper på. Jag kan tända ljus, dricka te och mysa under en filt. Så ja, jag är den där personen som lider av sommardepression. Den där personen som inte ser samma glädje i vackert väder, häng på stränder och picknick i parken.

Min sommardepression handlar mycket om alla krav som ställs på en. Det är soligt och varmt – då måste man vara ute. Man måste vara på stranden, äta glass i solen, desperat jaga de där solstrålarna som endast finns en kort stund under året. På sommaren vill jag sällan gå ut, jag vill inte hänga på stranden, och jag KAN INTE njuta av den härliga varma solen. Samtidigt gör det ont att se alla statusuppdateringar på vänner i solglasögon som verkligen nyttjar sommaren till fullo. Inte för att jag avundas, utan för att jag inte kan glädjas åt det som man enligt normen ska glädjas av.

Kravet på att vara ute. ”Har du varit ute idag, det är ju så fint väder”. Jag promenerar hellre i regn och åska. Nej, jag har inte varit ute i det fina vädret. Jag har dragit ned alla markiser och gjort allt för att stänga ute sommaren. Och ja, jag gör ibland såna saker som man ”ska” göra under sommaren. Dock handlar det inte om mig, utan jag gör det för någon annans skull och ibland men bara ibland njuter jag av sommaren. Dock inte i samma utsträckning som jag ”borde”.

Ibland känner man sig som en hemsk mamma. En hemsk mamma för att man inte är ute med barnet varje solig och varm minut. En hemsk mamma för att man inte tar en promenad i det fina vädret. En hemsk mamma för att man hellre sitter inne och bygger lego när det är 25 grader varmt. Och ja, jag är ute på sommaren men det handlar inte om mig då. Jag gör det för min dotters skull, för min familjs skull.

Jag rår inte för det. Jag njuter inte av sommaren som andra gör. Jag njuter däremot av hösten. Sommaren som har varit, har varit tuff. Både gällande mitt psykiska mående sedan förlossningen och min PTSD men även rent allmänt. Vi går mot mörkare tider och jag mår lite bättre. Det är lite lättare att andas.

Känslan när min terapeut berättade detta för mig, att det finns något som heter sommardepression gav mig svaret på den fråga jag aldrig vågat ställa.

 

Första samtalet avklarat

Igår hade jag mitt första riktiga PE-samtal. Det vill säga: första samtalet i min behandling. Samtalet gick ut på att plocka ut en speciell händelse som ger mig flashbacks. Jag fick berätta precis allting. Från hur min omgivning såg ut, i vilken ordning saker och ting hände. Hur jag kände och varför jag kände så. Som vanligt hade jag svårt att nå mina känslor. Stundvis kände jag den där ångesten växa, paniken återkomma men på något omedvetet sätt skjuter jag undan det. Jag kan inte sänka min gard. För det är det allting handlar om.

Jag förstår nu även varför behandlingen är tuff. Känslan av total utmattning efteråt var bedövande. Jag kunde inte tänka, känna eller reflektera. Det var som att all energi var borta och jag sov som ett barn sen. Detta är bara början. Vi har knappt börjat och ibland undrar jag vad jag gett mig in på samtidigt som jag är villig att göra allt för att min livskvalité ska bli bättre.

Vi har pratat mycket om min gard. Jag håller upp den för alla, även min man och mina vänner. Det finns egentligen bara en person i mitt liv, där den garden inte finns. Det är min mamma. Hos min mamma kan jag bryta ihop, gråta, skrika, prata. Släppa ut känslorna, även om det bara handlar om en skitsak. Jag kan absolut bryta ihop tillsammans med min man men jag håller det gärna inne till det inte går längre.

Vi krigar oss genom allt <3 Du och jag!

Jag kommer såväl ihåg första gången jag bröt ihop så att svärmor och min svägerska såg. Vi var hos mina svärföräldrar när lillan var nyfödd. Jag gick omkring i en bubbla. Kämpade med hela min kropp för att verka normal. Tillslut gick det inte mer. Jag gick upp till sovrummet och totalt bröt ihop. Min man kom in, jag grät i hans armar. En sån där hulkande gråt som gör ont i hela kroppen. Jag såg sedan hur min svärmor och svägerska kom in. Jag kunde inte samla mig utan fortsatte bara gråta, samtidigt som jag var rädd för deras reaktion. De hade aldrig sett mig i det skicket. Aldrig sett mig gråta, aldrig sett mig så ynklig. Jag förstår inte varför jag var så rädd. De kramade om mig, sa att det kommer bli bättre och jag kunde känna att de verkligen menade det. Även om de förmodligen var lite chockade över situationen.

Det är inte omgivningen det är problem med. De är inte att jag inte vill bryta ihop inför mina vänner. Berätta hur jag känner på ett sätt så att känslorna kommer fram. Det är bara det att det inte går. Det har hänt men det är så sällan att jag knappt kan komma ihåg en enda.

 

Prolonged exposure – PE

Jag har ganska precis startat upp en ny behandling, PE-behandling. Kort för Prolonged Exposure.

PE är en traumabehandling mot PTSD. Huvudsyftet med behandlingen är att exponeras för det som är kopplat till den PTSD man lider av. I mitt fall: förlossningen och tiden efter. Behandlingen handlar om att, om och om igen gå igenom sina minnen. Dels för att bearbeta dem in i detalj men även för att lära hjärnan att det ”bara” är ett minne, att man inte är där. Behandlingen är tuff på så sätt att man tvingas öppnas upp för känslorna, exponeras för dem. Under själva behandlingstiden upplever många extremt mycket ångest och sessionerna dränerar en på energi. Det handlar om att om och om igen berätta om traumat, spela in när man berättar om det, lyssna på det för att sedan berätta det igen.

Jag vet inte personligen ännu, hur jag kommer reagera på behandlingen. Mitt största problem som jag har, och som terapeuten kommer behöva hjälpa mig med, är att hitta en kanal in till mina känslor. Som ett omedvetet försvar har jag stängt av känslorna, vilket innebär att jag väldigt öppet kan berätta om det som hänt utan att bryta ihop. Målet med behandlingen är att komma åt känslorna, bryta ihop och bearbeta dem. Om jag inte lyckas komma åt känslorna så kommer behandlingen heller inte ha någon effekt.

Rent krasst är bloggen också en exponeringsbehandling, vilket är väldigt bra. Så till en viss del har jag redan startat behandlingen i samma stund som jag startade bloggen.

Nyblivna mammor som sitter i en pöl av blod och håller sina nyfödda barn

Innan drömde jag aldrig någonting kopplat till min förlossning. Jag var för upptagen med att överleva. Idag har verkligheten kommit ikapp och därmed alla minnen. Jag lider av flashbacks, drömmar och en hemsk kvällsångest.

Jag är höggravid och befinner mig i ett hus som ska vara ett sjukhus men som snarare ser ut som en skola. En stressad läkare kommer in i rummet jag befinner mig. Min förlossning har redan startat med värkar och jag säger i panik till läkaren ”men jag ska ju få kejsarsnitt, jag har ju värkar!”. Mannen mumlar någonting om att jag ska ta det lugnt, att han snart kommer tillbaka. Tiden går, värkarna tilltar och jag inser att jag måste leta upp läkaren. Jag går ut ur rummet och hamnar i en lång skolkorridor. Medan jag går nedför själva gången ser jag att det sitter kvinnor överallt mot väggen. De sitter i en stor pöl med blod, hållandes sina nyfödda barn. Jag vaknar..

Drömmen är hemsk och otroligt bisarr. Jag drömmer även väldigt mycket att jag är gravid, förlossningen startar och jag är helt ensam. Oftast i en ödslig gränd. Jag inser att jag kommer behöva föda barnet nu, utan hjälp och att jag sedan kommer blöda ihjäl. För varje dröm vaknar jag blöt i svett med en maxpuls och extrem rädsla och extrem lättnad när jag inser att det bara var en dröm.

Jag har gjort flertalet test för PTSD och jag uppvisar i princip alla symtom. Min behandling (exponeringsbehandling) ska snart börja. Den kommer vara jobbig men jag kommer göra allt för att en dag slippa allt detta. Även om det kommer innebära att jag mår sämre än någonsin under en tid.

Allt som krävs är en bild..

Jag har egentligen mått helt ok sista tiden. Förmodligen för att tiden bara springer iväg och tid för reflektion och eftertanke är i princip obefintlig. Speciellt med en busunge som precis börjat gå och även hinner överallt.

En vän till mig fick barn här om dagen. Jag blev såklart jätteglad då även jag väntat på beskedet!

Det jag inte förväntade mig var att endast en bild, var det som krävdes för att jag skulle ätas upp av ångest. Jag vill förtydliga att detta inte är något personlig mot min vän, som förmodligen kommer läsa detta. Utan det handlar om mig, min resa, min PTSD.

Igår postade min vän en bild. Som för många och även för mig var en fin bild på den blivande pappan med det lilla knytet i famnen. Motivet var såklart superfint. Det var bakgrunden som fick mig att totalt tappa fattningen. Bilden var tagen i BB:s lunchrum. Ett lunchrum som jag egentligen bara hann befinna mig i vid ett tillfälle då det tog tid innan jag ens kunde sitta upp i sängen.

Bilden är tagen vid samma bord som jag och min man satt. Vi hade Silje i en rullbar säng bredvid. I bakgrunden syns köket. Där vi sprang och hämtade ersättning då lillan inte ville ammas. Det tog inte mer än några sekunder efter att jag såg bilden förrän själva motivet försvann. Allt jag såg var bakgrunden. Ett av rummen där allting började. Ett av rummen som jag idag aldrig skulle klara av att besöka. Ett av rummen som för ett år sedan bar på känslan över att inte vilja ha mitt barn.


(Bild lånad från Google)

Från ingenstans öppnade sig ett avgrundshål och allting kom tillbaka.  Minnena, synerna, lukterna. Jag klarar inte av att se bilden. Känslan är hemsk. En vän åt mig har fått barn, lagt upp en helt vanlig bild som ingen annan människa ser som något konstigt. Förutom jag.

Jag vill krypa ur mitt skinn, dra täcket över huvudet eller ännu bättre, få chansen att radera alla dessa minnen.

Ingen behöver bli orolig över mig. Jag klarar mig igenom detta också och i övrigt så tar jag, som vanligt, en dag i taget. Jag ska även starta en intensiv behandling mot PTSD kommande veckorna. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg.