Tack!

Först och främst: Tack!

Tack till er alla fina där ute som gett mig så fin respons på förra inlägget. Både här i bloggen, facebook och privata meddelanden. Jag visste inte om jag skulle våga posta varken inlägg eller bild men jag är glad att jag gjorde det, även om det kändes på gränsen till alldeles för privat. Vi är många som kämpar med våra självbilder. Oavsett om det gäller vikt, ovanor, hårfärg eller annat. Att omgivningen accepterar en när man själv inte gör det är en frustrerande känsla. Varför inte bara vara nöjd? Vara inte bara sträcka ut armar och säga ”Här är jag och jag är vacker på mitt sätt”. När det gäller min självbild har jag mycket att arbeta med, då inte bara gällande vikten. Vikten är något jag kommer ta tag i. Egentligen inte endast för mitt utseende, utan främst för min hälsa och för min dotter. Det gör ont och är tungt att bära på så mycket extravikt och vardagen blir onödigt jobbig, när den egentligen inte behöver vara det.

Kalaset igår, förövrigt, gick jättebra. Lillan drunknade i fina presenter och jag kände mig alldeles överfylld med glädje och kärlek. Tänk så många fina människor som min dotter har i sitt liv och som jag har äran att ha i mitt liv. Tacksamheten är enorm!

19357526_10155085755307479_467609931_n

Kalas och kroppskomplex

Idag har vi kalas med familjen och imorgon med vänner. Samtidigt maler det hela tiden i mitt huvud: personer som inte sett mig på länge kom typ ”OMG, vad stor hon blivit”. Vilket förvisso är sant. Jag är samma person på insidan som jag alltid varit men utsidan speglar någonting annat. Jag vill inte längre vara med på bild. Oavsett om bilderna tas av andra eller selfies. Jag vill inte röra mig ute bland folk om det inte är nödvändigt. Jag vill inte träffa personer jag inte träffat på länge, just för att de inte ”ska se hur fet jag blivit”.

Samtidigt blir jag arg på mig själv. Varför är jag så rädd för vad andra ska tycka? Jag är alltid snabb med att dra paralleller till min stora kroppshydda. Förmodligen för att ingen annan ska hinna göra det. Typ ”jag är fet och jag vet det”.

Kunde jag klona mig själv skulle jag göra det och ge mig själv en käftsmäll. Herregud, denna fantastiska kropp har burit ett barn i 9 månader! Denna fantastiska kropp har fött ett barn. En smärta som ingen man, eller kvinna som inte fått barn, någonsin kommer komma i närheten av (nej, inte ens en pungspark). Min kropp har blivit så otroligt mörbultad under denna tid. Vem är jag då att klaga över vikten? Det är ju trots allt någonting jag jobbar på. Fysiken har fått stå vid sidan om. Jag har haft för fullt upp med att överleva.

Vi ska ha kalas och jag ska försöka hålla huvudet högt och inte gömma mig. Jag är mycket större än de flesta minns mig men jag är fortfarande jag!

19141840_10155069371387479_1803731872_n

En bild jag förmodligen aldrig någonsin skulle lägga upp. Endast för att jag känner mig tjock. Samtidigt ser jag den starka vänskapen i denna bild, vilket i sig gör den helt underbart vacker!

1 år sedan helvetet började..

Det var ett tag sedan jag skrev. Livet rusar bara vidare och jag försöker desperat hinna ifatt. Det har varit några jobbiga dagar. Dottern har fyllt 1 år, igår. Jag är så lycklig som har henne och jag får nästan panik när jag känner hur fort tiden går. Samtidigt är det nu ett år sedan den där dramatiska förlossningen. Vid denna tid för exakt ett år sedan var jag sängliggandes med blodtransfusioner och en oförmåga att bry mig om mitt barn.

Känslorna kommer tillbaka och det är som att springa in i en vägg. Jag gläds med min dotter men kan inte rå på känslorna som sköljer över mig. Jag försöker att inte tänka på det men så fort jag blundar kommer bilderna, lukterna och känslorna tillbaka. För mig har sömn aldrig varit ett problem men igår kunde jag inte sova. Allt bara gick på repeat.

Vi har förberett hennes födelsedag och jag har inte ägnat förlossningen en tanke. Därför blev det en sådan chock när allting kom tillbaka. Hur jag satt på bron i Muskus. Rökte cigarett efter cigarett medan min älskade svärmor tog hand om min skrikande dotter. Hur jag inte klarade av hennes gråt utan bara kunde hålla i henne när hon sov. Man ska inte ha skuldkänslor för saker man inte rår för. Trots det har jag skuldkänslor. Det är ett år sedan helvetet började…

Antar att detta är någon form av bearbetning och det är bara acceptera det. Jag har kommit så otroligt långt sedan förra året. Förra året trodde jag att livet alltid skulle vara, som jag då kände. Att livet nu var förstört. Idag, ett år senare, förstår jag vad folk menar när de säger att livet börjar när man skaffar barn. Idag kan jag helhjärtat hålla med.

Imorgon och söndag ska vi ha kalas för lillan. Vi fixar och donar här hemma, vilket känns skönt. Det för tankarna på något annat.

Älskade underbara dotter. Du har blivit så stor. Det känns som att det var igår jag höll i 3400g bebis. Vad hände?

13406917_10210259463070869_1238472855973932551_n

Umeå

Bloggen har hamnat lite åt sidan igår. Så kan det vara i livet som mamma.

Igår lämnade vi lillan till sin farmor och farfar då vi idag åker till Umeå över dagen. Min man ska tävla i shootfighting tillsammans med många andra klubbkompisar. Självklart är jag med och hejar!

Folket börjar snart rulla in i lägenheten för en kaffe och sedan åker vi.

15590368_10212071000158164_6161290181097590984_n

Terapi

Idag har jag tid hos terapeuten. Vi ska nu börja gräva i det som hände: förlossningen. Uppriktigt sagt är jag nervös. Nervös för att börja gräva i det, på ett djupare plan. Vad kommer att hända? Kommer jag klara av det? Kommer det bli värre? Jag har ingen aning. Tack och lov har jag en fantastisk terapeut med skinn på näsan. Hon är ärligheten själv, även om jag ibland inte vill höra sanningen. Jag litar på henne fullt ut!

Nervositeten går dock inte undgå. Det är nu terapin börjar på riktigt!

DSC_0010

Andra dagen i rad

…som jag orkat fara iväg.

De som känner mig vet hur stort det är. Från att varit isolerad så länge, inte vågat lämna lägenheten har jag nu i två dagar tagit ungen på armen och åkt iväg för att umgås. Under så lång tid har jag inte orkat någonting. Har jag ett läkarbesök en dag så är det det enda jag orkar. Det handlar inte om fysisk trötthet utan om det psykiska. Idag känner jag mig helt enkelt stolt över mig själv. Jag vet att jag imorgon kan vara dödstrött och knappt orka ta hand om min dotter men då är det så! Idag har varit bra, morgondagen får vänta.

Jag och min vän Tina tog en promenad till Moa, en arbetskollega som nyligen fått barn. Självklart hade jag med mig lite hemsytt till det lilla knytet och såklart även till storebror. Det var så mysigt att bara träffas, låta barnen leka och surra oss mammor emellan.

18839332_10154744323603517_8676329402054937124_nGlömde såklart fota presenterna så jag har tjuvlånat denna bild som Moa tagit.

Det mörka rummet

Många gånger får jag frågan hur jag kan vara så öppen om det jag varit med om. Berätta min historia. Jag har berättat historian för mina närmaste. En del av dem har börjat gråta för min skull. Varför gråter inte jag?

Under min terapi har min terapeut upptäckt att jag är bra på att prata. Jag intellektualiserar. Dvs jag pratar om problemet, precis som det är men jag känner inget. Jag talar om det som hände mig, i tredje person, som att jag berättar någon annans hemska historia. Någonstans långt inom mig finns ett rum, där alla mina känslor finns. Vår uppgift genom terapin blir att hitta nyckeln. Jag kan inte medvetet komma åt mina känslor och jag vet att det kommer göra fruktansvärt ont den dagen jag kommer åt dem. Det är lite fascinerande hur kroppen fungerar. Hur den kan stänga av känslor som är för svåra för medvetandet att hantera. Känslorna ligger bortom vad jag kan nå.

Jag kan komma ihåg känslorna till viss del men jag har så oerhört mycket obearbetat. Jag är rädd. Otroligt rädd för den dagen vi hittar nyckeln. Nyckeln till det där mörka rummet inom mig.

18815928_10155029631792479_1097387272_n

In my daughter’s eyes, I am a hero, I am strong and wise,
And I know no fear, But the truth is plain to see, She was sent to rescue me,
I see who I want to be,In my daughter’s eyes

Det som ger mig energi

Gårdagen tog hårt. Jag kan säga att jag inte glömde medicinen idag. Nu är jag tillbaka på banan och bestämde mig för att hälsa på min vän Maria och hennes son Vincent. Att umgås med mina vänner är det som ger mig energi. Jag är så glad att jag börjar kunna ta mig ut och hälsa på folk, något som min ångest hindrat mig från sedan lillan kom. Sakta men säkert börjar livet återvända

18788605_10155029649977479_1978191749_n

Det behövs inte mer än att glömma medicinen

..för att hela dagen ska kollapsa.

Mot eftermiddagen började jag må så sjukt dåligt. Ångesten kröp på och jag kände mig förlamad. Stirrade bara på min dotter som satt och gnällde på golvet. Visste inte hur jag skulle hantera situationen. Sen kom jag på det, jag hade glömt ta både morgon och lunchmedicin. Att medicinen är så viktig har jag inte förstått förrän idag. Plötsligt drogs jag någon månad tillbaka i tiden där ångesten dagligen kröp omkring i min kropp. Har inte haft exakt den känslan på länge, annat än under korta stunder. Jag tog snabbt medicinen och fick även ta vid-behovs medicin för att dämpa ångesten. Jag är nu tillbaka på banan men känslan är fortfarande hemsk. Jag fick även inse att jag fortfarande är i stort behov av mina mediciner, trots att jag haft en plan på att minska ned på några av dem. Frågan är om jag verkligen är redo?

Jag var så nära att ringa svärmor och be henne komma. Tack och lov behövdes det inte utan jag red ut stormen till mannen kom hem. Min fantastiska man!

Den här bilden sammanställer ganska bra den känsla jag haft idag. Hoppas jag aldrig mer glömmer att ta bägge medicinerna igen.

af5e66a7e130da36a7985e35f184dbc3

Morsdag

Idag har jag fått fira min alldeles första morsdag. Det har varit helt underbart och det känns konstigt att jag faktiskt är mamma. Jag blir kallad mamma dagligen men det är ändå overkligt på något sätt. Genom hela livet med dig, Silje!

Grattis till alla andra mammor där ute! Hoppas ni haft en fantastisk dag. Själv har vår lilla familj varit hos lillans mormor och firat henne. Bästa mormorn i hela världen tycker vi <3

En tavla fick hon i present på alla sina barnbarn.

DSC_1180