En vardag

Första halvnormala dagen på väldigt länge! Barnen börjar inte skolan förrän på onsdag så jag passade på att åka till jobbet innan skolan och Mejas alla undersökningar drar igång.

Så skönt att åka till jobbet, så skönt att jag ens har ett att åka till, att mina chefer och kollegor är fantastiska och förstående och att jag för en stund kunde släppa mammarollen.

Imorrn fortsätter utredningarna med urinsamling och på onsdag magnetröntgen. Sedan är det Mibg-scint nästa vecka. Osv. Flera läkarbesök och undersökningar kommande veckor.

Vågar nästan inte ens viska detta, men idag var nog den första riktigt pigga dagen helt utan feber på 3,5 månader. Får säkert bita mig i tungan imorrn, men tänk om det bara fick vända nu! (Hoppet, ni vet, det sista som överger en!)

Sin mors dotter är hon iaf, planeringslista deluxe! 😉 Duktig tjej ville tjäna lite extrapengar till ett dataspel. Och dessa saker har hon inte orkat överhuvudtaget tidigare!

Nu på kvällen har jag dock grinat till Cancergalan och alla som förlorat någon. Framförallt ett barn. Tänker på er!

En tyckte om “1”

  1. Tobias

    Du beskriver det så bra att hoppet är det sista som överger en, den där känslan när man håller andan och vill hoppas att det ska hålla i sig men man vågar inte fullt ut glädjas åt det. Vi håller tummarna för eran kämpe. Hoppas febern har gått ner nu.

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.