Mejas skolgång.

Idag hade vi ett väldigt bra och givande möte för Mejas skolgång och framtiden i skolan. Så glad att de tar tag och funderar på lösningar redan innan det blir panik med att nå målen. 

Hon har ju hög frånvaro (ca 50%) men når än så länge målen vilket är jätteskönt! Dock närmar sig trean med ännu högre krav och missar hon då lika mycket kan det bli knas.

Så idag satt vi med hennes lärare, en specialpedagog och rektor för att bolla lite konstruktiva lösningar. Och vi har lite idéer som vi ska försöka göra verklighet av så att hon orkar vara mer i skolan. Nu hoppas vi att Meja håller med och förstår vikten av det utan att känna sig misstrodd eller förbisedd. Och så hoppas vi allra mest att det blir bättre och bättre med tiden. 

Det känns bra att de förstår läget och hänger med på tåget. Eller som idag, körde tåget. 😉 Väldigt tacksam! ❤

Kraschlandning.

Resan var ju som ni förstår helt fantastisk och så välbehövlig! Den var vi helt klart värda och tack vare lite pengar från patientskadeförsäkringen genomförbar. (Min mage som sabbades vid en op). 

Men ni vet säkert oxå den när man kommer hem till vardagen igen och fullständigt kraschlandar in i den. Tvätthögarna, dammtussarna, middagsbestyren. Jobbet som fint väntar på en att komma tillbaka, mailen som hopas och högen som växer. Jag som älskar att vara tillbaka i arbetslivet har väldigt svårt att inse mina begränsningar och jobbar nästan hela dagar för att komma ikapp. (Har halvtid på förmiddagar egentligen ;)). 

Pratade med Nicke om hur vi ska lösa vardagen och han fick snällt påminna mig om att jag har en halvtidstjänst och inte 75%! Att jag faktiskt redan innan hade jobbat in de lediga dagar jag plockade ut för resan! Att jag inte bör jobba över när jag kanske inte riktigt orkar med det.. (yrsel, hjärtklappning och hjärnstopp). Och det är inte bara jobbet utan hemmets bestyr, läxläsning, hundpromenader, läkarbesök med flera av barnen, möte i skolan om Mejas skolgång, dietistbesök med Emmi osv. Alla dessa inbokade grejer hela tiden! 

Kan vi inte bara skylla på jetlag en stund, åtminstone till efter helgen! 😉

Det är i alla fall skönt med ljusa morgnar och eftermiddagar! Vårsolen! Man får andas djupt och varva ner lite tror jag! Lukta lite på blommorna. ❤

Sista dagen! Upp & ner! 

I Burj Khalifa, 124 våningar upp. 🙂

Strand-och poolhäng för att verkligen suga ut de sista solstrålarna! 

På kvällen åkte vi till mysiga Madinat Jumeirah, käkade libanesiskt och rökte shisha. Perfekt avslut på en helt underbar resa!

Jag älskar dig Nicke, min älskade man och bästa vän! Vi har lika roligt än, precis som vi hade på vår första resa tillsammans för ganska exakt 17 år sen (till Gran Canaria)! ❤ helt fantastiskt! 

Rooftop bar på Level 43! 

Efter en dag på stranden fick det bli lite fördrink(ar) på en nice takterrass när solen gick ner! Också sååå värt det! ❤

Sen tog vi tag i shoppandet (fönster-dito), tog en god burgare med 25 pers i köket och kollade in den fantastiska fontän-showen! 

I ❤ DUBAI

Tankar om barndomens strandhäng

Ligger på stranden och tänker tillbaka på min egen barndom. Man ser familjer under parasoll här och var och man har inte sina egna barn med sig så det finns tid för eftertanke.

Jag ser mina blå flip-flops på den finkorniga sandstranden i Bulgarien , min badring med tryckt jeanstyg på och våra bubbliga badmössor bakom mina stängda ögonlock. Mackor med bulgarisk korv och varma-koppen soppor till lunch. Långa paprikor fyllda med fårost och vattenmelon. En timmes påtvingad vila efter lunch ;). Man kunde ju få kramp annars, haha!

Massor av badande! Främst med pappa, mamma tog ”kärringdopp” vid strandkanten, precis som jag själv gör nu. 🙂 Magnetiska sex-spel-i-ett, som vi fortfarande har kvar och använder på semestrar! 🙂

Kasta sten för att slå omkull tändstickor i sanden, tre i rad med snäckor och allt skattletande efter stotinki (bulgariska mynt) i sanden. 

Träffar med nya vänner och bekantskaper. Min skrynkliga mormor och hennes mjuka gosiga (stora) syster. 

Döda slemmiga maneter vi la på vår soldyrkande mor (stackars mamma) och sjögräs vi kastade på varann. 

Underbara minnen och en härlig tid! ❤

Middagskryssning på Dubai creek

På Bateaux Dubai, en lyxigare variant av träfartygen med buffé ombord. Här var det snittar med välkomstdrink och sedan trerätters. Så fantastiskt god mat och så vackert upplägg att vi nu i våra bästa år bestämt oss för att bli lite mer gourmandlika än tonårs-snabbmats-häng-lika. 😉 Det var så värt det! 

Önskar jag tog kort på menyn oxå…


Kvällen avslutades med FaceTime med kidsen! ❤ världens finaste! Tänk att man kan sakna några efter så kort tid ifrån varandra!

Dubai – en ny stad mot för fem år sen! ;)

Sjukt vad det förändras snabbt här! Coolt och lite skrämmande….

Men otroligt skönt väder och en stad som har allt! 🙂

Idag gjorde vi Dubai Marina och kollade in dyra båtar och sen strosade vi på The walk JBR, solade på stranden och sen hela vägen till soukerna i Al Ras. Ikväll blir det middagskrysdning i Dubai creek i en douw (träfartyg)! ❤

Vi har det jävligt bra kan man lugnt säga! ❤

Tid för återhämtning och saknad

För mig och Nicke. Vi firade 10-årig bröllopsdag i höstas och tänkte åka på en weekend. Den blir av nu. 

Bästa farmor passar barnen. 

Och vi får välbehövlig egentid och chans att vårda vår relation lite extra lyxigt! Få sakna barnen. Och tvärtom.

Men det är inte lätt att lämna. Vare sig barnen, kontrollen eller ansvaret. Speciellt inte Meja. Jag vet att det kommer gå bra men det är svårt att låta bli att oroa sig.

Ibland måste man släppa kontrollen för att överleva. Så är det bara. Och så länge vi har ynnesten att ha perfekta barnvakter vore det ju synd att inte passa på. Vi behöver det. Jag behöver det. 

Även om det är tungt innan man kommit iväg. ❤

Behöver nog professionell hjälp

Kan inte lita på Meja eller mig själv längre… om jag påverkar henne negativt med min oro. Om jag framkallar mer smärta och mer hängighet istället för att pigga upp henne.

Ge mig någon psykolog som kan omvandla oss till två klumpar med positiv, frisk energi! 

För jag klarar det inte. Har hela morgonen försökt pusha, hittat på olika lösningar för att gå till skolan, att jag följer med, ge alvedon, att jag kan hämta henne när dom helst. Det slutade med att hon aldrig mer kommer säga när hon mår dåligt eller har ont eftersom jag ändå inte lyssnar! 🙁

Vad fan gör jag??? Hon är den enda som känner sin kropp! Ska jag tvinga henne till skolan, bära henne dit och dumpa henne i bänken? Säga att hon bara inbillar sig?

Varför mår hon då bra vissa dagar? Är pigg och dansar omkring? Vad skiljer sig dessa dagar åt? Min inställning och påverkan? På natten när hon ligger och sover då eller?

Men vi behöver ändå professionell hjälp! Var går gränsen till att positivt pusha och att ge någon dåligt samvete för att den är sjuk utan att förstå varför?

Någon måste guida mig och någon måste hjälpa Meja förstå varför hon mår dåligt och att det inte är farligt. 

Det är hennes tuffa behandling 

Allt läkarna har att säga! Det är alltid pga den tuffaste behandling någon med cancer kan få. Hennes mående spelade ingen roll idag heller… endokrinspecialisten hade inte ens läst hennes journal! Jag fick dra ALLT från början. Hennes behandling hennes symtom, rubbet. Och allt som kom ut var det är nog efter behandlingen. Tarmarnas fel. Tillbaka till Gastro och bara låta tiden gå…

Fast han beställde massor av prover till imorrn ändå.

Vi ska vara glada att det inte är binjurebarksvikt sa han, för om det är efter behandlingen kan det kanske bli bättre med tiden. (Hade det varit kortisolbrist borde hon varit brunare och kräkts på mognar).

Det har gått 2,5 år efter behandlingens slut och hon orkar ff inte mer än 50% i skolan. Hon frågar varför hon alltid behöver må så dåligt? Varför hon är hängig och hur länge hon ska vara det? 

Svårt att svara när inte ens läkarna kan, när de ser sina diagnoser svart på vitt och låter ett barn må dåligt. 

Han antydde idag att jag (vi) kanske påverkar henne negativt med vår oro, att hon blir ”sämre” då, och så kanske det kan vara. Men jag pushar henne mer än vad jag tror andra skulle göra, kan inte köra över hennes egen kropp och känsla. Hon VILL verkligen till skola, dans mm men hon orkar inte, hon mår dåligt och har ont. Kanske förstärks hennes känsla när man oroligt undrar var det gör ont, men hon har även en enorm viljekraft som jag inte tror ger vika bara för att man visar oro…?

Sportlovet var ok, jag klarade av att jobba min första hela vecka!!! Tjoho! Syskonen och farmor passade Meja och hon var rätt pigg hela veckan tills idag. Skönt ändå att läkarna ser henne hängig… Och som en kompis sa, inte konstigt hon är pigg på lov, sovmornar och rätt lugnt tempo, inte massa ”skolstress”…

Tillbaka till läget; Acceptans. Lär dig acceptera nuet. Det är så här det ser ut just nu. Hängighet och smärtor 50%. Arbete 50 %. Se tiden an 100%. Och fortsätta hoppas 100%.