42287f16ac09ab92fef8eaccc7f5c47b

Varje gång du öppnar dina ögon på morgonen ställs du inför ett val. Du kan välja att vara en bra människa och du kan välja att vara en dålig människa. Det är enkelt.

Jag tror på karma. Det betyder ”handling” på sanskrit och syftar på en lag om orsak och verkan, en av de viktigaste byggstenarna i vår tillvaro. Som alla andra lagar funkar även denna lag oavsett om du tror på den eller inte.  Vissa verkar dock helt ha missat poängen och lever i sin egen bubbla full med lögner, svek och massa annat skit. Det är så patetiskt att vissa tror att de kan komma undan med vad som helst och tänker inte på att deras ”tur” faktiskt kan vända när de minst anar det och slå tillbaka mot dem, precis som en bumerang. Det är så patetiskt att jag inte kan låta bli att skratta när jag tänker på alla de ynka själar därute som tror att de är någonting när de i själva verket bara är ett tomt skal med fin fasad… Hahah…

Somliga njuter av att orsaka smärta och förstöra för andra, några tror att världen snurrar runt dem och än är den siste idioten inte född.

Nej, jag kommer inte att hämnas för jag vet bättre än så. Jag kommer bara luta mig tillbaka med ett leende och kolla på hur du långsamt faller ner i gropen du själv grävt i så många år. Och nej, räkna inte med min hjälp att ta dig upp.

Hoppas du sover gott inatt.

Over and out.

Kramar

//Inna

 

Fortsätt läsa

 he-who-laughs-last-laughs-best-quote-1

Ni vet, känslan när man är så chockad, arg, förnedrad och förkrossad, att det enda man kan göra är att luta sig tillbaka och brista ut i skratt. Oslagbart!

När man blivit knockad av sanningen så hårt att man fortfarande ligger där, ser stjärnor och försöker hämta andan. Så där ja. Andas in… Andas ut… Andas in… Andas ut… Fortsätt… Du kan! En gång till..! Du klarar det..!! Fortsätt, bara fortsätt. Ett andetag i taget så är du snart tillbaka, starkare än du någonsin varit! För tro mig, varje prövning vi ställs inför gör oss bara starkare. Snart är vi oövervinnerliga. Vi klarar detta, du och jag. Tillsammans är vi starka. Du och jag mot hela världen, ok? Du är värd så mycket mer! Ge bara inte upp!

Har du någonsin funderat på en sak? Att sanningen alltid hittar sin väg, hur hårt du än försöker hålla i dina lögner och tror att du kan gömma dig bakom en falsk fasad i all oändlighet? Sanningen kommer alltid fram. Sanningen är ljuset som sprider sig och du har inte makten att stoppa den. Ljuset vinner alltid över mörkret och kärleken vinner alltid över hatet. Alltid. Det finns inga undantag. Tänk på det nästa gång.

Du… Jag lider med dig. Jag kommer hålla din hand när det känns som värst. Du kan alltid räkna med mig och vi kommer bara komma varandra närmare tack vare alla motgångar. Jag kommer vara ditt stöd och jag finns alltid här för dig, jag lovar. Du vet vem du är. <3

Med handen på hjärtat, hur många sömnlösa nätter har du spenderat, tänkandes på allt ont och lidande du orsakat?! Inga alls? Nehe, tänkte väl det. Ty jag kan läsa dig som en öppen bok. Underskatta inte min förmåga att se bortom den vackra fasaden som du så skickligt byggt upp av lögner, svek och brustna hjärtan. Jag må ha varit blind, men mirakel händer varje dag och även den blinde kan plötsligt börja se igen.

Glöm nu allt jag sagt om att jag alltid kommer stå på din sida och finnas där för dig. Ty du finns inte längre för mig. Du är ingenting. Du är luft och jag kommer behandla dig därefter.

När jag väl älskar någon så älskar jag som att det inte fanns en morgondag. Men tänk inte ens tanken på att svika mig. För vet du vad som händer då? Jag kommer radera dig ur mitt liv en gång för alla! Jaså, du ville testa mina gränser? Du trodde att jag var naiv?! Hahaha, skenet bedrar ibland min vän. Sånt är livet. Hoppas du är nöjd med det du åstadkommit och att du kan sova lugnt på nätterna… Jaså?! Inte? Varför inte då..? Jaha, det är ditt samvete som spelar dig ett spratt?.. Eller vänta lite nu… Jag har ju helt glömt bort att du inte har nåt… Hahahaha…

Vet du vad min vän? Vill du ha ett tips? Gå och hitta dig något annat att leka med än människors öden, hjärtan och känslor. Alla vi kommer vinna på det. Även du.

Och du… En sista sak innan jag trycker på ”erase”- knappen: skrattar bäst som skrattar sist.

Over and out.

Ta hand om er därute!

Kramar

//Inna

Fortsätt läsa

I en annan tid, i ett annat liv…

564223

När man känt så mycket under en period att man inte längre vet vad man känner… Bara tomhet. Det är bara tomhet kvar. Och inte visste jag förrän nu att tomheten kunde göra så ont. Eftersom den består egentligen av mer än bara tomhet. Besvikelse, sorg, uppgivenhet, otillräcklighet?! För otillräcklig är exakt hur man känner sig när man verkligen försökt ge det bästa av sig själv till någon men när det inte räckte.

Just nu känner jag mig allt annat än stark. Nära att ge upp allt jag någonsin trott på. Aldrig behövt din värme och dina kramar så mycket som jag behöver dem nu. För dina kramar är inga vanliga kramar.

De säger att en dag kommer någon krama dig så hårt att alla dina vilsna bitar faller på plats. Du är den enda som får alla mina bitar falla på plats. Men du är också den som får mig att falla sönder ännu mer.

Jag är arg på hela världen. På dig. På mig själv. Förbannad. Jag hatar att backa. Backa finns inte i min värld. Eller vänta lite nu – det fanns inte i min värld förrän du tvingade mig. Och varje liten del av min kropp hatar det. Men jag har inget val.

Det sägs att om någon inte kan finnas där för dig när du mår som sämst så förtjänar de inte att vara med dig när du mår som bäst. Kanske ligger det en hel del sanning i detta.

Jag vill tillbaka till tiden då man gick på moln och kände sig odödlig. Till tiden då det pirrade i magen och allting var lycka.

Klockan är över midnatt och regnet faller ner utanför mitt fönster. Stilla och sorgset. Ingen kommer någonsin få veta hur många tårar fallit nerför mina kinder i mörkrets skugga.

I en annan tid, i en annan värld, kommer det kanske vara du och jag. I en annan dröm, i en annan verklighet, kommer jag kanske inte längre behöva sakna känslan av ditt huvud tungt vilande mot mitt bröst. I en annan tid…

Over and out.

Kramar

//Inna

 

Fortsätt läsa

 

1014

Kvällarna är värst. Alla dessa oändliga ensamma kvällar som vi hade kunnat spendera i varandras famn, skrattandes åt konstiga skämt som bara vi förstår, men du har valt att inte ha det så. Och jag har inget att säga till om saken.

Nu ligger vi hemma i varsin säng. Jag – med ekande tomhet i bröstet och flashbacks från alla stunder vi hade ihop. Du – kanske med någon annan i din famn, någon du ger samma kärlek, värme och ömhet du gav mig en gång i tiden. Det fysiska avståndet mellan oss är cirka bara två kilometer, men avståndet mellan våra hjärtan är flera ljusår.

Det verkar vara så lustigt, att när två hjärtan dras till varandra så övervinner de allt från distansförhållanden till svek och lögner. De hittar alltid tillbaka till varandra. Men är kärleken obesvarad så spelar det ingen roll om man bor i samma stad, har alla förutsättningar för att vara ihop eller trivs i varandras sällskap.

Snart kommer jag att somna. Falla handlöst ner mot drömmarnas värld. Kanske ses vi där och för en stund kommer alla drömmar jag någonsin haft de gångerna jag tittat på dig bli verklighet. För en sekund kommer min blick dröja i dina ögon och spegla en framtid som aldrig kommer bli vår.

Tänk om vi hade förmågan att kliva in i våra drömmar och byta plats på drömmar och verklighet. Då hade jag vaknat upp till ditt leende varje morgon, efter att ha hållit om dig hela natten lyssnandes på dina andetag.

Om jag, om bara för en dag, kunde få dig att se dig själv med mina ögon! Om jag bara kunde… Då hade du förstått.

Over and out

Kramar

/Inna

 

 

 

 

Fortsätt läsa

 

18386961_10154456393041080_109031472_n

Jag minns att du en gång sa att du inte tror på kärleken. Hade önskat jag kunde bevisa motsatsen, för jag – jag tror på kärleken. Eller trodde. Fram tills nu. Men du gav mig aldrig chansen. För kärleken kan överleva även i de svåraste situationerna, men på ett villkor – att den kommer från båda.

Jag drömde om dig inatt med. Som alla andra nätter. Det var verkligt. Du var verklig. Din varma blick och din djupa röst omfamnade mig och lugnade min vilsna själ. Jag har aldrig känt mig mer hemma än i dina armar, lyssnandes på dina hjärtslag.

Är det egentligen så konstigt att man vill ha mer av det som gör en lycklig? För ett litet ögonblick fick du mig att återfå tron på att kärleken faktiskt existerar och på att allting löser sig när tiden är kommen. Men det var också du som tog ifrån mig den.

När alla dessa känslor kommer och jagar en dag som natt, håller en i sitt järngrepp, aldrig lämnar en ifred, inte ens när man försöker fly till drömmarnas värld… Oj vad jag hade önskat att inte känna någonting.

Det är outhärdligt smärtsamt att tvingas gå tillbaka till en friendzone efter att ha varit något mer. Att se den du ser din framtid med stå på andra sidan linjen som du under inga omständigheter får överskrida. En osynlig gräns och en brinnande mur som är för hög för mig att kliva över…

De säger att man aldrig ska förlora hoppet, att hoppet alltid är det som dör sist. Men efter ett tag, när man krigat för att visa och bevisa det man tror på men inte fått nån respons, börjar man undra om det verkligen stämmer.

Det enda jag kan göra nu är att andas igenom en dag i taget. Försöka ignorera den oändliga tomheten som uppstod i samma sekund som du sa att du inte kände likadant… Bara försöka andas när det hugger till i hjärtat så mycket att det nästan gör fysiskt ont. Andas när jag får flashbacks från tiden då man var hög på lycka. Andas…

Var går egentligen den hårfina gränsen mellan att fortsätta kämpa och ge upp? När bör man kasta in handduken och erkänna sin förlust?

Och den viktigaste frågan av alla – hur slutar man älska den som fått en att känna för mycket för att det ska vara möjligt att glömma?..

Over and out.

Kram

/Inna

Fortsätt läsa

Take these broken wings and learn to fly

large

 

Så här är det. Jag har äntligen kommit fram till en sak som jag egentligen vetat länge men inte velat erkänna för mig själv. Jag nöjer mig inte med att vara någons andra, femte eller tionde val. Jag är värd så mycket mer än så, en partner som älskar mig för den jag är och som är beredd att ge lika mycket av sig själv till mig som jag är beredd att ge honom. No excuses.

Det är en sak som nästan har ätit upp mig inifrån och stört mig väldigt mycket. Det handlar om relationen mellan två människor där den ena vill lite mer än den andra. En sån där ojämn relation där det ligger en vattenmelon på ena sidan av vågen och en ärta på den andra.

Det känns rent ut sagt för jävligt att erkänna att man gjort någon som inte ens förtjänar vara ens tionde val till sitt första. Lagt en massa energi på att förändra något som tydligen är skrivet i sten hos den andra parten. Slösat så mycket tid på att förklara hur man känner och öppnat hela sitt hjärta bara för att få det krossat i tusen bitar. But the lesson is learned now.

Jag vet att några kommer hålla med, andra inte. Och det är helt ok, ty alla vi är olika. Jag råkar vara en person som antingen går all in eller inte gör något alls. Allt eller inget. Det finns liksom inga mellanting.

Ibland tar man risker och följer sin magkänsla. Sträcker fram handen med sitt hjärta i och säger ”här, ta det, jag litar på att du kommer ta väl hand om det”. Blundar, släpper in och öppnar sin famn. För att det känns bara så rätt. Faller ner i det bottenlösa djupet och hoppas på att den andre kommer fånga dig. Men ibland har man fel.

Oavsett om du någonsin kommer läsa detta eller inte så vänder jag mig till dig. Mest för min egen skull. Jag kan inte låta dig såra mig mer än du redan gjort. Visserligen helt oavsiktligt, men ändå. Jag tycker fortfarande om dig, det kommer du aldrig kunna ta ifrån mig. Jag hade så gärna velat lära känna dig bättre, men det går ju inte när du byggt upp en hel jävla mur med ursäkter i tron om att du kommer vara safe bakom den resten av livet. Sorry buddy, någon annan kommer kanske köpa det, men det funkar inte i min värld.

Du får gärna återkomma när du växt upp lite och röjt upp i dina prioriteringar. Jag hoppas verkligen att den dagen kommer. Just nu kan jag bara konstatera att du tyvärr inte är tillräckligt mogen för mig. Och ja, jag är väl medveten om att det låter jävligt kaxigt. Men man behöver veta sitt värde. Jag kommer aldrig nöja mig med att stå längst ner på din prioriteringslista när du står först på min.

Vet att du inte menar något illa och din avsikt är inte att vara elak. Och det är ingens fel att det blivit som det blivit. Men jag tänker inte vända ut och in på mig själv för att göra dig nöjd. Jag kommer inte dölja mina känslor bara för att du tycker att jag borde det. Jag kommer alltid säga sanningen rakt ut och säga vad jag tycker. Det gör så ont i mig att behöva säga detta, men det är din förlust och inte min. Du vet att jag hade gett allt och lite till för att få det att funka. Men alla vet att ensidiga relationer aldrig hållit länge… Ja, jag har fallit hårt, men är stark nog att resa mig upp och gå iväg. Ty man vet inte hur stark man är förrän att vara stark är det enda val man har.

Jag stänger inga dörrar, för någonstans innerst inne kommer du alltid ha en plats som är din och bara din. Och jag ångrar inte en sekund spenderad med dig, för något har vi båda lärt oss. Jag går med ryggen rak. Du kan stanna där du är eller följa med. Det är ditt val. Men du ska veta att om du ångrar dig en dag så kan det vara alldeles för sent.

Over and out.

Kramar

//Inna

 

 

Fortsätt läsa

 

18447694_10154453863921080_505234043_n

 

Hej fina vänner, nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen.

Ibland har man så mycket att skriva om att man inte vet var man ska börja och då slutar det med att man inte skriver något alls.

Jag måste bara säga att jag är så oerhört tacksam för alla fina vänner jag har, som stöttar och hjälper, lyssnar och finns där dag som natt. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er. Ni drar mig upp när jag är på väg att falla och ni ska veta att jag alltid finns här för er när ni behöver mig <3

Glad att jag har bloggen med, att skriva av sig är som terapi när man inte är på topp. Att bara lägga fingrarna på tangenterna och låta allt komma ut. Så härlig känsla.

Just nu är jag inte alls på topp. Och jag skriver inte det för att ni ska tycka synd om mig, utan för min egen skull. Har varit djupt nere i en svacka ett tag nu och krigat modigt för att ta mig ur detta. Men ibland, när man varit stark och inte låtit hoppet dö alldeles för länge blir det bara för mycket.

Utan att fördjupa mig för mycket i det personliga säger jag bara att det finns ingen värre smärta än den man känner i hjärtat när man blivit avvisad och sårad av den man älskar. För vissa är det kanske en baggis, man går ut med vännerna, tränar, håller sig sysselsatt, whatever – och så går det över efter ett tag. Det skulle nog de flesta tipsa om. Men är man en känsloperson så känns det rent ut sagt för jävligt. Jag har aldrig varit bra på att hantera den typen av känslor och ärligt talat vet jag inte vart jag ska ta vägen nu, för det gör så ont i hjärtat och själen att man tror man kommer stryka med. Minns ni det jag skrev om att vara lite för glad när man är glad och lite för ledsen när man väl är ledsen?

Vet ni vad det värsta är? Att man inte kan göra ett skit åt saken. Att man, efter att ha försökt precis allt, tillslut känner sig helt hjälplös. Att man hade kunnat göra precis vad som helst för att lösa situationen, men där finns INGET man kan göra. Absolut ingenting. Ty det råkar vara så att man inte kan styra över hur andra känner. Och – nåt som nästan är ännu värre – man kan inte styra över hur man känner själv. Önskar att det hade funnits en hemlig knapp som man kunde stänga av känslor med, få dem att försvinna. Glömma. Gå bak i tiden och börja om igen. Göra om, göra rätt. Men det finns inget man kan göra mer än att gå runt med denna smärta inombords och försöka hålla fasaden utåt så gott det går.

Ni vet, när man gråter inombords och vilken liten grej som helst kan få en att brista ut i tårar. Saker man inte hade brytt sig om annars blir liksom sista droppen, allt från en dum kommentar från en gäst på jobbet till fina ord och en kram från en vän kan få en att tappa det helt.

Helt ärligt, jag hade hellre valt att dras med fysisk smärta än att känna så här. Om det är nån som vill byta därute – säg gärna till 😉

Som sagt, jag vet inte alls hur man gör för att det ska kännas bättre. Vill inte känna så, hatar tomheten som inte går att fylla vad man än gör. Obesvarade känslor är utan tvekan bland det mest smärtsamma man kan vara med om. När man gett någon hela sitt hjärta och lite till, men de väljer att drämma det i golvet, krossa det i tusen små bitar och sen trampa på dem. Ungefär så, fast tusen gånger värre.

Och så utöver allt detta råkar man vara en jävligt envis person som aldrig tappar hoppet och tror innerst inne att en dag kommer allt lösa sig. Hur hopplöst det än ser ut! Dålig kombination, men man är som man är antar jag.

Ni vet, att titta på någon man sett sin framtid med och inse att de kanske aldrig kommer känna likadant, samtidig som man vet att livet är föränderligt och att man aldrig ska säga aldrig. DEN känslan. Var går egentligen gränsen mellan hopp och förtvivlan?..

Ta hand om er därute vänner <3

Kram

/Inna

 

 

 

 

Fortsätt läsa

16945aa791cda2047e89a0f13b54ff45

 

Hej mina vänner!

Hoppas ni mår bra. Själv har jag hamnat i en svacka p g av olika saker och behöver bara skriva av mig. Och jag bryr mig inte om detta är ett ”gnällinlägg”, man kan ju inte låtsas att allt är bra hela tiden…

Att man kan gå från total lycka till total deppighet på bara några månader… jag fattar inte hur det är möjligt 🙁 Ännu mindre förstår jag hur eller vad jag ska göra för att känna mig glad igen. Eller jag vet iofs vad skulle kunna göra mig glad igen, men detta lär ju inte hända så lika bra att lägga ner direkt.

Sitter här och tårarna bränner bakom ögonlocken. Fattar inte att det kan göra så fruktansvärt ont. Och för att vara tydlig så pratar jag inte om fysisk smärta. För bara några månader sedan var allt bara sååååå underbart, vill bara tillbaka till den känslan och känna mig glad igen. Jag vet att man inte ska låta människor och omständigheter dra ner vår energi och göra oss ledsna, men ack så mycket lättare det är sagt än gjort!!

Jag har alltid varit stark och har inte tyckt om att klaga. Men nu vet jag ärligt talat inte vad jag ska göra. Man är alltid så himla bra på att ge andra tips och råd, men så fort det kommer till en själv… Allt jag kan säga just nu är att det gör så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ingenting känns roligt, även saker jag tyckte om innan.

Det tog ett tag att inse att be om hjälp inte är ett tecken på svaghet. Och att gråta är inte ett tecken på att man är hjälplös eller svag, utan helt enkelt ett tecken på att man varit stark alldeles för länge.

Är så tacksam för alla underbara vänner som finns i mitt liv som lyfter mig upp och ger mig stöd. Ni vet vilka ni är <3

Ta hand om er kära vänner, vi hörs snart igen.

Kramar

//Inna

 

 

Fortsätt läsa

Don’t let anything or anyone ever dull your sparkle!


41b71fa8-35d5-4db8-93d4-fe55521e8cba

Hej fina läsare!

Som jag nämnde i mina tidigare inlägg så har jag känt mig väldigt stressad över allt och inget och känt att jag av olika anledningar totalt förlorat balansen i livet. Balans och harmoni är väldigt viktiga förutsättningar för att vi ska må bra och kunna njuta av livets resa. Sedan jag började min praktik på Ica Maxi Flygstadens bageri så har mina dagar börjat väldigt tidigt och slutat väldigt sent. Jag är på praktik mån-fre 06-15, sedan åker jag till gymmet och tränar de dagarna jag hinner och orkar, 2-3 kvällar i veckan jobbar jag på hotellet fram till 23:30, så det blir sena kvällar och tidiga morgnar. Någonstans däremellan försöker jag vara med mina tjejer så mycket det bara går och ta körkort. Lägg till det ständiga kaoset i mina tankar och att jag tänkt sönder och oroat mig för saker (vilket tar väldigt mycket energi), så kan ni ju tänka er hur trött och utmattad jag varit de senaste veckorna.

Man kan inte förändra hur man är i grund och botten, men det går alltid att bli en bättre version av sig själv och försöka göra sitt bästa.

Idag har varit första dagen på länge som jag känt mig någorlunda pigg och glad. Jag la mig tidigt igår och vaknade vid 7-tiden av mig själv, vilket aldrig brukar hända annars, trött som jag varit. Det är en alldeles speciell känsla, att vakna tidigt, utvilad och glad, gå till köket och göra dagens första kopp kaffe för att sedan sätta sig med en bok och njuta av lugnet. Känslan av att (åtminstone för stunden) vara tillfreds med sig själv och livet och njuta av stunden. Att bara vara.

Boken jag läser för tillfället heter Balansboken och den är skriven av Peter Jumrukovski som har skrivit två böcker sedan tidigare. Den innehåller nyttiga tips och råd om hur man hittar tillbaka till balansen och harmonin i livet och om hur viktigt det är att inte bara tänka på sina mål hela tiden, utan även att njuta av resan dit.

Jag har funderat mer och mer på att jag vill skriva min egen bok och berätta om saker jag varit med om och hur jag hanterat livets motgångar. Väl medveten om att jag kanske inte har lika mycket livserfarenhet som många andra, vill jag ändå bidra med mina funderingar, för som jag nämnt tidigare så finns det alltid människor som kommer ha nytta av det. Men jag kommer inte minst ha nytta av det själv och skriva för min egen skull, eftersom skrivandet alltid har varit som en terapi för mig. Jag har bestämt mig för att avsätta nån timme varje dag och bara sätta mig och skriva ner mina tankar. Rutiner har aldrig varit min starka sida, men brinner man för något och vill bli klar med något så kan planering och rutiner göra underverk.

Många gånger, när vi vill ta oss an en utmaning så ger vi upp innan vi ens har börjat. Vi tänker att det finns och alltid kommer finnas de som kan göra samma sak tusen gånger bättre än vi och då är det inte ens värt att försöka. Och det stämmer också, för det kommer alltid finnas någon som är lite bättre på det du gör, men låt inte det stoppa dig. Tro mig, jag har också tänkt i dessa banor många gånger. Ofta är det vi själva som sätter käppar i våra egna hjul. Varför ska jag skriva en bok när det finns så många andra som har skrivit sina böcker och är så mycket bättre? Varför ska jag ens försöka? Det är så lätt att känna sig liten och tro att man inte har kraften att ge något till världen. Men du kan mer än du tror, just du kan kanske bidra med något som kan förändra en annan människas liv till det bättre. Underskatta aldrig din egen power!! Det är inte omöjligt att du längs vägen kommer höra nedlåtande kommentarer från människor som inte tror på dig och på att du kan lyckas, mest ont gör det såklart när det kommer ifrån ens nära och kära som förväntas vara ens stöd. Du kommer få höra att du tagit dig vatten över huvudet och att det aldrig kommer att gå. Vissa kommer säga det för att de inte vill att du ska misslyckas och bli besviken, vissa kommer göra det av ren avundsjuka, för att de inte vill se dig lyckas. Oavsett hur det blir, tro på dig själv och glöm aldrig att helt vanliga människor som du och jag har lyckats åstadkomma stora saker, så varför skulle inte du kunna göra det?

Som jag berättade tidigare så har jag under lång tid inte haft någon passion i livet och inte känt att jag brinner speciellt mycket för något. Häromdagen så satt jag och funderade på om det finns något som gör mig glad och som jag verkligen tycker om att göra. Jag frågade mig själv ”om du fick göra precis vad du ville och visste att du inte kunde misslyckas, vad skulle du göra då?” Då slog det mig att jag alltid älskat att skriva och varit väldigt duktig på det också. Och att kombinera det man älskar att göra med att hjälpa andra är ju helt fantastiskt, håller ni inte med om det? Känslan av att sätta sig med datorn på favoritfiket på morgonen, då det fortfarande är lugnt och skriva ner sina innersta tankar och funderingar, vilket i sin tur kommer ge plats åt nya tankar och funderingar, visst låter det underbart? Så jag har bestämt mig för att göra ett försök och faktiskt genomföra och avsluta det jag tänkt.

Nu ska jag fortsätta njuta av dagen innan det blir dags för jobb.

Ha en fantastisk helg!!

Kramar

//Inna

 

 

 

 

Fortsätt läsa

Ett litet steg är bättre än inget alls

 

 

9battreaninget51

Hej fina läsare!

Hoppas ni haft en fin onsdag.

Min började med körlektion (det gick riktigt bra idag!) och sedan några timmars praktik. Sedan åkte jag till gymmet och det gav mig en insikt som jag kommer att berätta om i kvällens inlägg.

Jag vill dela med mig av något som jag kommit fram till idag. Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag känt mig väldigt stressad och trött de senaste veckorna. Det blev 4 dagars vila från gymmet för min del, dels för att jag haft mycket annat och inte hunnit rent tidsmässigt, dels för att jag hamnat i en svacka och känt mig väldigt utmattad och omotiverad. Idag bestämde jag mig för att ta mig själv i kragen och gå till gymmet. Fortfarande trött, fortfarande otaggad. Det var nästan så jag frågade mig själv ”vad gör jag här idag egentligen?”. Men sedan, efter att ha kört några övningar, började det kännas bättre. Dock skippade jag några övningar ur mitt träningsprogram, för jag kände bara att jag inte ville göra dem just idag. Det var egentligen det som hjälpte mig att inse en sak. Jag skippade några övningar. Det var allt. Men det kändes som att hela världen gick under. Ni undrar säkert varför.

För er som undrar vad poängen är med att jag skriver om detta så vill jag berätta att jag alltid har varit en ”antingen-eller” – människa. Dvs om jag inte kan köra till 150% och ge allt så gör jag hellre ingenting alls. En egenskap som är både på gott och ont. Därför kändes det som ett misslyckat pass när jag inte körde alla övningar enligt programmet och det passet hade jag lika gärna kunnat skippa helt… Eller?

Helt plötsligt slog det mig att man kanske inte alltid behöver köra slut på sig själv. Att vara på gymmet i en halvtimme och göra de övningar man orkar just då är bättre än inget alls. Det är bättre än att bara ge upp, åka hem och tycka synd om sig själv resten av dagen. Det är bättre än att tänka ”jag skiter i det idag med” och få ännu mer ångest över att man inte orkat träna idag heller. Jag tror att den lilla insikten är egentligen väldigt stor, eftersom man kan applicera den på fler områden i livet än bara träning. Det är bättre att ta ett litet steg än inget alls.

Det kommer att komma dagar då din motivation kommer vara nere i botten, av olika anledningar. Det kan hända precis vem som helst inom vad som helst. Men du kan alltid göra ditt bästa istället för att bara strunta i det. Du kan försöka prestera efter dina förutsättningar just den dagen. Även om du kanske inte kommer slå ett personligt rekord, just där och då, så kommer du ändå ta ett steg i rätt riktning, som kommer föra dig närmare ditt mål.

Jag är glad att jag åkte till gymmet idag fast jag inte alls kände för det. Resultatet blev att jag är tillbaka på banan, så mycket gladare, samt att jag kommit fram till en viktig sak som kommer hjälpa mig vidare i andra utmaningar.

Imorgon är det dags för teoriprov och min näst sista körlektion. Cross your fingers kära vänner, nu närmar det sig!! 🙂

Ha en riktigt fin kväll!

Kramar

//Inna

 

 

Fortsätt läsa