MED BOOKBEAT I LURARNA

I samarbete med BookBeat

De senaste veckorna har en stor del av vår tid ägnats till flytten. Vi har gått från drygt 250 kvadratmeter till 96 fördelat på fyra rum och kök. Till detta har vi även två ganska rymliga källarförråd (som tur är). När man bor så pass stort som vi gjort samlar man på sig en himla massa saker och det tar en väldig lång tid att gå igenom, rensa och packa. Vi har sorterat i tre kategorier: Soptipp, Röda Korset, Behåll.

Allt som följer med till lägenheten ska naturligtvis packas upp och alla saker ska hitta till nya förvaringsytor. Det tar en väldig massa tid kan jag lova. Jag har under hela den här processen sprungit runt med mina fina rosa lurar och lyssnat på ljudböcker. BookBeat är den ultimata lösningen för att hålla mig road och glad under rensning, packning och upp-packning!

 

Jag har precis lyssnat färdigt på en bok av Emelie Schepp och kollade därför igenom BookBeats topplista. Där hittade jag ”Det som inte dödar oss”, alltså fjärde boken i millenium-serien! Den här delen har David Lagercrantz skrivit och jag är kanske en av få som inte hunnit lyssna så nu är det minsann hög tid till det. Jag gissar att upp-packning av alla kartonger kommer gå betydligt lättare med något spännande i lurarna. Hoppas att boken är lika bra som de tre föregående.

Har du lyssnat eller kanske läst ”Det som inte dödar oss”?

Skulle du vara intresserad av att testa BookBeat i en månad helt kostnadsfritt och utan bindningstid kan du surfa in HÄR och registrera dig!

MAKE PÅ VIFT

Adam har för tillfället flytt fältet och flyttat ut ur vårt sovrum!

Inte för att jag snarkar eller så utan för att han vill försöka hålla sig frisk. Jag och Selma har lagt beslag på stora sängen då det känns som att vi gärna vill ha henne under uppsikt när hon inte är frisk. Och nu när även jag är krasslig är Adam inte sugen på att komma tillbaka till sovrummet utan sover i soffan på obestämd tid. Inte vidare romantiskt eller relationsbyggande kanske men effektivt för att försöka hålla förkylningen borta.

Med all träning och förberedelser inför kommande tävlingssäsong gör han sitt yttersta för att inte dra på sig en förkylning så vi får se om han lyckas eller om även han trillar dit… och du vet väl hur det är när en man blir riktigt förkyld?! 🙂

KRASSLIGA FAMILJEN

Selma är fortfarande febrig och inte alls pigg men natten har varit aningen bättre. Hon är vaken just nu och lekte några minuter i sitt rum men sedan blev det ryggläge i soffan.

Igår såg det ut såhär i vår soffa och sjuklingen har gett sitt samtycke till att visa bilden ❤️

Själv vaknade jag med huvudvärk på morgonen och den blir värre samtidigt som halsontet kryper på. Oh noooo, jag hoppas verkligen att jag INTE trillar dit jag också. Har inte tid att bli sjuk men å andra sidan, när har man någonsin egentligen tid att bli sjuk?! Ska försöka bota huvudvärken med en tablett följt av en stor kaffekopp. Bara hoppas att det räcker så 🙂

SJUKSTUGA

Det är verkligen inte kul med sjuka barn men ändå tycker jag att det är betydligt ”lättare” nu när Selma är stor och kan berätta om något är galet. När barnen är små och inte kan prata är det heller inte så lätt att veta vad som är fel.

Senaste dygnet har tempen varit hög och efter vissa indikationer började vi misstänka uvi så idag har vi träffat doktor och dessutom lämnat prover. Sänkan var hög och urinprovet dåligt så hon fick antibiotika, febernedsättande och hostdämpande. Dagen har mestadels spenderats i soffan där hon slumrat och bara stundvis varit vaken. Vi har bestämt att hon får bara hemma hela denna vecka så jag blir hemma även i morgon och sedan får jag avlösning så jag kan jobba torsdag och fredag. Dessvärre har jag själv ont i halsen nu så jag hoppas att jag håller mig på benen!

TILL HÄLSOCENTRALEN

Vi sitter nerbäddade i soffan och tittar på barnprogram. Den lilla sjuklingen har halvsovit i min famn några timmar under morgonen och febern har gått ner något.

Klockan 14 ska vi till hälsocentralen eftersom jag är misstänksam på uvi. Blev väldigt positivt överraskad när jag ringde mest bara för att få komma med ett urinprov men sköterskan ville boka tid med en läkare. Förkylningen är inte något utöver det vanliga utan feber, snorig och allmänt hängig bara men visst känns det seriöst att man först får träffa doktorn 🙂

Med alvedon i kroppen är hon ganska pigg ❤️

VIMMELKANTIG AV TRÖTTHET

Det är tvära kast i livet som småbarnsmamma och arbetande kvinna.

Kom hem från en dagstripp till Kiruna strax efter 21 igår kväll och insåg ganska snart att jag skulle behöva vara hemma med vård av barn tisdag. Även om det bara är min tredje arbetsvecka och det därför ”tar emot” att vara hemma kan jag inte göra på något annat sätt. Mammahjärtat kan inte lämna henne även om jag vet att hon har det lika bra med sin pappa. Han får vara hemma på onsdag, det gäller att försöka dela på vab:en när båda arbetar. Lillhumlan som knappt varit sjuk på flera månader ska självklart trilla dit nu när jag verkligen vill vara på jobbet! Men å andra sidan finns det inget som är viktigare än att ens värdefullaste skatt har det bra ❤️

Nu sitter vi här mitt i natten och försöker ta oss igenom dessa timmar. Själv är jag vimmelkantig av trötthet och ögonen vill på gå i kors. Hoppas att det vänder snart!

VI SER MÅLLINJEN!

Vilken helg, puh! Nästan så att jag är glad att den är över. Alla som bott i villa och flyttat kan nog relatera till känslan när man liksom får smått panik för att det ta mig tusan aldrig tar slut grejer. Fattar inte att det tar sådan tid att tömma huset på alla stuffs men shit pommes, nu ÄNTLIGEN är huset tomt!

Whop whop, vill skrika högt av lycka!

Vi har dock en del kvar att göra. Garaget är fullproppat med saker som ska till soptippen. Min bil är full med saker som ska till Röda Korset. Ett förråd utomhus är halvfullt med utesaker och på altan har vi kvar myggpaviljongen och lounge-möblerna. Så ännu kan vi inte riktigt ropa hej… Efter kommande helg tror jag att vi är helt klara. Det är dock viktigast med allt inne i huset eftersom vi ska lämna nycklarna till företaget som ska städa.

Hade tänkt fira med ett glas champagne den här helgen men det får vackert vänta till ALLT är klart. Jag hoppas att jag får anledning att ta ett glas på lördag kväll, då bör vi väl vara över mållinjen hoppas jag.

Hur har din helg varit?

ARBETSDAGEN FÖRBEREDD

God afton!

Nu är väskan packad och morgondagen i övrigt förberedd. Har lagt fram kläder och dylikt för att underlätta morgonens bestyr. Åker hemifrån runt 6 och gissar på att jag är trött då jag kommer hem i morgon kväll. En dagstripp till Kiruna är alltså vad som står på schemat och vi snackar alltså runt 40 mil enkel väg. Blir skönt att åka tåg, speciellt nu när det börjat komma snö uppöver landet.

Första snön! Bild från förra veckans Gällivare-resa.

Nu ska jag platta håret och sedan kasta mig i säng, väckaren ringer 04:45!

Natti natti ❤️

MISSA INTE MALOU EFTER TIO!

I morgon pratas det förlossningsskador i Malou efter tio, missa inte det!

Vår fina Katharina, förlossningsskadad medsyster och eminent kollega i föreningen Våga Vägra Förlossningsskador, medverkar i programmet.

Själv kommer jag att sitta på ett tåg till Kiruna på måndag så kanske missar jag direktsändningen men då får jag se klippet så snart jag har mottagning på telefonen. Kommer att sitta som klistrad och hoppas att jag inte är för långt inne i skogen när Katharina går på men med vetskap om hur det brukar vara den sträckan hyser jag inte allt för stort hopp. Om de nu inte har wifi på tåget men jag tvivlar…

Här kan du se klippet från min egen medverkan i Malou. Det var sjukt nervöst och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för något sådant ever again. Men, är det något jag lärt mig genom åren är det bland annat att man aldrig ska säga aldrig 🙂

DYNGTRÖTT

God afton!

Satte mig precis vid skrivbordet i vårt ”kontor” i lägenheten. Vi har kört grejer som galningar idag och nu ikväll har vi packat upp en massa saker i lägenheten och förrådet. Har fortfarande en hel del kartonger att gå igenom och packa upp men vi orkade inte mer utan kände att vi behövde vila.

Fötterna värker och ögonen svider. Orkar bara inte gå till sängen ännu för jag slet av sängkläderna i morse så vi måste bädda sängen innan vi kan lägga oss. Det kändes inte alls speciellt kul…

Hupp, tror jag slösurfar en stund och hoppas att Adam sätter igång med det så jag kan glida in i sovrummet och bara krypa ner i nybäddad säng 🙂

ARBETSFÖRDELNING

Föräldrarna röjer och tömmer huset och dottern är på kalas hos en klasskompis. Senare blir hon upphämtad av mormor och morfar så vi kan fortsätta med hustömningen. Pappan tog en träningspaus men är strax tillbaka. Vill bli klar NU! Hoppas vi hinner göra bort allt under kvällen så vi kan släppa allt med huset och lämna över nycklarna till städet…

SER DU DIG SJÄLV SOM ETT OFFER?

Fick den här frågan av någon som är nyfiken på hur jag tänker runt min förlossningsskada och de komplikationer den fört med sig. Hen undrade vidare om jag har en önskan att skrika högt till ”någon” som kan stå till svars för att det blev som det blev.

Jag ser inte mig själv som något offer. Har aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.

Det hände mig och det kan jag inte förändra. Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort. Jag kan acceptera min situation men vad jag inte kan är att låta det äta upp mig och förstöra mitt liv. Jag vägrar se mig själv som ett offer, men jag måste få tillåta mig att sörja. Allt jag missat, allt jag inte vågat göra, allt min familj gått miste om och allt som gör ont. Det måste få komma ut men inte i form av någon offerkofta. Jag kan inte förändra och trolla bort det faktum att jag drabbades hårt, det är såklart åt helvete men det är icke desto mindre sant.

Rödgråten och så ledsen efter besked om misslyckad operation. Jag måste få släppa ut sorgen när den kommer över mig ❤️

Vad jag däremot KAN påverka och förändra är framtiden för andra födande kvinnor. Jag kan medverka till att det som hände mig inte händer någon annan. Detta genom att informera, berätta och belysa frågan. Jag kan delta i studier, samtala med politiker, debattera… ja, du hör att listan kan göras lång!

Jag VILL vara med och påverka, jag VILL vara en del av förändringsresan och jag ser det som min SKYLDIGHET att stå upp för andra som själva inte har modet.

Malou efter tio, april 2016.

Det här med att peka finger och skrika högt gör jag inte gärna, inte i mitt specifika fall mot någon specifik person. Med facit i hand skulle jag kanske erbjudits att träffa personalen någon månad efter förlossningen när komplikationer och frågor började dyka upp. Men det hände inte och jag skämdes för mycket för att ens våga genomföra något sådant. Men sanningen är den att under mörka stunder kan jag kanske tänka att jag önskar att någon specifik person fick reda på att hens beslut att inte klippa kan ha förstört stora delar av mitt liv. Jag började skriva ett brev en gång men det blev inte mer än så, jag raderade det några timmar senare. Jag behövde bara få ur mig en massa skit och sedan kändes det inte aktuellt att dela innehållet med någon.

Att skrika mig hes kan jag göra på hela situationen, på hela landets förlossningsvård. På indragningar och nedläggningar, på bristfällig information (före, under, efter graviditet/förlossning), på bristerna i bedömning av eventuella skador och inte minst på eftervården och behandling av komplikationer. Där kan jag skrika tills jag inte längre har någon röst. Skrika för min egen dotter, för mina systerdöttrar, för mina vänner och deras döttrar, för alla kvinnor som en dag ska föda barn. Jag är en av flera som tar kampen för en trygg förlossning med bra eftervård. Tillsammans kan vi göra skillnad ❤️

Trött och sliten, minuter efter min sfinkterruptur. 

12 OKTOBER 2013

Den här bilden från 12 oktober 2013 dök upp i mitt facebookflöde igår. Då skulle tösabiten snart fylla två år. Nu fyller hon snart sex men det känns som nyss när vi hade den där mysmorgonen då bilden togs. En lyx som vi sällan unnade oss var att äta frukost framför TVn utan allt som ofta intogs frukosten vid köksbordet. Så är det än idag, vi äter frulle tillsammans i köket. Mest bara för att städningen blir lindrigare 🙂

Hur söt kan man vara liksom?! ❤️

WE SPEND MORE BUT HAVE LESS

Ännu en gång slår hon huvudet på spiken, kloka Charlotta Rexmark. Det spelar egentligen ingen roll när jag läser hennes fantastiska inlägg; ALLTID finns där en massa kloka och inspirerande saker att ta fasta på. Allt från personlig utveckling, till mental träning, till hälsa.. Hon berör många ämnen som har med livet i stort att göra och jag har för vana att några gånger i veckan kika in för att boosta med Charlottas positivitet och klokhet.

Den här gången fastnade jag extra mycket för detta:

Aldrig har vi haft så mycket och saknat ännu mer

Ett inlägg som handlar om hur vi lever och prioriterar i våra liv, om hur det är möjligt att vi idag kan ha det så oerhört bra och samtidigt så olidligt dåligt. Jag helt tagen av en text hon citerar bitar från och den stämmer så bra, den är skriven av Dr Bob Moorehead och innehåller exempelvis dessa meningar

We spend more, but have less; we buy more, but enjoy it less.

We have bigger houses and smaller families; more conveniences, but less time.

We have more degrees, but less sense; more knowledge, but less judgment; more experts, but more problems; more medicine, but less wellness.

Det är en väldigt träffande text och den är så sann. Ju fler gånger jag läser desto mer tankar väcks till liv. Mer från dikten och mer om Charlottas tankar angående detta hittar du HÄR!

VÅRT HJÄRTEGULL

Igår kikade jag igenom en massa bilder från sommaren 2017. Har så många fina bilder på Selma, både från Emil och Petras bröllop men även från Italien. Jag tror att jag kanske måste beställa en ny poster snart, uppdatera med nya bilder.

Längtar efter sol och värme redan nu och än har vintern inte ens börjat. Nåja, jag får titta på bilderna och drömma mig tillbaka till sommaren 🙂

EN LUGN STUND

Klockan är i skrivande stund 20:49 och jag har precis satt mig till rätta och kastat upp fötterna i högläge. Det har varit full huggning hela veckan och jag har inte vilat röven i soffan sedan i fredags när jag som snabbast kikade på en del av IDOL. Har inte ens TVn igång utan sitter här och njuter av tystnaden, det enda ljud som hörs är datorns tysta ”surrande” och kattens ljudliga snarkningar. I övrigt är det lugnt och stilla.

Sådana här stunder behöver jag, jag har saknat detta. Senaste veckorna har allt rullat på så snabbt och kommande helg blir förhoppningsvis sista helgen med full rulle. Sedan hoppas vi att huset är tömt och att allt är klart. Då ska jag öppna en Moët och skåla med maken, fira att vi äntligen tömt huset. Nu ska jag tända ett ljus och fortsätta njuta av tystnaden tills Adam kommer hem från gymmet. Hoppas du har en fin onsdag 🙂

 

ATT PLANERA ÄR A OCH O

Det är inte alla som packar en väska med extra-kläder för att göra en liten dagstripp. Men, hellre ta det säkra före det osäkra!

Skulle inte vara speciellt kul att stå i Gällivare med läckande påse och utan möjlighet till ombyte, höhö. Så för att inte behöva vara orolig för olyckor packar jag med en väska med kläder. Då kan jag snabbt rädda en besvärlig situation med hedern i behåll och slipper åka hem med skitiga(!) kläder 🙂

Risken är som tur inte så stor att det händer men det gäller att tänka lite längre. Jag gillar att ha koll på situationen och ligga steget före så därför planerar jag och ser till att inte bli uppställd.

NÄR MODET SAKNAS

Jag har vid ett flertal tillfällen fått förfrågningar om att föreläsa och jag har under lång tid känt att nu, NU är det dags! NU är det hög tid att ta steget och faktiskt VÅGA tacka ja till att föreläsa. Meeeen, det är lättare sagt än gjort.

Jag har läst ”Snacka Snyggt” och lyssnar just nu på den som ljudbok, allt för att liksom känna att jag har lite kött på benen inför att skriva någon form av talmanus. Jag tror dock att jag gör det lite bättre om jag improviserar men jag vill ändå ha en ram och några fasta punkter, annars lär det bli väldigt grötigt.

Men jag får det liksom aldrig till att bli. Jag tar mig inte tid till det och jag prioriterar det verkligen inte. Istället går jag runt med en gnagande känsla och tänker att jag verkligen BORDE göra slag i saken. Åh, jag blir så less på mig själv ibland. Andra gånger har jag så mycket motor att jag inte vet vad jag ska göra av all energi, då borde det ju inte vara så svårt att lägga lite krut även på det här?!

Efter att jag lyssnat på Jennis föreläsning i måndags insåg jag att det är MODET som saknas. Jag vågar helt enkelt inte för jag har ingen aning om hur det påverkar mig att öppet berätta om mina prövningar. Jag vet att när jag lever i det och det är min vardag så ser jag det inte som speciellt märkvärdigt eller begränsande MEN när jag pratar om det, då förstår jag mer hur det här egentligen påverkat och begränsat mig. Det blir liksom mer verkligt på något sätt och kanske framförallt när jag ser hur andra reagerar på det jag berättar. Så, jag är skiträdd för att jag ska stå där och helt plötsligt få krullmun och brista ut i veckans storböl. Nej, så får det verkligen inte bli! Men, den här rädslan jag bär på är förmodligen också den pusselbit som stoppar mig från att våga göra slag i saken. Så nu när jag vet var skon klämmer kanske det är dags att börja jobba på saken…?

EN STOMIPINGLAS OGLAMORÖSA BEKÄNNELSER

Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till gamla rutiner och inte låta magen och tarmen sköta sitt utan möjlighet för mig att påverka. Irrigationsutrustningen är framplockad och jag har alltså börjat med planerad tarmtömning igen!

Brukar ta någon vecka innan jag är inne i rutinen och magen ställt om sig så jag gissar att det kan komma lite i påsen några dagar till men sedan har jag förhoppningar om att kunna irrigera varje kväll och då ha tom påse hela dagen. Det tar en del tid i anspråk och därför har jag valt att inte irrigera, jag har prioriterat annat. Nu känns det däremot som att det är värt att prioritera irrigation igen. Livet och arbetslivet blir lite lättare när jag kan planera tömningar.

Så hur gör jag då?

Egentligen kan man säga att det är en tarmsköljning. Jag har en speciell irrigationsutrustning med en behållare (typ en påse) som fylls med vatten, behållaren har en pump så jag kan via en ”tratt” spruta in vatten i tarmen. Jag sprutar in ca 1 liter vatten med en temperatur runt 37-38 grader ungefär och sedan kommer det ut i en väldans fart och tömmer på det sättet även tarminnehållet (wäääk inte så glamoröst va, hehe). Självklart har jag en speciell ”stomipåse” som är avsedd för detta ändamål, en lång påse så jag kan sitta på sidan om toaletten och ha påsen hängandes ner i stolen. Den här irrigations-stomispåsen är även en stomipinglas räddning vid magsjuka!

Hade tänkt lägga upp ett videoklipp men det går inte direkt på bloggen utan då måste jag ha en youtube för att överhuvudtaget kunna få upp filmen här så vi får se om det kanske blir ett senare projekt 🙂

SPÄNNANDE SAMTAL FRÅN KIRURGEN

Igår under förmiddagen fick jag ett spännande samtal från ”min” kirurg. Vi pratade om vad som händer nu och om de olika alternativ som finns. Eventuell vård utomlands är det som ligger närmast till hands. Antingen i England eller Norge.

Jag själv känner i dagsläget mest för att i första hand testa Norge och den metod de utvecklat där. En mer skonsam metod som förhoppningsvis innebär att jag inte blir så dålig efteråt och även om jag kanske inte ska väga in den delen så känns det som att en lindrig post-operation och återhämtning skulle vara ganska skönt. Att inte behöva ha så förbaskat ont att jag inte vet var jag ska ta vägen och att dessutom, som det hittills varit, behöva uthärda den smärtan samtidigt som jag ska bearbeta känslorna efter ett misslyckat ingrepp. All smärta till ingen som helst nytta och det är så jobbigt att ta smärtan när den inte för med sin något positivt. Skulle vara hemskt mycket lättare om jag inte behövde genomlida den värsta smärtan. Att ta det onda som för något gott med sig är en annan sak men när man sitter där och har som mest ont och samtidigt vet man att operationen gått åt h-vete… det tär på psyket kan jag lova.

Nu vet jag i och för sig inte tillräckligt mycket om metoden för att reda ut eventuell smärtproblematik men den spontana reaktionen efter att jag läst på är att det kanske inte är så farligt. Exakt vad man skulle göra för typ av operation i England är jag dock osäker på men jag är rädd att det skulle vara någon större op med betydligt värre/längre återhämtning.

 

Kirurgen ska prata med sin chef och återkomma. Det är ju inte det lättaste att bli remitterad utomlands så vi får helt enkelt se vad som händer och när det i så fall kan tänkas ske. Gissar på låååånga väntetider…