BLÖT MEN GLAD

Igår under kvällen hade Adam några kompisar här, de såg på en motocrosstävling från USA. Själv kände jag strax före 21 att jag behövde komma ut en stund, andas frisk luft och röra på mig.

Hann gå kanske 500 meter så öppnade himlen sig och regnet öste ner. Övervägde om jag kanske skulle gå hem igen men äh, jag var ju redan blöt.

Bjudet på en wetfie (med aningen immiga glasögon) 🙂

IMG_9811

Det är ganska skönt att vara ute i regnet. Luften blir sådär ren och härlig och tro det eller ej men jag kände mig riktigt glad. Blev inte någon Singing in the rain-dans men jag fortsatte min promenad och blev genomsur. Hade varit bra med regnkläder men å andra sidan var det inte speciellt kallt så jag frös inte utan det kändes mest bara mysigt. Regn har en lugnande effekt och även om jag var blöt som en hund efter promenaden så var det absolut värt det 🙂

Vad gjorde du med din lördagskväll?

NU RULLAR BOLLEN

Oj vilken hemlighet vi går och bär på här hemma, tihi tihi. Nu gäller det bara att allt klaffar så det går hela vägen fram till mål!

Vi kan verkligen vara helt tokigt spontana när vi sätter den sidan till och det är vi absolut nu om det här går i lås. Borde veta ganska snart, förhoppningsvis innan vi åker till Italien. Håll en tumme eller två är du gullig 🙂

image

UTRENSADE KLÄDER

Vad gör du med kläder som du inte längre behöver? Jag brukar rensa garderoben då och då, åtminstone en gång per år tar jag en ”stor-rensning” och försöker göra mig av med allt om jag inte använt det senaste året. Däremellan rensar jag i mindre skala.

IMG_8610

Oftast brukar mina sopsäckar med kläder landa hemma hos mina föräldrar där mamma, syster och syskonbarn först får ta en titt och kanske kan fynda något. Sedan lämnar vi in resterande kläder till röda korset. Ibland har jag lämnar kläder vid återvinningsstationen. Men, jag kan inte låta bli att fundera på VAR de gör störst nytta?

TOTALT UR SPÅR

I tisdags när jag var till Sunderbyn fick jag en kur antibiotika utskriven, den består av 20 piller och jag ska ta två per dygn. Nästan så jag börjar vara rädd, jag menar, under de senaste sex åren har det blivit väldigt många kurer antibiotika. Både via piller och intravenöst.

Den här gången har magen totalt spårat ur. Den är på riktigt i kaostillstånd. Måste införskaffa sånna där goda bakterier för magen, mjölksyrabakterier heter de kanske 🙂

IMG_9735

Har du några bra tips för en stackars mage som sparkar bakut?

FREDAGSMYS

Idag är hela familjen ledig tillsammans. Adam åkte till gymmet för en stund sedan och när han kommer hem tror jag att det blir gräsklippning. Hoppas verkligen att regnet lyser med sin frånvaro idag.

Kanske blir det en sväng till lekparken om Selma får bestämma 🙂

IMG_9782 IMG_9786 IMG_9790

Jag går med telefonen klistrad i näven mest hela tiden, väntar på att Sunderbyn ska höra av sig. Eftersom jag inget hört kan jag räkna med att det blir först nästa vecka. Hade verkligen hoppats att jag skulle få komma denna vecka, nästa vecka börjar Selma skolan och då hade jag gärna varit hemmavid. Hon blir så orolig när jag är hos doktorn så därför önskar jag av hela mitt hjärta att jag är hemma på onsdag när det är dags för skolstart!

HUMÖRSVÄNGNINGARNA FRÅN HELVETET

Jag tycker på riktigt lite synd om min andra hälft för tillfället. Mina humörsvängningar är nämligen inte att leka med.

Igår efter mötet med kirurgen kände jag att jag fått hoppet tillbaka. Kanske inbillar jag mig bara, kanske är det inte så farligt med den tjocka trögflytande vätskan som kommer. Tänk om jag tolkar signalerna fel och det inte finns någon infektion eller något hål i min tarm.

Tänk om.

Jag finner mig helt enkelt diskuterande med ingen mindre än … mig själv.

IMG_9584

Plötsligt kastas jag abrupt tillbaka till verkligheten och tvingas inse att jag måste vara rätt ute iallafall. Igår kväll kom det en massa seg, illaluktande och klumpig gul/grön gegga och då tänkte jag direkt: Jag inbillar mig inte!

10 minuter senare funderade jag åter på om jag kanske inbillat/inbillar mig..

Den här psykiska berg- och dalbanan är inte klok och jag orkar snart inte mer. Jag behöver veta, jag vill ha ett besked så jag kan släppa det här och gå vidare. Antingen genom att fira så det står härliga till eller genom att bryta ihop, sörja och så småningom komma tillbaka.

Som jag skrev i början av det här inlägget, det här är inte lätt för Adam heller och tyvärr är det han som får ta min frustration och mina kraftiga humörsvängningar. Han, som är min trygga famn och min axel att gråta mot. Honom behandlar jag som skit mitt i all frustration och han bara sväljer allt och tillåter mig gå på som en jävla ångvält.

Han skulle behöva en tapperhetsmedalj <3

SÅ GICK LÄKARBESÖKET

Igår träffade jag en kirurg på Sunderby Sjukhus. Vi pratade om de ”tecken” jag fått som jag tolkar som misslyckad operation. Vi pratade även om min känsla att tarmen nog inte är hel. Han gav mig hopp då han tyckte att det ena ”tecknet” inte behöver påvisa något negativt. Vad gäller det andra, den här geggiga varaktiga vätskan som kommer, tyder han däremot som mindre positivt. Förmodligen är det ett tecken på infektion.

 

IMG_9694

Reslutatet blev dock att jag fick antibiotika för att hålla infektionen under kontroll men jag kommer även inom några dagar att kallas tillbaka för undersökning under narkos. Så nu väntar jag egentligen bara på att få komma dit och sedan få ett besked. Klamrar mig fast vid hoppet och önskar så att jag tolkar alla tecken fel. Snart får jag veta.

Vi pratade även en del om hur stomin fungerar och jag berättade om min önskan att lägga ner den undre stomipluppen. Anledningen till att jag har en loop-stomi är för att tanken var att stomin skulle sitta i ca 6 månader och sedan läggas ner när tarmen var hel. Att lägga ner en loopstomi är enklare och kräver inte ett lika stort ingrepp i buken som om tarmen varit helt avkapad. Jag har funnit mig tillrätta med stomin och jag har accepterat att jag kommer att leva med den resten av livet. Förklarade att jag dessutom är rädd för avföringsinkontinens om stomin en dag skulle läggas ner och att jag nog därför helst väljer att behålla den. Så kanske blir det så en vacker dag att de kan fixa så min stomi endast består av en ”plupp”.

MOT SUNDERBYN

Nu är vi på väg mot sjukhuset. Jag har en tid för undersökning av kirurg men jag tror tyvärr inte att jag kommer vara så mycket klokare efter denna undersökning. Tidigare har de aldrig kunnat avgöra med ultraljud och jag gissar att det inte blir något undantag idag.

image

Igår hade jag en hemsk dag, eller rättare sagt en hemsk eftermiddag. Det kändes inte alls bra. Du vet när man för en stund tappar fotfästet och inte kan tänka klart. Det var så mycket tankar som liksom forsade fram och för en stund tappade jag tron på mig själv. Jag behövde få släppa fram tårar och jag behövde få tänka.

Idag känner jag mig starkare igen, vi får se hur det känns om ett par timmar när undersökningen är över.

Håll tummarna för mig ❤️

STOMIPINGLAN TIPSAR

Jag älskar att ha klänningar men det har blivit lite av ett problem eftersom påsen lätt ”hänger ut” och klänningen då kan fastna och liksom hänga upp sig på påsen.

Ett alternativ är att använda höga trosor, typ maxitrosor. Ett annat alternativ är ”shorts” i samma material som strumpbyxor. Jag älskar mina, har ett par svarta och ett par hudfärgade. Använder dessa hur mycket som helst och de håller påsen på plats vare sig den är halvfull eller rent sprängfull.

99kr på H&M, du hittar shortsen HÄR.

favvisar

BONUSFRÅGA

Igår fick jag ytterligare en stomirelaterad fråga. Den här gången handlar frågan om konsistensen och även om det kanske inte är ett skitroligt ämne (hehehe) så ska jag såklart försöka besvara frågan.

Anna

Tack för att du delar med dig och berättar.
Om det är okej med fler frågor så undrar jag hur konsistensen är när avföringen kommer ut i påsen.

Att dela med sig är egentligen bara positivt, som jag berättat tidigare så är det ett sätt för mig att bearbeta. Jag slår liksom två flugor i en smäll, dels får jag informera och samtidigt bearbeta. Kan inte bli bättre!

Vad gäller konsistensen så beror det på vilken tyd av stomi man har, det vill säga vart på tarmen stomin är placerad. Vad jag har förstått så är konsistensen för en ileostomiopererad ganska lös/rinnig. En person med ileostomi använder därför tömningsbara påsar och kan få tömma ganska ofta. Jag känner en person med ileostomi och hen får faktiskt ställa klockan varje natt för att gå upp och tömma sin påse.

Tänk dig in i situationen att aldrig någonsin kunna sova en hel natt utan att riskera att vakna upp till läckage och avföring fulla sängen! 

Här ser du vilken skillnad det är på full påse och tom påse.

image

Jag själv har en kolostomi, det vill säga att min stomi sitter på tjocktarmen (vid ileo sitter den på tunntarmen). Vilket betyder att för mig är konsistensen ganska ”normal”. Tarminnehållet i tjocktarmen är fast till halvfas. Ibland är jag stenhård i magen (oftast när jag äter värktabletter) och då gör det rent ont att bajsa. Som regel är konsistensen som sagt helt ”normal”, kanske aningen lösare. Tömningsbara påsar funkar då inte så bra eftersom man liksom får ”trycka” ut avföringen och det blir bara besvärligt. Därför har jag en sluten påse så jag byter hela paketet när det kommit något i påsen. Om jag däremot skulle drabbas av typ magsjuka eller om magen är i obalans, då är tömningsbara påsar att föredra.

SVAR PÅ FRÅGOR OM STOMI, DEL 2

Allt om hur beskedet om operation togs emot och hur det är att vara på stranden med påsen på frihäng till hur det fungerar att ha sex med påse på magen. För att ta del av tidigare svar kan du klicka HÄR.

Katarina

Hej! Jag undrar hur du reagerade när du fick besked om stomioperation? Får man möjlighet att prata med någon före/efter operationen för att bearbeta förändringen? Vad är skillnaden med påse jämfört med livet utan påse?

Hej Katarina! Jaaaa, ska jag vara ärlig så var det väldigt jobbigt första gångerna läkarna pratade om stomi. Jag drabbades av min förlossningsskada i november 2011 och kanske nämndes stomi i förbifarten redan 2012 men det var först 2013 som kirurgen på allvar tog upp saken. Det första jag tänkte då var:

NEEEEEJ! ÖVER MIN DÖDA KROPP! Det kommer INTE på fråga.

Jag åkte hem från sjukhuset och kände mig nollställd. Urholkad. Några timmar senare kom tårarna. Hur kunde jag riskera att stomiopereras på grund av att jag sprack under förlossningen? VARFÖR hade aldrig någon berättat för mig tidigare att det kunde gå såhär fruktansvärt FEL?

IMG_7776

Jag var nog både ledsen, förbannad och chockad. Just då gick jag igenom något som jag nu i efterhand tror var sorg. Jag sörjde över att livet blev totalt fucked up efter förlossningen.

Jag kommer ihåg en kväll när jag hade några tjejkompisar här. Vi satt vid köksbordet och jag berättade att jag kanske skulle vara tvungen att genomgå en stomioperation. Tårarna strömmade nerför mina kinder och jag kände mig så fruktansvärt liten.

Så gick det några månader och allt eftersom tiden gick landade jag mer och mer i vilka fördelar en stomioperation skulle kunna föra med sig. Jag skulle slippa avföringsinkontinens, jag skulle slippa rädslan att ständigt bajsa ner mig. Vi skulle dessutom öka chanserna att laga min trasiga tarm. Ju mer jag tänkte på saken desto bättre kändes det faktiskt. Men, sedan hände inget mer och när jag själv tog upp saken med kirurgen var svaret:

En stomioperation är ett ganska stort ingrepp och det är inget vi gör ”bara sådär”. Det är sista utvägen Hanna.

Även om det kände lite skönt så blev jag samtidigt frustrerad. Sista utvägen? Jaha, men när är vi där då? När anser man att vi måste ta sista utvägen egentligen? Jag hade redan då genomgått en himla massa operationer och var inte i närheten av bra. Men så i mars 2015 fick jag sepsis, min infektion hade gått ut i blodet och jag hade tur som befann mig på sjukhuset. Då trodde jag att jag skulle dö, att min sista stund i livet var kommen.

Innan stomioperationen fick jag hem ett ”träningskit” så jag kunde testa hur det kändes att ha påse. 

IMG_9646

När jag återhämtat mig efter blodförgiftningen togs beslut om stomioperation och jag fick på riktigt ställa in mig på förändringen. Jag fick träffa stomisköterska och gå igenom allt om hur det är att leva med och sköta om en stomi. Jag fick även samtala med kirurg, däremot inget samtal med kurator, psykolog eller liknande.

Eftersom jag blev dåligigen och tvingades till akutoperation tidigarelades min operation och mer om det har jag skrivit i svaren på del 1, länk finns högre upp i detta inlägg.

Första bilden på magen post stomiop.

image

Och första bilden på mig post stomiop.

image

Jenny

Jag har sett att du delat med dig av bilder där du är på stranden i bikini. Hur är det att visa upp påsen på det sättet? Får du några kommentarer? Såg en dansk eller norsk tjej som blivit påhoppad på stranden av en person som tyckte att hon inte hade rätt att vara där på grund av stomipåsen. Har du varit med om något sådant?
Kram på dig från Jenny i Göteborg 🙂

Hej Jenny i Göteborg, kul att du hittat hit. Jo jag har varit en del på stranden med min påse. Mestadels dock utomlands och inte så mycket här hemma i Sverige. Jag har aldrig varit med om någon sådan incident som tjejen du menar men jag läste om henne och förfasades, önskade att jag hade fått vara med och försvara henne inför den elaka kvinnan som sa så till henne. Om du vill läsa mer om hur jag hanterade blickar och stirrande på stranden kan du göra det genom dessa länkar:

ROCKA PÅSE!

SOM JAG ROCKAR PÅSEN!

Om jag någonsin hamnar i den sitsen att en annan människa tar sig friheten att tala på det sättet till mig, att säga att jag är äcklig och inte borde få vistas på stranden, hoppas jag verkligen att jag finner mig och har modet att svara denne med något som tystar honom/henne. Jag hoppas även att jag har familj och/eller vänner som i så fall sluter upp och försvarar mig.

imageimage

Sanna

Hur fungerar det ha sex med en påse på magen? Är det inte avtändande?

Hej Sanna! En väldigt bra fråga och det här var faktiskt skitjobbigt för mig när jag var nyopererad. Jag kände mig osäker och… jaaa, jävligt osexig! Hur sexigt är det med en skitpåse på magen? Vad ska Adam tycka? Kommer han ens att tända på mig längre?

Många många tankar som snurrade och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag hade aldrig trott att det skulle påverka mig på det sättet det gjorde och jag tyckte dessutom att det var jättejobbigt att ta upp saken och fråga Adam.

Å andra sidan, om du visste hur jag ser ut i mina mellersta regioner så hade du förstått att det heller inte är speciellt ”sexigt”. Min mellangård är sönderskuren och jag har stora feta ärr som går från anus snett framåt mot mellangården och ut mot höger skinka. det ser inte heller speciellt ”sexigt” ut.

Även om jag idag till största del har lämnat dessa tankar och känslor bakom mig så förekommer det såklart att jag kan bli osäker ibland. Jag skulle till exempel inte vilja ha sex om påsen var halvfull/full. Men om påsen däremot är tom så märker man inte av den speciellt mycket. Förutom då att den kan ”prassla” lite men det är inget som bekommer mig/oss.

Vi har gått igenom så mycket tillsammans sedan Selma föddes och jag tror att allt som hänt antingen hade lett till separation eller, som i vårat fall, att vi kommit ännu närmare varandra. Visst har vi perioder när det är tungt och tufft men det har alla par. Det är inte alltid en dans på rosor. Däremot kan jag helt ärligt säga att jag är så kär i min man att hjärtat (fortfarande) slår volter när jag tittar på honom. Jag tror att det är viktigt att sköta relationen och ge den näring men hur man gör detta skiljer sig naturligtvis från par till par. Vi hittar glädjen och kärleken i det lilla och vi försöker alltid göra det bästa av situationen.

Mina hjärtegull <3

image

Hade vi inte litat på varandra och hade vi inte lagt energi på att ge näring till vår relation är jag helt övertygad om att vi hade gått skilda vägar för länge sedan. Mitt i allt kaos vi går igenom försöker vi ha kul och skratta tillsammans och vi gör så gott vi kan för att leva ett så ”normalt” familjeliv vi bara kan. Det är dessutom viktigt att försöka ha ett fungerande sexliv och även om det finns perioder när jag är nyopererad och inte KAN ha sex, så finns det andra perioder när det fungerar bättre. Det gäller bara att inte ge upp utan att tillsammans göra det bästa av situationen.

SVAR PÅ FRÅGOR OM STOMI, DEL 1.

LET’S TALK ABOUT PEE AND POO

Det här med att snacka kiss och bajs, det är kanske inget man gör öppet särskilt ofta. Om man inte är stomiopererad som jag för då blir den en hel del skitsnack (alltså bajssnack för att vara övertydlig). Jag märker att jag personligen finner det mycket lättare att prata om just detta sedan jag opererades, vet inte varför men tjaaaa jag ser det inte som något pinsamt eller tabubelagt.

Praktiskt att alltid ha toaletten med sig på magen.

image

Alla människor bajsar (på ett eller annat sätt). Jag brukar tänka att till och med drottningar och prinsessor fiser. Alla har gaser. Så är det bara 🙂

Även om jag nu råkar skita på magen så har jag i ca 30 år bajsat som de flesta andra, på toaletten alltså. Jag förstår liksom inte varför det ska hymlas så mycket med nummer två. Herregud, jag kommer ihåg när jag var yngre och hade träffat en kille. Vi umgicks flera dagar i rad och magen var typ totalförstörd för jag hade hållt igen med både gaser och toabesök alldeles för länge. Det kändes så fruktansvärt pinsamt om jag skulle råka släppa en liten fjärt och han skulle höra. My God! Det hade minsann varit förskräckligt (tänker jag väldigt ironiskt idag). Snacka om att man hade i-landsproblem då!

Det var lite spännande att snacka avföringsinkontinens i direktsänd TV dock men det gick det också!

Malou

Idag är läget ett helt annat. Redan innan min stomioperation var jag, åtminstone hemmavid, väldigt öppen med allt. Här går vi på dass med öppen dörr (ja om vi har främmande stänger vi såklart). Att kissa ooch bajsa är naturligt och inget man behöver skämmas för. Nu kanske jag har fördomar men jag tror att gaser och liknande är mindre ”tabu” för karlar. Hur många män känner jag som inte har problem med att lägga av veckans brakfis inför ett helt gäng?! Det är ganska många det. Känner dock inte en enda tjej som skulle göra så. Undra vad det egentligen beror på…

Och hur många har inte någon gång ändrat sittställning på toalettstolen så att det inte ska låta när strålen träffar vattnet?

Hur är det med dig, smyger du med gaser pch toabesök eller vågar du släppa dig när du har sällskap?

SÅ KOM DÅ BAKSLAGET

Har mått ganska ”bra” i några dagar, klarat av att ta mig ut på promenader och bara stundvis varit liggande. I torsdagskväll hade jag väldigt ont i magen men igår kändes det ok igen.

Så kom då bakslaget igår kväll.

Vi var på middag hos svärfar och bonussvärmor och redan vid middagen kände jag mig lite hängig. En timma eller två senare blossade kinderna och jag kände mig direkt febrig. Väl hemma visade tempen på 37,8 vilket inte är så högt men min normala temp ligger på ca 36,15 (det har jag full koll på då jag mäter tempen varje dag med Natural Cycles). Hade jag haft över 38 skulle jag åkt in men jag bestämde mig för att försöka vila och avvakta lite.

På väg hem. Röda kinder och det syns dessutom i ögonen att jag inte är på topp.

IMG_9606

I morse visade tempen bara 36,29 och därmed ingen feber. Ont som sjutton i huvudet och mår illa så jag ska inta soffläge och se vad som händer. Har en tid på kirurgen på tisdag så det skulle vara skönt om jag klarar mig tills dess.

Idag har dessutom Petras möhippa kickat igång och förhoppningen är att jag ska orka ansluta mig till gänget under eftermiddagen men just nu ser det inte så lovande ut 🙁

NYA PASS

Idag hämtar vi våra nya pass så vi är rustade inför resan till Italien.

Selmas pass är fem år gammalt och gick ut i juli, fascinerande att hennes pass som vi gjorde när hon var 8 månader var giltigt i FEM år! När vi åkte till Cypern förra året var jag nästan lite skraj att det skulle bli problem då hon var pyttepluttig på passbilden men det gick fint 🙂

Ska bli underbart med en resa, som vi längtar!

IMG_7250 (2)IMG_7251 (2)

*Bilder från homeaway.se

SVAR PÅ FRÅGOR OM STOMI, DEL 1

Då mina svar blir ganska långa väljer jag att publicera detta inlägg i två delar.

Martina:

Hej Hanna!
Önskar du ibland att du slapp ha stomi?
Jag har ändå uppfattningen av att du inte är deppig över det, utan försöker göra de bästa av situationen. Jag har sagt de förr, att jag är så imponerad av din styrka!
Kram Martina

Hej Martina och tack för dina fina ord. Det är ytterst sällan jag tänker i de banorna att jag önskar att jag slapp min stomi. Förmodligen beror det på att jag hade ganska ordentliga problem med analläckage/avföringsinkontinens innan stomioperationen. För mig är livet med påse på magen betydligt enklare än livet innan påsen. Att hela tiden leva med rädsla för att bajsa ner sig, att alltid planera vad man vågar stoppa i munnen och liksom planera kostintaget utifrån vilka planer man har, att alltid ha extrakläder med ifall olyckan skulle vara framme. Jag har vid några få tillfällen haft läckage från påsen och det är såklart inte någon höjdare men rädslan för läckage går inte riktigt att jämföra med rädslan för att bajsa ner sig, dessutom har jag bara haft läckage i samband med sår under min stomiplupp (och en gång när jag inte hade satt fast påsen ordentligt).

De gånger jag kanske tänker att det vore skönt att slippa påsen är när jag ska göra något och vill ha tom påse. Typ om man ska vara en dag på stranden eller kanske iväg på shoppingrunda. Som tur är kan jag irrigera och på så sätt kontrollera när tarmen ska tömmas.

Första bilden på Märta (som jag kallar min stomi). Här var den fortfarande väldigt stor och svullen i jämförelse med hur den ser ut idag.

IMG_1966 (2)

Någon vecka senare såg den ut såhär (och idag är den ännu mindre).

märta2

Veronica:

Det vore väldigt intressant att veta hur din vardag är med stomipåse. Vad är jobbigast? Hur funkar det praktiskt? Vad är du mest förvånad över? Hur reagerar omgivningen? Tror du att du nånsin kommer slippa den? Hur känns det att visa den inför Adam? Tack också för en fantastisk blogg! Du ger oss andra sån styrka när du berättar om hur du kämpar. Du är en sån förebild för så många!! Stor kram från Norrland

Hej Veronica! Tack det värmer att höra 🙂

Oj, vardagen är väl ungefär som för vem som helst egentligen bara den lilla skillnaden att jag inte själv bestämmer när jag ska bajsa. Magen sätter fart när jag stiger upp och en stund efter frukost brukar det vara dags att byta påse. Oftast byter jag två gånger per dag, en gång på morgonen och en gång under eftermiddag/kväll. Jag använder en-dels slutna påsar vilket betyder att jag avlägsnar alltihopet varje gång jag byter påse. Tömningsbara påsar kan vara smart om jag tillexempel ska iväg någonstans, då behöver jag bara gå på toaletten och tömma innehållet där.

Rent praktiskt är kanske det svåraste att komma ihåg att alltid ha med nya påsar och allt jag behöver för att byta påse. Jag har små ”stomi-kit” i typ alla mina väskor men visst händer det ibland att jag drar iväg på äventyr och glömmer sådant hemma. Än så länge har jag aldrig råkat ut för att något hänt under sådana tillfällen utan jag har klarat mig (ta i trä). Förra veckan åkte vi till svärmor i Piteå och när vi var nästan framm (5 mil enkel resa) kom jag på att jag hade min handväska med stomikit i den andra bilen. Jag hade tom påse när vi åkte dit och jag klarade mig hela eftermiddagen  och kvällen som tur var. Hade det uppstått ett läckage vid ett sånt tillfälle skulle situationen inte vara speciellt trevlig, höhö.

Saker jag alltid (oftast) har med mig: En hundbajspåse jag liksom hänger fast i byxan så att jag kan dels skydda kläderna men även låta allt avfall landa direkt i den, en ny påse med färdigt hål för min stomi (sax har jag inte med mig), kompresser samt barriärskydd till huden.

påse

Omgivningen reagerar inte så mycket, det syns liksom inte på mig att jag är stomiopererad. Min familj och mina vänner vet så om jag släpper en brakfis så skrattar vi oftast bara åt saken. Många är nyfikna och ställer frågor och det tycker jag är kul för det känns alltid lättare att berätta när någon frågar.

Om de lyckas laga min tarm är tanken att stomin ska kunna läggas ner. Jag vet dock inte vad jag egentligen tycker om den saken. Det känns ganska skönt att ha den eftersom jag hade sådana problem med avföringsinkontinens innan stomioperationen (har skrivit mer om det i svaret på Martinas fråga här ovanför).

Att visa påsen för Adam är inga problem. Inte heller att visa honom stumpen när jag inte har någon påse på plats. Sedan vill jag såklart gärna sköta hygienen runt stomin på egen hand, så det är jag glad att jag kan göra. Tror att jag hade upplevt det aningen jobbigt om jag var i så dåligt skick att han hade fått ta hand om påsbyten med mera. Men, jag vet ju att om det skulle komma en dag när jag behöver hjälp så skulle varken han eller jag tveka.

Lena:

Hej Hanna. Vill börja med att säga tack för en ärlig blogg om ett än idag tabubelagt ämne. Jag gillar att du kan varva allvaret med att då och då skriva med glimten i ögat. Jag undrar om du upplever att ditt självförtroende och din självkänsla/självbild förändrades efter din stomioperation?

Hej Lena. Jag hade så lång tid på mig att bearbeta tankarna på en stomioperation att jag trodde jag var helt redo och att jag hade hunnit ställa in mig på hur kroppen skulle förändras. Dock tidigarelades min operation med ett antal veckor eftersom jag blev sjuk och när jag låg där i sjukhussängen och fick besked att de ville operera mig redan dagen efter fick jag lite smått panik. Jag hade planerat en massa saker jag skulle göra med min ”hela” mage och känslan när jag inte skulle hinna göra dessa saker ”en sista gång som icke-stomiopererad” gjorde mig lite sorgsen.

Sista bilden på magen innan operation.

image

Direkt efter operationen kändes det ganska bra men så kom då den där första gången när jag skulle byta påse. Jag kommer ihåg hur händerna skakade när jag lossade den påse jag fick under själva operationen. Och när jag fick se stumpen blev jag förfärad. Ville nästan kräkas åt den. Området var stort och svullet och stomistumpen kändes gigantisk. Huuu, jag ville bara stoppa in den i magen igen! För varje påsbyte började det dock kännas lättare och lättare och efter ca två-tre veckor kändes det inte alls så farligt. Då hade dessutom svullnaden gått ner och den såg inte så stor ut längre.

Men, visst förändrades mycket. Både mitt självförtroende men kanske framförallt min självkänsla. Tankar som ”Hur ska Adam kunna tycka att jag är snygg och sexig när jag för fasen har en jäkla skitpåse på magen”. Före operationen trodde jag inte att jag skulle få jobba med att få tillbaka en positiv självbild men sanningen är den att det tog mig en stund att acceptera och landa i allt. När jag sedan fick tag på ”partypåsen” (en svart stomipåse) kände jag mig faktiskt riktigt snygg och då kändes det dessutom helt ok att strutta runt på stranden med låg bikinitrosa med påsen på frihäng.

Partypåsen.

36458592_Unknown

Anonym:

Jag har en fråga som jag knappt vågar ställa. Det blir skämskudde nästan men här kommer den. Hur känns det när du bajsar? Känner du det på magen typ? Blir du bajsnödig?
Hoppas du inte tar illa upp. /L

Haha, det var väl inte en så farlig fråga 🙂 Det är väldigt svårt att beskriva känslan men ja jag känner oftast när jag bajsar. Detsamma gäller gaser. Ibland, inte alltid men oftast, känner jag när gaser är på väg och då kan jag lägga handen över stomin för att ljuddämpa fjärten. Man kan säga att det liksom kittlar till på magen både vid gaser och avföring, lite som att ha fjärilar i magen.

Det här låter kanske konstigt men ja, jag kan känna att jag blir bajsnödig i samband med att det faktiskt börjar fyllas på i påsen. Det är minsann fascinerande hur kroppen fungerar. Och nej, jag tar absolut inte illa upp.

36458352_Unknown

Resterande frågor och svar kommer inom kort.

VAD HADE DU ÖNSKAT INFO OM?

Om du tänker tillbaka till din första graviditet och förlossning.

Var det något speciellt du reagerade på och liksom önskade att du fått information om, som till exempel de ûbersexiga nättrosorna eller avslaget, eller kanske den degigt dallriga post partum-magen..

IMG_2905 (2)

Jag själv hade väldigt många vänner som fött barn så jag fick minsann höra en hel del.

Du vet när man sitter på en fest med sina tjejkompisar och man är den enda som inte har barn. Gaaaah, kan vi (ni) för bövelen prata om något annat än förlossningar, vaccinationernas vara eller icke vara, mjölkstockning och just det, ytterligare förlossningsrelaterade ämnen! I efterhand, när jag väl var där själv, då var jag i hemlighet tacksam för all info jag motvilligt tvingades ta del av under de där sammankomsterna som ägde rum långt innan jag själv hade en tanke på bebisar.

Nu är det länge sedan jag var gravid men jag kommer ihåg att jag hade önskat information om vad man kan vänta sig efter en förlossning och vad som inte är att anses ”normalt”. Då menar jag inte direkt information om komplikationer i förlossningssalen utan snarare ett litet informationshäfte om allt som händer med kroppen under och efter förlossningen. Mycket information fick vi under föräldrautbildningen men det var fortfarande en del saker som man liksom aldrig informerades om. Inte från vårdens sida iallafall och alla har ju inte vänner som kan fylla på med information.

Nu vill jag höra om det var något speciellt du själv såhär i efterhand önskat att du vetat mer om. Kom igen, hit me med dina bästa tips!

KRAM

MATILDA I ALLERS!

I nyaste Allers kan du läsa om Matilda och förlossningen där allt gick fel.

Mitt under kejsarsnittet släppte Matildas bedövning och i Allers berättar hon mer om denna traumatiska upplevelse, om hur det är att leva med PTSD och om kampen för att hitta tillbaka till livet.

IMG_9578

Matilda bor i samma lilla samhälle som jag själv och jag har tidigare pratat med henne om att gästa podden, jag hoppas hon har energi och ork att komma för att spela in ett avsnitt nu under hösten <3