ATT BERÄTTA ELLER HÅLLA TYST

Nu är det nära! I morgon klockan 08:00 åker jag mot flygplatsen, sedan väntar en dag i Uppsala tillsammans med mamma. Vi ska checka in på patienthotellet och förhoppningsvis hinner vi med en sväng på stan. Shopping och god mat.

Denna bild är från maj -16, då skulle Akademiska göra sitt andra lagningsförsök.

preop

Adam stannar hemma med Selma. Hon blir väldigt orolig när jag är borta och därför känns det bäst att han stannar så hon får trygghet i att pappa är hemma och även får trygghet i att faktiskt bo hemma i sitt eget hus. Hon är så stor nu att hon förstår att något är på gång. Vi har valt att berätta att jag ska till doktorn i Uppsala och att det blir lite annorlunda när jag kommer hem igen. Hon minns hur det brukar vara, att jag inte får bära något, att jag har ont och att jag sover mycket.

Mitt lilla hjärtegull. Jag önskar så att du slapp oroa dig för mig ❤️

IMG_8883

Det är så svårt att veta om man ska säga något eller ej, om vi kanske borde låssas att jag ska på utbildning eller något sådant. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst för henne. Att låta henne vara lyckligt ovetande eftersom hon blir orolig och ”mammasjuk” eller om det är lika bra att vara ärlig. Svår balansgång är det allt. Jag vet att hon har separationsångest sedan mina tidigare sjukhusbesök. Jag vill vara ärlig, jag vill att hon ska veta att jag blir borta några dagar (men att jag snart är hemma igen), att jag ska träffa doktorn och att jag kommer ha ont när jag kommer hem. Då blir det inte en chock för henne när jag väl är hemma igen.

Men, hur jag än vrider och vänder på allt kommer jag inte fram till vad som egentligen är rätt…

BOOSTA LIVSGLÄDJE

Vilken härlig kväll vi haft!

Avrundar midsommarfirandet vid eldstaden och korvgrillning med utsikt över spegelblank sjö. Trevligt sällskap, massa prat och goda skratt. Just precis såhär vill jag njuta av livet och ladda livsglädje. Jag har det verkligen fantastiskt bra. Fina vänner och underbar familj, tack för att ni finns ❤️

IMG_8897

VAD HAR DU FÖR DRÖMMAR MED PODDEN?

När jag hade skrivit inlägget Mina största drömmar fick jag en följdfråga av en vän som var nyfiken på om jag har några speciella drömmar med podden.

Och det har jag absolut.

Först och främst drömmer jag om att få till ljudet vilket är ett problem som jag tampats med från dag ett. Om du visste hur många motgångar jag haft sedan den där dagen i december när jag köpte mina första mikrofoner. Jag tror att jag kommit närmare lösningen till bra ljud nu och nästa inspelning ska spelas in i ett bättre rum vilket betyder att själva ljudkvaliteten på originalinspelningen blir bättre och att det ljudet då går att efterbehandla på ett bra sätt. Jag hoppas verkligen att det fungerar men jag förstår naturligtvis att jag aldrig kommer få samma ljud som de stora poddarna som spelas in i studio och till och med har egen ljudproducent.

Spår är en av mina favoritpoddar och Anton Berg är så härlig att lyssna till. Här snackar vi bra ljud!

IMG_8822

En annan dröm jag har är att podden ska växa. Jag drömmer att alla berättelser kan spridas till kvinnor som faktiskt kan ha nytta av att höra dem. Att vi tillsammans kan göra skillnad för andra kvinnor. Lyckas jag med den här dröm kommer jag att inreda en ”studio” 🙂

Jag drömmer om att bli duktig på samtalsteknik för att göra varje samtal så bra som möjligt. Jag drömmer dessutom om att bli bättre på redigeringsprogrammet och jag märker att jag utvecklas men än finns stor utvecklingspotential, jag borde kanske gå en kurs eller två!

Det finns några poddar som handlar om föräldraskap, förlossningar och dylikt som jag ofta lyssnar på. Vattnet går är en av mina favoriter.

IMG_8826

Förlossningspodden är bra och det är kul att Emma Philipsson verkar, precis som jag, göra allt jobb själv och hon har fått podden att växa. Inspirerande!

IMG_8824

Jag drömmer om att hitta någon bra sponsor som kan hjälpa till med allt från utrustning till att sponsra avsnitt. Jag gissar att jag lagt ner drygt 5000kr hittills vilket i och för sig kanske inte är så mycket pengar men för någon som gör detta på hobbynivå är det mycket. Jag lägger dessutom väldigt många timmar på det här och det vore inte alls fel om jag kunde ha möjlighet att använda några timmar under dagtid. Jag tror att det kan bli tufft i längden att arbeta heltid, få tid för familjeliv, kunna träna något pass ibland och dessutom fixa redigeringen. Speciellt som det är nu då jag oftast sitter till sena kvällar. Onsdag kväll var klockan runt 00:35 innan jag tog mig i säng och kvällen innan var den också efter midnatt.

Det här är inte drömmar jag ser som omöjliga utan jag tror faktiskt att jag kan förverkliga ett flertal av dem. Vad tror du? 🙂

7. ANDRA GRADENS BRISTNINGSSKADA

Jaaaa, jag lyckades med min målsättning att kunna publicera färskaste avsnittet av Underlivet och livets under före midsommar!

Att spela in med Johanna var väldigt speciellt och vi delade många goda skratt trots att ämnet var tungt. Hon berättar ärligt om vad som hände henne och hur hennes underliv mår idag. Vi hade en trevlig kväll tillsammans och det kan kännas befriande att faktiskt våga skratta åt vissa saker som har med ens underliv att göra. På samma sätt som det ibland behöver få komma tårar eftersom det är väldigt tungt att leva med ett trasigt underliv.

Johanna med döttrarna Molly och Lilly.

JohannaS

Det här avsnittet är dessutom (förhoppningsvis) det sista med den här ljudkvaliteten! Jag har nämligen äntligen hittat en person som hjälpt mig med ljudet så snart blir det andra bullar.

Hoppas du vill lyssna, klicka på den rosa texten för att komma direkt till podden (som även finns på Podcaster).

7. Andra gradens bristningsskada

Del 2.

Hanna Öhman fortsätter sitt samtal med Johanna Stenvall som berättar om sin andra graviditet och förlossning. Visserligen andra förlossningen men första vaginala förlossningen. Johanna drabbades av andra gradens bristningsskada och hade stora problem med smärta. När hon så småningom vågade ta en titt på underlivet upptäckte hon att det ser ut som en treåring sytt henne. Johanna berättar med inlevelse om sitt trasiga underliv och även om ämnet är tungt vågar hon bjuda på sig själv.

Första delen av Johannas berättelse hittar du HÄR.

Underlivet och livets under_v3_1MB

SEMESTERKÄNSLA

Åh, jag har verkligen en härlig känsla i kroppen. Idag är sista dagen jag jobbar på obestämd tid och jag känner mig sådär semesterlycklig.

Till jag kommer på att jag inte alls ska vara semesterledig…

Daaah, det blir liksom inte solskenshistorier om semestermys, nybakta kanelbullar och sommardopp i havet här inte.. Nej nej, det blir en jäkla massa smärta, långvariga toabesök (om jag ens kan kissa) och stora öppna sår i underlivet. Men, trots att jag vet vad jag snart har att vänta kan jag inte undgå att känna semesterlycka. Det är bara hoppas att den känslan håller i sig för jag gissar att när jag vaknar upp post op på tisdag, då är känslan en helt annan. Eller åtminstone när när ruset från landstingscoctailen jag får före och under operation har lagt sig. Då lär jag inte ha den här härliga känslan i kroppen. Då kommer jag nog istället att känna mig liten och sårbar.

I slutet av sommaren 2016 var jag på benen efter operation och just den här känslan, den längtar jag efter. Jag får sikta in mig på sommaren 2018!

image

Nåja, nu ska jag njuta av den här känslan så länge den varar 🙂

Kram

SLUTA JIDDRA, VAR EN MAMMA!

Hanna, sluta upp med fånigheterna och fokusera på föräldrarollen. Ska det vara så svårt?

Det här är en del av en kommentar jag fick för några dagar sedan av någon som såklart hade skrivit under med ”namnet” Anonym. Med fånigheter menades podden och bloggen. Personen tycker att jag istället för att bara sitta vid datorn ska engagera mig i vårt barn och vara en ”riktig förälder”.

Så, nu ska jag vara helt ärlig och säga såhär:

Nej, jag är inte alltid EN PERFEKT MAMMA. Men, det har inget med varken podcast eller blogg att göra. Jag är bara människa, jag gör fel ibland. Många gånger har det med min smärtproblematik och mina värktabletter att göra. Innan jag blev mamma LOVADE jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle skrika på mitt barn.

Tror du jag har hållit det löftet?

Näpp, det har jag minsann inte. Säg den mamma som inte höjer rösten till sitt barn när hon exempelvis blir rädd (typ ungen springer mot en trafikerad gata..). Jag har höjt rösten vid rädsla men jag har också höjt rösten när jag är arg.

Jag har vid ett tillfälle efter en operation (var en påsk har jag för mig) när jag hade fruktansvärt ont sagt saker till min dotter som jag än idag, typ 2 år senare fortfarande ångrar. Jag skäms för det jag sa och jag kan aldrig ta tillbaka orden. Däremot tror jag i ärlighetens namn inte att Selma kommer ihåg det. Men jag kommer ihåg det och jag kommer aldrig någonsin glömma det.

Här har vi till exempel en bild som är tagen vid ett tillfälle när jag bara ville krypa ner under jorden och gömma mig några veckor. Det är inte lätt att vara en bra version av sig själv när kroppen skriker…

image

Nåväl, tillbaka till att podd och blogg skulle göra mig till en dålig förälder. Kan du gissa när jag bloggar? Jo, jag skriver oftast mina inlägg sent på kvällen långt efter att Selma somnat och sedan finns det en häftig finess som heter ”tidsinställ”! Whaaaat, hur bra är inte det?! Jodu, det är skitbra för en mamma som har fullt upp med att umgås med sitt barn 🙂

Vad gäller podden är det ungefär samma sak där. Det har hänt att jag spelat in under en eftermiddag eller en kväll men redigeringen den sköter jag allt som oftast på kvällarna efter läggdags för lilla damen. Dock blir det många sena kvällar, den här veckan har jag till exempel suttit till efter midnatt två kvällar i rad. Jag ser redigeringen som något rogivande, det fungerar bra som terapi. Vissa scrapbookar, jag poddar. Om jag sedan råkar ha något inspelningstillfälle vid tillfällen när Selma faktiskt är vaken ser jag det inte så farligt att hon får kvalitetstid med sin far. Jag tycker inte att det är något fel med att då och då göra saker utan mitt barn, om aktiviteten sedan är shoppingtripp med väninnor, middag på tu man hand med maken, träning på gymmet ELLER poddinspelning, tycker inte jag spelar så stor roll.

Med andra ord, tiden jag lägger på digitala medier säger ingenting om hurvida jag är en bra mamma eller ej.

INKÖPSRUNDA PODDTILLBEHÖR

För några veckor sedan när jag hade ”ljud-Tommy” här för att fixa poddljudet insåg jag att jag behöver förbättra kvaliteten på det inspelade ljudet. Vilket innebär att det blir svårt att sitta vid köksbordet då köket/vardagsrummet är alldeles för stort och ljudet ”hoppar runt” för mycket.

Jag är inte direkt villig att ge upp mitt träningsrum för att få plats med en ”inspelningsstudio” så därför har jag funderat på hur jag kan lösa problemet på bästa sätt. För några dagar sedan bestämde jag mig för en lösning men då hade jag inte riktigt rätt tillbehör för att sätta den planen i verket. Därför blev det en spontan shoppingtripp till Piteå igår efter jobbet. Lite impulsivt sådär kom jag på att jag drar till stan och fixar så kan jag boka en tid och spela in snart om andan faller på (och någon vill/har tid).

inspelning

Jag har fixat mikrofonstativ på fot, alltså sådana som står på golvet. Då kan jag placera min gäst i en fåtölj eller stol och ställa in mikrofonen utifrån stolen. Vilket betyder att jag inte behöver ett bord eller skrivbord utan då kan jag ha min ”studio” egentligen var som helst.

Så nu gäller det bara att hitta nästa gäst som vill dela med sig av sin historia. Skulle du vara intresserad kan du maila mig på hannag_84@hotmail.com

REDIGERAA MEERAAAAA… (trallalalala)

Tjo!

Sitter här vid datorn och sjunger lite för mig själv. Du vet den här låten med panta mera..pantaa meeraaaa, du måste pantaa meeeraaaaaaaa.. Men, jag sjunger redigeraaaa mera. Samtidigt som jag alltså redigerar så fort och bra jag bara kan. Finns en liten sångsnutt på instagram (hehehe) @hannaohman84

Har som mål att släppa nästa avsnitt på torsdag men det verkar kunna bli svettigt in på mållinjen och jag har så smått börjat landa i tanken att jag kanske inte hinner. I morgon ska Selma till sin mormor och morfar så då ska jag spela in intro till avsnittet.

I väntan på kommande avsnitt kan du lyssna på första delen av Johannas historia, den hittar du på Podcaster (sök underlivet och livets under) eller så klickar du HÄR.

IMG_8600

Vad gäller redigeringen börjar jag få ihop många timmar framför redigeringsprogrammet och sakta men säkert lär jag mig fler och fler nyttiga shortcuts men sanningen är den att inte är jag snabb inte. Ha, det tar mig fortfarande typ två hela arbetsdagar (16 timmar) att rodda ihop ett avsnitt om ca 30 minuter, phu.

Andra delen av Johannas berättelse blir även sista delen med denna ljudkvalitet. Från och med nästa inspelningstillfälle räknar jag kallt med att ljudproblemet är löst. Egentligen är det löst redan nu  men eftersom inspelningen med Johanna inte håller tillräcklig kvalitet kan jag inte efterbehandla ljudet på det sätt som jag borde. Därför får man helt enkelt hålla tillgodo med kvaliteten så länge 🙂

Well, nu har jag ”rastat” färdigt, tillbaka till redigeringen nu. Vi hörs i morgon!

MIA TAR KAMPEN

Det här med att lägga skulden för en förlossningsskada på offret… Det är ett hett ämne som får mig att fullkomligt se rött.  Det är nämligen så att en kvinna som drabbats av en förlossningsskada (fysisk eller psykisk) har otroligt mycket att bearbeta och ta sig igenom. Jag vet faktiskt inte om jag hade klarat mig ifall vården hade lagt skulden för allt som hände mig, på mig. Om du vill läsa mer om den skuld, skam och ångest jag kände den första tiden efter min skada kan du göra det HÄR.

skammen

Mia Fernando, som är en förlossningsskadad medsyster, bloggar på bakingbabies.se och Mia är en väldigt speciell kvinna. Hon är utbildad fysioterapeut och har arbete med förlossningsskadade kvinnor som ett ”hjärteprojekt”. Jag såg igår att hon fått en kommentar av någon som verkar vara läkare, angående det här med att lägga tillbaka skulden på den drabbade kvinnan. Mia såg rött och valde att gå ut och kommentera detta i ett eget blogginlägg, Skulden på offret.

bakingbabies

Det är skandal rent ut sagt att vårdpersonal går ut och säger ungefär att ”kvinnan får skylla sig själv för hon har gjort fel och inte lyssnat på sin barnmorska”. Jag blir så förbannad att jag gärna skulle vilja ringa upp personen i fråga och berätta både det ena och andra om min egen förlossning. Om hur jag lyssnade på min barnmorska och om hur jag faktiskt aldrig fick av panik MEN ändå drabbades av en skada och tvingas leva med en stomipåse på magen som följd av förlossningen.

Kika in till Mia och lämna en kommentar, förhoppningsvis ser den här läkaren att vi är många som tycker att det är fel och kanske kan hen lära sig något av det!

MIDSOMMARMAT

Vad har du för planer inför midsommar?

Vi kommer att tillbringa dagen i den röda stugan vid vattnet. Ska bli skönt att bara vara och ladda batterierna inför kommande vecka då mina energinivåer förmodligen kommer droppa ner till botten. Jag ser framemot att umgås med nära och kära, äta gott och kanske fånga en firre eller två. Kanske blir det ett ”minidopp” i det blå om vädret tillåter. På grund av infektionsrisken och att jag inte vill riskera min operation blir det inte något helkroppsbad utan endast blöta mig upp till knäna eller kanske på sin höjd låren.

Midsommar 2016.

imageimage

Jag funderar på att kanske göra en smårgåstårta med räkor till midsommarfirandet. Lokalpatriot som jag är blir det nog en fiffig variant med Polarbröd. Jag har för mig att jag smakat en supergod ”räkbomb” gjord på Polarbröds polarkaka original (halvmåneform). Lägger man ihop halvmånarna får man en fin rund tårta. Jag hittar dock inte just det receptet men däremot finns en massa smarriga recept på Polarbröds hemsida.

För att inspireras av alla läckra Polar-smörgåstårtor, som de på bilden nedan, kan du klicka HÄR.

Polarbröd_smörgåstårta

Eller så blir det några goda snittar på det mjuka tunnbrödet, snabbt och enkelt. Och vansinnigt gott! För att inspireras av recept på snittar klickar du HÄR.

Har du något bra recept på snittar eller enkel (lättlagad) smörgåstårta?

SÅ FÖRSÖKER JAG MÖTA MOTGÅNGAR

Jag har levt ett bra liv, ett ganska ”lätt” liv. Inte behövt möta speciellt många motgångar. Jag har haft en trygg uppväxt med underbara föräldrar. De har alltid ställt upp för mig, de ställer fortfarande upp för mig (oss) och finns alltid vid min sida.

Min största motgång i livet är det som hände mig efter min förlossning och även om det är sjukt jobbigt och inte alls något jag hade kunnat föreställa mig kunde hända, så hände det och det drabbade just mig. Det här är inget jag önskar någon annan och det är inte alltid lätt för mig att hantera situationen. Jag har dock lärt mig en himla massa saker om mig själv som jag inte hade en aning om tidigare.

IMG_7776

För flera år sedan lärde jag känna en väldigt speciell kvinna, hon lärde mig att tankekraften är väldigt stark. Att positiva tankar får mig på bra humör och lyfter mig medans negativa tankar kostar otroligt mycket energi. Jag har sedan den dagen funderat mycket på just detta med positiva och negativa tankar. Jag tillåter mig att sörja och älta men inte så länge, sedan försöker jag alltid hitta något positivt och bra att fokusera på. Jag säger inte att positiva tankar kan hjälpa mig att klara mig från en depression om jag hamnar där men där jag befinner mig just nu, där hjälper dessa tankar mig. Blir jag avundsjuk försöker jag också använda mig av detta för att fokusera tankarna mot ett annat håll och inte slösa min energi på sådant som inte gör något positivt för mig.

Det här, att vara i naturen i närheten av vatten en vacker sommardag… det är som balsam för själen <3 

image

Jag hanterar mina motgångar genom att bryta ihop, tillåta mig att vara ledsen och deppa. Sedan försöker jag komma igen, jag försöker hitta någon ljusglimt och sedan fokuserar jag på den. Jag skulle vilja lära mig mer om mental träning eftersom det känns som att det kan vara bra för mig, ytterligare en pusselbit som kan hjälpa mig under min fortsatta resa.

Charlotta på Överlevnadsguiden skrev nyligen ett inlägg om just det här med mental träning och positiva/negativa tankar. Ett inlägg som jag läst flera gånger redan nu och som jag kommer återvända till då och då när jag känner att jag behöver det. För att ta del av Charlottas kloka tankar och råd kan du klicka HÄR.

Vad tror du om att tänka positivt och det här med mental träning? Kan man med hjälp av tankekraften hjälpa sig själv att må bättre?

MINA STÖRSTA DRÖMMAR

Nu ska jag göra något som jag sällan gör. Jag ska dela med mig av saker som jag normalt inte brukar berätta speciellt mycket om.

Man kan tycka att jag är väldigt öppen här och berättar om privata saker. Vilket delvis är sant MEN allt jag berättar har oftast att göra med mitt liv och min förlossningsskada. I allafall de delar som kanske upplevs som privata. Det är dock sällan jag i övrigt delar med mig om andra privata saker, som till exempel mina drömmar.

Så, nu tänker jag dela med mig av några stora drömmar. Vissa saker har jag aldrig nämnt för någon tidigare och andra är sådana som jag ofta berättar om.

Jag vill ge vår dotter ett syskon.

Detta har jag delat med mig av flera gånger tidigare, du har kunnat följa vår resa inför eventuell graviditet och jag har berättat om det mesta som har med den här drömmen att göra. Idag är det bara en dryg vecka kvar till operation och sedan ska jag ”bara” återhämta mig innan vi kan börja försöka. Wihooo jag hoppas att återhämtningen går bra (och fort) 🙂

image

Jag vill jobba med..

Okey, det här är kanske den drömmen som jag tycker är svårast att ärligt berätta om. Jag drömmer om att kunna jobba med intervjuer/samtal med andra kvinnor om graviditet, förlossning, förlossningsvård och förlossningsskador (fysiska eller psykiska). Typ som arbetet med podden men professionellt. Träffa ”vanliga” kvinnor som du och jag men även kvinnor i någon sorts ”maktposition” som faktiskt kan hjälpa till att få förändringsarbete att hända, kvinnor med större chans att påverka!

Den största drömmen är ett program, jag tänker en studiomiljö med gästen och även en läkare. Gärna Eva Uustal. Och kanske ibland någon politiker! Kanske någon kvinnlig politiker som själv har barn. Det vore nåt! En så stor dröm vågar jag knappt berätta om men kom ihåg att vi alla måste få ha drömmar, stora som små 🙂

IMG_8520

Jag vill jobba med föreläsningar. Tillsammans med Våga Vägra Förlossningsskador och andra aktörer drömmer jag om att arbeta aktivt med nationellt förlossningsskadecentrum som jag hoppas blir verklighet en vacker dag.

I framtiden ser jag mig tillbaka i fastighetsbranschen på ett eller annat sätt. Kanske som mäklare den dagen barnet/barnen blivit stora, kanske med försäljning av nyproduktion. Jag saknar känslan efter en fantastisk affär där alla är glada och nöjda. En dag ska jag ta revansch på allt min ”sjukdom” rånat mig på.

Utlandsboende

När jag var yngre jobbade jag som reseledare. Jag älskar att resa och se nya platser. Lära mig om andra kulturer. Jag drömmer om att en dag äga ett hus i något annat land (gärna Spanien eller Grekland), ett hus som vi kan bo i under några månader varje år. Det gäller bara att få med Adam på mina planer och det kan kanske bli svårt för han är en sådan person som trivs väldigt bra hemma i Sverige 🙂

IMG_8794

Relationen

Jag önskar så att vi ska hålla ihop resten av våra liv. Att vi ska bli gamla tillsammans. Finnas för varandra, älska och stötta varandra. Jag önskar även att de här sista säsongerna Adam kör skotercross (han vet inte än hur länge han vill satsa helhjärtat på sporten) ska bli bra. Att han ska få leva ut sina drömmar och att saker och ting ska fungera bra. Han förtjänar det bästa och jag hoppas innerligt att allt kommer gå hans väg <3

IMG_6021

Den enda dröm jag egentligen arbetar aktivt med är Våga Vägra Förlossningsskador och föreläsningar. Ja och relationen såklart, den måste man alltid jobba med. Inget förhållande går spikrakt uppåt utan en relation måste vårdas och tas om hand ❤️ Ett syskon till Selma är en dröm vi kommer att arbeta aktivt med längre fram men inte i dagsläget. De yrkesrelaterade drömmarna är inget jag egentligen försöker göra verklighet av utan de är just drömmar. Kanske kommer det en dag när jag känner att jag vill försöka åstadkomma något av de drömmarna, vi får helt enkelt se 🙂

Vad har du för drömmar och arbetar du aktivt med att uppfylla dessa?

JAG OCH MINA SKITHÅL

Det här med att ha sitt ”skithål” på magen..

Ja jag har ju inte amputerat mitt anus så jag har egentligen dubbla skithål. Ett där bak som är urkopplat sedan november 2015 och ett på magen, det som kallas stomi.

IMG_7719

Selma har vant sig vid att det blir en del bajs-snack hemmavid och hon har liksom glömt att att det fanns en period när hennes mamma inte bajsade i en påse på magen. Jag tror att hon har ”hoppat över” kiss- och bajsåldern just för att det inte är kul på samma sätt för henne. Det är nämligen helt normalt att vi pratar bajs hemma hos oss.

IMG_7942

Men, hur berättar man för en 2-åring att man har stomi?  Våra vänners yngsta dotter såg min påse och frågade vad det var på min mage? Jag svarade att det är min blöja, att jag bajsar där. Hon pekade på sin blöja och berättade att i den bajsar hon. Vi blev liksom blöjsystrar även om våra blöjor inte satt på samma ställe på våra kroppar. Sedan ville hon klämma och känna på påsen och frågade flera gånger om det var min blöja. Så himla söt och så fantastiskt fördomsfri. Jag älskar barns genuina nyfikenhet ❤️

SÅ GLAD FÖR DIN SKULL

Om du följt mig ett tag kanske du känner igen berättelsen om min vän Catja. Hon har tidigare gästbloggat här om den resa hon gjorde från lyckligt nyförlöst till akut stomiopererad. Det är lite drygt ett år sedan den här olyckan drabbade Catja och hennes familj. Under året som passerat har familjen gått igenom en hel del tillsammans och de har tvingats genom stora prövningar.

*Catjas privata bild.

IMG_2956

För att hjälpa den äldre dottern Ella på fötter efter sin mammas olyckliga skada startade Catja ”Ellas Hjältar” som hjälper barn med olika sjukdomar/svårigheter. Är du nyfiken på att ta reda på mer om Ellas Hjältar hittar du gruppen via facebook.

För att ta del av den berättelse Catja delade med sig av genom att gästblogga kan du klicka HÄR för del 1 och HÄR för del 2. Det är ca ett år sedan inläggen skrevs och mycket har hunnit hända sedan dess.

Nu under veckan som passerat har Catja äntligen opererats igen och det verkar som att operationen varit lyckad. Dessutom kunde man inte hitta några fistelgångar. Jag var så lycklig när jag fick kontakt med Catja efter hennes operation att mina tårar sprutade. Jag är så enormt lättad över att Catja förhoppningsvis slipper vara med om mitt helvete. Att hon kan börja resan mot ett friskare jag. Tårarna sprutade av glädje och jag är dessutom tacksam över att jag kan glädjas så för någon annan. Att jag inte blir bitter och avundsjuk. Även om jag såklart önskar att det kunde få gå lika bra för mig också någon gång.

Catja, jag önskar dig all lycka och jag håller mina tummar och tår för att allt går bra nu efter operationen. Du förtjänar lycka och välgång. Jag hoppas att vi får tillfälle att träffas någon gång, få hålla om varandra och kramas ordentligt.

Kram.

ANALINKONTINENS

Analinkontinens/analläckage/avföringsinkontinens…

Det är ta mig tusan ingen lek med den här typen av problem! Själv har jag fått stanna bilen och slita av mig brallorna vid vägkanten för att undvika bajs i brallan.

Jag vet precis hur det är att leva med den ständiga risken och rädslan att bajsa ner sig, det är fruktansvärt påfrestande för psyket och små små vardagliga ”självklarheter” kan ibland kännas nästintill omöjliga. Om du vill läsa mer om mina problem med analinkontinens och hur jag tacklade livet innan min stomioperation kan du göra det genom länken –> LÄCKAGE DÄR BAK – AVFÖRINGSINKONTINENS

I onsdags läste jag en artikel i Vårdfokus angående just analinkontinens. Artikeln handlar om en rapport från bristningsregistret där det framkommer att en infekterad förlossningsskada ökar risken för analinkontinens, artikeln inleds med texten:

”Kvinnor som får svåra bristningar när de föder barn vaginalt löper betydligt större risk att bli analinkontinenta om såret blir infekterat, visar den senaste rapporten från bristningsregistret”

Rapporten visar nämligen att kvinnor med skador på ändtarmens muskulatur löper tre gånger så stor risk att drabbas av analinkontinens OM såret blir infekterat. Du kan läsa hela artikeln HÄR.

vardfokus

Har jag någon läsare som lider av den här typen av problem?

TANKAR INFÖR OPERATION

Jaaa, vad tänker jag egentligen såhär inför operation #26?

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Självklart hoppas jag att det ska gå vägen den här gången, hade jag inte känt hopp skulle jag aldrig utsätta mig för detta. Eller egentligen kanske det är mer en önskan än hopp…

Jag önskar så att detta ska gå vägen. Men, jag vågar inte hoppas allt för mycket. Jag vet hur jag faller OM det går åt helvete. Jag har haft min beskärda del av misslyckade operationer och därför vet jag också precis hur det känns. Förra gången kände jag en enorm hopplöshet och uppgivenhet när jag förstod att operationen misslyckats ca 3 dagar post op. Samtidigt var jag så ”förberedd” på misslyckande att benen under mig inte slogs undan riktigt lika hårt som tidigare. Jag måste våga tänka i de här banorna för att på något sätt skydda mig själv, för att överleva misslyckande efter misslyckande.

Strax före operation 23, det senaste lagningsförsöket i Uppsala.

preop

Jag önskar att det ska lyckas den här gången men jag skyddar mig själv och tänker att risken för misslyckande är ganska stor, då kommer hopplösheten och uppgivenheten att skölja över mig som så många gånger tidigare. Det svåra är att veta hur jag ska kunna gå vidare när tankar på om jag någonsin kommer att bli hel griper tag i mig. Då behöver jag få bryta ihop. Och förhoppningsvis komma igen. Lägga ihop pusslet av mig själv och sedan när jag är stark nog börja titta på andra lösningar, mest troligt vård utomlands. Det här är trots allt Uppsalas sista lagningsförsök och Akademiska Sjukhuset ska vara bäst i Sverige på just min skada. Anser de att mitt problem står utanför deras kompetens gissar jag att det börjar vara dags att blicka ut över horisonten och kontakta någon annan. Kanske Tyskland.

Det går inte riktigt beskriva hur det känns när man börjar misstänka misslyckad op.. Man våndas och hoppas innerligt att man har fel.

missl

Missförstå mig inte, jag ställer inte in mig på ett misslyckande MEN det känns viktigt att jag är förberedd på att risken finns. Om jag istället valde att inte vara realistisk i mina tankar skulle en misslyckad operation innebära ett hårt fall ner i ett stort svart hål, det är mest för att jag inte ska gå under totalt som jag väljer att vara försiktigt hoppfull <3

BLÖT I SVETT OCH NÄSTINTILL FLINT

Hemma hos oss är det inte alltid ”lätt och smidigt” på morgonen. Vissa dagar är jag i princip blöt i svett och nästintill flintskallig innan vi tar oss iväg. Andra dagar, mer sällan förekommande, är det dock otroligt fina morgonstunder!

Vi har nu i två dagar cyklat till förskola/jobb på morgonen och det är tydligt att detta är positivt. Två dagar i rad har vi haft sådär fina, ja rent ut fantastiska, morgonstunder. Nästan så jag varit tvungen nypa mig i armen för att se om jag drömmer.

IMG_8774

Tänk om det alltid var piece of kaka på morgonen när man ska iväg.. och då har vi ett barn så jag kan tänka mig att det kan bli ännu svettigare med fler barn!

DROTTNING ELLER TJÄNARE?

Selma hade en massa funderingar innan läggdags och när vi samtalat en stund kom det fram vad hon egentligen grubblade på: Mamma igår drömde jag att du flyttade till Egypten! Det är jättelångt dit och jag blev jätteledsen!

Jag: Jasså, ja jag har ju varit i Egypten men jag lovar att jag inte ska flytta dit. Jag vill ju bo med dig och pappa!

S: Har du varit där?! Hur var det?

Jag: Jo det är inte riktigt som här kan man väl säga. Du vet, jag jobbade ju i Egypten.

S: VA?! Är det sant?? Som DROTTNING eller TJÄNARE???

IMG_8303

SELMAS SOMMARKAKA

Igår efter middagen bakade jag och Selma en sommarkaka.

Man märker verkligen skillnad nu för tiden när vi bakar, förr var hon med en stund men lessnade väldigt fort. Igår fick hon själv ansvara för vissa saker. Bland annat skulle hon mäta upp 8 dl mjöl men jag hann inte riktigt vara med så jag är lite misstänksam att det råkade bli en deciliter för mycket. Men, vad gör det när hon fick vara superstolt för att hon fixade det på egen hand?! 🙂

Hon var så glad när hon bakat en kaka till sin pappa, den ska han nämligen få i födelsedagspresent av henne idag när vi kommer från jobb/förskola ❤️

image