ENERGIPÅFYLLNAD ❤️

Jag börjar må bättre och bättre för varje dag som går.

Igår var första gången jag tog mig en liten utflykt. Åkte på Ica och handlade lite, att en sådan liten sak kan kännas som en härlig upplevelse! Idag har jag slagit in några julklappar, druckit te och unnat mig en (eller två) Rocky Road 🙂

IMG_2056 (2)

Får mer energi för varje dag som går men jag har hört att det tar ca tre-fyra veckor att återhämta sig från lunginflammation. Dessutom får man inte glömma att min kropp är infektionskänslig och har dåligt immunförsvar.

Hoppas du har en fin fredag ❤️

SÖKER AKADEMISKA

Idag är det torsdag och under förmiddagen hade jag fortfarande inte hört ett pip från Uppsala.

Han skulle ju ringa mig i måndags men det slutade med att jag ringde upp…och fick höra att han skulle ringa ”under dagen”. Hupp, väntade hela måndagen, tisdagen och onsdagen men ingen ringde upp.

Idag ringde jag igen och frågade lite halvirriterat om någon kanske glömt bort mig?! Sköterskan bad att få återkomma och ringde upp fem minuter senare för att berätta att kirurgen väntar besked angående en annan sorts operationsmetod och vill invänta det svaret innan han ringer mig. Hon sa också att denna ”försening” inte kommer att påverka operationsplaneringen utan att jag redan står i ”kö” för op, däremot vet man inte än vilken operation det blir.

image

Så jag fortsätter vänta på samtalet som kanske ska göra under för min framtid. Lucky number 26? ❤️

DEL 2, SVAR FRÅN VÅGA FRÅGA 20161130

Martina: Du verkar så himla stark! Beundrar din styrka Hanna! Jag undrar lite hur din och Adams relation påverkas av din förlossningsskada? Krya på dig nu!! Kram Martina

Hej Martina! Ja nog har vår relation påverkats alltid. I början var det nog värst när jag kände mig som mest ensam och inte kanske kände mig bekväm med att dela med mig. Jag ville klara mig själv på något sätt. När det sedan stod klart hur illa det var blev det en annan sak. Det var lättare att kunna förklara smärtan och den vilsenhet jag själv kände.

Vi har aldrig gjort någon ”stor sak” av allt det här hemma hos oss. Det är liksom en del av vårt liv och det känns onödigt att oroa Selma mer än nödvändigt. Det är nog jobbigt att jag är hos doktorn då och då och opereras med jämna mellanrum. Därför försöker vi leva så ”normalt” som möjligt under de perioder när det funkar bättre med smärta och liknande.

Vad gäller sexlivet så påverkas det också naturligtvis. Under vissa perioder finns det inte något sådant i våran relation överhuvudtaget. Är jag nyopererad känns det inte som att samlivet har högsta prioritet direkt, hehe. Under andra perioder funkar det utan problem. Man får nog helt enkelt lyssna på varandra och hitta vägar som fungerar 😉 Jag tror dock att vår relation har vuxit på ett annorlunda sätt då jag känner mig så beroende av honom (och andra) under perioder med mycket smärta.

image

Mia: Hej!
Ber om ursäkt för att min fråga kommer in för sent så jag har full förståelse för om svaret uteblir. Jag undrar hur mycket man kan kräva och framförallt VAD man ska kräva under/efter en förlossning. Om man skulle spricka och behöva sys, ska man låta en BM sy i förlossningssalen eller ska man kräva att en läkare/kirurg gör det i förlossningssalen eller att man blir sydd inne i en operationssal? Hoppas du kryar på dig snabbt nu! Kram

Hej Mia! Jag är väldigt mycket för information och tycker att man som gravid kvinna har rätt att få reda på att saker kan hända under förlossningen. Jag tycker att man redan under graviditeten ska informeras om att förlossningsskador förekommer, att det aldrig är kvinnans fel att hon spricker och att om hon skulle råka ut för något finns hjälp att få.

Om komplikationer uppstår och man drabbas av en skada tycker jag att man har rätt att få reda på vilken skada och vad den i förlängningen innebär. Jag fick veta att jag fått en sfinkterruptur men inte i vilken omfattning, att det var en grad 3 och 4 fick jag sedan läsa mig till i min journal. Dessutom hade jag aldrig hört ordet tidigare och jag hade ingen aning om vad en sfinkterruptur var. Jag tycker att man ska upplysas om olika ”varningstecken” man bör vara uppmärksam på samt var man ska vända sig om man inte känner sig bra efter förlossningen och vill ha hjälp med att komma vidare för att undersöka och utreda skadan.

Om man spricker och behöver sys beror det på hur stor skada man har, en mindre bristning kan sys av BM men en större bristning bör sys av en läkare. Om jag hade vetat bättre skulle jag ha krävt att bli sydd i en operationssal, gärna under narkos. För mig var den delen av förlossningen betydligt mer smärtsam och outhärdlig än själva födseln av vår dotter.

Ställ krav på föräldrautbildningen, ställ krav på din BM och framförallt var noga med att poängtera att du vill ha information och inte ”omyndigförklaras”  genom att inte informeras och bli behandlad som en porslinsdocka som inte tål sanningen.

Anna: Hej! Krya på dig!
Jag är ny här och tycker att jag hittar så mycket mod och hopp i din blogg, fast en del inom mig bara vill skrika åt någon( men vem?) att nu får det vara nog, gör henne frisk.
Till min fråga, kan du inte berätta lite om vintern och vad du tycker om att göra då? För en som kan räkna årets söndagar på en hand, men som älskar vintern är det så spännande, okej nästan exotiskt att läsa om. Tack 🙂

Hej Anna 🙂 Oj, vintern är en så stor del av våra liv här uppe så det blir kanske så att man tar den för given! December-Februari brukar det vara så kallt, men vackert, här uppe. Då älskar jag att kura ihop mig framför en brasa i vår kamin. Kanske grilla en marshmallow eller korv, Att ha tjocksockar (stickade strumpor) på mig och dricka varm choklad. Haha, låter som värsta klyschan 😉

När det börjar komma vackra fina vårdagar där i slutet av februari/början av mars är det så fantastiskt härligt att vara ute. Ljuset återvänder och det är alldeles underbart att vara ute med familjen, göra upp en eld och bara njuta av frisk luft. Eftersom min man tävlar i skotercross blir det en hel del resor till tävlingar under vintern och det är något speciellt med alla dessa tävlingar och livet i bussen, sammanhållningen är något speciellt och det är alltid lika kul att träffa alla tävlande och deras familjer.

image

I övrigt älskar jag att åka till fjällen, åka på skotertur till någon vacker plats där man slår läger. Äter gott ute och umgås hela dagarna. Det är så underbart men tyvärr något vi inte riktigt har så mycket tid till. Den dagen Adam slutar tävla tror jag att det blir fler fjällsvistelser 😉

image

LJUSBOK ISTÄLLET FÖR GODNATT-SAGA

I samarbete med BookBeat

Vi har under en ganska lång period haft problem med att få Selma att somna på kvällarna. Från att ha varit lättsövd med en bok eller sagostund till högljudda bråk där hon inte varit intresserad av att slappna av och vila. Ibland kan hon ”luras” och låtsas somna för att sedan smyga upp och gömma sig. Det kanske har med åldern att göra men det tar energi och det gör att hon är extremt trött på morgonen när det är dags att stiga upp. Mitt tålamod tryter och jag blir så frustrerad när jag vet att hennes kvällsäventyr kommer att sätta spår på förskolan.

Så tipsade min vän Ida mig om boken Kaninen som så gärna ville somna och jag hade sett annonser om denna speciella bok men jag hade aldrig kommit mig för att testa. En kväll upptäckte jag att boken fanns i min app från BookBeat så jag bestämde mig för att testa en ljudbok.

Vi gjorde våra kvällsrutiner precis som vanligt, tandborstning och toalettbestyr. När hon lagt sig till rätta i sängen berättade jag att istället för att läsa en bok ska vi lyssna på en ljudbok (den finns även att läsa i appen om du hellre vill det).

image

Att lyssna på ljudbok var spännande och döm om min förvåning när hon några minuter senare börjar få tunga ögonlock. Ytterligare en stund senare hördes lugna djupa andetag och hon hade faktiskt somnat! Sedan den kvällen använder vi oss av boken varje gång vi märker att läggningen kommer att bli problemfylld och det funkar än så länge alldeles utmärkt.

Vad har du för knep för att söva ett barn som kämpar emot för att inte råka slappna av och somna?

IMG_4260

Nu såhär strax före jul finns möjlighet att köpa ett presentkort med BookBeat för 1, 3 eller 6 månader, kanske den perfekta julklappen till den där personen som redan ”har allt”. Jag tänker direkt på mina föräldrar och svärföräldrar som är svåra att hitta klappar till 🙂 Presentkortet köper du smidigt online och sedan skickas det till din e-post. Vidare instruktioner och priser hittad du HÄR.

Så slutligen ett litet tips…

Om du registrerar dig HÄR bjuder jag Dig på en fri månad! Så har du möjlighet att i lugn och ro testa BookBeat och kanske kan du finna några lugna stunder under julhelgen då en god bok i öronen är den perfekta avkopplingen.

IMG_4247

DEL 1, SVAR FRÅN VÅGA FRÅGA 20161130

Sara:
Hur tänker du kring dina planer för en ny graviditet när det finns risk för att du behöver opereras pga absess. Kan du opereras och behandlas med adekvat antibiotika under graviditeten och hur fixar du smärtan utan bra smärtstillande?
Du behöver verkligen inte svara på detta om det känns jobbigt.
Kram

Hej Sara! Bra fråga, jag har inte egentligen svar på detta eftersom det är just på grund av frågor likt dessa jag känner att jag vill träffa specialistmottagningen samt kirurgmottagningen inför en eventuell graviditet 🙂

Vad jag kan svara på direkt är att under en graviditet kommer inga planerade ingrepp att göras men däremot kommer man inför en graviditet försöka se till att fisteln är så väldränerad som möjligt. Skulle något ske under graviditeten finns möjlighet till narkos eller ryggmärgsbedövning för att rengöra och tömma abcessen, detta vill man såklart helst undvika om det är möjligt. Exakt vilken antibiotika och vilka smärtstillande som fungerar vågar jag inte säga men jag vet att det finns behandling. Efter samtal med specmödra och kirurg om just eventuell graviditet kommer jag att berätta mer! 🙂

Melissa: Hej Hanna!
Hur ställer sig din man och övriga familjen till att du är så öppen om något så privat?
Hur tänker du runt att din dotter eventuellt kommer läsa din blogg när hon blir äldre?
Känns det inte lite för mycket att dela med sig av intima saker som man oftast håller inom familjens väggar?
Missförstå mig inte, jag tycker att du är grym som är öppen men själv skulle jag inte ha så mycket stake!

Hej Melissa! Innan jag gick ut så offentligt med hela mitt underliv frågade jag faktiskt min man om han tyckte att det var ok. Inte för att jag behövde tillåtelse utan mer för att jag ville ha honom delaktig i mitt beslut att vara så öppen. Han har alltid stöttat mig och tycker att det är grymt att jag vågar 🙂

Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig tänkt på att Selma kanske kommer läsa bloggen när hon blir äldre… Vet inte riktigt vad jag tänker om det men det känns samtidigt som att vi uppfostrar henne till att våga gå sin egen väg, att vara trygg i sig själv så jag tror inte att hon kommer uppleva det som något negativt. Däremot ska jag börja tänka mer på vilka bilder jag lägger ut på henne, jag tror att det kan vara ett större irritationsmoment den dagen hon blir tonåring, hehe.

Ja visst är det privat och intimt men jag finner att det ger så mycket att kunna vara ett stöd för andra i liknande situation så jag bryr mig inte så mycket om det finns dom som tycker att jag är äcklig eller pinsam.. Tyckt det då men då behöver faktiskt inte den personen ens läsa min blogg! 🙂

Eva: Jag är av den lite äldre årgången Hanna och jag är så imponerad av dig. Det måste krävas stort mod för att våga berätta om allt du upplever och går igenom. Hur bär du dig åt för att hitta styrka till att berätta om alla hemskheter som drabbat dig?
Jag har följt dig ett bra tag då min svärdotter drabbades av en sfinkterruptur och jag berättar ofta för mina vänninor om dig. Då brukar jag säga att du är tuff, rå, rätt fram och skiter i jantelagen samtidigt som du har något ömsint och omhändertagande i dig.
Kvinnor av min generation har aldrig vågat prata om detta med skador i samband med förlossningar och även om det kanske känns tabu är jag glad att kvinnor i din generation vågar där vi tappade modet!
Ta hand om dig, din röst betyder så mycket för så många. Hälsningar från Eva.
Obs, jag har ingen ”webbplats” att fylla i men kanske kommer kommentaren fram ändå ????

Hej Eva! Så glad jag blir av att läsa ditt fina brev. Tänk så mycket som har hänt de senaste ren, att så många fler verkar våga öppna sig och berätta om sina problem! Jag kommer då och då i kontakt med kvinnor som haft problem hela livet, kvinnor vars barn är i min ålder eller till och med äldre och som kanske först nu faktiskt vågat söka hjälp. Det känns så oerhört häftigt att jag kan vara med och påverka, att min öppenhet kanske är just det som behövs för att de ska våga! Jag tror att det är just detta som driver mig.

Jag kände mig själv så fruktansvärt ensam och övergiven där i början. Jag hade ingen att prata med (som gått igenom något liknande) och jag trodde nästan att jag var den enda som drabbades av en skada under förlossningen. Nu vet jag hur fel jag hade och jag vill gärna hjälpa andra som känner sig så som jag kände mig just där och då. Kram till dig Eva och jag hoppas din svärdotter fått bra hjälp 🙂

Lotta: Hej! Ifall operationen misslyckas och den resterande tarmen opereras bort. (Du har alltså kvar stomin för alltid.) Kan du då föda ett ev. barn vaginalt. Jag tänker att skadan kanske inte kan förvärras. Ett kejsarnitt har ju också sina risker. Har du diskuterat detta med kirurgen? Jättebra blogg by the way och hoppas att op lyckas!

Hej hopp Lotta! Vad jag har förstått, men jag är inte helt hundra, så kan det fortfarande vara en ganska stor risk med att spricka bakåt igen trots att man tagit bort ändtarmen. Man får komma ihåg att vid en så stor spricka påverkas även bäckenbottenmuskulaturen.. Jag misstänker att även om jag amputerat ändtarmen så kommer jag inte ha något annat val än ett snitt. Jag får återkomma när jag vet mer 🙂 Det är på grund av frågor likt denna jag känner att jag redan snart vill börja planera inför en graviditet, även om det är ett bra tag kvar till den dagen det verkligen är ”skarpt läge”!

Resterande frågor får sina svar senare under veckan.

DÅ JÄVLAR SKA KVINNAN LÄMNAS OVETANDE?!

Är vi så förbannat rädda för skrämselpropaganda att vi tar ifrån kvinnan hennes chanser till kunskap och trygghet, eller är det vården som anser sig vara någon slags barmhärtighetssamarit som inte vågar informera och på så sätt tar ifrån kvinnan något som borde vara hennes rättighet?

Skrämmande många av de kvinnor jag dagligen kommer i kontakt med vittnar om dålig information och vad som verkar vara en önskan från vårdens sida att inte prata om komplikationer (kvinnor som blivit hyssjade när de ställt frågor om skador under en föräldrautbildning, kvinnor som efter utbildningen enskilt blivit ombedda att inte ställa frågor om skador inför hela gruppen mm). Kanske är det så att det finns någon slags nationell regel som säger att man inte ska prata komplikationer och skador med blivande mödrar/föräldrar. Allt för att inte skrämmas inför den kommande förlossningen.

Det är inte bara informationen inför förlossningen som är bristfällig, denna broschyr fick jag efter min sfinkterruptur grad 3 och 4 och jag skulle vilja påstå att den är sjukt bristfällig och som ett hån mot oss som drabbas…

Första sidanuppslag

De kvinnor jag kommer i kontakt med, kvinnor som råkat ut för någon komplikation, är ledsna och besvikna på att de inte fått någon information. De känner sig blottade och utelämnade, vilsna och fruktansvärt sårade. De vet inte var de ska vända sig för att få hjälp.

Jag kanske låter hård men jag vill fortsätta vidhålla:

Är man nog vuxen för att skaffa barn, då är man även vuxen nog att få reda på vad som kan hända under en förlossning!

Jag förstår på ett sätt tankesättet att man inte ska skrämmas men den födande kvinnan som skadas tror direkt att hon gjort något fel. Hon har aldrig fått information om att saker kan hända och hon har ingen aning om var hon kan få hjälp. Hon skuldbelägger sig själv.

Tänk om hon istället hade hört talas om detta, om hon visste att det kunde bli komplikationer och om hon direkt visste vart hon skulle vända sig för att få hjälp! Jag tror att vi skulle kunna tvätta bort mycket skam och faktiskt även rädsla, genom att vara bättre på att informera.

image

När man nästan verkar ha ”informationsskyldighet” eller ”informationsplikt” vid all annan sjukvård. Ska du till exempel göra en operation kan jag garantera att du kommer få information om fördelar/nackdelar, risker och eventuella komplikationer men när det kommer till förlossningar, då jävlar ska kvinnan gärna lämnas så ovetande som möjligt och uppmanas att ”lyssna på din egen kropp” som om det vore något som skulle fixa en sfinkterruptur eller delade magmuskler.. BULLSHIT!

Så…

Vad är det som gör att man i Sverige idag, inte anser att det är lämpligt att informera gravida kvinnor? 

SÅ KOM DÄR INGET SAMTAL

Det löste sig med mitt sjukintyg.

Som alltid lyser starka stjärnor på kirurgen vid Sunderby Sjukhus, ni är guld värda! ❤️

Kirurgen vid Alademiska skulle dessutom ringa idag och på brevet stod 5/12 mellan kl 11-12. Som jag längtat och våndan efter att få ”domen”. Att äntligen få veta om de tänker ge det ett försök till eller om loppet redan är kört… Satt med telefonen i högsta hugg fram till 12:25 då jag ringde dem från mammas telefon. Som vanligt fick jag knappa in personnr och sedan vänta snällt till 13:20 när de skulle ringa upp. Förklarade att på upplysningsbrevet stod det mellan 11-12 och nu är kl 13:20 så jag undrar bara om någon missat mig? Hon kollade upp det och återkom strax efter med beskedet att jag skulle bli uppringd men att det inte fanns någon tid utan bara att samtalet skulle ske under arbetsdagen…

Mmmmmhmmm…

Nu är klockan 20:12 och fortfarande har ingen ringt.

image

SÅ VÄLDIGT OMSTÄNDIGT

Att det ska vara så himla omständigt att få hjälp när man är sjuk!

När man knappt ätit på en vecka, haft hög feber en hel vecka och känner sig som en urvriden disktrasa.. Då ska man måsta ringa runt som en idiot för att få hjälp med sjukskrivning! Gaaaah…

Började med att ringa Hälsocentralen men det var ju helt onödigt och slöseri med tid. Ibland vill man bara krypa genom telefonen och fråga varför de ska krångla så förbannat med någon som inte orkar motstånd.. Jag antar att de följer några ”regler” men jag tänker ju att hur svårt ska det vara att läsa journalen och skriva ett intyg?! Men icket, nej nej.. Hänvisades till Sunderbyn men hur lätt är det att få tag på läkaren jag träffade på akuten?!

image

Nu väntar jag på att kirurgmottagningen ska ringa upp, där kanske min kontakt kan peka mig i rätt riktning så jag vet vart sjutton jag ska vända mig.

Blir grymt irriterad på att det ska vara så svårt och omständigt när man är sjuk och ber om hjälp. Känner mig sugen på att skälla ut någon och just nu är det Hälsocentralen och deras ovilja att hjälpa till som upprör mest (även om de som sagt säkert följer reglerna tycker jag att det är förbaskat dumma regler)!

Idag är dessutom dagen då Akademiska Sjukhuset ringer upp och jag ska få reda på om det blir något nytt lagningsförsök! Håll tummarna!

VANDRANDE VÅLNAD

Är fortfarande inte bra, tungt med andningen och mår så in i helskotta illa!

Jag har sovit massor. Mamma har tvingat i mig miniportioner av kokt ris och kyckling varannan timma. Lite vatten och vätskeersättning däremellan. Tyvärr har jag inte haft någon aptit och alla piller på tom mage har gjort att jag kräkts en jäkla massa. Varken fått behålla mat eller vatten.

Idag har jag (ta i trä) än så länge fått behålla min lilla frukost så kanske kanske blir den här dagen bättre! Febern har legat på 38,4-39,7 men även den har idag letat sig neråt till bara 37,8. Jag håller tummarna för att jag ska slippa åka in, börjar jag om att kräkas tror jag att jag behöver få komma in och fylla på med både vätske- och näringsdropp..

Orkade sitta uppe en liten stund på morgonen med Selma, då skrev hon sin önskelista och även om det bara var en kort stund så kändes det skönt att orka ge henne några minuter mamma-tid ❤️

image

Hon som inte ens haft ro i kroppen att sitta stilla tillräckligt länge för att skriva sitt eget namn och nu blev det en hel önskelista! Häftigt 🙂

MER DÖD ÄN LEVANDE

Åkte som du vet in på akuten tidigt på morgonen igår med tungt att andas, hög feber, illamående, yrsel, ont i ländryggen mm.

Fick träffa en jättebra läkare som tog god tid på sig med undersökningen. Han hörde dock något på mina lungor och trodde inte riktigt på infektion (som jag själv var övertygad om).

Han bokade in mig på lungröntgen och då hann jag självklart tänka: Happ, nu har jag väl cancer… Vad är ett ”extrahål” i baken egentligen i jämföreslse?! Jag blev både rädd och orolig och hann måla upp alla möjliga scenarion i huvudet (typ att Selma måste växa upp utan sin mamma och liknande hemskheter) men det visade sig vara vätska i lungorna.

Jag har alltså åkte på lunginflammation som grädde på moset (känns väldigt lindrigt i jämförelse med allt jag hann oroa mig för). Fick åka hem från akuten igår och var hemma runt 16:30. Äter en massa piller och har varit otroligt dålig. Febern har legat konstant på drygt 39 grader trots febernedsättande. Jag har sovit sedan kl 17 igår. Nu först, kl 14:05 är jag vaken, i övrigt har jag bara öppnat ögonen och försökt dricka lite vatten.

Jag har kännt mig mer död än levande de här sista dagarna ❤️

Den nakna sanningen, ser ändå ”fräsch” ut just nu i jämföreslse med natten som var..

image

GÄSTBLOGG – MINA TANKAR SOM GRAVID FÖRSTAGÅNGSFÖDERSKA

Hej!

Jag heter Sofia Mattysek, är 25 år och blivande mamma från Stockholm. Tänkte berätta lite kort om mig och min graviditet men även mina tankar kring den kommande förlossningen och eventuella rädslor.

Jag och min sambo väntar vårt första barn den 21 mars 2017 (på min födelsedag!) så jag är i vecka 24 just nu. Hittills så har jag mått oförskämt bra under hela graviditeten. Iallafall fysiskt. Knappt något illamående alls, ingen huvudvärk eller andra jobbiga krämpor. Dock hade jag en period mellan vecka 6 och 14 som var riktigt tuff psykiskt. Från ingenstans vällde en enorm svartsjuka över mig och jag grät hela tiden för att jag upplevde brist på intresse från min partners sida. Någonting som jag inbillade mig givetvis. Men nu mår jag bra och nu ska vi gå vidare till någonting annat, nämligen hur jag kom i kontakt med Hanna samt hur jag ställer mig till den kommande förlossningen och mina tankar kring det, efter att ha trillat över ett klipp där Hanna medverkar i Malous program på TV4.

Jag kände till sfinkterruptur sedan innan, inte på grund av min vårdutbildning, men för att jag har alltid haft ett stort intresse för graviditeter och förlossningar. Precis som jag sett Hanna berätta i sin blogg så har jag alltid gått runt med tanken att ”det händer inte mig”. Så det är heller aldrig något som oroat mig. På grund av mitt stora intresse för förlossningar och kroppen överhuvudtaget så har jag tittat på otroligt många klipp på youtube. Alla klipp är långt ifrån ”sagolika och vackra” för jag tycker om att se på ”allt”. På så sätt känner jag mig mer förberedd.

Många har sagt till mig att inte läsa om, eller leta fakta om komplikationer. de har till och med avrått mig från att lyssna på andras ”skräckhistorier”. Jag vet inte varför vi är så rädda för att höra om de gånger då det inte riktigt gått som planerat. En förlossning går ju inte planera till fullo. Du kan vara med och peta i planeringen samt komma med önskemål hur du vill ha det men händer något oväntat så kommer det att hända, även om du gått in med föreställningen att alls skulle ske komplikationsfritt. Så enligt mig är det bättre att vara påläst. Du kan fortfarande gå in med inställningen att det kommer gå bra. För oftast går det väldigt bra.

Jag har tittat på en del dokumentärer samt läst boken ”föda utan rädsla” och det fascinerar mig att vi kvinnor aldrig tidigare varit så rädda för att föda barn, som vi är nu. Trots den utvecklade förlossningsvården och trots all kunskap så är det nu rekordmånga kvinnor som är livrädda för att föda vaginalt. Om jag får spekulera fritt så tror jag att mycket hänger på hur bekvämt vi har det i dagens samhälle. Vi är i princip skonade från smärta, nästan all typ av smärtlindring finns att få utskrivet på recept eller hos apoteket, Att då ”frivilligt” uppleva den smärta som kommer med en vaginal förlossning är för många otänkbar. För mig är det en punkt på min bucketlist! Jag vill uppleva styrkan, jag vill känna vad min kropp är kapabel till. Givetvis har jag ingen aning om ifall jag kommer kunna genomföra en vaginal förlossning eller om det kommer bli ett kejsarsnitt, men i mitt huvud så går jag in med förhoppningen att kunna genomföra en vaginal förlossning.

Att jag har läst Hannas blogg och sett de klipp där hon medverkar har inte skrämt upp mig, snarare gett mig mer kött på benen inför det kommande förlossningsbrevet som jag ska skriva och vad jag förväntar mig av vården. Jag känner att min rädsla för att bli ”klippt” har minskat och att jag istället kommer önska det i mitt förlossningsbrev. Bara detta är ett tydligt tecken på hur kunskap får oss att ändra inställning. Nu när jag lärt mig att ett litet klipp kan vara räddningen från att drabbas av det fruktansvärda som Hanna gått igenom så framstår det inte lika skräckinjagande, snarare lugnande. (Obs, ett klipp skadar bäckenbotten och är alltså inte heller optimalt men kanske ur min synvinkel att föredra i jämförelse med det som drabbade mig – Hannas anmärkning).

pastedImage

Det finns otroligt många kvinnor i världen som har fött barn. Några har haft – vad de upplevde – en fantastisk förlossning, andra skulle aldrig göra om det. Jag vill inte att ni missförstår mig. Det är inte så att jag sitter och förutspår att min egen förlossning kommer att bli smärt- och komplikationsfri bara för att jag har mer kunskap än innan om möjliga komplikationer och hur man kan minska risken för dessa. Det jag vill säga är att jag upplever en annan typ av kontroll. En kontroll över mitt eget tänkande och mina förväntningar. En kontroll över att vara förberedd och påläst. Det Hanna har hjälp mig med är att våga ifrågasätta om någonting inte skulle kännas rätt. Att våga ställa krav på vården och vad jag förväntar mig av dom under MIN förlossning. Att våga söka hjälp om jag känner att någonting har gått snett eller inte ”läker som det ska” efter förlossningen. Men framförallt – att livet inte tar slut bara för att jag skulle råka ut för komplikationer under min förlossning, men att jag med hjälp av kunskap och mentalt förberedande kan hjälpa till att minska riskerna för just mig.

Det var allt för mig.

Tack för att jag fick gästblogga hos dig och dela mina tankar Hanna. Tycker att det du gör är otroligt givande och viktigt för oss blivande mammor, men även för de som kanske redan gått igenom samma sak som du.

Med vänliga hälsningar, Sofia Mattysek

Pssst… Om du vill följa min graviditet eller om du kanske också ska föda barn under 2017 och är nyfiken på andra blivande mammor är du välkommen att kika in på min Instagram @sofiamattysek

AKUTEN IGEN DÅ!

Jahapp då är jag tillbaka på akuten med feber och lite för hög crp.

vaknade runt 4:30 med feber och när jag ställde mig upp sköljde illamåendet och yrseln över mig. Kom in vid 7 och vet inte riktigt vad som händer men jag är ju så in i bomben rädd för ytterligare blodförgiftning.

Sa till tjejerna att det är så svårt att veta om man ska komma in eller avvakta, man vill ju inte ta platsen från nån som behöver den bättre och samtidigt vill man inte riskera livet. Väldigt svårt! Nåja nu är jag här iaf 🙂

image

NÄR RÄDSLAN KOMMER KRYPANDE ❤️

Ligger nerbäddad i soffan och njuter av att vara hemma, hemma i lugnet och tryggheten.

Jag är fortfarande inte riktigt pigg, ont i baken och har feberrosiga kinder. Tyvärr bestämde sig vår termometer för att ge upp vilket innebär att jag måste fixa en ny så jag kan hålla koll på tempen. Avskyr den här rädslan som kommer med risken för infektion och blodförgiftning. Jag vet av erfarenhet hur fort det kan gå och det skrämmer mig, därför känns det extra viktigt att ha extremt bra koll på det jag kan ha koll på…

image

Myser med en kopp te och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har ett så mysigt hus att komma hem till. Förra året när jag kom hem efter en längre vistelse på sjukan, då kom jag hem till ett opyntat hus lagom till första advent. Vilken otrolig känsla när mina föräldrar städade och fixade, plockade fram julen när jag låg nerbäddad under en filt och bara pekade var de olika sakerna skulle ta plats. Tänk att man kan ha så fantastiska föräldrar ❤️

image

I’M ALIVE OCH MÅR HELT OK

Hej hopp!

Opererades på morgonen och det var inget stort ingrepp, lite rengöring samt att kirurgen la ett snitt vid dräneringshålet för att vätskan lättare ska ta sig ut. Febern håller sig än så länge borta så vi får hoppas att den inte kommer tillbaka. Får antibiotika för att stävja infektion.

Enda fördelen med att jag har fastat ganska hårt i två dagar är att jag känner mig lite mindre, haha. Vet att jag lagt på mig något kilo sista tiden så nu får jag kanske en kickstart med att bli av med dem 🙂

image

En ”tradition” jag och Selma har efter en operation är att hon får ta bort ”tryckknapparna” jag har på kroppen. Hon tycker att det är lite spännande och jag tror att det avdramatiserar alltihopet lite.

image

FEBER OCH FÖRBEREDELSER

Vaknade med en temp på 38,9.

Puh, det kändes i kroppen att jag hade feber om vi säger så. Fick alvedon i droppform så jag tror att tempen började sjunka ganska fort.

Är hungrig som sjutton, skulle kunna äta en hel ko känns det som. Längtar till post op för då ska jag smaska te och macka 🙂

image

Verkar bli av nu på morgonen. Fick träffa narkosläkaren igår och han började prata om att utföra ingreppet under ryggmärgsbedövning. Aldrig i livet att jag vill vara vaken när någon grejar på i min ändalykt, kommer aldrig att ske. Då packar jag ihop och åker hem! Punkt. Han lyssnade på mig så det blir narkos. Snygg som fasen var han också, haha 🙂

Nu ska jag strax hoppa i duschen och svabbakroppen ned descutan.

Vi hörs på några timmar ❤️

UPPDATERING FRÅN SJUKHUSSÄNGEN

Kom in på akuten i morse.

Fick träffa kirurgen men hon var inte riktigt säker på vad hon skulle göra med mig och ville därför rådfråga en kollega. Jag frågade då vilken kollega och hon gav mig ett namn som jag inte kände igen. Svarade att det var synd att det inte var ”A” som jag brukar träffa på kirurgmottagningen.

En timma senare dök hon upp med ingen mindre än just ”A” och då kändes det så bra för då känner jag mig i trygga händer. Han undersökte mig och sa att jag skulle läggas in och sedan upp på op så att man under narkos får undersöka mig.

image

Innan jag hade fått på mig sjukhuskläderna…image

Jag har två kirurger här som brukar ha hand om mig så jag är just nu uppsatt på deras akutlista men eftersom båda gick av sin jour tidigare idag får jag snällt vänta till i morgon. Det gör inte så mycket, jag väntar gärna på en av dem eftersom det känns bäst så! Ska bli intressant att höra om de hittar någon varböld (abcess) eller vad det är som spökar..

Nu ligger jag på ava, jag har feber och har i princip sovit hela dagen.

KRAM ❤️

LIGGER PÅ AKUTEN :(

Jahapp då var jag här igen då..

Smärtan blev värre under natten och febern ökade. Dessutom kommer det sjuka mängder var från ändtarmen.

Väntar på att träffa kirurgen, hoppas det inte är någon infektion så jag får åka hem igen. Återkommer när jag vet mer.

Eftersom Finest verkar ha problem med bilduppladdning (igen!) bjuder jag på en gammal sjukhusbild ❤️

IMG_3185

EN SKRIKANDE ÄNDALYKT

Att sitta på bio 1h och 25 minuter när man har ont i ändalykten är ingen hit… Tro mig jag har testat det idag!

Pettsson & Findus Juligheter gick hem hos Selma, själv hade jag så fullt upp med att försöka stå ut med smärtan att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på filmen. Jag tror att den var bra och om den kunde få Selma att sitta stilla närmare 1,5 timma så måste den ha varit bra!

Efter filmen gick vi på julskyltningen en sväng men det blev en väldigt kort sväng då humöret hos mini inte var på topp, jag tror att hon var hungrig då klockan var runt middagstid.

Kom hem och kände mig uppgiven eftersom jag har så ont, såhär illa har det inte varit på ganska länge. Man lär sig uppskatta de bra perioderna när man blir påmind om hur jävligt det är när smärtan är mer intensiv. Smärtan gör så mycket med humöret också. Man blir liksom lättirriterad och har absolut ingen stubin alls, så är det för mig iallafall. Tur att man hinner glömma bort mellan varven, huvudet är ganska fiffigt på det sättet! 🙂