MORGONENS FUNDERINGAR

Vaknade 05:38 i morse. Önskade så att jag kunde få somna om och ta sovmorgon men det alternativet fanns liksom inte att välja på. Blundade en stund men klockan ringde 06:00 och det var 22 väldigt snabba minuter som passerade där!

IMG_8197

Ikväll när jag kommer hem ska jag försöka vara snabb med upp-packning så jag kommer i säng i tid. Bör vara hemma runt 20:30 så jag satsar på att skalla kudden 21:30.

I morse när jag borstade tänderna slogs jag av tanken på att nästa gång jag är i Stockholm så är det operation på gång! Jag hoppas så att det inte dröjer allt för länge. Om det inte dyker upp någon kallelse under nästa vecka får jag lov att ringa och höra mig för.

Hoppas du får en fin dag ❤

FULLSPÄCKAD DAG

God kväll!

Idag har jag utbildat mig och lärt mig en massa nya och nyttiga saker. Jag har dessutom, när jag nu ändå skriver om utbildning, hittat en högskoleutbildning jag vill gå! Tänk om man hade engagemanget och lusten att studera igen. Måste nog fundera på saken för den här utbildningen, den är verkligen intressant! Nåväl, tillbaka till den här dagen..

Efter utbildningen blev det att strosa runt lite på Kungsholmen och sedan middag. Hade tänkt ta ett glas rött till maten men det fick bli vatten. Direkt efter middagen fick det bli mer jobb, dock mitt ”privata jobb”. Alltså podden 🙂

IMG_8190IMG_8188

Jag har redigerat i ca tre timmar i kväll och kommit kanske 1/3 ungefär så det behövs några fler timmar framför skärmen innan avsnittet är klart. Har även hunnit med ett givande samtal med Våga Vägra Förlossningsskadors andra språkrör Jenny Aakula, hon gör ett framträdande för Våga Vägra på MamaTummyDay i morgon. Önskar så att jag hade haft möjlighet att vara med.

Spännande saker händer och nu är vi verkligen i rullning, på väg mot något nytt och spännande!

GOD MORGON FRÅN SOLIGT STHLM

God morgon!

Här sitter jag och mumsar på en god frukost. Njuter av att sitta länge, dricka kaffe och titta på människor. Äta frukt, dricka vatten och sedan ytterligare en kopp kaffe. Det här, den här stunden på morgonen, det är det bästa med att bo på hotell. Stiga upp i ordentligt god tid så jag kan sitta länge vid frukostbordet. Det är så avslappnande och för mig känns det både lugnande och rofyllt.

IMG_8187

Efter arbetsdagen ska jag strosa på stan en stund och sedan hoppas jag att jag orkar redigera en stund. Är väldigt trött så jag misstänker att det blir en tidig kväll.

Hoppas du får en fin dag, kram ❤

STOCKHOLM

Nu är jag snart framme på hotellet, det är ganska precis en månad sedan jag sist var här. Det här är med andra ord mitt första besök i huvudstaden sedan terrorn tog Sverige i sitt grepp.

Jag undrar om Stockholm kommer att kännas annorlunda på något sätt. Man ska inte vara rädd sägs det men nog tänker jag en extra tanke på att saker och ting kan inträffa. När jag tänker på saken känns det inte alls så lockande att åka tunnelbana eller promenera omkring i centrum. Å andra sidan måste man ju våga uppleva och utforska trots att saker kan hända. Man mår nog inte så bra av att överanslysera och se faror runt varje gathörn.

Stockholmsnatt från mitt hotellrum vid förra besöket i stan ❤

IMG_7923

Jag har packat ner min privata dator och ett par hörlurar så kanske hinner jag redigera podd i morgon efter utbildningen. Det kommande avsnittet känns verkligen superviktigt då det tar upp en psykisk förlossningsskada, min gäst Hannah berättar nämligen om den förlossningsdepression hon drabbades av för 10 månader sedan.

MYSLÖRDAG

Vi hade en lugn och mysig dag igår. Morgonen och förmiddagen tillbringade vi tillsammans och kl 14 när jag hade bokat en poddinspelning åkte Adam och Selma iväg till vänner så barnen fick leka.

Efter inspelningen blev det familjemiddag och sedan date med vänner på Bowlinghallen. Kvällen avslutade vi på tu man hand i soffan och lillhumlan somnade i tid efter en rolig dag och kväll med fina familjer ❤

IMG_8173IMG_8177

GÄSTBLOGG – SFINKTERRUPTUR, REKTOVAGINAL FISTEL OCH STOMI, DEL 2

  • Del 1 av Jennis historia hittar du HÄR.

Stomiopererad.

Jag sitter apatisk i sängen medans hjärnan försöker hitta en copingstrategi.  Halva hjärnan letar febrilt över en plan medans den andra halvan är i upplösningstillstånd. Jag tänker på allt jag kommer att gå miste om nu, jag kommer att se tillbaks på denna tiden och Arons första månader som något hemskt. Jag kommer att bli bitter. Men där bestämde jag mig snabbt för att jag inte ska göra något annorlunda jämfört med om jag inte fått stomin. Jag använde mig av Google igen och finner att man visst kan bada med stomipåsen. Så det kan inte hindra mig från att gå på babysim med Aron, jag ska inte låta detta påverka mitt liv mer än att jag får en påse på magen.

Efter någon timme kommer min läkare samt en tarmkirurg, han beklagar det inträffade och jag undersöks igen så han också får de ”hålet”. Han förklarar att för att hålet ska kunna läka måste det få vara i fred från bakterier och just nu är det omöjligt att göra något annat än att sätta stomi på mig. Jag ber dom göra detta så fort som möjligt och jag får operationstid nästa morgon. Operationen gick bra, dom slapp öppna mig, det räckte att göra titthålsoperation för att lägga upp stomin. Jag fick en änd-stomi så han kunde skölja ändtarmen, på så sätt fick man bort all avföring och hålet ska nu endast läka. Jag opereras på onsdagen och på torsdagen kommer stomisköterskan och visar hur jag ska byta på osv. Magen har inte kommit i gång sen operationen men vi beslutar oss för att checka ut redan på två dagar efter operationen.

Första bilden på mig och påsen. 

jenni3

Livet hemma.

Det var så skönt att komma hem, men det tog så mycket mer på krafterna än jag kunde ana. Det var tufft med stomin i början, speciellt när man stod i spegeln och tittade på sig själv, jag kunde inte ta in vad som hänt. Området kring stomin var svullet och påsarna satt inte bra och dom läckte och jag kände att om det skulle vara såhär hela tiden kommer jag inte våga lämna hemmet. Nu fyra veckor senare har svullnaden lagt sig och påsarna sitter bra. I början oroade jag mig mycket för stomin men nu kommer det sekundärt till oron för att sfinktern och bäckenbottenmuskulaturen inte ska läka och bli bra. Dagarna går och vardagen börjar falla på. Vi hade bestämt redan innan att Christian skulle vara föräldraledig i 6 veckor och det har kommit så väl tillpass. Emellanåt blir jag ledsen och undrar i fall man kunde förhindrat detta på det sätt. Men svaret på det kommer jag aldrig att få reda på och försöker att se på det positivt även om det är förbannat svårt ibland.

Framtiden.

I maj ska jag tillbaks till gynekologen för ett andra återbesök, då undersöks sfinkterrupturen och den vaginala rupturen så allt har läkts fint . Sen om två månader ska jag till tarmkirurgen, han gör då en rektoskopi för att se om hålet läkt, om inte måste man operera bort hålet och sy ihop frisk vävnad innan man kan lägga ner stomin. Men i vilket fall så innan stomin läggs ner måste jag ner till bäckenbottencenter i Malmö för att genomgå diverse undersökningar. Allt för att man ska vara säker på att hålet har läkt och inte behöver åtgärdas med operation. Sen kontrollerar dem även sfinkterrupturen och bäckenbotten så man inte behöver åtgärda något mer där. Jag hoppas att den enda operationen som behövs är den när man lägger ner stomin. Tanken på att vara borta från familjen är värre än själv operationen i sig.

Min fantastiska man som aldrig viker en tum från min sida. Vilket stöd och trygghet du ger mig. För dig var det en självklarhet att jag skulle fixa detta när jag var lite mer osäker. Tack för att du känner mig bättre än vad jag själv gör och för att du är mitt socker när livet är surt. 

jenni4

Övriga tankar och funderingar.

Jag tror att de flesta känner igen sig när man tänker på tiden innan förlossningen och man gick hos MVC för att förberedde sig inför den stora händelsen. Man pratar om sina rädslor och farhågor, man får lugnande svar att kvinnan är gjord för att föda barn, lita på din kropp och:

”Sverige är det bästa och säkraste landet att föda barn i”. ”Det är barnmorskans ansvar att se till att du inte får svåra bristningar, oroa dig inte för det, det är en sån liten risk”

Men är det en sån liten risk egentligen? cirka 4000 kvinnor drabbas av en sfinkterruptur varje år, det är mer än 10 kvinnor om dagen. Liten risk är att bli överkörd av en buss, och mig veterligen  drabbar det inte 10 personer om dagen. Vi var två stycken som fick en sfinkterruptur under samma morgon i Halmstad. I alla andra sammanhang, pratar man om komplikationer, risker och annat som man bör känna till om man ska genomgå ett ingrepp eller liknande inom sjukvården.

MEN när det kommer till förlossningsvård är det locket på som gäller, för man vill ju inte skrämma någon, för det är återigen en sån liten risk att just du drabbas. Jag hade önskat att man pratade mer om akuta kejsarsnitt, bristningar och avföringsinkontinens/urininkontinens redan på MVC, inte för att skrämmas utan för att upplysa och ge kunskap till kvinnan att detta kan hända, om det skulle hända just dig så är det såhär man hanterar det och denna vården ska du ha, återhämtningen tar lite längre tid men du kan bli helt bra igen.

Jag tycker inte att man behöver vara rädd för att få en sfinkterruptur, men rädd för att inte få den hjälp och kompetens som krävs för att det ska bli så bra som det kan bli. Kvinnor vittnar om inkompetenta läkare och barnmorskor runt om i landet  som alla säger samma sak. ” Knip så ska du se att det blir bättre.” Men om muskulaturen är sönder kan du ju knipa bäst du vill och det gör ändå ingen skillnad. Idag handlar det om ett lotteri, man ska ha turen att kommer till en läkare som har erfarenhet och kompetens nog att se och vetskapen hur man åtgärdar skadorna.

Cirka 300.000 kvinnor lider av analinkontinens i Sverige som följd av sin förlossning, och det pekar ju åt att sjukvården inte riktigt har så bra koll vad som behöver göras sen att det ska vara 40 månaders väntetid på operation i Malmö känns som ett hån mot kvinnohälsan och jag trodde aldrig att jag skulle tänka dessa tankar, men om det gällde män, hade väntetiderna varit lika långa och kompetensen lika låg?

Jag har haft tur i oturen, min skada upptäcktes direkt, man sydde mig på operation. Sen hade jag otur att ett sketet stygn skulle gå upp.

Än så länge har jag inte ångrat att jag födde vaginalt, jag hade gjort det igen även om jag visste utgången. Jag hoppas att jag kan säga samma sak om ett halvår när vi vet mer om läkningsprocessen och dess utgång.

Psssst… Om du vill följa min fortsatta resa på instagram hittar du mig som @jenni.olmyr 

UPPRETAD OCH UPPRÖRD

God morgon!

Idag blir det förhoppningsvis en poddinspelning vilket känns jättekul eftersom det var länge sedan sist! Men, först måste jag börja med att försöka slappna av. Andas och släppa den ilska jag går omkring och bär på. Det känns dock lite svårt eftersom jag för tillfället ser rött.

IMG_2881 (2)

Ju mer jag tänker på saken desto mer upprörd blir jag! Nu ska man inte publicera texter författade i affekt och därför väljer jag att behålla anledningen för mig själv, ni som vet ni vet! Kanske väljer jag att dela med mig längre fram ❤

BLEV DET KANSKE FEL?

Hjälp! Hur blev nu det här egentligen?! Idag har vi nämligen varit och hämtas Selmas glasögon. Tyvärr hade bara det ena paret hunnit komma så nästa vecka måste vi dit för att hämta det andra. Jag passade även på att boka en tid för synkontroll (för mig) så kan vi göra två flugor i en smäll.

bågar

När vi kom hem kikade jag lite på hennes glasögon och jag undrar nu om det kan ha blivit något galet? I och med att jag själv har ett litet synfel tänkte jag att jag kanske tog fel. Bad Adam kika, han har bra syn, och han sa direkt att det märks att hennes brillor förstorar mycket. Till saken hör att ögonläkaren sa att hon har ett så litet synfel, hon ligger precis på gränsen och att vi därför själva skulle kunna bestämma om vi ville skaffa glasögon eller ej. Därför känns det här väldigt konstigt.

Någon som förstår sig på detta som kan komma med något tips? 🙂

VÅGA VÄGRA FÖRLOSSNINGSSKADOR

Idag tänker jag slå ett slag för

Våga Vägra Förlossningsskador

Än så länge hittar du Våga Vägra Förlossningsskador på Facebook men vi har spännande nyheter på gång och hoppas på mer än ”bara” en Facebook-sida.

vågavägrabild

Såhär lyder beskrivningen:

Vi som driver sidan drabbades alla av förlossningsskador i samband med våra förlossningar. Den här sidan är till för att ge förlossningsskadade kvinnor ett forum och en röst utåt. Vi har ingen medicinsk utbildning, utan har enbart erfarenheter av förlossningsvården som patienter.

Det finns så otroligt många anledningar till att denna sida skapades. Starka förlossningsskadade kvinnor som tillsammans en dag fick en stark känsla av att NU RÄCKER DET!

En av tankarna med denna sida är att samla ihop fler starka kvinnor som kan och vill berätta sin historia, men som också skulle kunna tänka sig att visa upp sina skador i utbildningssyfte för att göra skillnad för framtidens förlossningsvård. Och då menar vi inte visa upp sig här på FB. Nej vi tänkte samlas här så vi tillsammans i framtiden kan erbjuda framtidens undervisningsmaterial.

Gamla åtgärdade skador, icke åtgärdade skador, felbehandlade skador, kvinnor som kan tänka sig filma utdrivningsskedet och efter förlossning och eventuellt under återställande kirurgi.

Detta eftersom det kommit en vädjan från en av landets bästa kvinnokirurger att uppdatera undervisningsmaterialet. Detta eftersom äkta fallstudier saknas.

Faktum är att många som idag syr ihop kvinnor efter förlossning saknar specifik utbildning på området. Musklers placering, sprickskadors diagnostisering och olika korrigeringsmöjligheter. Därför skiljer vården enormt mellan olika landsting.

Tanken är att skapa en lista på kvinnor som kan tänka sig delta och överräcka den till SKL ( Statens kommuner och landsting ) Vi har fått för oss att det inte borde vara så svårt att få ihop åtminstone ett 50 tal totalt i hela Sverige med olika skadebilder och problem. Vi hoppas på så sätt kunna hjälpa till. Och genom det även ge födande kvinnor en säkerhet i omhändertagandet eftersom det då finns film eller foton från utdrivning och förlossning till uppföljning och eventuell operation.

Vi kommer att skapa en ”Hemlig, sluten grupp” där vi kan diskutera och anmäla oss som frivilliga. Detta är en långsiktig plan och vi vet inte fullt ut vart det bär, men vi ÄR säkra på att något måste göras, och det är bara vi som ÄR förlossningsskadade eller på annat sätt medvetna om risken som kan förändra för efterkommande kvinnor.

För att komma till sidan kan du klicka HÄR. Gilla oss gärna och dela sidan vidare för större spridning. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk, nu kör vi!

VÅRENS PROMENADRUTINER

Sedan inköpet av cykeln här för några dagar sedan har det blivit en cykeltur varje kväll för la familia. Selma cyklar och vi promenerar. Adam var med tisdag och onsdag men igår drog han på gymmet istället så då blev det bara vi tjejer på prommisen.

Mina hjärtegull <3

prommis

När vi korsar en väg får hon hoppa av cykeln och gå med den över, tycker att det är viktigt att hon lär sig detta redan nu. På så sätt kanske det sitter ”i ryggmärgen” när hon blir större. Dessutom älskar hon att vinka till bilar och jag kan lova att det blev lite mycket vid ett tillfälle när hon skulle leda cykeln över vägen och samtidigt vinka till en passerande bil. Hehe. Det är inte så lätt att balansera en tung cykel med en hand när man är fem år. Jag snubblade över cykeln och slog mitt knä när jag skulle försöka karatehoppa över både ungen och cykeln för att inte trilla handlöst. Måste ha sett jättekul ut för personen i bilen 🙂

I övrigt har det inte varit några större incidenter utan jag tycker det går fint även om cykeln nästan är lite stor. Jag gillar våra nya kvällsrutiner, jag tror vi ska försöka få till minst tre kvällspromenader (vardagskvällar) per vecka här under våren och förhoppningsvis några längre svängar under helgen. Jo, så får det lov att bli! 🙂

Hoppas du får en fin dag, kram kram.

GÄSTBLOGG – SFINKTERRUPTUR, REKTOVAGINAL FISTEL OCH STOMI, DEL 1

Hej,

Jag heter Jenni är 29 år, bor i Skåne tillsammans med min man Christian 38 år, vår dotter Liv 5 år, Aron 4 veckor, Manaar 16år som har varit en del av vår familj sen i juni i fjol.

När vi  två och ett halvt år efter Livs födelse började prata om syskon kom oron direkt, det blir min enda och sista chans till en vaginal förlossning, för efter två snitt är det kört. Jag har sedan så länge jag kan minnas velat föda barn, fascinerats över hur det är fysiskt möjligt. Men jag förstod inte hur viktigt det var för mig att föda vaginalt förräns Liv fick förlösas med akutkejsarsnitt och jag till följd av det utvecklade en förlossningsdepression. Jag har aldrig varit rädd för smärta och ville uppleva det som alla andra kvinnor pratade om, den övernaturliga kraften man får när man föder, känslan när man får upp bebisen på bröstet, glädjen över att man klarade det otänkbara. Man övervann smärtan och fick sin belöning.

Juni 2016 blir jag gravid och jag börjar direkt läsa på. Jag kollar statistik på våra närliggande sjukhus, allt i från akuta kejsarsnitt till hur många procent som årligen drabbas av svåra bristningar.

Vi kom fram till att Halmstad blir sjukhuset vi åker till denna gången istället för till Helsingborg. Halmstad har fortfarande kvar dubbelrum så partnern får stanna (i mån av plats) samt att dom ligger lägst i landet när det kommer till sfinkterruptur.

Veckorna innan vår son föddes började man prata väldigt mycket om förlossningsvården i media, och inte minst om skadorna som många drabbas av.
Den 28/2 i år läste jag följande rubrik i sydsvenskan;

”Kvinnor i Skåne med svåra förlossningsskador kan få vänta i flera år på att bli opererade.
Från mars i år bantas operationstiderna till en dag i månaden i Malmö. Orsaken är bristen på narkos- och operationspersonal.”

Det stod att det var 40 månaders väntetid. Då var jag glatt ovetandes om mitt kommande öde bara fem dagar senare.

Förlossningsberättelse.

Natten den 5 mars åker vi mot Halmstad för att föda vårt andra barn. Vattnet går medans jag står böjd över en soptunna och kräker på entréplan.
Man ser att fostervattnet är färgat så man fäster en elektrod på bebisens huvud för att ha extra koll. Vi kommer in till sjukhuset 02.00 på natten och 06.43 är Aron född efter att ha krystat i endast 10 min. Han vill inte skrika så en barnmorska, undersköterskan och Christian försvinner iväg med honom.

Välkommen  lillebror. Med sina 3645gram och 50cm gjorde han världen lite bättre.

jenni1

Kvar ligger jag och pustar ut, jag fick min vaginala förlossning! Moderkakan kommer med endast en krystning och sen undersöker barnmorskan mig. Jag ser på henne att mitt underliv inte gått obemärkt förbi när min dröm har gått i uppfyllelse. Hon säger att jag gått sönder en hel del och går efter läkare. Har inte upplevt att jag skulle ha spruckit något vidare.

Han kommer in, tittar och känner. Sedan bekräftar han barnmorskans tidigare upptäckt..

”Allt som kan gå sönder har tyvärr gjort det, men vi ska nog kunna tråckla ihop dig igen, du har fått en total sfinkterruptur grad 4”

Tidigare under natten hade barnmorskan lovat mig att upptäcka en eventuell ruptur då jag läst att det var skador som inte upptäckts som ger flest bestående men. Hon sa att hon aldrig missat en sfinkterruptur och att det var så liten risk att drabbas av det. Hon tog själv upp vårt samtal efter att läkaren gått och hon beklagade det inträffade. Jag svarade att huvudsaken är ju att man hittat skadan och nu kan åtgärda den på operation. Vi såg ju att hon stod och höll emot för kung och fosterland och att alla rupturer kan ju aldrig undvikas, speciellt inte när det går så snabbt mot slutet.

Taget direkt ur min förlossningsjournal;

”Snabbt förlopp mot slutet. Man kan konstatera att det föreligger en total sfinkterruptur samt en defekt på cirka 10cm av analslemhinnan någon cm ovan alldeles distala delen samt en djup vaginalruptur. Idag därför föremål för:
SUTUR AV TOTAL SFINKTERRUPTUR OCH ANALRUPTUR.”

Jag fick höra att det var bättre med min nyfödda son innan jag rullades in på operation.  Efter operationen får jag äntligen träffa Christian och Aron igen, dock blir glädjen kortvarig. Jag upplever att det rinner blod och Christian ringer på klockan. Det har kommit 200gram blod i bindan och läkare tillkallas igen. Jag töms på 400ml koagler från slidan i sängen och man sätter tre stygn därifrån blödningen kommer (livmodertappen).

Vi får sedan ett familjerum på bb så Christian kan stanna. Jag vill upp och duscha så fort som möjligt samt kissa, se så att det funkar. När det sista droppet gått in får jag äntligen resa mig och gå på toaletten. Inga problem med att kissa, kunde till och med sitta på toaletten utan att det gjorde överjäkligt ont. Jag får information om sfinktern och vikten av att hålla magen i trim. Jag ber direkt om en shot laktulos då jag varit förstoppad hela graviditeten. Dagen efter kan jag ha avföring som vanligt, inte detta heller gjorde speciellt ont. Jag känner mig piggare och vi planerar att åka hem på tisdagen efter att Aron blivit godkänd och undersökt.

Sjukhuset gjorde ett undantag från besöksförbudet så familjen fick vara samlad någon timme och en stolt förväntansfull storasyster fick äntligen träffa lillebror som vi längtat så efter.

jenni2

Men så under natten till tisdagen upplever jag att det kommer matrester på pappret när jag bara kissat, det kommer även väldigt illaluktande gaser från slidan. Jag frågar om detta och barnmorskorna  kom med en mängd olika anledningar. Men ingen kunde svara mig om det var normalt eller inte. Jag gör det man aldrig ska göra egentligen. Jag GOOGLAR! På förmiddagen blev jag undersökt då jag var smått hysterisk av rädsla och säger att jag är rädd att jag fått en fistel mellan tarmen och slidan och att jag måste ha stomi. Men läkaren lugnar mig och säger att den risken är så extremt liten så jag ska inte oroa mig. Hon undersöker mig och jag får se underlivet  med en spegel, men jag kunde inte ens se att jag var sydd. Det var som att dom tagit en förebild och sen sytt mig efter den. Jag såg identisk ut där nere. Dock såg läkaren att det fanns lite matrester i slidan men det kunde kommit dit när jag haft lite diarré av laktulosen och slidan är vid sådär direkt efter förlossningen. Hon ber mig duscha av slidan ordentligt och sen undersöker hon mig innan vi kör hem för att jag ska känna mig tryggare.

Jag duschar och Aron blir undersökt av barnläkare och sen är vi redo att bege oss hem.

Christian går för att hämta babyskyddet till bilen, jag går och blir undersökt en sista gång innan hemfärd, då hittar hon det; ett stygn har gått upp, långt uppe i tarmslemhinnan som syddes två dagar  tidigare. Det finns nu ett liten hål mellan ändtarmen och slidan, en så kallad rektovaginalfistel.

För en kort stund tog livet slut där, jag slutade andas, jag förstod vad som väntade.

Jag skrek efter Christian, jag skrek högt att jag ville hem till flickorna. Tänk om jag hade åkt hem utan att bli undersökt en gång till.  Jag bröt sönder och samman. Mitt liv var över, i alla fall för några minuter. Min läkare skulle försöka hitta någon ledig tarmkirurg och vi gick in på vårt rum igen.

Jag hade haft rätt, min magkänsla hade haft rätt igen, trots att det var en sån liten promille risk så hade den drabbat mig, och det värsta var att jag inte länge skulle få åka hem idag.

SKALKLÄDER

Jag inser varje år vid den här tiden att jag är sent ute, alldeles för sent ute. Jag får nämligen i princip aldrig tag på skalkläder utan det är slutsålt i just precis den storlek jag skulle behöva köpa. Nu när vi ska ut på cykelturer hade det varit perfekt med skalkläder men eftersom hon växt ut förra årets så behövs nya och hennes storlek är slutsåld.

En mindre Selma i skalkläder från Kaxs.

skal

Gah! Att jag aldrig lär mig att vara ute i god tid. Detsamma gäller gympadojor. Oftast när jag väl kommer på att det är dags för sådana skor, ja då är det liksom så utsålt att det inte finns något kvar att välja mellan. Förra året var jag ute i god tid med skorna. I år var jag ute i god tid med stövlar, jag började även kika på skalkläder men sedan tappade jag liksom tråden och glömde genomförandet…

Så, inför nästa säsong (alltså mot hösten) ska jag minsann vara ute i god tid och inte sitta där utan höst/vinterkläder när vi liksom behöver dem!

HITTA MODET ATT BERÄTTA

Jag är så himla glad och stolt över att förlossningsskador får ganska mycket uppmärksamhet i media, intresset har varit stort det senaste året. Jag upplever att jag läser artiklar och insändare var och varannan dag, både i stora nationella medier men även i mindre lokala tidningar.

Det känns som att vi kommit otroligt långt på sista tiden. Som att människor runt omkring äntligen börjar få upp ögonen. Dessutom känns det som att fler och fler kvinnor hittar modet att gå ut och öppet berätta om sina förlossningsskador!

Så.Himla.Bra.Jobbat!

Jag är så otroligt stolt över alla som vågar gå ut och berätta, som vågar prata om något så privat. För vet ni en sak, tillsammans skapar vi förändring. Tillsammans förbättrar vi situationen för framtidens föderskor.

Igår var det ett helt år sedan jag medverkade i Malou efter tio. Ett helt år! Visst var vi några kvinnor som redan då pratade högt för alla som ville lyssna men idag är vi fler. Många fler. Tillsammans kan vi flytta berg. Tillsammans är vi starka!

ÖVERRASKADE LILLHUMLAN

Igår efter jobbet åkte jag till förskolan för att hämta Selma. Jag berättade för henne att vi skulle åka till en överraskning och hon frågade flera gånger var vi skulle, om vi skulle hälsa på en kompis eller kanske åka till badhuset. Vi körde till Sportringen och direkt vi kom in i butiken tittade hon på mig och tjöt: Åh mamma, det finns cyklar här! Jag förklarade att det var just därför vi var där. För att titta på en ny cykel och en ny cykelhjälm.

cykel

Det slutade med att vi hittade en cykel och tillslut även en hjälm som passade damen. Jag tyckte att det var lite svårt att välja storlek på cykeln, den hon haft i några år är alldeles för liten men sedan fanns det en ”mellanmodell” och en aningen större. Det slutade med att vi köpte den aningen större och hon hade lite svårare att komma igång med den men efter några försök började det gå bättre.

Idag efter jobbet ska vi ut på tur, jag promenerar och Selma cyklar. Kanske får vi med oss pappsen också 🙂

13 ANLEDNINGAR

Nu tänker jag berätta om något som känns väldigt viktigt i dagens samhälle, ett samhälle där man är konstant uppkopplad. Ett samhälle där man aldrig kan gömma sig, få vara ifred.

Under påskledigheten har nämligen jag och min kära make tillbringat kvällarna framför TVn. Vi trodde att vi hunnit varva Netflix men det visade sig att vi fortfarande hade serier kvar att se, hehe 🙂

13reasonswhy

*Bild lånad från Netflix.

Serien känns väldigt aktuell, den heter 13 REASONS WHY och handlar om en ung kvinna, Hannah Baker, som begått självmord. Hannah skrev inget avskedsbrev utan spelade istället in 13 kassettband där hon berättar varför hon till slut tog sitt liv. Det visar sig snabbt att dessa 13 band/anledningar faktiskt är olika personer som behandlat henne illa. Dessa personer får sedan dessa 13 kassettband skickade till sig och får på detta sätt lyssna på Hannahs egna ord om varför hon tog sitt liv. Min känsla när jag ser den här serien är att det kanske fort kan bli på det här sättet. När jag var tonåring kunde man iallafall komma undan, man kunde känna sig trygg hemma. Det kan man inte idag. Facebook, instagram, snapchat och alla andra sociala medier gör det nästintill omöjligt att komma ifrån och ”koppla bort”.

Hannag Baker utsattes för flera olika handlingar, handlingar som kanske inte alla var speciellt hårda men som tillsammans blev något gigantiskt. Sammantaget var alla dessa handlingar det som gjorde att hon valde att ta sitt liv. Den här serien borde alla tonåringar se, då kanske man kan förstå att något som man själv tycker är litet och obetydligt, för någon annan kan betyda något helt annat.

MÖTE MED FÖRSKOLAN

God morgon!

Tisdag idag och av förklarliga anledningar känns det som måndag. Kommer med andra ord bli en kort vecka 🙂

Idag ska jag till förskolan för att prata om Selma. Vi hade nämligen lämnat in ett önskemål om att få byta klass inför skolstarten till våren. Önskemål om byte lämnades för några veckor sedan och förra veckan fick vi besked att vi inte får göra det byte vi önskat.

image

Vi har en väldigt bestämd tjej och det har varit jobbigt för henne under vintern. Förskolan har handlat jättebra och vi är supernöjda med hur de hanterat situationen.

Det känns som att vi vill hjälpa henne till en ”nystart” och då är det kanske ett bra sätt att flytta henne. Ja, vi vet inte riktigt men det är lite så vi känner. Kan ju vara helt fel men tyvärr kan man ju inte titta i någon kristallkula!

DÄRFÖR BEHÖVDE JAG VARA LEDIG!

Så härligt det har varit med ledighet!

Jag behövde verkligen vara ledig. Pilla navelludd och umgås med min familj. Ibland känns det som att livet snurrar på i sådan hastighet att man knappt hinner stanna upp och reflektera över allt som händer.

IMG_8142

För oss har den här vintern varit intensiv. Väldigt intensiv. Adam jobbar heltid och har dessutom fullt upp på kvällar och helger med skotercross. Jag jobbar heltid och har, under vintern, största ansvaret hemmavid. Jag har den här bloggen som visserligen inte tar så hemskt mycket tid men jag gissar på drygt en timma per dag ungefär. Sedan har jag dessutom podden som jag arbetat otroligt mycket med. Det är så många timmar som aldrig syns, bara all tid som gått till att försöka lösa problemen med ljudet.

Jag vet egentligen inte hur många timmar per vecka jag ”jobbar” med alla mina projekt men det blir nog runt en halvtid skulle jag tro. Familjen är dock viktigast, därför har det varit skönt att bara vara några dagar. Vifta med tårna, åka skoter, grilla korv och hänga med dem som betyder mest.

IMG_8143

Nu har jag laddat med energi så förhoppningsvis orkar jag fortsätta länge till utan att det känns jobbigt eller att det kräver för mycket. Jag håller ju faktiskt på med allt detta för att jag tycker att det är kul, vaknar jag upp en dag och känner att det istället är ett måste, ja – då är det nog dags att ta en längre paus!

DAGEN I BILDER

Vi har haft en fin dag. Jag har lapat sol och även hunnit med lite skoteråkning. Adam, Petter och Elina har fått ihop mer körning. Nu väntar grillmiddag och jag tror att jag kommer sova som en klubbad säl i natt! Här kommer några bilder från dagen.

På skotertur i fjällvärlden ❤IMG_8092 IMG_8095 IMG_8097

På eftermiddagen,när vi kört färdigt för idag, serverade syster en Lomomba (varm choklad och päronlikör toppat med grädde).IMG_8098

UTEDAG MED SKOTERLEK

Hej hopp!

Vi började dagen ganska tidigt i morse och eftersom det blev en sen kväll igår var vi väldigt trötta alla tre. Jag har parkerat i en snöhög, Adam drog nyss ut med skotern en sväng men kommer nog hem på en stund när han är hungrig och Selma har kört sin lillskoter varv på varv här utmed vår lägerplats 🙂

IMG_8085 IMG_8084

Härligt med påsklov och vi firar dessutom att tävlingssäsongen är avslutad. Familjemys med nära och kära är vad som står på vårt schema den här helgen. Vad står på ditt? ❤