PROBLEM MED HEMLIGHETEN LÖST!

Du vet min hemlighet som jag snickrar på… Jag berättade förra veckan att jag stött på en mindre motgång och sedan dess har jag inte haft möjlighet att ta tag i och lösa problemet förrän nu.

Idag har jag nämligen varit till Piteå och fått hjälp av en kille som kunde säga exakt vad jag behövde för att allt skulle fungera komplikationsfritt. Kalaset blev aningen dyrare än jag först tänkt men om jag nu ändå ska göra detta är det lika bra att gå all-in. På måndag beställs mina prylar så kanske kan allt levereras innan nästa helg. Hoppas på det!

En liten sneakpeak 🙂

sneakpeak

Har så smått börjat avslöja vad det handlar om för fler och fler och jag tycker att responsen varit positiv, det känns så iallafall. Jag har fått hjälp av en kvinna från Umeå  som är bra på marknadsföring, hon har fixat med en presentationsbild som behövs för projektet och jag är ruskigt nöjd med hur den tog form. Nu gäller det bara att resterande pusselbitar faller på plats så att jag kan börja ”tillverka” på riktigt.

Jag är sjukt taggad och önskar att jag kunde dra igång nu nu NUUUUU! Nåväl, det lönar sig nog att vara noggrann och vänta på sakerna jag har beställt, då blir nämligen förutsättningarna dessutom så bra som möjligt. Stay tuned 🙂

BEBISPRESENT

Om inte allt för länge ska jag äntligen få träffa lilla bebisprinsessan 🙂

Hon föddes för drygt en vecka sedan och är en liten tjej på under 3 kilo. På babyshowern fick hon ett babynest som tyvärr inte hunnit levereras ännu då hon bestämde sig för att komma till världen några veckor tidigare än beräknat.

Det känns som att jag vill ha en liten ”välkommen till världen-present” när jag väl får träffa henne så nu är den inslagen och klar 🙂

present

Längtar sååå efter att få snusa bebis och mysa med henne i min famn <3

FÖDELSEVRÅLET DEBATTERAR

Igår publicerade Expressen en debattartikel skriven av Emma och Maria från Födelsevrålet.

I artikeln debatterar de för en trygg förlossningsvård och skriver bland annat att det är ett rimligt krav att alla medborgare i Sverige ska garanteras en god förlossningsvård. De beskriver även hur föräldrar tvingas leva med oro och stress inför förlossningen och hur läget har eskalerat ytterligare den senaste tiden.

Jag tror att de då menar den händelsen när ett svenskt par tvingades föda i Finland och även den händelsen då blivande föräldrar i Sollefteå erbjöds kurser i bilförlossning.

Hela debattartikeln kan du läsa HÄR.

debattexpressen

Födelsevrålet var väl i början mest riktat mot Stockholm och nedläggningarna av BB Sophia och Södra BB men jag får känslan av att organisationen idag är mer rikstäckande. Däremot känns det som att Norrbotten och Norrbottens inland länge kämpat med dessa avståndsfrågor utan att det egentligen har uppmärksammats. I inlandet finns det kvinnor som får åka BETYDLIGT längre än 10-13 mil för att ta sig till förlossningen.

Om man till exempel bor i Arjeplog, är det då Sunderbyn som gäller för förlossning? Det skulle i så fall betyda att den kvinnan har inte mindre än ca 245 km till BB/förlossning. Rimligt? NEJ. Acceptabelt? I helvete heller.

Tänk dig då att det är snöstorm eller kanske -37*C. Den kvinnan har med andra ord inte en trygg och säker väg till rätt vård. Om hon nu ens hinner fram i tid…

avstånd

Gabriel Vikström med följe bör kanske ta sig en titt på detta och det är på tiden att politikerna reagerar. Att man faktiskt GÖR något mer än bara beklagar att läget är som det är och sysslar med ”blame-game” som debattörerna från Födelsevrålet kallar det. Vi är många som kan kriga för detta men hur högt vi än lyckas skrika/vråla så spelar det inte så stor roll om vi inte får genomslag hos politikerna. Det är faktiskt just dem som har möjlighet att göra något mer konkret åt saken.

Har jag någon läsare som har/haft långt till BB som vill berätta om det?

DET RYCKER I LIVMODERN

Alltså.. På riktigt!

Nu när det finns så många bebisar i min närhet så väcks längtan till liv ännu mer, jag önskar mig så innerligt mycket en egen liten bebis.

Liten Selma i magen månadsskiftet juli/augusti 2011.

image

Min kompis Linda som vi hade babyshower för alldeles nyligt har fått sin vackra lilla prinsessa och även om jag inte hunnit träffa underverket ännu så slår hjärtat extraslag när jag ser bilder/filmer på henne. Är helt övertygad om att tårarna kommer spruta när jag väl träffar lilla pyret och får hålla i henne <3

Detsamma gäller Filip och Jossans bebba som snart borde göra entré i våra liv, kommer ju fälla hur många tårar som helst när vi får träffa henne. Älskade lilla pyre som vi tycker så mycket om trots att hon inte kommit ännu <3

Prata om att man blir känslosam på ett helt annat sätt när man får barn. Tidigare, innan jag själv var mamma, skulle det aldrig ha kommit känslosamma glädjetårar när jag fick hålla i/träffa mina vänners barn för första gången. Och nu för tiden kommer tårarna bara av att titta på vackra bilder på mina vänners nyfödda vackerbebbar. Kanske är det för att jag längtar så otroligt mycket efter en egen liten bebis, ja så är det nog. Hade inte längtan varit såhär påtaglig hade jag nog heller inte haft känslorna utanför kroppen på det här sättet tror jag.

DEN STORA SÄNGJAKTEN 2017

Jakten på Selmas nya säng är i full gång!

För två veckor sedan var vi till stan och kikade på sängar men jag hittade ingen som var ”perfekt”. Vet ungefär vad jag är ute efter och eftersom hennes rum inte är speciellt stort så tänker jag en loftsäng med antingen skrivbord under eller plats för en myshörna.

image

Bilder från ikea.se

Hittade två alternativ på IKEA och jag är lite mer förtjust i den längst ner till höger. Tror att man skulle kunna göra riktigt mysigt under den, den andra modellen (på resterande bilder) känns praktisk då den redan är utrustad med skrivbord. Vi måste nämligen uppdatera med ett skrivbord också då donnan nu för tiden trivs med att sitta i sitt rum och rita. Bordet hon har nu är aningen för litet.

Jag tänker mig att om det inte blir sängen med skrivbordet så borde det gå att göra riktigt mysigt under den andra. Jag tänker tyger (något ljust och skört), belysning och annat ”lull-lull” 🙂

Har du kanske någon bra idé?

DAGENS FUNDERINGAR

Jag fick många förslag på spännande maträtter så nu har jag inspiration för en tid framöver. Är lite sugen på att testa en matkasse men jag är osäker på om det ens finns i Älvsbyn, någon som vet?

Sliter mitt hår eftersom vi har problem med nattningen igen. Det har fungerat toppen under en period men hela den här veckan har allt gått fel. Har däremot inte testat kanin-boken på ett par veckor så vi får gå tillbaka till den. Jag blir så olycklig när ungen vägrar sova, humöret gör liksom en djupdykning och stressen kommer som ett brev på posten. Jag tänker bara på hur morgonen ska bli och på hur dagen på förskolan ska fungera när hon fått för lite sömn flera nätter i rad.

image

Idag är vi dock hemma så kanske kan det vara så att hon inte varit riktigt pigg den här veckan ich därför haft problem med sömnen. Nåja, vi hoppas att vi blir piggare snart båda två och att pappan i familjen klarar sig.

Jag hade planer på att åka till Piteå på fredag efter jobbet för att fixa en av de sista pusselbitarna till mitt hemliga projekt men det får bli när vi är friska 🙂

VAR HITTAR DU DIN STYRKA?

Jag vet inte hur många gånger jag får just den här frågan. Den kan vara formulerad lite olika men ändå med samma frågeställning.

Hur kan du vara så stark? Hur orkar du? Var hittar du styrkan? Är det här bara en fasad eller är du verkligen så stark?

Sanningen är den att jag vet faktiskt inte.

Jag vet inte vad jag gör eller hur jag gör det och visste jag skulle jag självklart dela med mig. Ja, jag bryter ihop ibland och det är så skönt att bara få låta allt svämma över och gråta ut. Jag tror att man måste tillåta sig att faktiskt bryta ihop ibland.

Nygråten och röd om näsan.

image

Hade jag vetat för 6 år sedan hur mitt liv skulle förändras, ja då hade jag nog inte trott att jag skulle ta mig igenom alla motgångar på det sättet som jag har gjort men på något sätt har jag tagit mig igenom mycket under de senaste 5 åren och jag har blivit både klokare och starkare under resans gång.

Överlevnadsguiden, som är en av de bloggar jag själv följer, skrev om STYRKA SOM KOMMER INIFRÅN strax efter jul och det blogginlägget fick mig att tänka vidare på hur jag själv hanterar mina medicinska motgångar och hur det kan komma sig att jag hanterar min livssituation på det sätt jag gör. Charlotta, som driver Överlevnadsguiden, är strategisk coach vilket innebär att hon bland annat arbetar med att hjälpa människor utvecklas och identifiera sina styrkor samt att lära sig både förstå och hantera sina svagheter.

En väckarklocka från Överlevnadsguiden som stämmer in på mig när det gäller min förlossningsskada och den styrka jag har runt allt som skadan för med sig är det Charlotta skriver om att man inte blir stark genom att undvika svårigheter utan att man istället blir stark genom att utsättas för svårigheter och sedan övervinna dem.

Jag stirrar gärna mina motgångar i vitögat och sedan börjar jag fundera på hur jag ska göra för att lösa dem. Ett exempel är det dränage jag har som sitter lite olyckligt till, mitt dräneringshål sitter i mellangården lite snett ut mot höger skinka. Det sitter väldigt nära skithålet (för att tala klarspråk) och detta innebär som du kanske förstår att det i princip är omöjligt att hitta något plåster/förband som sitter bra. De förband jag testat sitter en stund men ibland gör de mer skada än nytta.

Allevyn gentle border, detta ”plåster” på 10×10 cm satt inte speciellt bra för mig och det mindre alternativet på 5×5 cm var för litet för att fånga upp all vätska från dräneringshålet.

Plåster 2

Så, vad gjorde jag?!

Jo jag började testa mig fram och hitta på egna lösningar, det som jag slutligen kom fram till fungerade bäst var vanliga torra tvättservetter. Jag viker den på ett speciellt sätt och lägger jag den bara i ”skåran” så kläms den fast där. Den samlar upp all vätska och den ger mig varken skavsår eller eksem. Dessutom släpper den inte. Visst, den kan ibland flytta lite på sig men det är så sällan så för mig är detta den absolut bästa lösningen och det roligaste av allt är att det är MIN lösning och alltså den lösning som fungerar bäst för just mig.

Förbanden jag fått av sjukvården skaver och är stora, när jag testat en mindre modell blir den full ganska omgående och då lossnar den från huden.

Har du någon gång hittat en lösning som var bättre än exempelvis vårdens? Berätta gärna <3

MIN KONDITION ÄR PÅ RYMMEN!

Igår körde jag mitt första träningspass på länge!

I början av december (eller kanske var det slutet av november) opererades jag och strax efter fick jag lunginflammation. När jag började återhämta mig från både op och inflammation åkte jag på en rejäl förkylning. Det var där runt jul någon gång och sedan har jag inte riktigt känt mig helt fräsch förrän under förra veckan.

Färdigtränad och fortfarande väldigt röd i ansiktet.

image

Så efter att jag nu haft träningskläderna på hyllan närmare två månader (ja du läste rätt, TVÅ månader!) var det igår dags för comeback. Och det var ingen angenäm upplevelse att lunka på löpbandet med tungan hängandes nere vid knävecken! Konditionen är nämligen som bortblåst. Jag skyller på lunginflammationen, det kan tydligen vara väldigt jobbigt att komma tillbaka efter en sådan har jag förstått.

Lunkade på löpbandet i 20 min och sedan körde jag lite lätta övningar med min egen kropp och ett gummiband. Ville inte börja stenhårt eftersom jag mest bara legat på soffan sista tiden. Känns bra att sätta igång även om jag tar det försiktigt 🙂

Vad tränar du helst?

GÄSTBLOGG – SOFIAS BERÄTTELSE OM TRASIG MUSKULATUR

Hej , jag heter Sofia och jag har en missad förlossningsskada som sjukvården nonchalerade / missade i 3 månader . Här får ni höra min historia .

Jag hade hört att efter förlossningen kunde man ha väldigt ont , det kunde svida när man kissade och man skulle förmodligen ha träningsvärk i hela kroppen .

Gravid i vecka 38.

sofia2

Jag upplevde ingenting av det här , jag var såklart nervös första gången jag skulle duscha , första gången jag skulle kissa , första gången jag skulle torka mig . Det är väl alla?! Det gjorde dock inte särskilt ont , det varken sved , drog eller värkte . Jag kände mig relativt som vanligt . Jag tog min första barnvagnspromenad redan andra dagen hemma , mina gravidkilon var som bortblåsta efter bara 6 dagar .

Magen 6 dagar efter förlossningen.

sofia

 

Första månaden flöt på bra , jag tog mina promenader och jag gjorde mina knipövningar , precis som man fick höra att man skulle .

I takt med detta började jag dock få ont och det kändes inte alls bra , jag ringde till kvinnokliniken på US i Linköping som lät mig komma på en kontroll .

Här konstaterades att allt såg fint ut , den bristning jag fått där jag fick sy tre stygn hade läkt jätte fint . Det kunde bara vara så att man hade lite ont efter förlossningen .

Det lät ju egentligen ganska förståeligt , det har ändå kommit ut en hel bebis så jag fortsatte med mina knip som dem sa att jag skulle . Blev det akut värre innan återkontrollen fick jag ringa igen , men annars avvakta .

Milton några dagar gammal.

sofia3

Bättre blev det absolut inte och en återhämtning ska gå framåt , inte bakåt så jag lyfte på luren ytterligare tre gånger för att varje gång få bekräftat att allt såg så fint ut så och knipa det gjorde jag riktigt bra !

Nu hade jag hunnit träffa en överläkare och två specialister varpå alla bedyrade hur normalt det var att ha ont .

När det äntligen var dags för min efterkontroll hade jag sett till att få träffa en läkare istället för en vanlig barnmorska , då jag bara fick ondare och ondare . Jag ifrågasatte och bad henne göra en noggrann kontroll så att inga muskler var skadade varpå hon sa att ”hade muskler varit skadade hade barnmorskan på förlossningen sett det och åtgärdat det då” så det fanns ingen som helst möjlighet att hennes kollegor kunnat missa en sådan sak . Enligt henne hade jag en av dem bästa återhämtningar hon sett och det syntes inte ens att jag fött barn men någon förklaring till att jag hade ont kunde hon inte hitta . Det viktiga verkade vara att jag kunde hålla tätt men att jag hade ont det spelade ingen roll .

Här började det bli riktigt psykiskt jobbigt att hela tiden bli misstrodd , även personer i min närhet började misstro mig och till viss del även jag själv .

”Skulle det kanske vara så här att föda barn ? Kanske var det helt normalt , kanske var det bara jag som överreagerade och kände efter för mycket ?”

Jag lät det gå ett antal veckor , fortsatte göra mina knipövningar och försökte att ha den inställningen att det här var helt normalt . Det gör ont att föda barn och det gör ont efteråt !

Strax under två månader. Sötnos!

sofia4

Jag började ventilera med andra som fött barn , frågade hur lång tid det tog för dem att känna sig normala igen och här började jag verkligen förstå att någonting var fel . Jag hade ju inte riktigt vågat prata med någon om det , det är ju trots allt en ganska jobbig sak att prata om .

Jag sökte vård igen och igen och igen . Träffade ytterligare två specialister och en överläkare som bedyrade att hon minsann är den ärligaste man kan tänka sig och hon skulle säga precis som det var . Tydligen så var jag även enligt henne i det bättre slaget , det syntes knappt att jag fött barn och några muskler var definitivt inte trasiga för hon fick till och med använda dem intstrument som är till för dem som inte fött barn . Mina besvär diagnostiserade hon som psykologiska och jag fick helt enkelt sluta att tänka på det , lite förändringar fick alla som fött barn räkna med och ont kunde det göra länge !

”Jaha tänkte jag , så detta ÄR alltså fullt normalt , alla HAR alltså ont så här långt efter . Ja , då är det nog bara jag som är alldeles för känslig .”

Dock försvann dem tankarna så fort jag kom hem och fick smälta mitt senaste besök . Jag kände att jag är inte beredd att ta det här och jag vägrar tro att det är normalt . Jag skrev därför ett brev till kliniken där jag krävde att få träffa ytterligare en specialist , jag vägrade att acceptera det faktum att dem sa att allting ser bra ut men inte kan ge mig en anledning till att jag har ont , jag vägrade bli hemskickad ytterligare en gång utan förklaring .

Detta brev gav verkan och jag fick träffa en otroligt ödmjuk , sympatisk och trevlig människa . Hon bekräftade på bara någon minut att jag har en missad förlossningsskada . Mina muskler är trasiga och detta har alltså 10 st gynekologer av olika kompetenser missat under 3 månaders tid . 

Anledningen till att jag haft så ont är förmodligen just KNIPÖVNINGARNA jag blivit ordinerad vid varje besök , detta pga att dem muskler som faktiskt är hela har fått ta allt jobb , dem har då instället blivit otroligt spända och gjort att jag bara fått ondare och ondare . Jag har även haft problem med mitt bäcken som har knakat och känts väldigt instabilt och även detta har en förklaring i att dem muskler som faktiskt är hela har arbetat snett för att kompensera dem trasiga .

Sedan detta konstaterades i november har jag gått och väntat på en ytterligare undersökning med ny teknik , så kallat 3D ultraljud . Detta har kliniken i Linköping inte haft tidigare utan kommer  att få nu i februari och det var det samtalet jag fick häromdagen , så äntligen har jag en tid i slutet av februari och ska då träffa en överläkare vid namn Eva Uustal . Ni kanske har hört talas om henne , det är hon som har startat bristningsregistret och hon är även väldigt mån om och arbetar aktivt med att skador inte ska missas vid förlossningen .

Jag har turen i oturen att hon arbetar just i Linköping och att jag framöver kommer att bli opererad av just henne som är en väldigt kompetent och erfaren läkare . Visst är jag otroligt nervös över att opereras , men samtidigt känner jag en lättnad och förhoppning över att allt ska bli bra .

Nu har jag faktiskt inte speciellt ont längre , eftersom att jag nu dragit ner något otroligt på knipövningarna , jag känner mig i stort sett besvärsfri så när som på att höften knakar ibland . Trots det vill jag ändå ta den här operationen för att återställa anatomin för att slippa följdbesvär på äldre dagar .

Premiärturen i bärselen

sofia5

Tyvärr missas otroligt mycket muskelskador idag , var och varannan kvinna har dem , många vet inte om det och märker heller inte av det förrän dem blir äldre och dem kompenserande musklerna inte längre orkar med , medan andra blir bortviftade av sjukvården som att allt är normalt . Faktum är att jag faktiskt har två nära vänner som också upplever och har upplevt detta , vilka har kontaktat sjukvården efter att jag uppmanat dem att stå på sig .

Jag har länge funderat på om jag verkligen vågar berätta om det här , för som jag skrev tidigare så är det ett känsligt ämne . Jag har dock beslutat mig för att jag ska inte skämmas och jag skäms faktiskt inte det minsta . Det är helt och hållet sjukvården som ska skämmas , dels för att skadan missades från första början men även för den eftervård jag fått , som har varit under all kritik !

Det är helt okej att en barnmorska i det akuta skedet kan missa en sån här skada , jag har verkligen förståelse för att det kan vara svårt att se direkt efter en förlossning . Men att så många läkare efteråt har missat det , trots ultraljudskontroller och upprepade besök är absolut INTE OKEJ !

Upplever du problem efter din förlossning , ta inte att allt är normalt om du inte får en god förklaring till dina besvär . Skäms inte för att söka vård upprepade gånger , det är din kropp och du känner den bäst av alla !

Har du frågor till mig , vill ha tips om bra läkare eller annat så kommentera i min blogg eller mejla mig (mailadress och bloggadress hittar du längst ner i detta gästinlägg) . Jag kommer självklart fortsätta att uppdatera er och jag har absolut inga problem att svara på dina frågor , dessa misstag behöver komma fram . Berättar vi inte om dem , så kommer heller inte sjukvården bli medveten om att dem finns och då kommer fler att drabbas .

Jag hoppas att jag , genom att berätta kan hjälpa åtminstone någon och föra utvecklingen framåt . Jag hoppas innerligt , av hela mitt hjärta , att DU inte drabbas men gör du det , ge dig inte utan kamp !

Är du intresserad av att fortsätta följa mig är du välkommen att kika in hos mig på : www.missjarl.com

För kontakt vid eventuella frågor: sofia@missjarl.com

MIDDAGSMAT

Åh vad jag börjar vara less på mina middagar!

Jag har fastnat i ett gigantiskt hjulspår vad gäller middagsmat och snurrar runt runt runt med samma maträtter. Typ lasagne, spagetti och köttfärssås, lax och potatis.

Jag behöver tips på något snabblagat och inte så avancerat men självklart ändå gott. Gärna något man kan tjoffa in i ugnen och sedan dammsuga eller något annat medan man väntar på att maten ska tillagas utan speciellt många handtag av mig 🙂

Några förslag?

mat

EN LEDIG DAG

Eftersom jag visste att klockan skulle vara mitt i natten mot måndag innan vi skulle landa hemma så hade jag varit förutseende och tagit ledigt även idag. Vilket jag är väldigt glad för!

Jag och Selma tog sovmorgon i morse, sedan packade vi upp och började tvätta. var även väldigt skönt med en varm dusch efter några dagar i bussen.

image

Vi har inte gjort så många knop idag utan mest bara tagit det piano. Lekt lite, druckit kaffe och målat i hennes målarböcker. Jag är väldigt trött idag, det känns att vi varit på resande fot några dagar. Tyckte så synd om Adam som steg upp tidigt och åkte till jobbet, det blev inte många timmars sömn för honom. Själv somnade jag om efter att jag vinkat av honom och väckaren ringde 09:10. Hade dock en låååång startsträcka på morgonen så jag var inte igång förrän strax efter 10.

Nu sitter jag i soffan med en kaffekopp i högsta hugg. Funderar på vad jag skulle hitta på till middag men kylen gapar väldigt tom så jag tror minsann att jag måste svänga förbi affären på en liten stund.

Vad gör du en måndag som denna? 🙂

ATT HANTERA MOTGÅNGAR

Det här med att hantera motgångar är fasen inte alltid lätt och jag är betydligt bättre på att hantera mina egna medicinska motgångar än vad jag är på att hantera motgångar för min andra hälft när det gäller skotercross.

Att se den man älskar jobba hårt och spendera timmar i garaget med att justera och finslipa skotern, att se honom lägga ner otaliga timmar på träningsbanan och sedan se allt ta slut redan i startböjen på semifinalen. Det gör så jäkla ont i hjärtat…men: That’s racing.

Selma gav Adam en lyckopuss strax före lördagens kvalheat och farmor Eva lyckades fånga ögonblicket med mobilen ❤️

image

Som du förstår tog Arctic Cat Cup slut ganska omgående idag. I Adams semifinalheat var det en ordentlig startkrasch och Adam fastnade oturligt nog där i första böj. När han väl tog sig ut på banan hade de andra förarna hunnit närmare ett helt varv. Han fortsatte dock och kämpade på, lyckades köra upp sig till 9e plats men bara första 8 gick vidare till final. Surt! Å andra sidan får man komma ihåg att hälsan går i första hand och så länge han inte gjorde sig illa är jag glad.

Jag är så jäkla gråtmild, gråter när det går bra (glädjetårar alltså) men även när det som idag, inte alls går vägen. Man vill ju helt enkelt inte se den man älskar nedstämd och besviken. Jag försökte dock trösta honom med att han faktiskt körde riktigt bra när han väl tog sig iväg, kanske ingen stor tröst men man får ju försöka tänka positivt 🙂

Nu är det bara åka hem och ladda för nästa tävling, Stadioncross-SM, som går av stapeln under SM-veckan i Söderhamn.

KVÄLLSMYS A LA FAMILJEN ÖHMAN

Igår innan läggdags tog vi en tur på banan här på Gräfsåsen i Östersund.

Selma ville absolut följa och gå banan, jag var dock ganska säker på att hon skulle ge upp halvvägs med den klassiska ”Jag orkar inte gå längre” eller ”Mina ben är trötta” men hon kämpade på och tog sig hela vägen runt. Det var nog kul att springa nerför alla hopp (eller kullar som hon kallade dem).

image image

Sedan blev det ”lördagsgodis” och filmmys i bussen. Selma är inte speciellt förtjust i just godis, nog kan hon äta och tycker det är gott men när hon själv får välja vill hon helst ha oliver eller saltgurka!

image

BUSSLIV PÅ ARCTIC CAT CUP

Idag har Adam kört två kvalheat. Han blev 3a i första och 5a i andra. Detta medför att han är 7a in i morgondagens semifinaler.

Känns väldigt spännande då det här är första tävlingen för säsongen men även den absolut första tävlingen på en Polaris!

Jag vet inte riktigt varför men jag upplever det ganska ”jobbigt” att stå på sidan om som åskådare. Det är tunga maskiner som körs snabbt och dessutom stora hopp och ofta tuffa banor. För några år sedan tyckte jag också att det var nervöst att titta men sedan vi fick barn är det ännu värre. Det kan se så himla obehagligt ut när någon kör omkull och huuu, jag skriker alltid till när någon kraschar (även om jag inte ens vet vem han/hon är).

imageimage

Nu på eftermiddagen åkte Filip och Jossan till hotellet (inte så praktiskt att bo i bussen när man är höggravid) och vi städade upp i bussen. Sedan blev det taccomiddag. Supermysigt! Adam och Viktor (världens bästa mekaniker) är ute och skruvar i skotern just nu, när de är klara tror jag att vi ska se en film 🙂

Hoppas du har en bra lördag, kram kram ❤️

A MINOR SETBACK

Min lilla hemlighet stötte på en lite mindre motgång så det dröjer lite längre innan jag kan ”komma igång”.

Planen var från början att det skulle vara klart efter den här helgen men nu ligger jag nog kanske istället 2 veckor bort. Jag tror att jag kommer att avslöja det ganska snart på min instagram med en liten film, tihi tihi. Kommer upp här också så småningom!

@hannaohman84

image

PÅ GÅNG MOT ACC!

Idag är vi lediga och på väg mot Östersund!

I morgon är det dags för säsongens första tävling, Arctic Cat Cup. Som vi längtat och sett framemot detta, hela familjen. Livet i bussen är speciellt och det känns lite som att åka på campingtripp. Katten har vi lämnat hemma med en kombinerad hus- och kattvakt 🙂

Tävlingskläder och depårock är tryckta med namn och nummer 🙂

image

Timmarna i bussen använder jag till att förbereda mig inför eventuella föreläsningar. En kaffekopp i näven, ett anteckningsblock och retorikproffset Elaine Eksvärds bok Snacka Snyggt.

image

ATT HANTERA NATTLIG SMÄRTA

De senaste nätterna har varit riktigt besvärliga för mig.

Som du vet är jag stomiopererad men jag har ändtarmen kvar, vilket betyder att även själva anus sitter på plats. Då och då har jag ordentlig kramp i muskulaturen där nertill och det gör fruktansvärt ont på ett sätt som inte med ord går förklara. Flera nätter i rad har jag vaknat av dessa kramper och det är väldigt svårt att bli av med dem. Oftast får jag sitta på toaletten och ömsom försöka slappna av och ömsom spänna muskulaturen.

Det hjälper att äta smärtstillande men det vill jag inte göra om jag ska upp till jobbet. Att hantera den där ihärdiga smärtan som greppar tag i hela mig, det är inte lätt. När jag sitter där och skakar i hela kroppen brukar jag fundera på hur jag bäst kan hantera situationen utan att ta hjälp av pillerburken. Jag har testat ett ny taktik och det är att jag helt enkelt försöker tänka:

Kom igen bara din jäkla smärta, ge mig ditt bästa och jag ska sparka på dig så som du sparkar på mig. Hit me with your best och jag ska göra sylta av dig!

Brukar avsluta med ett litet GRRRRR (vilket får mig att fnissa generat där jag sitter på dass som en annan tröttmössa och mentalt slåss mot något som inte syns). Det här hjälper ju egentligen inte alls mot smärtan i sig men det hjälper mig att hantera situationen. När jag sedan vaknar på morgonen är smärtan som bortblåst och det känns som att jag bara drömt allt trots att jag vet att det är helt sant.

Nyopererad och inte speciellt fräsch.. 

image

Jag säger inte att tankekraften kan hela eller minska min smärta men däremot blir det lättare att hantera den psykiska biten, jag blir på bättre humör när jag tänker positivt och aktivt väljer mina egna tankar och jag känner mig mindre uppgiven.

Vissa gånger har jag inget val utan måste ta smärtstillande för att klara av smärtan och de gångerna tänker jag:

Mehehehe, nu du din förbenade smärta! Nu har du inte någon chans!

Ja jag vet, det låter heltöntigt men det funkar för mig. Vi måste nog alla hitta våra egna vägar för att hantera vissa situationer och det som fungerar för mig kanske inte alls är en bra väg för dig. Likaväl som dina knep kanske inte fungerar för mig. Man måste nog testa sig fram och känna efter. Jag känner mig väldigt lustig där jag sitter i morgonrock på toan och kvider för att i nästa sekund fnissa åt något jag tänker. Skulle någon utifrån råka kika in och se mig skulle nog den personen tro att det har snurrat om… 🙂

Smärtan som uppstår efter en operation (speciellt efter ett lagningsförsök) går inte att ta sig igenom utan bra smärtlindring. Men, då är jag också sjukskriven från jobbet och behöver inte tänka på det här med att medicinen kan påverka mig i arbetslivet. Ska jag stiga upp och gå till jobbet, då tar jag inte stark medicin och så är det bara. Är jag så dålig att jag behöver till exempel morfin för att kunna ta mig ur sängen och någorlunda röra mig, då har jag heller inget på jobbet att göra vilket betyder att om det är så djävligt, då stannar jag hemma!

Har du något bra tips på hur du hanterar smärta i olika situationer?

JAG TYCKER SÅÅ SYND OM DIG!

Jag är väldigt öppen med allt som gäller min förlossningsskada och jag har inga problem att berätta om allt jag går igenom.

Jag är van att dela med mig och jag är van att folk efter en stund vågar fråga. Ämnet är så pass känsligt att vissa blir generade men efter en stund, när de märker hur öppen och ogenerad jag själv är, brukar det bli mindre ”tabu” även för personen jag pratar med för första gången.

Journalister är lätta att hantera på det sättet att de oftast inte blir generade av att prata om vagina, ändtarm, anus och så vidare.

stomi

Människor i allmänhet blir dock aningen generade av att sitta och prata om sådant här. Jag märker ofta att man kanske går runt frågan och bara nosar lite på den men inte riktigt vågar ställa den. Mitt öppna sätt brukar dock lätta upp stämningen ganska snabbt och jag har än idag inte fått någon fråga som jag tycker gått över gränsen.

Frågor om sexliv, hur underlivet egentligen ser ut, hur stomin fungerar och hur det är att bajsa på magen, det är saker som känns lika naturliga som att fråga vad jag åt till lunch. För mig är det inte alls pinsamt eller generande. I början var det genant men inte nu längre, den tiden är sedan länge förbi.

Har jag gått så långt att jag publicerat bilder på geggan som kommer från min ändtarm, ja då är det inte mycket som längre känns tabu eller skamligt…

image

Däremot finns det en sak som jag är ”allergisk” mot. En sak som får mig att vilja lägga benen på ryggen och springa därifrån för att gräva ner mig i närmaste grop och inte krypa upp igen på flera dagar.

Det är när folk säger:

JAG TYCKER SYND OM DIG.

Ja, jag förstår. Jag tycker också synd om mig ibland. MEN, jag vill inte höra det. Jag vill inte höra att någon tycker synd om mig. Jag vill istället höra upplyftande saker som till exempel:

Jag kan inte föreställa mig hur du har det men jag tycker du är modig som vågar berätta om dina problem.

Eller:

Det är säkert många kvinnor som är tacksamma för att du vågar vara så öppen och ärlig med allt du gått/går igenom.

Jag kan även tackla:

Jag vet inte hur jag skulle klara av att hantera din situation.

Men, just orden JAG TYCKER SYND OM DIG gör mig bara ledsen.

Om någon tittar mig i ögonen och säger dessa ord känner jag direkt hur mina ögon tåras. Jag blir ledsen. Jag känner mig på något sätt illa till mods när människor jag inte känner förklarar hur synd de egentligen tycker om mig. Jag blir någon slags figur för underlivsproblem och den här inställningen att det är synd om mig hjälper inte mig framåt.

Jag vet också att personer som säger det här till mig menar väl.

Jag vet att de inte avsiktligt gör mig ledsen eller säger detta för att såra mig. De vill oftast bara visa att de tänker på mig och att de önskar mig lycka till men för mig är det jobbigt att höra och jag vill inte vara någon som man tycker synd om. Jag vill ju vara någon man ser upp till, någon som är en god förebild.

Jag vill inte vara den där kvinnan man kommer ihåg som någon man tycker synd om. Det känns inte som mig och jag vill så mycket hellre vara den där kvinnan man kommer ihåg som modig och som någon man kan se upp till.