Månadsarkiv: december 2015

Vad är väl en nyårsfest..

Familjekväll 

Ikväll hade vi planerat en liten nyårssammankomst hemma hos oss tillsammans med några andra barnfamiljer. God mat, lek och spel var vad jag jag hade i åtanke men eftersom jag inte är riktigt pigg så har vi fått avblåsa kvällen. Jag har varit sängliggande i två dagar och hade så gärna önskat att jag skulle bli piggare men tyvärr..

Så ikväll firar vi nyår hemma tillsammans ”bara” familjen men det blir säkert mysigt det också, även om det inte är vad vi planerat. Vi får hoppas att nästa nyårsafton blir fri från sjukdomar! 🙂

God fortsättning & Gott Nytt År! <3

Ve och fasa, underlivet ser ut som en urvriden trasa!

Varning för obehagliga bilder

Ni som har följt mig ett tag vet att jag fick en sfinkterruptur vid förlossningen, det innebär att man spricker hela vägen från vaginan till ändtarmsöppningen. Den yttre skadan syddes vid förlossningen och har läkt ihop fint men jag har ett hål en bit upp i tarmen som inte vill läka. Trots otaliga lagningsförsök har inget lyckats och nu sedan en dryg månad tillbaka har jag en tillfällig stomi, detta för att avlasta tarmen. Ett nytt lagningsförsök är planerat och kirurgerna hoppas att tarmen ska ha större chans att läka när den är avlastad med stomi.

Nedan ser ni en bild på sfinkterruptur grad 4, i min journal står: Sfinkterruptur grad 3 och 4.

sphincter

Bildkälla

Eftersom jag har ett hål i tarmen så läker det som du kanske förstår ut en massa vätska (avföring, var,tarmslem mm) och denna vätska måste ta sig ut ur kroppen för att inte orsaka infektion/blodförgiftning. Jag har vid några tillfällen haft problem med detta, det har kommit så mycket vätska från tarmen att de kirurgiskt gjorda dräneringshålen inte lyckats tömma vätskan i samma takt som det fyllts på med mer vätska. I 4 år har jag levt med dränage, dränage som är placerade lite snett ut åt höger från mellangården och ändtarmsöppningen. Dränagetrådar (seton) som går via tarmen och ut genom dräneringshålet och där är tåtarna knutna samma. Några enstaka tillfällen har jag haft tunn dräneringstråd men det funkade inte speciellt bra så i nästan fyra år har jag haft en ganska tjock, nästan likt en tvättlina, med tjorvar av knutar som gjort det svårt för mig att röra mig. Knutarna tillsammans med all vätska som kommer, har gjort mig skinnflådd från vagina hela vägen bak genom skåran och jag har knappt kunnat gå, sitta eller stå.

Nu ska ni få se en bild på hur det här eländet ser ut i skrivande stund och bilden är tagen så att den är svår att placera, vill inte hänga ut hela underlivet på bloggen som ni förstår! 😉

FullSizeRender (4)

De gula ”trådarna” är dräneringstrådar som kommer ut genom kirurgiskt gjorda hål i kroppen och sedan till vänster utanför bild går dessa upp i rumpan. Som ni ser är huden uppskuren, detta till följd av att vätskan inte tog sig ut i samma omfattning som det fylldes på från tarmen. De har skurit i vad jag kallar tårtformation och från spetsen på tårtbiten och upp är snittet ca 2,5 cm långt på vardera sida, då kanske du lättare kan förstå hur stort området är.

IMG_2311 (2)

Den här bilden visar en nyskuren ”tårtbit”. Jag vet inte hur många gånger de har fått skära upp, har tappat räkningen men jag kan lova att det gör ONT! Dessutom tar det sjukt länge att läka ihop.

Även om jag inte riktigt vågar hoppas att Uppsala kan laga min kropp så önskar jag att this is it, samtidigt har jag 19 operationer i bagaget och jag vill inte hopas för mycket ifall det går åt pipsvängen. Jag är försiktig i mina förhoppningar men drömmer om att bli fri från detta eländet.

Kram <3 /Hanna
Follow my blog with Bloglovin

Värre down stairs!

Det här med att svara på frågan: Hur mår du Hanna?

Jag har märkt att jag oftast (typ alltid) svarar: Jo men jag mår jättebra!

Sedan tänker jag efter en halv sekund och kommer fram till att näe, jag mår ju fasen inte alls jättebra! Nu får det vara slut med det, jag har börjat svara: Jodå, jag lever och det går åt rätt håll! 

Så hur mår jag då?

Går på smärtstillande och mår väl inte så speciellt bra. Jämför jag med hur det var sist jag kom in på sjukan så är det bättre men smärtan i underlivet är påtaglig och nu när vi varit mer ” i farten” några dagar (julafton i Tvärån och juldagen i Piteå) så har det blivit värre down stairs igen.. Natten till igår vaknade jag ca 01:30 och var tvungen upp för att ta smärtstillande, var vaken länge innan jag lyckades somna om. Nu ikväll haltade jag riktigt illa så det var bara knapra smärtlindring. Det är svårt att beskriva känslan av att ha ont där nere, i princip varje rörelse gör ont och för mig känns det mest som att jag försöker härda ut fram tills dess att jag får komma till Uppsala!

Bild…?

Jag har funderat på om jag ska visa en bild på det som gör ont men jag vet inte riktigt om det känns ok. I och för sig så ser man inte så mycket mer än ett sår och några knutar på bilden men alla vet väl att att det är underlivet så därför tvekar jag.. Ska fundera mer så ser vi i morgon om den kommer eller ej.

Nu ska jag sova medans jag är fullt smärtlindrad, måste först bara visa mina finfina örhängen! Har likadana i svart också så jag kan visa dem en annan dag. Kram och god natt <3

IMG_2304 (2)

IMG_2306 (2)

Skoterbrutta!

Att ha den regerande kvinnliga världsmästaren i skotercross inom familjen har sina fördelar. Speciellt för en fyraårig tös som älskar skotrar och annat som lever om och går snabbt. Idag har hon fått åka med Elina runt skotercrossbanan och jag kan lova att leendet gick från öra till öra!image

Bilden är från World Shampionship 2015 och jag har lånat den från Elinas instagram @elinaohman

Kärleksfull julafton med mycket glädje!

Tidigt julfirande

Vi tjuvstartade julen redan i lördags då min storasyster och hennes familj kom ”hem” från Umeå. Eftersom de firar julafton i sin stuga uppe i fjällen så passade vi på med lilla-julafton när vi var samlade allihopa.

Strålande jul med nära och kära 

Igår var det då äntligen julafton, som vi längtat! Dagen och kvällen spenderades hos svärfar och bonussvärmor och jag kan lova att vi rullade hem. Så mycket god mat, det hade ni verkligen gjort bra. Inte bara god mat utan även trevligt sällskap och rolig lek. Jag hade gjort en kärleksfull julklapp till sveffe och bonussvärmor, tårarna trillade och den var så uppskattad. Då har man lyckats tycker jag 🙂

Jag måste få tacka så mycket för alla fina klappar Selma fick, hon är så glad och tacksam. Idag har hon lekt med allt nytt och Annaklänningen den åkte på direkt hon öppnade paketet och vi fick i princip tvinga henne att ta av den när det var sovdags 😉 Jag är så glad att hon är tacksam för allt hon får, vet inte hur många gånger hon utbrast: ÅÅÅÅ WOW, EN SÅN HÄR HAR JAG AAAAALLTID VELAT HA!!! TAAAAAACK!

Det värmer mammahjärtat att hon inte bara river upp paketet och sedan raskt hoppar på nästa paket. Hon öppnade med omsorg och tog sig tid att tacka och att titta ordentligt på klappen.

Tack igen för allt, trevligt sällskap, god mat och en förtrollad julaftonskväll för vår fina tjej! <3

Vacker julgran, vi hade så lyxigt så det fanns en gran i köket och en annan i vardagsrummet 🙂

julgran

 

Tomtefar <3

tomtefar

 

Det är så vackert med juleljus och ljusspel, även om man inte längre är ett barn så fastnar jag ofta framför vackra juldekorationer.

jul

 

Selma mekar skoter med inte bara en utan två världsmästare! Ska bli spännande att se om hon följer i deras fotspår eller om hon väljer något som inte har med motorsport att göra… Mamman hoppas bowling eller dans men med motor i blodet så finns väl risken att hon inte tänker samma som jag..

mek

 

Jag har spanat på den här godingen ett tag och redan dagen före julafton blev den min. Älskar klockor och har tre stycken nu varav två är Michael Kors. Kanske blir en tredje MK-klocka när vi åker till New York! Eller så kanske det är dags för en Marc Jacobs. Någon som har nåt bra tips på fin klocka? 😉

klapp

Juldagen

Idag ska vi till svärmor i Piteå för ännu mer mysigt julfirande. Vi ser framemot kvällen och vad den har att erbjuda.

För oss handlar julen om att umgås med nära och kära och ha en trevlig och mysig tid tillsammans. Tid för kärlek och eftertanke, tid för varandra och tid för att bara njuta av varandras sällskap. Hoppas att du haft en lika fin jul och att den varit fylld med kärlek och glädje! Kram

Vad gör ett trasigt underliv med relationen?!

Mot en gemensam framtid

Alla som fått barn vet att det kan vara lite påfrestande för relationen ibland. Vakna nätter, massor med hormoner och lite av en känslomässig bergochdalbana. Man känner sig inte superglad kl 3:40 när ens barn bestämmer sig för att göra morgon, det är inte gullegulligt att bli nedskiten eller få spya i sitt nytvättade hår och även om småbarnstiden verkligen har sin charm så kan det vara lite jobbigt också 😉

Relationen

När man lever med en förlossningsskada så är det inte bara ens eget liv som påverkas. Som jag berättat tidigare så påverkas hela min familj av min skada och jag vågar väl säga att även relationen genomgår extra prövningar. Dels vad gäller samlivet, det är inte så att man vill kasta sig i sänghalmen med ett sönderskuret underrede direkt… Även om jag gillar att tänka positivt och själv ha kontroll över hur jag mår rent psykiskt så påverkar det här mitt humör och många gånger går det tyvärr ut över min man. Kort stubin och lite extra retlig är vad den här smärtan gör med mitt temperament.

Upp- och nedgång

Jag är så oerhört tacksam för att Adam kan tackla mina känslostormar och för att han rider ut mitt hemska humör när det knackar på dörren. Det handlar om att tillsammans kunna ta sig igenom, rida ut stormen och komma ut starkare. Jag skulle aldrig ha klarat det här utan mina närmaste och jag älskar er för att ni ställer upp, framförallt älskar jag dig Adam som står ut med mig när jag är som värst. Det positiva är att med tiden har jag lärt mig hantera mina motgångar med misslyckade operationer och förhoppningsvis kanske jag snart lärt mig att hantera den känslomässiga bergochdalbanan som min förlossning för fyra år sedan skickade ut oss på!

kram   sova

Gott & Blandat

Skotercross

Idag har Selma hängt med sin pappa på skotercross-träning. Det enda hon tjatat om mellan träningspassen är att han ska skjutsa henne runt skoterbanan men hon glömde hjälmen hemma idag så hon fick snällt titta på. Till mig sa hon alldeles nyss: I morgon ska jag ha med mig hjälmen och då kanske jag kan få köra själv!

Mammahjärtat både skrattar och gråter, huja jag har lite blandade känslor vad gäller barn och motorsport får jag väl lov att erkänna. Helst skulle jag se att hon börjar bowla, golfa eller spela tennis 🙂 Känns lite lugnare än fyrhjuling, motocross och skotercross!

skoterträning

I  övrigt händer inte så mycket här hemma, jag har ganska ont så jag försöker röra lite på mig men det är inte så lätt. Adam är ledig i veckan så han roar Selma så gott det går och nu ikväll leker hon för fullt med grannflickorna. Det är superkul, speciellt eftersom de är ”stortjejer” så hon är väldigt stolt när hon får vara med dem.

NSD och P4 Extra

Under förra veckan hade jag besök av en reporter från NSD och idag har jag fått läsa igenom reportaget, det kommer att publiceras under nästa vecka.

På onsdag 30/12 kan ni höra mig i P4 Extra där jag ska berättar lite om mitt liv och min skada, vet inte exakt vilken tid programmet sänds men jag tror 30/12 kl 13. Återkommer om tid längre fram.

 
Follow my blog with Bloglovin

Lyckan som nyblivna föräldrar men inte någon ultimat supermamma!

Livet som nyblivna föräldrar

När vi var nyblivna föräldrar så var livet inte någon dans på rosor med små rosa fluffiga moln och plutidulldull utan snarare sjukhusbesök, smärta och känslan av att inte riktigt räcka till. Ingen supermom här inte..

Bebistiden

Första tiden med vår lilla bebis blev inte riktigt som jag hade drömt om. Man kommer hem från BB och ska lära känna sin nya familjemedlem, man svetsas samman till en underbar liten familj. Så var det även för oss och Selma var en snäll liten bebis som åt, sov och sket (typ), vilket var en lättnad eftersom jag inte riktigt fungerade.

bebbe

Vi kunde inte ta oss ut på en promenad med vagnen utan en massa förberedelser där jag tejpade underlivet från Ystad till Haparanda. Utan förbanden blev jag skinnflådd hela vägen från vaginan genom mellangården och upp i skåran. Ibland lossnade förbanden och jag blev skinnflådd trots alla förberedelser. Jag gav däremot aldrig upp. Jag tejpade, fifflade, trixade och donade och gav mig ut. Jag blev faktiskt riktigt skicklig på att plåstra om hela underlivet, vilken merit va?! 😉

Ni skulle ha sett mig  när jag blev skinnflådd, då kunde jag knappt gå på några dagar. Kraftigt framåtlutad, putade med rumpan och gick med benen brett isär. Kanske inte behöver nämna att jag höll mig hemma när det var som värst! Hehe.

vagn

Babysim

Nåt som jag hade drömt om länge var babysim men vi kunde inte delta eftersom jag inte kunde bada med stora öppna sår i underredet.

Mamma-aktiviteter

Man kan nog säga att jag var lite folkskygg under Selmas första levnadsår. Jag umgicks helst med personer som jag redan kände och var inte riktigt trygg runt nya bekantskaper.

Idag har jag en stor sorg i mitt hjärta för allt vi missade tillsammans jag och min dotter under min föräldraledighet. En stor sorg för allt vi som familj blivit berövade på.

MEN, jag  tänker inte gräva ner mig för det och jag har inte tänkt må dåligt resten av mitt liv bara för att jag inte kunde ge mitt barn och min familj ”den perfekta tiden tillsammans” eller att jag ibland är så smärtpåverkade att jag inte alltid orkar vara ”den perfekta mamman” (handen på hjärtat, det finns väl ingen som är perfekt)! Så är det och det är inget fel med mig för det, alla har sina nedgångar och jag är helt övertygad om att det inte finns någon SUPERMAMMA som alltid är på topp. Alla har en dålig dag då och då.

Det känns däremot skönt att veta att Selma inte kommer att komma ihåg att vi aldrig gick babysim, eller att jag fick förbereda mig i 30 minuter för en promenad. Eller att jag ibland var i tårar för att jag hade så ont och inte kunde gå (detta är högst aktuellt just precis nu, sjuk smärta och svårt att gå, sitta och överhuvudtaget röra mig). Eller att jag ställde väckarklockan för att pumpa brösten för att hon inte skulle få i sig av mina mediciner (jag var fast besluten att sjukdomen inte skulle få beröva mig amningen). Eller att jag inte var ”perfekt” och tog med henne på alla möjliga aktiviteter och utflykter.

familj

Vi är en familj likt vilken annan familj som helst, ibland är vi på topp och ibland är jag så dålig att jag inte tar mig ur huset men det gör inte oss sämre som föräldrar. Vi kämpar och vi ger vår dotter det hon behöver och framförallt har vi all möjlighet att ge henne vår villkorslösa kärlek.

Kram /Hanna

Gästblogg – 15 år och offer för mobbning

Världens finaste systerdotter

När jag var liten tillhörde jag en av dem som var mobbad. Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan och därför väljer jag för all framtid alltid att stå upp för den som blir utsatt.

Idag tänker jag därför lämna ordet till min fina systerdotter Tilde som ska få berätta lite om hur det är att leva som 15-åring i dagens samhälle. Ett samhälle som aldrig sover och som genom sociala media möjliggör för ungdomar att fortsätta terrorn även innanför hemmets väggar som på min tid var en trygg frizon. /Hanna

Livet som mobbad

Vad är mobbning? Vart man än går så är det någon som utsätts för det. Men då undrar man också om det är de där människorna som väljer att sticka ut eller klä sig annorlunda, som blir utsatta. Ja, men det behöver inte vara pga ”fula kläder”, ”billiga märken” eller att man inte har tillräckligt bra kropp för att passa in i samhället. Det kan vara av avundsjuka eller bara hat mot någon annan person.

Jag har alltid haft det bra i skolan och varit omtyckt av de flesta människor. Jag har aldrig hört att någon sagt något dåligt om mig. Jag har också haft väldigt mycket vänner och killar som brytt sig om mig. Du vet den här populära tjejen i klassen, den ”snygga” tjejen som killarna sade. Jag tog då vara på den ”populära” statusen. Jag försökte att få med alla, så att ingen skulle känna sig utanför. Men det var på mellanstadiet..

Högstadiet

När jag skulle börja högstadiet så bytte jag skola och började i en klass där de flesta så som både killar och tjejer tog emot mig på ett positivt sätt. Så som jag är tog jag för mig väldigt mycket och pratade jätte mycket med alla. Hela klassen var av den populära sorten så jag kom in i deras popularitet cirkel. Ännu mer folk började veta vem jag var, började följa mig på Instagram och Facebook. Vilket gjorde att jag fick ganska mycket fokus.

Efter någon termin så började jag inse att det var något som inte riktigt stämde i klassen. Det var nästan ingen som vågade säga vad de tyckte eller räcka upp handen. Det var bara jag som gjorde det? Vad var det som påverkade allt detta? Jo, en enda person som hade tagit över hela klassen. På ett negativt sätt. Hon började säga onödiga kommentarer till mig och alla andra. Hon tryckte ned folk som sade saker som hon inte höll med om. Då några i klassen gick med henne och började hänga med henne så gjorde inte det saken bättre. Det började göra mig väldigt irriterad och jag tyckte att hon går över gränsen, så jag började säga emot. Det jag blev väldig förvånad över var att ingen stod bakom ryggen på mig och stöttade mig i de jag sa, även om de tyckte att jag hade rätt. Vilket gjorde att jag blev mobbarnas största hot.

Rykten

De började starta rykten om mig och snackade skit bakom min rygg. De värsta var att folk började tro på ryktena och jag blev den dåliga personen i situationen. Dessa rykten gick så långt att de som inte ens kände mig började ogilla mig pga olika saker. Jag fick inte ens en chans att visa vem jag var, utan alla ”visste” redan vem den där Tilde var och ville inte ha med mig att göra. Innan allt detta kaos så blev jag tillsammans med min nuvarande pojkvän. Som tur var så hann han lära känna mig innan alla rykten började.

Jag började känna hur mina vänner började glida ifrån mig. Under denna tid så insåg jag inte själv hur dåligt jag mådde, utan försökte att trycka bort allt negativt. Hade svårt för att äta och sova. Hade ont i magen när jag visste att jag skulle till skolan och funderade ganska ofta på varför det var värt att leva. Jag satt även och försökte hålla mina tårar inne på lektionerna. Många såg mig som glad och glädjespridare.. Men innerstinne var jag förkrossad.

Riktiga vänner

Efter att ha gått från massvis med kompisar och killar runt om mig, så har jag idag en riktig vän och en underbar kille. Men det räcker för att jag ska må bra. Jag behöver inte allas uppmärksamhet eller alla populära kompisar för att kunna leva ett bra liv. Min pojkvän och min bästa vän som jag hade lärt känna bara några veckor in i högstadiet, stod alltid vid min sida och har nog haft störst betydelse, för att jag sitter här idag. Mobbning startas oftast pga avundsjuka eller att mobbaren själv blivit utsatt av samma sak. Varför förstöra andras liv, bara för att ditt inte är perfekt?

Det finns de som bryr sig

Mobbning finns även på internet och folk har till och med tagit sitt liv för det. Den går inte att undgå.. Tänk dig att du blir jagad av din läskigaste mardröm, men har ingenstans att ta vägen. Mobbningen har förstört mig som person över en tid, men jag fortsatte att kämpa, med de människor som verkligen älskar mig.

tilde

Möt en mindre svullen Märta!

Märta krymper!

Jag har ju lovat en bild på hur Märta ser ut nu efter några veckor på magen. Fotade igår och det är verkligen skillnad om man jämför med första bilden. Jag upplever att magen runt själva stomin fortfarande är lite svullen och öm men det blir bättre och bättre.

Första bilden på Märta 4/12

IMG_1966 (2)

 

Märta igår 17/12

märta2

Ganska stor skillnad va?! Ska bli intressant att se om den blir ännu lite mindre eller om det är ungefär såhär den kommer att se ut!

 

Omhändertagen av kärleksfull treåring

Ett blödande mammahjärta

Eftersom jag vet att det finns en del nya läsare så vill jag dela med mig av en historia som jag berättade när jag just startat bloggen. Det här är något som skakade om min värld och som jag fortfarande tänker på ganska ofta.

Att bli omhändertagen av en kärleksfull treåring <3

I början av november 2014 var jag in på en planerad operation där man skulle ta slemhinnor från friska delen av tarmen och ”lappa” över den sjuka delen. Efteråt hade jag så jäkla ont, levde på smärtstillande första två-tre veckorna efter operationen. Lite off topic kan jag också nämna att ca tre dagar efter operationen så stod det klart att den hade misslyckats så smärtan kändes så fruktansvärt meningslös. När det hade gått kanske 12 dagar efter op så sa jag till min man att Selma skulle få sovmorgon dagen efter, det kändes som att jag var pigg nog för att själv kunna köra henne till förskolan. Morgonen kom och Adam åkte iväg till sitt jobb. Vi sov länge och vaknade runt 8 och då hade jag sovit min första hela natt utan att behöva upp och ta smärtstillande. Tyvärr kände jag direkt jag klev upp att jag var tvungen gå på toa (att ta något smärtstillande som skulle hinna börja värka innan var det inte tal om). Jag drog upp ljudet på TVn så att Selma inte skulle höra mig och tassade sedan iväg.

Det gjorde så förbaskat jäkla ont att jag hyperventilerade och grät, jag försökte vara så tyst som möjligt men självklart hörde hon mig och kom rusandes in på toaletten. Jag försökte sammanbitet förklara för henne att det inte var någon fara men att mamma hade lite ont. Hon strök mig på armen och sa: Men mamma, det är ingen fara. Jag är här nu. Jag ska trösta dig, var inte rädd.

Då var vår dotter inte fullt tre år.

Jag hade så ont att jag inte klarade av att stå på benen så jag bad Selma slå på duschen och spola tills dess att vattnet blev varmt. Sagt och gjort, när vattnet var varmt fick jag krypa på alla fyra och sedan satt jag där på golvet medans min underbara fina lilla flicka spolade av mig samtidigt som hon pratade lugnande med mig om att allt skulle bli bra och att hon skulle ta hand om mig. Mina tårar sprutade och hjärtat gick sönder. Kära lilla trollungen, inte skulle hon som var så liten behöva se sin mamma så dålig.

Ca 30 minuter senare började jag känna mig bättre så hon hjälpte mig med handduk och sedan med kläder och efter det satt vi i soffan tillsammans och pratade lite om vad som hade hänt och varför det blev så.  Efter den här incidenten (och några andra när jag varit på väg från sjukhuset men av en eller annan anledning blivit kvar) har hon blivit väldigt mammig, vilket hon inte alls varit tidigare.

Älskade lilla trollunge!

IMG_2044 (2)  IMG_1259

Jag har inget att skämmas för!

Att våga berätta

Första tiden efter min skada kändes det inte bekvämt att prata om den. Jag var generad och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Med tiden, när jag vågat berätta mer och mer, har det också känts mer naturligt och jag insåg ganska snabbt att jag inte har något att skämmas för.

Jag har inte gjort något fel. Jag har inget att vara generad över och jag ska absolut inte skämmas för något som jag själv inte kan rå över.

Från Haparanda till Ystad

Sfinkterruptur innebär att man spricker hela vägen från slidan genom mellangården till ändtarmen (finns några olika steg beroende på hur mycket man går sönder). I min journal står det Sfinkterruptur grad 3 och 4. Tänker visa några bilder så att ni förstår omfattningen. Då är det kanske också lite lättare att förstå varför det känns lite privat att berätta mer om vad som hänt ”där nere”…

Sfinkterruptur grad II (2)

sphincter2

 

Sfinkterruptur grad IV (4)

sphincter

Bildkälla

När jag tittar på den här bilden som föreställer fjärde gradens ruptur så kan jag inte riktigt fatta att såhär har jag sett ut!

Följdskadan 

Några veckor efter förlossningen förstod jag att det inte stod rätt till och efter många om och men upptäcktes att jag hade ett hål en bit upp i tarmen. Sprickan som jag ådrog mig vid förlossningen hade inte läkt ihop inne i själva tarmen men utanpå, runt mellangården, hade jag läkt fint.

När detta uppdagades blev det akut operation. Ett hål i tarmen innebär att det läker en massa ”gegga” (tarmslem, var, avföring..) och all vätska fångades i kroppen och kunde inte ta sig ut. Detta kan leda till kraftiga infektioner (blodförgiftning till exempel) och därför har jag ”dräneringshål” så att vätskan tar sig ut ur kroppen, ett dräneringshål ser ut ungefär som ett litet borrhål. De första åren hade jag ETT dräneringshål men nu har jag TVÅ,

Idag hoppas jag innerligt att stomin kan göra underverk för min tarm och att Akademiska Sjukhuset i Uppsala lyckas laga mig! Jag vet inte om jag vågar tro att den här resan snart kan vara över men hoppet är det sista som överger en, eller hur?! 🙂

 

Follow my blog with Bloglovin

Stomi – No Shitty Business!

Hanna med Märta på magen

Jag har valt att kalla min stomi för Märta. Det är svårt att förklara men det känns lite lättare så helt enkelt. För mig är det inte själva påsen som heter Märta, den byter jag 1-2 gånger per dygn ungefär så det skulle bli många Märtor 🙂 Det är själva tarmen som sticker ut på magen, stomin, som jag har döpt till Märta.

Märta är ingen ”påse skit”, Märta är en hjälte!

För min egen del var det inte livsavgörande att få stomi, jag hade överlevt utan MEN för många innebär stomi faktiskt skillnad mellan liv och död. Att en påse på magen kan rädda liv! Fantastiskt va? Därför tycker jag att det är viktigt att hylla stomin!

IMG_1966 (2)

Min Märta har dragit ihop sig lite, den kändes grymt stor till att börja med. Dessa två bilder är de första jag tog på stomin, i morgon ska ni få se hur den ser ut nu! 😉

 

Märta tre veckor!

Tjohooo

Tre veckor, så himla fort tiden går! Märta har firat med att släppa aningen mer högljudda gaser än vanligt. Det är väl kanske en av de saker som är svårast att vänja sig vid men å andra sidan hade jag problem med det redan innan stomin så skillnaden är väl att ljudet kommer från magen och därför hörs lite mer (upplever jag). Fördelen är att påsen har kolfilter och därför kommer ingen lukt vilket det minsann gjorde innan Märta! Höhöhö 😉

Igår blev jag intervjuad av Expressen och artikeln kom ut på nätet under gårdagskvällen, ni kan läsa den här via länken:

http://www.expressen.se/nyheter/vill-fa-andra-att-prata-om-forlossningsskador/

expressen

I morgon får jag besök av en journalist från NSD, det blir tredje gången gillt för vår del. Första två mötena  fick jag avboka eftersom jag åkte in på sjukan vid båda tillfällena, nu hoppas jag verkligen att jag håller mig på benen i morgon.

Nytt och spännande!

Jag har lite nyheter på gång och utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag har några roliga tävlingar som kommer att dyka upp inom kort. Den första hoppas jag få ut före jul och den andra kommer efter jul så håll ögonen öppna! 😉

Nu ska jag och Prutt-Märta lägga oss i soffan och läsa en bok med Selma. Hoppas att du får en trevlig tisdagskväll, det ska vi ha med glögg, sockerfri saft och en mumsig Rocky Road. Kram <3

 

 

Follow my blog with Bloglovin

En sista fråga..

Finns det något speciellt du vill tillägga?

Förra veckan när STHLM p5 intervjuade mig via telefon så frågade han i slutet av samtalet om det fanns något speciellt som jag kände att jag ville tillägga. Det finns flera svar men framförallt en sak som jag personligen tycker är jätteviktig och som jag nämnt flera gånger tidigare:

STÖDET!

En av de absolut viktigaste ingredienserna i min historia är just att alla alltid ställt upp. De har slutit upp bakom mig och lyft mig de gånger det varit tungt, skrattat med mig, peppat mig och alltid funnits vid min sida i med- och motgång.

Så om du känner någon som lider av en sjukdom eller skada som känns ”tabubelagd”, våga visa ditt stöd! Det behöver inte vara en förlossningsskada, det kan vara vad som helst egentligen. Något som personen i fråga tycker är jobbigt att prata om. Något som gör att man kanske blir generad. Precis så kände jag för fyra år sedan men under resans gång har jag öppna mig mer och mer. Hade det inte varit för allt stöd jag fått av nära och kära skulle jag fortfarande ha varit som en liten mussla. Knäpptyst!

Familjen

Min fantastiske make och vår vackra prinsessa.

Mina kära föräldrar som är pensionerade och hjälper oss med allt (vi hade inte klarat oss utan er)! Barnvakt, hämtning och lämning på förskolan, städning, fönsterputs, ni ställer alltid upp vad det än gäller. Min syster och hennes familj.

Svärfar, bonus svärmor, svärmor och bonus svärfar. Min farmor och farfar. Adams farmor och farfar. ALLA.  Utan er skulle detta inte funka.

Förra veckan kom min fina svärmor med ett halsband. Ett jättefint halsband men för mig är det inte tinget i sig som betyder mest. Det var hennes hälsning om att jag är stark och att jag inspirerar. Hon ville ge mig något som symboliserade att jag är hennes hjälte men att hitta en berlock med en hjältinna var inte så lätt, hon skrev:

För mig är du en hjälte men det finns ju så få hjältesymboler. Det närmaste jag kom var en stjärna!

edblad

 

edblad(3)

edblad(2)

Jobbet

När Erica på SVT Norrbotten kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att medverka i ett reportage eller två frågade jag min chef hur Vittjärvshus tankar går runt att jag eventuellt skulle vara med och berätta i TV om mitt underliv, min skada och stomin. Det här är svaret han gav.

Hur du än vill göra och vad du än väljer: VI STÖDJER DIG TILL 100% Hanna!

Gråtmild och ödmjuk

Jag kan inte mer än ödmjukast buga och bocka. Tack allihop för att ni finns och för att ni gör mitt liv så mycket bättre! <3

Strålande julmys

Rocky Road

Igår kände jag mig inte riktigt kry så vi tillbringade dagen hos mina föräldrar. Selma fick baka Rocky Road som vi paketerade i små förpackningar, dessa ska hon dela ut till nära och kära. Här på vår gata bor Adams farmor och farfar så tomtenissan (Selma) ska få gå dit med några godbitar snart.

Jag tycker verkligen om Rocky Road, så vansinnigt goda! Däremot gillar jag mörk choklad och lilla donnan här hemma ville ha ljus choklad, hon gillar minsann INTE mörk. Så det var bara lyda ”bakchefen”, klart hon måste få göra som hon vill när det är hon som bakar! Ljusa Rockisar får godkänt men nog tycker jag att mörka är bättre 🙂

Paketinslagning!

När vi kom hem drack jag lite glögg och när lillhjärtat lagt sig slog vi in alla julklappar. Pust, det tar sin lilla tid. Var helt slut kl 22 när jag la mig i sängen. Det krävs så otroligt lite för att jag ska bli däckad men det är väl så det ska vara. Vila och åter vila som gäller.

IMG_2067 (2)

IMG_2068 (2)

IMG_2055 (2)

IMG_2056 (2)

 

Konsten att bryta ihop och komma igen!

 

Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag tycker att jag är bra på att hjälpa mig själv att må bra! Jag tror att det är viktigt att våga och kunna bryta ihop ibland. Jag behöver det. Jag behöver bryta ihop för att kunna plocka upp mig själv och ”bygga ihop” mig ännu starkare.

IMG_2045 (2)

I november 2014 var jag in på en ganska stor operation där man försökte laga min tarm genom att ta slemhinnor (och något mer som jag inte minns vad det var) från friska delen av tarmen och lappa över sjuka delen av tarmen. Det förekom även en del skärande och jag blev sydd runt och strax innanför vissa delar av ändtarmsöppningen.

Jag hade peppat länge för operationen och jag hade ett stort hopp och en önskan om att det skulle vara ingreppet som gjorde mig frisk. Operationen med stort O! När jag kom hem från sjukhuset hade jag så fruktansvärt ont, om du vill läsa mer om det kan du göra det via denna länk

http://finest.se/invictus/2015/10/16/ett-lagvattenmarke/#comments

Jag opererades i början av veckan, jag tror att det var en tisdag eller onsdag och på fredagen fick jag åka hem. Fredag kväll var Adam här hemma i vårt garage och jobbade på tävlingsskotern. Jag var tvungen gå på toa och då kom det ut en liten ”trådhärva” och lite annat som gjorde att jag förstod att operationen hade misslyckats.

Jag gick ner i garaget. Berättade för Adam och började stortjuta. Jag var så ledsen, det här var ju operationen med stort O, den sista operationen som skulle göra underverk för min kropp. Den skulle göra mig hel och frisk. Jag bröt ihop totalt. Jag var arg, ledsen, frustrerad, förbannad. Alla känslorna kom på en och samma gång. Varför? VARFÖR JAG?????

Jag tillät mig själv att bryta ihop. Morgonen efter plockade jag upp spillrorna och började pussla ihop mig själv, den här gången i en starkare version. Visst det gick åt pepparn även denna gång men nu är jag ännu ett steg närmare att bli hel. För varje operation är jag ett steg närmare lösningen!

IMG_2044 (2)

Jag tror på positivt tänkande. Jag tror att jag med hjälp av att tänka positivt kan må bättre. Jag älskar att skratta och jag väljer själv hur jag vill hantera varje unik situation i mitt liv. Jag väljer att fortsätta vara positiv, skratta, ge kärlek och vara den bästa versionen av mig själv samtidigt som jag får lära mig otroligt mycket under resans gång!

Kram 🙂

 

Follow my blog with Bloglovin

En hyllning!

Idag vill jag hylla alla de fantastiska sköterskor och annan personal som jobbar på avdelning 53 (Kirurgi) på Sunderby Sjukhus. Jag vill även hylla all personal på avdelning 33 (akutsjukvård tror jag att den heter).

Ni är alla så fantastiska och förtjänar en stor stor guldstjärna. Jag kan nog inte med ord förklara hur mycket ni betyder när man ligger där och känner sig så liten och ensam. Om man har ont, är ledsen, mår illa eller behöver hjälp med toalettbestyren så finns ni där och fångar upp, hjälper till och tröstar. Tack för att ni finns 🙂

avd53

 

Så därför, idag vill jag hylla ER! Ni är fantastiska och trots att ni blir illa behandlade ibland så håller ni humöret uppe. Ni är BÄST! <3

Tack för allt ni gjort för mig och tack för att ni tar hand om mig när jag har oturen att hamna på sjukhus med jämna mellanrum 🙂

Radio Sthlm!

Blev alldeles nyss uppringd av Radio Stockholm p5 som hade blivit tipsade om min blogg 🙂

Ikväll kl 19 ringer de upp för en intervju, spännande! Hoppas att ni lyssnar. Jag hoppas att detta är rätt länk http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2842

Det finne en ”Lyssna direkt-knapp”. Klicka där och kör hårt!

sthlm

 

 

Follow my blog with Bloglovin