Månadsarkiv: april 2016

VÄL OMHÄNDERTAGEN OCH VARKEN NONCHALERAD ELLER MISSTRODD

Efterlyser bättre information.

Jag är väldigt ledsen och besviken på den information jag fick om min skada i samband med förlossningen. Jag önskar att jag fått lite mer ”matnyttig” information om saker att vara uppmärksam på. Jag menar inte att det behöver vara något katastroftänk med information om allt det värsta som kan hända men ändå mer informativt än det häfte jag fick med sådana tips som att dricka mycket vatten och äta fiberrik kost.

Första sidanuppslagIdag är det här häftet något som ger mig rysningar och det känns nästan som ett hån. Så sjukt dålig information. När jag hade läst detta åkte jag hem från BB i tron om att allt var normalt och bra. Att jag skulle få leva med smärta och lite lätt läckage några veckor men sedan skulle livet bli normalt igen. Piece of cake liksom!

Från invändiga hemorrojder till bölder i baken.

Hemorrojder…. Ett ord som var lite ”tabu” för mig, lite pinsamt och skämmigt. När jag började få mer ont i baken några veckor efter förlossningen så var invändiga hemmorojder (det syntes inte något utanför rumpan så därav misstanke om invändiga) den naturliga förklaringen.

Jag fick receptbelagda stolpiller (alltså typ som suppar till barn men modell jättestor) för att minska smärtan och dessa använda jag flitigt. Ju längre tid som gick, desto svårare smärta och till slut missbrukade jag dessa stolpiller. Kommer inte ihåg hur många som var rekommenderade per dag men det var typ 2 st/dygn och jag använde säkert 4-6 för att kunna gå och sitta.

Min mamma var nog den som till slut slog ner näven och sa att jag var i behov av en ordentlig undersökning för sådär dålig skulle jag inte vara av hemmorojder och OM det var invändiga hemorrojder så skulle jag kräva att få operera bort eländet. När jag väl fick en läkarundersökning skickades jag akut vidare till Sunderbyn och några timmar senare låg jag nersövd på operationsbordet.

IMG_1327

Alltid fått hjälp.

Från den dagen har jag aldrig behövt bråka eller stånga mig blodig för att få hjälp men då handlade det i mitt fall i princip om liv eller död. Kirurgen sa efter operationen att om vätskan som fanns i mina tre bölder hade gått ut i blodet så hade det inneburit katastrof (jag skulle kanske inte ha överlevt).

Jag har haft några incidenter när dräneringstrådar har suttit alldeles för länge, där i början hade jag en och samma dränering i sju månader och det vet jag nu att det var för länge utan något ingrepp, man skulle antingen ha bytt dränage eller gjort ett lagningsförsök.

Jag har aldrig blivit nonchalerad eller misstrodd, jag har haft väldigt bra kontakt med vården och jag har alltid blivit väldigt väl omhändertagen. Jag har blivit trodd och behandlad med respekt. Jag har fått kontaktpersoner som alltid ger kloka råd och som lyssnar när jag tycker att det är något galet med kroppen. Jag får komma och ta blodprov om jag själv misstänker att något är fel och jag kan ärligt säga att personalen på kirurgen alltid behandlat mig bra.

Alla är inte lika lyckosamma.

Jag vet att långt ifrån alla är lika lyckosamma. Jag vet att det finns kvinnor som får kriga för att få hjälp och på ett sätt tror jag att min positiva inställning hänger ihop med att jag aldrig behövt lägga energi på just rätten till kvalificerad hjälp. Jag har kunnat fokusera på mig själv och min familj och inte behövt oroa mig för vem jag ska vända mig till härnäst eller om någon ska ta mig på allvar. Jag önskar att alla fick samma bemötande som jag själv har fått men tyvärr är det inte så. Många måste vara starka och orka fortsätta leta efter någon som faktiskt tror på dem och inte viftar undan deras besvär med förklaringar som att man får vänta sig att kroppen förändras efter en graviditet och förlossning.

Min vän Jenny Aakula som också var med i Aftonbladets reportage om förlossningsskador.IMG_3306 (2)

Min vän och förlossningsskadade medsyster Jenny Aakula har inte haft en lätt resa för att få hjälp, hon har nonchalerats av vården och hennes problem avfärdades och förklarades som ett skönhetsingrepp. Jag kommer inom kort att publicera Jennys tankar och känslor kring den vård som hon varit tvungen att skrika högt för att få men som hon efter många om och men äntligen fått, mycket tack vara läkaren Eva Uustal. Håll ögonen öppna och missa inte Jennys berättelse!

KRAM

 

BÄTTRE NU

Idag mår jag betydligt bättre men är inte riktigt återställd. Håller på att skriva ett inlägg om mina högst personliga tankar om vården och den hjälp jag fått. Vet att det är många som får kriga för att få hjälp och det har jag beskonats från som tur är ❤️

Har haft en träff med Birgitta och Petra från Allers, de kikade förbi här hos oss under dagen. Jag trodde där ett tag att jag skulle vara tvungen avboka men eftersom jag fick vara hemma funkade det bra 🙂

Orkade även en liten kort promenad i solen under eftermiddagen.imageimage

KRAM

KRAMP

Över och slutkörd.

Adam jobbar natt och åkte iväg till jobbet runt 17. Strax efter började jag få kraftiga kramper i magen, fick ont som sjutton även i svanken och började svettas ymnigt. Kunde inte stå på benen utan låg dubbelvikt och kämpade med andningen.

Nu har det släppt lite och jag har lyckats duscha. Mamma sover med mig i natt då det inte känns tryggt att vara själv här hemma. Det känns som den bästa lösningen för oss allihop och dessutom skönt för Adam att veta att jag har någon hos mig, han hade nog varit tvungen komma hem om inte mamma kunnat komma.

Hoppas att det är bättre i morgon så jag orkar ta emot journalisten och fotografen som kommer runt lunch 😊

image image

NATTI NATTI

GRAVIDMAGE…ELLER?

Att se lite större ut.

När jag har jacka på mig och påsen börjar vara full, då ser det ut precis som att jag har en gravidkula! Var in på Ica och småhandlade på förmiddagen och jag var i valet och kvalet om jag först skulle ha åkt hem och bytt påse. Det är nästan häftigt hur många storlekar större man känner sig med en full stomipåse. Inte konstigt att det blir tight innanför jackan när man ser ut såhär 🙈imageimageSpeciellt när man jämför med en tom påse! 🙊image

KRAM

KONSTEN ATT GÖRA INGENTING

Att bara vara.

Nu har jag varit lite halvrisig ett tag och jag är så glad att jag faktiskt tillåter mig själv att bara vara.. Att göra absolut ingenting!

Den som känner mig vet att jag ofta har många järn i elden, jag gillar fart och fläkt och sitter inte gärna stilla allt för länge. Det funkar dock inte när man inte är riktigt frisk i kroppen. Då måste man tänka på att återhämta sig och låta kroppen bestämma.

Så idag mitt på dagen drog jag ner mörkläggningsgardinerna i sovrummet, kröp ner i sängen och slog på This Is It. Har bara ett ord: Magiskt!imageimage image

KRAM

OPERATIONSDATUM!

Operation 23 är på g.

Igår fick jag så äntligen det datum som jag väntat på sedan det förra lagningsförsöket gick åt pipsvängen. Onsdag 18/5 ska jag träffa kirurgen och läggas in i Uppsala och torsdag 19/5 på morgonen är det dags för operation!

Längtar, är nervös och gruvar på samma gång. Sist var jag så fruktansvärt dålig direkt efter operationen. Kräktes i flera timmar och mådde allmänt bara pyton. Hoppas verkligen att jag slipper det den här gången.

Smärtan.

De första 12-14 dagarna brukar vara absolut värst men första  tre veckorna är i regel förjävliga.. Det tar nog närmare fem veckor innan jag börjar bli människa igen och eftersom allt misslyckades förra gången så opererades jag igen fyra veckor efter lagningsförsöket så då tog det ännu längre att återhämta sig.

Den här bilden är tagen efter förra lagningsförsöket i Uppsala. Klockan var runt 21 och jag mådde fortfarande sjukt illa. Blev lite bättre morgonen efter 🙂image

KRAM

VÄNTAR PÅ UPPSALA

Tid för operation på Akademiska Sjukhuset.

För ungefär en månad sedan pratade jag med ”min” kirurg i Uppsala och han sa då att min operation skulle bli någon gång slutet på april/början av maj. Jag blev superglad eftersom jag var lite orolig att det skulle bli först efter sommaren och nu har jag gått och väntat på en kallelse men den dyker aldrig upp. Förra veckan försökte jag ringa för att få ett svar men i vanlig ordning missade jag telefontiden med några minuter så i morse kunde jag ringa. Operationskoordinatorn satt i möte men skulle ringa upp så snart hon var klar så nu väntar jag på det samtalet. Förhoppningsvis vet jag senare idag vilket datum operationen planeras till!

När jag ska till kirurgmottagningen är det ingång 70 som gäller för mig. Vid operation har jag faktiskt fått ligga på Samariterhemmet och dit har  ”min” kirurg kommit för ingreppet. Känns väldigt bra då det är en liten avdelning med bra personal, det känns väldigt lugnt och harmoniskt där. Jag tror (och hoppas) att det blir likadant nästa gång! Bild från www.akadamiska.seakkis

Väntan.

All denna väntan, det är nog en av de jobbigaste sakerna för psyket. Först väntade jag för att få konstaterat att förra operationen misslyckats (den väntan var en ren pina) och sedan vänta på att få göra om allt en gång till. Det har blivit en himla massa väntande under de senaste fyra åren så mitt korta tålamod får sig en och annan prövning!

Nu ska jag lägga mig i soffan och vila lite, jag känner mig inte alls speciellt bra. Har ont i nedre delen av stomin (loopstomi) och är lite öm runt det området. Dessutom har nedre delen svullnat upp och blivit mycket större än den brukar, som typ när den var nyopererad. Stomiterapeuten skulle ringa efter 14 så får vi höra vad hon säger men det är säkert något normalt 🙂

Har funderat på att få upp lite ljusare gardiner nu när våren även hittat hit så igår fick jag lite hjälp med den saken 🙂image

 

KRAM

FÖRLOSSNINGSSKADOR I NYMO!

Idag har även Nyhetsmorgon tagit upp ämnet Förlossningsskador! Känns galet bra att vi syns två dagar på en vecka i nationell TV, både Malou Efter Tio och Nyhetsmorgon. Heja heja!

I dagens sändning fick vi träffa min vän, den fantastiska Jenny Aakula, tillsammans med läkaren Eva Uustal och Födelsevrålets talesperson Emma Hernandez. Ni gjorde det så bra och jag är så stolt över all uppmärksamhet vi fått sista tiden.

Nu håller vi tummarna att vi kan förändra förlossningsvården i Sverige, tillsammans är vi starka.

Inslaget från nyhetsmorgon kan ni se via denna länk http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3350812

nymo

DÅLIGA DAGAR

Det tog musten ur mig att först gästa Malou och sedan gå på Finest Awards. Jag kom hem från Stockholm torsdag eftermiddag och igår fredag låg jag i sängen i princip hela dagen. Idag har jag tagit en liten kort promenad till lekparken, Selma fick cykla dit. Hon lekte en stund och sedan gick vi hem. I övrigt har jag spenderat även den här dagen i sängen. Hoppas att det känns bättre i morgon 🙂

image

KRAM

NETTAN FRÅGAR OM ARBETE OCH TRÄNING

Hej!
Jag undrar om/hur mycket du kunnat jobba efter förlossningen? Vad för träningsformer/sporter har du utövat innan skadan? Och vad tränar du nu?
Mvh Nettan

Hej Nettan!

Innan Selma föddes jobbade jag som mäklare och under min föräldraledighet valde jag faktiskt att säga upp mig från den tjänsten. Dels på grund av att jag  jobbade väldigt mycket och jag insåg ganska snabbt att jag inte var beredd att offra så mycket familjetid för att tjäna bra pengar och därför valde jag att lägga karriären på is. Dessutom fanns det andra omständigheter som gjorde att jag inte trivdes på jobbet och inte alls ville gå tillbaka. Därför blev valet att säga upp sig ganska enkelt, även om det självklart samtidigt kändes lite pirrigt att avsluta en anställning under en föräldraledighet.

När Selma var närmare 2 år valde jag att tacka ja till en tjänst på Fastighetsbyrån i Luleå, där satt jag på kontoret och tog inte på mig några egna försäljningar. På det sättet hade jag fortfarande en fot i mäklarvärden och kunde hålla mig uppdaterad men behövde inte jobba kvällar och helger (lönen var dock betydligt sämre än när jag mäklade). Jag trivdes otroligt bra på Fastighetsbyrån och gänget som arbetar där är helt underbara, fem guldstjärnor av fem möjliga 🙂fbluleå

Sedan den dagen jag började arbeta efter föräldraledigheten har jag bara varit sjukskriven kortare perioder i samband med mina operationer, aldrig någon längre tid. Inte förrän nu i November 2015 när livet förändrades och sedan 20/11 -15 har jag inte kunnat jobba. Jag har haft stora problem med smärta och inget har riktigt fungerat som det ska. Jag längtar tillbaka till jobbet och den sociala trygghet som jag tycker att mitt arbete betyder för mig. Jag älskar att jobba och jag mår så mycket bättre när jag får känna mig ”behövd”. Hatar att vara sjukskriven och för mig har det varit väldigt jobbigt att acceptera situationen som jag befinner mig i just nu, att inte kunna arbeta.

Träning

Tidigare var jag en gym-tjej men jag tränade även en del gruppträning såsom aerobics och step-up. Jag var under en period instruktör på sådana grupp-pass.

Efter förlossningen och allt elände den förde med sig har jag inte varit på gymmet en enda gång. Jag vågade helt enkelt inte eftersom jag hade svårt att hålla tätt. Det problemet blir ju ännu större när man tar i och risken för läckage kändes alldeles för stor. Därför har vi inrett ett hemmagym så jag tränar faktiskt hemma. Jag har vant mig vid det och nu tycker jag att det är perfekt, speciellt eftersom min man jobbar mycket borta. Är Adam borta på jobb kan jag ändå inte åka till gymmet utan barnvakt och vad passar då bättre än ett hemmagym?! Det är alltid öppet och jag kan träna när Selma är hemma, hon kan faktiskt vara med och träna!

Om jag ska vara ärlig så ”skyllde” jag alltid på Adam där i början.. Det kändes mycket enklare att säga att jag inte kunde träna på gym på grund av att han jobbade på annan ort, att det blev så omständigt eftersom jag då behövde barnvakt för att kunna träna. Sanningen kändes så pinsam: Jag vågar inte träna för risken att jag ska släppa en brakfis eller bajsa ner mig känns överhängande… 🙁

Nu har jag dock inte kunnat träna ordentligt på flera månader men jag har hittat nybörjaryoga och det är något jag tycker är roligt och dessutom måste jag ju börja någonstans 🙂

30 days of yoga, helt underbart och funkar jättebra för mig 🙂yoga

 

KRAM

EN MAGISK KVÄLL

När viljan är stor.

Vi hade en fantastisk dag och kväll i huvudstaden igår. Åt lunch på Vapiano, strosade lite på stan och hade en trevlig kväll på Café Opera.

Eftersom jag haft mjukisbyxor på mig i flera månader och knappt orkat lämna huset var känslan obeskrivlig när jag fick ta på mig en vacker klänning och bara njuta av en underbar kväll.

Så nu har jag en kropp som skriker och är väldigt missnöjd med mina val men samtidigt har jag fått en massa roliga minnen och träffat massa fina människor. I fortsättningen kommer jag dock att lyssna på kroppen och säger den ifrån så säger den ifrån, då spelar det ingen roll hur stor min vilja är.

Bjuder på några bilder från kvällen 🙂imageimageimage

Passade på att införskaffa en present till Selma på Disney Store.image

Kroppen strejkade lite idag så då blev det en lattepaus i en lugn oas.image

Ovan molnen på väg hem till Norrbotten <3image

KRAM

MIA FRÅGAR

Hej Hanna,
Förstår att du får stöttning från kompisar, man och familjen runt omkring.
Men, hur gör man för att få ett socialt liv när man konstant är sjukskriven, åker in och ut på sjukhus, plötsligt ligger på operationsbordet och blir kvar på sjukhuset, osv.
Själv får man socialt liv via jobbet och olika aktiviter man gör med kompisar, både själv och med sin familj.

Hur fungerar relationen med jobbet under tiden du är borta?
Hur är det med kompisar, jobbar alla på dagtid så du inte har något att göra/någon att prata med över en kopp kaffe?
Om du orkar och vill följa med på tex lekland, badhus osv med andra mammor och barn – hur sjutton kan man lösa sånt? Går det ens att bada med stomi?

Jag själv behöver ganska mycket socialt umgänge, och ofta kan sådant ge en massa energi! Tänker att du också behöver energi, uppmuntran och att känna att du kan göra NÅT roligt för att orka kämpa vidare?
Vad är din bästa energiboost?

Kram, Mia

Hej Mia!

Ja alltså, jag har kunnat jobba ända fram till november 2015 så det är inte så hemskt länge sedan jag blev såhär dålig och sjukskriven på heltid. Förhoppningsvis är jag snart tillbaka på jobbet igen 🙂 Tidigare har jag bara varit hemma några dagar i samband med operationer.

Jag har en bra relation med mitt jobb och pratar/mailar med chefen/kollegor då och då. Jag försöker även åka och hälsa på ibland när jag inte har så ont och det känns bra att få prata lite med alla och visa att jag verkligen längtar tillbaka. Vissa dagar hugger det i hjärtat och jag önskar så mycket att jag bara kunde kapa bort mellersta delen av kroppen, kapa av den och kasta bort den. För mig har det faktiskt varit bland det jobbigaste, att inse att just nu behöver jag vara hemma och fokusera på att bli frisk!

Fick en bild av min chef, hela fabriken samlad för att se min medverkan i Malou Efter Tio. Jag blev alldeles varm i hjärtat <3 Vågar inte ta mig friheten att visa den fina bilden men jag måste säga att jag har underbart fina arbetskamrater (och vi bygger fantastiskt fina hus)! www.vittjarvshus.sevhus

Många av mina vänner jobbar på dagarna men några kompisar är föräldralediga och några jobbar skift så om orken finns hos mig kan det bli en eller annan kaffekopp. Är jag sämre händer det att någon kompis kommer hit, fixar kaffe och bjuder mig på en kopp i min egen soffa 🙂

Vad gäller lekland och badhus har jag sedan slutet av november varit så dålig att det inte har varit tal om något sådant. Badhus är inte alls aktuellt då infektionsrisken är för stor. Om vi skulle åka till ett lekland idag skulle Selma få klättra/leka med sin pappa, jag skulle mest troligt halvligga i någon soffa (eller helst av allt stannat hemma).

Selma och hennes kompis på Leos Lekland. Jag och några tjejkompisar. Selma tämjer krokodil på Kreta. Familjen.energi

Dagar när jag känner mig pigg försöker jag ta mig ut på någon utflykt, det kan vara en liten promenad eller en tur till någon butik. Även om jag själv är en social person så upplever jag att jag kanske blivit lite av en enstöring de här sista månaderna. Jag trivs bäst hemma och här känner jag mig trygg. Om smärtan sköljer över mig känns det bäst om jag bara får vara i fred.

I fredags hade jag ett sådant smärttillfälle. Jag kände mig ganska pigg och plötsligt fick jag sådär fruktansvärt ont att jag knappt kunde röra mig. Det händer flera gånger per dag men i fredags var det lite ondare än vanligt. I övrigt upplever jag att smärtan blivit lite bättre nu i jämförelse med för någon vecka sedan. Nu kan jag ta en tur med dammsugaren utan att sjunka ihop på golvet av smärta, att dammsuga var i princip omöjligt för några veckor sedan. Det går framåt helt enkelt men å andra sidan är jag betydligt sämre nu än vad jag var de första 4 åren med skadan…

Vår fina lilla skatt är självklart den största glädjekällan i livet (även om hon ibland är orsaken till att man vill slita av sig håret i frustration när trotsen är som värst…) 🙂poolstäd

För att ladda energi umgås jag med nära och kära, jag försöker skratta mycket och dessutom försöker vi hitta på saker tillsammans. Det kan vara något så enkelt som en god bit mat på en bra restaurang eller bara en fika på stan. Att helt enkelt hitta en anledning till att hoppa ur mjukisbyxorna för en kort stund och även om det inte är speciellt märkvärdigt i andras ögon så är det väldigt märkvärdigt i det liv jag lever idag <3

Min bästa energiboost är nog att göra saker som jag älskar tillsammans med människor jag älskar.. Jag tycker om att sprida glädje och jag äskar att skratta. Dessutom älskar jag att hjälpa andra och en av de största energiboosterna var nog faktiskt när jag fick höra att en kvinna som läst min blogg hade fått användning av vissa saker under sin förlossning. Wow, hur underbart är inte det?! Jag kan faktiskt hjälpa! 🙂

KRAM

EMMA FRÅGAR OM ANMÄLAN

Hej Hanna! Kanske för sent men jag frågar också ändå. Anmälde du nånsin att du blev felbehandlad vid förlossningen? Tänkte främst på att du inte blev sydd på operation, men även att de inte verkade hålla något handgrepp om jag förstått rätt? Jag bor också i Norrbotten och tycker att man hört ganska länge hur de jobbar mot dessa skador speciellt i Sunderbyn, bäst i Sverige osv. Svårt att förstå hur det kunde gå så fruktansvärt illa för dig med tanke på det. Har du någon uppfattning hur det ser ut idag? Om det blivit bättre med dessa grejer i Sunderbyn menar jag.
Tack för en bra blogg! Kram Emma

Hej Emma!

Jag har anmält till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) som är en patientförsäkring men däremot har jag inte gjort någon anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Anledningen till att jag inte gjort någon anmälan till IVO eller liknande för felbehandling har att göra med tiden.

Där i början av min sjukdomshistoria hade jag fullt upp med att försöka klara av vardagen och vara en så bra mamma som möjligt. När jag väl fick information och förstod att det här var något som jag borde anmäla hade tyvärr tidsgränsen passerats så de skulle inte göra något med en anmälan från mig 🙁

Däremot kunde jag fortfarande anmäla till LÖF så detta jag gjorde.

I anmälan till LÖF har jag bland annat tagit upp det här med att man valde att inte klippa, jag har tagit upp bristen på perinealskydd och även det faktum att jag syddes i förlossningssängen. Brevet är långt och det finns betydligt fler punkter i anmälan men precis det här du säger har jag tagit upp.

www.lof.selöf

Själv önskar jag att det fanns mer jag kunde göra för att det inte ska hända fler gånger och om jag bara hade haft mer info så skulle jag ha gjort en anmälan om vården från första början. Ja, jag har faktiskt ångest just för att jag aldrig anmälde men kanske kan min historia inspirera andra och kanske kan jag hjälpa någon annan att ta steget och faktiskt anmäla.

Hur det än är så måste ”skiten” fram i ljuset och belysas så att vården faktiskt får en chans att lära av sina misstag och bli bättre.

Jag vågar inte uttala mig alls om hur det ser ut i dagsläget på Sunderby Sjukhus där jag fick min skada.

Drömmen

Jag drömmer om att kunna hjälpa förlossningsskadade kvinnor. Jag drömmer om att ingå i ett ”förlossningsskadecentrum” eller ”förlossningsskade-team” som finns med i bakgrunden och kommer in och stöttar, informerar och bistår med nyttig information och vägledning (som jag vet behövs). Jag hade själv uppskattat en sådan kontakt enormt mycket!

Just själva informationen runt en förlossningsskada tror jag kan bli mycket bättre och jag är så besviken på den knapphändiga information jag själv fick. Kanske hade mitt liv sett annorlunda ut idag om andra beslut hade fattats i förlossningsrummet men jag kan inte heller släppa tanken på att livet kanske hade kunnat se annorlunda ut om jag bara fått mer information om min skada.

Att sprida kunskap känns som en otroligt viktig uppgift som jag tar på största allvar och jag hoppas att jag kan informera och hjälpa andra utan att samtidigt skrämma slag på gravida kvinnor. Kunskap är makt!

KRAM

JAG PUSTAR UT

Njuter av känslan.

Sitter på Arlanda och ska strax flyga hem. Så sjukt lycklig att det här är gjort och att jag faktiskt klarade det! Galet nervös men JAG KLARADE DET!

Och Malou. Vilken kvinna! Så lugn, verkligen varm och godhjärtad. Kände direkt förtroende för henne trots att jag inte känner henne.

Önskar bara att vi hade haft mer tid, det finns så otroligt mycket mer att prata om och även om min skada är ovanlig så finns fler av oss här i Sverige. Jag har själv kontakt med flera kvinnor, kvinnor som fått sfinkterrupturer som skadat tarmen så illa att de idag är stomiopererade, precis som jag. Vi är många och vi lider i det tysta!

image image

Vill du berätta om din förlossningsskada? Maila mig så ordnar vi en gästblogg med din berättelse!

hannag_84@hotmail.com

KRAM

I STHLM FÖR MALOU EFTER TIO

Har alldeles just lagt mig i sängen på hotellet, kikar på Johan Falk och funderar lite på morgondagen. Vet inte vilken tid jag blir upphämtad här på hotellet för vidare färd till studion men jag ska stiga upp i tid och äta lite frukost (om jag får ner något). Är aningen nervös får jag väl säga men det ska samtidigt bli en otroligt spännande upplevelse. Bara att få träffa Malou känns stort, jag gillar verkligen henne. Hon utstrålar ett sådant lugn och hon verkar vara väldigt mysig 😊

Håll tummarna för mig och kika gärna på programmet, jag är sist ut så strax efter 11 kan ni se mig.

Jag gillar att sitta på flygplatsen och insupa atmosfären medans jag dricker en kaffekopp och tittar på människor som alla är på resande fot 🙂image

Framme på hotellet och varvar ner.image

KRAM

LENA FUNDERAR PÅ HUR VI FÖRKLARAR MINA PROBLEM FÖR SELMA

Hej Hanna. Det är kanske för sent att fråga men jag frågar ändå 🙂 Er flicka, förstår hon varför du inte alltid är frisk? Jag menar. Hur förklarar man för sitt barn att man har ont och är sjuk utan att hon tar på sig någon skuld?
Jag tycker att du gör det bra som vågar vara så öppen och som någon annan skrev verkar du vara så positiv trots allt elände. Jag hoppas att du får bli frisk snart. Ta hand om dig/ Lena G

Hej Lena!

Det här som du frågar om, det är något som jag själv tänker på väldigt ofta. Selma är så pass stor nu att hon förstår mycket mer än vad vi kanske tänker på. Hon vet att jag ibland måste vara på sjukhus och att jag åker för att träffa doktorn med jämna mellanrum. För henne har det varit jättejobbigt att mamma ibland måste stanna kvar och sova över på sjukhuset.

För en tid sedan hörde jag henne förklara för ett annat barn att hennes mamma är sjuk, hon sa:

Min mamma fick en skada när hon födde mig… och därför bajsar hon med magen! Häftigt va?! Hon pruttar inte ens med rumpan längre!

Än så länge tror jag inte att hon tar på sig någon skuld och för oss är det självklart viktigt att hon inte ska göra det i framtiden heller. Exakt hur vi ska lyckas med det vet jag inte men det är något som jag är livrädd för och jag kommer göra allt jag kan för att hon inte ska behöva genomlida något sådant.

Här hälsar hon på mig efter en akutoperation och vi hade just fått veta att stomioperationen skulle tidigareläggas (jag stomiopererades dagen efter). sjukansjukan2

En händelse som utspelade sig för ungefär ett år sedan har bitit sig fast i henne och jag tror att det är därför hon ibland har svår separationsångest.

Jag hade varit dålig ett tag och kom in på Sunderbyn för en operation. Någon dag senare skulle jag få åka hem och Selma följde med för att ta hem sin mamma. Tyvärr blev jag dålig i rask takt när de kom för att hämta mig så istället för att följa med ut genom dörrarna till bilen, kastades jag upp på en bår och kördes i ilfart genom sjukhuset till akutmottagningen. Där blev jag kvar och fick senare komma vidare till akutvårdsavdelningen. Hon fick vinka adjö till mig med tårarna brännandes under ögonlocken och det var jättejobbigt att jag inte fick följa med hem.

För mig, som låg i sängen och var i väldigt dåligt skick, gick något sönder i mitt hjärta när jag såg min lilla flicka vandra iväg från mig. Jag såg på hennes hållning hur svårt det var för henne och jag såg hur hon kämpade för att inte brista ut i gråt. Hon ville stanna där hos mig, hon förstod inte varför jag inte fick följa med hem.

Det är inte lätt att veta hur mycket man ska berätta för henne. Jag vill att hon ska vara trygg trots att jag är på sjukhus och därför brukar jag berätta när jag ska till doktorn och om jag kommer vara borta någon dag. Även personalen på förskolan informeras och om hon vill prata med dem och har frågor så vill jag att de ska vara så pass informerade att de kan svara. Då tror jag att Selma blir lite tryggare. Typ: Jo mamma är hos doktorn idag men hon kommer hem och följer med och hämtar dig kl 16…

Det är en svår balansgång och jag har nog egentligen inget riktigt svar på din fråga mer än att jag hoppas innerligt att hon aldrig någonsin kommer att må dåligt/känna skuld för min sjukdom.

KRAM

FINEST AWARDS HERE WE COME!

På onsdag åker vi ner till Stockholm för att gå på Finest Awards!

Ska bli galet kul 🙂 Hoppas bara att kroppen orkar med några timmar på gala, får försöka vila en massa innan och bara ta det lugnt på hotellet. Galan börjar runt 19 och redan 21:30 drar efterfesten igång. Lär inte bli så mycket längre än så för vår del men huvudsaken är att jag klarar av att åka dit även för en kort stund.

Både flyg och hotell är bokat och klart, fanns inte så mycket kvar att välja på vad gäller boende och Scandic Grand Central som jag ville bo på var tyvärr fullbokat. Vi lyckades till slut knipa övernattning endast ett stenkast från centralstationen.

hotell

KRAM

OLIVIA UNDRAR OM POSITIVA TANKAR OCH OM DRÖMRESEMÅLET

Jag tycker att du verkar helt otrolig på tänka positivt och göra det bästa av din situation, tror inte alla hade orkat det och ha samma energi som du verkar ha!  🙂 hur gör du för att tänka positivt? (nu antar jag mycket här, det är som sagt bara vad jag tror:) har det för att jag läst att du träffat någon och pratar med? hjälper det? slutligen undrar jag också om du har något drömresemål, bara för att jag älskar att veta det om folk haha vill också bara säga att du är så bra som driver den här typen av blogg och jag kikar in i stort sett varje dag!

Hej Olivia och tack för dina fina ord 🙂

Jag försöker verkligen att hålla mig positiv och jag bestämde mig tidigt för att det här inte ska få förstöra mer av mitt liv än nödvändigt. Det finns så klart situationer som jag själv inte kan bestämma över (operationer, sjukhusvistelser mm) men när det gäller mina egna tankar och mitt humör så kan jag faktiskt påverka en hel del själv. Jag älskar att skratta och jag väljer själv hur jag vill hantera varje unik situation i mitt liv. Jag väljer att fortsätta vara positiv, jag väljer att ge kärlek, skratta och hela tiden utvecklas och vara den bästa versionen av mig själv.

Genom att gå ut och berätta min historia hoppas jag kunna hjälpa andra i liknande situation, dessutom är det ett sätt för mig att bearbeta allt jag varit med om.IMG_3305 (2)

Därmed inte sagt att jag alltid är på topp. Jag tror nämligen att det även är viktigt att våga och kunna bryta ihop ibland. Jag behöver det. Jag måste få bryta ihop för att sedan kunna plocka ihop delarna av mig själv och bygga ihop mig själv ännu starkare. Det är lite så jag fungerar och jag är glad att jag faktiskt på riktigt kan bryta ihop och gråta/skrika ut all frustration men jag trivs inte där. Jag vill inte vara på botten utan jag vill komma över ytan och andas.

Än så länge har det gått bra att komma upp ur svackorna och jag tror att jag har min familj och mina vänner att tacka för det, utan dem skulle allt vara så mycket svårare men de är fantastiska och ställer alltid upp. Vare sig jag vill skratta eller gråta så finns det alltid någon jag kan vända mig till som skrattar eller gråter tillsammans med mig 🙂

Den här donnan, Adams kusin och min ”låtsaslillasyster” som alltid får mig på gott humör och som har hjälpt mig mycket med alla tankar och känslor inför stomioperationen.image

Kurator

Sedan någon månad tillbaka träffar jag en kurator och pratar om allt jag varit med om och vilka känslor jag har för allt det här. Till en början var jag så otroligt nervös, jag var så rädd för att jag öppnat byrålåda efter byrålåda och skyndsamt kastat ner alla tankar och känslor för att sedan stänga och noggrant sätta hänglås på låda efter låda. Jag trodde helt enkelt att jag hade en massa uppdämda känslor som jag inte hade släppt fram utan bara stängt in och skyndat vidare i tron att allt var bra.

Nu har jag träffat min kurator och pratat mycket med henne om allt jag känt under åren och jag tror inte längre att jag knuffat känslorna åt sidan, jag tror faktiskt att jag bearbetat allt men samtidigt känns det bra att bearbeta tillsammans med någon som vet vilka knappar hon ska trycka på för att öppna mina egna ögon. Sorg, rädsla, ilska, irritation, skam… ALLA känslor har funnits där under vissa perioder och allt måste få komma fram för att jag ska fungera och må bra.

Drömresan.

Så roligt att du frågar om mitt drömresemål, jag har ju faktiskt en gång i tiden varit reseledare och jag äääääälskar att resa! 🙂

Jag har många favoritresmål som till exempel Barcelona och New York men även sådana favoriter som är mer klassiska resmål för oss svenskar men som har många gömda skatter, då tänker jag på Mallorca och Kreta (ja Thailand också, otroligt härligt att luffa runt med en ryggsäck och inte riktigt veta vart man ska ta sikte utan låta resan leva sitt eget liv och stanna till där man känner för det).

New York våren 2015 (detta var innan min stomioperation och jag hade stora problem med läckage där bak). Här hade jag många tankar innan resan, som till exempel: Vad gör jag om jag måste bajsa och befinner mig mitt på Manhattan? Svar: Eftersom Starbucks finns i nästan varje gathörn så gick det smidigt och jag var inte med om någon bajsolycka 😉IMG_1345

Kreta hösten 2015.strandmoln

Jag har rest ganska mycket och hade förmånen att ofta få resa tillsammans med mina föräldrar under min uppväxt. Några resmål som jag vill bocka av under min livstid är Aruba, Curacao, Maldiverna och Mauritius.

Vart går din drömresa? 🙂

KRAM