Månadsarkiv: november 2016

NÄR RÄDSLAN KOMMER KRYPANDE ❤️

Ligger nerbäddad i soffan och njuter av att vara hemma, hemma i lugnet och tryggheten.

Jag är fortfarande inte riktigt pigg, ont i baken och har feberrosiga kinder. Tyvärr bestämde sig vår termometer för att ge upp vilket innebär att jag måste fixa en ny så jag kan hålla koll på tempen. Avskyr den här rädslan som kommer med risken för infektion och blodförgiftning. Jag vet av erfarenhet hur fort det kan gå och det skrämmer mig, därför känns det extra viktigt att ha extremt bra koll på det jag kan ha koll på…

image

Myser med en kopp te och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har ett så mysigt hus att komma hem till. Förra året när jag kom hem efter en längre vistelse på sjukan, då kom jag hem till ett opyntat hus lagom till första advent. Vilken otrolig känsla när mina föräldrar städade och fixade, plockade fram julen när jag låg nerbäddad under en filt och bara pekade var de olika sakerna skulle ta plats. Tänk att man kan ha så fantastiska föräldrar ❤️

image

I’M ALIVE OCH MÅR HELT OK

Hej hopp!

Opererades på morgonen och det var inget stort ingrepp, lite rengöring samt att kirurgen la ett snitt vid dräneringshålet för att vätskan lättare ska ta sig ut. Febern håller sig än så länge borta så vi får hoppas att den inte kommer tillbaka. Får antibiotika för att stävja infektion.

Enda fördelen med att jag har fastat ganska hårt i två dagar är att jag känner mig lite mindre, haha. Vet att jag lagt på mig något kilo sista tiden så nu får jag kanske en kickstart med att bli av med dem 🙂

image

En ”tradition” jag och Selma har efter en operation är att hon får ta bort ”tryckknapparna” jag har på kroppen. Hon tycker att det är lite spännande och jag tror att det avdramatiserar alltihopet lite.

image

FEBER OCH FÖRBEREDELSER

Vaknade med en temp på 38,9.

Puh, det kändes i kroppen att jag hade feber om vi säger så. Fick alvedon i droppform så jag tror att tempen började sjunka ganska fort.

Är hungrig som sjutton, skulle kunna äta en hel ko känns det som. Längtar till post op för då ska jag smaska te och macka 🙂

image

Verkar bli av nu på morgonen. Fick träffa narkosläkaren igår och han började prata om att utföra ingreppet under ryggmärgsbedövning. Aldrig i livet att jag vill vara vaken när någon grejar på i min ändalykt, kommer aldrig att ske. Då packar jag ihop och åker hem! Punkt. Han lyssnade på mig så det blir narkos. Snygg som fasen var han också, haha 🙂

Nu ska jag strax hoppa i duschen och svabbakroppen ned descutan.

Vi hörs på några timmar ❤️

UPPDATERING FRÅN SJUKHUSSÄNGEN

Kom in på akuten i morse.

Fick träffa kirurgen men hon var inte riktigt säker på vad hon skulle göra med mig och ville därför rådfråga en kollega. Jag frågade då vilken kollega och hon gav mig ett namn som jag inte kände igen. Svarade att det var synd att det inte var ”A” som jag brukar träffa på kirurgmottagningen.

En timma senare dök hon upp med ingen mindre än just ”A” och då kändes det så bra för då känner jag mig i trygga händer. Han undersökte mig och sa att jag skulle läggas in och sedan upp på op så att man under narkos får undersöka mig.

image

Innan jag hade fått på mig sjukhuskläderna…image

Jag har två kirurger här som brukar ha hand om mig så jag är just nu uppsatt på deras akutlista men eftersom båda gick av sin jour tidigare idag får jag snällt vänta till i morgon. Det gör inte så mycket, jag väntar gärna på en av dem eftersom det känns bäst så! Ska bli intressant att höra om de hittar någon varböld (abcess) eller vad det är som spökar..

Nu ligger jag på ava, jag har feber och har i princip sovit hela dagen.

KRAM ❤️

LIGGER PÅ AKUTEN :(

Jahapp då var jag här igen då..

Smärtan blev värre under natten och febern ökade. Dessutom kommer det sjuka mängder var från ändtarmen.

Väntar på att träffa kirurgen, hoppas det inte är någon infektion så jag får åka hem igen. Återkommer när jag vet mer.

Eftersom Finest verkar ha problem med bilduppladdning (igen!) bjuder jag på en gammal sjukhusbild ❤️

IMG_3185

EN SKRIKANDE ÄNDALYKT

Att sitta på bio 1h och 25 minuter när man har ont i ändalykten är ingen hit… Tro mig jag har testat det idag!

Pettsson & Findus Juligheter gick hem hos Selma, själv hade jag så fullt upp med att försöka stå ut med smärtan att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på filmen. Jag tror att den var bra och om den kunde få Selma att sitta stilla närmare 1,5 timma så måste den ha varit bra!

Efter filmen gick vi på julskyltningen en sväng men det blev en väldigt kort sväng då humöret hos mini inte var på topp, jag tror att hon var hungrig då klockan var runt middagstid.

Kom hem och kände mig uppgiven eftersom jag har så ont, såhär illa har det inte varit på ganska länge. Man lär sig uppskatta de bra perioderna när man blir påmind om hur jävligt det är när smärtan är mer intensiv. Smärtan gör så mycket med humöret också. Man blir liksom lättirriterad och har absolut ingen stubin alls, så är det för mig iallafall. Tur att man hinner glömma bort mellan varven, huvudet är ganska fiffigt på det sättet! 🙂

PROBLEM MED DRÄNAGET?

I slutet av veckan har jag haft ganska ont in my behind. Torsdag och fredag kände jag av smärtan rätt mycket på jobbet och nu under helgen har den kommit och gått.

Det kommer även var och blod från dräneringshålet vilket iochförsig inte är ovanligt men det smått oroväckande är att varet har ändrat konsistens. Från att vara ganska ”blött och flytande” till att vara tjockt och trögflytande. Kroppen känns slö och jag är så vansinnigt trött. Gäller att hålla koll på tempen så jag vet om jag måste åka in…

I övrigt har vi en vacker söndag med flera saker på schemat från ett tvättberg som måste tas om hand, till bio och skyltsöndag 🙂

image

TELEFONINTERVJU

Igår eftermiddag satt jag i telefonintervju för ett reportage som jag tror kommer publiceras under nästa vecka.

Det är alltid lika svårt när jag ska berätta min historia eftersom jag har så himla mycket att berätta! Blir liksom lätt att man hoppar fram och tillbaka och glömmer bort att andra kanske inte fattar vad jag menar när jag pratar om att jag har dränage. Eller när jag pratar om fistelgångar med stora abcesser (bölder).

Det är nog inte så lätt för en journalist att hänga med i min historia men jag tror att jag blivit bättre och bättre på att hålla en röd tråd både när jag berättar och när jag svarar på frågor.

Såhär såg det ut när jag var med i Aftonbladet Söndag.

IMG_3301 (2)IMG_3305 (2)

En del av mig blir sugen på att intervjua andra förlossningsskadade och kanske är det något jag ska satsa på, måste bara fundera på om jag har tid eller om jag kanske tar mig vatten över huvudet..  Dessutom är jag ju ingen journalist men jag antar att jag ändå kan skapa något av det jag får ihop av en intervju. Har en liten idé som jag funderat på en längre tid och som kanske skulle kunna sjösättas snart, bara några bitar som saknas som först måste falla på plats. Och sedan det här med tiden, önskar att jag kunde bygga ut dygnet lite för jag tycker inte att 24 timmar räcker till allt jag vill göra!

Hoppas att du har en fin lördag.

KRAM <3

MINIS SKOLFOTO

Igår fick jag hem koden för Selmas skolfoto och det var några bilder som var fina. Vi hade lite halvkul under fotograferingen eftersom hon verkligen gick all in på att se glad ut… Hon gick så all in att hon faktiskt såg halvcrazy ut på några av bilderna, haha.

Dessa två är bäst, lutar mot den högra tror jag… vilken tycker du?

photomic

Bilderna är som du ser fotade av Photomic.

LJUDDÄMPA BRAKFISARNA

När jag var nyopererad för ett år sedan pratade jag med min stomisköterska om att det kan vara praktiskt med en gördel. Dels för att hålla påsen på plats (den har en tendens att ”falla fram” om man inte har höga trosor/byxor eller ett linne som håller in den mot kroppen) och dels för att ljuddämpa gaserna.

Ibland hörs gas (läs pruttar) bara som tysta ”poffar” men andra gånger är det ganska högljudda gasavgångar. En gördel ska alltså kunna dämpa ljudet. I dagsläget gör jag som så att om jag känner prutten komma slingrande så håller jag handen över stomin men det är inte alltid det känns att en brakfis är på gång och då dundrar ljudet fram likt en gigantisk flock tjurar under en tjurrusning. Inte så diskret med andra ord… HÄR kan du läsa mer om prutt-ljuden och en incident när vi befann oss på restaurang och det lät som att jag skulle gasa ihjäl alla gäster, haha:)

Vad gäller eventuell gördel har jag kikat en del men jag vet inte riktigt vad jag är ute efter. Den finns i olika bredd och jag är lite osäker på vad som är mest bekvämt, måste nog forska vidare innan jag bestämmer mig.

Har kikat på denna från Nordicare, den hittar du HÄR.

nordicare

Den här är visserligen inget alternativ för mig men jag måste bara visa den eftersom den ser så rolig ut. Nu ska man inte skämta om hjälpmedel eftersom detta ljumskbråckbandage garanterat är jättebra men… jag kan inte sticka under stolen med att bandaget får mig att le 🙂 

nordicare1

Har du tips på någon bra gördel?

ETT ÅR SOM STOMIST

Helt otroligt hur fort tiden går. Idag är det nämligen ett helt år sedan jag fick Märta på magen!

Ett helt år har alltså passerat sedan den där novemberdagen 2015 när min stomioperation plötsligt tidigarelades. Jag akutopererdes 22/11 på grund av en abscess och den 23/11 togs beslut att tidigarelägga stomioperationen några veckor. Operationen planerades till dagen efter, alltså 24/11 2015.

Jag opererades under förmiddagen och skrev ett snabbt inlägg som du kan läsa HÄR, jag beskrev känslorna före operationen:

Nervositet. Lättnad. Rädsla. Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

På kvällen den 24/11 kom nästa inlägg, det första jag skrev efter operationen. Det såg ut såhär och du kan läsa det HÄR.

presenteramärta

Jag har svårt att förstå att det redan gått ett helt år. Livet med Märta på magen har fungerat förhållandevis bra. Jag har inte haft några större olyckor förutom läckaget för någon vecka sedan när påsen lossnade från magen. Inga olustiga incidenter har inträffat och Märta har skött sig exemplariskt.

Jag har lärt mig att vissa saker bör jag undvika att äta i för stora mängder som till exempel apelsin och sparris. Någon apelsinklyfta funkar bra men äter jag en hel apelsin kan jag räkna med att jag ligger dubbelvik i smärta och andas stötvis någon timme senare… Trådiga frukter och grönsaker ska man visst hålla sig undan sägs det och det verkar onekligen stämma.

I övrigt har livet som stomist fungerat ganska bekymmerslöst. Tänk att det kan kännas som en frihet att ha en påse på magen. Jag behöver inte längre vara nervös för att bajsa ner mig och just den delen känns som en stor frihet.

Jag bär min påse med stolthet, håller huvudet högt och visar att det är fullt acceptabelt att vara mig själv med påse på magen. Jag kanske är annorlunda jämfört med människor som bajsar med stjärten men då får det vara så. Jag är unik och speciell och låter inte någon trycka ner mig genom att stirra, peka eller viska. Då är det nämligen inte mig det är fel på utan personerna som gör så mot en annan människa.

IMG_7052 (2)

Jag hoppas att jag med min öppenhet kan inspirera och motivera andra till att våga visa sin påsbeklädda mage!

PÅ RYMMEN FRÅN SJUKSTUGAN

Jag har varit hemma och vab:at med Selma måndag-onsdag och idag är Adam hemma då förkylningen vägrar släppa greppet om vår lilla älsklingstjej.

Igår kände jag att jag behövde få komma ut ur huset för lite frisk luft så vi åkte till mamma och pappa. Selma låg på soffan och halvsov och jag tog mig en promenad ut i skogen för att hämta några mini-granar att ta hem såhär när julen står för dörren.

minigran

Selma fick komma ut några minuter, jag tänker att det inte är så dumt med luft så länge hon inte anstränger sig. Hon var ute kanske 10 minuter och fick lite färg på kinderna.

Nu ligger hon här hemma bredvid mig i soffan och tittar på en film, hon har sovit några timmar nu på eftermiddagen och vaknade för ett tag sedan. Hoppas nu att det snart vänder så hon får bli frisk <3

IDAG MEN FÖR ETT ÅR SEDAN

Idag för ett år sedan åkte jag in på akuten då jag känt mig dålig några dagar. Aldrig hade jag väl kunnat tro att besöket på akuten skulle sluta med en akutoperation (det är iofs inte enda gången jag kommit till akuten och skickats på akut operation) följt av en dags återhämtning och sedan en större operation.

Det började redan runt 18/11 med att jag hade mer ont i arslet än vanligt men eftersom vi hade planerat Selmas kalas den 21/11 bet jag ihop och fokuserade på att orka hålla mig på benen. Fokuserade stenhårt på kalaset och lyckades härda ut länge nog att medverka. Hade dock ingen feber utan ”bara” ökad smärta och därför kändes det inte värre än att jag vågade avvakta lite med att uppsöka läkare. Dumt jag vet men vad gör man inte för att få vara med på sitt barns 4-års kalas!

Så kom kalasdagen som vår lilla donna sett framemot i flera veckor. När kalaset var över och vi hade städat undan var klockan redan kväll och då kände jag inte för att åka in på akuten utan bestämde mig för att vänta till dagen efter, det vill säga den 22/11 (dagen idag men för ett år sedan).

Den här bilden tog jag på en brits i ett rum på akuten där jag väntade på att undersökas av kirurgen.

image

Vi åkte redan på förmiddagen och hoppades vara hemma till 15 då vi hade bjudit in släkten på födelsedagsfika. När kl slog 15:30 fick Adam åka hem utan mig och då hade mina föräldrar ryckt in och tagit emot alla andra gäster. Själv opererades jag senare under kvällen och det visade sig att jag fått ytterligare en abcess. På ren svenska hade jag fått ytterligare en böld i röven.

Dagen idag för fem år sedan kom vi hem från BB med vår prinsessa. En så häftig upplevelse, går inte riktigt med ord beskriva för den som inte varit med om det själv. Det kändes som att jag levde i en dröm <3 Då hade jag ännu ingen aning om omfattningen av min skada och den helvetesresa jag skulle kastas ut på. Kanske var det bra att jag då inte hade vetskap om alla prövningar och alla hinder som komma skulle. Jag vaggades in någon sorts falsk trygghet och kanske var det bara för att jag faktiskt kände mig trygg som jag kunde njuta av den där allra första tiden innan smärtan kom krypande och förstörde så mycket av Selmas bebistid.

Jag tror att den här bilden är tagen 21/11 2011 <3

bebben

Idag vill jag bara backa bandet och göra om första året eller till och med första åren. Kunna göra allt sådant som jag fick avstå eller tvingade mig själv att göra trots att jag hade så ont och var så slut att jag bara ville lägga mig som en fläck på golvet och gråta.

Idag för fem år sedan var vi i början av en kärleksfull resa med vår dotter som då var två dagar gammal. Idag för fem år sedan var jag i början av denna påfrestande, smärtsamma och förbannat jobbiga resa som aldrig verkar få ett slut. Ska bli intressant att se var jag står om ytterligare ett år.

KRAM

PINSAM SVAGHET

En må vara bra på att tänka positivt och framhålla sig själv, se sina styrkor och jobba på sina svagheter men jag har dock en svaghet som jag inte jobbar speciellt hårt med att förbättra. En svaghet som nästan är lite pinsam och som ibland nästan kan kännas lite handikappande.

Jag är sjukt dålig på att laga mat!

Jag har dessutom inget intresse av matlagning, tycker inte det är kul och lagar bara mat för att jag (vi) måste äta.

mat

Adam är däremot jätteduktig på matlagning och jag lämnar gärna med varm hand över det ansvaret till honom 🙂 Jag skulle kunna äta samma till lunch och middag i flera dagar, jag är inte så brydd helt enkelt, Visst gillar jag att äta en god bit mat men då går jag hellre till en bra restaurang. Vore det inte för Selma skulle jag kunna äta gröt till frukost, lunch och middag. Haha. Detta är dock något positivt när man ska vara duktig och göra matlådor eftersom jag då brukar göra storkok och sedan har jag lunchlådor en bra tid framöver.

Om mina styrkor, eller superkrafter som jag kallar dem, kan du läsa HÄR och HÄR.

THE IMPOSSIBLE

Jag är hemma med vård av sjukt barn och har suttit en hel del i soffan med en sovande tjej tätt intill. Det är sällan vår dotter tror sig vara stillasittande någon längre stund men nu när hon inte är frisk kan hon ligga i soffan i timmar. Man får passa på att mysa med henne när man får chansen helt enkelt.

Igår passade jag på att se The Impossible från 2012, en film om Tsunamikatastrofen. Filmen är verklighetsbaserad och skildrar en verklig trebarnsfamilj som åker till Khao Lak på julsemester. Jag grät så tårarna sprutade flera gånger, i princip hela filmen. Scenen när mamman i familjen ensam lyckats klamra sig fast vid en palm och skriker ett så hjärtskärande skri fick mitt hjärta att gå i bitar. Mamman och äldsta sonen lyckas hitta varandra efter första vågen men sedan kommer nästa våg och de slungas iväg från varandra.

Bilder från Netflix.

khaolak

För någon som själv var med i Sydostasien den där morgonen den 26 december 2004 vet jag inte hur filmen upplevs, om den skildrar helvetet någorlunda verklighetstroget eller om den misslyckas totalt.

Något som gör att man blir väldigt känslosam när man ser filmen är att man vet att det faktiskt är sant, tsunamikatastrofen är verklig och har hänt. Det är inte bara något som någon filmskapare hittat på för att sälja en film. Kaos och panik när den stora vågen rullade in och slog sönder allt i sin väg. Så många familjer som splittrades, familjer som fullkomligt raderades. Det går inte att förstå när man inte har varit med om det själv.

En klart sevärd film och jag tipsar om att ha näsdukar nära till hands <3

DOMEN FRÅN KIRURGEN

I fredags damp det ner information från Akademiska i min brevlåda.

Den 5/12 har de bokat in mig på en telefontid med min kirurg och då ska han alltså ha granskat bilderna från magnetröntgen och vägt samman informationen på bilderna med informationen från min undersökning för snart två veckor sedan. Han ska med andra ord vara redo att lämna domen.

image

Jag är nervös för att han ska säga att de inte kommer operera mig fler gånger utan lämna tillbaka mig till Sunderbyn igen. Då vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till..

I den bästa av världar säger han att han har gått igenom allt och att han tror att de kan ha en möjlighet att lyckas nästa gång och att de därför har bestämt sig för att göra ytterligare ett försök. I den bästa av världar säger han att han att vi kör! I den bästa av världar opereras jag så snart som möjligt vid Akademiska Sjukhuset.

I den sämsta av världar faller allt och jag famlar i mörker.

GRAVIDITET, FÖRLOSSNING OCH AMNING

Under lördagskvällen blev det samtal med svägerskorna om det här med graviditet, förlossning och amning.

Ibland tycker jag att det är lite ”svårt” att prata förlossning med någon som ganska snart ska föda. Jag vill inte skrämmas men samtidigt vill jag gärna uppmuntra till att våga ställa krav och till att ta reda på saker som faktiskt kan hända. Nu är jag så pass nära Jossan (svägerskan som snart ska ha sin första bebis) att jag vågar prata öppet med henne och det känns inte som att jag skrämmer henne. Jag tror och hoppas att det jag går igenom faktiskt kan vara något som inspirerar henne att våga ställa krav på sin egen förlossning.

Eftersom jag bär på en hel del negativt att säga (dock inte lika mycket om förlossningsvården som eftervården) känner jag ibland att jag hellre är tyst. Det är så jäkla typiskt att en gravid förstagångsföderska bara får höra en massa negativa berättelser om både förlossning, risker, plötslig spädbarnsdöd och en massa annat. Jag vill informera men jag vill samtidigt inte tvinga på information som personen inte vill ha. Det blir en balansgång och man får liksom försöka ”känna av” läget lite..

IMG_2907 (2)

Vi pratade även om det här med att kroppen förändras mycket och hur det känns när man inte riktigt känner igen sig själv. Jag berättade att jag tror att jag har förträngt mycket. Jag vet att jag mådde sjukt dåligt och spydde fram till någon gång runt vecka 25 men det har jag nog egentligen också förträngt. Jag kom på mig själv med att tänka att det var så underbart pluttenuttigt att vara gravid, haha. Spydde som en idiot och mådde verkligen superdåligt men den delen känns så långt bort.

Detsamma gäller viktuppgången och jag har någon slags fantasi om att jag kände mig så otroligt vacker när jag var gravid. Adam slog hål i den fantasin när han frågade mig om jag verkligen glömt att jag stod framför spegeln och tokgrinade när vi skulle iväg på en fest och jag kände mig så fet och ful. Det hade jag förträngt ända fram till den sekunden han berättade historien. Då sköljde känslan över mig och jag kom väldigt väl ihåg hur det kändes. Vad jag än tog på mig kände jag mig som en strandad val, självkänslan sjönk till botten och jag kände mig inte alls bekväm i min egen kropp.

IMG_7029 (2)

Amningen har jag också positiva minnen från men när jag började tänka på saken insåg jag att det ofta var ont i brösten när de var sprickfärdiga och fullkomligt överfulla med mjölk. Att det gjorde ont som tusan när bröstvårtorna sprack sönder av amningen och att jag ofta kände mig som en mjölkko. Kommer också ihåg hur jag kämpade med amningen efter operationer och stressen jag kände för att kunna fortsätta amma.

Jag pumpade för att få ut alla mediciner som Selma inte skulle få i sig, pumpade för att lätta på spänningarna i brösten och pumpade som en galning för att hålla igång produktionen. Men, själva amningen i sig fungerade superbra fram till den dagen jag insåg att jag höll på köra mig själv i botten för att kunna fortsätta amma. Ställde klockan flera gånger per natt för att pumpa av den ena eller andra anledningen och till slut var jag inte mer än en vandrande vålnad med urholkade ögon och ett blekt ansikte. Då var det någon vettig människa som fick mig att förstå att det inte var värt att vända ut och in på sig själv utan att istället ge henne flaskan ibland och låta henne amma då det var möjligt. När Selma var runt sex månader gav jag upp amningen och även om det kändes som en förlust vet jag idag att det var det rätta att göra i den situationen jag befann mig i. Då kände jag mig som en ”dålig mamma” men idag vet jag så mycket bättre <3