Månadsarkiv: maj 2017

MITT LIVSPUSSEL

Just nu är jag inne i en period där jag kör ”varannan kväll”.

Varannan kväll gör jag nytta och varannan kväll tränar jag. Med andra ord betyder det att jag använder mina kvällstimmar till podd vissa kvällar och träning andra. Vilket medför att jag inte har speciellt mycket till socialt liv för tillfället men å andra sidan kanske vardagskvällarna i vilket fall inte är spciellt ”sociala”.

image

Bloggen tar också en del tid men den har liksom blivit en del av vardagen. Jag är van att använda en timma eller mer per dag till bloggen. Oftast blir det när Selma har ätit middag eller när hon har lagt sig. Podden däremot blir liksom mer intensiv under ungefär en vecka så när jag väl har släppt ett avsnitt kan jag ta lite ”ledigt” några kvällar innan det är dags att sätta igång med inspelning och redigering av nästkommande avsnitt.

Hur orkar du?

Är en fråga jag ofta får höra men det handlar liksom inte om ork eller energi, det handlar om ett intresse jag har. Det är fridfullt att sitta och pyssla men istället för exempelvis scrapbooking (heter det så?) pysslar jag med ljudinspelningar. Dessutom, som allt annat i livet, handlar det om att prioritera.

En vanlig dag för mig ser ut såhär:

  • 06:00 – Väckaren ringer
  • 08-16:30 – Jobb (oftast flexar jag in runt 7.30 och slutar runt 16)
  • 17:30 (ibland hinner klockan bli 18) – Middag
  • 19:50 – Selma lägger sig
  • 20:20 – Gör det vi vill och/eller behöver fram till läggdags. Målet är att vara i säng senast 22:30 men oftast är den senare än 23:30 innan jag lyckas släpa mig till sängs.

När Selma väl somnat passar jag på att göra ”allt det där andra”. Städning sker dock oftast efter middagen och då brukar vi försöka engagera även Selma. Adam tränar 5-6 dagar per vecka så vissa kvällar försöker vi bara ta det lugnt och kanske se en film, det blir oftast under helgen och/eller på måndagar när han oftast har vilodag. Vi försöker även turas om med läggningen av lilla damen, på det sättet kan en av oss träna lite tidigare. Ibland hinner klockan bli 20:30-21:00 innan hon somnat och då väntar jag med träningen. Kan tillägga att vi har ett träningsrum hemma vilket jag använder. Ibland hinner jag massor och andra gånger springer kvällen iväg och jag kanske bara hinner en bråkdel men så är livet. Jag planerar och förbereder så gott jag kan och mer kan man inte göra.

Nu undrar jag:

Hur gör du för att få livspusslet att gå ihop?

BLOGGTIPS!

Nu var det väldigt länge sedan jag tipsade om någon blogg! Den här gången handlar det om Carina Ekman som även hon är förlossningsskadad.

Du som följt mig kanske känner igen namnet, Carina har nämligen varit gäst i min podd Underlivet och livets under (klicka på den rosa texten för att komma direkt till avsnittet).

3. Förlossningsskadad och misstrodd av vården, del 1

Hanna Öhman träffar Carina Ekman som för ungefär nio år sedan drabbades av en förlossningsskada. Carina delar med sig av sin berättelse, en berättelse som handlar om hur det är att bli både misstrodd och förminskad av vården. Carina har fått kämpa med både näbbar och klor för att få den hjälp hon så väl beöver. Del 1.

4. Förlossningsskadad och misstrodd av vården, del 2

Andra delen av Carinas berättelse. Värre kan det ju inte bli, tänker Carina och bestämmer sig för att genomföra operationen. Redan när hon vaknar upp förstår hon att värre kunde det faktiskt bli. Avföringsinkontinens, framfall och en kropp som sviker. Här börjar den stora kampen för att få hjälp med alla komplikationer efter förlossningen. Carina får så småningom kontakt med Eva Uustal och detta skulle visa sig vara hennes räddning.

Underlivet och livets under_v3_1MB (2)

Vad gäller Carinas blogg, beskriver hon den såhär:

Jag heter Carina och är 39 år. Jag har tre söner och tre vuxna bonusbarn. För nio år sedan drabbades jag av en förlossningsskada och för drygt ett år sedan började jag blogga om min vardag, hur livet ser ut idag dels på grund av skadan och även allmänt. Hur jag mår, mina tankevurpor som jag fastar och en massa annat som händer i mitt liv.

Jag har även drabbats av utmattningssyndrom/pålagringar av långvarig värk.

Just nu handlar mitt liv om att hitta en hållbar arbetssituation och en vardag som fungerar med min krassliga kropp och knopp.

Bloggen är ofta en ventil för mig när jag måste bena upp i mina tankar och jag tror inte att mina tankar är konstiga eller unika på något sätt utan hoppas att dom som är i liknande situationer som läser min blogg kan finna tröst i att det är fler som har samma tankevurpor.

Jag vill att vi ska våga prata om förlossningsskador och även psykisk ohälsa, vilket jag hoppas jag kan bidra till genom bloggen.

Carinas blogg hittar du HÄR.

lagamig

HUR GICK DET MED DET LÖFTET?!

I morse när väckaren ringde var jag sjuuuuukt trött så jag lovade mig själv dyrt och heligt att ikväll då ska jag minsann gå och lägga mig i tid!

Mähä, hur fasen gick det med det löftet?! Ja, jag sitter här i mörkret vid köksbordet och har just stängt ner redigeringsprogrammet. Jag gör mitt yttersta för att kunna släppa nyaste avsnittet av podden på torsdag. Lär bli en sen kväll även i morgon!

js

För mig är det som terapi att sitta och pyssla med redigeringen. Jag går helt in i mig själv och tappar allt fokus på omgivningen. Det är bara jag och ljudet i hörlurarna som existerar. Jag blir dessutom hela tiden bättre på programmet och lär mig små genvägar och knep. Sjukt skoj även om det är väldigt tidskrävande!

Nu ska jag dejta han John Blund. Natti natti <3

HUR UNDERLIVET PÅVERKAS POST OP

Fick en fråga om hur jag menar att man kommer att skära i mig under min operation. Nu är jag inte hundra procent säker på exakt hur detta kommer gå till just denna gång men jag gissar att det är ungefär som de har skurit flera gånger tidigare.

Febrig med infektion i kroppen på akuten, skickades sedan iväg till en akut operation och två dagar senare stomiopererades jag. November 2015.

image

De skär upp ett djupt hål så att fistelgången ska läka inifrån och ut och dessutom syr man inte igen såret utan det lämnas öppet. Jävligt ont med andra ord och speciellt då de brukar skära rätt jäkla ordentligt. Jag brukar inte kunna gå eller sitta utan en massa smärtstillande i kroppen och även när jag är bra smärtlindrad har jag stora problem. Första tre veckorna är värst, då är jag sängliggande till största del.

De skär alltså i närheten av krysset, skulle gissa på kanske 1-1,5 cm från självaste skithålet. Sedan går snittet typ 2-3 cm åt vardera håll precis som ”tårtbiten” nedan visar. Om de skär i mina ärr eller om de skär på något annat sätt denna gång vet jag faktiskt inte men det lär ju snart avslöjas. Bilden visar dock bara det synliga, mycket av operationen handlar om det invändiga, det som inte går att få med på bild…

IMG_2311 (2)

Tiden post op är inte trevlig alls. Hela livet påverkas och det brukar ta ungefär 8 veckor innan jag börjar känna mig någorlunda på banan igen. Familjelivet blir lidande, jag kan inte vara en närvarande mamma som busar och leker med mitt barn. Något sexliv är det inte tal om efter operation, det tar ganska länge innan man liksom känner sig redo för något sådant igen.

Jag har tur och känner mig lyckligt lottad eftersom alla ställer upp, både familj och vänner. Mina föräldrar är fantastiska.  Städar, lagar mat, fixar och donar. Ställer upp och sköter Selma när Adam behöver jobba och jag inte är i form att ta hand om henne. Alla ställer upp så gott de kan på olika sätt och det är guld värt. Det är så otroligt mycket värt att jag inte ens kan hitta ord som beskriver exakt hur värdefullt det är.

Utan er alla som finns där och ställer upp för mig (oss) skulle jag inte klara mig. Från botten av mitt hjärta:

TACK <3

HAR NI SKILJT ER?

En gång per år lämnar jag in min vigselring på ”översyn”. Då kollar de så att stenarna sitter ordentligt, putsar ringen och liksom tar hand om den. Extra kärlek en gång per år med andra ord.

I lördags åkte jag till stan för att lämna in den, känns bra att göra bort det före semestern för annars lär det ta betydligt längre tid än tre veckor. Selma blev dock aningen förskräckt när hon i söndags upptäckte att jag var utan ring. Hon frågade försynt om vi hade ”förskiljit oss”? Nej, men varför tror du det? frågade jag.

Men mamma, du har ju inte din giftasring!

Snacka om observant.

image3 (2)

Själv har jag hunnit få panik några gånger när jag liksom känt att ringen inte är på fingret. Det tar bara en sekund eller kanske till och med mikrosekund innan jag kommer ihåg att jag lämnat in den för översyn, haha.  Hoppas på att få tillbaka den inom några veckor, jag känner mig så himla naken utan den!

Har du något smycke du har svårt att vara utan?

NEDRÄKNINGEN HAR STARTAT

På fyra veckor befinner jag mig i Uppsala och laddar för operation. På morgonen tisdag den 27e juni är det som jag berättat tidigare dags för operation.

Nedräkningen har liksom börjat nu. Det känns verkligt och det känns skönt att få göra bort skiten. Däremot är jag lite smått orolig för hur det kommer att gå när jag opereras typ mitt i sommaren. Tänker på det här med rötmånad till exempel. Jag vet att jag brukar uppleva ökade besvär när det är som varmast under sommaren, kanske blir det ännu värre när man är nyopererad. Jag vet faktiskt inte om det stämmer att infektionsrisken ökar men det känns absolut som att det kan vara så.

I onsdags tog jag ett vinglas och ”firade” att jag äntligen fått kallelsen, svårt att beskriva känslan när det känns både bra och dåligt på samma gång.

IMG_8530

Kan bli jobbigt eftersom de ska skära ganska mycket i mig den här gången. Och det är ju inte direkt i något bra område det handlar om.. Jag brukar normalt inte gruva så mycket inför op men kanske är det tanken på att sommaren blir förstörd även i år som gör mig lite grinig. Förra året opererades jag i mitten av maj och först i slutet av juli började jag återhämta mig. Nu ska de dessutom skära mer i mig så kanske tar det ända till oktober innan jag är på banan igen… Äh, det är ingen idé att spekulera, det blir som det blir helt enkelt!

REGN OCH RUSK

Igår var det ganska tråkigt väder hos oss i norra Sverige, jag hörde till och med att det snöade rätt rejält i typ Kiruna. I Älvsbyn hade vi någon ynka plusgrad samt regn.. regn, regn och åter regn. Passade mig egentligen ganska bra eftersom jag har mycket att göra med podden. Hade tänkt släppa nyaste avsnittet i torsdags men jag hann inte färdigt så nu satsar jag på kommande torsdag istället.

Osminkad med mjukiskläder då är det fint med filter så man ser fräsch ut, hehe!

IMG_8575

På eftermiddagen klarnade vädret upp en smula och det blev ganska fint. Solen värmde när den kikade fram men i övrigt kändes det ganska kyligt. Vi uppvaktade våra mammor (både min och Adams) och när vi kom hem igen och hade fått Selma att somna fortsatte jag arbetet med podden. La undan datorn någon gång runt 22:30 och jag gissar att jag har några timmars kvällsjobb under den här veckan för att vara klar till torsdag.

Såg riktigt härligt ut på eftermiddagen men det var väldigt kyligt ute trots att solen kikade fram mellan molnen. Strax efter bilderna är fotade kom de mörkare molnen tillbaka igen.

IMG_8582IMG_8585

Nu hoppas jag att sommaren är på väg för det vore trevligt med värme när vi nu strax går in i juni månad! Och till er som bor i södra delen av Sverige, jag tyckte mig se på sociala medier att ni haft kanonväder. Njuuuut och skicka gärna några solstrålar i vår riktning!

Måndag idag, en ny vecka med nya möjligheter. Nu kör vi! 🙂

STYCKMORDET I BODEN

Jag älskar att läsa deckare och kriminalromaner och dessutom tycker jag om ljudböcker. För ett tag sedan kom jag på att jag faktiskt kan lyssna på verkliga händelser och har sedan hittat flera olika poddar som handlar om olika brott begångna runt om i Sverige.

Jag blev för några månader sedan tipsad att lyssna på podden som handlar om en ung kvinna som bodde några mil från min hemort, 20-åriga Vatchareeya Bangsuan från Boden i Norrbotten. Under gårdagens promenad gjorde jag slag i saken och lyssnade på Rättegångspodden: Styckmordet i Boden. Jag kunde inte lägga undan telefonen och betade av samtliga tre avsnitt under gårdagen. Gjorde han det och i så fall; fanns det kanske någon medhjälpare? Oerhört tragiskt och jag kan inte sluta fundera på hur hennes föräldrar har det idag.

rättegpodden

Nedan har jag länkat till avsnitten, för dig som har appen Podcaster funkar det utmärkt att leta reda på podden där.

S01E08 Styckmordet i Boden – Del 1

Den 4: maj 2013 uppdaterar 20-åriga Vatchareeya Bangsuan sin facebooksida där hon skriver att hon ska iväg och motionera och sedan plugga hemma hos en kompis. Denna kompis är den 22-åriga Kristoffer Johansson och vid fyratiden lämnar hon sitt föräldrahem, hoppar in i Kristoffers bil och åker till hans lägenhet.

Enligt Kristoffer, som Vatchareeya tidigare haft en kortare relation med, ska Vatchareeya sedan ha lämnat hans lägenheten vid 21-tiden. Efter det är det ingen som varken ser eller hör något från Vatchareeya, och två veckor senare hittas hennes kroppsdelar utspridda på ett berg i utkanten av Boden. Strax därefter häktas Kristoffer Johansson, misstänkt för mordet. Rättegångspodden har sammanställt ljudupptagningarna från tingsrätten.

S01E09 Styckmordet i Boden – Del 2

I Del 2 om Styckmordet i Boden hör vi den åtalade Kristoffer Johanssons version om vad som hände under tiden för Vatchareeyas försvinnande, och den kommer kantas av en rad kontroversiella uttalanden och teorier.

S01E10 Styckmordet i Boden – Del 3

I sista delen om Styckmordet i Boden hör vi åklagarna och målsägarbiträdet pressa Kristoffer kring dom besvärande fynd som hittas i hans lägenhet och i hans bil. Vi går även närmare in på vilken roll Vatchareeyas karatetränare hade i utredningen samt hör en del vittnesmål och uppgifter som visar på en mörkare sida hos Kristoffer.

MYSLÖRDAG I STAN

Idag hade jag ett ärende till stan så jag och lilla mammsen passade på att ta en ”snabb-shopping”! Hittade både det ena och andra som jag behövde, kläder till dopet nästa helg till exempel. Jag tror även att jag har en klänning till Adams brors bröllop! 🙂

Mamma bjöd på lunch

IMG_8535

Har haft ökad smärta i bakre regionerna, igår på eftermiddagen hade jag halvsvårt att gå och nu när jag kom från stan kände jag samma smärta. Har även upplevt att det kommer mer var och gegga nu än det gjort på länge. Hoppas att det är övergående så att drt inte är något ”helvete på gång”!

Ikväll ska spela in introt till kommande poddavsnitt och kanske redigera lite. Hoppas på att få det klart snart!

KALLELSEN HAR KOMMIT!

I onsdags när jag kom hem från jobbet hade jag ett brev från Akademiska Sjukhuset som väntade på mig. Slet upp kuvertet medans pulsen kraftigt ökade och jag tyckte mig höra mina egna hjärtslag.

Det var kallelsen till operation nr 26!

IMG_8531

På ett sätt känner jag: Whooop whoop, snart blir det av! Jiiippiiiiiiiii! På ett annat sätt känner jag: Gulp, det blir inte någon rolig sommar det här inte!

I vilket fall är jag glad att få skriftligt på datumet eftersom det känns väldigt mycket mer osäkert när jag tidigare bara fått datum berättar för mig över telefon. Nu är det mer verkligt och jag kan ställa in mig på att det blir operation snart. Jag hade hunnit bli nervös för att det skulle dröja ända till hösten!

Så 27 juni 2017 smäller det. Kanske är det dagen när närmare 6 års helvete är över, kanske är det dagen då jag blir hel igen! ❤

TRÅNGSYNTA OCH FÖRDOMSFULLA KVINNOR

Ibland blir jag bara så förbannad på att kvinnor kan vara så trångsynta och fördomsfulla. Det är kanske inte så underligt om kvinnosaksfrågor har problem i dagens samhälle eftersom det råder sådan djävulsk avundsjuka och trångsynthet bland många kvinnor.

När en kvinna skriver en debattartikel om rätten att välja kejsarsnitt blir mottagandet inte mer än ljummet men sedan kommer en man och skriver något om samma ämne och då exploderar sociala medier. Missförstå mig inte: Jag applåderar männen som ställer sig på kvinnans sida och som kämpar tillsammans med oss men nog är det väl underligt att det måste till en man för att debatten ska få sådan uppmärksamhet?! Och nu när vi sett vilken genomslagskraft männen verkar ha vill jag gärna uppmuntra andra att ta efter,  ni drabbas ju också av våra förlossningsskador!

snittdebatt

När det gäller förlossningsskador håller vi ihop, vi kvinnor som skadats. Andra kvinnor, som inte råkat ut för någon skada, kan dock (ibland) ha svårigheter att se våra problem. Man läser om våra trasiga underliv, om våra förstörda familjeliv, om depressioner och liknande. Man läser att den förlossningsskadade kvinnan lider psykiskt, fysiskt, socialt och ekonomiskt men minuterna efter man har läst glömmer man och fortsätter med sitt liv.

”Privilege is when you think something is not a problem because it´s not a problem to you personally”

Jag upplever att jag ofta får försvara mig inför andra kvinnor, har svårt att tro att det beror på avundsjuka men jag vet inte riktigt vad annars det kan tänkas vara. Jag får kommentarer (ibland telefonsamtal) av andra kvinnor som tycker att jag ska ”tänka på min integritet” och ”kanske inte dela med mig så öppet av mina problem”. Eller ”hur tror du att din dotter kommer känna när hon blir så stor att hon kan ta del av allt du delat med dig av?”. Man försöker liksom tysta ner oss och förminska våra skador och upplevelser, sätta munkavle på oss och hoppas att vi inte ska röra om mer i grytan. Men en sak kan jag göra fullkomligt klar:

Det fungerar inte.

Jag blir bara ännu mer taggad och ännu mer säker på att det jag (vi) gör skapar förändring. Vi skriver kvinnohistoria och vi ser dessutom till att Svensk Förlossningsvård prioriteras och att pengar avsätts för att förändra och förbättra!

LEVA PÅ DET JAG BRINNER FÖR

Jag kan bara ödmjukt konstatera att dygnet har alldeles för få timmar! Jag hinner inte allt jag vill hinna och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag har höga krav på mig själv och när jag inte lever upp till mina egna förväntningar blir jag ledsen och småsur på mig själv. Ja jag vet, jag måste jobba på detta!

IMG_8522

Har funderat på att gå ner i arbetstid men eftersom jag vet att det kommer sjukskrivningar här framöver (och förhoppningsvis även föräldraledighet) känns det som att jag vill ha en sgi som baseras på en heltid… kanske dumt att tänka så men nu gör jag det ändå.

Jag önskar mig mer tid till mina verksamheter och det jag brinner allra mest för. Drömmen vore att kunna leva på mina hobbyer och att arbeta med förbättringen av förlossningens eftervård! Om någon känner sig manad att förverkliga drömmen är denne någon hjärtligt välkommen att kontakta mig! 🙂

IMG_8190

Nej, men helt seriöst.. har du några tips på hur jag kan få tiden att räcka längre och alltså hinna mer än jag gör idag?! Effektivisera helt enkelt men jag kan liksom inte prioritera bort något heller. Hur effektiviserar jag mig själv utan att inkräkta på familjeliv, träning och ett visst socialt liv? Kom med förlag snälla och har jag någon entreprenör som läser: hur gör du?

MED EN FILMKAMERA I NYLLET

Allt gick bra med inspelningen men nog tycker jag fortfarande att det är lite läskigt med en stor filmkamera i nyllet!

Fick bland annat frågan om vem som är min drömgäst till podden och när reportaget är sänt på TV ska jag vidareutveckla det svaret här på bloggen 🙂 Måste kanske lägga ut en formell inbjudan till personen i fråga även om jag tror att det kan bli svårt att få drömmen om den här gästen förverkligad!

IMG_8520

IDAG KOMMER SVT

Idag kommer SVT hem till oss och jaaaa, jag kanske är lite smånervös.

Ska bli väldigt spännande att se vad det blir av mötet och ska sanningen fram så är jag ju inte alls bekväm framför en filmkamera. En mikrofon går bra så därför är radio något jag föredrar. Nåja det ska väl gå bra det här också, jag har ju gjort det flera gånger tidigare och överlevt, hehe!

Lättare med bara en mikrofon och inte en hel kamera i nyllet!

image

TANKAR SOM SNURRAR

Under de få dagar jag faktiskt trodde att jag var gravid hann tankarna snurra rätt rejält!

Som jag berättar tidigare har vi under ganska lång tid drömt om ett syskon. Tyvärr hade tidpunkten inte alls varit perfekt om det hade hänt just nu. Anledningen till att jag verkligen vill genomgå denna operation är dels att jag såklart hoppas på att bli hel men det är även så att kommande operation är Uppsalas tredje och sista lagningsförsök. Misslyckas de en gång till kommer de med andra ord inte försöka sig på någon mer operation.

Nyopererad januari -16.

image

Då står jag alltså tillbaka på ruta ett…

Om det nu blir så att operationen misslyckas och jag måste försöka hitta något annat sjukhus som har hög kompetens på detta område är jag ganska övertygad om att jag behöver ett break. En andningspaus, där jag liksom får sätta allt vad operationer heter på hyllan för en stund och leva mitt liv igen. Livet har jag haft på paus i flera år, jag har hela tiden haft hälsan högst upp på priolistan. Därför skulle det kännas fantastiskt med en graviditet och ett syskon till Selma att fokusera på och få glädjas åt INNAN jag tar tag i hälsan igen.

mage2

Jag vet inte om jag tänker rätt eller fel men det är iallafall så jag personligen finner styrka i att utföra den här operationen som jag redan nu vet har stor risk att misslyckas. Vi fungerar alla olika och vi tycker olika, det här är den väg som känns rätt för oss och tänk om jag har så tur att jag faktiskt blir hel?! Så fantastiskt underbart att få en liten bebis och kunna njuta av första månaderna, så var det ju tyvärr inte när vi fick vårt första barn och jag blev sjuk. Det är just därför vi inte har skaffat något syskon. Jag har alltid sagt att jag ska bli frisk först… MEN, då hade jag heller aldrig kunna tro att jag skulle sitta här nästan 6 år senare med stomipåse på magen och fortfarande lika trasig…

FÖRBEREDELSER INFÖR TISDAG

Jag tog en ordentlig sovmorgon igår. Min förkylning vägrar ge sig och jag gissar att det beror på att jag inte riktigt tar mig tid att vila och bli frisk. Sjukt ont i halsen och svalget och tung i huvudet. Sedan blev det en mysig dag på altanen. Adam byggde ihop Selmas studsmatta, den lilla damen var riktigt nöjd och hoppade för kung och fosterland 🙂

Under kvällen blev det en ”snabb-städning” där jag dammtorkade, dammsög och skurade. På tisdag kommer det nämligen hit en reporter och TV-kamera och eftersom jag jobbar på dagarna gäller det att planera och ligga i framkant!

IMG_1685

GÄSTBLOGG – AVFÖRINGSLÄCKAGE OCH SFINKTERREKONSTRUKTION

Sitter på tåget på väg mot Lycksele. Imorgon kl 08.00 blir jag inlagd för att sedan efter 12 någon gång opereras. Sfinkterrekonstruktion och lite fix med snippan.

Men vem är jag då, som ska bli renoverad söder of the boarder?

Helena heter jag och födde mitt första barn på Skellefteå BB den 19/9 2014. Min förlossning var helt underbar. Kändes som att vara på någon relax och bli upp-passad av gullig personal. Ingen stress, bara härlig förväntan. Förlossningen tog 168 timmar lite drygt. Hade ju dock inte värkar hela denna tid! Utan de började försöka få igång förlossningen pga pyspunka på vattnet.

Helena

För att göra en lång historia kort så hoppar jag till de sista ca 12 timmarna.

Jag blev satt på fastande vid 09-tiden på morgonen den 19:e, då en veckas försök av igångsättning givit föga (1,5 cm) och ett ev kejsarsnitt började diskuteras. De ville dock ge oxycontin-droppet en chans innan de rullade ner mig på op. Värkarna blev starkare och tidig em hade jag öppnat mig till ca 3.5 cm. Vid det laget ville min läkare ge mig ryggmärgsbedövning, för att underlätta mig som magsäcks-opererad och fastande. Tog bedövningen, och vi väntade ett par timmar till. Vid 17 (tror jag det var) gjordes en hinnsvepning och vattnet gick.

Ändrad känsla i värkarna.

När klockan närmade sig 19 och jag inte öppnat mig mer sa barnmorskan att ”nu ringer vi op så du får ett kejsarsnitt. Upp och gå på toa och sträck lite på dig, så kommer vi på ett tag”.

Och upp på fötter for jag, glad i hågen att nu jäklar är det snart bäbis-dags! Lyckades kissa och tog mig ett varv runt rummet. Så helt plötsligt säger jag till sambon att jag måste lägga mig, för jag vill bara trycka på. Efter några minuter ringer jag på larmklockan och bm kommer in. Jag informerar om den ändrade känslan i värkarna, och bm sa att det nog bara var barnet som sjunkit ner lite – där av en tryckande känsla. Men hon kollade i alla fall på eget initiativ, och det hördes ett litet oj från mellan mina ben. Där låg jag fullt öppen med krystvärkar. Blev inget kejsarsnitt.

På 4 aktiva krystvärkar kom dottern min ut, men behövde hjälp av sugklocka då jag hade noll krafter kvar i kroppen (nästan 20 timmars fastande) och liten blev alldeles för påverkad.

Utanpå såg det inte alls ut som att jag spruckit speciellt mycket, men tack och lov för att min barnmorska ändå skickade ner mig på op för säkerhets skull. Den nyblivna pappan såg lite orolig ut att bli lämnad ensam med det nya livet, men bm försäkrade honom att det max skulle röra sig om att jag skullr vara borta 30 min.

2,5 timme senare kom jag tillbaka till sambon och dottern, med ”fler stygn än Börje Salming” (som kirurgen uttryckte sig).

På mitt återbesök till barnmorskan ett par veckor senare, bad hon så hemskt mycket om ursäkt för att jag sprack. Och jag fick även veta att om jag skulle ha fler barn så var vaginal förlossning ute ur bilden pga skadorna.

Men åter igen vill jag poängtera att, trots detta, så är min egna uppfattning av förlossningen att den var helt underbar. Aldrig kände jag mig förbisedd, eller otrygg. Det var ingrn stress och ingen otrevlig personal. Allt var helt underbart.Och det är tack vare den läkare som ledde studien om förlossningsskador i Skellefteå som jag nu, lite över 2,5 år senare, ska opereras.

Avföringsinkontinens.

Vi flyttade ner till Örnsköldsvik i början av 2015, och jag hade då problem med att jag inte kunde hålla tätt via analen. Jag och min sambo kunde heller inte ha samlag, då slidmynningen hade en tröskel helt plöstligt och smärtade ordentligt. Hösten 2015 (hade gått över 1 år sedan förlossning) var jag upp 2 gånger på kvinnokliniken i Övik och tog bla upp problemen efter förlossningen. Jag kunde inte hålla gaser, ofta kom även bajs trots att jag bara kissade, ibland bajsade jag på mig.

Att hålla sig gick inte, utan när jag kände tendens till att vara bajsnödig, så var det bara att springa till närmsta toa.

Att vara lös i magen innebar att aldrig lämna lägenheten (nu mer huset). Jag bajsar ungefär 4-5 ggr/dag. Långa promenader drar jag mig för och cykla innebär smärta. Jag har planerat min vardag runt min inkontinens helt enkelt. Det hjälper ju heller inte att jag har en överdriven rädsla för att bajsa på mig sedan innan heller.

Men vad sa de så här hemma i Övik? Jo;

Det är så när man fött barn. Allt ser helt normalt ut (efter att läkaren haft fingret i röven på mig och bett mig knipa), samt att smärtan i slidmynningen går över. Det är bara bristen av samlag som är problemet. Bara vi kommer igång så ordnar det sig.

Jaha tänkte jag. Då får jag väl fortsätta så här då. Men det där med att det löser sig, bara vi börjar ligga, var jag extremt skeptisk till.

I december 2015 skickade jag in en andra enkät i studien om förlossningsskador till Skellefteå sjukhus, svarade exakt hur jag hade det, och sen tänkte jag inte mer på det. Efter årsskiftet ringde läkaren från Skellefteå upp mig och frågade om jag sökt vård för mina problem, för det var helt klart mer problem än vad jag borde ha efteråt. Jag berättade då vad de sagt i Övik, och hon erbjöd att skicka en remiss till dem. Remissen ville jag gärna ha, men jag frågade om jag inte hellre kunde få komma till antingen Skellefteå eller Umeå, då jag hade noll förtroende för Öviks kvinnoklinik.

Så i Umeå hamnade jag, och det konstaterades snabbt att jag hade i princip ingen knipfunktion i rumpan och det gick inte att föra in mer än två fingrar på tvären i slidan (detta så smärtsamt att det vattnades i mina ögon).

Umeå och Skellefteå ansåg verkligen inte att det var normalt efter förlossningen, så nu efter några turer fram och tillbaka för undersökningar i Umeå, är det dags för operation imorgon. Så nervös!

MENSEN 8 DAGAR SEN!

I fredags skulle jag ha fått mens… alltså inte igår fredag utan för en dryg vecka sedan! Jag brukar alltid vara väldigt regelbunden, visst kan den vara en dag eller två senare än beräknat men inte en hel vecka.  I början var jag inte speciellt ”orolig” utan tänkte att det kan ha med ingreppet på Sunderbyn att göra (det gjorde jag ju samma fredag som mensen skulle komma). Eller så kanske det beror på att jag är förkyld. Jag har googlat som en galning om förkylning kan påverka, hehe.

IMG_8500

Igår kväll sa jag till Adam att snart är det väl bara knata iväg på Apoteket och köpa ett test för nu är jag ju garanterat gravid! Missförstå mig inte, vi VILL verkligen ha ett syskon till Selma MEN jag ska opereras i slutet av juni. Jag har väntat nästan ett år på operationen och är jag gravid opererar de mig inte. Därför vill jag inte bli gravid före operationen. Jag vill inte behöva ha ångest för att jag inte har möjlighet att opereras och just nu är operationen min största prioritet.

image

I morse skyndade jag mig upp på toaletten men inte hade den kommit så ännu en gång muttrade jag att jag måste köpa ett Clear Blue och garanterat träffar jag väl någon som vet vem jag är och sedan är ryktet i full gång. Gaaah, jag vill inte! Men så när vi kom hem från Arvidsträsk hade den äntligen kommit! Faran över, stressen släppte och jag kan andas ut. Kanske är det så att kroppen blev stressad av dränagebytet förra veckan och sedan stressade jag upp mig mer och mer för varje dag som gick utan menstruation och därför drog det ut på tiden.

Nåväl, nu ska jag ta ett litet vinglas och fira min för tillfället ”icke-graviditet” och hoppas att det inte dröjer speciellt länge tills jag får dricka något alkoholfritt och fira en icke icke-graviditet istället 🙂

BLAND LINGONRIS OCH TORRA KVISTAR

Jag vet inte om det är för att jag är uppväxt med naturen (skogen) runt knuten eller om det bara är så att det känns rofyllt att vistas bland lingonris och torra kvistar. Det doftar ljuvligt när man vandrar runt och tittar på de små granarna som sakta växer upp och kanske blir någon av småttingarna småningom en stor och ståtlig gran. Jag blir harmonisk och känner mig så tillfreds med allt i livet när jag får komma ut och andas omgiven av djur och natur ❤️

IMG_8494 IMG_8499IMG_8493