Månadsarkiv: juli 2017

LOKAL TILL PODDEN – SPONS?

I eftermiddag har jag kikat på en lokal som jag tror skulle bli kanon till ”inspelningsstudio” för podden!

På ett sätt känns det skönt att sitta hemma och spela in men samtidigt funderar jag på om det kanske vore bättre med en ändamålsenlig lokal. Vi har haft funderingar på att göra om träningsrummet så att det kan fungera både som träningsrum och inspelningsrum. Problemet är bara att jag måste hålla på och plocka bort och montera ihop podcastutrustningen och det känns lite besvärligt. Dessutom måste jag göra något åt akustiken då det ”glammar” en del och nu när jag äntligen fått hjälp med ljudet så vet jag att jag behöver bra inspelningskvalitet för att kunna få ett bra ljud senare när allt ska efterbehandlas.

IMG_8971

Fördelen med att vara hemma är att det känns personligt och bra. Nackdelen är att all utrustning ska plockas fram, ställas i ordning och sedan plockas undan igen. Plus att Adam och Selma får åka hemifrån när det vankas inspelning. Dessutom vill jag gärna städa och fixa innan det kommer hit folk och vi ska spela in. Så en lokal vore nog ganska bra, det känns dessutom lite mer seriöst och professionellt med en egen inspelningsstudio!

Lokalen skulle kosta mig ca 1500kr/månad och eftersom allt som har med podden att göra kommer från min egen plånbok så känns det kanske lite saftigt att lägga så mycket på en lokal som inte används speciellt många timmar per månad. Redigering gör jag nämligen gärna hemmavid så det är enbart för inspelningen jag behöver ett rum/lokal. Kanske skulle jag söka sponsring men podden är så pass liten att det kanske kan vara svårt att få spons…

Någon som har råd, tips eller idéer? 🙂

Underlivet och livets under_v3_1MB (2)

Och förresten, funderar du på varför det inte kommit några nya avsnitt under sommaren? Jag har inte haft ork eller varit frisk nog efter min operation. Jag har inspelat material som nästan är färdigredigerat så kanske kommer det ett avsnitt snart! 

PÅ KROKEN

I lördags åkte Adam hemifrån ganska tidigt och eftersom han skulle vara borta hela dagen och kvällen (svensexa för hans bror som gifter sig i augusti) så hade jag och Selma hela dagen för oss själva.

Hon ville till mormor och morfar så vi hamnade där och då blev det dessutom lite fiske i borgforsälven som går förbi strax utanför deras hus. En liten mört lyckades hon få på kroken men fisk som fisk liksom, för en 5-åring spelar inte det så stor roll. Fisken släppte vi tillbaka igen direkt efter vi fått upp den.

IMG_9484

Hon ville inte följa med hem utan stannade hos mormor och morfar så jag fick en kväll för mig själv, träffade fina Stina och Pernilla och det var riktigt mysigt ❤️

Hämtade Adam strax före 3 natten till söndag och han var inte direkt i bra form, hehe. Han steg upp först runt 20 på söndagskvällen men intog sängläge igen direkt efter han fått i sig lite mat. Nåväl, de hade en rolig kväll och då kan det vara värt att ligga i ett mörkt rum hela dagen efter, det gäller att fira när någon närstående ska gifta sig!

Hoppas du haft en fin helg, kram ❤️

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE OM UTEBLIVET VÄRKARBETE OCH STOR BRISTNING, DEL 2

Del 2.

Efteråt

Första tiden hemma gick ändå okej. Jag hade ont och gick på smärtstillande och bulkmedel under många veckor, men det gick. Jag låg mest på soffan med bebis på magen, vilket i och för sig de flesta nog gör. Varje toalettbesök påminde mig dock om hur trasig jag var, det tog så lång tid och gjorde så ont. Gaserna gick inte att hålla emot och jag orkade inte sitta ordentligt, men jag bajsade inte på mig vilket jag kände en lättnad över. De första veckorna höll jag mig mest hemma, behövde ha nära till toaletten när det var dags för jag orkade inte riktigt hålla emot alltför länge.

Efter tre veckor började jag få riktigt ont igen. Jag låg och grät hela dagen, men tänkte att det är väl läkeprocessen. På natten till måndagen den 19 september orkade jag inte sova pga smärtan. Vid 03 började jag blöda, varifrån det blödde visste jag inte, och fick uppsöka akuten. På akuten ville de inte göra något utan skickade mig med ambulans till gynakut 1 h bort. Där konstaterades det att jag hade fått en infektion i mina stygn. Den smärtan var olidlig. De rengjorde och fick ur all var som hade samlats och jag skickades hem med antibiotika. Min sorg var enorm, skulle detta aldrig ta slut. Jag mådde så dåligt och orkade inte ta hand om min dotter. Jag var så ledsen, vilken kass mamma jag var som inte orkade med. Vi flyttade tillfälligt hem till mina föräldrar så att min sambo kunde återgå till jobbet igen. Min mamma var min livlina, utan henne hade jag aldrig orkat. Att vi hade en lätt bebis underlättade också en hel del för mig som inte hade energi över alls och kände mig väldigt ledsen stora delar av tiden.

2016-11-16 14.25.17

Vid efterkontrollen en månad senare fick jag veta att det läkte bra och att allt såg fint ut. Jag fick även träffa läkaren som sydde mig någon månad senare och hon var nöjd. Jag hade tur att få en läkare som lyssnade och brydde sig om hur jag kände. Min läkare jämförde en förlossning med en biltur, man vet aldrig riktigt hur det kommer att gå. Oftast tar man sig fram till slutdestinationen utan problem, men ibland kan det hända en trafikolycka av mindre eller större grad. För min del hände en olycka, men det gick bra. Just de orden har jag tänkt mycket på.

Efter läkningen har jag mått ganska bra fysiskt, det har varit värre psykiskt även om det kunde vara mycket värre. Anknytningen till min dotter har som tur är inte påverkats och jag mår inte dåligt, men det är nog det största traumat som jag har upplevt hittills i livet. Förlossningen och tiden efter är något jag tänker på varje dag, det blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Jag fick inte uppleva min dotters första timmar, jag kunde inte byta de första blöjorna och jag fick inte hamna i den där omedelbara bubblan som hade varit en drömbild under hela graviditeten. Jag orkade inte heller med mig själv riktigt de första veckorna och orkade därför inte ge min dotter den energi jag hade önskat. Jag försöker att acceptera att jag tänker på det och att så får det vara även om en del av mig anklagar mig för att jag inte bara lämnar det bakom mig. Jag hade en tid problem med gaser men bajsade aldrig på mig och mitt knip blev bättre. Jag kände dock att jag hade gått miste om den första tiden med min dotter och har varit väldigt ledsen över det.

Varje toalettbesök påminner mig om att jag är trasig, för det är så det känns. Det känns som att jag är trasig trots att jag är lagad. Jag har skämts för att jag sprack, för att jag inte klarade av att föda mitt barn utan att gå sönder. ”Alla andra” kan ju föda utan skador.

Mina närstående har frågat om de får berätta vad som hänt och det har varit en skam att jag sprack, för det ska man inte göra. Inte från mina närstående förstås, men jag har känt en skam över det även om jag samtidigt vill berätta hur det faktiskt var. Jag kan inte hjälpa att min förlossning blev som den blev. Jag gjorde precis allt som jag kunde.

skammen

Jag förstår att man inte är som innan ”där nere” efter en förlossning, men för mig är det mycket som inte är som vanligt, utan att gå in på detaljer. Jag inser att jag har haft en enorm tur som har klarat mig så bra från större men, mitt problem är smärta i mellangården och rumpan efter toalettbesök. Något som jag inser är ett litet pris att betala. Men känslan av att vara trasig påminns jag om vid varje toalettbesök. Det är en känsla som är svår att förklara om man inte känt den själv tror jag.

Det är först efteråt jag förstått att mina skador hade kunnat undvikas med ett klipp. Det är först efteråt jag förstått vilken tur jag haft då infektioner efter en sfinkterruptur ökar riskerna enormt för stora skador och bestående men.

Jag förstår att man såklart inte ska skrämma upp blivande mödrar, men det vore bra att informera om vilka möjligheter som finns om olyckan väl är framme.

För mig skulle kanske ett klipp ha minskat skadorna och smärtan betydligt och gett mig en bättre start på föräldralivet.

Jag är tacksam för att jag fick en bra bm och läkare som tog sig tid att förklara för mig vad som hade hänt, men för dem var blödningen den stora faran och inte bristningen. För mig var bristningen den stora sorgen och rädslan.

Den första rädslan, att aldrig mer kunna knipa, har inte realiserats och det är jag så tacksam för! Jag kommer nog inte våga föda vaginalt nästa gång och jag sörjer att jag inte kommer att få vara med om en ”normal” förlossning, en sådan som man föreställer sig. Mitt nästa barn, när den tiden kommer, kommer troligtvis att födas med kejsarsnitt. Jag vill inte chansa på att det ska gå bättre nästa gång, vill inte riskera att det ska bli ännu värre. Jag tror att jag kommer att behöva många aurorasamtal inför nästa förlossning för att bearbeta det hela även om jag har varit duktig och pratat mycket med min omgivning om det.

Jag önskar ingen att gå igenom en förlossning som min.

Och jag önskar att min dotter, när hennes tid kommer, inte kommer att behöva få sådana skador vid sin förlossning som jag fick. Jag önskar verkligen att Sverige ska uppnå samma låga siffror som våra grannländer när det gäller förlossningsskador. Det känns så onödigt och orättvist att få skador man inte behöver få om vården fungerade som den ska. Skadorna påverkar resten av ens liv, i större eller mindre grad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hör till den kategorin som påverkas i mindre grad. Och jag lider med dem vars liv kastas omkull och aldrig blir detsamma.

Tack Hanna för att du delar med dig av din berättelse. Du är stark och modig och det är så viktigt det du gör. Jag håller tummarna så hårt för dig och att du kan få ett ”normalt” liv igen. Tack för att jag fick dela med mig av min berättelse. Tillsammans kan vi förhoppningsvis påverka vården så att våra döttrar slipper gå igenom det vi gått igenom.

Del 1 av Linas berättelse kan du läsa HÄR.

SHOWARTIST

Vår lilla tjej älskar verkligen att showa och leka band/artist. Har vi främmande brukar hon be några personer komma till hennes rum, där delar hon ut instrument och vi får tillfälle att öva lite. Sedan ska vi ha uppträdande och show för resterande gäster. Hehe 🙂

Hon ääääälskar Dollystyle just nu och jag vet inte hur många gånger jag fått berätta om när jag stötte ihop med de tre Dolly-tjejerna i toalettkön på Finest-Awards (då visste jag inte att de var Dollystyle men nu vet jag bättre) 🙂

IMG_9470

Siktet inställt på scenen. ”Där ska jag stå en vacker dag mamma”. 

IMG_9455

Hon älskar att dansa, spela instrument och sjunga. Jag önskar så att det fanns någon typ av dansskola i Älvsbyn men vad jag vet så finns inte det. Känns lite väl långt att köra 5 mil till Piteå för att man som 5-åring ska kunna träna dans. Tror inte heller att det finns någon typ av musikskola för hennes åldersgrupp men det måste nog kollas upp, har för mig att kyrkan har en barnkör. Det kanske kan vara ett alternativ!

KARRIÄR OCH DRÖMJOBB

För ungefär ett år sedan valde att säga upp mig från mitt dåvarande arbete, ett (i mina ögon) drömjobb. Det var kanske ett av de tuffaste beslut jag någonsin tagit och hade det inte varit för min vacklande hälsa hade jag aldrig gett upp något som jag drömt om under så många år.

Innan Selma föddes arbetade jag som fastighetsmäklare och det gick bra för mig. Jag tillhörde toppen av bästsäljande mäklare inom den kedja jag arbetade för. Att jobba som mäklare är väldigt spännande och händelserikt, det är snabba puckar och man måste kunna jonglera flera bollar samtidigt. Jag tjänade dessutom väldigt bra med pengar, min lön var provisionsbaserad så vissa månader var otroligt bra och andra var mindre bra. Den hösta månadslön jag någonsin haft låg på strax under 190.000 kr (har för mig att det var 186.000 om jag minns rätt), det blev en hel del skatt om vi säger så… Däremot ska man inte tro att man kan utbilda sig till mäklare och sedan bara glida omkring under tiden pengarna rullar in, så funkar det inte. Det är hårt jobb och långa arbetsdagar som gäller.

På Fastighetsbyrån i Luleå arbetade jag efter föräldraledigheten.

fbluleå

När jag hade varit föräldraledig och det var dags att börja jobba igen valde jag att lägga mäklaryrket på hyllan, jag jobbade kvar inom branschen men med andra uppgifter. Jag ville ha kortare arbetsdagar och lediga helger (som mäklare har man ofta helgvisningar). Men, det dröjde inte speciellt länge så kände jag att jag behövde utmaningar och kort därefter fick jag ett jobb som kändes helt fantastiskt. Jag tackade ja till att arbeta som säljare av nyproducerade villor. Ett fartfyllt, spännande och utmanande yrke som kändes som en fantastisk dröm. Jag fick nästan nypa mig i armen för jag hade svårt att fatta hur sjukt tur jag haft som faktiskt fått jobbet.

1,5 år senare valde jag alltså att säga upp mig.

Jag hade stora problem med hälsan och kroppen mådde verkligen skit. Jag har aldrig haft problem med depression men jag kände mig otillräcklig. Som att jag misslyckades eftersom jag inte kunde göra mitt absolut bästa, jag hade inte hälsan för att klara av att ge mitt allt och jag är inte en sådan människa som nöjer mig med att utföra ett ”halvdant” arbete. Dessutom mådde jag dåligt av att mina arbetsuppgifter skyfflades över på chefen när jag var för dålig för att jobba.

Första arbetsdagen efter en operation och efterföljande sjukskrivning juli 2016.

image

Med sorg i hjärtat valde jag därför att säga upp mig. Det var ett väldigt tufft beslut och jag hade ångest under lång tid efter att beslutet väl var fattat. Jag avslutade min anställning i september 2016. Jag valde att försöka satsa på min egen hälsa. Jag valde, för kanske första gången i mitt liv, att sätta mig själv före min karriär. Jag har nämligen tidigare alltid strävat efter det här med att ”göra karriär”, att ha ett ”bra” arbete och klättra på karriärstegen.

Med facit i hand var det rätt beslut, så pigg och frisk som jag varit under vintern och våren kan jag inte komma ihåg att jag varit på flera år och jag tror att det är tack vare det jobb jag har nu och tack vare mina fina kollegor.

Nu är det snart dags för mig att åter satsa på karriären och arbeta med det jag tycker är roligt. Om några månader påbörjar jag nämligen min nya anställning, wihooo!

Hur ser du på det här med jobb och karriär, har du några drömmar? Studier kanske? Berätta gärna!

POLITIK

Jag är så sjukt sugen på att börja engagera mig politiskt! Problemet är bara att jag inte riktigt vet var jag hör hemma partipolitiskt. Jag önskar jag kunde plocka det gottaste från några olika partier men så funkar det ju inte riktigt…

Politiska partier i riksdagen.

PolitiskaPartier

*Bildkälla

Har precis sett en massa klipp från pressträffen där statsministern presenterade förändringarna, förutom de förändringar som har med IT-skandalen att göra berättade ävem Stefan Löfven att Gabriel Vikström avgår som folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister. Han har varit sjukskriven för utbrändhet och lämnade sin ministerpost på grund av hälsoskäl. Istället blir det Annika Strandhäll som tar över sjukvården och hon har ju en ganska rejäl uppförsbacke och dessutom motvind att arbeta i. Jag vet inte ens vad jag tycker om det här, Annika Strandhäll har nämligen sedan tidigare en ganska tung post som socialförsäkringsminister och jag undrar jag hur man kan ansvara för BÅDE sjukvård och försäkringskassa?! Jag vet inte om jag har fel men det känns lite fel att sitta på dubbla stolar där.

En klok förlossningsskadad medsyster (Katharina Berggren) skrev såhär om saken:

”Även folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström lämnar lämnar regeringen på grund av hälsoskäl, meddelade Löfven. Annika Strandhäll, som tidigare vikarierat för Wikström då han var sjukskriven, blir socialminister.
– Hon har visat att hon har en mycket hög kapacitet, säger Löfven.”

Hur länge orkar hon då? Hur kan man sköta sjukvård och FK under samma tak? Jag är mitt i denna karusell och kan inte annat än att tvivla på att Sveriges sjukvård kommer att få den översyn som så väl behövs. Ingen ska behöva vänta i månader eller år på en undersökning! Ingen ska behöva arbeta under de förhållande sjukvårdspersonal gör idag! 

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE OM UTEBLIVET VÄRKARBETE OCH STOR BRISTNING, DEL 1

Del 1.

Förlossningen

Det var vid ett läkarbesök den 15 december som jag fick beskedet att jag var gravid. Lyckan bubblade i magen och vi längtade så efter vårt första barn. Eftersom jag i många år levt med vestibulit, som är en helt annan historia, oroade jag mig mycket för hur det skulle vara att bli gravid. Trots detta fick vi till det och höll nu tummarna för att det skulle gå bra.

Graviditeten var ”enkel” och förutom att det tidigt upptäcktes att jag hade hypotyreos, en underfunktion av sköldkörteln, mådde jag ganska bra. Jag trivdes som gravid och kände mig så fin i min mage.

2016-08-15 09.52.07

Vi hade BF 23 augusti och v 40 började med en aning kaos. Efter misstänkt havandeskapsförgiftning var vi inne för igångssättning onsdagen 24 augusti, men skickades hem då jag mådde ”för bra” och de hade för mycket att göra på förlossningen. Det är ju såklart alltid bäst om det vill sätta igång av sig själv.

Vid midnatt den 25 augusti, som snart blev den 26 augusti, kändes det som att det rann vatten mellan benen. Jag varnade sambon om att nu gick nog vattnet. Värkarna började strax efter det och höll i sig med jämna mellanrum hela natten. Det gjorde såpass ont att jag låg på soffan och klockade värkarna. Vid 07 ringde jag förlossningen som sa att jag skulle vila och stanna hemma. När klockan var 08.30 hade jag riktigt ont och vågade inte stanna hemma längre då vi har 1 timme att köra till förlossningen.

Väl framme vid förlossningen ca 10.30 konstaterades det att jag var öppen 5 cm och att de kunde se barnets huvud. Jag bad om smärtstillande och i väntan på epidural tog jag en dusch. Jag kände mig trots smärtan lugn och inte alls panikslagen som jag trott innan att jag skulle vara under förlossningen. Värkarna började bli riktigt intensiva och plötsligt kom känslan av att behöva gå på toa. Jag ringde efter barnmorskan och hon gjorde en undersökning. Chockad meddelade hon att jag var öppen 10 cm och snart var det dags att få ut bebis. Klockan var då ca 11.30. Jag trodde henne inte, så snabbt kan det väl inte gå tänkte jag medan jag insåg att jag nog skulle få klara mig med lustgas. Minuterna gick men mina krystvärkar uteblev. Trots värkstimulerande dropp ville inte värkarna komma. Jag var helt öppen och bebis låg redo, ändå ville inte min kropp hjälpa mig. Jag försökte krysta ändå och barnmorskan verkade inte bekymrad. Efter en timme märkte bm att bebis inte mådde bra och det började bli bråttom. Plötsligt samlades allt fler personer i rummet, sköterskor och även läkare med sugklocka.

Jag hade inga krafter kvar och bara skrek rakt ut, detta går inte. Jag orkar inte!

Bm tittar på mig och säger att nu måste bebis ut, nu får du klara detta! (Måste bara tillägga att bm var underbar och vi fick en fin kontakt, så jag har inga agg mot henne).

Trots att krystvärkarna uteblev tog jag i, och fick hjälp med yttre tryck mot magen, och kl 13.22 föddes vår dotter med navelsträngen 2 varv runt halsen. Hon mådde som tur var bra och var en stor och stark bebis. Här börjar min minnesbild att bli lite mer suddig, även om jag fortfarande minns det mesta.

Det var när min dotter väl var ute som det började bli riktigt kritiskt. När moderkakan kommit ut, vilket den gjorde ganska direkt, var det något som brast inuti och blodet forsade. Ett helt team fanns nu i rummet för att försöka stoppa blödningen. När jag hade förlorat nästan 2 liter blod lyckades de till slut få stopp på blödningen. Jag hade ingen aning om vad som hände mer än att jag fick veta att jag skulle köras till operation. Jag var så rädd att jag inte skulle komma tillbaka. Jag sövdes och vaknade först 5 h senare.

När jag vaknade hade jag så ont i rumpan, jag hade så ont så jag skrek och fick sövas om.

Andra gången jag vaknade var jag helt slapp av all morfin och kände inte riktigt hur ont jag hade. Vid 18 tiden fick jag äntligen åka till ett rum för att träffa min dotter och sambo. Inte heller då fick jag veta särskilt mycket om vad som hade hänt mer än att de hade behövt sy på operation då jag hade fått en bristning. Under helgen var jag sängliggande med stora smärtor och kateter. Först på söndag kväll orkade jag mig upp på benen och fick ta en dusch. Jag hade så ont, men i lyckoruset över dottern gick det ändå bra. Jag fick blod och smärtstillande.

2016-10-08 15.09.29

 

På måndagen fick jag en genomgång med läkare, bm och sjukgymnast om vad som hade hänt.

Eftersom det hade blivit så bråttom i slutskedet och på grund av mina uteblivna krystvärkar hade jag fått en stor bristning när bebis kom ut. Jag hade fått en sfinkterruptur grad 3 och sytt 30 stygn. Min ringmuskel var delvis av, men skulle läka ihop igen. Blödningen berodde troligtvis på att min livmoder inte orkade dra ihop sig riktigt på grund av hur snabbt förlossningen hade gått. Jag grät och grät av rädsla och smärta. Kommer jag bajsa på mig resten av livet?

Gaserna gick inte att hålla emot och det var så förnedrande att ligga i ett rum med sin sambo och nyfödda dotter och fisa. Jag var sängliggande kommande dagar och hade fruktansvärt ont i rumpan. Det var ju inte riktigt så jag hade föreställt mig de första dagarna, och inte trodde jag att rumpan skulle vara problemet efter förlossningen. Enligt läkarna var det inte bristningen som var det värsta utan det som varit kritiskt under min förlossning var min blodförlust, men den kände jag inte av så mycket efteråt.

Natt till onsdag var smärtorna i rumpan så stora att jag grät hela natten. Jag var livrädd för att gå på toaletten och ville bara att det skulle vara över. Innan trodde jag att förlossningssmärtorna skulle vara den värsta men för mig var smärtorna efter förlossningen värre, smärtor som inte heller gick att hantera på samma sätt när bebis redan var ute. Vi skickades hem på onsdagen trots mina smärtor, jag hade bajsat på natten och överlevt, vilket var ett bra tecken. Läkarna skrattade åt oss när vi frågade om hjälpmedel för att jag skulle kunna sitta 1 h i bilen hem och eventuell sjukskrivning, det kändes inte bra alls. Detta var inte grund för sjukskrivning trots att jag inte ensam kunde ta hand om mitt barn ensam. Jag hade tur som hade en närvarande sambo och familj som kunde hjälpa mig. Med hjälp av vikta filtar och jackor tog vi oss ändå hem med vår bebis till slut.

Del 2 publiceras inom kort.

EN MENTAL ANDNINGSPAUS

Jag har fått en del frågor om varför jag är så oaktiv här, sanningen är den att jag känner att jag behöver landa i allt som händer just nu. Det har varit några intensiva veckor sedan min operation och även om jag vill vara öppen och dela med mig så mycket jag bara orkar så behöver jag lite egentid. Jag behöver få smälta en massa saker tillsammans med min familj och jag behöver bearbeta en del innan jag känner mig stark nog att vara öppen med allt.

Mina hjärtan <3

IMG_9405

Därför har jag valt att ladda energi och bara vara med mina nära och kära. Nu börjar jag dock känna att jag saknar mina stunder vid tangentbordet för hur det än är så hjälper bloggen mig att bearbeta allt. Varje gång jag pratar om mitt liv, varje gång jag skriver om det, varje gång jag svarar på en fråga (via mail, pm eller kommentarer), varje gång jag får berätta min historia så bearbetar jag allt från det förflutna och nuet. Det är bra för mig och jag mår bra av att dela med mig. Jag mår bra när jag känner att min historia och min kamp kan hjälpa någon annan. Det får mig att fortsätta kämpa och det gör mig starkare.

Platser likt dessa får mitt hjärta att slå volter av lycka. Energidepåerna laddas till max, jag älskar vatten och berg (jag borde åka till Norge!).

IMG_9383 IMG_9328

Det är så mycket annat som hänt också, saker som inte har med min förlossningsskada att göra. Något roligt som jag egentligen bara vill skrika ut i ren glädje och mer om det kommer längre fram 🙂

SOLIG DAG I DEN RÖDA STUGAN VID VATTNET

Hej hopp!

Igår under kvällen kom vi hem till Älvsbyn igen efter några fina dagar tillsammans med vänner och familj. Idag har vädret varit toppen här uppe hos oss och vi hade först tänkt tillbringa dagen hemma på vår altan men runt lunch tog vi bilen till den röda stugan vid vattnet.

Jag har suttit i en solstol och lapat sol hela dagen, Adam har fiskat och Selma hon har tränat rodd. Hon tycker att det är spännande med båtar och hon har försökt lära sig ro men det är inte så lätt när man inte riktigt når årorna. Därför köpte vi en liten gummibåt så kan hon träna med den. Har för mig att jag lärde mig ro i en sådan. Hon höll sig runt land och hade jättekul.

IMG_9403

”Titta mamma och pappa så duktig jag är med ro-orna!”

När hon ledsnade på att ro fylld hon båten med lite vatten och använde den som pool till sina sjöjungfrudockor. Det är så roligt att se hur hon roar sig själv bara det finns något spännande att hitta p. Pyssel, målarböcker och liknande är inget hon sitter med särskilt länge men vid vatten kan hon leka hur många timmar som helst.

Hoppas du haft en toppendag.

KRAM

SOMMARDOPP I FJÄLLMILJÖ

Jag blir så lugn och känner mig verkligen lyckligt lottad när jag får vistas i vacker miljö, det är på riktigt som balsam för själen.

Idag har de små damerna fått bestämma och då blev det ett dopp i plurret. Själv doppade jag tårna och det räckte alldeles utmärkt eftersom temperaturen i vattnet var aningen låg!

IMG_9349 IMG_9359

FÖRSTA PROMENADEN!

Ikväll har jag vågat mig ut på en liten kvällspromenad. Första promenaden (förutom några cirklar på gräsmattan som inte ens räknas som promenad) sedan min operation för snart en månad sedan. Blev inte någon lång eller snabb tur men en kort och lagom långsam miniprommis. Perfekt för en lite vingklippt mamma såhär en sen sommarkväll.

Så skönt med vinden i håret och fjällsluft i lungorna ❤️

IMG_9344

ATT FÖRSÖKA NJUTA AV SOMMAREN

När kallelsen till min operation damp ner i brevlådan i slutet av maj visste jag att detta skulle bli en tuff sommar. Redan i mars, när jag var till Uppsala för att träffa läkaren och genomgå en undersökning, pratade han (alltså läkaren) om att operationen skulle ske i slutet av maj så jag var med andra ord förberedd på att sommaren 2017 kanske inte skulle bli så bra.

image

Förra året opererades jag i mitten av maj och då tog det till slutet av juli innan jag var människa igen. Sommaren 2016 var alltså även det en ganska tuff sommar.

Det är kombinationen av smärta och att inte kunna göra egentligen någonting tillsammans med familjen som är värst. Nu när Adam har semester önskar jag att vi kunde göra en himla massa sker som till exempel bada i havet, fjällvandra, äventyrsbad och andra liknande aktiviteter som andra familjer inte ens reflekterar över utan bara kan göra!

Jag bestämde mig för att under Adams semester ska vi ta mig tusan kunna göra saker tillsammans. Så vi packade vår lilla buss och drog iväg på turné. Fördelen med bussen är att jag har sängen med mig så jag kan inta sängläge närhelst jag behöver. Just nu står vi parkerade vid min systers fjällstuga i Tärnaby och jag älskar omgivningarna här omkring. Höga berg och djupa dalar med en massa skog och vackra sjöar. Magiskt 🙂

IMG_9297IMG_9295

SNOFSIG ARBETARE

I torsdags fick Adam äntligen semester! Selma hälsade på honom på jobbet några timmar innan semestern var ett faktum och jag tror att farfar aldrig haft en snofsigare arbetare vid krossanläggningen, hehe.

IMG_9254IMG_9252

Just den här dagen skulle det sprängas några stenar och det var såklart otroligt spännande att få vara med om något sådant. Det var intressant att se förberedelserna men sedan fick hon gå undan och stå på tryggt och säkert avstånd så långt borta från stenarna så hon såg egentligen inte vad som hände när de sprängdes men däremot var hon imponerad av ljudet. Det small högt som bara den och det var hääääääftigt! 🙂

FÖRLÄNGD SJUKSKRIVNING

Igår var jag till läkaren och där fick jag min sjukskrivning förlängd. Som det ser ut just nu är jag sjukskriven hela augusti. Förhoppningsvis får jag komma till Sunderbyn någon gång under mitten av månaden för undersökning för att får svar på hur operationen gått.

MiniMe är inte på strålande humör, blir bra med lite mat!

IMG_9273

Jag misstänker att jag kommer behöva undersökas under narkos för att de ska kunna se ordentligt och frågan är när de har tid till detta. Jag hoppas att jag får svar innan vi åker till Italien men i värsta fall får jag kanske vänta länge. Verkar vara rätt så mycket kaos inom vården överlag (och inte bara inom förlossningsvården) så kanske är väntetiden nu väldigt lång.

Hoppas du har en fin helg, för oss blir det middag ute alldeles strax 🙂

KRAM

KÄNDISAR SLUTER UPP I KRITIKEN

Fler och fler kändisar sluter upp i kritiken mot förlossningsvården. Tidigare under veckan gick Jessica Almenäs ut via instagram och uttryckte sina känslor som höggravid kvinna mitt under pågående kris.

Nu har även rapparen Petter och sångerskan Sarah Dawn Finer slutit upp bakom kritiken. Fler och fler offentliga personer verkar få upp ögonen och tar ställning och kanske är det just vad vi behöver. För hur det än är, vi vanliga Svenssons når inte ut till den stora massan på samma sätt som personer som lever i rampljuset.

Hanna Hedlund var med i Nyhetsmorgon för någon vecka sedan och där pratade hon en del om förlossningsskador. Jag tycker att det är jättebra att kända kvinnor vågar ta bladet från munnen och berätta om vad de själva varit med om, på det sättet får vi fler att uppmärksamma problemet.

Jag hade önskat att Hanna fick mer tid till detta ämne men all TV-tid om förlossningsskador är bra TV-tid! Här kan du se Hanna Hedlund gästa Nyhetsmorgon.

Hanna är för övrigt någon som jag hemskt gärna skulle vilja ha med i min podd!

Det hade minsann inte varit dumt, skulle ha bott i Stockholm så kanske det varit lättare att hitta kända svenska kvinnor (och män) som vågar dela med sig.

ÄGGLOSSNINGSTEST OCH NATURAL CYCLES

För några månader sedan började jag använda Natural Cycles för att undvika graviditet, förhoppningen är att en vacker dag istället använda NC till att planera en graviditet. Jag tycker att appen och mätningarna fått mig att lägga märke till saker med den egna kroppen som jag kanske inte tänkt på tidigare.

IMG_9250

Tidigare under veckan pratade jag med en kompis om att kroppen förändrats sedan vi fick barn och att man nu känner/upplever saker på ett annat sätt. Exempelvis det här med ägglossning. Vi surrade om en molande ”värk” som ingen av oss upplevde före graviditet, mensvärk har jag haft men förr uppmärksammade jag aldrig min ägglossning. I morse när jag vaknade kände jag direkt att nu jäsiken har jag nog ägglossning. Hade tester från Clearblue hemma (NC- appen vill att man gör dessa test ibland så därför har jag en förpackning hemma) och mycket riktigt, testet visade positivt.

IMG_9246

Obs, inlägget är inget samarbete!

DET POPPAR I PÅSEN

Jag satt i soffan igår kväll och eftersom jag är stomiopererad kan jag inte styra mina gaser. Det här var något jag upplevde aningen jobbigt direkt efter min stomioperation men nu är jag så van att jag sällan tänker på det. Kanske när jag är i nya situationer eller befinner mig i ett stort sällskap (typ föreläsning, utbildning eller liknande där det är mycket folk och ganska tyst).

image

Igår var magen igång på riktigt och det sprakade en hel del. Selma satt bredvid mig och sjöng Dannys ”Det brinner i bröstet” men så efter en ordentlig stomi-prutt börjar hon sjunga ”Det poppar i påsen” med samma melodi som Det brinner i bröstet.

Det poppar i påseen, varje gång min mamma dricker kaffeeee. Det poppar i påseen, varje gång, varje gång min mamma sitter bredvid määääj *lalala*

Hon verkade inte tänka på vad det egentligen var hon sjöng utan det liksom bara kom ny text eftersom. Jag kunde till slut inte hålla mig utan skrattade så jag höll på kissa ner mig och sedan var jag ju tvungen förklara för henne hur duktig hon var som kom på en så rolig text för hon blev lite generad och förlägen när jag helt plötsligt rev av veckans gapflabb mitt under skönsången.

DET RÄCKER NU!

Var med och påverka kvinnors rätt till säkra förlossningar och till snabb och säker vård vid nyupptäckta skador.

Kvinnor skadas vid förlossningar och det är tabubelagt och skamfyllt för många. Vissa får hjälp med en gång men andra skador upptäcks ej för att man undersöker inte ordentligt och använder inte bedövning trots nya nationella riktlinjer.

Det räcker nu! Kvinnor har rätten till ett helt underliv!

IMG_7989

 

Verksamhetschefer och politiker som är bromsklossar till de nya nationella riktlinjerna och nya metoder, som negligerar kvinnors skador och personalens arbetsmiljö bör ta sitt ansvar nu. Det handlar inte om prestige, politik eller ekonomi utan rätten till ett värdigt liv. Kvinnor som söker vård för förlossningsskador måste bli lyssnade på och trodda! NU!

Politiker och höga chefer inom vården – det räcker nu!

Sveriges regering – Vi kräver förändring nu!

Hjälp oss!

För att skriva under och på så sätt bidra till  namninsamlingen klickar du HÄR. Observera att du måste svara på bekräftelsemailet för att just din namnunderskrift ska gälla.

KÄNSLOMÄSSIG BERG- OCH DALBANA

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den här tiden sedan min operation. Jag tycker att jag lyckats hålla humöret uppe men ibland känns det som att jag bara vill sätta mig ner och skrika rakt ut. Få ut all frustration som denna känslomässiga berg- och dalbana medför, där jag ena dagen är försiktigt hoppfull och andra dagen svävar i någon sorts limbo och försöker vara helt nollställd.

Allt för att skydda mig själv IFALL det är så att även denna operation misslyckats.

Nyopererad 170628 (opererades dagen innan).

IMG_8940

Att försöka hålla mig från att tänka för mycket är inte lätt när jag är hemma sjukskriven och inte gör många knop (jag vågar inte ens använda dammsugaren utan håller hårt på regeln om att inte lyfta eller anstränga mig). Självklart drar tankarna iväg ibland och jag har vid något enstaka tillfälle tillåtit mig själv att snudda vid tanken på vad det skulle innebära om operationen lyckats. Vilket skulle i så fall bli nästa steg, skulle jag våga lägga ner stomin eller skulle jag i så fall riskera ett liv med kraftig avföringsinkontinens. Det är bara korta stunder jag låter tankarna sväva, sedan plockar jag tillbaka mig själv ner till jorden igen.

Jag har plockat fram mina målarböcker igen, de var till stor hjälp under min förra sjukskrivning.

IMG_9244

Det är ingen idé att ens fundera i dessa banor förrän jag vet hur allt har gått och förmodligen får jag inte veta det förrän i slutet av augusti. Kanske strax innan vi åker till Italien men blir det så och beskedet är negativt, ja då får jag helt enkelt försöka njuta av resan och använda den till att studsa tillbaka till livet igen.

Anledningen till att jag inte vågar låta tankarna sväva iväg allt för ofta (eller allt för långt för den delen) är för att jag vet att fallet blir betydligt hårdare om det kommer ett bakslag. Jag har varit där så många gånger och jag har vid flera tillfällen gått i bitar men lyckats plocka upp mig själv och lägga tillbaka alla pusselbitar. För varje gång är jag säker på att jag byggt en starkare version av mig själv men jag vet också hur mycket det krävs för att orka komma tillbaka. Därför vågar jag inte hoppas eller tro allt för mycket. Det blir som det blir och har operationen lyckats får vi ta det när detta bekräftats. Har operationen misslyckats så vet jag att jag kommer klara det också och framförallt när vi har så mycket att se framemot.

To be continued 🙂

 

HAR ONT OCH ÄR YR I HUVUDET

De här senaste dagarna har varit en enda stor plåga. Jag har så förbannat ont och är inte alls i form. Jag har kraftig smärta i krysset och runt hela mellangården. Enda som hjälper när det är som mest påtagligt är att sitta på dass och hur underligt är inte det för en stomiopererad…

IMG_9235

Gick och la mig flera gånger igår kväll men fick stiga upp och gå tillbaka till toalettstolen. Där satt jag med en pall under fötterna fram till runt 02:30, först då lyckades jag slappna av och kunde somna. Väckte Adam strax efter midnatt och berättade att jag var dålig så han skulle höra mig om jag behövde hjälp (han sover så hårt och skulle typ inte höra om sovrummet invaderades av en elefanthjord). Innan han åkte till jobbet i morse pratade vi några ord och runt 8 vaknade jag av att han kom hem igen. Han hade försökt ringa men fick inget svar så han kom susande hem orolig att något hänt. Det måste ha varit fel med nätet eller med min telefon för det gick inte ringa mig och det gick inte heller för mig att ringa ut.

Nu sitter jag i soffan och ska försöka hålla mig parkerad här, nyss när jag ställde mig upp snurrade hela rummet och jag var nära att tuppa av. Känner mig yr i huvudet och har svårt att hantera smärtan. Blir ryggläge fram till Adam kommer hem, vill inte riskera att krascha i golvet. Känns inte alls bra det här 🙁