Kategoriarkiv: Förlossningsskadan

DET SOM INTE SYNS…

Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns (eller känns)..

Det kan vara både en för- och nackdel att leva med något som påverkar hela mig men som oftast inte syns. Ibland haltar jag och då syns det lite, ibland har jag svårt att sitta och ja då syns det också. Men, jag skulle vilja påstå att största delen av tiden syns det inte alls på mig.

Fördelen med att det inte syns är att jag inte heller behöver brottas med fördomar eller förutfattade meningar. Förutom då att jag är så öppen med allt så här i Älvsbyn finns garanterat både fördomar och förutfattade meningar men det bryr jag mig inte om utan jag fortsätter kämpa och jag hoppas att jag gör ett viktigt jobb genom att hjälpa andra <3

En bild från ett reportage i Piteå-Tidningen.

 

Jag kan bli ledsen när folk tolkar mig som negativ eller tråkig bara för att jag väljer att avstå vissa saker eftersom jag vet att jag blir lidande i efterhand.. Bryter jag benet eller skadar handleden syns det och då är det kanske lättare att få acceptans och förståelse. Då tycker de inte att jag är tråkig eller sur bara för att jag inte kan göra vissa saker. Så är det inte när man lider av något som inte syns, då får man ibland kämpa för acceptans och förståelse

Ser du mig i det här tillståndet förstår du nog att allt inte är som det ska…

Men kan du se på den här bilden att jag hade ont? Nej, jag tror inte du ser det…

Fördelen med smärta är att den ofta går att dölja, vill jag inte att du ska se att jag har ont ja då ser du det inte heller. Om du inte känner mig väldigt bra vill säga. Har jag riktigt överdjävligt ont syns det även för den som inte känner mig men ligger jag på ett för mig ”normalt” smärtläge kan du inte se det. Det betyder dock inte att jag är opåverkad. Jag kan behöva kämpa för att klara något som många anser vara ”vardagsbestyr” och bara för att du inte ser det på mig så ta inte förgivet att det inte är jobbigt för mig.

Ta julhelgen till exempel.

Vi hade en supermysig julafton men när vi kom hem blev jag dålig. Jag hade så ont att jag haltade in från bilen. Väl i hallen fick jag stödja mig mot väggen då jag trodde att jag skulle rasa ihop. Det blev bättre när jag fick lägga mig ner och på juldagens morgon kändes det bättre igen. Jag kan nästan lova att ingen såg att smärtan trappades upp under julaftonskvällen eftersom jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att ha en så bra afton som jag bara kunde.

Juldagen hade vi middagsfrämmande, jag tillbringade en del tid stående vid spisen och när gästerna åkt hem hade jag problem att stå upp. Jag gjorde mitt bästa för att fylla diskmaskinen men fick vagga fram och tillbaka för att fixa att stå upprätt. Adam kom till undsättning och tog över såklart. Jag kan nästan lova att middagsgästerna inte såg på mig att jag hade ont eftersom jag (igen) kämpade på och gjorde mitt bästa för att ha en så bra kväll som möjligt.

Kvällen efter klarade jag inte av att ligga i sängen utan tvingades smyga upp och sätta mig på toalettstolen. Och ja, det kanske låter konstigt när jag är stomiopererad men smärtan minskar ofta när jag kan sitta på toa med fötterna i högläge.

Jag blir oerhört trött av att ha det såhär och jag märker att jag klarar allt bättre om jag sover/vilar mycket. Därför händer det ganska ofta att jag lägger mig tidigt. Och speciellt nu när jag har ett jobb som jag vill klara utan påverkan från min förlossningsskada.

Lider du av något som inte syns? Hur påverkar det dig och hur tacklar du det?

KRAM <3

FÖRLOSSNINGSSKADAN OCH DRÖMMEN OM EN YRKESKARRIÄR

Idag tänker jag berätta om något som har med förlossningsskador att göra men som inte alltid kommer fram i tidningsartiklar och TV-reportage. Idag vill jag berätta om hur många saker i livet förändras, saker som man tidigare tagit för givna. Jag vill berätta om hur det är att leva med en förlossningsskada och inte kunna arbeta. Om hur det är att leva med en förlossningsskada och drömma om att göra karriär.

Vi är nämligen väldigt många kvinnor som vill jobba men som kanske inte kan. Jag har själv varit där, jag har varit sjukskriven långa perioder och jag har sagt upp mig från det som då var mitt drömjobb. Allt på grund av vad som hände mig under min förlossning och de komplikationer som senare tillstötte.

För mig personligen har arbete alltid varit viktigt.

Jag visste tidigt att jag ville bli reseledare och fastighetsmäklare. Det blev jag också. Mäklaryrket står mig fortfarande varmt om hjärtat och jag gjorde det väldigt bra som mäklare. Jag älskade känslan av att vara bra på det jag gjorde och jag älskade att lära mig nya saker. Jag älskade att hela tiden utvecklas.

Fastighetsbyrån ❤️

Så föddes vårt lilla underverk och jag bestämde snabbt att jag ville lägga karriären på hyllan. Satsa på familjen och inte arbeta så mycket. Några år (och en jädra massa sjuktid och operationer) senare fanns hungern där igen.

Jag ville komma tillbaka till karriären, jag ville ha ett jobb som jag brann för och jag ville utvecklas. Lyckan var total när jag lyckades landa ”Drömjobbet” och det kändes som att jag vunnit högsta vinsten på lotto. Samtidigt fanns oron där. Hur ska det gå, kommer min kropp att klara detta?

En dryg månad innan jag skulle börja min nya tjänst blev jag sjuk. Riktigt sjuk.

Jag fick sepsis, eller blodförgiftning som det också kallas. Jag hade tur och befann mig på sjukhuset när detta inträffade, hade jag varit hemma kanske jag inte hade överlevt. Det blev en sjukhusvistelse och en jäkla massa medicin under lång tid. Jag lyckades dock ta mig upp på benen och kunde närvara min allra första arbetsdag på mitt nya efterlängtade arbete. Och som jag kämpade för att klara av jobbet. Klara av smärtan och tröttheten den förde med sig. Har du levt med smärta vet du att man blir fruktansvärt utmattad av att hela tiden ha förbannat ont.

Jag kämpade med avföringsinkontinens och kan man inte hålla varken gaser eller avföring blir det en psykisk stress, speciellt då man jobbar med människor och ofta sitter i möten. På många sätt var varje dag en kamp men jag ville så väldigt väldigt gärna jobba med något jag brann för så jag kämpade så mycket jag bara kunde.

Kämpade för att orka med ett spännande arbetsliv samtidigt som jag försökte hålla modet och orken uppe. Det gick ett tag men till slut blev jag sjuk. Inte utmattningssyndrom men kroppen blev dålig. Jag hamnade på akuten och opererades akut. Två dagar senare stomiopererades jag och ytterligare en dryg månad senare hamnade jag på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Januari 2016, nyopererad på Akademiska Sjukhuset.

Nio månader senare var jag tillbaka på jobbet.

På ett sätt överlycklig över att vara tillbaka, på ett annat sätt deprimerad eftersom jag visste att jag inte hade förutsättningarna att klara den typen av jobb med den kropp jag lever i.

Det slutade med att jag, med sorg i hjärtat, valde att säga upp mig.

Jag kände mig totalt misslyckad då min kropp svek mig. Jag ville bara skrika rakt ut, jag ville gråta och jag ville att någon skulle göra mig hel igen. Under den här perioden kände jag mig förbannad och önskade att någon skulle tvingas stå till svars för vad förlossningsvården orsakat mig. ”Någon” har förstört mitt liv och inte fan verkar det bli bättre utan förlossningsvården var/är fortfarande i kris och andra kvinnor riskerar att gå samma öde till mötes som jag gjorde. Här någonstans blev det viktigt för mig att finnas för andra kvinnor som befinner sig i liknande situation som jag själv, ja det hade såklart varit viktigt tidigare också men nu blev det än viktigare. Känslan av att kunna hjälpa andra hjälpte mig att överleva mina egna nederlag ❤️

Sommaren 2017 fick jag chansen att tacka ja till något som jag drömt om under många många år. Jag fick chansen till en anställning på Älvsbyhus. Ett företag som jag uppvaktat och kontaktat vid flera tillfällen under många år. Än en gång var lyckan total och eftersom jag då haft några väldigt bra månader kände jag att jag inte kunde låta chansen passera.

Och här är jag nu.

Jag har mitt drömjobb. Jag älskar att gå till jobbet. Jag kämpar för att klara det här och jag ber till högre makter att kroppen inte ska svika mig. Igen.

AVBOKAD OPERATIONSTID

I slutet av förra veckan damp det ner en kallselse i vår brevlåda. En kallelse till den operation som kirurgen bedömde lämplig efter mitt besök på Sunderbyn (sjukhus) för någon vecka sedan.

Då upplevde jag ökad smärta och dessutom en jäkla massa vätska från mitt problemområde.

Nu har det dock lugnat ner sig. Jag känner mig betydligt bättre och smärtan är på ”normal” nivå igen. Det vätskar inte alls i närheten av lika mycket och allt känns liksom betydligt bättre. Jag gissar att kroppen själv tog hand om problemet och kanske löste det sig tack vare all denna vätska.. vad vet jag men bättre är det och det är ju faktiskt det viktiga 🙂

Såhär såg jag ut före min senaste operation. Vaknade någon timma senare och fick besked att lagningsförsöket hade misslyckats. Då bröt jag ihop.

Ringde kirurgen i måndags för att säga att jag känner mig bättre så idag ringde de upp och vi kom fram till att vi avbokar operationen (som var inplanerad tisdag 12/12) men att de behåller mig i rullarna för planerad op så skulle jag bli sämre är det bara ringa så lägger de in en ny tid. Känns ganska skönt faktiskt och nu är det bara hoppas att det här håller i sig ❤️

JAG OCH MIN STOMI

Min personlighet och vem jag är sitter inte i var på kroppen jag har mitt rövhål. Jag är jag, med eller utan stomi. Anledningen till att jag tar upp ämnet är för att jag ganska ofta får frågor om detta. Den här gången är det en fellow-stomikompis som behöver goda råd ❤️

”Hei på alle der ute,med rumpan på magen .vet ikke hvordan ni taklar det. Men for meg er det värsta som noen gang har skedde meg. Är rölägger 0g allt är tungt…. Har ni noen goda råd?”

Är du själv stomiopererad kanske du har några bra tips?! Svara då gärna här nedan med en kommentar.

Själv kan jag säga att för min egen del var det absolut jobbigast och som mest kämpigt de första två veckorna post stomioperation. Det var så jäkla läskigt att byta påse och tvingas röra i stumpen på magen. Jag kände mig (med handen på hjärtat) ganska äcklad av att den helt plötsligt satt där och ”förstörde” min mage. Jag kommer ihåg hur jag darrade på handen när jag skulle lossa påsen och rengöra stumpen. Huuuu, det var väldigt påfrestande rent psykiskt.

Nyopererad november 2015.

Med tiden gick det lättare och lättare men jag hade faktiskt redan före operationen bestämt mig för att jag skulle fixa det galant. Jag hade bestämt mig för att göra det bästa av situationen. Som ett steg i processen att acceptera min stomi bestämde jag mig för att ge den ett namn, det kändes på något sätt lättare att hantera stumpen om den hade ett namn. Jag bestämde att jag skulle bli ”Hanna med Märta på magen”.

Hela den här processen påbörjade jag egentligen långt innan min operation men när operationstiden plötsligt tidigarelades på grund av att jag blev sämre, ja då föll min planering. Den som känner mig vet att jag gillar att planera och inför operationen var jag övertygad om att ju bättre förberedd jag var desto lättare skulle jag klara av att hantera situationen. Nu blev det inte som jag tänkt och första tiden var som sagt väldigt kämpig även om jag gjorde mitt allra bästa för att vara stark. Jag fick verkligen kämpa och det var tufft med självkänslan där ett tag…

Jag bestämde mig snabbt för att jag skulle bära min påse med stolthet. Att jag inte skulle låta mig kuvas som en slav under påsen. Svårt att förklara men ta till exempel det här med att bära bikini med låga bikinitrosor och påsen på ”frihäng”. Det var inte någon självklarhet utan jag bestämde mig helt enkelt för att jag skulle ”rocka påsen” och stå stadigt med huvudet högt inför alla blickar jag visste skulle komma. Det gjorde jag också men visst var det tufft första gången, med övning kommer dock självförtroendet och självkänslan så idag när jag svassar runt på stranden kan jag känna mig skittuff (haha) med en svart eller grå ”snygg-påse”!

Det är så jäkla befriande att våga bära påsen synlig och det ger mig en boost att jag faktiskt vågar göra det och att det inte känns jobbigt eller obehagligt. Jag är jag och jag rockar med eller utan påse! Min personlighet och den jag är sitter inte i var på kroppen jag har mitt skithål ❤️

Mitt bästa råd är nog att försöka bli kompis med din stomi och försöka acceptera den. Alla vill inte vara offentliga med påsen och det är ju det bästa: vi får och kan göra precis som vi själva vill och alla är vi olika så det gäller att hitta det som funkar för just DIG.

Har du som läser detta någon ytterligare stomirelaterad fråga är du välkommen att ställa den i en kommentar nedan.

KRAM ❤️

MEDVERKAN I SBU´S PROJEKT INOM FÖRLOSSNINGSVÅRDEN!

För ungefär ett år sedan blev jag kontaktat av SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering), de skulle då påbörja ett arbete för att prioritera kunskapsluckor inom förlossningsvården och kontaktade mig för att höra om jag var intresserad av att delta i projektet.

Jag tackade såklart JAAAAA och hoppade jämfora av lycka här för någon dag sedan när jag fick meddelande om att projektet nu är i rullning och att det planeras in en dag i februari/mars när vi kommer att träffas för att tillsammans genomföra någon typ av workshops.

Det känns fantastiskt bra och i deltagarlistan hittar jag flera ”kända” namn, vilket betyder att jag äntligen kommer att få träffa flera av de kvinnor jag hittills bara pratat med i telefon eller skrivit med via mail och/eller pm .

Tänk att vi tillsammans får chansen att skapa förändring! Jag får en sådan kick bara av tanken på hur stort det här är!

TACK HANNA FÖR ATT DU VÅGAR

På sista tiden har jag varit väldigt nära att kasta in handduken med den här bloggen. Jag har inte riktigt haft energi till att skriva det många av er besöker bloggen för:

Inlägg om förlossningsskador.

Jag har mycket runt omkring mig, jag har dessutom ett nytt och spännande arbete med högt tempo och många bollar i luften samt en familj som behöver en närvarande mamma. Sedan finns inte så mycket kvar och jag har nästan sedan bloggen startades lagt minst en timme per dag och ofta mer till just bloggen men nu under några månader har inte den tiden funnits.Jag har dessutom känt att jag inte gör skillnad längre, att bloggen behövdes mer tidigare men nu när så många fler vågar öppna sig och berätta så är behovet av min egen berättelse och öppenhet inte lika stor. Så kom där helt plötsligt ett mail från en kvinna och vips kände jag hur energin kom strålande och pulserande tillbaka!

Någon som inte känner mig berättar varför jag ska känna mig stolt över mig själv. Någon som tackar mig för att jag hjälper till att bryta tabun runt förlossningsskador och som belyser hur viktigt det här ”arbetet” är. Som tackar mig för att jag vågar dela med mig av min historia.

Jag inser att jag fortfarande faktiskt gör skillnad. Jag förstår att jag behöver fortsätta dela med mig. Så länge jag kan hjälpa en enda kvinna med den här bloggen är den viktig och så länge den är viktig ska den inte ges upp!

OBS, bilden är inte någon länk så du kan inte se klippet genom att klicka på bilden.

 

INFÖR VALET 2018

Du som drabbats av en förlossningsskada, finns det något speciellt gällande förlossnings- och eftervård som du är extra intresserad av såhär inför valtider? Något du nyfiket väntar på att höra mer om? Finns det kanske någon fråga du skulle vilja ställa till politikerna?

Själv är jag väldigt osäker på vilket parti som kommer få min röst. Det som blir avgörande för mig är just förlossningsvården och jag hoppas innerligt att vi, jag och mina vänner/kollegor i föreningen Våga Vägra Förlossningsskador, kommer att befinna oss i Visby under Almedalsveckan!

MITT ÄRENDE RÖR PÅ SIG

Nu händer det saker hos Löf!

Fick hem ett brev från min vårdjurist, Ulla Lindén, i början av veckan. Tydligen har Löf kommit med ett PM på över 300(!) sidor i mitt ärende. Ulla har bemött PMet med ett yttrande och detta fick jag med i posten.

När jag loggar in på lof.se kan jag dock inte se mitt ärende så jag har inte haft möjlighet att ta del av de drygt 300 sidorna. Ulla skulle posta dessa till mig så jag ser framemot att ta del av allt. Ulla tror att vi har ett besked till våren så det är bara hålla tummarna nu! Återkommer med mer info så snart jag fått PMet 🙂

TACK!

Jag har fått så otroligt bra respons på senaste medverkan i media. Många som hör av sig men det som gör mig absolut lyckligast i hjärtat är när jag får meddelanden från kvinnor som beskriver hur jag hjälpt dem komma vidare med sina egna besvär, hur jag genom att dela min historia bidrar till att krossa tabun och bryta tystnaden som omgärdar förlossningsskador. Det gör mig så själaglad och det är just den här delen som gör att jag orkar fortsätta göra min röst hörd.

Så, tack för att ni delar med er och tack för att ni tar er tid att skriva till mig. Jag lovar att det uppskattas och det får mig att orka kämpa vidare. Tillsammans ser vi till att förlossnings- och eftervården förbättras!

Kram

SEX ÅR SEDAN LIVET FÖR ALLTID FÖRÄNDRADES

Wow! Sex år! Det är helt otroligt hur fort tiden går. Jag kan inte förstå att det redan gått sex år sedan den där dagen i november 2011 när vi blev en liten familj. Världens underbaraste lilla tjej med en vilja av stål och ett humör som ibland gör både mig och Adam gråhåriga. Så snäll och omtänksam, orädd och beslutsam. Vi har våra duster och det är inte alltid lätt men jag kan inte tänka mig ett liv utan vår fantastiska lilla tjej ❤️

Idag är det även sex år sedan mitt liv för alltid förändrades. Om någon då hade berättat att jag skulle sitta här sex år senare med stomipåse på magen och så mycket smärta i bagaget, då hade jag nog gett upp. Kastat in handduken. Jag hade aldrig kunnat tro att livet skulle ta en sådan vändning. Ja visst att livet som mamma och familj skulle bli annorlunda jämfört med hur det var innan vi hade barn, men att den största förändringen skulle komma som ett resultat av en förlossningsskada, DET hade jag aldrig någonsin trott.

Idag väljer jag att vara glad och positiv men visst finns tankarna där och visst är det tråkigt att den här dagen som endast borde vara lycklig smutsas ner och mörkas av sorgen för mitt eget (under)liv och allt som förstörts genom åren. Idag firar vi Selmas födelsedag och idag tänker jag extra mycket på hur tacksam jag är för att jag födde en frisk liten dotter, tänk om saken sett annorlunda ut och det istället var hon som hade drabbats av något under förlossningen. Idag firar vi livet och idag ska inga skuggor få dunkla det fantastiskt vackra vi var med om för sex år sedan när vi gav liv till vår underbara dotter ❤️

FÖRSTASIDAN SAMT TRE SIDOR REPORTAGE!

Idag kom reportaget i NSD och även om jag fått tillfälle att läsa igenom texten så känns det såklart annorlunda när man hittar sig själv mitt i tidningen. Det blev ett stort reportage på inte mindre än tre sidor.

Döm om min förvåning när jag dessutom pryder förstasidan!

Vet inte varför men det är då förbannnat hjärtskärande att läsa om mig själv. Det går bra att berätta och prata om allt men när jag läser hur någon annan satt ord på det jag går igenom, då brister det för mig. Jag blir så ledsen och tycker så jäkla synd om kvinnan jag läser om. Jag börjar må illa när jag tänker att jag är så inne i allt jag går igenom att jag egentligen aldrig reagerar på hur ”onormalt” det egentligen är. När jag läser texter som andra skriver om mig förstår jag att det inte ska vara såhär, att jag är så van och att allt därför blivit normalt och vardag för mig. Men, det är INTE normalt och ingen kvinna borde behöva ha det som jag har det ❤️

Länk till reportaget hittar du HÄR.

*Bild nedan lånad från NSD’s facebooksida.

MOT SUNDERBYN!

God förmiddag!

Sitter i bilen på väg mot Sunderbyn och eftersom det snöar som sjutton tar vi det väldigt lugnt. Jag har varit på jobbet några timmar och det var så himla mysigt på morgonen, nästan så att julkänslan kommer krypande. Lite sol och kyla på det här så blir det toppen!

Ska bli intressant att se vad som händer idag. Jag hoppas nästan att de gör något på en gång men jag gissar att jag får komma tillbaka nästa vecka för att få ett dränage. Situationen är snart ohållbar så bara det går undan är jag nöjd!

Håll tummarna för mig så hörs vi snart 🙂

10:15 RINGER KIRURGEN

Idag tog jag tag i saken och ringde kirurgmottagningen så kl 10:15 ringer de upp.

Egentligen vet jag inte varför jag drar mig för att ringa. Jag vill väl inte vara besvärlig om jag inte är i behov av dem kanske. Är jag inte ”jättedålig” känns det som att jag slösar med deras tid. Vilket jag VET är en skitdum tanke från min sida. Jag vet att mitt tillstånd kan förändras och förvärras snabbt och jag vet att eftersom jag varit utan dränage ganska länge så bör jag kontakta dem så snart något känns galet. Nåväl, nu är det gjort och snart får jag veta vad de tycker!

Från ett besök på kirurgen tidigare under året.

LEDSEN PÅ MIN KROPP

Sedan några dagar tillbaka har jag feber som kommer och går. Selma är dessutom sjuk och därför är vi hemma båda två. Själv har jag inga andra symptom än hostan som vägrar ge med sig och denna feber så jag gissar att det är en infektion under uppsegling.

Lillhumlan vilar mot mig i vår soffa ❤️

I lördags förmiddag började det komma blod och dessutom har ”geggan” ändrat konsistens, det som kommer nu är lite tjockare och mörkare i färgen. Detta i kombination med feber får mig att tro att det kanske börjar vara hög tid för ett nytt dränage.

Jag blir så ledsen på min kropp, det känns fördjävligt faktiskt. Vill bara vara frisk och pigg. Vill vara på jobbet och lära mig saker varje dag. Inte ligga hemma med feber som kommer och går hela tiden! Och vet du, just det här, det är så otroligt jobbigt för psyket tycker jag. Jag känner mig otillräcklig. Jag vill vara frisk, jag vill bli duktig på det jag gör och jag vill prestera. Hur lätt är det när kroppen sätter käppar i hjulet?!

VÅRD UTOMLANDS? HJÄLP MOTTAGES TACKSAMT!

Jag söker Dig som sökt och fått vård utomlands!

Jag vill komma i kontakt med någon som kan berätta mer, någon som har tips och råd till den som inte har några erfarenheter av detta. Jag har nämligen blivit uppmuntrad av min kirurg att besöka Försäkringskassans hemsida och där fylla i nedanstående blankett:

Ansökan Om vård som du planerar att få i ett annat EU/EES-land eller i Schweiz 

Jag har aldrig sökt vård utomlands och har någon slags föreställning om att läkaren skickar en remiss och sedan rullar det på den vägen precis som det gjort när jag fått vård i andra delar av Sverige… men, det visade sig att jag hade fel. Eller fel och fel, så går det kanske till men jag måste även fylla i blanketten och sedan gissar jag att det är FK som bestämmer angående ersättning för kostnaden av operation. Har inte läst på ordentligt så det måste jag ta mig tid att göra!

Så, ge mig Dina bästa tips! Vad ska jag tänka på?

En bild från en av mina sjukresor till Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

NU FÅR DET VARA NOG!

Situationen håller på att vara olidlig och jag pratade med kirurgen förra veckan för att försöka få till en lösning. Just nu påverkar det mitt liv konstant men jag tror och hoppas att det kommer bli bättre så snart jag får tillbaka ett dränage.

Det här, det är inget som syns på mig och det är inget som jag låter förstöra men därmed inte sagt att det inte påverkar mig, för det gör det i allra högsta grad.

Tänk så många människor som bär på åkommor som aldrig syns ❤️

Som det är just nu, utan dränage, kan jag knappt röra mig utan att det kommer en jäkla massa var och dylikt. Ett dränage kan det ”styra” var det ska ta sig ut men nu är det inte så och det kommer var där bak. Tänk dig att så fort du rör dig eller kanske hostar så sprutar det var, det känns ungefär som om man är dålig i magen och dyngan sprutar.. Skillnaden är att det är var som kommer och inte avföring. Känslan är dock ungefär densamma, det känns som att man skiter ner sig. En annorlunda känsla för en som är stomiopererad..

Så inte bara att jag är nervös för sepsis på grund av avsaknad av dränage utan nu har jag även detta att stå ut med. Som jag förstår det så spontantömmer sig fisteln genom analen… skitkul!

SÄNKAN LITE HÖG

Idag har jag pratat med Sunderbyn och fått besked angående proverna jag lämnade i onsdags. Och som jag trodde var sänkan aningen förhöjd men inte så pass att något behöver göras just nu utan vi avvaktar och ser vad som händer.

Känns skönt att veta det för då behöver jag inte springa runt och fundera, å andra sidan hade det varit allra bäst om den inte haft någon förhöjning alls.. för nu kan det ändå vara så att den är påväg uppåt och då ska jag fundera på det likförbannat. Blir jag sämre får jag ta nya tag helt enkelt, right?! 🙂

Hoppas du haft en bra torsdag, själv har jag avrundat dagen med att helgstäda och då brukar det vara ännu trevligare att komma från jobbet fredag eftermiddag. Jag hoppas på att allt med huset är helt klart för vår del under helgen och att jag på lördag kväll kan dricka det där champagneglaset för att fira att vi är ”färdigflyttade” för den här gången! Jag hoppas även att vi under kommande helg hinner få upp ett och annat på väggarna i lägenheten för just nu är det väldigt kalt överallt.

Några ljusslingor har vi fått upp och det är så mysigt nu när höstmörkret slagit till med full kraft.

 

Har du hunnit göra några planer för helgen?

KRAM

SVT-REPORTAGET SÄNDS IDAG

Idag visar SVT Norrbotten reportaget vi spelade in för några månader sedan. Då hade jag den stora Uppsala-operationen framför mig och levde fortfarande på hoppet att det skulle vara Operationen med stort O. Operationen som gjorde mig hel igen. Så blev det dock inte och resan fortsätter…

Det är alltid ”jobbigt” att se sig själv på TV och varje gång tänker jag: Fan, jag måste fixa mina tänder (nedre tandraden) för tänderna spretar ju hejvilt åt alla håll! Bortsett från den detaljen tycker jag att jag skötte mig hyfsat bra faktiskt, det är alltid spännande när man har en kamera och mikrofon i nyllet. Och då är det ändå betydligt lättare när man spelar in ett sånt här inslag i jämförelse med exempelvis Malou där allt var direktsänt. Nervositeten blir en helt annan framför direktsänd nationell TV.

Hela nyhetssändningen finns på SVTplay under hela veckan, klippet om mig börjar ca 6,50 in i sändningen:

 https://www.svtplay.se/video/15731298/lokala-nyheter-norrbotten/svt-nyheter-norrbotten-25-okt-18-30-1?start=auto&tab=2017

OBS, bilden nedan är inte en film utan du måste klicka på länken ovan för att se klippet.

På SVT Norrbottens hemsida kan man läsa ett reportage samt se en liten film när jag spelar in ett litet podd-snack, har dock skaffat ny utrustning sedan detta reportage filmades men det kan kanske var skoj ändå. Reportaget och filmsnutten hittar du HÄR.

KIRURGEN BEORDRADE BLODPROV

Idag tog jag tag i saken och ringde kirurgen. De fixade så att jag skulle kunna gå till min hälsocentral för blodprov, väldigt smidigt att slippa åka in till Sunderbyn för en sådan sak. Flexade ut lite tidigare från jobbet för att hinna göra dessa blodprov.

Tack ÄHC för bra bemötande och snabbt utförande, hann knappt sätta mig så gick jag komma in.

Tyvärr får jag inte svar förrän i morgon men nu är det gjort iallafall. Så är det bara vänta och hoppas att det här bara är en envis förkylning och inget annat. Känns lite småtöntigt att bli så orolig men det kan ju faktiskt innebära skillnaden mellan liv och död (blev jag påmind om av köra Tant P) ❤️

EN TARMTÖMNING SÅHÄR PÅ KVÄLLSKVISTEN

Jag överlevde den här dagen men är helt slut i knopp och kropp. Selma sover sedan närmare en timma tillbaka och Adam är på gymmet. Själv har jag pysslat med datorn och använt inspelningsutrustningen första gången på drygt två månader. Ska alldeles strax göra kväll så jag är pigg och glad på jobbet i morgon.

Just precis nu sitter jag och irrigerar och då kan jag liksom inte lämna toaletten på typ 20-30 minuter så det är bara vackert vänta till allt är tömt. Drog i drygt 1 liter vatten idag så jag hoppas jag klarar mig med tom påse i morgon, annars måste jag börja öka dosen något. Är guld värt att ha tom påse en hel dag så jag offrar gärna 30 minuter per kväll på detta…

Jag menar, skita på beställning och spola rent i tarmen, kan det finnas något bättre att göra för en småbarnsmamma en vardagskväll (tänker jag aningen sarkastiskt)?! 🙂

Här sitter jag och tar en toaselfie mitt under pågående tarmsköljning, haha 🙂