Kategoriarkiv: Förlossningsskadan

SJUKVÅRDSMINISTERN OM FÖRLOSSNINGSKRISEN

Under förmiddagen gästade social- och sjukvårdsminister Annika Strandhäll TV-programmet Malou efter tio för att prata om rådande förlossningskris.

”Det är HÄR och NU som vi behöver ta tag i den här situationen så jag säger det att med de här resurserna vi skjuter till och den inriktning som vi har när det handlar om att förstärka eftervård, jobba för att få ner förlossningsskadorna och förstärka på personalsidan. Det behöver inte ta fem år.

….Regeringen kommer att se till att det finns resurser som landstingen har tillställt sig för att kunna anställa personal och att kunna arbeta aktivt med de här frågorna. Kompetensutveckla medarbetarna så att man blir bättre på det här med förlossningsskador.

DET kan jag lova att vi kommer att se till!”

Vidare säger Annika Strandhäll att förlossningsvården är en av de mest prioriterade frågorna hon har på sitt bord.

Själv kan jag väl inte påstå att jag är jättenöjd med hennes svar. Jag tycker att istället för att berätta om resurser som avsätts så borde de ha en plan för hur resurserna ska användas på bästa sätt. Nu kan jag inte så mycket om politik så jag kanske är ute och cyklar men vore det inte bra om man avsatte resurser för utarbeta en bra lösning med ett slags vårdpaket innehållande före- under och eftervård?!

MISSA INTE MALOU EFTER TIO!

I morgon pratas det förlossningsskador i Malou efter tio, missa inte det!

Vår fina Katharina, förlossningsskadad medsyster och eminent kollega i föreningen Våga Vägra Förlossningsskador, medverkar i programmet.

Själv kommer jag att sitta på ett tåg till Kiruna på måndag så kanske missar jag direktsändningen men då får jag se klippet så snart jag har mottagning på telefonen. Kommer att sitta som klistrad och hoppas att jag inte är för långt inne i skogen när Katharina går på men med vetskap om hur det brukar vara den sträckan hyser jag inte allt för stort hopp. Om de nu inte har wifi på tåget men jag tvivlar…

Här kan du se klippet från min egen medverkan i Malou. Det var sjukt nervöst och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för något sådant ever again. Men, är det något jag lärt mig genom åren är det bland annat att man aldrig ska säga aldrig 🙂

SER DU DIG SJÄLV SOM ETT OFFER?

Fick den här frågan av någon som är nyfiken på hur jag tänker runt min förlossningsskada och de komplikationer den fört med sig. Hen undrade vidare om jag har en önskan att skrika högt till ”någon” som kan stå till svars för att det blev som det blev.

Jag ser inte mig själv som något offer. Har aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.

Det hände mig och det kan jag inte förändra. Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort. Jag kan acceptera min situation men vad jag inte kan är att låta det äta upp mig och förstöra mitt liv. Jag vägrar se mig själv som ett offer, men jag måste få tillåta mig att sörja. Allt jag missat, allt jag inte vågat göra, allt min familj gått miste om och allt som gör ont. Det måste få komma ut men inte i form av någon offerkofta. Jag kan inte förändra och trolla bort det faktum att jag drabbades hårt, det är såklart åt helvete men det är icke desto mindre sant.

Rödgråten och så ledsen efter besked om misslyckad operation. Jag måste få släppa ut sorgen när den kommer över mig ❤️

Vad jag däremot KAN påverka och förändra är framtiden för andra födande kvinnor. Jag kan medverka till att det som hände mig inte händer någon annan. Detta genom att informera, berätta och belysa frågan. Jag kan delta i studier, samtala med politiker, debattera… ja, du hör att listan kan göras lång!

Jag VILL vara med och påverka, jag VILL vara en del av förändringsresan och jag ser det som min SKYLDIGHET att stå upp för andra som själva inte har modet.

Malou efter tio, april 2016.

Det här med att peka finger och skrika högt gör jag inte gärna, inte i mitt specifika fall mot någon specifik person. Med facit i hand skulle jag kanske erbjudits att träffa personalen någon månad efter förlossningen när komplikationer och frågor började dyka upp. Men det hände inte och jag skämdes för mycket för att ens våga genomföra något sådant. Men sanningen är den att under mörka stunder kan jag kanske tänka att jag önskar att någon specifik person fick reda på att hens beslut att inte klippa kan ha förstört stora delar av mitt liv. Jag började skriva ett brev en gång men det blev inte mer än så, jag raderade det några timmar senare. Jag behövde bara få ur mig en massa skit och sedan kändes det inte aktuellt att dela innehållet med någon.

Att skrika mig hes kan jag göra på hela situationen, på hela landets förlossningsvård. På indragningar och nedläggningar, på bristfällig information (före, under, efter graviditet/förlossning), på bristerna i bedömning av eventuella skador och inte minst på eftervården och behandling av komplikationer. Där kan jag skrika tills jag inte längre har någon röst. Skrika för min egen dotter, för mina systerdöttrar, för mina vänner och deras döttrar, för alla kvinnor som en dag ska föda barn. Jag är en av flera som tar kampen för en trygg förlossning med bra eftervård. Tillsammans kan vi göra skillnad ❤️

Trött och sliten, minuter efter min sfinkterruptur. 

ATT PLANERA ÄR A OCH O

Det är inte alla som packar en väska med extra-kläder för att göra en liten dagstripp. Men, hellre ta det säkra före det osäkra!

Skulle inte vara speciellt kul att stå i Gällivare med läckande påse och utan möjlighet till ombyte, höhö. Så för att inte behöva vara orolig för olyckor packar jag med en väska med kläder. Då kan jag snabbt rädda en besvärlig situation med hedern i behåll och slipper åka hem med skitiga(!) kläder 🙂

Risken är som tur inte så stor att det händer men det gäller att tänka lite längre. Jag gillar att ha koll på situationen och ligga steget före så därför planerar jag och ser till att inte bli uppställd.

NÄR MODET SAKNAS

Jag har vid ett flertal tillfällen fått förfrågningar om att föreläsa och jag har under lång tid känt att nu, NU är det dags! NU är det hög tid att ta steget och faktiskt VÅGA tacka ja till att föreläsa. Meeeen, det är lättare sagt än gjort.

Jag har läst ”Snacka Snyggt” och lyssnar just nu på den som ljudbok, allt för att liksom känna att jag har lite kött på benen inför att skriva någon form av talmanus. Jag tror dock att jag gör det lite bättre om jag improviserar men jag vill ändå ha en ram och några fasta punkter, annars lär det bli väldigt grötigt.

Men jag får det liksom aldrig till att bli. Jag tar mig inte tid till det och jag prioriterar det verkligen inte. Istället går jag runt med en gnagande känsla och tänker att jag verkligen BORDE göra slag i saken. Åh, jag blir så less på mig själv ibland. Andra gånger har jag så mycket motor att jag inte vet vad jag ska göra av all energi, då borde det ju inte vara så svårt att lägga lite krut även på det här?!

Efter att jag lyssnat på Jennis föreläsning i måndags insåg jag att det är MODET som saknas. Jag vågar helt enkelt inte för jag har ingen aning om hur det påverkar mig att öppet berätta om mina prövningar. Jag vet att när jag lever i det och det är min vardag så ser jag det inte som speciellt märkvärdigt eller begränsande MEN när jag pratar om det, då förstår jag mer hur det här egentligen påverkat och begränsat mig. Det blir liksom mer verkligt på något sätt och kanske framförallt när jag ser hur andra reagerar på det jag berättar. Så, jag är skiträdd för att jag ska stå där och helt plötsligt få krullmun och brista ut i veckans storböl. Nej, så får det verkligen inte bli! Men, den här rädslan jag bär på är förmodligen också den pusselbit som stoppar mig från att våga göra slag i saken. Så nu när jag vet var skon klämmer kanske det är dags att börja jobba på saken…?

SPÄNNANDE SAMTAL FRÅN KIRURGEN

Igår under förmiddagen fick jag ett spännande samtal från ”min” kirurg. Vi pratade om vad som händer nu och om de olika alternativ som finns. Eventuell vård utomlands är det som ligger närmast till hands. Antingen i England eller Norge.

Jag själv känner i dagsläget mest för att i första hand testa Norge och den metod de utvecklat där. En mer skonsam metod som förhoppningsvis innebär att jag inte blir så dålig efteråt och även om jag kanske inte ska väga in den delen så känns det som att en lindrig post-operation och återhämtning skulle vara ganska skönt. Att inte behöva ha så förbaskat ont att jag inte vet var jag ska ta vägen och att dessutom, som det hittills varit, behöva uthärda den smärtan samtidigt som jag ska bearbeta känslorna efter ett misslyckat ingrepp. All smärta till ingen som helst nytta och det är så jobbigt att ta smärtan när den inte för med sin något positivt. Skulle vara hemskt mycket lättare om jag inte behövde genomlida den värsta smärtan. Att ta det onda som för något gott med sig är en annan sak men när man sitter där och har som mest ont och samtidigt vet man att operationen gått åt h-vete… det tär på psyket kan jag lova.

Nu vet jag i och för sig inte tillräckligt mycket om metoden för att reda ut eventuell smärtproblematik men den spontana reaktionen efter att jag läst på är att det kanske inte är så farligt. Exakt vad man skulle göra för typ av operation i England är jag dock osäker på men jag är rädd att det skulle vara någon större op med betydligt värre/längre återhämtning.

 

Kirurgen ska prata med sin chef och återkomma. Det är ju inte det lättaste att bli remitterad utomlands så vi får helt enkelt se vad som händer och när det i så fall kan tänkas ske. Gissar på låååånga väntetider…

PROJEKT INOM EFTERVÅRD

Jag är kanske lite väl känslosam men jag blir så hoppfull när jag läser om hur man i några delar av landet väljer att satsa på projekt inom eftervården. Ja, jag är naturligtvis partisk när det kommer till detta men alldeles för många kvinnor tvingas leva med komplikationer (stora som små) efter förlossningen. Komplikationer som, om de upptäcks och/eller behandlas, inte behöver innebära begränsningar för den enskilda individen.

*Artikeln ovan hittar du i Vårdfokus

Att det finns brister inom eftervården har man konstaterat inte minst genom de berättelser förlösta kvinnor delat med sig av men även genom den kartläggning Socialstyrelsen genomfört under året (du hittar den HÄR). Två stora problemområden och något jag själv ofta pratar om är:

  1. Var och till vem ska man vända sig för att få hjälp
  2. Bristen på gott bemötande, många kvinnor berättar öppet om hur hennes upplevelser och problem nonchaleras och förminskas

Nu har dock Stockholm startat ett projekt där man ska bli bättre på just allt detta som har med eftervård att göra. Även psykisk ohälsa kommer att lyftas i projektet vilket känns som en fantastiskt nyhet. Nu får vi hoppas att fler delar av landet kan se fördelar av projekt likt detta, jag hoppas så klart på något liknande i Norrbotten!

ÄSCH, DET HÄNDER SÅ SÄLLAN…

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan:

Varför denna ovilja till diskussion och information från mödravårdens sida?

Jag kommer ofta i kontakt med kvinnor som vill prata med mig om graviditeter och förlossningar, det kan vara kvinnor jag känner likväl som okända kvinnor. Kanske känns det lätt att prata med mig eftersom jag är så öppen med allt jag gått/går igenom och många gånger får jag höra ”det känns som att vi redan känner varandra”. Allt detta är naturligtvis jättestort för mig, att andra vill dela sina upplevelser med just MIG! Men, det känns samtidigt viktigt att poängtera att jag inte är vårdkunnig och att jag alltid pratar från ett brukarperspektiv. Från mitt perspektiv.

Något som ofta kommer upp under dessa samtal är informationen som lämnas till blivande föräldrar inför förlossningen. Kvinnor som eventuellt ska snittas informeras om risker samt varför en vaginal förlossning kan vara det bästa för barnet. Kvinnor som ska genomgå en vaginal förlossning informeras dessvärre inte på samma sätt. Observera att detta är baserat på de berättelser jag hör/hört från andra kvinnor, eftersom det är så länge sedan jag var gravid och födde barn har jag själv inga minnen om just den här biten.

Så vitt jag kan förstå verkar det som att det finns en utspridd ovilja till diskussioner och information angående förlossningsskador och jag vet att jag tagit upp detta vid något tidigare tillfälle men… Jag tycker att det är fel! Jag menar inte att man inför en grupp med blivande föräldrar behöver dra upp något ”worst case-scenario” likt min historia. Jag menar heller inte att man behöver berätta ingående detaljer som skrämmer skiten ur blivande föräldrar MEN man kan på ett bra och informativt sätt berätta om exempelvis bristningar. Man kan till exempel berätta att det finns olika typer av bristningsskador och kortfattat förklara dessa, vidare bör man även berätta hur man går tillväga för att få hjälp om man upplever att allt inte står rätt till med underlivet efter förlossningen. Mer information gäller såklart inte ”bara” fysiska skador utan även psykiska.

Som det är idag vittnar många kvinnor om att frågan tagits upp under föräldrautbildningen men viftats bort med svar liknande

”Äsch, det händer så otroligt sällan så det ska du inte gå runt och fundera på!”

För mig är det svaret betydligt värre än ett informativt och förklarande svar om vad som kan hända, vad du bör vara uppmärksam på i de nedre regionerna efter förlossningen (alltså tecken på att allt inte står rätt till) och var man kan få hjälp. Såhär skriver Anna om saken:

”Att inte prata om det tror jag har motsatt effekt, alltså skapar en större osäkerhet och rädsla. I mitt fall var det så iaf. Jag tappade tron på sjukvården när dom inte ville lägga korten på bordet..”

Efter förlossningen bör man dessutom få en folder med information om vad som är normalt efter en förlossning, när man bör söka hjälp och var den hjälpen finns.

Varför ska det vara så svårt? Varför vill man istället tysta diskussionen och hänvisa till att det så sällan händer att det inte ens är värt att prata om? OBSERVERA!! Jag vill på inget sätt kasta skit på barnmorskorna då jag vet hur deras situation ser ut, jag vill under inga omständigheter gå till attack mot dessa män och kvinnor som gör så gott de kan med knappa resurser MEN jag vill väcka en tanke att det kanske finns andra, mindre traditionella sätt att hålla utbildning. Modernisera föräldrautbildningarna så de hänger med i vår tid för sanningen är den att det vi inte lär oss under föräldrautbildningen, det kan vi googla oss till själva och hur mycket värre är det inte att googla istället för att få adekvat information från kunnig vårdpersonal? Den kvinnan som faktiskt råkar ut för något och/eller får problem efter förlossningen kommer att möta detta helt utan information och kunskap och då blir vägen mycket svårare. Tänk så mycket bättre och lättare det skulle vara för henne om hon redan från början visste exakt vad hon skulle göra, vem hon skulle ringa och var hjälpen faktiskt finns.

Är jag helt ute och cyklar eller är det så att det finns en försiktighet bland landets förlossningspersonal att inte prata om skador? Vad kan man göra för att förändra detta?

EFTERLYSNING FRÅN P4 STOCKHOLM

Hej!

Jag jobbar som reporter på P4 Stockholm. Vi gör reportage om kvinnor som fått föda på sjukhus i Sthlms län trots att det eg inte fanns plats (alltså fått föda i t ex ett rum som inte var avsett för förlossning, eller fått ”dela” barnmorska med andra födande och alltså inte känt att barnmorskan fanns där så mycket som du behövde) och om födande som skickats till andra län för att det var fullt i Sthlm.

Stämmer det här in på dig och vill du prata med mig? Hör av dig! johanna.sjoqvist@sr.se

Tack på förhand! Mvh, Johanna

ETT ARGT JÄVLA INLÄGG!

För en tid sedan publicerade Eskilstuna Kuriren en ledarartikel angående förlossningsvården och denna artikel får mig att se så rött man bara kan se.

Det handlar om en kvinnlig journalist, Susanne Nyström, som skrivit en ledartext om hur hon anser att läget egentligen är inom Svensk förlossningsvård. Artikeln heter

”Så illa är det inte på BB”

och redan där förstår du kanske åt vilket håll detta barkar.

Susanne tycker att det sprids en luddig bild av en förlossningsvård i kaos men att detta egentligen inte stämmer, att den rikstäckande marschen ”En arg jävla riksmarsch mor BB-kaoset” spär på den skeva bild hon anser råder och att det är problematiskt att gravida skräms upp i onödan eftersom majoriteten av förlossningar (enligt henne) går strålande.

Jag blir galen. GALEN!

Ja, helt ärligt blir jag så förbannad att jag fåt bita i bordet och springa en sisådär 10 varv runt huset för att lugna ner mig då jag bara vill spy galla över detta. Jag räknar till tio och tänker att antingen har hon kanske själv aldrig fött barn eller så hade hon en komplikationsfri förlossning. Och är det så, ja då kan jag bara gratulera henne. Tyvärr är inte alla lika lyckligt lottade.

Jag hade en ”bra” förlossning. Jag kände mig trygg, jag litade på personalen, jag lyssnade på min kropp och det kändes bra. Allt kändes bra.

Inte ens när de berättade att jag fått en sfinkterskada reagerade jag speciellt mycket för handen på hjärtat, jag fattade inte ens vad det betydde. Men, även om jag ”bara” hade 6 mil till förlossningen och även om jag inte skickades därifrån på grund av någon platsbrist utan hade en trygg upplevelse så skadades jag och jag lever med konsekvenserna från det som hände under min förlossning. Förmodligen kommer jag för all framtid tvingas leva med och begränsas av detta. Förlossningsvården i Sverige kan förbättras och eftervården har stora brister.

Kvinnor blir misstrodda, kvinnor blir förminskade och får höra att felet inte sitter i underlivet utan att det ser normalt ut och att hon helt enkelt är inbillningssjuk. Vissa kvinnor kämpar med näbbar och klor i flera år för att få hjälp, för att få upprättelse. Vissa lyckas, andra kämpar fortfarande.

Att dra fram skrämselkortet ”skräm inte gravida kvinnor” känns så förbannat trångsynt och antifeministiskt. Har inte alla kvinnor rätt att veta vad som faktiskt kan hända under en förlossning? Tror inte Susanne att vi är starka nog att hantera informationen? Tror hon att kvinnan idag bör leva lyckligt ovetande istället för att vara påläst och sitta på information då information faktiskt ger kunskap och kunskap är makt?

Susanne skriver också att det värsta som kan hända är att komma hem med ett sjukt barn.

Jo, där kan jag hålla med henne. Att komma hem med en bebis som på något sätt skadats under förlossningen eller gud förbjude, att komma hem utan bebis. Det är det värsta som kan hända.

Men bara för att inte det värsta hände betyder inte det att hon kan förminska det vi förlossningsskadade kvinnor tvingas genomlida. Jag har inte varit med om det värsta och det är jag såklart otroligt lycklig för men jag har fått stora delar av mitt liv förstört. Jag har genomgått 27 operationer. Jag lever med stomipåse på magen till följd av min förlossningsskada. Jag lever med konstant smärta i underlivet och rädsla för infektioner och vid något tillfälle har jag faktiskt varit nära att inte klara livhanken på grund av dessa kraftiga infektioner.

Jag personligen tycker att Susanne viftar bort oss som skadats under förlossningen, att hon förminskar de barnmorskor som slår larm om olidliga arbetsmiljöer och att hon totalt nonchalerar alla de födande som vittnar om att situationen är ohållbar. Jag tycker att hon är dåligt påläst då hon anser att ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” var onödig eftersom den bara, enligt henne, spädde på den skeva bild som för tillfället råder angående förlossningsvården. Alla har rätt att tycka vad de vill och Susanne har all rätt till sina åsikter men vi är nog många som anser att hennes åsikter är att likna med en påse skit (vilket jag ironiskt nog har på magen till följd av…jo just det…MIN FÖRLOSSNING!).

Och du Susanne, om du läser detta får du gärna höra av Dig till oss på föreningen Våga Vägra Förlossningsskador så ska vi hjälpa dig att bena ut ett och annat om den svenska förlossnings- och eftervården.

//Hanna Öhman, Förlossningsskadad och en av initiativtagarna till föreningen Våga Vägra Förlossningsskador

WOW! JAG TAPPAR ORDEN

Wohooooo! Tänk när man får höra/läsa sådana här saker om sig själv, då blir man jäkligt glad och varm i hjärtat.

” Vill bara säga att du är en idol för mig. Vilken jävla hjältinna du är. Vilken skillnad du skapar! Jag kan inte med ord beskriva hur cool jag tycker du är.

Din humor, din styrka, din intelligens tar ju andan ur en!

Tack för allt. Tack. Du är fan BÄST. Hoppas du känner och inser det. Jag har inte själv de problem du beskriver men hittat hit ändå och nu följer jag dig på din väg. Och jag känner sån tacksamhet för att du finns och alla andra förlossnings-aktivister också som går emot allt vad skam heter och gör sån otrolig skillnad. Slut på rant. ”

Siri, dina fina ord gjorde min dag och varje gång jag läser får jag ett stort fett leende på mina läppar!

TACK <3

ATT TACKLA SMÄRTA UNDER SEMESTERN

Det känns ganska skönt att vi ska åka hem i morgon. Smärtan i höger skinka blir bara värre och jag tycker mig både känna och se att det är en abcess (böld) på gång.

Igår eftermiddag under vår shoppingtur hade jag så fruktansvärt ont. Det går inte förklara hur mycket energi det går för att försöka orka vara med på våra utflykter och tyvärr är ju detta inget som syns så jag är så orolig att folk inte ska ha förståelse. Jag kämpar på och försöker hålla mig positiv och försöker göra saker men det tar så oerhört mycket energi att det nästan känns överväldigande.

IMG_0654IMG_0700

När vi satt på restaurang för att inta en god italiensk pizza kunde jag inte hålla skenet uppe längre, Adam såg direkt att jag hade ont. Det kommer liksom till en gräns när det inte längre går att bita ihop. Ändtarmen började krampa, vilket den ofta gör när jag varit för mycket i farten. Jag rusade mot toaletten men var inte säker på att jag skulle ta mig fram, kände mig vimmelkantig och svimfärdig av smärtan. Men jag tog mig dit som tur var. Satt där med byxorna vid fotknölarna och lät tårarna strömma. Lite frustrerande att det enda som hjälper är att sitta på toaletten, speciellt med tanke på det faktum att jag är stomiopererad…

När vi kom tillbaka till villan kände jag ett behov av att ”undersöka” de nedre regionerna men jag hade ingen spegel så jag fick använda mobilkameran till att ta bilder. Hålet som gått upp är ganska stort och det kommer mycket ”gegga” därifrån och dessutom luktar det ungefär som att jag håller på ruttna upp. Jag tycker att jag på bilderna kan se en antydan till böld och när jag trycker lite försiktigt  just där tycker jag mig känna att det är hårt och svullet.

Det blir bra att komma hem till Sverige så känns det lite lättare och tryggare att få vård ❤️

ETT NEGATIVT BESKED

Det är förbannat tufft att ta emot negativa besked. Även om jag hade ställt in mig på att saker kanske inte gått vägen den här gången heller, är det fan som att få ett knytnävslag i magen så luften går ur en när man får svart på vitt hur verkligheten ser ut. Jag vet inte hur många fler motgångar jag klarar utan att rasa.

Jag har kommit mig hem nu men jag är tömd på energi och så ledsen. Jag kan inte låta bli att fundera på när det här ska vara över, när ska jag få vara hel och leva ett ”normalt” liv?

Allt är inte alltid fantastiskt och allt behöver inte vara ”tillrättalagt” på nätet. Såhär ser min sanning ut just precis nu, kl 17:08 torsdag 170831. Rödgråtna ögon och röd näsa.

IMG_0089

Mitt i allt det jobbiga vill jag tacka min underbara kirurg på Sunderby Sjukhus, tack vare dig känns det inte helt åt helvete. Tack vare dig har jag ändå hopp om att det en vacker dag kommer bli bra. Det SKA bli bra. Du är guld värd! TACK för att du får mig att orka kämpa vidare!

TVAGAD OCH REDO FÖR MR BLUND!

Nyduschad och tvagad inför kommande operation! Vet inte om du ”operationssuschat” någon gång men det ska göras så noga och man ska vara extra noggrann vid typ armhålor och ljumske. I mitt fall är väl egentligen mellanregionen viktigast. Naveln ska topsas så den är skinande ren.

Pre-op Uppsala juni 2017.IMG_8927

Har just landat i soffan, här ska jag sträcka ut en stund innan det är dags för date med Mr Blund. Klockan ringer runt 05:30 och då ska jag duscha igen och vid 06:00 åker vi mot Sunderbyn. Världens bästa pappa ställer upp som chaufför 🙂

Hör av mig i morgon innan op, natti natti.

VÅGAR DU VERKLIGEN ÅKA?

Många verkar undra hur jag vågar åka utomlands dagen efter ett kirurgiskt ingrepp. Jag kan förstå att man tänker så men jag själv tänker inte alls i de banorna.

För det första, jag har gjort så många ingrepp de senaste sex åren så det här känns inte som något ”stort”. Det är visserligen en narkos och jag kommer att befinna mig i en operationssal men även om jag vaknar med nytt dränage så är det inte någon stor operation. Visst kommer jag ha ont men ont har jag haft i snart sex år så det är inte något ovanligt.

Juni 2016. I omklädningsrummet inför undersökning under narkos. Vaknade senare upp och fick besked att dränaget var tillbaka.image

För det andra har det här förstört så fruktansvärt mycket för mig under så många år och jag vägrar leva som ”en slav under min sjukdom”. Jag VILL resa med mina nära och kära och jag vet att jag kommer må bättre av att åka på den här resan tillsammans med dem än att ligga hemma och må dåligt och/eller tycka synd om mig själv.

För det tredje, det finns sjukvård i Italien (och jag har bra försäkring) om jag nu skulle behöva uppsöka läkare. För det fjärde så går det avbryta semestern och flyga hem om jag nu skulle behöva det.

Jag säger inte att man måste förstå mina tankar eller mitt val men för mig är det här något som jag gjort så ofta att det inte känns speciellt ”stort” eller ”märkvärdigt”. Jag är mer skraj för att gå till tandläkaren än för att genomgå ett sådant ingrepp som morgondagens operation, hur sjukt det än må låta känns detta ingrepp som ”vardagsmat” och jag kommer inte att låta detta förstöra min resa utan jag får helt enkelt anpassa mig och huvudsaken för mig (och min familj) är att vi kan åka tillsammans och rå om varandra. Vi har längtat efter detta och sett framemot det så länge, det känns som att resan gör oss nytta och vi behöver det. Vi är värda det <3

ATT RESA MED STOMI

Att packa är egentligen ingen big deal och det brukar gå ganska snabbt för mig. Däremot är det alltid en aning ångestladdat när det gäller att packa tillräckligt med stomimaterial. OM olyckan är framme och jag får magsjuka till exempel, ja då kan det gå en jädra massa påsar och det är såklart sånt som är svårt att räkna ut i förväg.

Gör iordning för att ha material i alla tre resväskor!

IMG_0063

En helt vanlig dag här hemma går det en-två påsar men ska jag bada eller vara på stranden vill jag ha en annan mindre påse så då kanske det går tre-fyra per dag där borta. Blir jag sjuk kan det gå hur många som helst. Med andra ord packar jag alltså överdrivet mycket material, hellre för mycket så jag har med mig hem än för lite. Går säkert få tag på påsar där också men det är smidigast att ha med hemifrån.

Irrigationskit för tarmtömning.

image

Ikväll har jag packat tre ”kit” och tanken är att packa ett i min väska, ett i Adams och ett i Selmas. Då blir jag inte uppställd ifall någon väska kommer bort. Har även gjort iordning mitt irrigationskit så jag klarar mig hela veckan. Irrigation är alltså egentligen tarmtömning. Börjar jag varje morgon med att irrigera brukar jag klara mig med tom påse hela dagen. Smidigt om man ska iväg på utflykt eller kanske på strandhäng 🙂

TID FÖR OPERATION

Dagen innan avresa har jag fått tid för operation…

Torsdag morgon kl 07:00 ska jag infinna mig på kirurgen, nyduschad och på fastande mage. Jag kommer då att sövas ner så att läkarna kan göra en ordentlig undersökning på mig. När jag vaknar upp får jag besked och jag har redan nu lite lätt ont i magen och känner mig väldigt nervös inför det beskedet. Upptäcker de att hålet i tarmen läkt ihop innebär torsdagens narkos egentligen inte mer än så, men har det inte läkt ihop riskerar jag att vakna upp med stort sår och ytterligare dränagetråd.

image

Känns både och att göra detta innan avresa. Om operationen i Uppsala (mot förmodan) gått bra skulle det vara ett väldigt roligt besked och då kan jag fira det under vår resa. Men vaknar jag med sårigt underliv och dränage har jag en känsla av att jag kommer tillbringa största delen av semestern i det hus vi hyrt. Då lär det inte bli speciellt många utflykter för den här tjejen… Men men, ingen idé att måla fan på väggen redan nu.

Vi får se på torsdag men du får väldigt gärna hålla en tumme eller två för mig 🙂

TVÅ VIKTIGA TELEFONSAMTAL

Just nu sitter jag och väntar på att telefonen ska ringa. Mellan 11 och 12 ska jag nämligen bli uppringd av min kirurg från Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag gissar att han vill höra hur jag haft det efter operationen och vad som hänt sedan den 27/6 när operationen ägde rum.

Kl 13 ska Sunderbyn ringa, jag har fortfarande inte hört något från dem och eftersom vi åker till Italien på fredag börjar jag bli lite smått stressad över det faktum att jag fortfarande inte vet mer. Lördag morgon tog jag min sista antibiotika-tablett och redan söndag kväll märkte jag skillnad. Att det kan gå så snabbt. Nu är lukten tillbaka och det kommer stora mängder var.

IMG_0046

Har dessutom kraftig huvudvärk som sitter i bakhuvudet mot nacken. Trodde igår att det kanske var på grund av rödvinet som inmundigades lördag kväll men jag har knappt kunnat sova i natt på grund av denna huvudvärk så mest troligt beror den inte på rödvin…