Kategoriarkiv: Gästblogg

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE OM UTEBLIVET VÄRKARBETE OCH STOR BRISTNING, DEL 2

Del 2.

Efteråt

Första tiden hemma gick ändå okej. Jag hade ont och gick på smärtstillande och bulkmedel under många veckor, men det gick. Jag låg mest på soffan med bebis på magen, vilket i och för sig de flesta nog gör. Varje toalettbesök påminde mig dock om hur trasig jag var, det tog så lång tid och gjorde så ont. Gaserna gick inte att hålla emot och jag orkade inte sitta ordentligt, men jag bajsade inte på mig vilket jag kände en lättnad över. De första veckorna höll jag mig mest hemma, behövde ha nära till toaletten när det var dags för jag orkade inte riktigt hålla emot alltför länge.

Efter tre veckor började jag få riktigt ont igen. Jag låg och grät hela dagen, men tänkte att det är väl läkeprocessen. På natten till måndagen den 19 september orkade jag inte sova pga smärtan. Vid 03 började jag blöda, varifrån det blödde visste jag inte, och fick uppsöka akuten. På akuten ville de inte göra något utan skickade mig med ambulans till gynakut 1 h bort. Där konstaterades det att jag hade fått en infektion i mina stygn. Den smärtan var olidlig. De rengjorde och fick ur all var som hade samlats och jag skickades hem med antibiotika. Min sorg var enorm, skulle detta aldrig ta slut. Jag mådde så dåligt och orkade inte ta hand om min dotter. Jag var så ledsen, vilken kass mamma jag var som inte orkade med. Vi flyttade tillfälligt hem till mina föräldrar så att min sambo kunde återgå till jobbet igen. Min mamma var min livlina, utan henne hade jag aldrig orkat. Att vi hade en lätt bebis underlättade också en hel del för mig som inte hade energi över alls och kände mig väldigt ledsen stora delar av tiden.

2016-11-16 14.25.17

Vid efterkontrollen en månad senare fick jag veta att det läkte bra och att allt såg fint ut. Jag fick även träffa läkaren som sydde mig någon månad senare och hon var nöjd. Jag hade tur att få en läkare som lyssnade och brydde sig om hur jag kände. Min läkare jämförde en förlossning med en biltur, man vet aldrig riktigt hur det kommer att gå. Oftast tar man sig fram till slutdestinationen utan problem, men ibland kan det hända en trafikolycka av mindre eller större grad. För min del hände en olycka, men det gick bra. Just de orden har jag tänkt mycket på.

Efter läkningen har jag mått ganska bra fysiskt, det har varit värre psykiskt även om det kunde vara mycket värre. Anknytningen till min dotter har som tur är inte påverkats och jag mår inte dåligt, men det är nog det största traumat som jag har upplevt hittills i livet. Förlossningen och tiden efter är något jag tänker på varje dag, det blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Jag fick inte uppleva min dotters första timmar, jag kunde inte byta de första blöjorna och jag fick inte hamna i den där omedelbara bubblan som hade varit en drömbild under hela graviditeten. Jag orkade inte heller med mig själv riktigt de första veckorna och orkade därför inte ge min dotter den energi jag hade önskat. Jag försöker att acceptera att jag tänker på det och att så får det vara även om en del av mig anklagar mig för att jag inte bara lämnar det bakom mig. Jag hade en tid problem med gaser men bajsade aldrig på mig och mitt knip blev bättre. Jag kände dock att jag hade gått miste om den första tiden med min dotter och har varit väldigt ledsen över det.

Varje toalettbesök påminner mig om att jag är trasig, för det är så det känns. Det känns som att jag är trasig trots att jag är lagad. Jag har skämts för att jag sprack, för att jag inte klarade av att föda mitt barn utan att gå sönder. ”Alla andra” kan ju föda utan skador.

Mina närstående har frågat om de får berätta vad som hänt och det har varit en skam att jag sprack, för det ska man inte göra. Inte från mina närstående förstås, men jag har känt en skam över det även om jag samtidigt vill berätta hur det faktiskt var. Jag kan inte hjälpa att min förlossning blev som den blev. Jag gjorde precis allt som jag kunde.

skammen

Jag förstår att man inte är som innan ”där nere” efter en förlossning, men för mig är det mycket som inte är som vanligt, utan att gå in på detaljer. Jag inser att jag har haft en enorm tur som har klarat mig så bra från större men, mitt problem är smärta i mellangården och rumpan efter toalettbesök. Något som jag inser är ett litet pris att betala. Men känslan av att vara trasig påminns jag om vid varje toalettbesök. Det är en känsla som är svår att förklara om man inte känt den själv tror jag.

Det är först efteråt jag förstått att mina skador hade kunnat undvikas med ett klipp. Det är först efteråt jag förstått vilken tur jag haft då infektioner efter en sfinkterruptur ökar riskerna enormt för stora skador och bestående men.

Jag förstår att man såklart inte ska skrämma upp blivande mödrar, men det vore bra att informera om vilka möjligheter som finns om olyckan väl är framme.

För mig skulle kanske ett klipp ha minskat skadorna och smärtan betydligt och gett mig en bättre start på föräldralivet.

Jag är tacksam för att jag fick en bra bm och läkare som tog sig tid att förklara för mig vad som hade hänt, men för dem var blödningen den stora faran och inte bristningen. För mig var bristningen den stora sorgen och rädslan.

Den första rädslan, att aldrig mer kunna knipa, har inte realiserats och det är jag så tacksam för! Jag kommer nog inte våga föda vaginalt nästa gång och jag sörjer att jag inte kommer att få vara med om en ”normal” förlossning, en sådan som man föreställer sig. Mitt nästa barn, när den tiden kommer, kommer troligtvis att födas med kejsarsnitt. Jag vill inte chansa på att det ska gå bättre nästa gång, vill inte riskera att det ska bli ännu värre. Jag tror att jag kommer att behöva många aurorasamtal inför nästa förlossning för att bearbeta det hela även om jag har varit duktig och pratat mycket med min omgivning om det.

Jag önskar ingen att gå igenom en förlossning som min.

Och jag önskar att min dotter, när hennes tid kommer, inte kommer att behöva få sådana skador vid sin förlossning som jag fick. Jag önskar verkligen att Sverige ska uppnå samma låga siffror som våra grannländer när det gäller förlossningsskador. Det känns så onödigt och orättvist att få skador man inte behöver få om vården fungerade som den ska. Skadorna påverkar resten av ens liv, i större eller mindre grad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hör till den kategorin som påverkas i mindre grad. Och jag lider med dem vars liv kastas omkull och aldrig blir detsamma.

Tack Hanna för att du delar med dig av din berättelse. Du är stark och modig och det är så viktigt det du gör. Jag håller tummarna så hårt för dig och att du kan få ett ”normalt” liv igen. Tack för att jag fick dela med mig av min berättelse. Tillsammans kan vi förhoppningsvis påverka vården så att våra döttrar slipper gå igenom det vi gått igenom.

Del 1 av Linas berättelse kan du läsa HÄR.

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE OM UTEBLIVET VÄRKARBETE OCH STOR BRISTNING, DEL 1

Del 1.

Förlossningen

Det var vid ett läkarbesök den 15 december som jag fick beskedet att jag var gravid. Lyckan bubblade i magen och vi längtade så efter vårt första barn. Eftersom jag i många år levt med vestibulit, som är en helt annan historia, oroade jag mig mycket för hur det skulle vara att bli gravid. Trots detta fick vi till det och höll nu tummarna för att det skulle gå bra.

Graviditeten var ”enkel” och förutom att det tidigt upptäcktes att jag hade hypotyreos, en underfunktion av sköldkörteln, mådde jag ganska bra. Jag trivdes som gravid och kände mig så fin i min mage.

2016-08-15 09.52.07

Vi hade BF 23 augusti och v 40 började med en aning kaos. Efter misstänkt havandeskapsförgiftning var vi inne för igångssättning onsdagen 24 augusti, men skickades hem då jag mådde ”för bra” och de hade för mycket att göra på förlossningen. Det är ju såklart alltid bäst om det vill sätta igång av sig själv.

Vid midnatt den 25 augusti, som snart blev den 26 augusti, kändes det som att det rann vatten mellan benen. Jag varnade sambon om att nu gick nog vattnet. Värkarna började strax efter det och höll i sig med jämna mellanrum hela natten. Det gjorde såpass ont att jag låg på soffan och klockade värkarna. Vid 07 ringde jag förlossningen som sa att jag skulle vila och stanna hemma. När klockan var 08.30 hade jag riktigt ont och vågade inte stanna hemma längre då vi har 1 timme att köra till förlossningen.

Väl framme vid förlossningen ca 10.30 konstaterades det att jag var öppen 5 cm och att de kunde se barnets huvud. Jag bad om smärtstillande och i väntan på epidural tog jag en dusch. Jag kände mig trots smärtan lugn och inte alls panikslagen som jag trott innan att jag skulle vara under förlossningen. Värkarna började bli riktigt intensiva och plötsligt kom känslan av att behöva gå på toa. Jag ringde efter barnmorskan och hon gjorde en undersökning. Chockad meddelade hon att jag var öppen 10 cm och snart var det dags att få ut bebis. Klockan var då ca 11.30. Jag trodde henne inte, så snabbt kan det väl inte gå tänkte jag medan jag insåg att jag nog skulle få klara mig med lustgas. Minuterna gick men mina krystvärkar uteblev. Trots värkstimulerande dropp ville inte värkarna komma. Jag var helt öppen och bebis låg redo, ändå ville inte min kropp hjälpa mig. Jag försökte krysta ändå och barnmorskan verkade inte bekymrad. Efter en timme märkte bm att bebis inte mådde bra och det började bli bråttom. Plötsligt samlades allt fler personer i rummet, sköterskor och även läkare med sugklocka.

Jag hade inga krafter kvar och bara skrek rakt ut, detta går inte. Jag orkar inte!

Bm tittar på mig och säger att nu måste bebis ut, nu får du klara detta! (Måste bara tillägga att bm var underbar och vi fick en fin kontakt, så jag har inga agg mot henne).

Trots att krystvärkarna uteblev tog jag i, och fick hjälp med yttre tryck mot magen, och kl 13.22 föddes vår dotter med navelsträngen 2 varv runt halsen. Hon mådde som tur var bra och var en stor och stark bebis. Här börjar min minnesbild att bli lite mer suddig, även om jag fortfarande minns det mesta.

Det var när min dotter väl var ute som det började bli riktigt kritiskt. När moderkakan kommit ut, vilket den gjorde ganska direkt, var det något som brast inuti och blodet forsade. Ett helt team fanns nu i rummet för att försöka stoppa blödningen. När jag hade förlorat nästan 2 liter blod lyckades de till slut få stopp på blödningen. Jag hade ingen aning om vad som hände mer än att jag fick veta att jag skulle köras till operation. Jag var så rädd att jag inte skulle komma tillbaka. Jag sövdes och vaknade först 5 h senare.

När jag vaknade hade jag så ont i rumpan, jag hade så ont så jag skrek och fick sövas om.

Andra gången jag vaknade var jag helt slapp av all morfin och kände inte riktigt hur ont jag hade. Vid 18 tiden fick jag äntligen åka till ett rum för att träffa min dotter och sambo. Inte heller då fick jag veta särskilt mycket om vad som hade hänt mer än att de hade behövt sy på operation då jag hade fått en bristning. Under helgen var jag sängliggande med stora smärtor och kateter. Först på söndag kväll orkade jag mig upp på benen och fick ta en dusch. Jag hade så ont, men i lyckoruset över dottern gick det ändå bra. Jag fick blod och smärtstillande.

2016-10-08 15.09.29

 

På måndagen fick jag en genomgång med läkare, bm och sjukgymnast om vad som hade hänt.

Eftersom det hade blivit så bråttom i slutskedet och på grund av mina uteblivna krystvärkar hade jag fått en stor bristning när bebis kom ut. Jag hade fått en sfinkterruptur grad 3 och sytt 30 stygn. Min ringmuskel var delvis av, men skulle läka ihop igen. Blödningen berodde troligtvis på att min livmoder inte orkade dra ihop sig riktigt på grund av hur snabbt förlossningen hade gått. Jag grät och grät av rädsla och smärta. Kommer jag bajsa på mig resten av livet?

Gaserna gick inte att hålla emot och det var så förnedrande att ligga i ett rum med sin sambo och nyfödda dotter och fisa. Jag var sängliggande kommande dagar och hade fruktansvärt ont i rumpan. Det var ju inte riktigt så jag hade föreställt mig de första dagarna, och inte trodde jag att rumpan skulle vara problemet efter förlossningen. Enligt läkarna var det inte bristningen som var det värsta utan det som varit kritiskt under min förlossning var min blodförlust, men den kände jag inte av så mycket efteråt.

Natt till onsdag var smärtorna i rumpan så stora att jag grät hela natten. Jag var livrädd för att gå på toaletten och ville bara att det skulle vara över. Innan trodde jag att förlossningssmärtorna skulle vara den värsta men för mig var smärtorna efter förlossningen värre, smärtor som inte heller gick att hantera på samma sätt när bebis redan var ute. Vi skickades hem på onsdagen trots mina smärtor, jag hade bajsat på natten och överlevt, vilket var ett bra tecken. Läkarna skrattade åt oss när vi frågade om hjälpmedel för att jag skulle kunna sitta 1 h i bilen hem och eventuell sjukskrivning, det kändes inte bra alls. Detta var inte grund för sjukskrivning trots att jag inte ensam kunde ta hand om mitt barn ensam. Jag hade tur som hade en närvarande sambo och familj som kunde hjälpa mig. Med hjälp av vikta filtar och jackor tog vi oss ändå hem med vår bebis till slut.

Del 2 publiceras inom kort.

GÄSTBLOGG – AVFÖRINGSLÄCKAGE OCH SFINKTERREKONSTRUKTION

Sitter på tåget på väg mot Lycksele. Imorgon kl 08.00 blir jag inlagd för att sedan efter 12 någon gång opereras. Sfinkterrekonstruktion och lite fix med snippan.

Men vem är jag då, som ska bli renoverad söder of the boarder?

Helena heter jag och födde mitt första barn på Skellefteå BB den 19/9 2014. Min förlossning var helt underbar. Kändes som att vara på någon relax och bli upp-passad av gullig personal. Ingen stress, bara härlig förväntan. Förlossningen tog 168 timmar lite drygt. Hade ju dock inte värkar hela denna tid! Utan de började försöka få igång förlossningen pga pyspunka på vattnet.

Helena

För att göra en lång historia kort så hoppar jag till de sista ca 12 timmarna.

Jag blev satt på fastande vid 09-tiden på morgonen den 19:e, då en veckas försök av igångsättning givit föga (1,5 cm) och ett ev kejsarsnitt började diskuteras. De ville dock ge oxycontin-droppet en chans innan de rullade ner mig på op. Värkarna blev starkare och tidig em hade jag öppnat mig till ca 3.5 cm. Vid det laget ville min läkare ge mig ryggmärgsbedövning, för att underlätta mig som magsäcks-opererad och fastande. Tog bedövningen, och vi väntade ett par timmar till. Vid 17 (tror jag det var) gjordes en hinnsvepning och vattnet gick.

Ändrad känsla i värkarna.

När klockan närmade sig 19 och jag inte öppnat mig mer sa barnmorskan att ”nu ringer vi op så du får ett kejsarsnitt. Upp och gå på toa och sträck lite på dig, så kommer vi på ett tag”.

Och upp på fötter for jag, glad i hågen att nu jäklar är det snart bäbis-dags! Lyckades kissa och tog mig ett varv runt rummet. Så helt plötsligt säger jag till sambon att jag måste lägga mig, för jag vill bara trycka på. Efter några minuter ringer jag på larmklockan och bm kommer in. Jag informerar om den ändrade känslan i värkarna, och bm sa att det nog bara var barnet som sjunkit ner lite – där av en tryckande känsla. Men hon kollade i alla fall på eget initiativ, och det hördes ett litet oj från mellan mina ben. Där låg jag fullt öppen med krystvärkar. Blev inget kejsarsnitt.

På 4 aktiva krystvärkar kom dottern min ut, men behövde hjälp av sugklocka då jag hade noll krafter kvar i kroppen (nästan 20 timmars fastande) och liten blev alldeles för påverkad.

Utanpå såg det inte alls ut som att jag spruckit speciellt mycket, men tack och lov för att min barnmorska ändå skickade ner mig på op för säkerhets skull. Den nyblivna pappan såg lite orolig ut att bli lämnad ensam med det nya livet, men bm försäkrade honom att det max skulle röra sig om att jag skullr vara borta 30 min.

2,5 timme senare kom jag tillbaka till sambon och dottern, med ”fler stygn än Börje Salming” (som kirurgen uttryckte sig).

På mitt återbesök till barnmorskan ett par veckor senare, bad hon så hemskt mycket om ursäkt för att jag sprack. Och jag fick även veta att om jag skulle ha fler barn så var vaginal förlossning ute ur bilden pga skadorna.

Men åter igen vill jag poängtera att, trots detta, så är min egna uppfattning av förlossningen att den var helt underbar. Aldrig kände jag mig förbisedd, eller otrygg. Det var ingrn stress och ingen otrevlig personal. Allt var helt underbart.Och det är tack vare den läkare som ledde studien om förlossningsskador i Skellefteå som jag nu, lite över 2,5 år senare, ska opereras.

Avföringsinkontinens.

Vi flyttade ner till Örnsköldsvik i början av 2015, och jag hade då problem med att jag inte kunde hålla tätt via analen. Jag och min sambo kunde heller inte ha samlag, då slidmynningen hade en tröskel helt plöstligt och smärtade ordentligt. Hösten 2015 (hade gått över 1 år sedan förlossning) var jag upp 2 gånger på kvinnokliniken i Övik och tog bla upp problemen efter förlossningen. Jag kunde inte hålla gaser, ofta kom även bajs trots att jag bara kissade, ibland bajsade jag på mig.

Att hålla sig gick inte, utan när jag kände tendens till att vara bajsnödig, så var det bara att springa till närmsta toa.

Att vara lös i magen innebar att aldrig lämna lägenheten (nu mer huset). Jag bajsar ungefär 4-5 ggr/dag. Långa promenader drar jag mig för och cykla innebär smärta. Jag har planerat min vardag runt min inkontinens helt enkelt. Det hjälper ju heller inte att jag har en överdriven rädsla för att bajsa på mig sedan innan heller.

Men vad sa de så här hemma i Övik? Jo;

Det är så när man fött barn. Allt ser helt normalt ut (efter att läkaren haft fingret i röven på mig och bett mig knipa), samt att smärtan i slidmynningen går över. Det är bara bristen av samlag som är problemet. Bara vi kommer igång så ordnar det sig.

Jaha tänkte jag. Då får jag väl fortsätta så här då. Men det där med att det löser sig, bara vi börjar ligga, var jag extremt skeptisk till.

I december 2015 skickade jag in en andra enkät i studien om förlossningsskador till Skellefteå sjukhus, svarade exakt hur jag hade det, och sen tänkte jag inte mer på det. Efter årsskiftet ringde läkaren från Skellefteå upp mig och frågade om jag sökt vård för mina problem, för det var helt klart mer problem än vad jag borde ha efteråt. Jag berättade då vad de sagt i Övik, och hon erbjöd att skicka en remiss till dem. Remissen ville jag gärna ha, men jag frågade om jag inte hellre kunde få komma till antingen Skellefteå eller Umeå, då jag hade noll förtroende för Öviks kvinnoklinik.

Så i Umeå hamnade jag, och det konstaterades snabbt att jag hade i princip ingen knipfunktion i rumpan och det gick inte att föra in mer än två fingrar på tvären i slidan (detta så smärtsamt att det vattnades i mina ögon).

Umeå och Skellefteå ansåg verkligen inte att det var normalt efter förlossningen, så nu efter några turer fram och tillbaka för undersökningar i Umeå, är det dags för operation imorgon. Så nervös!

GÄSTBLOGG – ATT LEVA MED CROHNS, DEL 6

Felbehandling, depression, hopp

Ända sedan det uppstod komplikationer efter operationen i slutet på år 2015, har jag blivit behandlad mot vad man trodde var nya fistelgångar. Jag har stått på antibiotika i ungefär två år för att förhindra och motverka fistelgångar man trodde var i både magen och i arlset. Efter att jag äntligen fått komma till Linköpings Universitetssjukhus så konstaterade dom där att det inte alls var fistelgångar jag hade drabbats av.

Det var istället ett slags sår som man har större risk att drabbas av när man har en inflammatorisk tarmsjukdom som jag har. Det kallas för Pyoderma gangrenosum, en av läkarna sa att man kunde kalla det för ”hudcrohns”. Det är ett jävligt smärtsamt och svårläkt sår som kan dyka upp lite var som helst. Jag har dom på båda kinderna och på magen. Dom behandlas oftast med en slags kortisonsalva och en till salva som heter Protopic. Jag har använt den behandlingen i ca en månad nu, dom ser bättre ut men dom på magen har stannat av lite. Det är ca 1 på 300 000 som drabbas av dessa sår. Så nog fan var det lite oflyt att jag fick såna. I arslet har jag ju också haft vad dom har trott varit fistelgångar, men det var nån slags sårhåla, ett invändigt sår i skinkan som är tio x två centimeter stort. Man kan väl säga att det förklarar varför jag har svårt att sitta. Det ska förhoppningsvis bli bättre av en ny medicin jag har börjat med. Ett slags cellgift som på lång sikt ska dämpa sjukdomen och förhoppningsvis göra mig friskare.

tobbe4

Jag har alltid trott att det här med att vara deprimerad ändå ska gå att lösa om man bara försöker tänka positivt.

Så jävla fel jag hade!

Jag har inte alls känt igen mig själv senaste månaderna. Det var längesen jag kände mig genuint glad. Man kan nästan beskriva det som att jag andas, men jag lever inte. Värst är det när jag är hemma, och eftersom jag just nu har ett såpass begränsat liv, inte mycket ork och påsen släpper ibland, så är det bäst att vara hemma. Men det är också det mest deprimerande. Det blir alldeles för tomt och tyst. Så länge jag är ute och är kring folk så fungerar det mycket bättre. Jag har alltid varit bra på vara själv, tyckt att det har varit ganska skönt och så eftersom jag är en väldigt blyg och tystlåten person. Men nu finns det inget värre än att vara hemma. Jag försöker vara ute så mycket det går, men till slut måste jag ju ändå hem. Jag kan verka vara hur glad som helst om jag t.ex. är på jobbet och träffar lite folk, men så fort jag kommer innanför dörren hemma är det som ett enda mörker, och den där känslan av att andas men inte leva kommer direkt.

Nu tror jag ändå att den värsta och mörkaste tiden är förbi. För det har varit många dagar när jag har varit helt orkeslös, och det jävlas och gör så ont så jag bara vill försvinna. Såna dagar när jag tänkte att det hade varit en befrielse att få somna och aldrig vakna igen. Men att ge upp vore som att förlora. Och eftersom jag är en ruggigt dålig förlorare så är det inte nåt jag kommer låta hända.

tobbe3

Tanken var att jag skulle vara i Linköping i tre dagar för att göra lite undersökningar och sen få åka hem igen i väntan på en stor operation. Men då jag var i sämre skick än vad dom trodde så blev det nästan en månads sjukhusvistelse istället. Jag har fått näring och vätska i tre veckor, gjort varenda undersökning som finns tror jag. Jag har fått den bästa vården som jag har varit med om. Jag har fått lite nya tillskott och vitaminer, och en ny medicin som förhoppningsvis ska hålla sujkdomen borta. Det kan ta upp till ett halvår innan den hjälper, men läkarna lät väldigt optimistiska och trodde att jag skulle bli bra. Det har aldrig känts så hoppfullt som nu. Jag ska tillbaka till Linköping till hösten och genomgå en operation, men det blir inte den stora operationen som jag trodde.

tobbe5

Jag har två stomier nu och en meter tarm som är bortkopplad för att den ska kunna läka. Tanken är då att man ska ta bort en stomi och ”koppla in” den sista meter av tarmen som har varit vilande. Det betyder att kroppen kommer ta upp mer näring och vätska, hur stor skillnad det blir är svårt att säga, men lite bättre ska det bli, och det kommer bli skönt att bara behöva ha en stomi. Just nu styrs livet av att stomipåsen ska sitta kvar, då det är så sårigt och ärrigt kring den stomin som används nu, så är det svårt att få den att sitta fast. Bara det är jobbigt, att ständigt vara oroad om påsen ska släppa. Det finns nog inget som gör mig så förbannad som när den släpper. Det kan nog morsan intyga, för hon har varit med flest gånger när den har släppt.  Men för mig är det bättre när jag blir förbannad, för det betyder ändå att jag har energi att bli det. Det är när energin är slut och det ändå jävlas, då blir jag mer ledsen för att det finns inte ork till annat.

Hur som helst så även om det fortfarande jävlas rätt mycket, och det än är en lång väg tills jag möjligtvis blir bättre. Så har jag äntligen lite hopp, det finns ett ljus i tunneln, det gäller bara att ha lite tålamod, så ska det nog bli bra. Det trodde ju läkarna.

Jag hoppas dom har rätt!

Om du vill ta del av hela min berättelse hittar du del 1-5 länkade här nedan.

DEL 1.  DEL 2. DEL 3. DEL 4. DEL 5.

GÄSTBLOGG – SFINKTERRUPTUR, REKTOVAGINAL FISTEL OCH STOMI, DEL 2

  • Del 1 av Jennis historia hittar du HÄR.

Stomiopererad.

Jag sitter apatisk i sängen medans hjärnan försöker hitta en copingstrategi.  Halva hjärnan letar febrilt över en plan medans den andra halvan är i upplösningstillstånd. Jag tänker på allt jag kommer att gå miste om nu, jag kommer att se tillbaks på denna tiden och Arons första månader som något hemskt. Jag kommer att bli bitter. Men där bestämde jag mig snabbt för att jag inte ska göra något annorlunda jämfört med om jag inte fått stomin. Jag använde mig av Google igen och finner att man visst kan bada med stomipåsen. Så det kan inte hindra mig från att gå på babysim med Aron, jag ska inte låta detta påverka mitt liv mer än att jag får en påse på magen.

Efter någon timme kommer min läkare samt en tarmkirurg, han beklagar det inträffade och jag undersöks igen så han också får de ”hålet”. Han förklarar att för att hålet ska kunna läka måste det få vara i fred från bakterier och just nu är det omöjligt att göra något annat än att sätta stomi på mig. Jag ber dom göra detta så fort som möjligt och jag får operationstid nästa morgon. Operationen gick bra, dom slapp öppna mig, det räckte att göra titthålsoperation för att lägga upp stomin. Jag fick en änd-stomi så han kunde skölja ändtarmen, på så sätt fick man bort all avföring och hålet ska nu endast läka. Jag opereras på onsdagen och på torsdagen kommer stomisköterskan och visar hur jag ska byta på osv. Magen har inte kommit i gång sen operationen men vi beslutar oss för att checka ut redan på två dagar efter operationen.

Första bilden på mig och påsen. 

jenni3

Livet hemma.

Det var så skönt att komma hem, men det tog så mycket mer på krafterna än jag kunde ana. Det var tufft med stomin i början, speciellt när man stod i spegeln och tittade på sig själv, jag kunde inte ta in vad som hänt. Området kring stomin var svullet och påsarna satt inte bra och dom läckte och jag kände att om det skulle vara såhär hela tiden kommer jag inte våga lämna hemmet. Nu fyra veckor senare har svullnaden lagt sig och påsarna sitter bra. I början oroade jag mig mycket för stomin men nu kommer det sekundärt till oron för att sfinktern och bäckenbottenmuskulaturen inte ska läka och bli bra. Dagarna går och vardagen börjar falla på. Vi hade bestämt redan innan att Christian skulle vara föräldraledig i 6 veckor och det har kommit så väl tillpass. Emellanåt blir jag ledsen och undrar i fall man kunde förhindrat detta på det sätt. Men svaret på det kommer jag aldrig att få reda på och försöker att se på det positivt även om det är förbannat svårt ibland.

Framtiden.

I maj ska jag tillbaks till gynekologen för ett andra återbesök, då undersöks sfinkterrupturen och den vaginala rupturen så allt har läkts fint . Sen om två månader ska jag till tarmkirurgen, han gör då en rektoskopi för att se om hålet läkt, om inte måste man operera bort hålet och sy ihop frisk vävnad innan man kan lägga ner stomin. Men i vilket fall så innan stomin läggs ner måste jag ner till bäckenbottencenter i Malmö för att genomgå diverse undersökningar. Allt för att man ska vara säker på att hålet har läkt och inte behöver åtgärdas med operation. Sen kontrollerar dem även sfinkterrupturen och bäckenbotten så man inte behöver åtgärda något mer där. Jag hoppas att den enda operationen som behövs är den när man lägger ner stomin. Tanken på att vara borta från familjen är värre än själv operationen i sig.

Min fantastiska man som aldrig viker en tum från min sida. Vilket stöd och trygghet du ger mig. För dig var det en självklarhet att jag skulle fixa detta när jag var lite mer osäker. Tack för att du känner mig bättre än vad jag själv gör och för att du är mitt socker när livet är surt. 

jenni4

Övriga tankar och funderingar.

Jag tror att de flesta känner igen sig när man tänker på tiden innan förlossningen och man gick hos MVC för att förberedde sig inför den stora händelsen. Man pratar om sina rädslor och farhågor, man får lugnande svar att kvinnan är gjord för att föda barn, lita på din kropp och:

”Sverige är det bästa och säkraste landet att föda barn i”. ”Det är barnmorskans ansvar att se till att du inte får svåra bristningar, oroa dig inte för det, det är en sån liten risk”

Men är det en sån liten risk egentligen? cirka 4000 kvinnor drabbas av en sfinkterruptur varje år, det är mer än 10 kvinnor om dagen. Liten risk är att bli överkörd av en buss, och mig veterligen  drabbar det inte 10 personer om dagen. Vi var två stycken som fick en sfinkterruptur under samma morgon i Halmstad. I alla andra sammanhang, pratar man om komplikationer, risker och annat som man bör känna till om man ska genomgå ett ingrepp eller liknande inom sjukvården.

MEN när det kommer till förlossningsvård är det locket på som gäller, för man vill ju inte skrämma någon, för det är återigen en sån liten risk att just du drabbas. Jag hade önskat att man pratade mer om akuta kejsarsnitt, bristningar och avföringsinkontinens/urininkontinens redan på MVC, inte för att skrämmas utan för att upplysa och ge kunskap till kvinnan att detta kan hända, om det skulle hända just dig så är det såhär man hanterar det och denna vården ska du ha, återhämtningen tar lite längre tid men du kan bli helt bra igen.

Jag tycker inte att man behöver vara rädd för att få en sfinkterruptur, men rädd för att inte få den hjälp och kompetens som krävs för att det ska bli så bra som det kan bli. Kvinnor vittnar om inkompetenta läkare och barnmorskor runt om i landet  som alla säger samma sak. ” Knip så ska du se att det blir bättre.” Men om muskulaturen är sönder kan du ju knipa bäst du vill och det gör ändå ingen skillnad. Idag handlar det om ett lotteri, man ska ha turen att kommer till en läkare som har erfarenhet och kompetens nog att se och vetskapen hur man åtgärdar skadorna.

Cirka 300.000 kvinnor lider av analinkontinens i Sverige som följd av sin förlossning, och det pekar ju åt att sjukvården inte riktigt har så bra koll vad som behöver göras sen att det ska vara 40 månaders väntetid på operation i Malmö känns som ett hån mot kvinnohälsan och jag trodde aldrig att jag skulle tänka dessa tankar, men om det gällde män, hade väntetiderna varit lika långa och kompetensen lika låg?

Jag har haft tur i oturen, min skada upptäcktes direkt, man sydde mig på operation. Sen hade jag otur att ett sketet stygn skulle gå upp.

Än så länge har jag inte ångrat att jag födde vaginalt, jag hade gjort det igen även om jag visste utgången. Jag hoppas att jag kan säga samma sak om ett halvår när vi vet mer om läkningsprocessen och dess utgång.

Psssst… Om du vill följa min fortsatta resa på instagram hittar du mig som @jenni.olmyr 

GÄSTBLOGG – SFINKTERRUPTUR, REKTOVAGINAL FISTEL OCH STOMI, DEL 1

Hej,

Jag heter Jenni är 29 år, bor i Skåne tillsammans med min man Christian 38 år, vår dotter Liv 5 år, Aron 4 veckor, Manaar 16år som har varit en del av vår familj sen i juni i fjol.

När vi  två och ett halvt år efter Livs födelse började prata om syskon kom oron direkt, det blir min enda och sista chans till en vaginal förlossning, för efter två snitt är det kört. Jag har sedan så länge jag kan minnas velat föda barn, fascinerats över hur det är fysiskt möjligt. Men jag förstod inte hur viktigt det var för mig att föda vaginalt förräns Liv fick förlösas med akutkejsarsnitt och jag till följd av det utvecklade en förlossningsdepression. Jag har aldrig varit rädd för smärta och ville uppleva det som alla andra kvinnor pratade om, den övernaturliga kraften man får när man föder, känslan när man får upp bebisen på bröstet, glädjen över att man klarade det otänkbara. Man övervann smärtan och fick sin belöning.

Juni 2016 blir jag gravid och jag börjar direkt läsa på. Jag kollar statistik på våra närliggande sjukhus, allt i från akuta kejsarsnitt till hur många procent som årligen drabbas av svåra bristningar.

Vi kom fram till att Halmstad blir sjukhuset vi åker till denna gången istället för till Helsingborg. Halmstad har fortfarande kvar dubbelrum så partnern får stanna (i mån av plats) samt att dom ligger lägst i landet när det kommer till sfinkterruptur.

Veckorna innan vår son föddes började man prata väldigt mycket om förlossningsvården i media, och inte minst om skadorna som många drabbas av.
Den 28/2 i år läste jag följande rubrik i sydsvenskan;

”Kvinnor i Skåne med svåra förlossningsskador kan få vänta i flera år på att bli opererade.
Från mars i år bantas operationstiderna till en dag i månaden i Malmö. Orsaken är bristen på narkos- och operationspersonal.”

Det stod att det var 40 månaders väntetid. Då var jag glatt ovetandes om mitt kommande öde bara fem dagar senare.

Förlossningsberättelse.

Natten den 5 mars åker vi mot Halmstad för att föda vårt andra barn. Vattnet går medans jag står böjd över en soptunna och kräker på entréplan.
Man ser att fostervattnet är färgat så man fäster en elektrod på bebisens huvud för att ha extra koll. Vi kommer in till sjukhuset 02.00 på natten och 06.43 är Aron född efter att ha krystat i endast 10 min. Han vill inte skrika så en barnmorska, undersköterskan och Christian försvinner iväg med honom.

Välkommen  lillebror. Med sina 3645gram och 50cm gjorde han världen lite bättre.

jenni1

Kvar ligger jag och pustar ut, jag fick min vaginala förlossning! Moderkakan kommer med endast en krystning och sen undersöker barnmorskan mig. Jag ser på henne att mitt underliv inte gått obemärkt förbi när min dröm har gått i uppfyllelse. Hon säger att jag gått sönder en hel del och går efter läkare. Har inte upplevt att jag skulle ha spruckit något vidare.

Han kommer in, tittar och känner. Sedan bekräftar han barnmorskans tidigare upptäckt..

”Allt som kan gå sönder har tyvärr gjort det, men vi ska nog kunna tråckla ihop dig igen, du har fått en total sfinkterruptur grad 4”

Tidigare under natten hade barnmorskan lovat mig att upptäcka en eventuell ruptur då jag läst att det var skador som inte upptäckts som ger flest bestående men. Hon sa att hon aldrig missat en sfinkterruptur och att det var så liten risk att drabbas av det. Hon tog själv upp vårt samtal efter att läkaren gått och hon beklagade det inträffade. Jag svarade att huvudsaken är ju att man hittat skadan och nu kan åtgärda den på operation. Vi såg ju att hon stod och höll emot för kung och fosterland och att alla rupturer kan ju aldrig undvikas, speciellt inte när det går så snabbt mot slutet.

Taget direkt ur min förlossningsjournal;

”Snabbt förlopp mot slutet. Man kan konstatera att det föreligger en total sfinkterruptur samt en defekt på cirka 10cm av analslemhinnan någon cm ovan alldeles distala delen samt en djup vaginalruptur. Idag därför föremål för:
SUTUR AV TOTAL SFINKTERRUPTUR OCH ANALRUPTUR.”

Jag fick höra att det var bättre med min nyfödda son innan jag rullades in på operation.  Efter operationen får jag äntligen träffa Christian och Aron igen, dock blir glädjen kortvarig. Jag upplever att det rinner blod och Christian ringer på klockan. Det har kommit 200gram blod i bindan och läkare tillkallas igen. Jag töms på 400ml koagler från slidan i sängen och man sätter tre stygn därifrån blödningen kommer (livmodertappen).

Vi får sedan ett familjerum på bb så Christian kan stanna. Jag vill upp och duscha så fort som möjligt samt kissa, se så att det funkar. När det sista droppet gått in får jag äntligen resa mig och gå på toaletten. Inga problem med att kissa, kunde till och med sitta på toaletten utan att det gjorde överjäkligt ont. Jag får information om sfinktern och vikten av att hålla magen i trim. Jag ber direkt om en shot laktulos då jag varit förstoppad hela graviditeten. Dagen efter kan jag ha avföring som vanligt, inte detta heller gjorde speciellt ont. Jag känner mig piggare och vi planerar att åka hem på tisdagen efter att Aron blivit godkänd och undersökt.

Sjukhuset gjorde ett undantag från besöksförbudet så familjen fick vara samlad någon timme och en stolt förväntansfull storasyster fick äntligen träffa lillebror som vi längtat så efter.

jenni2

Men så under natten till tisdagen upplever jag att det kommer matrester på pappret när jag bara kissat, det kommer även väldigt illaluktande gaser från slidan. Jag frågar om detta och barnmorskorna  kom med en mängd olika anledningar. Men ingen kunde svara mig om det var normalt eller inte. Jag gör det man aldrig ska göra egentligen. Jag GOOGLAR! På förmiddagen blev jag undersökt då jag var smått hysterisk av rädsla och säger att jag är rädd att jag fått en fistel mellan tarmen och slidan och att jag måste ha stomi. Men läkaren lugnar mig och säger att den risken är så extremt liten så jag ska inte oroa mig. Hon undersöker mig och jag får se underlivet  med en spegel, men jag kunde inte ens se att jag var sydd. Det var som att dom tagit en förebild och sen sytt mig efter den. Jag såg identisk ut där nere. Dock såg läkaren att det fanns lite matrester i slidan men det kunde kommit dit när jag haft lite diarré av laktulosen och slidan är vid sådär direkt efter förlossningen. Hon ber mig duscha av slidan ordentligt och sen undersöker hon mig innan vi kör hem för att jag ska känna mig tryggare.

Jag duschar och Aron blir undersökt av barnläkare och sen är vi redo att bege oss hem.

Christian går för att hämta babyskyddet till bilen, jag går och blir undersökt en sista gång innan hemfärd, då hittar hon det; ett stygn har gått upp, långt uppe i tarmslemhinnan som syddes två dagar  tidigare. Det finns nu ett liten hål mellan ändtarmen och slidan, en så kallad rektovaginalfistel.

För en kort stund tog livet slut där, jag slutade andas, jag förstod vad som väntade.

Jag skrek efter Christian, jag skrek högt att jag ville hem till flickorna. Tänk om jag hade åkt hem utan att bli undersökt en gång till.  Jag bröt sönder och samman. Mitt liv var över, i alla fall för några minuter. Min läkare skulle försöka hitta någon ledig tarmkirurg och vi gick in på vårt rum igen.

Jag hade haft rätt, min magkänsla hade haft rätt igen, trots att det var en sån liten promille risk så hade den drabbat mig, och det värsta var att jag inte länge skulle få åka hem idag.

GÄSTBLOGG – ATT LEVA MED CROHNS, DEL 5

Det har hunnit hända litegrann sedan senaste gången jag skrev, så jag kände att det var dags att uppdatera om hur läget är nu.

Som jag skrev i senaste inlägget så hade jag ju fått nya fistelgångar, dom dök upp redan i mars, så det blev bara ett par månader jag fick känna mig någorlunda bra innan det var dags igen. Det har blivit lite av en ond cirkel, jag får fistlar, dom opereras bort, efter några månader kommer det nya. Jag tycker att jag är en ganska positiv person och jag tänkte inte låta den här sjukdomen knäcka mig, men jag börjar bli aningens less på att det inte verkar finnas nåt slut på den.

tobbe2

Dom fistlarna jag fick i mars håller till i arslet. Jag har varit och gjort ett par undersökningar och tack och lov så verkar dom inte ha någon kommunikation med tarmen. Alltid nåt positivt!

Jag tror det var nån gång i september jag la märke till att ena stomin hade sjunkit ner så att den var jäms med magen. Normalt så ska dom helst sticka ut en eller två centimeter. Jag tänkte inte så mycket på det, mer än att det var nog bara nåt tillfälligt. Tarmen rör ju på sig ibland så jag trodde det var nå sånt. Men tiden gick och stomin höll sig insjunken, till slut så började det bli svullet runt stomin, tänkte att det kan vara nåt brock eller nåt sånt. Men efter ett tag så började det bli rött och irriterat och då förstod jag vad som var på gång att hända. Samma sak har hänt ett par gånger förut och det är fistelgångar som då har börjat växa kring stomin. Det blev mer och mer infekterat och till slut så hände det som jag var mest rädd för, det troligtvis mest smärtsamma jag varit med om under alla år jag varit sjuk. Fistelgången hade letat sig ut så det blev hål på magen och ut genom det lilla hålet så börjar det komma avföring och gaser. Det är det här som gör så fruktansvärt ont, när det kommer ut genom fel hål. Det har alltså bildats fistelgångar från tarmen och ut genom magen. Det är svårt att beskriva, men när det kommer avföring genom ett jäkligt infekterat sår som går genom magen, då gör det ont! Och eftersom jag inte kan styra över det som kommer ut, så kommer det lite då och då, så man får många riktigt smärtsamma överraskningar många gånger per dygn.

Det gick några dagar med det nya hålet på magen. Riktigt jobbiga dagar! Men till slut så lugnade det ner sig och nu kommer allt ut genom stomin som det ska. Den infekterade delen runt stomin blir större och större, och fistelgången har nu hittat ut på flera ställen, har fyra hål runt stomin som läget är nu, men än så länge kommer det ”bara” var genom gångarna. Så ska man hitta nåt positivt så är det mycket bättre än att det kommer avföring. Det gör betydligt mindre ont.

tobbe

Just nu väntar jag på att bli kallad till Linköpings sjukhus. Dom ska göra en rejäl koll och gå igenom det mesta. Det kommer behövas nån slags operation, frågan är bara vad man behöver göra. Som det ser ut nu kan det sluta på tre olika sätt. Eftersom jag har en meter tarm ”bortkopplad” så ska man kolla om den möjligtvis går att koppla tillbaka. Det är det bästa som skulle kunna hända. Man vet inte hur mycket det påverkar näringsupptaget, men bättre blir det ju. Det andra som kan hända är att det behövs tas bort mer tarm, och beroende på hur mycket man måste ta bort så måste jag antingen behöva leva med att få näringsdropp hemma genom en cvk (central venkateter), eller om det är så dåligt att man måste ta bort för mycket så kan det behövas en tarmtransplantation. Det är det sista alternativet och det hoppas jag verkligen att jag slipper. Det är en jättegrej som bara har gjorts 25 gånger i Sverige. Man blir kvar på sjukhuset i upp till ett halvår. Och risken att man inte klarar sig efter en sån operation är såpass stora (ca 60% klarar sig) att då känns näringsdroppet bättre, även om det känns skittråkigt och jobbigt så finns ganska stora infektionsrisker med att ha en cvk också.

Om jag nån gång ska ha lite tur när det gäller sjukdomen, så hade det passat bra nu!

För att ta del av hela min historia klickar du på länkarna nedan:

Att leva med Crohns, del 1.

Att leva med Crohns, del 2.

Att leva med Crohns, del 3.

Att leva med Crohns, del 4.

MALINS KAMP UPPMÄRKSAMMAS I MEDIA!

Kommer du ihåg Malin som gästbloggade för ungefär en vecka sedan? Igår uppmärksammades hennes historia i Östgötatidningen!

Malin

Malin är tuff som vågar gå ut i media och jag är så glad varje gång någon av oss vågar träda fram i rampljuset och berätta sanningen. Ju mer uppmärksamhet vi får desto större chans att förändra!

Det råder inget tvivel om att artikeln lockar till läsning, titta på det jag ringat in så ser du att Malins kamp för rätt till vård är den mest lästa!

Heja Malin, du är grym! <3

  • Om du vill läsa Malins gästblogg hittar du den HÄR.

GÄSTBLOGG – NÄR MAN TRODDE ATT LIVET VAR ÖVER

Mitt namn är Sandra och jag är 23 år gammal. Bor med min sambo och vår dotter på nu 10 månader.

Min graviditet var nog som de flestas, man går och är förväntansfull. Bara tanken på att få träffa pyret som låg i magen gjorde så man blev helt till sig. Men i slutet av graviditeten så ökade mitt blodtryck och puls, även vår dotters hjärtslag var snabbare än normalt. Vi åkte in till sjukhuset näst intill varje gång det var vanlig kontroll men inget ansågs vara onormalt. Med facit i hand kan man säga nu att min kropp sa ifrån, den skrek att den inte orkade mer men ingen lyssnade.

Nåväl, dagen efter jag var beräknad gick vattnet på natten. Jag skrattade, nervositet men även glädje. ”Nu händer det, äntligen!” tänkte jag. Vi fick åka in till sjukhuset för att hon inte var fixerad, blev tilldelade ett rum då jag endast var öppen 2 cm. Det var skönt att känna att man var på plats, man kände sig trygg. Dagen gick och jag kunde inte få i mig någon mat eller dryck, sambon åt maten dom kom in med. Värkarna var olidliga och bättre kändes det inte när man visste det skulle bli värre.

Eftersom vår dotter inte ville ner ordentligt fick jag stå och vagga, gå fram och tillbaka. Men det gick inte framåt, förens på eftermiddagen då dom beslutade att jag skulle få cytotec i små doser. Ville först inte då jag läst mycket dåligt om det men gav mig till slut, jag ville ju också få ut henne. Men det gick inte tillräckligt snabbt det heller så jag fick värkstimulerande dropp.

När krystvärkarna väl börjat några timmar senare så blir allting luddigt, svårt att tänka tillbaka när man endast minns det värsta. När vår dotter väl kommer ut och jag får henne i famnen ser jag hur stor hon var, jag kläcker ur mig ”va fet hon är” och gråter en skvätt. Inte för att hon var stor utan av lättnad. Vi trodde dessutom inte att hon var så stor då vi gjort flera ultraljud och de visade att hon var normalviktig men hon vägde 4640 g och 54 cm lång när hon kom ut. Lite skillnad om man säger så.

De tog henne ifrån mig och bad mig lägga mig ner, dags för moderkakan att komma ut. Men den satt fast. Min sambo satt i en fåtölj med vår dotter i famnen till höger om mig men jag såg inte så mycket av dom då det helt plötsligt kryllade av personal. Det kopplades saker till höger och vänster, några tryckte på magen och några var vid den nedre regionen. Jag låg där, naken i sängen och kunde inte röra mig. Jag bara hörde vad som sas då jag inte orkade ha ögonen öppna. Man hörde de pratade om att de vägde något som jag antar var moderkakan. En berättade att hon skulle stoppa ett finger i rumpan, o det minns jag ganska starkt om man säger så.

bebis

De berättade att jag skulle opereras när doktorn kom till sitt pass kl.08:00 så det var ca 4 timmar till dess. Dock somnade jag direkt och minns inte mycket efter hon föddes för det stora mängd blod jag förlorade. Känns hemskt att tänka tillbaka.

Dags för operation.

De hämtade mig som de sagt kl.08:00, hann inte säga hejdå till min nya familj direkt då min sambo och dotter precis vaknade till när jag rullades iväg. De förberedde mig inför operation och till slut var det dags att rullas in, ett vitt rum med stora lampor. Radion var igång och jag hörde de pratade om vad de skulle göra till helgen. Tyckte det var mycket personal där inne som gick runt. Den fina skjortan eller klänningen man har på sig när man ska föda barn var inte ordentligt knäppt så ena bröstet visades men tänk er känslan att veta om det och inte kunna göra något åt det. Kroppen lyssnade inte på vad jag ville men som tur var hade jag en snäll kille som skulle hålla koll på mitt blodtryck som såg det och rättade till den. Som jag skämdes. Narkosläkaren tyckte vi skulle testa med epidural och lokalbedövning för att slippa söva mig men det hjälpte inte så jag blev sövd. Klockan var 08.40 sist jag kollade på den sen blev allt svart.

När jag vaknade strålade solen på mig från fönstret och jag var svettig. Började fundera på hur mycket klockan var och hur mådde min familj? Ungefär vid 14.30 kom jag till rummet på BB som vi blivit tilldelade, när jag såg min sambo och vår dotter så grät jag. Han kom till mig storgråtandes, äntligen var vi tillsammans igen.

”Jag trodde du var död, ingen har informerat mig om något.”

Han berättade att efter jag rullats till operation så fick han inte höra mer om mig, varken hur det gick eller gått eller något. De flyttade honom och vår dotter till ett rum på BB så fick han vara där. Så han trodde jag var död och där stod han med en dotter på bara några timmar och aldrig haft hand om ett barn förut på det viset.

Vi visste inte riktigt vad som hänt mig mer än att det låg ett papper på bordet som var till de som fått skada på ändtarmsmuskeln/sfinkterruptur. Kommer så väl ihåg att jag undrade vad det betydde, för pappret var inte till någon nytta. Stod luddigt och berättade inte direkt vad som var fel.

Jag önskar idag att de informerade mer, både innan förlossningen och efter när man väl fått skadan.

När vi väl kommit hem trodde jag livet var över, att inte kunna sitta, stå, ligga eller gå som man ville var hemskt. Ligga ner och äta, stå och mata dottern. Jag var fast i lägenheten, sorgen sköljde över en som en våg.

Kommer jag bli normal igen? Är mitt liv förstört?

Rädslan som man levde med varje dag var fruktansvärd. Skammen av att man gått sönder bak till röven, att man tydligen inte kan föda barn som alla andra. Flera gånger åkte jag in till vårdcentralen och kollade upp skadan för jag var rädd för infektion och smärtan var olidlig.

Idag, nu när det är 10 månader sen förlossningen så är jag friskförklarad. Jag är läkt, jag har haft tur. Lyckan att veta att allt är normalt igen är obeskrivlig när man samtidigt har dåligt samvete för man vet att det finns så många som flera år efter förlossningen fortfarande har problem.

”Du är ett praktexemplar på hur det ska vara när man är frisk!”

Jag har varit med i en undersökning som Helsingborgs Sjukhus gör om de som skadats efter en förlossning och efter undersökningen sa doktorn att allt såg bra ut och jag var ett praktexemplar på hur det ska se ut när man är frisk. Det är som att vinna på lotto, från att tro att livet var över till att idag kunna användas som mall. Dock går man med rädslan att man inte ska hinna till toaletten eller att det ska gå upp igen det som sytts. Nu får man kämpa för att vinna över hjärnspökena.

Idag vet jag att varken jag eller någon annan ska skämmas att de utsatts för något sånt här. Vi ska prata öppet och höras för att ta bort tabustämpeln. Det är inget fel på oss, vi har bara haft otur.

Innan jag tackar för mig vill jag nämna att utan min underbara sambo hade jag inte stått här idag, det stöd jag fått har hjälpt mig väldigt mycket. När jag inte ville leva längre så fanns han där och fick mig tro på en framtid igen. Jag älskar dig Victor.

Ta hand om er och stå på er

Kram Sandra

GÄSTBLOGG – MIN HISTORIA OM LIVET EFTER FÖRLOSSNINGEN

En historia om hur man desperat överlever ett krig när man tappat sitt förhållningssätt till både sig själv och andra, tappat tron på sig själv och bokstavligen tappat förmågan att både kissa och hålla tätt. En tid i livet som skulle bli härlig, jobbig, smärtsam och oerhört kärleksfull: 

Tiden efter förlossning, livet efter att jag fick barn.

15554682_10210251176029190_2092856357_n

Jag är strax 31 år. När jag precis fyllt 30 fick jag mitt första och än mitt enda barn. En förlossning som startade hemma som för många andra med lite värkar som blev mer intensiva för att senare avta, så höll det på lite fram och tillbaka.

Slutligen åkte vi in till förlossningen, klockan var 11 när en undersökning gjordes och man konstaterar att jag verkligen ska föda barn idag. Herregud, det är nu det händer. Det visar sig att jag är en snabb förstföderska. 3 HEMSKA timmar senare så kom han äntligen, våran lilla son, lilla hjärtat som nu skulle bidra till allt det fina och vackra i livet och det har han verkligen gjort. Tro inget annat.

Så hur gick det?
Efter en kontroll endast med ögon så konstateras att det var en helt fantastisk förlossning där jag endast blivit lite ”skrapad” så ett stygn fick jag med orden ”inte för att det behövs men då läker ju revan lite fortare”.
Jag hade alltså lyckats föda barn på ett så snabbt, effektivt sätt att journalen inte kunde bli mer perfekt. Allt var PERFEKT. Alla mådde bra.

Jag kan inte beskriva min lättnad i detta läge. Jag som var så säker på att jag spruckit från A till Ö med tanke på smärtan. Vilken jävla tur tänkte jag.
Några dagar gick, vi åkte hem efter 2 dygn på BB, kämpade med amning och allt annat vad det innebär att lära sig ett nytt liv med bebis utanför magen.

15554994_10210251176349198_414016497_n

Smärtan jag hade var helt orimlig förstår jag nu i efterhand, jag hade ju ingen bristning så vad är det som gör så ont?!
Efter 2 veckor ringer jag Kvinnohälsan, ”det känns otroligt ömt, tungt och som att något är på väg ut förklarar jag.”

”Å men kära du, det är bara 2 veckor sen du fått barn! Det är klart det gör ont och att man känner tyngd och lite framfallskänsla är helt normalt”

2 månader efter förlossning var jag på min efterkontroll.

”Oj vilken trött framvägg, men allt är i sin ordning, det kan bli så efter förlossning men knipet är för bedrövligt, du måste knipa MYCKET mer!”

Jag påtalar här att jag känner mig kissnödig väldigt ofta, mest hela tiden,det känns inte bra, skaver och tynger. Det enda jag får höra är att det kan vara så efter en förlossning.
Jag skickas hem med orden

”dom gör ändå ingenting förrän det gått minst 6 månader, om det nu skulle vara något, men det tror jag inte, man BLIR förändrad efter att ha fött barn”

Här var första gången jag tänkte tanken att jag förstört mitt liv.
Att vara kissnödig 24 timmar om dygnet, det är som att vara under någon slags tortyr.
Allt blev värre, det blev mer tyngd, smärta och läckage.
Måendet blev sämre men jag försökte under den här tiden fokusera allt jag hade på min söta son, att träna, komma tillbaka i form, framförallt knipa för allt vad jag var värd.

När 6 månader har gått bestämmer jag mig för att ringa kvinnokliniken, jag måste få hjälp, det är något som är så fel, jag känner ju det!
Jag får tid till en gynekolog, men så jävla skönt tänkte jag, en ”riktig” läkare och inte bara en barnmorska som säger att allt är fint.

Hon undersöker och konstaterar att jag har tränat dåligt ”knip mer! Ditt knip är dåligt, det är jättedåligt” Hon konstaterar att jag fått ett framfall av den främre väggen, därav problem med blåsan..

”allt blir bra bara du tränar, du är så ung än så det blir bra, jag ska skicka remiss till en sjukgymnast.”

Jag får en tid till sjukgymnast 3(!) månader senare.

Under sommaren mår jag ännu sämre, jag tänker flera gånger att jag har förstört mitt liv, jag uttalar orden högt för mig själv och andra ”mitt liv är förstört” det gjorde mig fruktansvärt deprimerad.

Att tidigare varit en aktiv tjej, jag har sen tidigare en problematik med muskler och rygg vilket gör att jag är beroende av träning. Nu kan jag inte ta en promenad utan att känna att jag kissar på mig närsomhelst, magen ramlar ur underlivet snart.
I desperation tar jag kontakt med en annan tjej som upplevt baksidorna med Sveriges förlossningsvård. Jag får tips hur jag ska remittera mig själv till en specialist. En omtalad sådan.

15497932_10210251175629180_983851966_n

Några månader senare får jag en tid. Åter en gång ska jag till kvinnokliniken och jag är så nervös att jag mår illa. Jag orkar inte med en till läkare som säger att det är fint, det finns inga fel, att det enda som är fel är att jag inte har kniptränat tillräckligt.

Fylld av vetskap om min egen kropp, min upplevelse och mina besvär berättar jag noga, i detalj och sak hur mitt liv förändras från ena sidan regnbågen till att ha ramlat ner i ett svart hål.

Jag blir undersökt, jag kan inte hitta ord som beskriver lyckan och skräcken när hon konstaterar

”Malin, du har ett perfekt knip, du kan slappna av vad det gäller det. Men, det går inte att göra tåhävningar med en hälsena som är av och tro att den ska bli hel”

Under besöket konstateras alltså att muskler är av, muskelfästen har släppt och detta i sin tur gett mig ett bakre framfall vilket jag nu kunde addera till mitt numera par i framfall.
Operation ska bokas.
Jag får under tiden en ring som ska hjälpa att stabilisera och lyfta det som nu då bokstavligen har flyttat ner några våningar: ”En krycka att halta fram med så länge”

Äntligen har jag blivit tagen på allvar, så jävla skönt tänkte jag! JAG HADE RÄTT SJÄLV! Men veckorna gick och mitt mående blir ännu sämre, jag är inte i stånd att kunna upprätthålla någon form av träning, motion utan att känna mig helt usel, äcklig och gammal. Jag ser många andra som är i farten igen några månader efter förlossning och jag blir missunnsam, på riktigt första gången i hela mitt liv så har jag gett upp, blir arg och ledsen på träning och på folk som har turen att kunna få träna och må bra.

Jag ger upp allt.

Mitt barn är mitt allt men att ta hand om honom blev under perioden precis innan operationen för mycket för mig. Det är tungt med barn och med min problematik i rygg och nu även förlossningsskadan så orkar inte min kropp. Jag känner mig här som den sämsta mamman någonsin.

Efter att ha tryckt på kön, jag orkar inte mer! Så fick jag en operationstid 11 månader efter förlossning.

Jag har nu opererats för mitt bakre framfall, min bäckenbotten har rekonstruerats. Smärtan efteråt var helt olidlig, även nu en tid efter så är det inte smärtfritt.

Då ingenting gjordes när jag påtalade mina problem första gången bidrog det till att jag fick ett främre framfall vilket troligen hade kunnat undvikas om man lagat mina muskler direkt. Det är ett betydligt knöligare problem att fixa, det är svårt att få det att hålla och det är en klurigare operation. Jag har min ålder emot mig att det skulle ge ett resultat som håller genom mitt liv om jag nu inte dör vid 35/40. Så nu får jag hoppas att den genomgångna operationen stabiliserar det andra så att jag ändå kan leva ett iaf någorlunda normalt liv utan att kissa på mig.

Här har jag alltså fått slå mig fram på en smal stig för att få komma till en fantastisk kvinna fylld av sympati och kunskap som lagt korten på bordet hur läget ser ut. Utan mitt egna driv och envishet hade ingen hjälpt mig.

Notera Sverige förlossningsvård 2016.

Efter operationen finns ingen plan på hur man går vidare, ingen återkoppling, ingen sjukgymnast, rehabilitering, ingen kurator. Ingenting.

Jag har själv skapat min plan, jag har själv sett till att få komma tillbaka till den här sjukgymnasten som är duktig på bäckenbotten problem, jag har själv önskat ett återbesök till den läkare som opererat mig och det ska jag få. Slutligen själv sett till att bli remitterad till en kurator.

Notera. Sverige. Förlossningsvård 2016.

15577756_10210251177309222_839650405_n

Min plan har ännu inte trätt i kraft då allt inom vården innebär enorma väntetider, jag mår idag inte bra, jag har ont, jag är deppig. Jag kan inte ens (läs får inte)lyfta min 1 åring och trösta honom när han ramlar. Jag kan inte ta upp honom i min famn när han vill kramas. Han är för tung.

Världens sämsta mamma.

Tålamodet är kortare än det varit och jag kan inte leka med honom som jag vill.

Världens sämsta mamma.

Jag vet att jag inte kan påverka det som skett och att läget är som det är men att veta att min 1 åring inte förstår varför hans mamma inte leker, kramas och tröstar.

Det dödar min själ.

Viktigt dock att påpeka:
Hans pappa är en ängel och gör allt han kan för att vårat liv ska flyta lyckligt.

Den bristande vården har för mig resulterat i detta:

Det som är defenitivt:

  • Jag kan inte lyfta tungt.
  • Ett främre framfall, icke åtgärdat
  • Jag kan aldrig mer springa/hoppa eller röra mig på ett sätt som belastar bäckenbotten neråt.
  • Jag har blivit av med valmöjligheten att föda eventuella barn i framtiden på annat sätt än kejsarsnitt.

Och jag har om möjligt blivit ännu mer misstänksam och ifrågasättande mot vården.

  • Jag har lärt mig att ingen kommer att hjälpa mig om jag inte slåss, det räcker inte att du har en faktiskt skada och dessutom påtalar den själv. Utan att bråka och vara en riktigt jobbig patient så kommer ingen att hjälpa mig.
    Notera. Sverige. 2016.
  • Framförallt är jag berövad min möjlighet att vara den mamma JAG vill vara för min son.

Ingen kvinna ska behöva gå utan diagnos och hjälp efter sin förlossning och man ska inte behöva slåss för sin sak! Därför är det ännu viktigare att vi slåss mer.

Malin Wylinder

GÄSTBLOGG – MINA TANKAR SOM GRAVID FÖRSTAGÅNGSFÖDERSKA

Hej!

Jag heter Sofia Mattysek, är 25 år och blivande mamma från Stockholm. Tänkte berätta lite kort om mig och min graviditet men även mina tankar kring den kommande förlossningen och eventuella rädslor.

Jag och min sambo väntar vårt första barn den 21 mars 2017 (på min födelsedag!) så jag är i vecka 24 just nu. Hittills så har jag mått oförskämt bra under hela graviditeten. Iallafall fysiskt. Knappt något illamående alls, ingen huvudvärk eller andra jobbiga krämpor. Dock hade jag en period mellan vecka 6 och 14 som var riktigt tuff psykiskt. Från ingenstans vällde en enorm svartsjuka över mig och jag grät hela tiden för att jag upplevde brist på intresse från min partners sida. Någonting som jag inbillade mig givetvis. Men nu mår jag bra och nu ska vi gå vidare till någonting annat, nämligen hur jag kom i kontakt med Hanna samt hur jag ställer mig till den kommande förlossningen och mina tankar kring det, efter att ha trillat över ett klipp där Hanna medverkar i Malous program på TV4.

Jag kände till sfinkterruptur sedan innan, inte på grund av min vårdutbildning, men för att jag har alltid haft ett stort intresse för graviditeter och förlossningar. Precis som jag sett Hanna berätta i sin blogg så har jag alltid gått runt med tanken att ”det händer inte mig”. Så det är heller aldrig något som oroat mig. På grund av mitt stora intresse för förlossningar och kroppen överhuvudtaget så har jag tittat på otroligt många klipp på youtube. Alla klipp är långt ifrån ”sagolika och vackra” för jag tycker om att se på ”allt”. På så sätt känner jag mig mer förberedd.

Många har sagt till mig att inte läsa om, eller leta fakta om komplikationer. de har till och med avrått mig från att lyssna på andras ”skräckhistorier”. Jag vet inte varför vi är så rädda för att höra om de gånger då det inte riktigt gått som planerat. En förlossning går ju inte planera till fullo. Du kan vara med och peta i planeringen samt komma med önskemål hur du vill ha det men händer något oväntat så kommer det att hända, även om du gått in med föreställningen att alls skulle ske komplikationsfritt. Så enligt mig är det bättre att vara påläst. Du kan fortfarande gå in med inställningen att det kommer gå bra. För oftast går det väldigt bra.

Jag har tittat på en del dokumentärer samt läst boken ”föda utan rädsla” och det fascinerar mig att vi kvinnor aldrig tidigare varit så rädda för att föda barn, som vi är nu. Trots den utvecklade förlossningsvården och trots all kunskap så är det nu rekordmånga kvinnor som är livrädda för att föda vaginalt. Om jag får spekulera fritt så tror jag att mycket hänger på hur bekvämt vi har det i dagens samhälle. Vi är i princip skonade från smärta, nästan all typ av smärtlindring finns att få utskrivet på recept eller hos apoteket, Att då ”frivilligt” uppleva den smärta som kommer med en vaginal förlossning är för många otänkbar. För mig är det en punkt på min bucketlist! Jag vill uppleva styrkan, jag vill känna vad min kropp är kapabel till. Givetvis har jag ingen aning om ifall jag kommer kunna genomföra en vaginal förlossning eller om det kommer bli ett kejsarsnitt, men i mitt huvud så går jag in med förhoppningen att kunna genomföra en vaginal förlossning.

Att jag har läst Hannas blogg och sett de klipp där hon medverkar har inte skrämt upp mig, snarare gett mig mer kött på benen inför det kommande förlossningsbrevet som jag ska skriva och vad jag förväntar mig av vården. Jag känner att min rädsla för att bli ”klippt” har minskat och att jag istället kommer önska det i mitt förlossningsbrev. Bara detta är ett tydligt tecken på hur kunskap får oss att ändra inställning. Nu när jag lärt mig att ett litet klipp kan vara räddningen från att drabbas av det fruktansvärda som Hanna gått igenom så framstår det inte lika skräckinjagande, snarare lugnande. (Obs, ett klipp skadar bäckenbotten och är alltså inte heller optimalt men kanske ur min synvinkel att föredra i jämförelse med det som drabbade mig – Hannas anmärkning).

pastedImage

Det finns otroligt många kvinnor i världen som har fött barn. Några har haft – vad de upplevde – en fantastisk förlossning, andra skulle aldrig göra om det. Jag vill inte att ni missförstår mig. Det är inte så att jag sitter och förutspår att min egen förlossning kommer att bli smärt- och komplikationsfri bara för att jag har mer kunskap än innan om möjliga komplikationer och hur man kan minska risken för dessa. Det jag vill säga är att jag upplever en annan typ av kontroll. En kontroll över mitt eget tänkande och mina förväntningar. En kontroll över att vara förberedd och påläst. Det Hanna har hjälp mig med är att våga ifrågasätta om någonting inte skulle kännas rätt. Att våga ställa krav på vården och vad jag förväntar mig av dom under MIN förlossning. Att våga söka hjälp om jag känner att någonting har gått snett eller inte ”läker som det ska” efter förlossningen. Men framförallt – att livet inte tar slut bara för att jag skulle råka ut för komplikationer under min förlossning, men att jag med hjälp av kunskap och mentalt förberedande kan hjälpa till att minska riskerna för just mig.

Det var allt för mig.

Tack för att jag fick gästblogga hos dig och dela mina tankar Hanna. Tycker att det du gör är otroligt givande och viktigt för oss blivande mammor, men även för de som kanske redan gått igenom samma sak som du.

Med vänliga hälsningar, Sofia Mattysek

Pssst… Om du vill följa min graviditet eller om du kanske också ska föda barn under 2017 och är nyfiken på andra blivande mammor är du välkommen att kika in på min Instagram @sofiamattysek

GÄSTBLOGG – MIMMIS PERFORERADE LIVMODER, DEL 2

  • Första delen av Mimmis berättelse hittar du HÄR.

Tillbaka på sjukhuset.

Väl på plats fick jag hjälp ganska snabbt. Först fick jag ta blodprover, sedan bli undersökt av en gynläkare som  berättade att proverna visade på hög sänka och att det kan tyda på inflammation i livmodern och han menade på att min kropp förmodligen stöter bort spiralen så det bästa är att plocka väck den. Det är bara det att när han kollade med vaginalt ultraljud så fanns där ingen spiral, läkaren sa

”Hmm konstigt det är tomt här”.

Där får jag panik.

Utgången kan vara två olika berättade han. Antingen har du kissat ut den och smärtan beror på en inflammation i livmodern, eller så har den åkt upp och vi måste titthålsoperera dig. Där och då visste jag direkt att den åkt upp för ingen chans att jag kunde missa att den åkt ut. Jag börjar gråta och fick panikångest då jag är rädd för operationer och att bli nersövd, sambon tyckte att jag skulle lugna ner mig för den hade ju säkert redan åkt ut.

Läkaren skickade mig på röntgen för att se om spiralen fanns kvar på något annat ställe i kroppen. Efter röntgen kunde läkaren se att spiralen låg mellan livmodern och buken på vänster sida, exakt där huggen kom hela tiden. Han förklarade för mig att barnmorskan hade perforerat min livmoder. Alltså hon har tryckt upp spiralen och tagit hål på min livmoder vilket gjort att den åkt ut ur livmodern därav allt smärta. Fick tid för operation nästa morgon och jag mådde så himla dåligt. Åkte hem och sov hemma den natten men sov inte en blund. Var rädd för att bli nersövd och fick en massa hemska tankar.

I väntan på operation.

Tänk om jag inte vaknar. Tänk om operationen går fel. Tänk om min bebis inte tar flaska och mjölken jag pumpat ut inte räcker till.

Jag låg uppe hela natten och läste på om liknande fall. En av tusen råkar ut för detta, alltså ganska ovanligt. Jag kom in på olika bloggar där vissa berättade vilka skador som kommit till följd. Där var en vars spiral hade kapslat in sig i ändtarmen och hon fick därmed antingen leva med smärtan eller stomioperera sig. Tankarna kretsade även kring om min fertilitet och om det blivit skador som skulle kunna minska chanserna till fler graviditeter.

Bilden är från den morgonen när jag skulle opereras. Jag spelade även in en video där jag pratade med min son och sa att jag älskar honom, jag var verkligen så rädd för att aldrig mer få träffa honom.

image

Dagen för operation kom och det gick bra, tydligen kunde de plocka ut spiralen snabbt så istället för 3 planerade titthål fick jag endast 2. När jag vaknade upp hade jag väldigt ont. Jag grät och ville bara träffa sambon och min son vilket jag fick göra snabbt.

Läkaren berättade att jag endast fått ett ”litet” hål i livmodern som redan hade börjat läka så jag hade tur i oturen.

Efter operationen ville inte naveln läka så jag fick lapsera den varje vecka på vårdcentralen (det gör man på bebisar vars navel inte läker). Träffade även en psykolog eftersom jag mådde dåligt av att jag inte kunde ta hand om mitt barn och att jag inte orkade ta mig ut. Jag hade precis börjat känna mig bekväm med att köra med min bebis och gå ut men när allt detta hände började jag om på ruta ett.

Det jag är mest besviken på är min barnmorska. Med tanke på hur jag reagerade efter insättningen måste hon ha förstått att något inte stod rätt till. Felet gjordes direkt i samband med insättningen men hon kunde åtminstone kollat så trådarna var där de skulle. Då hade hon upptäckt att de inte var där och på så sätt kanske direkt skickat en remiss till gynekolog så jag hade sluppit all smärta under dessa fyra dagar.

Konfrontation med barnmorskan.

När jag kände mig redo konfronterade jag barnmorskan, jag påpekade att hon inte hade tagit sig tiden att kolla så att allt såg rätt ut. Hon försökte försvara sig genom att säga ”De flesta vill ju gå hem direkt efter”.

Jag sa ”fast inte jag, jag var kvar i rummet bredvid i nästan 20 minuter så du hade all tid i världen på dig att kolla så att trådarna fanns där”.

Jag skrek faktiskt och sa att hon får förklara sig för sina chefer inte för mig att jag endast ringde för jag ville få ut min frustation och att hon inte ens skulle FÖRSÖKA förklara bort sig för allt detta skedde pga hennes misstag, INTE mitt. Det var hon som mätte min livmoder fel och tryckte upp spiralen för långt så den gick igenom livmodern.

Jag var besviken på hur hon satte in den, självklart för det var fel insättning. Jag var besviken på att hon inte tog mina biverkningar på allvar då hon såg att jag nästan tuppade av, och jag var besviken på hur hon hanterade min konfrontation efter allt som hänt.

/Mimmi

GÄSTBLOGG – MIMMIS PERFORERADE LIVMODER, DEL 1

Jag är en 24-årig mamma från en stad i Hallands län. Jag har en sambo och en son som är 8 månader.  Min förlossning gick bra, jag blev igångsatt och sydde ”bara” två-tre stygn. Jag var så nöjd och kände mig så trygg med vården i staden där jag bor.

Så blev det dags för efterkontroll…

Efter ca 2 månader var det dags för min efterkontroll hos BM. Hon tog upp frågan om skydd, jag hade fått frågan när jag var gravid i 7:e månaden och sa då till henne att jag INTE ville sätta in något på efterkontrollen. Dels för jag kände att jag ville ha gjort mitt första delmål, det vill säga föda mitt barn och veta att allt gått rätt där, dels för att det är mitt första barn och jag sa att inte kan jag veta om jag kan göra det på plats kanske jag får ett gnälligt barn.

Den här kvinnan fortsatte tjata om hur bra det är att skydda sig.

‘”Du vill väl inte bli gravid nu direkt”

Som om det vore hennes bekymmer?! Hon vände sig till och med mot sambon och sa

”Det gynnar ju dig”

Nä usch, det var hemskt, den här kvinnan hade bestämt sig för att en spiral skulle sättas denna dag och så blev det också. Det gjorde väldigt ont och sambon sa att det var mycket blod men det är vanligt att det blir så enligt henne. När jag skulle ställa mig upp kände jag ett hugg vid buken. Jag la mig på sängen i rummet och låg där i 10 minuter, kände mig svimfärdig och det började spänna i nacken och slå lock för öronen. Jag fick lite vatten av BM. Jag hade så ont att knäppa byxorna kunde jag glömma, jag blev hänvisad till ett annat rum där jag kunde ligga och vila en stund. Låg där 15-20 minuter till slut sa sambon att det kanske är bättre att åka hem och ta lite smärtstillande så kanske det skulle bli bättre.

Stolt mamma som tog en bild på pluttis innan vi skulle iväg och träffa BM för att PRATA om förlossningen men utfallet blev ett annat.

image

På hemmaplan med enorm smärta.

Sagt och gjort. Vi kom hem och jag fick te med mackor och tog Ipren med två Alvedon. Det blev lite bättre men så fort smärtlindringen släppte kom den huggande hemska smärtan tillbaka.  Detta höll på i 4 dagar. När huggen kom blev jag som paralyserad, vågade inte röra på mig och jag bara stod där och grät. När jag gick på toa tog det 5 minuter att komma upp och samma sak när jag stod i böjd ställning och grät så ont jag hade. Andra natten hade jag precis ammat min son och han sov i vaggan i vardagsrummet, sambon  satte precis på en film men jag var såå trött så jag valde att sova i soffan. Någon timme senare väckte sambon mig eftersom min son hade vaknat och skulle ha mat men jag hade så hemsk frossa. Jag kom inte upp utan bara grät, ammade snabbt och låg sedan där och mådde hemskt. Sambon kom med ullstrumpor, filt och täcke men jag frös ändå. Tillslut hade jag lyckats somna men när jag återigen vaknade så var jag genomsvettig och så varm.

Tog tempen den låg på 38.3 ringde till 1177 dom tyckte jag skulle åka in men jag hade inte lust att dra med mig min två månader gamla bebis i onödan så jag tog smärtstillande och sa att jag ville avvakta och se om febern skulle lägga sig. Någon timme senare tog jag tempen igen, då var den 38.9 så då åkte vi in till akuten. Där fick vi vänta 2-3 timmar eftersom gynläkaren hade mycket att göra men ville ändå undersöka mig. Dock valde jag att åka hem då jag tyckte synd om min bebis och vi bor endast 5 minuter från sjukhuset. De bad mig att komma dagen efter vid 17 då det skulle vara lugnare. När jag åkte in nästa dag hade jag haft ont i 4 dagar MER ont än vid min förlossning!

  • Andra delen av Mimmis berättelse hittar du HÄR.

GÄSTBLOGGA

Nu är det ett tag sedan jag hade någon gästblogg och det börjar verkligen vara hög tid för en ny tycker jag!

Jag har sedan en ganska lång tid tillbaka haft några gästbloggare ”på g” men ingen av dessa har blivit verklighet ännu.

Jag har tidigare haft gästbloggar om exempelvis

  • 15 år och offer på mobbning
  • Att leva med crohns
  • Mitt underliv är köttfärs

image

Känner du någon som har en historia som du tycker bör lyftas fram eller har du kanske själv något viktigt att berätta? Lämna i så fall en kommentar eller skicka ett mail till hannag_84@hotmail.com så kan vi slå våra kloka huvuden ihop och komma fram till något bra 🙂

GÄSTBLOGG – FRÅN LYCKLIGT NYFÖRLÖST TILL AKUT STOMIOPERERAD, DEL 2

– Catja har varit med om en olycka!

Min sambos huvud sjönk djupt ner i hans händer, han har berättat hur de stoppade honom. Ingen kunde träffa mig nu. Min mamma var alltså som tur var på rätt plats. Efter ett tag kom de in igen och berättade att allt var över, operationen hade gått bra och nu skulle jag bara vakna. Helt förtvivlad med sin nyfödda helt oskyldiga dotter vid sin sida blev han även nu nekad till att träffa mig! Han fick alltså inte stå vid min sida då jag vaknade och skulle få beskedet som skulle förändra mitt/våra liv. Han visste hur ensam jag skulle känna mig.

Uppvaknandet.

När jag vaknade fick jag problem med min andning direkt! Det stod många runt mig och försökte få kontakt med mig. En klocka tickade på väggen vid sidan om mig, allt var rätt så suddigt men jag hann att se att operationen tagit ca 7 timmar eller mer? Jag var osäker.

Men jag visste, jag hade inte lyckats föda vaginalt. Jag kände mig misslyckad!

Mannen som nekade min igångsättning veckan innan stod nu även vid min sida! När min andning var någorlunda okej igen fick jag beskedet!

-Catja, när du blev sövd så slappnade hela din kropp av, då såg vi hur stor bristningen var.

Detta hade tydligen fått dem att avbryta det hela och fått ringa tarmspecialist akut!

-Catja, för att rädda din situation så fick vi ta ett beslut som man inte vill ta utan att patienten vet om det! Din skada heter sfinkterruptur grad 3 och 4, det innebär att båda dina ringmuskler är helt av! Även några centimeter upp i början av tjocktarmens slemhinna har spruckit helt! Din skada/spricka är 10cm lång inifrån vagina börjar den.

Det var inte slut där…

-Du har även blivit stomiopererad!

Just då visste jag inte om jag skulle skratta eller slåss! Jag tror jag gjorde både sakerna! De fick lämna min sida, jag blev tom. Känslan av att känna hur hjärtat bara slutar slå för en sekund pga sorgen blev så djup, allt det här känns obeskrivlig. Jag låg tyst tills de tyckte att jag skulle få komma upp till min nya familj. Att rullas fram i korridoren var som slowmotion. När jag rullades in i mitt rum möttes jag av glada, starka stöttande ögon. Min mamma och sambo ville bara prata med mig men jag valde att stoppa dem, ilskan var redan så pass mäktig. Jag ville bara ta hand om dem och min nya fina Anya.

IMG_2238  IMG_2618

Ella trodde att mamma skulle dö.

Verkligheten började fort. Jag kunde inte gå, jag kunde ej gå på toa, jag kunde ej äta och jag kunde inte vara mamma! En ”smärtpump” fick följa med mig de första tre dagarna för att jag skulle överleva smärtan! En slags morfinblandning, även massa andra sladdar, nålar, piller och sprutor blev min vardag. Ella kom med svärmor när jag vilat lite efter operationen. Min fina Ella var för första gången rädd för sin mamma, blicken hon hade den dagen kommer jag aldrig glömma! Hon ville inte komma nära mig och så fort hon stod en cm för nära så började hon skaka och gråta och gömde sig bakom min mamma. Och sedan den dagen har hon ändrats. Det är bättre nu men under den tiden jag var på BB så grät hon sig till söms. En kväll sa hon till sin pappa

-Ni väckte inte mig när ni skulle få bebisen, varför lämnade ni mig? Ni får aldrig ALDRIG göra så igen pappa, jag blev så orolig.

Hon trodde länge att jag inte skulle komma hem. Att jag skulle dö. Hon är bara 4 år. Den dagen var det inte bara jag som blev skadad.

Kampen på BB blev tuff. Att lära sig gå igen för att komma på benen och läka bra, att helt plötsligt lära sig hantera en stomi. Jag kunde inte duscha själv eller resa mig själv. Mina måltider bestod utav medicin och sprutor. Hungern var borta. En kateter som fick tömmas, som tur är fick jag inte bestående problem utav den, det kan bli så om man har kateter länge. Varje dag grät jag och var svår att trösta. Att inte kunna vara mamma var svårt. Jag minns att jag viskade till Anya att jag älskade henne men att jag ville hem till Ella.

Medicinen jag fick glömde de bort tre gånger och även den blodförtunnande sprutan! Min mamma, svärmor och min sambo samsades om att sova över på BB med mig då jag inte kände mig trygg där. Min sambo fick till sist flyga in på deras kontor och skälla ut dem pga deras missar! Efter en vecka bestämde jag mig för att jag ville hem! De gillade det inte men gav mig permission. Jag gjorde mig i ordning, kämpade mig in i duschen själv, bröt ihop ett tag där inne men till sist stod jag på egna ben ute i hisshallen o mötte min Ella, hissdörrarna öppnades o hon fick syn på mig och skrek -MEN MAMMA! Du kan gå! Jag fick hjälp med att bocka mig ner snabbt till henne och jag fick en kram som var mer än något annat, den kändes inte rädd längre! Hon tittade in i mina ögon och på alla mina blåmärken på armarna och sa

-Du luktar inte så där äckligt mer heller, är du frisk nu? Du ska inte dö mer nu va?

Jag höll om henne och visste då att hennes kärlek skulle få mig långt den första tiden. Första tiden hemma blev hård, blev åter igen påmind om att jag inte kunde vara den mamma som mina barn är värda! Min sambo, svärmor och min mamma fick avlasta oss hela tiden!

IMG_2653  IMG_2479

Svensk eftervård år 2016.

Eftervården har blivit en fruktansvärd kamp, jag blev lovad att alla tider till återbesök skulle jag få hem automatiskt. Men så blev det inte. Sedan dagen jag kom hem har jag fått läsa på om detta själv, fått ringa för att böna och be om hjälp. Gråta mig till förståelse. Fixat undersökningar som de inte ens sagt att jag ska få! Fått höra att jag kniper så bra och att jag aldrig kommer behöva träna knipet!! Denna bedömning gavs utifrån att någon haft ett finger i min rumpa, inget ultraljud! Fått höra att det är BARA att gå hem och ha sex!

Idag sitter jag och kämpar med att få en undersökning som ska se om min operation gått bra. Fick svar att de skickade tid om 16 månader! För att se om min skada är bra och om den behöver repareras måste detta göras ganska direkt! Om det inte står rätt till blir jag inte av med min stomi. Stomi. Stomi. Den biten är svår att ta till sig fortfarande. Än idag säger personalen som tagit hand om mig att de absolut INTE vet hur detta gick till. Hon som förlöste mig och en kvinnlig läkare som var med efteråt och han som nekade mig hjälp en vecka innan Anya kom, alla kom till mig under tiden jag låg på BB och beklagade sig med tårar i ögonen.

Läser man på om min förlossningsskada så ser man vilka faktorer som ger en olycka som denna! Hur kan de inte veta? Varför bad de om förlåtelse? Vad var det som gjorde att de blev så ledsna? Någonstans känner jag att djupt där inne visste de och kände sig skyldiga.

IMG_2492

För att läsa första delen av min berättelse klickar du HÄR.

GÄSTBLOGG – FRÅN LYCKLIGT NYFÖRLÖST TILL AKUT STOMIOPERERAD, DEL 1

Jag minns det som igår, den 11 juli 2015.

Efter att vi försökt ett tag så stod jag på toaletten och ropade glatt efter Ella som lyckligt ovetande kom springandes in ifrån trädgården! Hemligheten fick dock hållas hemlig ytterligare ett tag från henne, hennes lyckliga fötter sprang ut igen med en sticka i handen som hon gav till sin pappa. Nu väntade vi nummer två som kom att bli vår vackra Anya!

Bild från Aftonbladet, artikeln hittar du HÄR.IMG_2956

I början av graviditeten var jag på gynbesök några gånger då jag blödde rätt mycket. Det slutade men oron höll i sig ända in till slutet och i slutet av graviditeten blev minnena från Ellas förlossning starkare, rädslan fanns där hela tiden men nu fanns det ju ingen utväg. Snart skulle Anya ut! Bara det ej blev så illa som med Ella. Vi hade kunnat dö. Ett akut snitt efter många timmar räddade oss båda. Idag vet jag ej varför dom väntade så många timmar då vattnet var färgat så som vattnet var med Anya nu också.

Vädjan om igångsättning eller snitt.

En vecka innan Anya kom var jag på obstetriken på lasarettet. Jag vädjade en sista gång om att snälla sätta igång mig eller att få bli snittad, jag hade mått psykiskt dåligt så länge denna gången! Men under denna tiden fick jag höra från barnmorskan att: Det är klart du kan föda vaginalt du var ju öppen 10cm med Ella! Detta satte sig som en trygghet till slut så jag trodde på det!

I efterhand har jag hört att det ej har någon betydelse då Ella ej kom ner tillräckligt långt. Min sista vädjan misslyckades och jag fick en hinnsvepning och ett ultraljud på magen! Han sa att bebis mår bra! Men de va ju inte det som var problemet, jag mådde ju inte bra!

Jag som även har gåvan att få ha adhd/asperger blir lite tokigare utan min medicin när jag blir för mycket känslomässigt belastad. Då sa han att det är klart du fått ta medicinen under graviditeten.  Min sambo blev smått arg för det var ej den infon vi hade fått. Så vägen hem var lång denna gången. Känslan av att ej bli hörd då du själv känner att något ej är okej skär djupt in i själen.

Dagen D.

Dagen kom, jag vaknade 00:44 och det hade varit den 21 mars i 44 minuter. Mitt toabesök tog tid, när jag gick och la mig igen small det till! Vattnet gick. Det var färgat!

Min sambo ringde förlossningen direkt, trots färgat vatten sa de åt oss att stanna hemma. Svärmor kom, Ella sov, strax innan 03:00 orkade jag ej lida mer, jag mådde ej så bra. Vi åkte in utan att säga hejdå till Ella, detta skulle senare sätta sig djupt hos henne! Vi var inne vid 03:00. Denna gången ville min mamma med, då förra förlossningen gjorde henne rädd sa jag att det var ok att följa med, min sambo kunde då få ha bra stöd av henne. Jag visste ju att det skulle gå bra denna gången, det var det jag fått höra. För att inte låta mamma vara orolig så fick hon vara med, jag är ju trots allt hennes lilla flicka.

Minnet är vagt under tiden på själva förlossningen, men denna gången var jag rädd, så rädd! Min kropp pratade ett språk som bara gjorde mig illa, så var det inte med Ella. Men personalen sa att det är så det ska vara? Tji fick dom. Vid denna stund stod jag som omföderska men inför min första vaginala förlossning. Strax innan 07:30 har jag varit på toa och är på väg till sängen igen. Då har de satt fram en boll, sitt på den så kommer värkarna komma igång snabbare. Satt på bollen i någon minut och skrek till snabbt, jag kunde inte få ihop mina ben. Hon som var där inne då tittade upp på mig snabbt och sa: Va? Redan? Upp på sängen direkt! Då var min sambo på väg ut för att lägga på mer tid på bilen! De sa att det hann han göra då det kunde ta tid att sitta på bollen men… Bilen fick vänta, Anya hade andra planer.

Förlossningen startade någon minut efter 07:30. Jag minns hur jag ville lyckas föda vaginalt och att det snart skulle vara över, men jag mådde inte riktigt bra över att det gick så fort. Fler kom in och våldet mot min mage utifrån började direkt, samtidigt klippte de mig. Allt blev bara så våldsamt och min rädsla hördes högt i alla salar just då. 07:59 tittade Anya ut. 4300g  med ena armen ut samtidig som huvudet!

Lyckan skulle bytas mot olycka.

De var över, denna gången grät jag av ren lycka! Äntligen, det var över. Nu när jag skriver detta smyger rysningarna på just för att jag minns hur lycklig jag var men även för att idag vet jag att, jag just då inte visste hur stor olycka jag drabbats av.

Just då hade jag fött vaginalt och det gick bra och allt gick fruktansvärt snabbt. Jag var stolt. Lyckan bröts snabbt, kvinnan som förlöste mig sa efter hon sytt klippet att jag blödde lite ifrån rumpan! Detta var vanligt, den lilla bristningen var ingen fara så jag kunde andas ut, men jag fick ändå panikkänslan snabbt. Tänkte -jag visste det! Det skulle gå åt helvetet! Men litade på vad hon sa och blev lycklig igen. Det var en vanlig liten bristning! Denna fick hon ej sy på sängen och en läkare instämde! Jag rullades ner för operation. Vid hissen sa min sambo hej då till mig o gav mig en puss jag aldrig kommer glömma. Han var så lycklig över att jag sluppit gå igenom en hemsk förlossning igen och att vi snart skulle få åka hem till vår Ella.

IMG_2341

Jag fick vänta ensam ytterligare tre timmar innan de förberedde mig inför operationen. Jag rullades in och där stod de redo, narkosläkaren var där ifall jag ville bli sövd! En av dem ringde han som skulle operera och jag hörde tydligt rösten i telefonen: Är det verkligen så pass att jag måste komma just nu?! Han andre svarade att det var det ej men att de var ju förberedda nu. Mannen från andra sidan telefonen kommer efter en stund och säger: Jaha vill du bli sövd eller bara bedövad? Jag hann få fram att jag ville bli sövd, ville prata lite till då jag var rädd, ville berätta varför jag ville bli sövd men han sa: Okej sövd och sedan var jag borta!

Tiden gick, när jag var sövd satt min sambo och min mamma o väntade i vår förlossningssal. En kvinna hade kommit in, min sambo tittade på henne, han hade redan börjat stressa upp sig över att det tog en sådan tid. Han satt redan ner då hon nu skulle berätta

-Catja har varit med om en olycka!

GÄSTBLOGG – ATT LEVA MED CROHNS, DEL 4

Här är en liten uppföljare av inläggen jag skrev i januari..

Jag har tidigare skrivit några inlägg om hur det har varit för mig att leva med tarmsjukdomen Crohns. Då var jag ganska nyopererad, det var den största operationen jag har gått igenom och på grund av komplikationer i det planerade enda ingreppet så blev det en till operation ca 48 timmar efter den första. Jag hade ett hål i tarmen som gjorde att avföringen läckte ut i buken. Tack vare att kirurgen upptäckte detta i tid så undvek jag att få blodförgiftning.

Planerna med operationen var att ta bort tjocktarmen och en av mina två stomier, men eftersom läkarna inte hade förväntat sig att tarmarna skulle se så dåliga ut så var dom tvungen ta bort en stor del av tunntarmen också. Jag har nu fortfarande två stomier och en väldigt kort tunntarm kvar. Jag har ungefär två meter av tunntarmen till den första stomin, sen har jag cirka en meter till som är ”bortkopplad” så att den om möjligt ska kunna läka och kanske någon gång i framtiden bli användbar igen.

Då jag har så kort tarm kvar, har jag nu något som kallas Korttarmsyndrom eller Short bowel syndrome. Det innebär att tarmen har blivit så kort så att det blir svårt att få i sig tillräckligt med näring och vätska.
Vad jag har läst om korttarmsyndrom så verkar det vara vanligast att man får en så kallad CVK (central venkateter), det är en kärlkateter där kateterspetsen ligger i en central ven som man sedan får näringsdropp genom. Då användandet av en CVK är förenat med en risk för komplikationer så ska ett beslut om inläggning alltid övervägas noga. En av dom vanligaste komplikationerna är olika infektioner kring insticksormådet.
Jag behöver än så länge inte någon CVK, men det finns ändå risker som korttarmsyndrom kan orsaka på lång sikt, njurfunktionen kan försämras på grund av dehydrering, det finns också risk för leverskador. Jag har också läst lite om tarmtransplantation som verkar vara den ”sista utvägen”, då långtidsöverlevnaden (ca 5 år) efter en sådan är ca 50%.DSC_0214 (2)

Jag klarar mig än så länge utan allt detta, tack vare att jag har väldigt bra aptit. Jag äter ungefär varannan timme under dagen, och på natten blir det en gång, det blir nog ca 6000-8000 kalorier per dygn, det gör att jag håller mig ungefär på 54-56 kilo, vilket är väldigt lite då jag normalt burkar väga 68-70 kilo.
Det svåra är att hålla vätskebalansen bra. I början så drack jag ungefär 6-8 liter per dygn, men jag ska helst dricka så lite som möjligt för att hålla balansen bättre. Då tarmen är så kort så spolar det bara ur alla salter om jag dricker lite för mycket lite för fort. T.ex. om jag dricker en halv burk cola på en gång, så kan jag räkna med att tappa en-två liter vätska inom en timme. då jag är konstant törstig, torr i munnen och kroppen skriker efter vätska så är det ibland svårt att låta bli, bäst är att dricka vätskeersättning eller mineralvatten, vilket jag för det mesta gör.

Allt detta tar upp väldigt mycket tid. Och även om jag hade haft ork som en frisk person så hade jag inte hunnit med mycket annat än att laga mat, äta, tömma stomin, byta stomin, blir väldigt lite sömn också då jag tömmer stomin 3-4 gånger per natt och är uppe och äter och dricker några gånger också. Tur att jag har min sambo Cornelia som hjälper mig och mina föräldrar, Carina och Lars, mina syskon, Tommy och Therese och mina vänner, Kim och Andreas, listan kan göras lång. Jag har varken kunskapen eller orken att ge så mycket tillbaka, men jag försöker.

När jag har lite energi över så försöker jag fara och träna det lilla jag orkar. Mest för att träffa lite folk och röra sig lite. Jag vill helst inte träna så att jag börjar svettas då jag oftast har vätskebrist. Ibland blir det något pass boxning, men då krävs det att jag sover halva dagen och dricker massor av vätskeerättning. Sen blir jag oftast ganska dålig dagen efter, det blir som att jag känner mig väldigt bakis, antar att det har med vätskebristen att göra. Men kan man göra det man gillar mest så är det värt att lida lite efteråt.DSC_0261 (2)

Mitt i allt detta nya med korttarmsyndromet så fick jag nya fistelgångar. Det var precis såna som dom just hade opererat bort. Det innebär att man har en infektion i kroppen, vilket också påverkar orken negativt. Jag har varit och gjort några undersökningar och det verkar som att dom inte har vuxit ihop med tarmen, dom sitter kanske bara ytligt. Givetvis sitter dom ju i arslet av alla ställen, det gör att jag har lite svårt att sitta och röra mig ibland. Men eftersom dom inte verkar ha någon kommunikation med tarmen så kanske jag har fått en lindrig variant den här gången. Bara jag slipper öppna upp magen igen så är jag nöjd.
Nu väntar jag på att få träffa en kirurg som ska göra en sista koll och bedöma om dom måste göra något ingrepp eller om det räcker med antibiotika. Jag hoppas på det sistnämnda.

Tack för att ni läst!

Om du vill läsa mer om Tobias hittar du hans berättelse här: DEL 1, DEL 2 och DEL 3.

GÄSTBLOGG – MITT UNDERLIV ÄR KÖTTFÄRS!

Från Sörgård till Norrgård

 15.20 Operationsberättelse

Sutur av förlossningsskada Diagnos och op.koder. och MBC33 

Operationsdatum: 2016-03-08. Början kl: 15:20. Slut kl: 15:44.

Anestesi: Spinal.

Det har uppstått en perinealruptur grad III, total sfinkterruptur.Sfinktern sutureras med PDS.Huden sutureras intracutant. Suturerna ska ej tas bort. Vid djup vaginal palpation genom ändtarm, noteras att vaginalrectofascian är rupturerad, ca 10cm djup in i vagina, kl 18.00, tjockleken mellan ändtarmen och vaginalväggen ca 3mm tunn. Sutureras med polysorb 2-0, enkla suturer, 5 stycken totalt, så att det stadgas, förebyggande mot rectocele. 

Blödningen uppmätes till 100ml.

Torkkontroll utförs.

Ingreppet bedöms okomplicerat.”

Ingreppet bedöms okomplicerat. Det ekar i mitt huvud. Okomplicerat. Det finns inget sådant längre.

Jag heter Jennie, är 31 år, snart 32, gift sedan 2013 och födde nyligen vårt första barn, en dotter. Ovanstående text är ett exakt utdrag från min förlossningsjournal. Jag förstår inte ett ord av den. Det är grekiska för mig. Och jag vågar fan inte googla. På Google dör man. Så jag väntar, hoppas på det bästa och håller tummarna så fingrarna vitnar. Jag hänger på forum och i facebookgrupper för förlossningsskadade där både uppmuntran och stöttning finns.

Jag är svinrädd. Jag är rädd att stygnen inte läker som de ska, att det glipar någonstans, att jag kommer få stomipåse, prutta okontrollerat och läcka bajs ur snippan. Jag är livrädd för att föda barn igen, men skulle gärna skaffa ett syskon.  Jag tänker att det kommer dröja så satans länge innan jag är hel och ren och mår bra igen att jag kommer glömma hur man har sex, att min man ska tröttna på att vänta och ta ut skilsmässa. Jag VET att det inte kommer hända, min man är en klippa och lyssnar oförtröttligt när jag pratar om hur jäkla förstoppad jag är och hur konsistensen på mitt bajs var idag. Han lyssnar och peppar när jag gråter av smärta inne på badrummet. Han berättar att han älskar MIG, oavsett om jag skulle ha påse på magen eller inte.

Och när jag gråter om att jag läste om en tjej som inte kunde ha sex på tio jävla månader ler han tappert och försäkrar att det är lugnt. Men det är det inte. Inte ett jävla dugg. Inte i mitt huvud.

Det är FAN inte lugnt att man ska behöva förvandlas till köttmos där nere efter något så vanligt som en förlossning.

jennie4

Häromdagen bajsade jag. Alldeles av mig själv. Ingen salva i rumpan, inga katrinplommon. Jag blev så jävla lycklig att jag skickade ett mess till min mamma för att berätta och skrev inlägg om det och delade med mig i två facebookgrupper där det både hurrades och peppades. Jag skrev alltså inlägg. Om mitt bajs. Till människor på internet som hurrade för mig. Fattar ni den grejen?

Jag hade aldrig gjort det. Inte innan.

Jag var kaxig under graviditeten. Längtade efter att föda barn, var inte ett dugg orolig, nervös eller rädd inför förlossningen. Jag SÅG FRAM emot den. Tyckte det skulle bli en jädrans upplevelse. Kände mig privilegierad, var så tacksam att jag skulle få vara med om det, att vårt efterlängtade barn äntligen skulle komma. När dagen väl kom var det inte så enkelt som jag trodde.

EDAn jag skulle hoppa över mottog jag med glädje efter 36 timmars smärta. Jag var så trött. Lustgasen sög jag i mig som om det vore frisk luft och huvudet var dimmigt som efter en blöt utekväll. Jag hängde inte alls med längre. Jag har tyvärr ganska suddiga minnen av timmarna innan dottern föddes och jag orkar inte ta reda på fakta. Vad jag tror mig minnas är när krystvärkarna startade. När jag trodde att jag skulle tappa andan och kvävas och bajsa på mig samtidigt. Sedan minns jag att jag kände hennes huvud mellan mina ben och att jag tänkte Satan, vad ont det gör. Det bränner ju helvete! 

Jag mindes en förlossningsvideo jag sett och fortsatte min tankegång med Jaha, och det kommer fortsätta bränna såhär flera gånger, nu ska ju huvudet ut och in och det ska töjas långsamt för att man inte ska spricka. Vilken ironi, att jag hann fundera på det. Efter den tanken gled huvudet in igen och vid nästa krystvärk hann jag förvånat känna hur huvudet gled ut, tätt följt av axlar och den lilla kroppen och vips hade jag henne på min mage. Jag fattade ingenting. Vad hände med töjningen?

Sedan grät jag en skvätt, kände hur det grävdes mellan mina ben och IGEN tänkte jag Okej, nu kollar de om jag spruckit…men jag känner ju inte ett dugg, det här gick ju toppen. Igen. Ironi.

Trött, lustgasberusad och lycklig.jennie5

Jag fick hålla min dotter i tio minuter, sedan vägdes och mättes hon och plötsligt skulle jag köras till operation. Mitt dimmiga huvud hann inte med. Fattade inte. Vaddå, operation? Vaddå för? Vem ska passa bebisen? Måste jag lämna henne här? Jag grät en skvätt över det också och åkte iväg. Svettig och jävlig och trött och med en gnutta ångest över att min bebis skulle försvinna.

Perinealruptur grad III, total sfinkerruptur. 

Nej, jag vågar som sagt inte googla. Och jag vet inte vad det betyder. Men jag vet hur det känns. Hur det känns i röven och i snippan och i hjärtat. Jag har bajsat fyra gånger på 22 dagar, som det gått sedan hon föddes. FYRA gånger. Det är omänskligt. Jag är förstoppad och trots mjukgörande medel är bajset stenhårt och jag får inte krysta för skadans skull. Så jag sitter där och gråter, på en toalettring av plast och håller emot. Livrädd att mellangården ska spricka upp igen och längtar efter lite gammal hederlig diarré.

‘Sprucken från Sörgård till Norrgård och i Mellangården kan ingenting levande längre gro’. 

Så tänker jag. Är lycklig varje gång jag kan kissa utan att det känns som det brinner. Smörjer med Xylocain och Pevaryl och hoppas att det ena ska bedöva smärtan och det andra dämpa klådan. Jag dricker laktulos som smakar sirapsspya, ger sjukt mycket gaser i magen och upphov till galna mängder pruttar och trycker upp microlax i rumpan och känner mig en gnutta förnedrad. Men jag VÄGRAR vara tyst. Jag låtsas inte.

När frågan hur gick det dyker upp svarar jag

Jotack, dottern är det vackraste jag vet, jag älskar henne mer än allt, förlossningen var jobbig, men hon är frisk och underbar. Men JAG mår skit och mitt underliv är köttfärs. 

När jag undrade över operationen som ingen berättat så mycket om fick jag en teckning på baksidan av ett ”grattis-till-dottern”-kort.jennie3

Jag skäms inte. Även om folk ibland inte kan förhålla sig till öppenhet om söndertrasade underliv och bajs som inte sköter sig självt, så som bajs brukar göra. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda, jag vet inte varför jag sprack. Jag fattade aldrig att barnmorskan försvann ut ur rummet och att en barnmorskestudent förlöste mig. Ingen upplyste eller frågade. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Men jag vet att jag aldrig trodde att det skulle hända mig. Jag skulle ju föda barn som ett jävla proffs. Felfritt.

Vad jag inte fattade var att det var precis vad jag gjorde. Som ett proffs. Och felfritt. Jag födde vår dotter. Och med eller utan bristningar är det ett achievement större än det mesta. Vi är satans starka, vi kvinnor. Som kan föda barn. Har man turen att göra det utan skador i underlivet är det ju skönt. Och toppen. Annars får man snällt sätta sig ner på sin sittring, svälja en alvedon och hoppas på det bästa. Hoppas att läkaren sydde snygga korsstygn och inte hade en dålig dag.

Vi myser mycket i vår bebisbubbla. Kramas mycket och pussas ofta. Älskar oändligt och för alltid.jennie2jennie1

Bebisbubblan finns där också. Den glittriga, den som syns på Instragram, ni vet. Livet är fasen underbart med henne! Men parallellt med den bubblan vadar jag i avloppsvatten och luktar prutt. Och båda verkligheterna är lika verkliga och viktiga att veta om!

Gästblogg – Ur Tant P´s perspektiv

En fin vänskap

Hanna kom in i mitt liv när vi hamnade i samma klass när vi började 7an, det var dock inte förrän i 8an som vår vänskap fick ordentlig fart å lika fort som vi hittat varann så vart vi bannlysta från att sitta tillsammans på lektionerna!

Läraren: Hanna och Pernilla: ni flyttar isär!!

Hanna är ofta den eftertänksamma av oss två med en rätt modemedveten stil och har alltid hållit sitt hem skinande rent. Medan jag ofta gått på en hel del impulsivitet, haft alla tänkbara hårfärger och stilar samt att mitt hem oftast sett ut som om en tornado precis drivit in och vänt upp och ner på allt.
Trots detta så har vår vänskap alltid varit rätt vattentätt och vi har med åren hittat en hel del likheter, framförallt sen vi båda satsat en hel del på karriären emellanåt.
Envis tjurskalle

Under denna helvetesresa som nu pågått för Hanna i drygt 4år så har jag alltid försökt hänga med, förstå vad som händer samt erbjudit allt ifrån barnvakt till mathandlare och chaufför eller bara en axel att gråta mot.. Dock är det inte många gånger som fru Öhman nappat på mina erbjudanden, Hanna är förbannat tjurig & stark som få samt att hon gärna är som en trotsig 3 åring som kan själv.

Detta enligt min sanning. Alla kan ha egenvalda sanningar, detta är min: för att min älskade vän är en tjurskalle utan dess like, hon vill så gärna klara sig själv, stå stadigt på sina egna ben och inte låta hennes förlossningsskada hämma henne. Hanna är stark, sjukt stark.. Ibland lite väl stark, jag har aldrig haft en förlossningsskada och kommer mest troligt heller aldrig att få det. Dock har jag också haft en hel del prövningar i livet (dock aldrig i de nivåer som Hanna stått ut med, det är absolut inte det jag försöker säga) jag har däremot koll på hur det är att konstant kämpa med att hålla den där muren upprätt, att lägga all den där energin på att orka hålla skenet uppe. För att inte låta muren rasera för då är risken enormt stor att man ramlar till botten..

När muren rasar

Jag har varit på min botten, Hanna stod bredvid mig & stöttade upp mig när min mur rasade & jag tänker ta mig tusan vara där och hjälpa Hanna med det hon vill ha hjälp med, vare sig det är att stötta upp hennes mur eller hjälpa henne att kravla upp från hennes botten OM hon någon gång hamnar där.

För att förstå det jag kommer att skriva om så måste jag lite snabbt dra igenom några viktiga grejer i mitt liv som format mig till den jag är idag:

Som 18åring träffade jag den jag då trodde var mannen i mitt liv, 3 dagar innan min 20årsdag (2004) så blev jag katastrofsnittad med vår son till följd av en rätt jobbig havandeskapsförgiftning. När vår son var 15 månader så hade tyvärr kärleken svalnat mellan mig och pappan och vi flyttade isär som goda vänner och har varit det sen dess (tackar högre makter för att vi alltid hållit sams för sonens skull)

Att vara 21år, ensamstående med en 1åring och inte ha ett fast jobb just då var prövningar i sig, men det behöver vi inte gå in på, jobb har jag inte haft brist på sen dess.. Det jag alltid stört mig på är dock folk som målar upp föräldralivet som en dans på små rosa moln.. Jag älskar min son & skulle aldrig önska honom ogjord men dom som påstått detta är för mig dom största hycklare jag någonsin stött på! Men det kan vi också ta någon annan gång.

2008 blev Älvsbyns arbetsmarknad för liten & jag begav mig till Luleå för att jobba, vilket ledde vidare till att jag tog steget att åka och jobba vintersäsong i Björkliden (2009) för att senare det året tacka ja till en tjänst som restaurangchef på en av Europas största turist & konferensanläggningar… Så har ni lite snabbt om dom några av valen jag gjort i mitt liv.. I en perfekt värld hade alla som funderade hur jag tänkte frågat mig, men nu är ju världen långtifrån det & jag kan garantera er att folk har spekulerat & trott sig veta mer om mig själv än vad jag gjort… Dessutom har jag väl tyckt att så länge ingen far illa av dom valen jag gör & alla är överens så finns det väl inget problem?!!

Men tillbaka till ämnet nu när jag skrapat lite på min yta..

Min botten nåddes under 2013, mitt fjärde år som chef.. det var INTE mitt bästa år.. Mycket på grund av dom valen jag gjorde, jag kan vara rätt blåögd och verkligt tro det bästa om människan och slutar aldrig förvånas över att det finns dom som väljer att såra andra, fullt medvetna om att så kommer att ske. I kombination med mina blåa ögon så har jag även rätt jävla högt ställda krav på mig själv, speciellt när det kommer till arbetslivet (där har jag & Hanna en stor likhet). Den våren så rasade mitt privatliv vilket likt ett gäng perfekt utplacerade dominobrickor även raserade mig på jobbet & mitt i vanliga fall rätt stadiga psyke… Jag fortsatte desperat att stötta upp min mur på alla sätt jag kunde! Min närmaste chef var en enorm stöttepelare som verkligt lärt sig hur jag funkar hjälpte mig tillsammans med en beteendevetare att göra ett ”Rädda Pernilla” paket eftersom jag i sten vägrade gå med på en sjukskrivning.. Jag borrar hellre ner huvudet å fortsätter framåt än att bli tvingad att stanna upp och känna efter.

Rädda-Pernilla

Denna ”rädda Pernilla” lösning funkade, efter 3 månader var jag tillbaka som chef.. I 3 månader för att sedan totalkollapsa på jobbet & handlöst falla till botten.. Botten för mig var att inse att jag inte kunde göra det jag brann allra mest för: att jobba. Jag tvingades inse att jag måste vara sjukskriven samt regelbundet börja gå till en beteendevetare för att få bukt på den sjuka prestationsångest jag burit på i så många år.. Botten var för mig att inse att jag led av en utmattningsdepression & att läkarna ville medicinera mig med antidepressiva..

Att tvingas radera dessa som mina mantran :Själv är bäste dräng samt ensam är stark..

Nästan 30år tog det mig att komma till denna insikt & jag glömmer det fortfarande emellanåt.. Jag gör det själv dyker ofta upp i mina tankar, för att sedan bromsas av nästa tanke att jag inte måste göra allt själv..

Bakom styrkan kanske något annat döljer sig

Styrka är bra, men när man är stark och klarar sig själv så har ens omgivning lite svårt att hänga med och förstå hur man egentligen mår..
Att man bakom det där skämtet har ett allvar, bakom det där leendet så kämpar man mot tårarna och trots att det ser ut som om man står stadigt på jorden så skakar benen och man vill helst bara ligga i en blöt hög på golvet.
Man kräver inte att andra ska se det, man vill helst inte att andra ska se det.. För med ett enkelt hur mår du egentligen? i ”fel” ögonblick kan vara droppen som får ett helt hav att svämma över och man trillar över kanten till det stället man så länge kämpat för att inte komma till: sin mardrömsbotten
Och det man själv sett som svaghet och ett misslyckande: att måsta be om hjälp, att fälla en tår inför någon som aldrig sett en gråta tidigare eller att erkänna att man inte orkar mer.. Dessa saker anser jag idag gör en ännu starkare!

Håller huvudet högt

Jag hade förstått Hanna om hon tills lut valt att gräva ner sig en längre period, alla som har förståelse för vad hon går igenom förstår det men hon har alltid valt att hålla huvudet högt, se framtida lösningar och ta alla bakslag med en klackspark.
Jag har sagt de förr och med detta gästbloggsinlägg vill jag göra det ännu glasklarare.
Hanna är för mig en sann vardagshjälte och har ett av dom starkaste psyken som jag stött på på nära håll, jag beundrar henne för hennes styrka, att vägra låta denna skada med alla biverkningar som följer med den hindra henne från att leva sitt liv och göra det med hennes positiva framåtanda, ambitioner och visioner i behåll.
Men…
Att vara så stark som Hanna är innebär inte bara att sådana som jag och många andra beundrar henne för det, men även att alla inte riktigt tycks inse all smärta och allt jävla helvete hon tvingats gå igenom dom senaste åren, för hon står ju på benen rätt snabbt efter de flesta av de hittills 21 operationerna. Hon är i mina ögon en fantastisk fru som alltid försöker lösa så hennes man kan jobba borta fastän det är en tyngre period med smärtor, som inte vill sätta käppar i hjulet för A´s skotercrosskarriär som upptar en hel del tid under vinterhalvåret. I gengäld så är A den bästa maken jag kan tänka mig till Hanna och jag vet att det inte är lätt det här för han heller & han gör det galet bra han också som är ett sånt fantastiskt stöd! Hanna är också en underbar mamma, hon lyckas hålla huset skinande rent samt att hon håller kosten rätt strikt för det mesta och orkar jobba (förutom nu då det blivit rätt tunga operationer) samt driva denna blogg..

Allt är relativt. Hur saker och ting upplevs är totalt olika beroende på genom vems ögon man tittar. Vissa väljer att inte titta alls, andra kanske tittar på skogen & missar att där finns ju tusentals träd medan vissa ser sådant som alla andra helt enkelt inte ägnat en tanke åt.

Låna någon annans ögon

Det vissa kan ta med en klackspark, kan andra måsta lägga hela sin energi på att förstå! Och det jag och många andra ser som svagheter, kan i själva verket vara styrkor. Det gäller bara att göra det där valet att ta sig tiden & energin till att lära sig förstå. Utan förståelse så är det en rätt kall och tråkig plats. Så låna någon annans ögon och se på saker ur deras synvinkel, hoppa in i en helikopter och flyg upp och titta på en händelse från luftens perspektiv. Varför gör andra som dom gör Vad kännetecknar styrka vs. Svaghet. Är det värt att lägga energi på just det här, är det något jag försummar som hade behövt den energi jag har bättre?

 Förstår ni vilken superkvinna jag har som vän?!

Gästblogg – Att leva med Crohns, del 3

Jag vill börja med en del som jag glömde skriva angående när jag spelade hockey och när jag hade min gastrostomi, eller ”knappen” på magen. Anledningen till att jag kunde fortsätta spela så länge jag orkade även när jag hade gastrostomin var att pappa tillverkade ett skydd för gastrostromin, med hjälp av två stolsdynor som han snickrade till och sen så stoppade jag in det där skyddet innanför hockeybyxorna och axelskyddet. Att spela hockey hade inte fungerat utan detta skydd. Eftersom att gastrostomin stack ut litegrann från magen och då den satt fast i magsäcken så hade det inte varit kul om den hade fått en smäll eller om det hade slitit i den på något sätt. Min familj har alltid gjort allt för att jag ska kunna hålla på med mina fritidsintressen så mycket det går. Det är jag väldigt glad för.

OPERATIONER

Det har blivit ett antal operationer under åren. Den första av dom fyra större gjorde jag år 2010. Sjukdomen hade gått att hålla ganska stabil under några år tack vare kortison och Humira. Till slut så hade jag börjat få så kraftiga magkramper och nu var det inte ”bara” 5-6 stycken om dagen, nu var det 2-3 i timmen, det gjorde mer och mer ont och dom höll i sig längre än tidigare. Förträngningarna i tarmen hade blivit värre och det enda man kunde göra var att operera bort den sjuka delen av tarmen.

Jag opererades ett par veckor före jul och fick åka hem efter 5-6 dagar på sjukhuset. Några dagar efter jul var jag och såg Luleå – Skellefteå (givetvis vann Luleå). Efter jag sett ett tag så fick jag frossa så att jag satt och skakade hela matchen. När vi kom hem så hade jag hög feber. Jag var tvungen åka in sjukhuset där jag blev inlagd och efter en röntgen konstaterade dom att jag hade ett läckage där dom hade skarvat ihop tarmarna. Jag hade fått blodförgiftning. Läkarna pratade om att jag skulle nog vara tvungen stomiopereras, men efter en plågsam sjukhusvistelse så klarade jag mig från stomi den här gången. Antibiotikan hade hjälpt och jag kunde åka hem efter några dagar. Allt det här hände i slutet av december och början av januari, det dröjde ända tills april innan jag var helt återhämtad.

Nu var det riktigt bra i nästan ett och ett halvt år, med hjälp av Humira och lite kortison så höll det sig ända tills slutet av år 2012. Jag hade börjat få en liten svullnad på magen. Jag hade ingen aning vad det var, men den blev större och större och det såg ut som den skulle spricka, så till slut när jag satte mig i soffan så hörde jag ett pys, jag blev rädd när jag såg att jag hade ett hål i magen, så det var bara åka in till sjukhuset. Jag hade ingen aning att man kunde få en fistelgång från tarmen och ut genom magen, det var precis vad jag hade fått. Efter ett tag började det komma avföring ut genom hålet på magen, jag blev rädd på riktigt!
Jag fick vara kvar på sjukhuset några dagar. Nu fanns det inget annat att göra än en stomioperation. Jag åkte hem och fick leva med hålet på magen i ungefär två månader innan det var dags för min första stomioperation. Jag fick en colostomi(tjocktarmsstomi). Allt gick bra och jag blev snabbt van att leva med stomin och framför allt så var det första gången på ungefär tio år som jag kände mig helt frisk.

Tobbe 1(1)

Jag före min första stomioperation.

Jag hade känt mig bra i nästan ett år då jag märkte att det hade blivit ett litet hål under stomin. Det hade blivit en ny fistelgång från tarmen och ut genom magen igen. Delar av avföringen kom ut genom fistelgången och nu var det så infekterat så det gjorde riktigt ont. Under åren hade jag ändå blivit van att ha ont, jag kan tycka att jag är ganska tålig. Men det här var värre än allt annat tidigare. Varje gång det kom ut avföring genom fisteln var fruktansvärt. Och eftersom jag hade stomi och inte kunde styra över när det skulle komma så fanns det ingenting att göra åt det.
Efter några läkarbesök och undersökningar så bestämde dom att jag skulle opereras igen. Det dröjde ungefär en månad innan det var dags. Den här gången skulle det bli en loopileostomi, det är en tillfällig tunntarmsstomi som jag skulle ha i ungefär ett halvår för att tjocktarmen skulle läka och fisteln till slut skulle ”torka ut”.
Dagen efter operationen kände jag mig ganska bra. Jag skulle gå och pinka före jag skulle sova, men istället för pink så kom det bara pruttar från dicken(penis låter så stelt), i alla fall så blev jag jätterädd. Tidigare hade jag delat sjukhussal med en gubbe som hade fått en fistel från tarmen till urinblåsan, då kommer det avföring genom urinröret. Det här kändes som en mardröm för mig, men eftersom jag hade dom symptomen så var det det jag var rädd att jag hade fått. Dagen efter var det dags en undersökning. För mig är det den värsta och mest smärtsamma jag har gjort. Jag gör hellre 20 skopier där bak, men nu var det dags för en uroskopi. Dom har en ungefär fem m.m i diameter tjock slang med en kamera som dom för in genom urinröret och undersöker urinblåsan. Det tog ett tag innan jag gick med på att göra undersökningen, men till slut lyckades min sambo Cornelia övertala mig. Det visade sig att jag inte hade någon fistel. Glädjetårarna rann! Jag trodde ju att något skulle vara fel, eftersom jag tidigare hade råkat ut för en del jobbiga saker. Jag har nog aldrig känt en sån lättnad förut.

Ungefär samtidigt som allt det här hade jag börjat få en svullnad på en kinden, det hade bildats en fistel där också. Jag var in till sjukhuset och dom snittade upp den och tömde varet. Jag var in ungefär två gånger i veckan i några månader för att rengöra och tömma varet. Efter ett tag så fick jag en till fistel i andra kinden och det var bara göra samma med den. Efter att det hade kommit mycket var från dom i ungefär ett halvår så slutade det till slut och dom har varit bra ända sedan dess.
Tunntarmsstomin blev kvar längre än väntat då tjocktarmen bara blev sämre och sämre. Men tack vare en ganska låg dos kortison så mådde jag ganska bra.

Efter några återbesök till Sunderby sjukhus så tog dom kontakt med både Sahlgrenska och Linköpings Universitetssjukhus. Jag fick åka till Göteborg på Sahlgrenska för att träffa kirurger och göra en koloskopi. Tarmen såg inte bra ut och dom bestämde att det enda man skulle kunna göra var att operera bort hela tjocktarmen och ändtarmen. Det här var några dagar före midsommar år 2015. Jag mådde fortfarande ganska bra, så det var ingen brådska med operationen. Det gick ända fram tills november innan jag fick en tid till kirurgavdelningen på Sunderby sjukhus. Dom sa att dom skulle kunna göra operationen där, jag fick välja om jag ville operera mig där eller på Sahlgrenska, så jag valde Sunderbyn mest för att jag hade hunnit börja må så dåligt så att en resa till Göteborg kändes för jobbig och självklart skulle det kännas bättre att inte vara så långt från min sambo och min familj när jag nu skulle göra den största operationen hittills.

tobbe2

Jag när jag är på Sahlgrenska, här mådde jag ganska bra.

Jag fick tid för operation i början av december. Det kändes lite nervöst eftersom jag skulle ta bort tjocktarmen och ändtarmen och få en permanent tunntarmsstomi.
Jag vaknade efter operationen och jag var riktigt sliten. Jag hade inte ont, men jag kände mig lite mörbultad. Läkarna sa att operationen hade gått bra.
Dom hade satt in ett dränage i magen som skulle ta ut alla blodrester efter operationen. Första dagen efter operationen kom läkaren och kollade hur jag mådde. I påsen som var kopplad till dränaget såg han att det kom avföring. Dom hade missat ett hål på tarmen, så det blev en akut operation. Återigen fick jag två stomier så att hålet på tunntarmen ska läka.

Efter en ganska plågsam sjukhusvistelse så blev jag utskriven två dagar före julafton. Nu har det gått nästan en och en halv månad sedan senaste operationen. Provsvaren är äntligen bra, men eftersom jag har så kort tarm kvar så hinner inte kroppen ta upp den näring som behövs. Jag gick snabbt ner i vikt när jag kom hem då aptiten inte var den bästa. Nu är det mycket bättre och jag äter ca tio gånger per dygn och dricker kanske 5-6 liter, men p.g.a min korta tarm så går jag inte upp i vikt ändå. Läkarna säger att tarmen ska anpassa sig och att det kan ta tid. Jag hoppas dom har rätt för livskvalitèn är inte på topp när man ofta är både undernärd och uttorkad. Nu hoppas jag att tarmen läker så att jag kan ta bort den ena stomin och börja leva som vanligt igen.

tobbe3

Såhär ser jag ut nu, ungefär en månad efter två stora operationer.

 

Crohns20n (2)

 

Bildkälla

Jag vill passa på att tacka min sambo Cornelia, min familj, Tommy, Therese, mamma och pappa, min kompis Andreas och alla ni andra som alltid stöttat och hjälpt mig. Utan er hade jag aldrig orkat med allt.

Tack till Hanna för att jag fick vara med och gästblogga och tack till alla ni som läst!