Kategoriarkiv: Lågvattenmärke

DU ÄR EN MEDIAHORA

”Alltså seriöst Hanna, du har ju blivit en riktig mediahora.”

Ovan skrivna mening är vad jag fick höra i lördags när jag för en gångs skull var på fest. Personen berättade även att det inte ”bara” är han som tycker så utan tydligen är det visst många här i Älvsbyn som delar den uppfattningen.

Bara för att jag är en stark kvinna som är öppen med allt jag går igenom betyder inte det att jag inte blir ledsen eller tar åt mig när någon framför sina åsikter. Åsikter får man ha men kanske kan man försöka vara lite finkänslig när man framför dessa.

Jag är bara människa. Jag har känslor och jag blir förbannat jävla ledsen jag också ibland.

I det här fallet var det en man som framförde sina åsikter och som du förstår handlade dessa åsikter om att jag är en mediahora. Det handlade bland annat om den här bloggen och vad jag ”får ut” av den.  Vilka rubriker jag sätter, att jag gör det för min egen vinning, att jag ibland skriver om förlossningsskador och andra gånger att jag suttit ute i solen. Han ställde dessutom två frågor (som jag fick ok av honom att besvara här) varav jag idag har tänkt svara på den ena:

”Är det värt att offra ditt men framförallt Adams och Selmas privatliv för att få uppmärksamhet gällande förlossningsskador?”

För det första, det finns fortfarande saker jag inte berättat/berättar om. Kanske svårt att förstå men än har jag inte fixat att dela med mig av ALLT. Men ja, jag vet att jag är väldigt privat och det har växt fram, såhär privat var jag inte när allt började. Då gick bloggen knappt att spåra till mig för jag skämdes, jag vågade inte vara öppen. Jag har växt otroligt mycket och jag är stolt över den resan jag själv gjort.

För det andra, vad gäller media såsom TV och radio mm som jag medverkat i: Tror du att jag ringer upp media själv för att de ska göra intervjuer med mig?! Svar: NEJ! Tror du på riktigt att det var ”kul” att sitta i direktsänd nationell TV hos Malou och berätta att jag bajsade ner mig?

För det tredje och kanske viktigaste av allt:

För min egen del är det för sent.

Jag gör inte det här för MIG. Det som hänt mig kan aldrig någonsin suddas ut, det kan inte göras ogjort. De första åren med Selma, när jag fick kämpa för att få ihop mitt liv, när jag missade så otroligt mycket som jag önskat göra med henne. När det krävdes minutiös planering och tejpande av underliv för en sketen promenad med barnvagnen. DE ÅREN KOMMER JAG ALDRIG FÅ TILLBAKA. Så hur mycket jag än krigar kommer det för all framtid vara för sent för mig.

Däremot kan jag förändra!

Jag kan se till att ingen mer kvinna ska behöva genomlida det helvete jag gått och fortfarande går igenom. Ingen ska behöva ha det som jag har det, som jag haft det under de senaste fem åren. Jag är inte ute efter att ”mediahora mig”, jag är ute efter att skapa medvetenhet, debatt, uppmärksamhet, förbättring, förändring för framtidens födande kvinnor så att de inte ska behöva gå igenom mitt helvete. För sanningen är den att jag kände mig så jävla ensam i allt helvete jag gick igenom. Idag vet jag att jag är långt ifrån ensam och jag VET att jag personligen bidragit till att fler kvinnor vågat ”komma ut” med sina trasiga underliv!

För varje kvinna jag på något sätt hjälper är det absolut värt allt. Jag får ofta mail, personliga meddelanden på facebook, kommentarer, ja till och med handskrivna brev från kvinnor som berättar hur mycket jag hjälpt dem. Hur häftigt är inte det, JAG.. lilla Hanna från Norrbotten.

Vad gäller Adam och Selma säger jag såhär: Jag tycker inte att jag delar med mig av mer privata saker om min make eller mitt barn än någon annan via sociala medier. Hur många lägger inte ut bilder på sina barn med texter om vad de gjort idag/igår eller ska göra i morgon? Jag följer många vänner som delar med sig av sådant, varför skulle det vara annorlunda bara för att det är JAG som gör det? Andra kvinnor som bloggar om familjeliv, jag vet ett flertal här i Älvsbyn, är det samma sak med dem då?

Och vad gäller dig:

Det är män som du som skapar tabu.

Vem i helvete ger dig rätten att kalla mig för mediahora. HORA är inget man kallar en kvinna, inte ens om man säger media före hora.

Sist men inte minst. Om din flickvän en dag ska föda barn och något, gud förbjude, händer henne under förlossningen: Då är jag övertygad om att du kommer att vara tacksam över den kamp jag (tillsammans med andra kvinnor) för idag.

JAG KAN INTE ANDAS

Jag är nästan lite rädd för mig själv för tillfället…

Jag känner inte alls igen mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den situationen. Ända sedan jag läste brevet från Löf (landstingens ömsesidiga försäkringsbolag) har jag mått skit. Jag kan inte förmå mig att känna glädje och tror att jag till och med har varit nära någon typ av panikångestattack.

Att omge mig med människor som får mig att må bra är precis vad jag behöver just nu. Laddar upp med en massa energi och kärlek, här med lilla vackra Alice <3

IMG_7660 (2)

Den här situationen med dessa känslor är helt ny för mig. Visst, jag har dippar när jag blir ledsen men det har aldrig varit på det här sättet tidigare.

Igår var vi på skotertävling i Boden och jag kände att jag ville dra mig undan hela tiden. Jag kände mig olycklig på något vis. Jag, som i vanligafall älskar att vara social, som älskar fart och fläkt… men så är det inte just nu. Familjen (på Adams sida) hade bokat bord inne på VIP-avdelningen på Boden arena, ett bord med utsikt över hela banan. God mat, kanske någon drink. Jag kunde dock inte förmå mig att sitta med där uppe. Jag ville helst dra mig undan och vara ifred. Jag hade en klump i halsen och kände mig nära till tårar flera gånger. Jag kände mig olycklig och deppig.

I racingbussen på vägen hem fick jag kämpa mot tårarna och trycket över bröstkorgen ökade, det var svårt att andas. Då trodde jag att jag var på väg mot mitt livs första ångestattack. När vi sedan hade tagit oss hem kom det några tårar men sedan kände jag mig bara tom.

Det krävs enorm styrka och en stor portion mod för att våga visa sig svag och det är precis det jag gör just nu. Jag blottar mig själv och mitt innersta. Samtidigt som jag kanske kan hjälpa någon annan som har det tungt så bearbetar jag mina egna känslor genom att berätta om saken. All kärlek från mig till dig <3

VARNAR DIG SOM ÄR KRÄSEN, LÄS EJ!

Varnar dig som är kräsen, fortsätt inte läsa och titta för fasen INTE på bilderna! Här kommer ett jäkligt ärligt inlägg…

Jag har som bekant stomi, vilket betyder att min avföring leds ut till en öppning på magen (där den sedan landar i en stomipåse). Detta innebär att min ändtarm inte transporterar avföring. Stomioperationen gjordes för att avlasta ändtarmen så att kirurgerna lättare ska kunna laga det hål som fortfarande finns kvar i tarmen efter den sfinkterruptur (grad 4) som jag drabbades av i november 2011.

Eftersom hålet i tarmen har lett till fistelgångar och otaliga abcesser (varbölder) har jag alltid en massa varbildning och inflammationer i min kropp.

Jag har ett dränage som ska tömma allt var som kommer från fisteln men ibland är det liksom inte tillräckligt.

Ibland kommer det sådana sjuka mängder var att det spontantöms genom ändtarmsöppningen (skithålet alltså). Ibland är det en gulgrön tjockflytande sörja men innan min sista operation var det ganska mycket blod i ”geggan” (under operationen gick man in och rengjorde ordentligt) och då såg sörjan ut såhär:

image

Andra gånger när det ”bara” är var kan det se ut såhär:

image

Vissa rumpor transporterar ut bajs och andra rumpor transporterar annat avfall…

Hoppas att jag inte förstört dig allt för mycket med mina bilder men det är såhär min vardag ser ut. Ibland ”bajsar” jag var varannan dag och ibland flera gånger per dag.

SEXOLOGENS UPPMANING – STÄLL UPP UTAN ATT SURA

Igår läste jag något som fick mitt proppskåp att fullkomligt flyga i taket!

På en konferens för Framtidens Specialistläkare föreläste barnmorskan och sexologen Helena Cewers. En barnmorska som enligt mig borde få stå till svars för sina uttalanden och som ta mig tusan inte borde få arbeta som barnmorska!

Detta informeras åhörarna om under Helena Cewers föreläsning:

Helena uppmanar nyförlösta kvinnor att ha 2-3 korta samlag varje vecka (så kallat ”Bolibompasex”), detta oavsett om kvinnan själv vill eller inte. Kvinnor i allmänhet, inte bara nyförlösta, bör ställa upp och inte bara för mannens skull utan även för relationens skull.

Kvinnor bör ställa upp med samlag för mannen och relationens skull och ställa upp, det bör hon göra utan att sura. Helena informerar om att tre snabbisar i veckan är perfekt för då känner sig mannen sedd och bekräftad, däremot ska inte kvinnan själv ta initiativ till samlag för då kan mannen istället känna sig pressad och ledsen.

Helena Cewers kallar detta för ”WHY NOT”.

Ett genomsnittligt samlag tar ju ändå bara ca 18 minuter och det är ju inte så länge så WHY NOT?!

Ställ upp och var glad! Kvinnor, ställ upp och sura inte för då blir det ju så tråkigt.

image

JAG. BLIR. SÅ. JÄVLA. F Ö R B A N N A D!!!

Vad i hela h-vete ska detta föreställa?!?!

Hur är det ens möjligt att Framtidens Specialistläkare år 2016 tar in en föreläsare som anser att nyblivna mammor, relativt nyförlösta kvinnor, ska ställa upp på sex utan att själva vilja?

Detta är något som slår otroligt hårt mot alla förlossningsskadade kvinnor. För vissa av oss innebär det här som Helena Cewers förespråkar enorm smärta och stora fysiska och psykiska hinder.

Många av de kvinnor jag kommer i kontakt med har fått kämpa i flera år för att få hjälp med att få till ett fungerande sexliv.

JA, sex är viktigt i de flesta relationer men det ska ske på bådas villkor, det ska ske för att två människor vill ha varandra och känner lust.

Jag vet inte vad Helena Cewers tänker på för män eller vilka män hon själv haft relationer med men MIN MAN SKULLE INTE VILJA HA SEX MED MIG OM JAG INTE VILLE! I mitt huvud är detta likställt med att uppmana till våldtäkt. 

Hur är det möjligt att Framtidens Specialistläkare bjuder in en föreläsare av denna kaliber och att dessutom ingen av de 1200 åhörarna reagerar och ifrågasätter?

Är det samma för den unga kvinnan som befinner sig på fest och blir antastad av en eller flera unga män, ska hon också tänka WHY NOT? Den unga kvinna som har kvar sin oskuld och blir hårt uppvaktad av en ung man som endast är intresserad av att ta hennes oskuld, WHY NOT?! Listan kan göras lång….

Själv är jag så förbannad att jag, precis som min kollega och vapendragare Jenny Aakula, fått bita i bordet och springa 10 varv runt huset för att kunna skriva detta…

Vad tycker DU om detta, helt ok eller helt jävla uppåt väggarna?

Omhändertagen av kärleksfull treåring

Ett blödande mammahjärta

Eftersom jag vet att det finns en del nya läsare så vill jag dela med mig av en historia som jag berättade när jag just startat bloggen. Det här är något som skakade om min värld och som jag fortfarande tänker på ganska ofta.

Att bli omhändertagen av en kärleksfull treåring <3

I början av november 2014 var jag in på en planerad operation där man skulle ta slemhinnor från friska delen av tarmen och ”lappa” över den sjuka delen. Efteråt hade jag så jäkla ont, levde på smärtstillande första två-tre veckorna efter operationen. Lite off topic kan jag också nämna att ca tre dagar efter operationen så stod det klart att den hade misslyckats så smärtan kändes så fruktansvärt meningslös. När det hade gått kanske 12 dagar efter op så sa jag till min man att Selma skulle få sovmorgon dagen efter, det kändes som att jag var pigg nog för att själv kunna köra henne till förskolan. Morgonen kom och Adam åkte iväg till sitt jobb. Vi sov länge och vaknade runt 8 och då hade jag sovit min första hela natt utan att behöva upp och ta smärtstillande. Tyvärr kände jag direkt jag klev upp att jag var tvungen gå på toa (att ta något smärtstillande som skulle hinna börja värka innan var det inte tal om). Jag drog upp ljudet på TVn så att Selma inte skulle höra mig och tassade sedan iväg.

Det gjorde så förbaskat jäkla ont att jag hyperventilerade och grät, jag försökte vara så tyst som möjligt men självklart hörde hon mig och kom rusandes in på toaletten. Jag försökte sammanbitet förklara för henne att det inte var någon fara men att mamma hade lite ont. Hon strök mig på armen och sa: Men mamma, det är ingen fara. Jag är här nu. Jag ska trösta dig, var inte rädd.

Då var vår dotter inte fullt tre år.

Jag hade så ont att jag inte klarade av att stå på benen så jag bad Selma slå på duschen och spola tills dess att vattnet blev varmt. Sagt och gjort, när vattnet var varmt fick jag krypa på alla fyra och sedan satt jag där på golvet medans min underbara fina lilla flicka spolade av mig samtidigt som hon pratade lugnande med mig om att allt skulle bli bra och att hon skulle ta hand om mig. Mina tårar sprutade och hjärtat gick sönder. Kära lilla trollungen, inte skulle hon som var så liten behöva se sin mamma så dålig.

Ca 30 minuter senare började jag känna mig bättre så hon hjälpte mig med handduk och sedan med kläder och efter det satt vi i soffan tillsammans och pratade lite om vad som hade hänt och varför det blev så.  Efter den här incidenten (och några andra när jag varit på väg från sjukhuset men av en eller annan anledning blivit kvar) har hon blivit väldigt mammig, vilket hon inte alls varit tidigare.

Älskade lilla trollunge!

IMG_2044 (2)  IMG_1259

Ett lågvattenmärke 2.0

Nu tänker jag berätta om ytterligare en jobbig händelse, det här inträffade i mitten av mars i år.

Jag hade varit in på en ”rutinoperation”, dvs nedsövning och kontroll av tarmen. Det var en måndag och nästan en vecka efter operationstillfället. Jag kände att något var fel så jag ringde kirurgen för att rådfråga. Jag fick en tid dagen efter, dvs tisdag, för att träffa kirurg och ta en titt på hur allt såg ut. Jag kände på mig att det inte stod rätt till så jag tog ledigt hela tisdagen och bad min kära far om skjuts in till Sunderbyn.

”Min” kirurg kastade ett öga på området och sa sedan: Det blir akutoperation, vänta här så ska vi lägga in dig.

Happ, det var det.. Operation några timmar senare men eftersom det var fullt på avdelningen fick jag ett rum på patienthotellet och skulle få åka hem redan dagen därpå. Great!

Ni kan ju gissa om det var någon därhemma som inte var så glad när mamma var tvungen stanna hos doktorn?! 😉

Morgonen efter mådde jag lite dåligt men så kan det ju vara ibland när man genomgått ett kirurgiskt ingrepp. Hade tid på kirurgmottagningen 9:30 så jag började knata i god tid från patienthotellet. Någonstans på vägen blev tillståndet sämre och jag tog mig nästan inte fram. Väl där kom sköterskorna rusande. Jag fick ligga ner, dricka saftsoppa och fick en macka med skinka på. Träffade kirurgen och efter det kände jag mig ganska pigg igen så när de frågade om jag ville åka rullstol tillbaka så skrattade jag och sa något i stil med: Nänä, mig går det minsann ingen nöd på..man är ju en hårding vet ni 😉

Pyttsan! Började promenaden tillbaka och om jag var dålig på vägen till kirurgen så var det en walk in the park i jämförelse med promenaden tillbaka! Var så dålig, jag hulkade och var på vippen till att kasta upp flera gånger, jag kände mig yr och alldeles vimmelkantig/svimfärdig. När jag kom till mitt rum förstod jag inte hur jag skulle öppna dörren. Nyckelkortet funkade men jag var så svag att jag inte orkade öppna… Intill dörren fanns en dörröppnare men hur mycket jag än tryckte på den så lyckades jag inte få upp dörrj*veln! Slutligen tog jag mig in, kräktes som en idiot och stupade i sängen. Kl 11 skulle mina föräldrar och dotter hämta mig, då skulle jag checka ut från patienthotellet. Strax efter 10 lyckades jag efter många om och men ringa efter personalen (fanns ingen larmknapp på sängen) så en sköterska kom med lite saft. Då hade jag dessutom fått feber.

Ytterligare en stund senare var jag ännu sämre. Jag försökte ringa sköterskan men jag kunde inte använda telefonen som fanns på rummet. Försökte använda min mobiltelefon men inte ens det kunde jag. DÅ förstod jag att jag var riktigt jävla dålig, jag förstod också att jag behövde hjälp och det NU!

Mitt sista hopp var att ta mig till badrummet för där visste jag att det fanns larmknapp så jag rullade av sängen och kröp/drog mig fram till badrummet och när jag väl hade lyckats trycka på knappen låg jag bara där på golvet…

Sköterskan kom, hjälpte mig till sängen och kollade febern som då blivit ännu högre. Sedan ringde hon akuten. I samma veva dök mina föräldrar och min dotter upp på rummet. De var med när sköterskorna kom och hämtade mig med bår. I full fart rullades jag genom källaren till akutmottagningen. Mina föräldrar och Selma fick ta en annan väg och skulle möta upp mig på akuten, Väl där kom det folk springandes från höger och vänster, jag rullades in på ett rum och där tog de prover. Allt gick så fort och minnet är inte det bästa men hips vips hade jag ett dropp, jag fick antibiotika intravenöst.

Jag rullades så småningom över till akutvårdsavdelningen (där blev jag kvar till lördag morgon). Någon gång under allt tumult så åkte mina föräldrar hem igen. Jag kommer aldrig att glömma känslan när vår fina lilla flicka vände sig om med tårar i ögonen för att följa med mormor och morfar hem, utan sin mamma. Hon försökte vara stark och kämpade mot gråten och det blev bara för mycket för mig. Så snart de hade lämnat rummet brast det för mig och tårarna sprutade. Det är fortfarande jobbigt att tänka tillbaka på…

I en vecka fick jag ligga på sjukhuset, jag fick byta avdelning från ava till kirurgen och där fick jag då ligga med antibiotika intravenöst. Så dålig som jag var just precis då har jag nog aldrig varit tidigare. Morfin och antibiotika var det som fick mig att klara vardagen och första tre dagarna känns som en dimma.

Därför åker jag hellre en gång för mycket till akuten! <3

hannapanna

Har tyvärr ingen bild från den här tiden men jag lovar att jag såg ut som ett spöke 😉 Bjuder istället på en bild från i lördags!

Ett lågvattenmärke

Tänkte att jag skulle berätta om en händelse som gjorde så ont i mitt mammahjärta. Det här var för nästan ett år sedan.

I början av november 2014 var jag in på en planerad operation där man skulle ta slemhinnor från friska delen av tarmen och ”lappa” över den sjuka delen. Efteråt hade jag så jäkla ont, levde på smärtstillande första två-tre veckorna efter operationen. Lite off topic kan jag också nämna att ca tre dagar efter operationen så stod det klart att den hade misslyckats så smärtan kändes så fruktansvärt meningslös. När det hade gått kanske 12 dagar efter op så sa jag till min man att dottern skulle få sovmorgon dagen efter, det kändes som att jag var pigg nog för att själv kunna köra henne till förskolan. Morgonen kom och maken åkte iväg till sitt jobb. Vi sov länge och vaknade runt 8 och då hade jag sovit min första hela natt utan att behöva upp och ta smärtstillande. Tyvärr kände jag direkt jag klev upp att jag var tvungen gå på toa så att ta något som skulle hinna börja värka innan var det inte tal om. Jag drog upp ljudet på TVn så att dottern inte skulle höra mig och tassade sedan iväg.

Det gjorde så förbaskat jäkla ont att jag hyperventilerade och grät, jag försökte vara så tyst som möjligt men självklart hörde dottern mig och kom rusandes in på toaletten. Jag försökte sammanbitet förklara för henne att det inte var någon fara men att mamma hade lite ont. Hon strök mig på armen och sa: Men mamma, det är ingen fara. Jag är här nu. Jag ska trösta dig, var inte rädd.

Då var vår dotter inte fullt tre år.

Jag hade så ont att jag inte klarade av att stå på benen så jag bad dottern att slå på duschen och spola tills dess att vattnet blev varmt. Sagt och gjort, när vattnet var varmt fick jag krypa på alla fyra och sedan satt jag där på golvet medans min underbara fina lilla flicka spolade av mig samtidigt som hon pratade lugnande med mig om att allt skulle bli bra och att hon skulle ta hand om mig. Mina tårar sprutade och hjärtat gick sönder. Kära lilla trollungen, inte skulle hon som var så liten behöva se sin mamma så dålig.

Ca 30 minuter senare började jag känna mig bättre så hon hjälpte mig med handduk och sedan med kläder och efter det satt vi i soffan tillsammans och pratade lite om vad som hade hänt och varför det blev så.  Efter den här incidenten (och några andra när jag varit på väg från sjukhuset men av en eller annan anledning blivit kvar) har hon blivit väldigt mammig, vilket hon inte alls varit tidigare.

Världens goaste lilla tjej, vår alldeles egna prinsessa 🙂

IMG_1259