ETT MINDRE BAKSLAG

Som jag berättat tidigare har vi haft stora problem med nattningen. Vi har testat det mesta och mång har tipsat om olika ”metoder” med allt från böcker (typ kaninboken och den fungerade några ggr men sedan inte alls) till massage och specifika livsmedel som ska vara avslappnande eller lugnande (exempelvis banan och varm mjölk).

För några veckor sedan hittade vi äntligen en lösning som verkar fungera (ta i trä) och tro det eller ej men efter drygt ett år av insomningsproblematik har vi förhoppningsvis hittat det som fungerar bäst för just vår lilla skatt. Det känns så fantastiskt skönt, som en stor lättnad för oss alla tre. Vi var på bristningsgränsen och visste inte vad vi skulle ta oss till, uppgivna och nästintill desperata att hitta en lösning. Selma sov otroligt lite varje natt, det var gråt och panik flera timmar per kväll då hon inte ville lägga sig och frustrationen det medförde går inte att sätta ord på. Den som inte varit med om något liknande kan inte heller förstå. Jag kan tänka mig att det kanske var någon form av ”nattskräck” men när vi frågat henne har hon sagt att hon inte haft mardrömmar eller varit rädd för att somna. Något var det dock som gjorde att hon kämpade emot med alla sina krafter för att inte somna och det verkade inte finnas något som fungerade för att få henne att kunna slappna av och somna förutom när hon var så utmattad att hon slutligen somnade men så en kväll hittade vi äntligen något som visade sig vara lösningen.

Sedan dess har det flutit på väldigt bra. Någon kväll ibland har det varit lite ”besvärligt” runt läggdags men inget utöver det jag tror är normalt i de flesta familjer. Så kom julhelgen och slutligen nyårsafton och det blev sent för oss allihop. Nyårsdagen väckte vi henne tidigt för att förhoppningsvis somna i tid.

Nyårsdagen blev dagen för det första bakslaget på flera veckor.

Selma var tillbaka i gamla hjulspår och hur vi än försökte kunde vi inte hjälpa henne att slappna av, att varva ner och vila. Vi var helt utmattande alla tre efter den kvällen, den enda kvällen.

Tisdagkväll var jag så nervös, skulle vi vara tillbaka i allt det svåra igen eller vad betydde egentligen bakslaget kvällen innan..? Mest troligt var det en konsekvens av familjens nyårsfirande för tisdag kväll var vi, tack och lov, tillbaka i våra ”nya” rutiner och lilla damen somnade gott runt 19:30.

DEN FÖRSVUNNA DIAMANTEN

Det blev en väldigt tidig kväll för mig igår. Adam var i garaget så jag och Selma passade på att ha en ”tjejkväll” med film och spel. Hon valde Den försvunna diamanten, ett spel hon gick av sin farmor i födelsedagspresent.

I julklapp fick hon både Labyrint och Couronne så jag kan lova att det spelas en hel del hemma hos oss för tillfället. Det är ju så roligt med spel som passar både barn och vuxna så man kan spela allihopa tillsammans.

Vi hann med tre omgångar och mamman vann med 2-1.

Nyårshelgen hade vi med oss en massa spel som TP, Vem vet mest och liknande men det är svårt att involvera 6-åringar i sådana spel…

Har du något bra förslag på andra familjespel?

NÄR STOMIN SPARKAR BAKUT

Jag vill tro att det beror på allt jag stoppat i mig den här senaste veckan och jag är övertygad om att problemet kan definieras såhär:

För mycket gotta och fet mat för många dagar i rad.

Har haft så himla ont i magen runt stomin. Typ som kramper ungefär men koncentrerat runt själva stomipluppen. Inte som när jag haft magkramper som varit så kraftiga att jag legat i fosterställning utan på ett annat sätt. Vi har inte gjort annat än ätit god mat och mycket annat gott (godis, fika) så det är kanske inte underligt om magen och tarmen protesterar.

Kära mage, jag ska vara snäll nu…

Det kändes nästan som en befrielse att avsluta gårdagen med irrigation. Nu ska jag försöka ta det lugnt med intaget av fet mat och socker de kommande dagarna så kanske jag börjar må bättre, är nämligen konstant illamående för tillfället. Att jag inte lär mig! Trots att jag vet att jag blir ”dålig” kastar jag ändå i mig allt jag kommer över som att det inte fanns någon morgondag. Mitt nyårslöfte får nog bli att vara snäll med min mage och mina tarmar ❤️

Har du något nyårslöfte?

ÅRETS SISTA DAG

Så var vi framme vid slutet av året och framför oss väntar 2018.

Förhoppningsvis ett gott år med positiva förändringar och vår familj har stora önskningar och drömmar inför det som nu ligger framför oss. Jag hoppas innerligt att 2018 för med sig en fin kombination av kärlek och lycka ❤️

En lite kyligare utedag idag men vad gör det när frostigt vinterlandskap är som balsam för själen..

Gott Nytt År!

JAG ÄLSKAR SKOGEN

Jag älskar verkligen lugnet och tystnaden i skogen. Vi har haft en så härlig dag i Arvidsträsk och jag känner hur lugn jag blir när vi kommer ut och andas frisk luft i naturen. Kanske för att jag vuxit upp på ett liknande ställe jag reagerar som jag gör men all stress rinner av när man får spana ut över omgivningarna, göra upp en eld och bara vara.

Ju mer jag tänker på saken desto säkrare blir jag nog på att jag vill bo utanför samhället, eller åtminstone ha en stuga i skogen vid vattnet.

I morgon ska vi tillbaka och jag längtar redan 🙂

BAMBI PÅ HAL IS

Tjo!

Vi började dagen med något roligt men svårt. Det blev skridskor i ishallen och jag kan lova att det var varning för Bambi på hal is! 🙂

Tror att jag gick i 8:an eller kanske 9:an sist jag stod på ett par skridskor. Selma har åkt en del med skolan men det var första gången vi åkte tillsammans och det var faktiskt riktigt kul. Så fler lördagsmornar i ishallen blir det garanterat här framöver 🙂

Nu har vi anlänt till Arvidsträsk och ska vara ute hela dagen. Korvgrillning, skoterkörning, pulkåkning med mera. Hoppas du har en fin dag.

KRAM

PACKADE OCH KLARA

Nu är vi packade och klara för helgens trevligheter! Det enda som saknas är några sällskapsspel och jag är osäker på var de hamnat efter flytten så vi får nog göra en insats och leta reda på våra spel.

Kvällen inleddes med familjemys och lite senare kikade Petter och Elina förbi. De åker tillbaka till USA tidigt i morgon så vi har kramat av dem och önskat lycka till. Känns som ledsamt när de åker men tiden går snabbt och snart är de hemma igen. Som vi längtar, tror minsann att det blir en eller annan campingtripp tillsammans till sommaren 🙂

I somras var vi på roadtrip till Östersund där det bland annat kördes en hel del cross.

När de åkte hem packade vi inför helgen. Vi åker i morgon bitti men kommer hem igen på kvällen för att åka tillbaka söndag förmiddag. Vi hade först tänkt stanna över men eftersom vi har vår kisse hemma utan kattvakt får vi lov att åka hem.

Vi inleder morgondagen med något roligt, något som jag inte gjort sedan högstadiet (med andra ord väldigt länge sedan, haha). Återkommer kanske med en bild om jag vågar i morgon 🙂

KRAM

KOMPAKT SYSTEMKAMERA

Hjälp! 🙂

Jag funderar på att skaffa mig en kompakt systemkamera (eller heter det kanske kompaktkamera?). En liten behändig kamera som är smidig att ha med i väskan och som tar finfina bilder.

Jag har en jättefin systemkamera som tar kanonbilder men hur ofta tar jag med hela kameraväskan och alla objektiv? Svar: Vääääldigt sällan! Det är ju inte direkt så att kameran går ner i fickan eller i min handväska och dessutom väger den ganska mycket.

Har tittat som snabbast på denna, en Olympus Pen.

*Bildkälla

Jag fotar allra mest med min mobilkamera och den tar i och för sig fina bilder den också men jag villhöver en bra kamera.

Så, hit me with dina bästa tips! Vilka kameror ska jag titta närmare på? 🙂

DET SOM INTE SYNS…

Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns (eller känns)..

Det kan vara både en för- och nackdel att leva med något som påverkar hela mig men som oftast inte syns. Ibland haltar jag och då syns det lite, ibland har jag svårt att sitta och ja då syns det också. Men, jag skulle vilja påstå att största delen av tiden syns det inte alls på mig.

Fördelen med att det inte syns är att jag inte heller behöver brottas med fördomar eller förutfattade meningar. Förutom då att jag är så öppen med allt så här i Älvsbyn finns garanterat både fördomar och förutfattade meningar men det bryr jag mig inte om utan jag fortsätter kämpa och jag hoppas att jag gör ett viktigt jobb genom att hjälpa andra <3

En bild från ett reportage i Piteå-Tidningen.

 

Jag kan bli ledsen när folk tolkar mig som negativ eller tråkig bara för att jag väljer att avstå vissa saker eftersom jag vet att jag blir lidande i efterhand.. Bryter jag benet eller skadar handleden syns det och då är det kanske lättare att få acceptans och förståelse. Då tycker de inte att jag är tråkig eller sur bara för att jag inte kan göra vissa saker. Så är det inte när man lider av något som inte syns, då får man ibland kämpa för acceptans och förståelse

Ser du mig i det här tillståndet förstår du nog att allt inte är som det ska…

Men kan du se på den här bilden att jag hade ont? Nej, jag tror inte du ser det…

Fördelen med smärta är att den ofta går att dölja, vill jag inte att du ska se att jag har ont ja då ser du det inte heller. Om du inte känner mig väldigt bra vill säga. Har jag riktigt överdjävligt ont syns det även för den som inte känner mig men ligger jag på ett för mig ”normalt” smärtläge kan du inte se det. Det betyder dock inte att jag är opåverkad. Jag kan behöva kämpa för att klara något som många anser vara ”vardagsbestyr” och bara för att du inte ser det på mig så ta inte förgivet att det inte är jobbigt för mig.

Ta julhelgen till exempel.

Vi hade en supermysig julafton men när vi kom hem blev jag dålig. Jag hade så ont att jag haltade in från bilen. Väl i hallen fick jag stödja mig mot väggen då jag trodde att jag skulle rasa ihop. Det blev bättre när jag fick lägga mig ner och på juldagens morgon kändes det bättre igen. Jag kan nästan lova att ingen såg att smärtan trappades upp under julaftonskvällen eftersom jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att ha en så bra afton som jag bara kunde.

Juldagen hade vi middagsfrämmande, jag tillbringade en del tid stående vid spisen och när gästerna åkt hem hade jag problem att stå upp. Jag gjorde mitt bästa för att fylla diskmaskinen men fick vagga fram och tillbaka för att fixa att stå upprätt. Adam kom till undsättning och tog över såklart. Jag kan nästan lova att middagsgästerna inte såg på mig att jag hade ont eftersom jag (igen) kämpade på och gjorde mitt bästa för att ha en så bra kväll som möjligt.

Kvällen efter klarade jag inte av att ligga i sängen utan tvingades smyga upp och sätta mig på toalettstolen. Och ja, det kanske låter konstigt när jag är stomiopererad men smärtan minskar ofta när jag kan sitta på toa med fötterna i högläge.

Jag blir oerhört trött av att ha det såhär och jag märker att jag klarar allt bättre om jag sover/vilar mycket. Därför händer det ganska ofta att jag lägger mig tidigt. Och speciellt nu när jag har ett jobb som jag vill klara utan påverkan från min förlossningsskada.

Lider du av något som inte syns? Hur påverkar det dig och hur tacklar du det?

KRAM <3

EN TILLBAKABLICK

Idag fick jag upp den här bilden i mitt Facebook-flöde.

 

Bilden är tagen julen 2013 hos Adams farmor och farfar och då var hon ganska precis två år gammal. Hon hade fått en prinsessklänning från USA av Tant Elina och bodde mer eller mindre i den de första veckorna efter jul. Den finns fortfarande kvar i garderoben och ör fortfarande en favorit (även om den är i minsta laget).

Tänk så mycket som hänt sedan dess. Vilka framsteg hon gjort och hur hon utvecklats. Tiden går fort och jag ser på all utveckling med skräckblandad förtjusning. På ett sätt är det så roligt och häftigt att ta del av resan men på ett annat sätt inser jag att snart är hos stor och kanske inte vill hänga med mammsen och pappsen.. Jag hoppas att hon växer upp till en ödmjuk och självständig tjej som vågar gå sin egen väg. En tjej som hyser empati och medkänsla för sina medmänniskor, som sätter ner foten och vågar stå upp för sina åsikter. Jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på allt vi fått vara med om och allt vi har framför oss. Garanterat många prövningar och säkert ett eller annat grått hårstrå men tänk så lyckligt lottade vi är som får vara med om att se vårt barn växa upp ❤️

TILLBAKA TILL RUTINER

Då var julledigheten över för vår del och i morgon är vi tillbaka i de vardagliga rutinerna igen. Selma somnade vid 19:30 ikväll vilket är väldigt bra då det blivit  några sena kvällar dessa lediga dagar. Nu har vi inte varit ledig så många dagar så vi har inte hunnit ”spåra ur” från våra fasta rutiner egentligen men visst märker man på en sexåring att humöret blir lite sämre när det blir sena kvällar och för lite sömn.

Idag har vi lekt med alla nya leksaker. Hon har haft ridstövlarna på sig större delen av dagen och under eftermiddagen sprang hon omkring med en ny mössa med matchande halsduk och lekte ”fin dam”. Vi har pusslat ned bokstavspussel och gjort armband. Där en stund funderade vi på att åka skridskor eftersom hon fick ett par skridskor i julklapp men jag måste skaffa mig ett par jag också så kan vi åka tillsammans. Adam är ingen hejare på isen säger han men det är garanterat inte jag heller, hehe.

Nu ska vi slappa framför TVn en stund och sedan hägrar sängen, klockan ringer 05:00 piiiiip! Nästa år ska jag baske mig vara ledig mellandagarna

TACKSAM OCH ÖDMJUK

Vi har så många fina människor i vår närhet. Selma har många vuxna som finns där för henne. Som leker med henne, spelar spel med henne. Lär henne rita fina hästar, lär henne ord som hon aldrig hört tidigare. Lär henne om ödmjukhet och hur man är en bra vän.

Hon har fått så otroligt många fina julklappar och jag vet inte riktigt hur vi ska kunna tacka för alla finfina saker. Allt från skridskor till ridstövlar, ridhjälm, spel, kläder, lego och en massa massa mer. Den lilla damen har varit lyrisk hela dagen och lekt med så mycket hon hunnit. Jag gissar att vi fortsätter utforska klapparna under morgondagen och ytterligare dagar.

Tack till alla som gjort julhelgen till en fantastisk helg för vår lilla älskling ❤️

GOD JUL ❤️

Vilken julafton! Så mysig på alla sätt och vis med familjemys och god julmat.

Dagen före julafton var vi tillsammans med min familj och själva julafton tillbringade vi tillsammans med delar av Adams familj. Goda skratt, lek och bus för att inte tala om den häftiga tomten som ”lekte tittut” bakom fönstret så hela gänget gick igång och fick ett gott skratt.

Selma lekte med kusin Aaron så han kiknade av skratt, hon har nog längtat efter att ha kompis att leka med när vi träffas och jag tror att det kommer bli ännu roligare ju större småkusinerna blir.

Hoppas du hade en fin julafton, kram ❤️

SNART KOMMER TOMTEN

Dagen före dopparedagen. Jag fattar inte att tiden går så fruktansvärt fort, det var ju nyss jul och nu är det jul igen. Jag hinner inte riktigt med känner jag!

Idag har vi varit hos mina föräldrar, ätit gott och delat ut klappar. Selma fick en hel del kläder men bästa klappen var utan tvekan ett par skridskor. Så nu är det bara för den här mamman att lämna in och slipa skrillerna så vi får besöka ishallen vid tillfälle!

Vi började spela Bingolotto tillsammans med mamma och pappa men åkte hem i en paus eftersom vi ville få Selma i säng i någorlunda bra tid. Missade tvåans bingo men vi får rätta lotterna på nätet senare. Har parkerat i soffan och ska fortsätta uppesittarkvällen här hemma. Hoppas du har en fin kväll.

KRAM ❤️

SUPERSTART PÅ SUPERHELG

Vilken fantastiskt härlig och mysig dag vi haft. Började med glöggmys på morgonen och mitt på dagen bjöds det på supergod jullunch. Dagen toppades med biobesök och sedan god middag på Golden Dragon i Piteå. En superstart på en superhelg med andra ord.

Filmen var dessutom precis så bra som jag trodde och jag måste erkänna att jag blir sådär fånigt lycklig av en riktigt bra barnfilm! Selma fnissade som en galning vid några tillfälle, det fanns även ett parti i filmen där tårarna trängde fram. När de tog Ferdinand från hans älskade kompis Nina, då snyftades det och tårarna sprutade. Nästan så jag själv började böla av att se Selma så ledsen. Sammantaget var det en vacker och kärleksfull historia med ett bra slut. Till och med Adam rev av några gapflabb vilket betyder att filmen inte var kass, han är nämligen ganska svårflirtad med barnfilmer… Kan helt klart rekommendera Tjuren Ferdinand ❤️

*Bild lånad från bio3an.com

När vi kom hem slog jag in de sista klapparna och sedan har vi bara tagit det lugnt och kopplat av. I morgon tror jag att vi ska köra skoter och klämma på ett eller annat paket!

Natti natti.

SÅ INLEDER VI JULLEDIGHETEN

Selma och Adam är lediga i morgon så de har jullov redan nu, själv jobbar jag till strax efter lunch. Vi får några lediga dagar tillsammans men i år är vi dessvärre inte lediga mellandagarna..

I morgon firar vi jullov och starten på julhelgen genom att gå på bio och sedan äta go’ middag tillsammans. Adam och Selma hämtar upp mig efter jobbet så åker vi till Piteå för att se Tjuren Ferdinand. Vi har sett trailern samt några klipp från filmen och jag måste säga att den verkar superbra! Jag tror nästan att jag är mest ivrig av alla i familjen, haha. Hoppas att den lever upp till förväntningarna.

Bjuder på trailern, visst verkar den bra! 🙂

Jag satsar på längre jullov nästa år men eftersom jag är relativt ny på jobbet väljer jag att spara mina semesterdagar. Istället tar jag ut några lediga dagar så vi kan följa med och heja på pappsen under några väl valda skotertävlingar. Vi ska bland annat med till Östersund och Arctic Cat Cup i mitten av januari. I februari blir vi med till Söderhamn och i mars är det stadioncross-SM i Skellefteå och SM- final i Kalix. Känns värt att ”spara” ledigheten till sådana tillfällen istället.

Hur inleder ni julhelgen och ska du vara ledig mellandagarna?

KRAM ❤️

NU VÄNDER DET!

Idag är årets mörkaste dag vilket betyder att det snart vänder och går mot ljusare tider! Wohoooo så underbart!

Januari 2017 när solen hittade hem.

Tiden går så himla fort så snart är det vår med fågelsång och ljusa kvällar. Ska bli spännande att se hur vi trivs i lägenheten när det blir sommar, jag gissar att vi kommer vara mycket i svärmors stuga och i Adams farmor och farfars stuga. Även om vi har en egen gård som delas med familjen som bor ovanför så blir det inte riktigt samma sak som gården till vårt hus. Där hade vi vår fina altan med perfekt solläge och ingen insyn.

En kaffekopp i solen på vår altan.

 

Jag sa faktiskt till Adam igår att kanske skulle vi bo kvar i lägenhet och istället lägga krutet på en fin sommarstuga eller varför inte en fin fjällstuga! Känner inte för att ha både hus och stuga, det tycker jag nästan blir ”för mycket” att sköta om. Blir spännande att se vad framtiden för med sig 🙂

KRAM

FÖRLOSSNINGSSKADAN OCH DRÖMMEN OM EN YRKESKARRIÄR

Idag tänker jag berätta om något som har med förlossningsskador att göra men som inte alltid kommer fram i tidningsartiklar och TV-reportage. Idag vill jag berätta om hur många saker i livet förändras, saker som man tidigare tagit för givna. Jag vill berätta om hur det är att leva med en förlossningsskada och inte kunna arbeta. Om hur det är att leva med en förlossningsskada och drömma om att göra karriär.

Vi är nämligen väldigt många kvinnor som vill jobba men som kanske inte kan. Jag har själv varit där, jag har varit sjukskriven långa perioder och jag har sagt upp mig från det som då var mitt drömjobb. Allt på grund av vad som hände mig under min förlossning och de komplikationer som senare tillstötte.

För mig personligen har arbete alltid varit viktigt.

Jag visste tidigt att jag ville bli reseledare och fastighetsmäklare. Det blev jag också. Mäklaryrket står mig fortfarande varmt om hjärtat och jag gjorde det väldigt bra som mäklare. Jag älskade känslan av att vara bra på det jag gjorde och jag älskade att lära mig nya saker. Jag älskade att hela tiden utvecklas.

Fastighetsbyrån ❤️

Så föddes vårt lilla underverk och jag bestämde snabbt att jag ville lägga karriären på hyllan. Satsa på familjen och inte arbeta så mycket. Några år (och en jädra massa sjuktid och operationer) senare fanns hungern där igen.

Jag ville komma tillbaka till karriären, jag ville ha ett jobb som jag brann för och jag ville utvecklas. Lyckan var total när jag lyckades landa ”Drömjobbet” och det kändes som att jag vunnit högsta vinsten på lotto. Samtidigt fanns oron där. Hur ska det gå, kommer min kropp att klara detta?

En dryg månad innan jag skulle börja min nya tjänst blev jag sjuk. Riktigt sjuk.

Jag fick sepsis, eller blodförgiftning som det också kallas. Jag hade tur och befann mig på sjukhuset när detta inträffade, hade jag varit hemma kanske jag inte hade överlevt. Det blev en sjukhusvistelse och en jäkla massa medicin under lång tid. Jag lyckades dock ta mig upp på benen och kunde närvara min allra första arbetsdag på mitt nya efterlängtade arbete. Och som jag kämpade för att klara av jobbet. Klara av smärtan och tröttheten den förde med sig. Har du levt med smärta vet du att man blir fruktansvärt utmattad av att hela tiden ha förbannat ont.

Jag kämpade med avföringsinkontinens och kan man inte hålla varken gaser eller avföring blir det en psykisk stress, speciellt då man jobbar med människor och ofta sitter i möten. På många sätt var varje dag en kamp men jag ville så väldigt väldigt gärna jobba med något jag brann för så jag kämpade så mycket jag bara kunde.

Kämpade för att orka med ett spännande arbetsliv samtidigt som jag försökte hålla modet och orken uppe. Det gick ett tag men till slut blev jag sjuk. Inte utmattningssyndrom men kroppen blev dålig. Jag hamnade på akuten och opererades akut. Två dagar senare stomiopererades jag och ytterligare en dryg månad senare hamnade jag på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Januari 2016, nyopererad på Akademiska Sjukhuset.

Nio månader senare var jag tillbaka på jobbet.

På ett sätt överlycklig över att vara tillbaka, på ett annat sätt deprimerad eftersom jag visste att jag inte hade förutsättningarna att klara den typen av jobb med den kropp jag lever i.

Det slutade med att jag, med sorg i hjärtat, valde att säga upp mig.

Jag kände mig totalt misslyckad då min kropp svek mig. Jag ville bara skrika rakt ut, jag ville gråta och jag ville att någon skulle göra mig hel igen. Under den här perioden kände jag mig förbannad och önskade att någon skulle tvingas stå till svars för vad förlossningsvården orsakat mig. ”Någon” har förstört mitt liv och inte fan verkar det bli bättre utan förlossningsvården var/är fortfarande i kris och andra kvinnor riskerar att gå samma öde till mötes som jag gjorde. Här någonstans blev det viktigt för mig att finnas för andra kvinnor som befinner sig i liknande situation som jag själv, ja det hade såklart varit viktigt tidigare också men nu blev det än viktigare. Känslan av att kunna hjälpa andra hjälpte mig att överleva mina egna nederlag ❤️

Sommaren 2017 fick jag chansen att tacka ja till något som jag drömt om under många många år. Jag fick chansen till en anställning på Älvsbyhus. Ett företag som jag uppvaktat och kontaktat vid flera tillfällen under många år. Än en gång var lyckan total och eftersom jag då haft några väldigt bra månader kände jag att jag inte kunde låta chansen passera.

Och här är jag nu.

Jag har mitt drömjobb. Jag älskar att gå till jobbet. Jag kämpar för att klara det här och jag ber till högre makter att kroppen inte ska svika mig. Igen.

MÖTET MED TANDLÄKAREN

Igår var det dags och som jag gruvade. När jag kom in på mottagningen ville jag bara lägga benen på ryggen och springa fort som bara den men jag försökte uppföra mig som den vuxna kvinna jag borde vara och satte mig i stolen.

Och vet du vad?!

Det gick superbra! 🙂

Whop whop! Inte ett enda hål och allt såg bra ut. Att jag haft ont i käken beror på en visdomstand och den kommer lite snett så kanske måste jag dra den.. men det ska väl gå bra det också. Känns som att det borde vara en barnlek i jämförelse med andra saker jag tvingats göra. Bokade en ny tid i mitten av januari för att ta ”specialplåtar” inför eventuell tandreglering. Vi börjar med det och sedan ska jag få ett kostnadsförslag men ju mer jag tänker på det desto mer vill jag göra det. Beror på om jag måste dra en massa tänder eller ej, hehe.

Kan du förstå att jag gruvar mer för att öpnade munnen för en tandläkare än att fläka ut underkroppen för diverse olika kirurger?! Sjukt hur man vänjer sig vid saker!

Såhär såg jag ut efter en ond undersökning på sjukan, var inte alls lika tagen efter tandis-besöket!