Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!

Det är nu jag sätter punkt här!

Jag startade det här projektet med ett enda syfte. Jag ville inspirera, beröra, förändra och påverka. Få folk att stanna upp, tänka till kanske två tre eller tio gånger för att förhoppningsvis komma till lite insikt eller inspireras till att göra något av sin situation i livet. En hjälpande hand helt enkelt. Och under åren har vi lyckats bygga upp en otroligt fin relation, ni läsare och jag. Ni har stöttat mig när jag gått lite vilse likväl som mina texter bevisligen har fått er att finna nytt hopp. Det är jag obeskrivligt tacksam över! Men som man brukar säga; ”ALL GOOD THINGS COME TO AN END” eller hur? Och så har det då blivit dags. Efter mycket tankekraft och ambivalenta månader har jag tagit mitt beslut. 

Först och främst vill jag tacka alla som jag har träffat på under resans gång. Cissi Wallin, Snajvid, Diabetesmannen, bloggare, alla nattklubbsmänniskor, eventbyråer och eldsjälar. Fantastiska individer allihopa! 
Sedan vill jag självklart tacka alla på Finest.se för min tid här, både som bloggare och som redaktör. Det har varit otroligt lärorika och händelserika år.
Och sist men inte minst, tack till alla mina fantastiskt underbara följare och läsare! Utan er hade den här bloggen inte varit ett skit kan jag säga. Det har varit en ära att få ta del av era synpunkter och dela med mig av mina egna känslor, allt ifrån kortare texter till  ”Hon är bara mitt allt”. 

Men det är dags att sätta punkt för nu. Vem vet, en dag kanske jag börjar igen. Men för nu är det dags att tacka för mig och den här bloggen. Vissa saker har ett ”bäst före-datum” och den här bloggens utgångsdatum har sedan länge gått ut. Jag tror att det var Springsteen som sa ”like roses needs the rain, the poet needs the pain” och det stämmer. För att jag ska kunna dela med mig eller framställa något med en melankolisk klang och underton av lite hopp behövde något smärtsamt. Men på senare dagar har jag funnit mig själv må riktigt bra. Och att forcera fram en text är ett konstnärligt självmord. Därför väljer jag att lägga ner och fokusera på vad jag faktiskt vill göra, uppnå nya mål och prova något nytt.

Jag har en lång väg framför mig och jag börjar se vart den leder. Med lite tur kommer ni snart få se mig i andra format. Så länge kommer jag fortfarande finnas på TWITTER, INSTAGRAM och såklart VINE ( @Lu*Ke ) där ni kan följa mig. Det här har varit anledningen till min frånvaro här på bloggen. Jag är fruktansvärt urusel på avsked och avslut måste jag väl erkänna. Åter igen, tack till alla som varit med under resan! Ni är fantastiska! All kärlek till er, mina vänner. Och kom ihåg att ni förtjänar alltid det allra bästa. 

Jag älskar er!