Fortsatt häktad

Vilken dag…
Jag är helt yr. Höll på att svimma flera gånger i tingsrätten idag.
Min puls låg på 300 under hela dagen.

Men vilken åklagare!
Han är så grym!

Idag va den sista rättegångsdagen.
Slutpläderingen.

En sammanfattning av allt!
Åklagaren hade gjort en PowerPoint presentation på 20 sidor och hans plädering va så bra…

Men det va tungt… Många pusselbitar föll på plats.

Ännu idag önskar jag bara att vi skulle få ett erkännande.
Precis som jag har önskat i hela mitt liv.
Men jag vet att det aldrig kommer, och det kom inte idag heller. Som väntat.
Men jag sitter med min hemliga önskan.

Jag ville ställa mig upp och bara få ur mig, allt som jag tänker.

Snälla pappa erkänn!
Du har ju gjort det här! Varför kan du inte erkänna!

Jag vet att det hänt, men jag vill ha en förklaring!
VARFÖR?!

Och är det så att han inte tror att det hänt, PÅ RIKTIGT…
Är han så sjuk så han inte vet om att han gjort det, eller vet han att han gjort fel?
Tycker han att det är fel?

Jag vill ha en förklaring…

Men jag vet att jag aldrig kommer få den.
Jag kommer aldrig förstå varför han inte erkänner.

En frisk människa med någon form av samvete eller medkänsla skulle ju erkänna!

Jag vet att jag måste släppa detta, och acceptera.

Jag kommer göra det. Igen…

Domen kommer iallafall på tisdag nästa vecka!
Och han sitter fortsatt häktad.
Jag hoppas att det är som dem säger, en fingervisning i hur det ska sluta…

Oavsett så hoppas jag att de iallafall dömmer honom för det han gjort mot min syster.
Hon är liten, och har hela livet på sig.
Jag vill inte att hon ska behöva växa upp med folk omkring sig som inte tror henne.

Vissa har varit tydliga i det.
Att om han inte döms så ska han helt frias och allt möjligt annat sades.

Det är inte så, det funkar inte så…

Hon berättar sanning.
Ni måste tro henne!!!!

Jag är stor nog att förstå ert svek. Igen…

Innerst inne skriker mitt lilla barn också.
Folk säger att jag inte ska bry mig.
Men det gör ont. Det gör så jävla ont.

Jag har inte sagt det förut, men ni ska veta, att det har gjort ont i hela mitt liv. Att inte bli trodd.

Nu spelar det inte så stor roll längre. För mig.

Men hon ska ALDRIG få känna som jag gjort!!!

IMG_8535.JPG

Julfest och tomte

Idag tog vi sovmorgon!
De har julfest och julbord på dagis idag och tomten kommer på besök och har med sig paket till barnen!

Vi har världens bästa dagis. En fröken går hem till oss med Ava efter dagis tills jag kommer hem!

De är verkligen fantastiska!

Både jag och Robin är i rätten på olika håll idag, och mamma är med mig, syrran är i rätten på annat håll!

Vilken tokig familj!

Ibland får man det inte att gå ihop och jag är så lycklig över att ha Ava på en så bra plats!

Ava är hur nöjd som helst med att få visa sitt rum för fröken!

IMG_8520.JPG

IMG_8508.JPG

IMG_8522.JPG

IMG_8521.JPG

En jobbig dag

Jag har inte haft ork att uppdatera.
Jag är verkligen helt slut.
Det känns som om min kropp vill ge upp.
Men det är snart över!
Så snart!!!

I morgon kommer bli en fruktansvärt jobbig dag…
Eller jag gissar det.
Den sista dagen i rättegångarna. Slutpläderingen.

Sedan väntar väntan. Den fruktansvärda väntan.
Jag hoppas på svar och en dom innan jul!

IMG_8481.JPG

IMG_8466.JPG

IMG_8434.JPG

Julmarknad och Storkyrkan

Vi har haft en jättemysig dag!
Jag följde med Ava och förskolan på julmarknad och till Storkyrkan för att kolla på deras julkrubba , sedan gick vi på café och fikade med alla barn!

IMG_8439.JPG

IMG_8453.JPG

IMG_8447.JPG

IMG_8454.JPG

Det va verkligen jättemysigt, och jag blir så förvånad över hur bra det går att ha med sig så många barn… Idag va det 9 barn på förskolan, så nästan samlad trupp.

De gör ju utflykter väldigt ofta, så de är ju vana…
Men jag har ju svårt att ha koll på bara en haha

Jag fyller år idag!

Idag blir jag hela 27 år!
Vilken kärring!
Lustigt hur man kan känna sig som 14, men samtidigt som 37…

Det här med födelsedagar, att fylla år och bli äldre…

Åldern är bara en siffra, och det inser man mer ju äldre man blir.

Idag väcktes jag med frukost på soffan, jag hade tydligen somnat där igår!

Ava fick hjälpa att öppna paket!
Och hon sjöng så fint och har ännu inte slutat!

IMG_8345.JPG

IMG_8164.JPG

Svar på kommentar

Jag fick en kommentar som jag gärna vill svara på i ett eget inlägg…

IMG_8339-0.PNG

Det är svårt att märka, men det finns vissa tecken.
Om barnet ändrar beteende. Börjar bita sig själv, framkallar kräkningar.
Efter att ha varit torr börjar kissa på sig.
Får andningsbesvär, nattskräck och mardrömmar. Blir mycket utåtagerande, har svårt med gränserna över sin egna kropp, eller tvärt om

Det är ju svårt att veta vad som är vad.
Detta kan ju vara orsakat av även annat.

Men våga ställa frågor till barnen.

Det finns en jättebra ramsa som jag lärt min dotter:

Min kropp är min
Din kropp är din

Rör någon mig när jag inte vill
Säger jag till

NEJ!!!

Sedan är det viktigt att prata om hemligheter med barnen.
Att man alltid ska kunna prata om sina hemligheter.
Ofta säger en förövare att det här är vår hemlighet, eller hotar med andra saker…

Baka baka

Jag har varit så slut idag, tror det är denna veckas tunga innehåll som kommit ikapp mig!

Vi har pyntat pepparkakshuset, bakat lussebullar och bara haft mysigt hemma.

Nästa år tror jag nog vi skippar pepparkakshus, haha
Oj så arg hon är för att hon vill äta upp det nu…
Och vi har inget bra ställe att placera det på som gör att hon inte kommer åt.
Jag tror nog inte att det håller så många dagar:)

IMG_8335.JPG

IMG_8334.JPG

IMG_8316.JPG

IMG_8327.JPG

IMG_8314.JPG

Rättegångar- mitt förflutna- övergrepp

Ni som har följt mig ett tag vet att jag gått igenom och fortfarande går igenom någonting väldigt väldigt tungt!

Jag har i hela mitt liv varit öppen med vad jag blev utsatt för som barn.
Sexuella övergrepp.

När jag va liten gjordes det 2 anmälningar.
Jag berättade, jag filmades av polisen, blev utredd av en vittnespsykolog och har i hela min uppväxt gått hos psykolog. Från det att jag va runt 6-7 år gick jag på en special bup med inriktning på just sexuella övergrepp.

Men det såg annorlunda ut för 23 år sedan. Så annorlunda.

Jag har aldrig kunnat eller fått berätta vem det va som utsatte mig.

I september häktades min pappa, för två andra fall. Det ena mot min lillasyster, nu 4,5 år gammal.

Jag föll verkligen när jag jag fick veta detta.
Jag har under hela mitt liv levt med minnena.
Men under mitt vuxna liv har jag lärt mig att hantera dem.
Jag har hittat strategier för att kunna få bort minnena och kunna leva med dem!

Efter många tankar, om skuld över att inte kunnat göra någonting för min lillasyster beslutade jag mig för att också kontakta polisen och berätta om vad han utsatt mig för.

Då hade jag ingen aning om att det va det exakta som han utsatt min syster för. Använt exakt samma hot, exakt samma metoder, språk…

Denna vecka som har varit har vi suttit i rättegångar. Det har varit fruktansvärt, det har varit bortom ord så jobbigt!

Jag valde att vid mitt vittnesmål ta bort sekretessen som tidigare varit om mig.

Annars är det alltid sekretess vid dessa känsliga fall.

Varför tar jag bort sekretessen?

Jag hoppas att jag kan hjälpa andra!
Jag hoppas att fler kommer att våga.

Få vet om preskriptionstiden och hur lagen ser ut om detta.

Att man har många många år på sig efter att man fyllt 18 år.

Jag hade accepterat att aldrig få upprättelse, att aldrig få ett förlåt.
Eller en förklaring.

En förklaring eller ett förlåt kommer jag aldrig få.

Men kanske kanske kanske kommer jag få upprättelse.

Oavsett så vet jag att jag gjort det jag kunnat, nu, för att hjälpa min syster…

Och jag är glad över mitt beslut.
En stor sten har lossnat från mina axlar, oavsett så har jag blivit hörd.

Man har lyssnat på mig.
Det kommer inte handla om att bli trodd eller inte huruvida han blir dömd eller inte.
Det kommer handla om bevis.

Jag vet att de som behöver tro mig tror mig.
Jag har också lärt mig att människor inte är vad de utger sig att vara.

Det följer ytterligare förhandling nästa vecka.

Med detta jag gjort hoppas jag också kunna hjälpa andra.

här är en artikel ur aftonbladet om det som hänt

IMG_8313.JPG

IMG_8281.JPG

Så mycket kärlek

För första gången i mitt liv har jag träffat mina småsyskon.
En lillasyster och en lillebror har jag fått med detta tunga.

Jag kommer aldrig att släppa dem!

Det första min lillasyster sa va ”har du saknat mig” efter att hon sprungit fram till mig och gett mig en stor kram och sagt att du är min storasyster!

Jag kunde verkligen inte hålla tillbaka mina tårar!

Jag är bortom ord så lycklig!

Jag fick träffa två sysslingar också, och sysslings barn.

Ava va med oss, tänk att det bara skiljer några dagar och något år och hon är moster!

IMG_8302.JPG