Herr och Fru Winberg <3

Så nu har jag äntligen fått redigera bilderna från bröllopet. Det ska bli så kul att visa er, det var ett sådant fantastiskt fint bröllop! Tårarna rann och kärleken flödade! Johan är min storebror och han gifte sig med sin Emelie. Uppe vid altaret hade de med sig sin dotter, min brorsdotter Alva. I magen som ni kommer se bakas mitt nya brorsbarn. Det är verkligen en fröjd att få syskonbarn! Det ska bli spännande att se vad det blir!

Herr och Fru Winberg, visst är de fina!

IMG_1339 IMG_1338 IMG_1351 IMG_1379 IMG_1398

IMG_1422 IMG_1436 IMG_1439 IMG_1449 IMG_1456

IMG_1461 IMG_1472 IMG_1479 IMG_1486 IMG_1503

Fortsätt läsa

Ta ett första dopp?

Vad kul att ni var så många som läste inlägget igår om normer i hästvärlden, tack för det :D. Själv sitter jag på ett svettigt tåg för jag missade det jag skulle ta :/. Idag är det dags för seminarium. Tjoho?
Vet ni jag är sugen på att bada i havet. Är det för kallt? Det är 28 grader ute, enligt tågets termometer så det lär inte vara för kallt på stranden iaf. Jag ska nog fråga Hanna om hon vill bada med mig ikväll! Jag måste ju få inviga min nya baddräkt. Ni ser den på bild här nedanför, vad tycker ni? Är den inte snygg :D. Har ni badat än? Var det kallt? :)

Fortsätt läsa

När jag vill satsa med min islandshäst så är det lite gulligt.

I hästvärlden är normen att du ska äga ett halvblod. Du ska ha rätt utrustning och rida rätt. Du ska trava, skritta och galoppera. Din häst ska gå i form och är det lite kallt ska din häst ha ett regntäcke, är det lite blåsigt ska hästen ha halstäcke. Är det vinter ska hästen klippas och sedan ska hästen byltas på så den är riktigt varm. Gör du något som bryter detta sätt att äga och ha häst så är det lite konstigt.

Jag tycker jag känner av denna norm mer och mer sedan jag skaffade Fia. Har jag inte täcke så är det konstigt, häromdagen ”sprang” Fia förbi i någon gångart de inte visste vilken det var, jag gissar på tölt. Detta sas med ett litet skratt efteråt.  Det är tråkigt att det arbete jag gör ses på som lite gulligt. Går Fia i form eller hoppar ett hinder så är det lite gulligt. Vill jag satsa med min islandshäst så är det lite gulligt eftersom det ses inte som lika viktigt som om en hoppryttare satsar på sina halvblod eller ponnyer. Att Fia sprang förbi i någon gångart de inte visste vilken de var visar också på den okunskap som finns inför allt som inte har tre gångarter.

Men jag säger inte att jag är något offerlamm. Jag tycker denna bild talar så tydligt. Jag kan nu efter att ha ägt islandshäst i åtta månader att det är galet att det finns hästar som när det är 20 grader går med regntäcke. Eller varför hästägandet ska göras så komplicerat? Visst att man vill vara försiktigt om sin älskling och att den endast är värld det bästa men ibland går det till överdrift. Är det för att jag äger och rider en islandshäst eller är det bara sunt förnuft?

häst

 

Fortsätt läsa

Gångartsträning på uteritten.

Asså jag blir så glad när man ser hur alla träd blivit gröna, hur växter blommar och hur värmen smyger sig på. Jag blir nog lite sommarkär. Det är så mycket trevligare med den gröna sommaren än den trista gråa vintern.

Jag och Fia red ut igår, vi upptäckte nya marker och tränade gångarter. Jag vill att hon ska kunna hålla arbetstölt, öka tölten och sen gå tillbaka till arbetstölt. Att hålla arbetstölten är inga problem men att gå från ökad tillbaka till arbetstempo var mindre lätt. Jag tror det handlar om en träningsfråga. Hon orkar nog inte än. Dock fick jag till en riktigt fin arbetstölt. Hon töltade samlat. Traven var också fin, jag kunde på vägen bort från stallet rida ihop henne med lite långa tyglar så att jag inte skulle lägga allt fokus på munnen utan hålla ihop henne med benen. Det var en riktigt härlig känsla, jag kunde lätt fatta trav också, höll ner händerna och så travade hon nästa direkt. Hon brukar vilja lägga in lite spring mellan. Galoppen däremot ska vi inte ens prata om. Den var riktigt fin! Hon har en riktigt bra galopp. Man känner verkligen hur hon har frambenen framför och bakbenen under. Sen kan man bara sitta och njuta! Vi övade galoppfattningar och det går bättre och bättre. Något jag måste bli bättre på att träna är högergalopp. Det blir mest galopp fram och någon annan gångart bak. Men med träning ska det också släppa.

När vi kom tillbaka insåg jag att Fias kondition är bättre men inte så bra. Hon återhämtar sig inte särskillt snabbt. Trots en lång skrittväg tillbaka andades hon ganska häftigt. Får bli mer träning på det. Hon var svettig när vi kom tillbaka så jag flätade upp hennes man och satt pannluggen i en totte sen sköljde jag av henne och försökte skrapa bort ytterligare päls. Det mest av vinterpälsen börjar försvinna och hon börjar bli svart igen ;). Efter badet blev det bete på gräset. Hon har sin lilla gräshage och där stod hon när jag mockade. Hon kom in vid kvart i sju. Precis så vill jag ha det! :D. Jag var väldigt nöjd med henne igår 😀 <3.

Blev hon inte snygg i sina flätor? 😉

img_0819.jpg

Fortsätt läsa

Lovegurun löser dina problem på kärleksfronten.

Vet ni vad som precis hände.. Jag satt och redigerade i kameran på bilderna från igår. Raderade de dåliga och ändrade storleken på några. Då dör batteriet. Och i min kamera måste man ladda batteriet genom att lägga batteriet i en laddare. Det laddas inte genom datorn. Och den laddaren är hemma i lägenheten… :/. Så ni får se bilder imorgon ev på tisdag.

Men idag är det dags för er loveguru att reda ut problem. Er loveguru brukar använda sig av vad menar han  hemsida för att få er att undvika the bad boys.

Träffar en kille han är 30 jag är 25. Han har ringt mig varje dag ända sedan vi började träffas för 2 mån ungefär. Varje kväll pratar vi. Sen ses vi kanske en gång veckan och vi har ätit nåt haft sex och så. Han frågade mig om jag ville hänga med honom till sthlm och kika där och ha en mysig dag. Han skjutsade mig till jobbet köpte frukost och var väldigt omtänksam. Jag började ju såklart tro att han var sugen på något seriöst. Så när jag hade mens för någon dag sen frågade jag honom om han ville ses? Så svarade han nej jag vill ju mysa och knulla med dig. Trodde han skojade… Efter hur han behandlat mig innan. Så skrev han: känns som du börjar bli kär i mig, och du vet hur jag är. (Han har i princip aldrig haft ett förhållande) men trodde jag var ett undantag eftersom han sa att det aldrig känts så bra med någon han träffat han jämförde t.om mig med dt enda ex han haft och sa att det kändes bättre med mig. Va i helvete?? Det var som att vända på en hand.

Jag säger det då, män kan vara luriga. Jag har svårt att förstå varför killar gör sig besväret att luras och vad omtänksam och verka bry sig för att sedan bara velat ligga. Nej han är en riktigt shady lady som nog ska börja fundera över sitt liv eftersom han fortfarande vid 30 inte har haft ett förhållande. Han verkar ha väldigt svårt att binda sig och vill leva ungdomsliv fortfarande. BLÄÄÄ riktigt obehaglig typ.

På halloween förra året träffade jag en kille. Jag hade spanat in honom tidigare när han passerad mig. När jag dansade med min kompis på dansgolvet så märkte jag när jag tog av mig min mask att han började spana in mig intensivt. Jag tog såklart tillfället i akt och dansade fram till honom. Vi gick undan så vi kunde prata och där sa han till mig att när jag tog av mig masken och han fick syn på mig så var jag den snyggaste han hade sett. Han gav mig komplimang på komplimang. Det sjukaste var att jag tycker han var bland de finaste jag sett också. Vi kysstes och jag följde med honom hem. Han sa att han inte ville ligga med mig för jag kändes så speciell. Han ville inte att det bara skulle bli ett en gångs. Vi skrev intensivt den veckan och planerade att ses, men det blev aldrig av för han sa tillslut att han inte var redo för något seriöst. Sedan hördes vi inte på typ 2 månader. Tillslut hörde han av sig igen och kom till och med in på mitt jobb spontant för att träffa mig. På julafton möttes vi upp en sväng och då kysstes vi. Han sa många gånger att; vi ses ute imorgon. Men väl den kvällen så hörde han inte av sig, utan svara dan efter att han aldrig drog ut och frågade vad jag gjorde. Denna gång slutade det med att han sa att han gärna träffade mig för en fika, men att han börjat träffa en annan tjej igen och ja att det inte var så smart. Jag önskade han lycka till och var glad för hans skull sen inget mer med det. Men efter en tid så skriver han till mig igen och frågar vad jag gör och vad som händer i helgen och så. Men inget mer. Jag blir less och raderar honom. Grejen är den att jag kan inte sluta tänka på honom.

1. Du är ledsen för att detta är kille som got away. Han smet undan. Jag tycker det verkar riktigt dålig stil att först träffas intensivt och sen inte höra av sig. Antagligen var han intresserad av den andra tjejen eller behövde en ”bra ursäkt” för att bli av med henne. Jag tror att han träffade, kanske, en annan tjej och sen blev det tråkigt eller inte fungerade och då hör han av sig till tjejen som skriver här för att få lite spänning i vardagen.

Har du några kärleksproblem så kan du kommentera här så kommer lovegurun att svara på alla dina frågor!

img_0807.jpg

Fortsätt läsa

Före och efter 

Idag var det dags för det oundvikliga. Mulle får varje år så himla lång lugg. Det växer som ogräs och han ser knappt. Så efter att han sprungit in i mina ben tre gånger på en halvtimme insåg jag fakta. Det var dags att klippa bort luggen. Han får så långa öron när all päls försvinner :D. Nu kan han hoppa i trädgården och se saker igen :D. Vad tycker ni? Är han fortfarande söt? 😉

Fortsätt läsa

Höstskräck – När någon hälsar på och det lämnar kalla kårar.

Det var längesedan vi hade höstskräck här på bloggen, jag hoppas ni har något bakom ryggen för annars kan det kännas som att du inte är ensam ;).

För två år sedan separerade jag och min sambo. Hon flyttade ut, och lämnade mig ensam i en villa som egentligen är alldeles för stor för bara mig. Livet kändes ganska tragiskt ett tag där, med mig ensam i det tysta, glest bebyggda och i övrigt ganska skogiga villaområdet. Jag försökte få huset sålt men det gick inte så bra. Och så en söndag, vid elvatiden på kvällen, efter att jag hade vandrat runt i huset och släckt lampor inför läggdags, hände något som förändrade allt. Jag släpade mig uppför trapporna till mitt sovrum på övervåningen, lade mig i sängen och läste jobbmejl på telefonen en stund. Sedan lade jag telefonen på nattduksbordet och vände mig om för att försöka somna. Förut, när Rebecca bodde med mig, hade jag aldrig sömnproblem. Nuförtiden tog det ibland flera timmar att somna in.

Kring kvart i tolv hörde jag helt tydligt hur det knakade i trappan på andra sidan väggen till mitt sovrum. Sovrumsdörren var stängd och bara trappstegen i mitten av trappan knarrade på det sättet, men ändå hördes det. Jag stelnade till i sängen och låg helt orörlig. Några sekunder gick, och så kom ett nytt knarr. Det var identiskt och kunde inte vara något annat än ljudet då någon som tog ett steg upp för trappan.

Jag tror det är omöjligt att beskriva hur en sådan upplevelse faktiskt känns. Min kroppstemperatur steg säkert tio grader, kändes det som, och hjärtat bultade så bröstkorgen skakade. Man kan leva ett helt liv, men det är först i ett sådant ögonblick man inser vad det innebär att uppfyllas av djurisk skräck.

Jag låg där i sängen och väntade ytterligare tio sekunder, men inget mer hördes. Med en jätteansträngning reste jag mig och gick upp ur sängen, så absolut tyst jag kunde. Jag tog tre mjuka steg fram till sovrumsdörren, låste den oändligt långsamt och insåg att jag inte hade andats ut på säkert en minut. Efter att ha samlat mig några sekunder tryckte jag örat mot dörren. Trettio sekunder gick. En minut. Fem. Skillnaden mellan skräckfilmer och situationer i det verkliga livet är att här kunde jag liksom inte fly. Jag var tvungen att vänta ut ljudet jag hade hört, utan någon tydlig gräns för när faran var över. Jag vågade inte öppna dörren. Kanske tycker man detta låter fegt, men då förstår man inte i överhuvudtaget hur det kändes där och då.

Efter kanske tjugo minuter lämnade jag dörren och satte mig på sängkanten. På nattduksbordet låg min telefon och laddade. Jag tog den i handen och satte den på ljudlöst, ifall någon mot förmodan skulle få för sig att ringa eller SMS:a mig. Hörde jag ett enda till ljud skulle jag ringa polisen. Inte för en sekund tvivlade jag på vad det var jag hade hört, det enda jag inte var säker på var vad det var som låg bakom ljudet. Jag hade inga husdjur. Ytterdörren var stängd och låst, det var jag säker på. Det fanns bara två avlägsna men naturliga förklaringar jag kunde tänka mig, den ena att huset satte sig på ett nytt sätt på grund av regnskurarna som hade varit på sistone, det andra att Rebecca skulle ha kommit tillbaka igen. Men varför skulle hon ha gjort det? Jag gick till fönstret och tittade ut över uppfarten till huset. Där stod bara min egen bil.

Det hela slutade i ett antiklimax. Jag satt där på sängkanten så länge att mina ögonlock blev tunga, och jag drogs ner i sömnen. Jag lade mig ner ovanpå täcket med mobilen i handen mot bröstkorgen. Och så vaknade jag igen av att solen sken in genom fönstret. Men till och med då, måste jag erkänna, var jag tvungen att förbereda mig lite och samla mod inför att låsa upp och öppna sovrumsdörren. Innan dess ringde jag till två kollegor och till Rebecca, och berättade om nattens upplevelse, egentligen mest för att få höra någon annans röst. Innan jag åkte till jobbet satte jag först på teven på högsta volym, med planen att den skulle göra mig tryggare när jag kom hem igen. Dessutom kollade jag motvilligt att källaren var tom och orörd. När jag till slut skulle lämna huset insåg jag att ytterdörren faktiskt var olåst. Jag måste ha glömt att låsa den när jag kom hem med matkassar dagen innan. Den obehagliga känslan av att ha fått besök av någon blev ännu svårare att avfärda.

Den dagen berättade jag om min skrämmande nattliga upplevelse för alla som ville höra på. Det hjälpte dock föga – när jag kom hem från jobbet kändes allt hopplöst. Hur var det tänkt att jag bara skulle kunna knalla in och gå och lägga mig som om ingenting hade hänt. Jag kände mig märkligt irriterad på de på jobbet, som artigt hade lyssnat på min berättelse och visat sin tomma medkänsla. En av dem hade till och med skämtat om den. Jag önskade att de kunde förstå hur det hade känts att ligga där helt ensam och höra knarrandet i det tysta, tomma huset.

Under kvällen satt jag och jobbade vid matbordet fram till nio, och sedan försökte jag fokusera på att se slutet på en film på teven. Utanför fönstren blixtrade det ibland till i mörkret, dagen hade varit tryckande varm och åskan hade legat i luften hela tiden. Jag avbröts i mina funderingar av ett knackande på dörren. Jag tappade nästan ölen jag hade i handen. Motsträvigt gick jag till ytterdörren och tittade ut genom titthålet. Där stod en kvinna i 30-årsåldern. Belysningen ute på verandan fick henne att se likblek ut. Jag hade aldrig sett henne förut. Jag öppnade dörren på glänt och tittade ut, och hon presenterade sig som Karin och sade att hon bodde på Karlbäcksvägen någon kilometer bort på andra sidan ett skogsparti. Hon bad om ursäkt för att hon störde, men förklarade att hon och några andra grannar hade pratat om att organisera en grannvakt. På sistone hade det hänt lite saker som bekymrade de boende i området, sade hon, och nämnde specifikt en inbrottstjuv. Jag öppnade upp dörren och förklarade att jag själv hade erfarenheter som tydde på att en sådan härjade i området.

Hon kom in i hallen och tackade i förbifarten för att hon fick komma in, eftersom hon inte väntat sig ovädret under kvällspromenaden. Det hade varit två inbrott på sistone, såvitt hon visste, och båda hade inträffat när de boende åkt hemifrån. I ett av fallen hade värdesaker stulits. Jag fick inte ur henne många detaljer, utan hon var vag och hade till och med glömt vad de som utsatts för inbrotten hette. Själv kände jag inte någon av grannarna, och inte heller Karin hade lärt känna dem så väl. Hon sade sig använda grannvaktsdiskussionen som förevändning att lära känna lite grannar, och jag bjöd in henne till vardagsrummet och sade att jag skulle berätta om min upplevelse natten innan. Hon tog av sin vindjacka och slog sig ner i en soffa. Hon verkade blyg och ovan vid att träffa okända människor, och påminde mycket om det som folk brukar syfta på när de pratar om kattkvinnor. Hennes kläder var för stora och oformliga, och hon själv var tanig och blek.

Jag satte mig i soffan mittemot henne, och så berättade jag hela historien om nattens besök. Under historien blev hon mer och mer intresserad, och satt till slut framåtlutad och med ett ansiktsuttryck som avslöjade att hon slukade varenda detalj. När jag berättat färdigt frågade hon var min sambo hade varit, och jag fick förklara vår separation. Sedan ställde hon en lite märklig fråga. Hon undrade om jag, vid någon tidpunkt då jag satt på sängkanten, hade fått en känsla av någon sorts närvaro. Jag ville säga att ja, jag hade absolut känt av en närvaro utanför sovrumsdörren, som om jag plockat upp någons signaler och vi sammanlänkats där i mörkret, men jag tänkte samtidigt att det faktiskt bara hade kunnat vara stressen och adrenalinet. Karin nämnde en egen upplevelse i samma stil, som hon sade att hon aldrig berättat för någon om. Sedan frågade hon om Rebecca och vad jag jobbade med, och samtalet gled över till att handla om området där vi bodde och hur vi hamnat däro. Karin sade sig hyra ett av husen.

Tjugo minuter hade gått när jag frågade om hon ville ha något att dricka, och hon tackade ja till ett glas läsk. Jag gick in i köket medan vi fortsatte prata halvropandes mellan rummen. Medan jag hällde upp Coca-Cola i ett glas och ploppade ner några isbitar frågade jag om vad hon jobbade med, men fick plötsligt inget svar. Med glaset i handen ställde jag tillbaka läskflaskan i kylen, och gick ut i hallen utanför köket. Där stod Karin.

Hon hade ett märkligt leende på läpparna. Händerna hade hon satt upp på varsin sida huvudet, barnsligt formade till klor. Hon tittade på mig och sade “Jag är saken från hallen”, och var sedan tyst. Jag försökte skratta bort det, och sade något om att jag önskade att det hade varit någonting så harmlöst som hemsökt mig. Hon stod kvar med händerna vid huvudet, med ett ansiktsuttryck som hos en åttaåring som försöker skrämma sin lillasyster. Det var som om hon väntade på att jag skulle skratta ännu mer åt henne. Men jag tyckte bara hela situationen kändes olustig. I brist på annat tog jag ett steg mot henne och sträckte fram hennes glas med läsk, och hon tog till slut ner händerna, tog glaset och vände sig utan ett ord om och gick tillbaka in i vardagsrummet. Jag gick efter henne.

Istället för att sätta sig i soffan igen ställde hon sig nu vid fönstret och tittade ut på den mörka skogen. Det hade ännu inte börjat regna, men blixtarna lyste fortfarande då och då upp horisonten. Som om hon fortsatte föra en konversation jag inte ens visste hade börjat räknade hon plötsligt upp namnen på de husdjur hon haft som liten, ett efter ett, fortfarande med blicken fäst utanför fönstret. Det var hennes långdragna och klumpiga sätt att öppna upp för en fråga om jag någonsin haft problem med vilddjur i min trädgård. Det hade jag inte. Hon sade att jag nog skulle få det. Hon hade själv misstaget ljuden från grävlingar och rådjur utanför huset för inbrottstjuvar, och eftersom området var så tätbevuxet av skog fanns det säkert ännu mer djur där ute som kunde väsnas. Sedan återgick hon till att uttrycka sin medkänsla för hur obehaglig min upplevelse natten innan hade varit, inte bara en utan flera gånger om.

Jag började känna att min och Karins pratstund helst fick ta slut snart, och letade i mitt stilla inre efter ett sätt att bryta upp. Ett möjligt sätt att slå två flugor i en smäll uppenbarade sig för mig. Jag föreslog att jag skulle köra hem henne, om hon var beredd att hjälpa mig i en liten rekonstruktion. Om jag gick och satte mig i mitt sovrum, och hon gick upp för trappan, skulle jag kunna jämföra ljuden med de natten innan och kanske förhoppningsvis avfärda dem som något annat. Om det inte var från trappan ljuden hade kommit skulle jag verkligen må bra av att veta det, kände jag. Jag visste visserligen redan att trappan kunde knarra på det sättet, men frågan var om ljudet verkligen kunde färdas ända till mitt sovrum. Hon gick med på att delta i rekonstruktionen, jag visade henne till trappan och gick upp till sovrummet själv. Det kändes lite märkligt, och troligen hade jag inte föreslagit att göra det om det inte var för att jag var lite berusad.

På väg förbi Karin märkte jag något: hon hade på sig en peruk. Under hennes mörkbruna lockar skymtade hår i en mycket ljusare färg. Jag fick en plötslig bild i huvudet av hur hon stod i mitt vardagsrum i mörkret och rättade till peruken, samtidigt som hon stirrade ut genom fönstret. Vad hade hon sett där ute? Vi hade bara känt varandra i tjugo minuter, men det började kännas som att det var tjugo minuter för länge. Det skulle bli skönt att slippa henne.

Stående på översta trappsteget instruerade jag henne att gå halvvägs upp för trappan, stanna där, och sedan, när jag ropade från mitt sovrum, mycket långsamt gå upp för några till trappsteg. Jag gick in i mitt sovrum och stängde dörren om mig. För att så noggrant som möjligt återskapa den föregående natten satte jag mig till och med på sängkanten, som jag hade gjort när jag först hörde ljudet. Och så ropade jag till Karin att hon kunde börja gå. Det blev helt tyst i ett ögonblick. Jag skulle precis ropa igen när jag hörde det första, mjuka knarret. Det blev tyst en stund igen, och sedan kom ett till knarr från trappan. Efter en ännu längre paus hördes ett tredje. Detta var mycket högre och tydligare än de förra, och det gick en ilning genom min kropp när jag hörde det. Det fjärde och femte knarret lät likadant, och var så tydligt i mitt sovrum att trappan lika gärna hade kunnat vara vid nattduksbordet. Det rådde inget tvivel. Ljuden var identiska: någon hade varit i min trappa natten innan.

Jag bestämde mig för att avsluta experimentet, reste mig upp, gick fram till sovrumsdörren och öppnade den, men blev för ett ögonblick förvirrad. Ljuset i hallen var annorlunda. När jag hade gått in i sovrummet hade Karin av något skäl släckt lampan nere vid trappans fot, och hon stod nu till hälften höljd i dunkel. Kanske försökte hon simulera natten lite väl naturtroget, tänkte jag. Men sedan såg jag att hon hade fört tillbaka händerna upp till huvudet. Hon stod helt stilla på översta trappsteget med de kloformade händerna vid öronen, och med ett ännu bredare flin på läpparna. Som om hon tyckte hennes gest var jätterolig, men det var den inte, bara barnslig och olämplig. Hon stod som en vaxstaty, var helt tyst och stirrade på mig.

Det gick några sekunder av att jag bara tittade på henne, utan att märka det kanske konstigaste med hela tillståndet. Först när jag tittade ner på hennes fötter slog det mig. Hon stod på den allra högraste kanten av trappan. Av någon anledning hade hon gått upp för den närmast väggen, vid sidan av mattan som löpte längst mitten av trappan. Varför gjorde hon det? Hur kunde hon veta att bara om hon gick där uppstod det ljud som jag hade hört natten innan? Jag hade inte gått in på några detaljer när jag beskrivit ljudet, och man kunde tro att den som skulle härma det helt enkelt hade gått i mitten av trappan. Jag inväntade att hon skulle bryta tystnaden och säga någonting, men hon bara stod där med de gula tänderna synliga och de smala fingrarna uppspärrade som om hon var en dinosaurie från något barns mardröm. Varför frågade hon inte hur jag hade uppfattat ljuden? Jag stod till slut inte ut längre i tystnaden, utan mumlade ett tack och någonting om hur det låtit, men hon svarade inte. Hon bara fnittrade och stod kvar orörlig.

Jag fann mig själv säga att jag behövde ringa ett snabbt telefonsamtal, men att hon skulle känna sig som hemma nere i vardagsrummet och att jag skulle ansluta om några minuter. Sedan gick jag långsamt tillbaka in i sovrummet och stängde efter mig. Utan att riktigt veta varför låste jag tyst och långsamt sovrumsdörren, precis som jag hade gjort bara 24 timmar dessförinnan. Jag satte mig återigen på sängkanten. Min telefon låg nere i vardagsrummet, och någon fast telefon hade jag inte haft på åratal. Från trappan var det helt tyst, vilket betydde att Karin inte gick någonstans. Min blick drogs mot glipan under sovrumsdörren, som för att försöka se om skuggorna avslöjade något om vad som hände där ute. Men det var för mörkt för att se.

På något sätt förändrades någonting i luften. Det var som att den blev tjockare, och jag kände igen det som Karin hade pratat om: känslan av närvaro, som om jag var sammanlänkad med någon jag inte kunde se på andra sidan dörren. Jag höll andan och lutade mig fram, med blicken fäst vid glipan under dörren. Någonting gav ett ljud ifrån sig och jag ryckte till. Dörrhandtaget drogs långsamt ner. När Karin upptäckte att sovrumsdörren var stängd tog hon till orda. Hon sade att hon var saken från hallen, och att hon kommit för att ta mig. Och så kallade hon mig vid ett namn som inte är mitt. Inte ens nära mitt. Hon måste ha blivit förvirrad och misstagit mig för någon annan. Hon sade att om jag inte ville komma ut skulle hon komma tillbaka när jag var mindre blodig. Blodig. Det var ordet hon använde.

Steg hördes från hallen utanför dörren. Skillnaden i hur högt det lät avslöjade att hon först hade smugit sig fram till min dörr. Fotstegen byttes ut mot steg i trappan, dämpade eftersom hon denna gång gick på mattan i mitten. Sedan blev det, skrämmande nog, helt tyst. Det var antagligen för att hon var en bit bort, men ovissheten om var exakt hon var var fruktansvärd. Men så tyckte jag mig höra ytterdörren öppnas, och någon sekund senare hörde jag definitivt hur den smälldes igen. Jag låste upp sovrumsdörren, skyndade fram till trappan och tittade ner. Det var tomt, men jag var inte helt säker på att hon var borta. Med snabba steg vände jag om och gick in i ett av gästrummen på övervåningen, lät taklampan vara släckt och tittade ut genom fönstret som vätte ut mot gräsmattan framför huset. Där gick hon, nerför min uppfart och ut på grusvägen. Mitt hus låg i ena ändan av Havsbandsvägen, och därifrån kunde hon bara gå åt ett håll. För att ta sig tillbaka till bostadsområdets mitt skulle hon behöva promenera en bra bit längs vägen, och eftersom det var semestertider var de flesta husen tomma. Jag var lättad för att hon hade gått, men kände mig osäker på om hon alls hade talat sanning när hon berättade om vem hon själv var. Hennes beteende hade skvallrat om att hon kanske kunde vara farlig. Jag gick ner för trappan, tog min mobiltelefon, och gick ut på verandan. På avstånd såg jag Karin försvinna i mörkret längs landsvägen.

Jag tog på mig skorna och gick ut på vägen, med den tveksamma planen att följa efter henne åtminstone en liten bit. Jag väntade inom mig på den definitiva signalen på att jag borde ringa polisen. Inte för att jag visste vad jag skulle säga dem, om jag skulle ljuga och säga att hon hade brutit sig in. Jag ville bara ha ett tecken eller en indikation på att jag skulle släppa lös den allvarliga oron.

Jag följde efter henne på avstånd, så pass långt bakom att jag inte kände mig utsatt för något omedelbart hot men samtidigt så jag kunde se henne. Hon gick snabbt och bestämt i mitten av vägen, och passerade flera hus utan att ge dem ens en blick. Nästa hus hon skulle passerade tillhörde paret Turebäck, visste jag. I horisonten lyste en plötslig blixt upp skogen, och så försvann den lika snabbt igen. När hon gick förbi paret Turebäcks hus och svängde in till vänster på Harivägen insåg jag att hon hade ljugit om var hon bodde någonstans. Jag hade inte tänkt på det förut, men jag hade sett ett utskick om att de boende i området – inklusive på Karlbäcksvägen, där hon sade sig bo – klubbat igenom ett uthyrningsförbud. Den enda förklaringen var att hon bodde där svart, men det var orimligt. De boende i området var mest gamla par och skulle inte ha något intresse av att hyra ut sitt hus.

Karin gick in på Harivägen med bestämda steg, till synes inriktad på ett särskilt hus. Jag kände inte de som bodde där, jag visste bara att det var ett gift par. Jag kastade en snabb blick ner på telefonen bara för att säkerställa att den var mer eller mindre fulladdad, och började gå lite långsammare för att hålla avståndet på cirka femtio meter till henne. På båda sidor av vägen, bortom husen, var det bara skog. Kanske, tänkte jag, skulle hon vika av och försvinna in i skogen. Kanske skulle hon ta en skogsstig som jag visste fanns i slutet av grusvägen, som ledde fram till asfaltsbelagd väg en bit bort. I huset hon gick mot var bara en lampa tänd, inne i ett rum på övervåningen, och på uppfarten stod en bil.

När jag hamnat på en plats där jag hade överblick över vad som hände stannade jag upp och betraktade vad som hände. Karin fortsatte mot huset, i samma takt som förut, varken snabbare eller långsammare. Jag såg plötsligt på henne att hon inte hade sin svarta vindjacka, och insåg med stigande ångest att hon hade glömt den hemma hos mig. Karin gick uppför uppfarten till huset, förbi bilen, och fram till ytterdörren som hon knackade på. Hon verkade inte se mig trots att hon stod i profil och borde anat mig i ögonvrån. Någon öppnade dörren. Det var för mörkt för att se mer än en figur i dörröppningen, och de två verkade ha en liten konversation medan hon stod kvar där. Det sade mig att de inte kände varandra. Men så plötsligt tog figuren i dörröppningen ett steg tillbaka och släppte in Karin. Ytterdörren stängdes och jag stod ensam kvar på vägen.

Trots att jag fortfarande inte var säker på vad som hände ringde jag polisen då. Jag visste inte vad jag skulle anklaga henne för, men magkänslan gick helt enkelt inte att förneka. Jag fick snabbt svar, och medan jag långsamt närmade mig huset sade jag åt kvinnan i växeln att om de hade en bil i närheten så verkade det vara en sinnesförvirrad kvinna som rörde sig i området. Hon hade just varit hemma hos mig och jag hade då fått känslan av att det var hon som utförde ett inbrott natten innan. Jag sade att jag sett henne gå in i ett hus där jag inte kände de boende, men underströk att jag inte sett henne begå något som helst brott. Jag ville helst låta lugn och rationell. Kvinnan i växeln sade att det faktiskt fanns en bil i närheten, och att den skulle komma förbi strax. Jag tackade och lade på, och fortsatte att långsamt gå mot huset där Karin hade gått in.

En konstighet var att fler lampor inte hade tänts i huset, som man hade kunnat förvänta sig när någon får besök. Fönstren på husets framsida var mörka och med gardinerna fördragna nästan hela vägen. Jag stannade upp vid uppfarten och gick och ställde mig lite vid sidan av, så jag inte skulle synas lika tydligt genom fönstren. Min långsamma promenad fram till huset hade tagit runt fem minuter, och huset hade varit helt tyst och stilla under tiden. Karin hade inte synts till. Det blåste upp, och då och då kände jag små droppar regn falla.

Bakom mig hördes motorljud, och några billyktor lyste snart upp vägen. Det var polisen som redan hunnit komma. När jag lystes upp av lamporna vinkade jag till den. Polismannen parkerade bilen, kom ut och hälsade. Han var i övre medelåldern och artig, med kortklippt grått hår. Jag bad om ursäkt på förhand ifall det bara var jag som hade överreagerat, och berättade sedan kortversionen av vad som hade hänt. Han nickade och sade att han skulle knacka på och se till att allt var väl inne i huset, och bad mig vänta vid uppfarten. Jag började förbereda mig på att få skämmas för min oro, men det kändes nästan välkommet. Polismannen gick fram till ytterdörren, tog upp sin kommunikationsradio och sade något i den, och knackade. Ingen svarade. Det gick en halvminut, sedan provade han dörrhandtaget. Dörren gick upp, han tittade in och ropade ett hallå. Ingen svarade. Han gick då in i huset och lämnade dörren öppen efter sig.

Jag stod där och stod, men efter att det hade gått en åtta-tio minuter stod jag inte ut längre. Han hade varit borta för länge, alldeles för länge, kändes det som. Nu måste han ha förstått vad som hände där inne. Jag bestämde mig och gick fram över gräsmattan mot dörren, som fortfarande stod på glänt. Stack in huvudet och lyssnade. Tystnad. Jag gick in i hallen, som såg ut som min egen med ett vardagsrum till höger och trappan upp till övervåningen till vänster. Det enda ljuset i huset kom från hallen på övervåningen, som var skymd från sikten av trappans böjning. Samma lampa som jag själv brukade låta vara tänt när jag gick och lade mig på kvällen. Mycket för att eventuella inbrottstjuvar skulle tro att någon var vaken där uppe och försvinna. Det förblev helt tyst, tills ett utbrott av digitalt brusande hördes och polismannen sade något i sin radio. Sedan mycket snabba, tunga steg i trappan. Innan jag ens hann röra mig dök polismannen upp vid trappans fot, med pistolen dragen och höjd framför sig. På en tiondels sekund avgjorde han att jag inte utgjorde hotet i huset, och sänkte pistolen något.

I väntan på att förstärkningen skulle komma var det bara han och jag som stod där på den tysta, mörka vägen i skogen. Han lät mig inte lämna hans sida för en minut, utan jag fick gå nära honom medan vi letade i skogsbrynen efter någon som rörde sig. Efter bara fem minuter kom det fler polisbilar, många fler, och jag fördes åt sidan för att sättas i trygghet och förhöras. Några månader senare, i domstolen, såg jag bilderna de hade tagit den natten i huset. Min första tanke var att jag hade haft enorm tur som inte gått uppför trapporna och sett blodstänket som började just bortom där jag kunde se. Det var nog skrämmande att inse, när polisen vid tretiden den natten lämnade mitt hus, att jag hade glömt nämna Karins vindjacka som fortfarande låg över en av sofforna. Vindjackan, som tillhört en djupt sjuk mördare som bara tillbringat lite mindre än hälften av sitt liv utanför olika tvångsvårdande institutioner. Jag tvingade polisen att åka tillbaka hem till mig och hämta den, för själv kunde jag inte förmå mig att röra den.

Jag var för rädd för att få en flashback och än en gång se kvinnan som i två nätter hade rört sig kring mitt hus, bara för att till slut släppa lös sitt vettlösa våld på någon ännu mer intet ont anande.

Fortsätt läsa

Fredagsmys!

Asså internet ibland när man åker tåg i Skåne. Jag tror de har bättre täckning i djupaste smålandsskogarna! Men nu har vi väl åkt ur en radioskugga innan vi ska in i nästa. Och suprise suprise jag hann inte ladda upp detta inlägg innan internet försvann -_-. 

Idag har jag vikarierat, sen har jag varit i Malmö för att fixa med det stöd jag ska få så fort min dyskalkyliutredning är klar. Jag ska berätta allt om den så fort det är klart :).  Påvägen hem köpte jag en scone på espresso house och en frapino med smak av jordgubbe och vit chockladg. Asså mums! Den smakade jordgubbsglass! :D. 

Imorgon ska jag på bröllop! Min bror ska gifta sig. Såååå kul! Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska ha på mig. Temat är festlig vardag, vad det nu är för spännande tema :). Vad ska ni göra i helgen? :). 

Det är dags för fredagsmys!

Fortsätt läsa

Fredagsmys!

Asså internet ibland när man åker tåg i Skåne. Jag tror de har bättre täckning i djupaste smålandsskogarna! Men nu har vi väl åkt ur en radioskugga innan vi ska in i nästa. Och suprise suprise jag hann inte ladda upp detta inlägg innan internet försvann -_-. 

Idag har jag vikarierat, sen har jag varit i Malmö för att fixa med det stöd jag ska få så fort min dyskalkyliutredning är klar. Jag ska berätta allt om den så fort det är klart :).  Påvägen hem köpte jag en scone på espresso house och en frapino med smak av jordgubbe och vit chockladg. Asså mums! Den smakade jordgubbsglass! :D. 

Imorgon ska jag på bröllop! Min bror ska gifta sig. Såååå kul! Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska ha på mig. Temat är festlig vardag, vad det nu är för spännande tema :). Vad ska ni göra i helgen? :). 

Det är dags för fredagsmys!

Fortsätt läsa