Och så står man här med ett trasigt hjärta igen

IMG_0004

Jag var och är verkligen inte redo att ge bort hela mitt hjärta till någon. Det har jag vetat länge. Jag är inte redo för att glömma bort mina egna prioriteringar för någon annans skull, eller för min egna kärleks skull, när jag vet att det aldrig kommer att vara. Däremot kommer jag att vara. Jag kommer att få stå ut med mig själv. Jag kommer att få stå ut med mina bra och med mina dåliga beslut. Tills jag dör. Därför är det viktigt för mig att fokusera på mig själv, min karriär och min framtid. Såhär tänker jag när jag tänker sunt.
Men jag tappade bort mig själv och mitt sunda tänkande ett tag alldeles nyligen.
Jag lät mig själv känna. Jag lät mig själv glömma bort vad jag egentligen vill åstadkomma och vad jag egentligen vill välja att lägga mitt fokus på. Jag lät mig själv helt enkelt bli kär igen efter att i åratal försökt att reparera mitt trasiga hjärta. Kanske för att jag äntligen var redo för att gå vidare, förmodligen på grund av att han som orsakade mitt dåvarande brustna hjärta i Stockholm 2014, själv valde att gå vidare.
Det är starkt, känsligt, läskigt, spännande, omtumlande och har en tendens av att göra så jädrans ont. Jag pratar givetvis om kärlek, igen.
Jag tror att alla någon gång fått hjärtat utslitet, söndertrampat, för att sedan fått tillbaka det svagt och trasigt. Och då står man där. Tom och alldeles ensam. Mer sårbar än någonsin. Nu dessutom med oförmåga till att någonsin kunna lita på någon annan människa igen. Och visst gör det så jädrans ont?
Det gör så jädrans ont.
För min del handlar det nog varken om vem eller hur, utan snarare om när.
Kom in rätt tid i mitt liv och jag kommer troligen att falla pladask. Jag anar att det är lite lika för alla där, och om man faktiskt råkar träffas när det är rätt tid för båda, så kanske det blir magi. Det scenariot har jag dock aldrig fått uppleva. Mina kärleksupplevelser har istället resulterat i att jag legat krampandes om nätterna med The Fray i hörlurarna, och med noll hopp om att allt ska bli bra igen.
Och hur går man vidare då? Det gör man nog aldrig riktigt. Det ska göra ont, man ska härdas och föralltid få bli påmind om hur bra det kunde bli, eller hur man faktiskt inte räckte till för den personen som för en själv räckte fullständigt på alla plan.
Jag förväntar mig inte att vara genomlycklig imorgon. Jag förväntar mig inte att jag ska bli kär snart igen, för jag kommer nog faktiskt inte att våga. Sist tog det tre år, så jag får nog acceptera att min läkning av naturliga själ är lång och smärtsam. Men det jag vet nu, det är att en annan person aldrig kommer att få styra över hela min glädje, det är jag själv som tänker styra över den. Och jag tänker låta mig själv vara ledsen, för såfort jag är färdig med att vara ledsen, så blir jag aningens gladare än vad jag var innan jag hamnade där. Tiden läker varenda sår som man drar på sig genom sitt ibland vedervärdiga, oftast fantastiska liv. Klyschor är oftast sanna. Och jag kommer ju härdas av dethär. Även om det såklart gör så jädrans ont precis just nu.

Fortsätt läsa

Jag säger härmed upp min kontakt med er för att komma längre i livet


Ibland måste man aktivt såra sig själv för att slippa göra sig själv en otjänst i framtiden. Man måste bortse från vad hjärtat säger, och enbart lyssna på hjärnan. Det finns saker och människor som du avgudar att spendera tid på eller med, men som du vet inte kommer finnas där för dig framöver, och varför då låta sig själv känna ännu mer genom att ödsla sin tid på det?

Jag har aktivt valt att säga upp kontakten med människor genom mitt liv av flertalet olika anledningar. Vissa gånger för att jag inte fått ut någonting av relationen, andra gånger för att jag märker att jag dedikerat mig för djupt, samtidigt som den andra enbart sett mig som ett tidsfördriv, eller som ett hjälpmedel för att själv ta sig framåt i livet. En del av en tid i sitt liv, som ändå aldrig kommer att spela någon viktigare roll för personens framtid.

Jag är trött på mig själv ibland. Trött på att alltid bli så besviken och chockad över saker som jag borde kunnat förutse. Trött på att varken lyssna på varningssignal ett, två eller tre. Trött på att jag alltid ger saker och ting hundra försök innan jag kan ge upp på riktigt. Och trots de alla försöken så ger man ändå aldrig upp helt.

Ni undrar förstås vad jag pratar om lite mer konkret. 

Jag har blivit utnyttjad för att jag varit för snäll. Av både vänner och killar. Jag har tagit det så pass långt att jag offrat viktiga saker och människor i mitt liv, enbart för att få hjälpa vänner, och enbart för att få spendera tid med killar som jag vet kommer att kasta mig när det väl gäller. Jag har valt att spendera tid och energi på människor som aldrig någonsin skulle göra detsamma för mig. Jag är väldigt normal på det sättet, för jag vet att det är så många fler än jag i världen som jämt och ständigt jagar efter saker som man aldrig kommer att kunna nå eller få. 
Det är som att man gör dåliga val fullkomligt medvetet, för att man bara längtar efter att få bli sårad, för att man kanske inte minns hur det känns när hjärtat slår.

Halvvägs in på 2017, så tänker jag nu lova mig själv att till 2018 ska jag alltid kasta relationer som inte gynnar mig eller tar mig fram i livet. Nu när livet rullar på för mig, och min framgång väntar kring hörnet, så har jag definitivt varken tid, lust eller möjlighet att ägna mig åt saker eller människor som påverkar mig eller min framtid negativt. 

Accomplishments 2017:

-Jag medverkade i och vann Paradise Hotel 2017

-Jag har släppt två alldeles egna singlar, som tillsammans spelats närmare 900 000 gånger.

-Jag har köpt min alldeles egna lägenhet i Stockholm som jag flyttar in i i början på 2018. 




För er som då missat mitt senaste singelsläpp, så finns länken till låten här: 

LYSA – Sober

Fortsätt läsa

Du blir bara kär en gång


Tror kanske att det kan finnas bara en enda person som du blir kär i på riktigt.

När du slösat din chans, så kommer inga flera. Du ger hela ditt hjärta till en endaste person, och antingen så lever ni lyckliga i alla era dagar, eller så får du tillbaka hjärtat. Trasigt. Alldeles oförmöget till att känna ens i närheten av samma kärlek igen. 

Tror att vi alla har en sån. En person som utan tillstånd stjäl ditt hjärta för att aldrig någonsin igen lämna tillbaka det helt. Hur många dagar du än spenderar lycklig, så kommer det komma tillbaka till dig när du är som känsligast. Känslan av att inte riktigt känna sig hel, hur mycket man än försöker reparera sig. Det är någon, kanske på en annan kontinent, som sitter och håller i sista delen av ditt hjärta och kommer aldrig någonsin, oavsett, att lämna tillbaka den delen. 

Såklart att livet går vidare, och såklart att man kan känna starkt, men aldrig så innerligt och gränslöst.


En del av mig lever lycklig, mår bra, njuter av det enda jäkla livet vi fått. En annan del av mig övertänker, mår dåligt och glömmer bort att uppskatta det enda jäkla livet vi fått. 

Jag tror att man i slutändan alltid måste klara sig själv. Ingen kommer någonsin att välja mig före sig själv, och av just den anledningen så kommer du alltid att vara ensam i slutändan. Du får ta och stå för dina egna beslut, du får själv banka in i ditt eget huvud att lycka måste du skapa för dig själv. Du får själv välja att kasta allt detdär som låter dig sitta hemma om kvällarna och vara ledsen. Kasta det som suger. Inte tillåta dig själv att vara destruktiv. 

Jag tycker det är viktigt att världen får veta att:

1. Jag är ledsen ibland. Jag tycker det är okej att vara ledsen ibland. 

2. Oavsett hur mycket positivt du har i ditt liv så glänser det negativa igenom ibland, och då är det helt befogat att vara ledsen. 

3. Även om man är omringad av människor varenda sekund av varenda minut så är det okej att känna sig ensam. Man är ensam om att känna just såhär.

4. Om allt hade varit roligt hela tiden, skulle lycka aldrig kunna definieras och vi hade inte vetat vad glädje var. Vi hade inte kunnat ta oss till toppen om vi inte varit nere och grävt på botten. 

5. Jag har en jävligt dålig känsla i skrivande stund, men jag vet att jag borstar av mig det och mår som en rockstjärna snart. Måste bara få skriva av mig och vara lite ledsen en stund.

Precis exakt just nu, så sitter jag och dricker kaffe på altanen med Andreas Moe- Ocean på högsta volym. Och vet ni vad? Det är okej att vara ledsen ibland. Det är även okej att skriva ett helt jävla blogginlägg som är fullständigt osammanhängande bara för att få ur saker ur systemet. 

Fortsätt läsa

NU ÄR SOMMARHITEN SLÄPPT. #Sober #LYSA

Inte vilken dag somhelst idag, utan det är VÄRLDENS BÄSTA FREDAG. Idag släpps min nya singel SOBER på både Spotify, Youtube, AppleMusic, iTunes och Deezer.

Jag har längtat efter denna singeln så galet mycket, för att jag innerligt tror på den. Och inte bara jag, utan Warnermusic har även hoppat på tåget och hjälper mig med allt som behövs. Vad tusan vore jag utan musik? Vad tusan vore jag om jag inte blev upptäkt av grabbarna på Moonman management?

Jag är så lycklig, och jag tror verkligen att denna kan bli en riktig hit.

Länkar hittar ni här:

https://lnk.to/SoberLYSAFA

https://youtu.be/fTbqhQbeud8
https://open.spotify.com/track/60MMvXhlpLJnUrY6Y1EeYp

Fortsätt läsa

Jag skickade ut min bästakompis från Paradise Hotel.


Jag och Andrea kom varandra nära. Vi hade varandras ryggar och vi stod upp för varandra. Fram tills ikväll.

Eftersom jag tidigare sagt att jag inte kan spela tillsammans med Andrea, Vanessa, Kevin och Haidar, så visste de alla att jag ”bytt sida”. Jag och Sanel hade tidigare i programmet kommit överens om att spela tillsammans, och att backa varandra när vi får motgångar. Det som inte visas i TV, det är att jag och Sanel ganska långt innan pratar om hur coolt det hade varit om vi spelade tillsammans och kom långt. Det är nämligen så att vi utanför hotellet har en gemensam vän som bara råkar vara en utav mina absolut bästa vänner, Ellinor. Och det Sanel och Ellie har gemensamt är ju att de delade Top Model tillsammans. Jag och Sanel hade en jävla dunderplan. 


När Lani låste Haidar, var det kört. Vi alla visste att det var jag eller Andrea som skulle få lämna. Vad som inte visas ordentligt på TV, det är också att när Sofia, Angelica, Jake, JonJon och Sanel kokar ihop sin ”mixtrapartnerplan”, så gråter jag i hundra år för att sedan tvinga de andra att jag ska få berätta för Andrea att jag ska gå till Sanel. Hon visste alltså redan innan att jag skulle stå där. 

Skulle jag stått bakom Jake med Angelica så hade jag åkt ut.

Skulle jag stått bakom JonJon med Sofia så hade jag åkt ut.

Ställde jag mig bakom Sanel så skulle jag förhoppningsvis få vara kvar. 

Det blev verkligen ”kill or get killed”. 

Kvällens avsnitt var så känsloladdat och ledsamt. Jag blev tillochmed ledsen när jag fick se det själv såhär ett år senare. 

En sak jag är väldigt glad över dock, det är att man nu faktiskt har möjligheten till att se allting utifrån och inse att det bara är ett jävla spel. Andrea är idag en utav mina bästavänner utanför allt som har med spel att göra och vi har byggt upp en relation till varandra som är på riktigt. Sånna relationer är det jag uppskattar absolut mest, och flertalet sånna har jag fått genom min medverkan i Paradise Hotel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag ångrar inte min medverkan ett skit.

ANDEN BRIR, jag älskar dig.



Fortsätt läsa

En tjejresa till London. 


Förra helgen spenderade jag tillsammans med Ellinor, Louise, Amanda och Mickis i London. Jag bokade resan på onsdagen, för att sedan åka direkt på torsdagen.

Helgen bjöd på shopping, bra mat, alkohol och sol.

Vi spenderade nätterna på Cirque le Soir och på the Box. Bägge ställerna var helt fantastiska. På the Box fick man inte ens fotografera, på grund av att stället tydligen ska vara aningen hemlighetsstämplat och exklusivt. De bjöd på shower med allt ifrån helt galen och urspårad akrobatik, till sång och shower liknande pingpongshower på en helt ny nivå. Definitivt en rekomendation, framförallt The Box.

Dagarna spenderades främst på stan. Shopping på Harvard Street, mys i ChinaTown, en glass i en park. 

Det negativa var att fredagen inte blev så lyckad med tanke på humöret och måendet efter skiten som hände här hemma i Stockholm. Vad är det egentligen som händer i världen? Och hur mycket ondska kan få rum i en enda människas kropp? Mina tankar går såklart till de anhöriga till de människors liv som försvann förra helgen. #PrayforStockholm. 

Det är faktiskt första gången jag någonsin besöker London, men jag kan lova att det inte var den sista. 

Fortsätt läsa

Välkomnar mig själv tillbaka hit, mest för att kunna skriva om hur skit livet är ibland.


Jag har tagit en paus härifrån. Mestadels för att jag inte haft lust, men också delvis för att det varit ganska mycket på sistone. 

Springer runt i en bubbla av ytlighet, karriär och självdestruktivitet. Inte nog med det så har jag gått och blivit olyckligt kär i en jävla dåre.

Allt på alla sociala medier och allt som haft med PH att göra, har för mig varit ganska ytligt. Samtidigt som det gett mig så otroligt mycket på så många plan. Vänner för livet bland annat. 

Samtidigt ska jag jobba och tjäna pengar, även om jag i slutändan bara vill stå i studion så finns liksom inte möjligheten till att bara släppa allt direkt. Jag måste satsa allt på att bygga en karriär men jag måste samtidigt kunna köpa mat och betala hyran varendaste månad. Ni fattar?

Jag plågar mig själv varje dag. Berättar för mig själv att jag inte duger. Att jag inte är bra nog varken som människa, sångerska eller vän. Jag är för dampig, jag är inte tillräckligt musikalisk, jag spenderar inte tillräckligt med tid tillsammans med människor som jag innerligt bryr mig om. Till råga på allt det så är jag tjock, har korta och fula naglar, och jag har fan inte råd att gå till frisören för att fixa mitt hår som ser ut som skräp. 

Jag har gått och kärat ner mig också, i en kille som förmodligen inte ens hade haft ork eller tid att gå på min begravning om jag dog. Definitionen av en douchebag, och det har jag vetat sedan dag ett. Det är som att jag längtar efter att få bli sårad för att kunna känna att jag lever. 

Vad i hela friden tänker ni, hon verkar ju glad på Snapchat och instagram. 

Jag är glad. Inte just i skrivande stund. Men jag är glad egentligen. Jag har människor i min omgivning som skulle dö och döda för mig, samtidigt som jag sitter här och lägger mitt fokus på de människor som minst av alla bryr sig. Varför funkar man så? Varför ser man bara skiten i ett liv fullt av glädje? Varför blir en enda elak kommentar så viktig och ärlig i en radda av tusen kommentarer? Niohundranittionio är ju fantastiska. 

Jag vill ha ut så mycket som bara går ur dethär livet, men lyckas alltid trassla in mig och ödsla tid på människor och saker som inte lyfter mig. Som inte får mig att känna mig som livets starkaste kvinna. Jag har ju insikten, men jag måste bara genomföra allt jag planerar i mitt huvud också. Börja lyssna mer på min hjärna än på mitt hjärta.

Fortsätt läsa

Folk hoppas att mina framtida barn ska ta livet av sig, och att jag ska bli våldtagen…



Jag känner att jag behöver skriva ett sista inlägg, jag måste få ur mig det jag känner. 

Det här handlar inte om att jag på något sätt försvarar mitt beteende eller ordval, jag är skitledsen för att det har hänt!!! Alla människor gör misstag, och i mitt fall fick hela Sverige ta del av misstaget, och har såklart åsikter om det – vilket jag respekterar! Jag hade också reagerat. Jag tar till mig av händelsen och lär mig, vilket är det enda jag kan göra eftersom jag inte kan gå tillbaka i tiden och göra om.. Jag skäms som fan, och som ni förstår så mår jag inte alls bra (skriver inte det för att ni ska tycka synd om mig utan för att ni ska förstå att jag inte tar lätt på det här). Och nej, jag mår inte dåligt nu bara för att det blev en sådan hatstorm när programmet sändes. Jag kände redan för ett år sedan att mitt beteende var fel, och bad om ursäkt, vilket var det enda jag kunde göra i efterhand. Såklart vill inte jag att någon annan människa ska bli ledsen eller känna sig utstött. Det är inte mitt mål i livet.

Det här är något jag verkligen kommer ta med mig som erfarenhet, även om det är på grund utav eget misstag som folk hatar på mig nu. Jag inser att jag gjort fel, och jag har bett och ber om ursäkt. Jag önskar att jag kunde göra mer.. 

Men, ni vuxna människor skriver att jag borde dö, att om jag får barn så hoppas man att de tar livet av sig för att de blir mobbade, att jag ser ut som en transvestit, Shrek.. Ni gör precis samma sak tillbaka. Ni är lika dåliga som jag! Ni borde också tänka på att ni gör ett lika stort misstag själva nu.

Har varmt välkomnat, och välkomnar fortfarande all form av konstruktiv kritik, men sluta med hatet för det kommer aldrig att bli hatet som lär mig en läxa. Jag går vidare från dethär, lär mig, och blir bättre. Gör ni det också istället för att ödsla er dyrbara tid på att vara dubbelmoraliska.

Fortsätt läsa

Döm aldrig boken efter omslaget. Matilda utan H, du är starkare än Bamse. 

Att känna sig utanför är ingenting man skojar bort egentligen. Ingenting man inte ska ta allvarligt på. Nånting som ingen någonsin ska behöva känna.

Jag har varit delaktig i att en människa jag idagsläget avgudar, fått känna så. Men jag såg verkligen inte. Jag uppfattade inte just där och då, att det var precis så som Matilda kände.

Ur mitt perspektiv (just där och då) såg situationen ut såhär:

Jag, Vanessa och Andrea klickade så jädra bra. Vi skrattade åt allt och vi hade en kemi svår att förbise både där och då, och när man nu i efterhand kollar på programmet. Det började väl egentligen när jag valde dom två till min klass under skolveckan. Vid dethär laget klickade i sin tur Matilda väldigt bra med både Ewe och Amanda som det verkade. Sen åkte Amanda ut, och Matilda och Ewe umgicks mycket, medan jag fortfarande drog mig till Andrea och Vanessa. När då även Ewelina fick åka, blev det liksom lite automatiskt 3 och 1. Och vi supersnippor höll ju ihop oavsett hur många andra tjejer som skulle komma och gå från hotellet. Det var lite ”vi mot dom”, oavsett om det var en annan, eller hundra andra där. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag med öppna armar välkomnat Matilda som fjärde medlemmen i Supersnipporna, men jag kan inte rätta till ett redan begått misstag. 

Idag, så är jag och Matilda bra vänner. Jag vänder mig till henne med saker icke relaterade till Paradise också. Vi har spenderat timmar på att prata om vilka vi är och vart vi kommer ifrån. Hur vi är som människor. Det vi kommit fram till är att vi är ganska lika. Vi tar mycket plats, och vi vill gärna synas och höras i de situationer vi befinner oss i. Vi är djupa, och vi har nära till våra känslor. På gott och ont.

Ibland är det lätt att vara efterklok, och det får jag ofta känna smaken av. Hur Matilda kände, är ingenting som någon någonsin kan ändra på, det bara är så. Och jag förstår henne. Hade Vanessa och Andrea fått lämna och jag hade känt mig ensam kvar, så hade jag mått skit. Precis som Matilda. Och jag önskar såklart att alla behandlat mig hundra gånger bättre än hur vi behandlar Matilda. Vårt beteende är helt fruktansvärt. 

Vad man kan göra nu, är att bara ge Matilda all den kärlek som hon förtjänar, för det jag kände för Matilda där och då, är ingenting jag idag känner alls. Där var jag svartsjuk, irriterad och besviken på allt hon gjorde, ganska oprovocerat. Jag var genuint elak, och det ångrar jag från botten av mitt hjärta, för Matilda förtjänar det inte någonstans. Idag har jag så mycket i utbyte av Matilda att jag kan skratta åt allt hon säger, för hon är rolig. Jag kan gråta med henne för att jag känner med henne, för att hon är djup. Och jag kan prata med henne om saker som jag i Mexiko inte alls ville dela med henne, för att hon är förstående.

Jag önskar att jag såg den riktiga och fantastiska Matilda även då, men nu är det inte så. Det enda jag kan göra nu, är att göra det bästa av situationen och överflöda henne med den kärleken jag faktiskt känner för henne idag.


Puss Tildisen. 


Fortsätt läsa

Att använda f*tta som ett skällsord. 


Jag var arg. Jag var ledsen. Jag kände mig sviken.

Mitt i allt kaos och i en bubbla av enbart nyskapta relationer, glömde jag lite bort att jag är en människa, att de andra är det också. Det var ett spel, och alla var i grund och botten där för att tävla om en halv miljon kronor.

Jag har tidigare berättat om att jag liksom inte har någon gråskala. Att allt är svart eller vitt. Jätteglad eller jättearg. Eller jätteledsen. Det är en del av min person och jag tänker aldrig tycka illa om den sidan hos mig, oavsett om det leder till att vissa i världen hatar mig för det. Jag har genom åren behövt att lära mig leva med den, eftersom jag vägrar gå på medicin varenda dag för resten av mitt liv på grund utav det.

Jag har många gånger fått sota för att jag i stundens hetta uttryckt mig alldeles för grovt, till och med till den nivån att mina två sambos anar att jag möjligen kan ha tourettes. Allt blir svart och jag glömmer bort skillnaden på att vara lite klantig, och ett kvinnligt könsorgan. I stundens hetta. Jag vet ju om att ett kvinnligt könsorgan är något jag själv fått äran att få. Något fint liksom. Och det är jag stolt över oavsett om jag ibland indikerar på att jag är kvinnoförnedrande själv i mina uttryck, i stundens hetta.

I kvällens avsnitt av Paradise Hotel, så råkar det bli sådär nattsvart. Jag råkar uttrycka det kvinnliga könsorganet som ett skällsord, och det är något jag ångrar, och har ångrat varenda dag sedan programmet spelades in. Jag har fruktat denhär dagen, för jag vet att jag beter mig som en idiot. Och jag tänker aldrig kräva att folk ska förstå, för det är faktiskt ganska oförståeligt. Men en sak som är ganska viktig i sammanhanget, det är att jag är inte en genuint elak människa, även om det ibland just där och då kan verka så.

Jag accepterar härmed att bli förnedrad själv, och ni får kalla mig precis vad ni vill, för jag kommer att ha förståelse för att ni också kommer att vara vilsna och glömma bort skillnaden på att vara lite klantig, och ett kvinnligt könsorgan (eller vad ni nu vill förvränga mig till att vara). 

Fortsätt läsa
1 2 3 6