Folk hoppas att mina framtida barn ska ta livet av sig, och att jag ska bli våldtagen…



Jag känner att jag behöver skriva ett sista inlägg, jag måste få ur mig det jag känner. 

Det här handlar inte om att jag på något sätt försvarar mitt beteende eller ordval, jag är skitledsen för att det har hänt!!! Alla människor gör misstag, och i mitt fall fick hela Sverige ta del av misstaget, och har såklart åsikter om det – vilket jag respekterar! Jag hade också reagerat. Jag tar till mig av händelsen och lär mig, vilket är det enda jag kan göra eftersom jag inte kan gå tillbaka i tiden och göra om.. Jag skäms som fan, och som ni förstår så mår jag inte alls bra (skriver inte det för att ni ska tycka synd om mig utan för att ni ska förstå att jag inte tar lätt på det här). Och nej, jag mår inte dåligt nu bara för att det blev en sådan hatstorm när programmet sändes. Jag kände redan för ett år sedan att mitt beteende var fel, och bad om ursäkt, vilket var det enda jag kunde göra i efterhand. Såklart vill inte jag att någon annan människa ska bli ledsen eller känna sig utstött. Det är inte mitt mål i livet.

Det här är något jag verkligen kommer ta med mig som erfarenhet, även om det är på grund utav eget misstag som folk hatar på mig nu. Jag inser att jag gjort fel, och jag har bett och ber om ursäkt. Jag önskar att jag kunde göra mer.. 

Men, ni vuxna människor skriver att jag borde dö, att om jag får barn så hoppas man att de tar livet av sig för att de blir mobbade, att jag ser ut som en transvestit, Shrek.. Ni gör precis samma sak tillbaka. Ni är lika dåliga som jag! Ni borde också tänka på att ni gör ett lika stort misstag själva nu.

Har varmt välkomnat, och välkomnar fortfarande all form av konstruktiv kritik, men sluta med hatet för det kommer aldrig att bli hatet som lär mig en läxa. Jag går vidare från dethär, lär mig, och blir bättre. Gör ni det också istället för att ödsla er dyrbara tid på att vara dubbelmoraliska.

Fortsätt läsa

Döm aldrig boken efter omslaget. Matilda utan H, du är starkare än Bamse. 

Att känna sig utanför är ingenting man skojar bort egentligen. Ingenting man inte ska ta allvarligt på. Nånting som ingen någonsin ska behöva känna.

Jag har varit delaktig i att en människa jag idagsläget avgudar, fått känna så. Men jag såg verkligen inte. Jag uppfattade inte just där och då, att det var precis så som Matilda kände.

Ur mitt perspektiv (just där och då) såg situationen ut såhär:

Jag, Vanessa och Andrea klickade så jädra bra. Vi skrattade åt allt och vi hade en kemi svår att förbise både där och då, och när man nu i efterhand kollar på programmet. Det började väl egentligen när jag valde dom två till min klass under skolveckan. Vid dethär laget klickade i sin tur Matilda väldigt bra med både Ewe och Amanda som det verkade. Sen åkte Amanda ut, och Matilda och Ewe umgicks mycket, medan jag fortfarande drog mig till Andrea och Vanessa. När då även Ewelina fick åka, blev det liksom lite automatiskt 3 och 1. Och vi supersnippor höll ju ihop oavsett hur många andra tjejer som skulle komma och gå från hotellet. Det var lite ”vi mot dom”, oavsett om det var en annan, eller hundra andra där. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag med öppna armar välkomnat Matilda som fjärde medlemmen i Supersnipporna, men jag kan inte rätta till ett redan begått misstag. 

Idag, så är jag och Matilda bra vänner. Jag vänder mig till henne med saker icke relaterade till Paradise också. Vi har spenderat timmar på att prata om vilka vi är och vart vi kommer ifrån. Hur vi är som människor. Det vi kommit fram till är att vi är ganska lika. Vi tar mycket plats, och vi vill gärna synas och höras i de situationer vi befinner oss i. Vi är djupa, och vi har nära till våra känslor. På gott och ont.

Ibland är det lätt att vara efterklok, och det får jag ofta känna smaken av. Hur Matilda kände, är ingenting som någon någonsin kan ändra på, det bara är så. Och jag förstår henne. Hade Vanessa och Andrea fått lämna och jag hade känt mig ensam kvar, så hade jag mått skit. Precis som Matilda. Och jag önskar såklart att alla behandlat mig hundra gånger bättre än hur vi behandlar Matilda. Vårt beteende är helt fruktansvärt. 

Vad man kan göra nu, är att bara ge Matilda all den kärlek som hon förtjänar, för det jag kände för Matilda där och då, är ingenting jag idag känner alls. Där var jag svartsjuk, irriterad och besviken på allt hon gjorde, ganska oprovocerat. Jag var genuint elak, och det ångrar jag från botten av mitt hjärta, för Matilda förtjänar det inte någonstans. Idag har jag så mycket i utbyte av Matilda att jag kan skratta åt allt hon säger, för hon är rolig. Jag kan gråta med henne för att jag känner med henne, för att hon är djup. Och jag kan prata med henne om saker som jag i Mexiko inte alls ville dela med henne, för att hon är förstående.

Jag önskar att jag såg den riktiga och fantastiska Matilda även då, men nu är det inte så. Det enda jag kan göra nu, är att göra det bästa av situationen och överflöda henne med den kärleken jag faktiskt känner för henne idag.


Puss Tildisen. 


Fortsätt läsa

Att använda f*tta som ett skällsord. 


Jag var arg. Jag var ledsen. Jag kände mig sviken.

Mitt i allt kaos och i en bubbla av enbart nyskapta relationer, glömde jag lite bort att jag är en människa, att de andra är det också. Det var ett spel, och alla var i grund och botten där för att tävla om en halv miljon kronor.

Jag har tidigare berättat om att jag liksom inte har någon gråskala. Att allt är svart eller vitt. Jätteglad eller jättearg. Eller jätteledsen. Det är en del av min person och jag tänker aldrig tycka illa om den sidan hos mig, oavsett om det leder till att vissa i världen hatar mig för det. Jag har genom åren behövt att lära mig leva med den, eftersom jag vägrar gå på medicin varenda dag för resten av mitt liv på grund utav det.

Jag har många gånger fått sota för att jag i stundens hetta uttryckt mig alldeles för grovt, till och med till den nivån att mina två sambos anar att jag möjligen kan ha tourettes. Allt blir svart och jag glömmer bort skillnaden på att vara lite klantig, och ett kvinnligt könsorgan. I stundens hetta. Jag vet ju om att ett kvinnligt könsorgan är något jag själv fått äran att få. Något fint liksom. Och det är jag stolt över oavsett om jag ibland indikerar på att jag är kvinnoförnedrande själv i mina uttryck, i stundens hetta.

I kvällens avsnitt av Paradise Hotel, så råkar det bli sådär nattsvart. Jag råkar uttrycka det kvinnliga könsorganet som ett skällsord, och det är något jag ångrar, och har ångrat varenda dag sedan programmet spelades in. Jag har fruktat denhär dagen, för jag vet att jag beter mig som en idiot. Och jag tänker aldrig kräva att folk ska förstå, för det är faktiskt ganska oförståeligt. Men en sak som är ganska viktig i sammanhanget, det är att jag är inte en genuint elak människa, även om det ibland just där och då kan verka så.

Jag accepterar härmed att bli förnedrad själv, och ni får kalla mig precis vad ni vill, för jag kommer att ha förståelse för att ni också kommer att vara vilsna och glömma bort skillnaden på att vara lite klantig, och ett kvinnligt könsorgan (eller vad ni nu vill förvränga mig till att vara). 

Fortsätt läsa

Nu ska han bort den jäkeln


I samarbete med ProSkin. Som förövrigt är hur underbara som helst. 

För tre år sen sprang jag runt lullig på Thailands gator. Såg en tatueringsstudio och skrev exets namn på foten. Det har jag ju definitivt fått ångra. 

Så istället för att springa runt med ångest så har tjejerna på ProSkin hjälpt mig att börja ta bort den. 

Jag kan ju berätta att det är den värsta smärtan jag någonsin upplevt, men ack så värt det. Jag har åtminstone fått lära mig en läxa. 

Fortsätt läsa

Dygnets timmar räcker knappt till ibland

Vilken pangdag. Först hade jag studiotid med Anton och Jakob för att spela in min andra singel. På ett par timmar blev den klar, och den blev hur bra som helst. 


Världens bästa Vicky, Antons soon to be wife var där också. Man blir så himla glad av henne verkligen.


Direkt efter det åkte jag till Bromma och käkade och preppade och donade för att jag, Andrea och Vanessa sedan skulle kunna spela in nya avsnitt till vår YouTube-kanal. Vi pratar ut om skolveckan bl.a. Det får ni absolut inte missa.



Efter det plockade taxin upp mig för uppsnack med Expressen Live. Superkul, både Ellinor och Tobias är ju hur sköna som helst. Och Sanel också såklart.


Vilken dag va? Men så himla fantastiskt roligt och spännande. Och imorse fick jag dessutom gästa tjejerna på Nyheter24. Hur härliga som helst.

Fortsätt läsa

Från butikssäljare till trubadur till signad artist

I tid med att jag åkte till Mexiko så var jag väldigt förvirrad. Jag flyttade från Stockholm och livet på krogen, hem till Jönköping för att bo hemma hos mamma och pappa och spara pengar. Hade då bott i Stockholm i ett och ett halvt år men insåg att det inte riktigt var hållbart. Folk som jag älskade flyttade där ifrån och alla människor som flyttat till Stockholm vet hur komplicerat det är att hitta bra boende.

Jag började jobba lite extra i en mataffär hemma i Jönköping, men trivdes inte alls. Istället rotade jag fram ett meddelande i telefonen från en gammal vän som tyckte jag borde börja sjunga och spela lite på ett ställe i Jönköping, och jag tackade ja. Där satt jag med guran i högsta hugg på fredagsafterworken och ibland fick jag även lira på ett utav Jönköpings mysigaste brunchställen. Sen åkte jag till Mexiko. 

Jag var rastlös och spontan, och tänkte att någon, någonstans där ute skulle kunna se mig på riktigt och hjälpa mig med musiken, om jag bara blottade min kärlek för den.

Sen kom Simon och Anton och Mattias och kastade ett skivkontrakt i ansiktet på mig, efter att jag spelat in vokalerna till Plutos låt Feel the fire breath vocal mix.

Idag får jag jobba tillsammans med erfarna och duktiga låtskrivare och producenter, jag får hänga runt och sjunga i AtNights lokaler på Strandvägen 1, jag får spendera långa studiotimmar med bl.a. Anton fucking Ewald (och ibland hans världsbästa fästmö Vicky), jag får gå på möten med coola människor och till det viktigaste av allt: jag får jobba med det jag älskar. 

Så, det är rent konkret inte Paradise Hotel som lett mig hit, men däremot så tror jag inte att jag hade flyttat till Stockholm om det inte vore för min medverkan. Jag tror inte att jag hade haft den turen och den tidsmässiga tillfälligheten att få sjunga in Feel the Fire om det inte vore för Paradise Hotel.

Den 24 mars släpps min alldeles egna första singel, och ingen är mer taggad än jag. 

För er som är nyfikna så kan ni höra min röst i plutos låt här:

Fortsätt läsa

De har skrivit låtar åt bland annat Westlife, men spenderar en måndag i studion med mig

Idag fick jag äran att spendera ett flertal timmar i studion tillsammans med Didrik och Sebastian. Grabbarna är ju legender.

Som ni kan se ovan så har dom en lång meritlista och i mina ögon är dom hur coola som helst. Det känns så himla otippat och overkligt att få jobba tillsammans med människor med sån talang. 

Idag spelade vi in en låt som grabbarna skrivit tillsammans med Jonas, och helt allvarligt så blev den så jävla bra.

Vi har faktiskt spelat in den en gång tidigare, men de har valt att byta genre på den, och den blev så jävla ball. Jag håller alla tummar jag har för att det blir jag som får den i slutändan. 


Morgondagen spenderas i favoritstudion på Birger Jarlsgatan tillsammans med Anton Fucking Ewald.

Fortsätt läsa

SUPERSNIPPORNA på youtube

Jag och mina två vapendragare, eller supersnippor som dom egentligen heter, har startat en Youtube-kanal.

I del ett och två där jag medverkar, kör vi frågor från out of the blue där vi tävlar om vem som är bäst. Vem tror ni vinner? Kolla vettja!

Fortsätt läsa

Jag blev kär i Mexiko


Det stämmer. Och Paradise Hotel spelar spratt med ens känsloliv- och varenda liten grej man känner, känns så galet mycket.

Jag åkte dit med (vad jag trodde) vetskapen om att jag absolut inte skulle få känslor för någon. Men ack så fel man kan ha.

Under säsongens gång kommer ni troligen på något vis att få reda på vem det är, och hur det blev så. Och jag ångrar mig inte en sekund.

Kär är ju till att överdriva, men han fick mig att skratta och han fick mig att må bra. Han har träffat mina föräldrar, och han är och kommer länge att vara en stor del av mitt liv. Det är jag glad över.

Fortsätt läsa

Livets påhitt- hårborttagning med laser.

{I samarbete med ProSkin}


Under ett par månaders tid har jag besökt ProSkin på Södermalm av lite blandade anledningar. 

Började med att jag var fruktansvärt irriterad på att ha hår på ställen man aldrig vill ha och aldrig kommer vilja ha det. Snackade med min vän Emmelie som tydligen hade gått och lasrat sig down under och jag bokade tid direkt efter. 

Idag var jag hos tjejerna på ProSkin för fjärde gången, och jag är lika glad varenda gång jag går därifrån. Man märker verkligen att det hjälper med tanke på att det växer fruktansvärt långsamt, plus att det är helt lent på många ställen. Det ska tydligen ta fem-tio gånger, sen kommer man aldrig behöva tänka på det igen. Hur skönt? Livets påhitt tycker jag.


Och nu till besökets bästa, Mathilda och jag bokade tid nästa vecka för att laserborttagning av mitt ex namn på foten som jag tatuerat in. Det är väl ändå på tiden? 

Fortsätt läsa
1 2 3 5