Tufft beslut

Jag har fattat ett beslut. Jag åker hem. Det här gör mer skada än nytta just nu. Behöver få vara med familjen. Mår riktigt dåligt nu och behöver ha dom runt omkring mig. Ett tufft beslut. Men det enda rätta just nu. Jag behöver kärlek från mina barn. Min man. Livskraft. För just nu är den på noll.  Hur det blir hemma….det återstår att se. Uppdaterar bloggen

Är det fel på mig?

Ja, då kan jag konstatera att jag just har varit med om den jobbigaste lunchen, på länge. Ni som läst mitt tidigare inlägg vet att frukosten inte gick så bra.

Lunchen gick ännu sämre.

Varför berättar jag då det här tänker ni? Vem bryr sig om vad och när jag har ätit!? Ja, så kan man ju tänka. Men saken är den, att jag äter inte. Jag petar i maten. Fastän jag är jätte hungrig. Så fort jag sätter mig framför tallriken så liksom exploderar ett lås framför mig. Jag får inte äta. ÄT INTE!! ÄT INTE!!

Jag äter….. och känner att jag vill börja gråta.

DET ÄR DÄRFÖR JAG SKRIVER DET HÄR.

Det finns så många som lider av en ätstörning där ute. Och som tror att Hon/han är ensam om att känna vissa saker. Jag vill del med mig av mina tankar. Min ätstörning. Hur det känns och hur det faktiskt påverkar en i vardagen.

Nej, det är inte normalt att vilja gråta när man ska äta. Det spelar ingen roll hur man vrider och vänder på det.

Men, det första man kan göra är att acceptera att man är sjuk. Jag har gjort det, och därför kan jag sitta här och dela med mig av mina tankar och känslor. DET ÄR INGET FEL PÅ MIG, FÖRUTOM ATT JAG LIDER AV EN ÄTSTÖRNING OCH DET ÄR INTE MITT FEL.

JAG  HAR  INTE  GJORT  NÅGOT  FEL.

Inte JAG. Det är ätstörningen. Matdemonen. Det är inte jag som person som gör så här. INGEN vill göra så här mot sig själv, frivilligt.

 

 ➡ EN ÄTRSTÖRNING ÄR INTE FRIVILLIG!

Vita frallor!

Fan vad jag blir sur på mig själv. Hur svårt kan det vara att äta?

Gick ner till restaurangen för att äta frukost. Tog samma sak som jag alltid gör när jag är här. Det satt ett par bakom mig, ett par lite längre bort. En äldre man. En pappa med två barn. Det var skidor på tv. Det fanns ingen anledning till att stressa.

Men jag fick panik. Åt väldigt lite, vilket i sig inte är ovanligt. Men jag fick en annorlunda känsla. Jag ville bara gå iväg. Jag såg ner på den nästan orörda frukosten och kände….. obehag.

Jag klagade på maten igår, men frukosten här på hotellet är faktiskt okej, så det var inte det. Jag var så obekväm i mig själv. Jag ska nu försöka analysera vad det var som hände:

Jag tränade 25 minuter tidigt i morse. Sprang på löpbandet och tänkt att det skulle ge mig någon sorts hunger känsla. Och det gjorde det, eller jag tror det. (kan ju vara för att jag åt alldeles för lite igår också) Hur som helst. Jag tränade, duschade och gick ner till frukosten.

Kom på mig själv när jag kände en besynnerlig skam känsla över att jag var där. Över att JAG skulle äta. I brödkorgonen fanns det bara vita frallor. Jag blev lite besviken, jag äter mörkt och grovt bröd. Men jag tog en liten fralla ändå. Jag tog kaffe och ett glas juice. Lite fil med chia frön och banan.

Platsen är viktig. Kan inte sätta mig var som helst. Jag vill helst sitta med ryggen mot. Med ryggen mot ALLT. Men det slutar med att jag tar ett ledigt litet bord vid ett fönster.

Alla människor äter, varför ska det vara så annorlunda för mig?

Varje tugga, varje sked känns hemsk. Det känns som att alla tittar.

MEN JAG VET JU ATT INGEN GÖR DET. VARFÖR I HELVETE SKULLE DOM GÖRA DET???

Det är jag som skäms för mig själv. Jag skäms för att äta när andra ser på. Det är galet, jag vet. Men jag tror ändå att många som lider av en ätstörning känner igen sig.

Jag satt där, kände hur ångesten kom krypandes. Fylldes med skamkänslor samtidigt som jag brottades med min sida som faktiskt VILL äta frukost. Jag lämnade nästan allt på brickan och förde bort den. Skämdes till och med när jag hade brickan i handen. Jag skäms nu när jag skriver det här. Det är så absurt. Jag vet ju det. Ändå…. blir det så här.

Frukosten började med en trigg. Vitt bröd. Det gav mig en negativ känsla innan jag ens hann komma fram till bordet. Tänk att alla detaljer är så viktiga.

Jag har kommit på en sak. När jag är här i Luleå så tänker jag mer på vikten än när jag är hemma. Det går mer energi till att känna skam och skuld när jag är här. Jag känner mig så enorm, hela tiden. Jag blir dessutom ”sjukare” när jag är ensam här. Vad gör då detta för nytta kan man undra?

Det är tydligen så viktigt att äta på fasta tider. Rutiner!!! Jag förstår att man ska äta frukost, lunch och middag. Och mellanmål till det. Men jag VET att jag inte kommer att göra det hemma. Jag klarar inte ens av att äta frukost utan att få panik. Det hela känns hopplöst.

 

Hur ska jag kunna bli fri från det här när jag hela tiden vill fly från mig själv?

 

Om sanningen ska fram…

Det här blev min lunch idag. Ja, iaf lite av det. På etiketten stod det  ”En rejäl sallad” . Ja, det var rejält mycket isbergssallad iaf, det kan jag konstatera. Besviken. Ingenting är gott längre. Jag har varit här i 5 veckor nu och jag ska berätta hur långt jag har kommit i min sjukdom hittills.

ABSOLUT INGENSTANS.

Om jag skulle säga något positivt så skulle det vara att jag har fått en klarare bild av hur långt ner i ätstörningen jag faktiskt är. Självinsikt.

Det negativa.

Ingenting jag äter här smakar bra. Ingenting är gott. All mat är en stor besvikelse. Den är överkokt, torr, smaklös och ibland undrar jag hur dom får maten att gå ihop över huvud taget. Och nej, jag är inte petig. Kan äta det mesta. Det är inte det jag säger. Utan det jag vill komma till är att har man varit här så här länge. Ätit denna tråkiga mat varje dag så börjar man att sakna någonting.

Det här är så fruktansvärt triggande för min bulimi. Jag vill äta sådant som är GOTT! Men min ätstörning vill det inte. Så ni kanske förstår hur resultatet blir.

Jag gör helt enkelt det en bulimiker gör bäst.  Enough said.

 

Men idag, köpte jag den ”rejäla salladen” och tänkte att jag kanske skulle få äta något gott. För en gångs skull. Och samtidigt kompromissa med ätstörningen. Sallad brukar fungera ganska bra. Men jag blev som sagt besviken, igen. Och det resulterade i att jag åt väldigt lite. För lite. Salladen jag åt fyllde alltså ingen funktion. Jag blev inte mätt, jag fick inte i mig nog med energi osv.

Bara negativa tankar.

Jag känner mig besviken. Irriterad. Fortfarande hungrig. Arg. Ledsen. Frustrerad. Ja, jag kan hålla på hur länge som helst.

Det är viktigt att undvika triggers när man har en ätstörning. Trigger betyder kortfattat ”igångsättare”. Jag som lider främst av Bulimi kan tex bli väldigt triggad i ett bageri. Det kan sätta igång min vilja, eller vi kallar det tvång, att hetsäta. ”Överäta”.

Triggers finns överallt. Det behöver inte vara några materiella ting. Triggers finns i ord. Hos andra människor. I dig själv. Din spegelbild. Din syn på andra människor. Jämförelsen mellan dig själv och andra.

Sociala medier är en stor trigger.

Att undvika triggers helt och hållet är OMÖJLIGT. Men man kan välja att undvika dom flesta av dom som man känner igen. Har man en riktigt dålig dag med sin ätstörning så kanske inte ett bageri är den ultimataste platsen att hänga på.

Man måste välja sina strider.

Jag tycker att dom orden passar in så väl till alla som lider av en ätstörning. För vi som är sjuka, vi strider VARJE DAG. Mer eller mindre. Varje dag är en kamp.

 

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Sägs det..

Har lärt känna så fantastiskt fina människor här. Tjejerna som går i samma grupp som mig är helt underbara människor. Så oerhört modiga. Dom är en stor anledning till att jag orkar stanna kvar här och kämpa.

All Kärlek/ Anne-Marie

 

 

M O D – bristvara

Snart intar jag ”Zombie-mode”, sov 3 timmar igår, mellan 19-22 och var sedan vaken resten av natten. Låg vaken hela natten innan också så nu är jag mer än trött. Har fått en ny medicin, det är den som gör att jag inte kan sova. Så, nej… just nu gör den ingen som helst nytta.

Fick stanna på hotellet idag. Orkar inte ta mig till Länsät. Jag måste verkligen försöka sova. Men det känns hopplöst. Bokade just tvättstugan här så jag kan tvätta lite kläder och få tiden att gå.

Var ner och åt frukost men det gick inte så bra, behöver inte säga så mycket mer än det. Men jag gjorde ett tappert försök innan ätstörningen hoppade in och tog över. Igen.

Den tycks alltid ta över. Ofta känns det som att jag inte har någon chans. Som att jag inte ens har någon möjlighet att välja. Så fort jag är ensam så är jag på ruta noll. Allt som byggs upp under dagvården på Länsät är som bortblåst när jag blir själv. Mina dåliga matvanor vill inte ge med sig.

Mitt undermedvetna däremot, hon älskar mat och vräker i sig allt hon ser. Sneglar upp på mig med en ostskiva hängandes från munnen. ”VAAD??????” fnäser hon irriterat. För hon vill äta så mycket hon hinner utan att bli störd. Jag hatar henne. Medans hon äter allt hon ser så petar jag  på min mat och önskar att jag kunde sjunka genom bordet. Gå upp i rök. Försvinna spårlöst utan att behöva äta upp maten.

”Äta bör man, annars dör man”.

Ja, det kan även jag räkna ut. Jag vet det… och jag förstår att det är så. Det är viktigt att äta. Kroppen behöver näring för att fungera. Det är inte så svårt att räkna ut 1 + 1. Men ändå…  så vill jag inte ha. Jag vill helst hoppa över. För jag är VAN att göra så. Jag är VAN att hoppa över maten. VAN att sjunka genom bordet.

Det är därför jag är här i Luleå och kämpar. Varje dag är en kamp. En kamp mot sjukdomen. Men den största kampen är mot mig själv. Jag är livrädd att förlora en del av mig själv. Även om det är den del jag hatar allra mest. Jag är rädd att någon ska plocka isär mig. Att jag ska bli någon annan. Att jag ska bete mig annorlunda. Att jag plötsligt förändras. Jag är LIVRÄDD för det, ändå är det därför jag sitter här. Det är därför jag skriver den här bloggen.

Allt jag gör just nu är för mig själv.

För att jag vet att jag måste släppa taget om det som jag håller fast i så hårt.

Jag måste försöka vara modig. Mod… vad betyder egentligen det? Jag googlar..

Mod :

Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras. Mod stärker individens självkänsla och hjälper personen att övervinna sin rädsla genom exponering.

Vad lätt det låter. Övervinna rädslan. Stärkt självkänsla. Hmm… Vad är då problemet? Mod verkar ju toppen. Ska genast kila ner till apoteket och se om dom säljer det där? Dom brukar ju ha det mesta. 😯

 

 

Mina jag.

Mitt undermedvetna ställer sig framför mig och skriker  ”VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED??”

Ni vet att det finns ”Bad hair day” mössor. Just nu vill jag trycka upp en mössa med texten ” Bad fucking Everything”.

En tuff dag. Svårt att räcka till just nu. Svårt att räcka till för barnen, för mig själv.

Jag vill vara en bra människa, en bra mamma. Jag vill kunna ge allt som mina barn vill ha. Jag vill kunna ge dom den trygghet som dom förtjänar. Den uppmärksamheten och all den tid som jag är skyldig dom som mamma. Men ofta så känns det som att jag inte räcker till. Jag gör inte nog. Men jag klarar inte av mer än det jag kan ge idag. Just nu tar min sjukdom så stor plats i mitt liv att den påverkar min vardag alldeles för mycket. Jag ger mina barn all kärlek i världen och lite till och önskar att det är bra nog. Det är allt jag kan ge just nu. Orken finns inte där. Motivationen är nere på noll. Och just nu försöker jag lägga allt fokus på att bli kvitt denna hemska ätstörning.

Jag skulle vilja hitta på roliga saker med barnen. Åka och bada osv… Men allt som innefattar planering och tider gör mig stressad. Och just nu kan jag varken ha mer stress eller press på mig. Inga förväntningar. Små saker kan bli jätte stora för mig. Kännas gigantiska och som omöjliga mål.

Det är ätstörningen som förstör. Den förstör allt. Den förstör mitt liv hemma. Mitt liv med mina vänner. Den förstör för mig på mitt arbete och den förstör allt mitt sociala umgänge.  Jag förstår att jag kan bli jobbig och att det känns som att allt handlar om mig just nu. Jag förstår varför kompisarna inte hör av sig lika ofta längre. Ja, jag har full förståelse för det.

Men just nu kretsar mitt liv kring detta och jag kan inte låtsas som något annat. Men jag tänker…. riktiga vänner försvinner inte, och jag hoppas att det är så. Jag vill gärna ha dom kvar.

Mitt undermedvetna skäms för mig.  Hon tycker att jag ska skärpa till mig, Visst är det konstigt ändå, att jag är ätstörd men inte hon. Nä, hon är tydligen för snofsig för att få en sådan sjukdom. Hon är präktig och förnäm. Jag vet inte om hon lever i fullkomlig förnekelse eller så är det jag som inte kan acceptera att hon dessvärre är en del av mig, Hon skyller ifrån sig. Hon blir aldrig ens sjuk. Hon tycker att allt som är ätstört är larvigt. Och hennes tankar blandar sig med mina varje dag, Hennes och… demonens. Plötsligt är jag tre personer i en kropp. Hur går det ihop? Kort svarat…… Det går inte ihop!

Som ett korthus som rasar.

Bygg aldrig ett korthus på ett vingligt bord, då rasar det så lätt och du får börja om.

Mitt korthus lägger jag på en fuktskadad flyttkartong. Det blir snett och jag kommer aldrig upp till våning två innan det rasar.

Här krävs det tålamod, i massor.

Jag har mitt snofsiga undermedvetna inom mig. Min matdemon på axeln och mina egna tankar som hela tiden vräker ur sig elaka saker till mig själv.

Krig!

Jag måste starta ett krig mot dessa parasiter som stjäl all min energi. Jag ska lägga upp en strategi. Hur krigar man mot sig själv?

 

Störig inneboende!

”Två steg fram och ett steg bak”

Jag skulle kalla det bakslag, men jag har blivit inpräntad att man inte ska kalla det för något så negativt. Fast egentligen så är det ju just vad det är. Ett bakslag. Men med det sagt så betyder det ju inte att man inte kan kämpa vidare. Jag har det väldigt jobbigt med mina sk matsituationer. Jag vill gärna hoppa över måltiderna. Eller äta väldigt lite. Eller som mitt sk, bakslag. Då jag inte behåller det jag har ätit.

Det gick så bra hemma. Där kunde jag äta och det kändes ganska okej. Väldigt små portioner dock, men det är det jag är van vid. Sen jag kom tillbaka hit till Luleå så har det inte gått så bra. Visst, på dagvården ser det annorlunda ut. Där finns det inte den möjligheten att direkt välja. Där äter man det som serveras och hanterar matångesten på olika sätt.

När jag är ensam kommer min elaka demon fram. Matdemonen.

Den som har gjort sig hemmastadd på min axel med en treudd mot min strupe. Ibland känns det som att jag inte själv kan välja. Ibland känns det som att det inte längre är jag som bestämmer över min kropp. Jag gör bara som jag blir tillsagd. Skulle på ett litet skruvat sätt kunnat säga att jag är slav under min sjukdom. Det har ingen som helst betydelse för min demon om jag vill bli frisk. Han har för avsikt att stanna. Han tillåter mig inte att knuffa ner honom. Han är fastnaglad i mig. Och hur mycket jag än vill ha bort honom så låter jag honom husera. Bestämma. Bossa över mig som om jag vore oviktig.

Om jag skulle försöka rita honom så hade jag ritat en röd liten jävul som har långa vassa klor. Spetsiga tänder och en sylvass lång svans. Det skulle inte finnas något gott hos honom. Han är precis det han ser ut att vara. ELAK OCH LÖMSK.

Men nu har han suttit där så länge att jag nästan måste börja ta hyra.

Om jag hade vågat vräka honom så hade jag gjort det. Men jag blir feg. Jag vågar inte. Han har suttit där så länge att han blivit någon sorts hemsk trygghet. Något jag känner till. Men en sak har jag lärt mig, vad gäller ätstörningar.

Det går inte att vara i ett mellanläge. Antingen så är man sjuk eller så är man frisk. Så enkelt är det. Och vem som helst skulle väl välja att få vara frisk. Det är väl det mest logiska. Men lider man av en ätstörning så kan det vara väldigt svårt att ens tänka ”OM”. Om jag blev frisk…. Om jag hade kunnat…. Om……. Om…….

Det är väldigt svårt att se på sig själv från något annat perspektiv än ”ätstörd”. Det blir en skruvad bild av ens personlighet. Man lurar sig kanske till och med ibland att man faktiskt vill ha sin ätstörning. Att man kan hantera den och att den känns väldigt pålitlig. Man tror att man kan kontrollera sig själv. Och det kan man ibland, till en viss mån. Men rätt som det är så brakar helvetet ut och man mister kontrollen.

Det är DÅ demonen mår som bäst.

 

Det är då det känns som mest hopplöst. Men glöm då inte bort… Att det är DU som är hyresvärd. Det är DU som bestämmer. Inte han. Han är bara en störig inneboende som du kan vräka. Även om processen är lång så kan du börja, när du vill.

Börja med att tänka……… OM ………….

Cred till mig själv!

Första dagen av vecka 5 avklarad. Tycker att den har gått ganska bra. Det som är mest givande här är att få prata med dom andra tjejerna som går på dagvården. Det är verkligen jätte fina tjejer och jag är så tacksam över att vi är en så bra grupp. Det behövs i såna här situationer. Det är inte lätt för någon. Vissa av oss har riktigt jobbiga dagar ibland, och då är det skönt att veta att man inte är ensam. Hade samtal med min kontakt på enheten idag. Hon är fantastisk. Hon hjälper mig så otroligt mycket och jag ser att hon förstår vad jag menar när jag har svårt att formulera mig. För det är det ofta. Svårt att finna dom rätta orden. Kunna beskriva tankar och känslor på ett sätt som någon annan än en själv kan förstå. Som tex ÅNGEST.

Hur förklarar man ångest mer specifikt? Det är inte lätt. Googlar man så kan man tax läsa detta:

1177- Din vårdguide

Symtom på ångest
Ångest är en intensiv känsla av obehag och oro som känns i kroppen. Eftersom det känns så starkt i kroppen kan det vara svårt att förstå att det har att göra med hur man mår psykiskt.
Du kan till exempel känna
ett tryck över bröstet,
att hjärtat slår snabbt eller hårt,
att du blir torr i munnen
att du får en klump i magen eller känner dig yr eller svag i musklerna.

Panikångest
Ångest som kommer plötsligt och oväntat intensivt kallas för panikångest. Ibland kallas det även för ångestattack eller panikattack. Om du får en panikattack är det vanligt att du får ett eller flera av följande symtom:
Du känner att hjärtat slår ovanligt hårt eller snabbt.
Du får svårt att andas eller känner en tyngd över bröstet.
Du får ont i magen, mår illa eller känner det som en ”klump” i halsen eller i magen.
Du får frossa eller svettas.
Du känner dig yr eller svimfärdig.
Du känner stickningar eller domningar i händer eller fötter.
Du darrar, skakar eller känner dig svag i musklerna

 

Ångest för mig är en känsla av panik som trycker sig hårt om bröstet. Jag kan börja att hyperventilera och gråter okontrollerat. En känsla av obehag rusar i genom kroppen och jag tappar lite tid och rum. Frossa, börjar skaka och kan ofta må väldigt illa.

Ångest kan se så olika ut för olika personer , så att sätta ord på det mer specifikt är inte så enkelt som man skulle kunna tro.

 

Men för att tala om något roligare. Fick beröm idag. Fick höra att jag kämpar på så bra och att jag ska vara stolt över mig själv. Det värmde mitt hjärta och jag tog verkligen till mig dom orden.

JAG ÄR SÅ HELVETES DUKTIG SOM GÖR DET HÄR !!!!! 😎

Ska försöka tänka på det… när gnistan vill rinna iväg. Tänka på att andra människor runt omkring mig faktiskt tror på mig. Och jag vill gärna tro likadant. Jag försöker att ge allt. Även om det känns lite. MEN LITE HÄR OCH LITE DÄR…. Vägen till att bli frisk är lång. Men någonstans måste jag ju börja och det fick bli här. 4 veckor kvar. Mycket kan hända än.

 

P&K

Smiley face

Låg kvar extra länge i sängen idag. Njöt av att bara vara hemma. Scrollade igenom på Instagram då det plötsligt slog mig.

Skönhetsidealen som råder nu är tragiska. Omänskliga. På var och varannan bild står en tjej och svankar med onaturligt smal midja. Onaturligt tränad och fit kropp. Sminket sitter perfekt och det finns inte en tillstymmelse till rynka eller veck. Kroppen är så tight att kläderna blir som ett extra skinn utanpå kroppen. Inte heller där ett enda veck. Brösten sitter högt och inga bh band syns.

Och man läser ” I´m so tired today. Sorry for this pic”. Smiley face. Flirt. Kiss kiss and Another smiley face.

Ja, självklart ser även jag ut så där varje morgon. Vaknar felfri med perfekt sittande makeup. Håret ligger rätt och kläderna är så släta att man skulle kunnat tro att dom legat under press hela natten. Och jag sätter ut en bild på insta där jag sitter på köksbänken med benen i kors ihållandes en månadslöns dyr kaffekopp. Ger ett perfekt leende och skriver texten..

”Förlåt för denna hemska bild, vill bara börja morgonen med att säga till alla där ute ATT NI DUGER SOM NI ÄR !  Ps. har inte fixat håret än. XOXO”

Nä.

När jag vaknar så ser jag död ut. Bokstavligen.

Håret står ut åt alla håll. Det har till och med trasslat sig så illa så det skulle förmodligen gå att hitta ett fågelägg där inne.  Osminkad. Blek. Ringar under ögonen som avslöjar att jag inte har sovit så mycket som jag behöver. Sover inte med bh så brösten står åt alla håll och kanter, ja jag är ju 4 barns mamma. Ingen ide att låtsas. Drar på ett par skrynkliga pyjamasbyxor som jag förmodligen köpt för 10 år sedan. Drar på första bästa tröja och struntar fullkomligt i om kläderna matchar eller ej. Dricker kaffe och sätter definitivt inte ut en bild av mig själv.

Ändå…

Följer jag bland annat denna ”Smiley face, kiss kiss” . Varför?  Vad får jag ut av det förutom dåligt självförtroende? Jag tror knappast att hon såg ut så där när hon vaknade. Och isåfall betyder det att hon :

1. Sovit med 7 ton smink.

2. Haft tandblekningsskena i munnen hela natten.

3.Sovit hängandes från taket med kläderna på, eftersom dom är slätare än en babyrumpa.

4. Bokat hembesök av frisören kl 4 på natten.

5. Använt Photoshop i 2 1/2 timme.

6. Redan varit vaken 5 timmar innan hon la ut bilden.

 

Med detta sagt vill jag bara att ni ska veta att det är okej att se lite risig ut ibland. Ingen är så perfekt när man ”just har stigit upp”. Det man ser på sociala medier, ideal, slanka kvinnokroppar. Perfekta kroppar. Det är, skulle jag säga till 99% photoshopat på något vis. Det är så idealen ser ut idag, 2018. Bara på låtsas.

Inte konstigt att så många tjejer mår dåligt och att depression blir allt vanligare hos unga. Tragiskt! Man ser på sociala medier och tycks aldrig räcka till.

 

XOXO. Smiley face

Mona Lisa

God morgon på er!

Idag har jag börjat dagen med att gratta min yngsta son som fyller 8 år idag. Hurra hurra! Tiden går verkligen fort. Tyckte det var nyss jag köpte kläder från ”MeandI” till honom. Idag är det ”Dope” från Ridestore.se som gäller. Ibland känns det som att man inte riktigt hänger med. Min småbarns mamma tid börjar gå över. Det känns både ledsamt och bekvämt.

Ledsamt på det sätt, att det som var aldrig kommer igen. Och jag får aldrig någonsin uppleva det igen så länge jag lever. Både jag och min man skulle vilja ha ett barn till men eftersom jag är steriliserad sen 7 år tillbaka så går inte det. Fast jag antar att mitt undermedvetna visste att jag skulle vilja ha fler barn och egentligen så tycker jag att 4 räcker, beslutet som togs hade många kloka värderingar. Hade jag inte gjort operationen så kanske vi hade haft ett fotbollslag idag!?

Bekvämt, på det sätt att våra barn nu inte kräver lika mycket tid och energi som en ”småtting”. Bekvämt på det sätt att jag och min man kan ta ett glas vin ibland utan att oroa oss för att bli störda eller avbrutna. Egentligen borde jag se detta som ett sk. DRÖMLÄGE. Jag är relativt ung, har fyra barn. Ett bra jobb som jag trivs med, ett fint och hemtrevligt hus. Jag är gift med världens bästa man. Jag har tre katter som är underbart tillgivna, och som ger mig otroligt mycket kärlek. Jag har mina nära vänner, som har en enorm plats i mitt hjärta. Jag har så mycket……

JA, JAG HAR SÅ MYCKET ATT GLÄDJAS ÅT!

Men ändå….

…så känner jag mig väldigt vilsen.

Det beror inte på allt det jag just nämnt, utan det beror på mig själv. Man skulle ironiskt kunna säga den där frasen ”Det är inte du, det är jag”.

Jag har en väldigt skev kroppsuppfattning. Jag har väldigt svårt att sätta ihop mitt egna pussel. Antingen så fattas det några bitar, eller så är där alldeles för många. Det finns alltid saker som jag saknar hos mig själv. Det kan handla om egenskaper. Det kan handla om kroppen. Hur som helst så är jag aldrig nöjd. Och mitt ständiga missnöje har lett till en enorm självförakt. Tycker inte om den jag är, hur jag ser ut. Hur jag beter mig. Hur jag tänker och känner. Jag känner mig malplacerad i mig själv. Totalt vilsen och överflödig.

Men, jag är klokare än dom tankarna. Trots att det oftast är dom som cirkulerar i mitt huvud. Trots att dom har tagit över en stor del av mig så finns det mycket av mitt SANNA JAG kvar. Långt där inne. Min förvrängda bild av mig själv, min ätstörning tillåter mig dock inte riktigt att hämta tillbaka den del som jag saknar. Som jag behöver.

Dricker lite kaffe och funderar….

Min ätstörning har tagit så stor plats i mitt liv att den har börjat ta över hela min värld. Hela min värld som jag känner till. Och ersätter den med någon alternativ verklighet som är väldigt skev och onaturlig. Förvrängd och meningslös. Min ätstörning har tagit bort den viktigaste pusselbiten hos mig. Den biten som gör att jag är hel. Ett komplett 1000 bitars pussel. Delen som utgör hela bilden. Nu är det svårt att se vad motivet verkligen ska föreställa. Som ett pussel på Mona Lisa och bitarna med ögon och näsa saknas. Hon skulle kunna se ut hur som helst. För hon tittar på sin spegelbild och ser inte helheten.

Det är så jag ser på mig själv. Jag ser mig i spegeln. Men är inte säker på vad det är jag verkligen tittar på. Min spegel är oputsad och tydligen väldigt flammig. Den jag ser är inte jag.

Det som inte går att laga med silvertejp, är trasigt!

Jag ska hitta mina borttappade bitar och tejpa fast dom så hårt att dom sitter där och aldrig kan tappas bort igen.

Jag börjar nog med att söka i sonens legolåda … det är där allt borttappat brukar ligga.

 

Ha en fin dag. All Kärlek /Anne-Marie

 

Tack för informationen!

Börjar med att säga, Fantastiskt skönt att vara hemma!

Gårdagen var dock inte lika fantastisk. Skulle åka hem från Luleå med em tåget. Tåget som aldrig kom. En utländsk man som pratade mycket dålig svenska berättade för oss alla i perrongen att ersättnings bussar var på väg. 20 minuter, sa han. 20 minuter blev 40 minuter och folk började att bli irriterade  Hoppsan, det hade visst blivit en miss. Inga bussar kom. Den utländska mannen som inte alls var speciellt trevlig ringde runt lite och kollade upp vars bussarna tagit vägen. Det var tydligen inga bussar på väg. Perrongen var full och vi var flera som fick stå ute och frysa. Vet inte hur många grader det var, men det var KALLT!

Stockholmare, jag vet inte mycket om hur dom beter sig i övrigt men perrongen var full av dom. Tyckte mig höra någon säga att dom var 33 st. Dom skulle till fjällen tydligen. Jag misstänker skarpt att alla hade hörselproblem för ljudnivån var väldigt hög.

När det till slut kom en buss så viftade den utländska mannen in oss. Kiruna! Alla som ska till Kiruna hoppar in i den här bussen, sa han. Bussen fylldes snabbt och en lång väntan tycktes vara över. Men Hoppsan Kerstin, bussen skulle tydligen inte alls till Kiruna och alla fick kliva av.

Ytterligare 30 minuters väntan……..

Till slut kom våran buss. Huttrandes gick alla in och några började att applådera när bussen äntligen rullade iväg. Så klyschigt, tänkte jag. Trött och irriterad, för att inte nämna sönderfrusen kröp jag in under min jacka.  Busschauffören var trevlig. Han berättade att vi åker raka vägen till Kiruna. Han var lite skojfrisk också, så där bra som jag gillar.  Han drog lite skämtsamma regler om bälte och toalettbestyr. Och tillade sedan: Om ni har frågor och funderingar….. fråga någon annan!  Det var nog ett sätt att lätta på den lite tryckta stämningen. Folk var arga och irriterade, men med ens lugnade det ner sig.

Stockholmarna, som tydligen fått ytterligare hörselproblem hördes som ett eko i hela bussen. Det var som ett stort gäng skolungdomar som inte har fått lära sig att visa hänsyn. Ljudnivån var fruktansvärt hög. Jag blev så förbannad och hade planer på att resa mig upp och fråga om det var en privatbuss dom hade hyrt. För tydligen trodde dom att dom var dom enda på bussen. Men trött och allmänt less kröp jag in ännu mer under min jacka. Man kan säga att jag gick i ide. Fast sova var omöjligt. Att ens blunda. Tydligen hade dom väldiga inkontinens problem också för dom sprang konstant till toaletten. Stannade efter vägen och började att prata med någon. Inte alls så där ”Ursäkta jag ska bara gå på toaletten”. Nej mer som ”HÄR KOMMER JAG, ALLT LJUS PÅ MIG”.  Okej, att även Stockholmare måste gå på toaletten förstår även jag. Men man kan väl visa lite hänsyn. Andra försökte faktiskt vila. Behöver jag nämna att detta var väldigt sent på kvällen. Varför kan inte vuxna människor bete sig? Kan man googla det !!!???

DET VAR TYDLIGEN VIKTIGT ATT FÅ VETA ATT ”PALLE” 33 ÅR SKULLE URINEEERAA!!!!

I kiruna fick jag stå ute i -25 grader och vänta på sjuktaxi i 50 minuter. Det är väl ren och skär lycka! Eller? Härligt med nordiskt klimat!!!!!!! VAR SÅ NÖJD FÖRSTÅR NI!!!

Tack, för en väldigt lärorik resa. Vad har jag då lärt mig från gårdagen?

  1. Åk aldrig tåg.
  2. Stockholmare urinerar precis som oss alla andra människor.  CHECK!
  3. Se paragraf 1 och 2.

 

 

Galen Kärlek

I eftermiddag hoppar jag på tåget och åker hem på ”permis”. Skulle egentligen ha blivit först imorgon men tåget var fullsatt. Jag lider inte av det! Det var tydligen nån större konferens på gång sa dom när jag skulle boka min biljett. Hejja konferenser säger jag! 😆

Att vara mamma är något stort. Att få hålla om sina barn är större. Att få deras kärlek tillbaka är den bästa känslan som finns i hela världen. Så att vara ifrån sina barn så här länge ger en inte bara en enorm saknad. Man känner sig inte hel. Tror att det är viktigt att få komma hem så här ibland och ladda upp batterierna. Hinna få lite av den kärlek som verkligen betyder något.

Ska inte glömma att nämna min man. Åhh som jag saknar honom. Han är min stora kärlek. Vad vore jag utan honom vid min sida.  (Fast det vet jag förstås, ungefär som en säck potatis) Jag behöver verkligen honom. Han är min stöttepelare och han gör mig så glad. Så där glad att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Gör man båda samtidigt så antar jag att det bara blir läskigt!!

Kan man älska någon så mycket att man blir galen? Ja det kanske man kan, men är nog dock ej att föredra.

Puss

 

Kort fakta!

Jag skulle vilja förklara ordet ÄTSTÖRNING.

Det kan innefatta så mycket. Men i enkla drag så kan vi säga att ordet betyder störda och ohälsosamma tankar kring mat och vikt.

Om tankarna kring mat och vikt tar för stor del av din vardag så kan du ha eller utveckla en ätstörning. Alltså få orimliga tankar kring nödvändigt matintag.  Det finns olika former av en ätstörning. Det finns tex: Anorexia, vilket kortfattat betyder självsvält och förvrängd kroppsuppfattning. Bulimi, Hetsätning. Kräkning. Förvrängd kroppsuppfattning. Ortorexi, Fixerad i vad man tror är en hälsosam livsstil.

Det är dom ”vanligaste” formerna av en ätstörning. Sedan finns det förstås andra varianter. Det finns även ätstörningar som inte kallas vid namn utan nämns som just ”ätstörning”.  Vilken form man än lider av så påverkar den ens liv väldigt negativt. Den tar väldigt mycket energi. För att inte nämna plats.

En ätstörning kan, och gör det oftast, påverka ditt sociala nätverk. Kanske kan du inte umgås med dina vänner på samma sätt som förut. Kanske innefattar era träffar fika eller mat. Det kanske krockar med ditt träningsschema. Stör dina planer för hetsätning. Störda tankar kring mat och förvrängd kroppsuppfattning ger en ofta ångest. Skulle säga alltid, men vill inte få några påhopp.

Matsituationer kan bli väldigt knepiga. Kanske vill du inte äta alls. Kanske petar du bara på maten och säger att du nyss har ätit eller ljuger lite till och säger att du är mätt, fastän magen är tom. Kanske äter du allt som finns på tallriken och kräks provocerat efteråt. Hetsätning, betyder precis så som ordet lyder. Äter stor mängd på kort tid. Kanske räknar du noga vad du sätter i dig och hur mycket vardera sak innehåller.

Ätstörning är en psykisk sjukdom och alla former kan leda till större komplikationer. Med andra ord kan man bli riktigt sjuk. I värsta fall dö.

Ni som lider av en ätstörning och inte sökt hjälp, GÖR DET!! Det är alldeles för svårt att hjälpa sig själv. Man tror att man kan, men det kan man oftast inte. Och ju längre du gått sjuk desto svårare är det att bli kvitt dom ätstörda tankarna.

En ätstörning är ens bästa vän och värsta fiende.  Bästa vän, för att den alltid finns där och förstår. Den påverkar ditt sätt att tänka och du luras av den och tror att allt du gör är för ditt eget bästa. Du tror att bästa vännen är mån om dig och den finns alltid till hands så du kan känna dig trygg. Den blir en del av ditt liv. Som du känner till. Värsta fiende, är just vad det är. Den är lömsk och vill dig inget gott. Den lurar dig och förvrider dina tankar och din kroppsuppfattning.

 

JAG LIDER AV ANOREXIA/BULIMI. JAG HAR KÄMPAT MED DETTA I CA 17 ÅR. FÖRSÖKTE SÖKA HJÄLP FÖR LÄNGE SEDAN MEN TOGS INTE PÅ ALLVAR. JAG FICK EN ANNAN DIAGNOS ISTÄLLET, DEPRESSION. NU ÄR JAG I LULEÅ PÅ EN ÄTSTÖRNINGSENHET OCH JAG ÄR GANSKA HOPPFULL FAKTISKT, FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅGONSIN.

 

 

Fuskar söndag

Varit och shoppat lite med Fanny och Hampus. 😀 Ätit lunch ute…. pizza. Min absoluta favorit mat. Hur går då det ihop? Pizza och ätstörning rimmar väldigt dåligt.

Jag har 2 undantag. 2 saker jag verkligen tycker om som jag äter och dricker trots att jag räknar antal kalorier och kolhydrater.

Pizza och rödvin !

För det kan jag ta eventuella ångestattacker och bakfyllor 😉

 

Dock måste även undantag ha sina begränsningar. 3 pizza bitar. Inte mer. Men det blir på så sätt 3 riktigt goda pizza bitar. Önskar dock att jag slapp hålla räkningen på allt jag äter. ”Allt eller inget” skulle man kunna säga. För ibland kommer det perioder där jag inte vill äta alls. Jag blir trött på att räkna och bestämmer mig bara för att hoppa över. Jätte fånigt.

Mitt undermedvetna älskar pizza och skulle kunna äta en hel familjepizza med extra allt. Och extra extra mycket ost. Hon går aldrig upp i vikt och hon njuter av varenda god kolhydrat. Hon är bekymmersfri och nöjd med livet. Hon bryr sig inte om kroppen. Bara man är god och glad, säger hon.  Den jobbiga jäveln som bor inuti mig.

Det är så jag  vill vara. Precis som hon. Som mitt undermedvetna som skuttar runt i en unicorn dress och suger på en cola rem. Hon som nickar till alla utmaningar och ivrigt väljer chips till fredagsmyset. Hon som umgås med alla vänner hon hinner med på en kvart. Åka linbana och bygga isskulpturer fast det är -30 ute. Bara för att hon kan.

”Jag sitter hellre här och luktar på blommorna” , är något jag skulle kunna säga.  Inte alls god och glad. Inte alls belevad och inte alls tillfreds med att vara ute i kyla. Inte tillfreds med att vara ute alls.  Inte tillfreds med mig själv. Och definitivt inte tillfreds med kolhydrater.

All Kärlek / Anne-Marie

 

MOHAHAAHAA!

I morse blev jag väldigt medveten om mina små portioner mat. Det var vid frukosten. Jag tog väldigt lite på min bricka. Lite fil med chia frön och pumpafrön. 3 skivor torkad banan. En liten smörgås som var stor som ett visitkort ungefär. Ett glas apelsin juice till det. Jag lämnade hälften av filen, nästan hela smörgåsen och drack bara hälften av juicen. Jag förde bort brickan och insåg att jag var sist in och först ut. Andra hade lastat upp med plättar, äggröra. Bacon. mm mm. Sånt kanske inte en ”vanlig hotell gäst” tänker på… Vad andra äter. Men för mig blev det så uppenbart att jag tog alldeles för lite. JAG HAR SVÅRT MED NORMALA PORTIONER!

Jag har tagit upp en kopp kaffe till rummet. Det är fint väder idag och jag får finbesök. Som jag skrivit tidigare så kommer min dotter och hennes kille till Luleå idag och vi ska umgås och hitta på roliga saker. Så skönt! Ja, så skönt att få göra något normalt. Gå på bio och gå ut och äta. Bara umgås och prata med någon som man faktiskt känner. FÅ VARA SIG SJÄLV.

Jag dricker svart kaffe. Brukade inte göra det förut, men har börjat göra det nu. Jag tror att det beror på att inget jag varken äter eller dricker här smakar någonting. Vet inte om det bara är jag, eller om det faktiskt är så. Hemma är allt så gott. Här är det mest tråkigt och intetsägande. Det är så många negativa tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag önskar att jag kunde plocka ut dom och trycka ner dom i en köttkvarn. Skratta så där högt som onda seriefigurer gör. Så där onaturligt och alldeles för högt.

Tränade idag. Dock bara 25 minuter, men jag tänker att det är bättre än ingenting. Det är så skönt att röra på sig. Och ni som känner mig kan förmodligen inte tro på det ni just läste. Men ja, jag gillar att besöka gymmet numera. Visserligen på en amatör nivå. Men jag begär inte mer.

Jag har över lag inte så höga krav på någonting. Jag vill bara vara lycklig.

Jag menar… hur svårt kan det vara liksom?

 

P&K 

Sympati, i lagom mängd.

Alla kan vi ha dåliga dagar. Jag hade en idag.

Har just kommit tillbaka till hotellet. Känns underbart skönt att veckan på ätstörningsenheten tagit slut. Nu är jag ledig helgen och får 2 dagars paus från allt det jobbiga. Dock med lite ”Hemläxa”. Matlistor bland annat, där jag ska skriva upp vad jag ätit under helgen osv. Hmmm… 😯  Det känns onekligen väldigt konstigt. Lite förnedrande samtidigt. Men jag kan ha en viss förståelse till varför det bör göras. Dock inte bekväm med det. Ingenting är bekvämt här. Allt känns bara tungt och mer som ett ont måste.

Var just och handlade kolsyrat vatten så att jag har här på rummet. Är tydligen väldigt uttorkad. Ja, det blir nog lätt så. På ätenheten äter vi så mycket att man inte ens orkar dricka vatten. Det är ju tragiskt. Varför såna mängder? Kommer aldrig ALDRIG att bli bekväm med den mängden mat. Och jag älskar mat. Finns så mycket jag tycker om. Men varför äta tills man håller på att explodera? Jag kan inte förstå konceptet i det. Och det gör det förstås svårt för mig att hitta motivation till att fortsätta denna behandling. Men… jag har hoppat av en gång förut och det kom inget gott utav det. Nää… jag får uthärda dessa veckor och försöka hitta små glimtar i tillvaron. Små ledtrådar osv. Det låter så lätt. Så logiskt. Men det är svårt så in i helvete!

Hade jag varit hemma helgen så hade jag tagit ett glas vin med gubben och myst med barnen. Ätit något gott, i den mängd jag finner rimlig. Kanske kollat en bra film i sängen. Tagit en het bastu och bara känt kärlek.

Men nä, här sitter jag ensam på patienthotellet och stirrar ut genom fönstret. Det är så mycket snö. Så jävla mycket snö. Urs, jag tycker inte om vintern. Den gör mig… deprimerad.  Jag har mitt kolsyrade vatten med smak av citrus framför mig. Mitt undermedvetna ser ut som ett skrynkligt russin och ber mig att ta en klunk. ”Uttorkning kan aldrig leda till bra saker” säger hon. Men jag vill inte ha.

Sen när blev mitt undermedvetna en egen talare? Om hon bara kunde hålla klaffen någon gång.

Har en påse dragster framför mig med. Godisar med smak av jordgubb och lakrits. Jag stod redan i kassan när påsen ropade på mig. ”Köp mig! Kööööp mig!”. Förmodligen lät den väldigt lidande.. Och eftersom jag är en väldigt omhändertagande människa så kunde jag inte annat göra än att rädda den stackars lilla påsen som hängde där. Helt malplacerad.

Tror jag har varit ensam för länge nu! 😉

 

Puss & Kram från en väldigt sympatisk kvinna… tydligen. 😛

 

 

Ps. TREVLIG HELG

Behöver en STOPP knapp

Det har varit en lång dag. Vaknat före 5 och lämnat lite olika blodprover. Haft fullt upp på ätenheten samt haft 2 inbokade möten på det. Känner mig inte riktigt frisk heller… Provsvaren var inte direkt toppen bra så det kan ju förklara en del. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vila resten av kvällen. Känns otroligt skönt att det snart är helg. Stannar dock kvar i Luleå över helgen. Åker hem varannan helg, fastän jag skulle vilja åka hem varenda kväll.

Men min äldsta dotter och hennes fantastiska kille kommer till Luleå på lördag, så vi får passa på att hitta på något roligt! Känner jag oss rätt så hamnar vi på MAX. 😀

Idag har jag fått så många fina kommentarer vad gäller min blogg. Det värmer mig verkligen. Att veta att någon faktiskt läser detta och inte dömer mig. Jag må vara brutalt ärlig men jag skäms inte. Tvärtom. Jag står för den jag är idag. Jag önskar bara att min hjärna och mina kropps störda tankar kunde bli sams. En gång för alla. Kanske inte BF, det vågar jag inte hoppas på. Men någon sorts balans borde väl gå att få till.

Tycker att livet i allmänhet är svårt att balansera. Få tid och ork att räcka till. Det är så mycket som händer runt omkring en hela tiden. Ibland hinner man inte riktigt med. Det borde finnas en STOPP knapp. Tänk vad skönt att kunna pausa allt ibland. Stanna till och andas. Kanske se sig själv utifrån. Kunna påverka livet så det blir så positivt som möjligt.  Även om man brukar säga ”Det blir vad man gör det till” så har man inte alltid möjlighet att skapa det som man vill. Och hur vill man ha det ? När jag tänker på det så är det enda ord jag kommer på ”Tillfreds”.

Jag vill kunna vara tillfreds med mitt liv. Med min kropp. Med min livssituation. Känna att jag duger och räcker till. Kunna känna att jag är bra, precis som jag är.

Vad är motsatsen till ”Tillfreds” ?  Jag googlar…….

 

GOOGLE – Motsats till ”Tillfreds”  : Missnöjd, missbelåten, otillfreds, olustig, frustrerad.

 

 

P&K