Jag har alltid sett mig själv som en stark person med mycket egen vilja. Jag har haft många vänner i dåliga förhållanden där misshandel, kontrollbehov och psykning hört till vardagen. Jag undrade alltid hur man kunde stanna frivilligt hos någon som behandlar en som skit. Jag sa alltid att "lämna idioten, du förtjänar något bättre". Det var tills den dagen jag träffade killen som idag är helt betydelselös för mig.

Sommaren då jag gick ut gymnasiet åkte jag utomlands med en kompis. Det var ett misstag som skulle komma att kosta mig,min familj och omgivning en massa jobbiga stunder och minnen. Det var under denna semester som jag träffade en kille som jag redan från första gången kände var dålig. Det som borde ha slutat som en ”semesterflirt” blev till något som jag då kallade ett förhållande. Varningssignalerna fanns där redan från början och jag visste att det inte skulle bli bra men ändå ignorerade jag dessa tankar och den illavarslande känslan. Kanske för att jag just då trodde att någon faktiskt hade blivit intresserad av just mig.

Jag gjorde så många dåliga val under tiden med honom. Alla mina pengar gick till honom, jag svek min familj och mina vänner, gjorde saker mot min egna vilja. Jag vill inte skylla allt på denna kille för jag borde ha varit starkare och bara gått min väg. Jag borde ha lyssnat på mina vänner och min familj och mina egna instinkter. Men jag valde att stanna kvar. Jag valde att låta mig manupileras och plågas.

Den psykiska misshandeln pågick redan från första början. När det första fysiska slaget kom kändes det som en blandning av en chock och en befrielse. Det var nästan som att jag önskade att han skulle göra mig så illa att jag blev av med honom på ett eller annat vis. Det gjorde mer ont i själen och i hjärtat än rent fysiskt.

En dag sa jag äntligen stopp. Jag har fortfarande inte förstått varför jag just den dagen fick nog. Vad som fick mig att äntligen vara så stark att orka säga ifrån. Det var julen 2002. Jag vägrade svara när han ringde. Jag kommer ihåg att jag var arg, ledsen och rädd. Jag stod framför en spegel och tittade på mig själv och ”peppade” mig själv till att stå ut och fortsätta ignorera hans samtal. Han sökte upp mig ett par gånger och hotade mig, spottade mig i ansiktet, snodde min mobiltelefon…På nyårsafton kom han hem till mina föräldrars hus och slog sönder en fönsterruta. Men jag fortsatte att ignorera honom. Han kunde inte hota mig längre, jag var inte rädd för honom för han hade redan gjort mig så illa.

Efter att ha blivit fri kände jag först en otrolig lättnad samtidigt som jag ibland trodde att jag faktiskt saknade honom. Till en början ville jag inte prata eller tänka på honom eller vad jag varit med om. När tiden gått kände jag mig mest förbannad och äcklad. Idag känner jag ingenting. Han betyder ingenting för mig. Men det är omöjligt att helt radera dessa två år. Jag tycker inte synd om honom som jag först gjorde.

Så här i efterhand har jag insett att det vi hade inte var kärlek. Jag levde i tro och hopp på att vara älskad. Jag trodde att jag kunde hjälpa och förändra.

Jag har alltid haft många underbara vänner och en helt fantastisk familj. De fanns alltid där för mig även om jag blev tvingad ifrån dom och från samma dag som jag tog steget att fly så stöttade dom mig och fanns där. Jag kommer alltid att vara dom tacksamma för att dom fanns där. Jag älskar er!! Jag kommer alltid att känna skuld för att jag lät en främling förstöra så mycket och komma i vägen i vår familj.

FÖRLÅT

Sommaren 2003 träffade jag Håkan. Finare människa, gulligare kille och bättre vän kan man inte hitta.