Allt kan hända

Ganska exakt 1 år gammal bild – ganska deppig och orolig ungefär hela tiden.

(Ni som läste min förra blogg, sorry, här kommer en massa återupprepning då jag redan skrivit om mitt 2014 tidigare.)

Idag fick jag för mig att kolla igenom några bilder från förra året och slogs återigen över hur mycket som hände 2014. Och just det här att vi har ingen jäkla aning om vad som komma skall. Faktiskt. Vi kan ha planer och önskningar såklart. Men egentligen har vi ingen aning om vad som väntar oss.
På den här bilden ovan, som togs den 20 Januari 2014 hade jag ingen aning om vad som skulle ske under året. Jag hade som sagt önskningar och vissa mål, men jag visste inte OM det skulle ske något eller när eller hur. Faktiskt så kändes allt ganska hopplöst. Som om livet aldrig skulle ordna upp sig.
Bara en månad senare, i slutet av februari, hittade jag och Koffe en gemensam lägenhet, efter många månaders letande. Bara det var ju jättestort. Att äntligen få flytta ihop 🙂 Jag fick dessutom sålt min lägenhet relativt snabbt (ok, det kändes som en evighet då, men det var egentligen inte så farligt) och fick äntligen loss lite pengar som jag så länge längtat efter för min ekonomiska situation hade varit skitjobbig jättelänge.
Ytterligare en månad senare, alltså i Mars om jag minns rätt, fick jag förfrågan om att bidra med en illustration till den feministiska antologin ”Det händer nu”. Glädjen går inte att beskriva 🙂 Jag bidrog med illustrationen som ni såg i inlägget: ”Byta namn på feminismen?” som hade delats runt en del på nätet nyss innan. Så fint!
I slutet av April gick flyttlasset! Från varsin liten etta till en central trea med balkong. Så himla härligt. Ok, jag minns att jag var totalt sönderstressad i och med flytten och försäljning av lägenheten och allt möjligt som klöddade. Men det var härligt att bli sambo med Koffe. Att skaffa ett gemensamt hem. Det såg ut så här när vi precis hade flyttat in:
Koffes soffa fick stå ute på balkongen i ett halvår, haha. Bra att ha när det bjöds på fika 😉

I Maj tog jag igen mig lite efter all stress. Läste böcker och plöjde igenom alla säsongerna av Game of thrones från början med Koffe. Välbehövligt! Jag tog även beslutet att, efter många års längtan, starta en egen webbshop. Jag drog med pappa till skatteverket och skaffade F-skatt och till SEB-banken och skaffade företagskonto och beställde hem första lasset med smycken och accessoarer. Mycket jobb med fotograferande och webbshopfix påbörjades.

I Juni frågade Anna Hertzman om jag ville rita illustrationer till en antirasistisk bloggserie som hon hade kommit på i samarbete med Tina Sayed Nestius. Självklart ville jag det! Jag ritade mer än någonsin förra året! Här är en del:

Vill ni se dem i större storlek kan ni kika in på min portfolio eller illustrationssida på Facebook.

I Juli började jag månaden med att fylla 30 år och blev så himla fint firad av pojkvän och (även hans) familj/släkt. Jag öppnade äntligen upp min webbshop ”Lilijas Accessoarer och smycken” helt och hållet och jobbade mycket med den då jag hade semester från jobbet för det var enda chansen att gå all in och få den klar.

Resten av året gjorde jag inte mycket mer än att bara jobbajobbajobba. Jobbade extra en hel del och lärde mig nya grejer. Jag hade uppfyllt så pass många stora mål/drömmar under det första halvåret att det liksom räckte gott och väl. Att det sen blev höst och kallt och mörkt och sen vinter gjorde mig inte heller sugen på att göra något mer heller 😉
Att jag fick gjort mycket under 2014 (eller ja, den första halvan då) har jag ju varit medveten om ett tag. Men det var inte förrän jag tittade på den här bilden överst i inlägget som det slog mig att den bleka, deppiga My på bilden inte hade en aning om vad som skulle hända… Precis som jag nu när jag är lite orolig för det här nya året.
Men när jag ser det här så tänker jag att ”vad som helst kan hända”. Det är ju faktiskt så.
Allt kan hända och jag hoppas på många positiva saker 🙂
Fortsätt läsa

Filmtips : Maria Langs deckarserie

 
Jag fick låna hem ett gäng filmer av min pappa och hans sambo i julas. Det här är alltså Maria Langs deckarserie med Tuva Novotny, Ola Rapace och Linus Wahlgren i huvudrollerna. Jag hade inga förväntningar alls för jag är egentligen inte överförtjust i deckare och, jag skäms för att säga det nu, jag hade aldrig hört talas om de här innan.
 
Men det blev en väldigt positiv överraskning! Jag blev SÅ fast och förälskad att jag var tvungen att se de 3 första filmerna på raken i förrgår och sen de resterande 3 filmerna igår 😉
 
Förutom att handlingarna är bra och spännande och det är kul att försöka luska ut vem mördaren är, så får jag en härlig feministisk feeling. De utspelar sig på 50-talet då kvinnor för det mesta bara utbildar sig lite sådär en sväng och sen gifter sig och blir barnafödande hemmafruar. Många av kvinnorna går i hushållsskola (ja, en skola där de får lära sig att sy, städa, laga mat, ekonomi m.m för att förbereda sig för att bli exemplariska hemmafruar) innan de gifter sig. Men…
 
Puck (Tuva Novotny) är dock en väldigt skärpt kvinna som är med och löser de här morden som uppstår. Hon gör väldigt klart för sin fästman, efter att ha tvivlat på om hon vill gifta sig, att hon SKA fortsätta utbilda sig/jobba och inte vill kasta bort de viktiga sakerna i sitt liv bara för att bli hemmafru. Hon tycker inte om att städa och laga mat och hon är inte säker på om hon vill ha barn. Jag kan tänka mig att det inte var så populärt att säga så på den tiden. Även om jag är väldigt förtjust i 50-talet p.g.a de fantastiska kläderna och frisyrerna de hade, så är jag glad att jag inte levde då.
 
En annan sak jag tänkt på när jag sett inledningarna till filmerna är att det är väldigt många kvinnor som har varit med och gjort filmerna (sånt tittar jag alltid på). Allt från manus och regi till producering och kostymer. Yeah!
 
Kort om Maria Lang:
Maria Lang föddes som Dagmar Maria Lange i Västerås 1914 och var en svensk författare, litteraturvetare och lektor. Hon var även aktiv samhällsdebattör och feminist. Lang var en av landets mest lästa och hyllade deckarförfattare och efter debuten med Mördaren ljuger inte ensam (1949) skrev hon ett 40-tal deckarromaner om kommissarie Christer Wijk, litteraturhistorikern Puck och docenten Einar Bure. De flesta av böckerna utspelar sig i den fiktiva staden Skoga, som är ett täcknamn för Nora där Lang själv bodde efter pensioneringen fram till sin död 1991.
Fortsätt läsa

Byta namn på feminismen?

feminism
Jag fick en kommentar som jag tänkte svara på…

”Det är är en bra anledning till varför jag inte vill kalla mig själv feminist utan jämställdhetist! Istället för att försöka skapa en samhälle som har jämnvikt så vill (vääääldigt många) feminister att män ska bli lägre ställda. Varför gäller t.ex annars första punkten bara män? Varför ska du låta kvinnor överrösta dig men inte män?

Jag är lika lite för ett patriarksamhälle som du, men skillnaden är att jag vill ha en jämnvikt vilket du inte verkar vilja ha. Jag säger diss på ditt nyårslöfte.”

 

Alltså… Det är ganska enkelt: Feminism = för jämställdhet. Att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter och vara lika mycket värda oavsett kön (samt läggning, ursprung o.s.v). Det är kärlek till människan och individen oavsett om du är man, kvinna eller mittemellan. Det vi inte tycker om är sånt som fortfarande är alldeles för vanligt i världen idag och som får människor att må dåligt; kvinnohat, orättvisor, sexism, transfobi, funkfobi, rasism och homofobi t.ex.
 
Håller du med om det här?  Grattis, då är du feminist 🙂
 
Vill du att män ska ha mer rättigheter, högre löner för lika arbete, ha fler fördelar, vara mer värda än kvinnor och att kvinnor ska ses som objekt istället för människor och därmed inte förtjänar respekt, att heterosexuella och vita människor ska ha mer rättigheter och respekt än HBTQ-människor och icke-vita människor o.s.v. Då är du inte feminist.
 
jonasgardell_54aed5b9ddf2b3518a54fb46

Att snacka om att vara ”jämställdhetist” är bara bullshit – för om ”jämställdhetism” handlar om jämställdhet så är det ju precis samma sak. Jag tycker att ordet ”feminism” är ett vackert och kraftfullt ord och jag förstår inte varför folk vill byta ut det. Det har en stark historia och en lååååång kamp bakom sig.  Det känns som att vi i så fall tar ifrån ordet dess styrka och det känns som att vi kvinnor återigen tystas, förminskas och glöms bort lite om vi byter ut det eftersom det i grund och botten är VÅR kamp – inte männens. Så nää. Som översta bilden säger; lär istället barnen i skolan från början vad feminismen betyder och står för, så blir det inga konstigheter, missförstånd eller problem. Som nu…

Det är tack vare feministerna innan oss som vi har rösträtt, att vi inte ÄGS av en man, att vi har rätt att göra abort, rätt att utbilda oss, rätt att jobba och tjäna egna pengar och har rätt att bestämma över våra egna liv o.s.v. Det du. Tänk att förändra världen till det bättre på det viset. För mig är de stora hjältar och förebilder 🙂 ♥

 
 
Grejen med punkt 1 på listan är att det är SÅ BRUTALT vanligt att killar avbryter tjejer i samtal. När jag pratar med andra tjejer brukar det vara väldigt mycket ge-och-ta. Vi lyssnar och pratar ungefär lika mycket. Jag vet inte hur många ”konversationer” jag haft med olika män som ständigt avbryter eller som plötsligt sätter igång och mansplainar något i en halvtimme och sen mentalt klappar sig själv på axeln för att han berättat för den ”lilla flickan” hur det egentligen är.
 
Så. Just därför gäller punkt 1 på min lista att säga ifrån när en blir avbruten av män. Jag har länge funnit mig i det här för att jag inte velat säga ifrån eller överrösta honom för att det är oartigt, men det är ju han som är oartig från början och jag blir trött bara av att tänka på alla de gånger jag blivit nedtryckt av män på det viset. Så också därför är den punkten med. JAG är trött på det här. Du kanske inte är det, men JAG är och det var min lista 🙂 Sen är det som sagt bara ett stort plus om andra tjejer också börjar säga ifrån för det ÄR ett faktum att män tar mer plats. Med betonging på TAR…
 
Ps. Alla måste se den här fantastiska vine:en med Laila Bagge och ha ljudet på (måste). EPISK 😀
 
Brukar du prata mycket med feminister? Hänga på feministiska bloggar? Läsa feministiska artiklar? Följer du många feministiska twittrare? Du kan lära dig massor på det viset! Det vi feminister vill är ju (återigen…) att det ska bli jämställt. Och för att det ska hända så måste tjejer få höras mer och ta mer plats, medan killarna får backa lite och ge tjejerna en del av sin plats och vara lite tystare ibland. För alla kan ju inte ta 100% plats samtidigt. Det måste delas upp lika och på det viset skapas ju en balans och därmed också en jämställdhet. Taadaaa 🙂 
 
Slutligen… Du behöver inte kalla dig feminist om du inte vill. Men snälla, tänk på att genom att kalla dig ”jämställdhetist” istället så säger du automatiskt att feminismen är något dåligt som du vill ta avstånd från. Att den oerhörda kampen mot jämställdhet, som vi strävat efter i så fruktansvärt många år, är något dåligt och fel. Att alla de rättigheterna feministerna innan oss kämpat för, som vi idag tar för givet, var betydelselösa. Nej nej nej. Feminismen är det finaste och mest rätta vi har i den här världen. Embrace it!
 
feministfitta
Fortsätt läsa