Jag har alla jag behöver och vill ha omkring mig, jag mår väldigt bra. Men jag har inte alltid gjorde det, jag har haft perioder då jag verkligen kännt mig som världens ensamaste. Perioder i livet man inte haft nån att prata med ingen att vända sig till och man trodde att ingen i hela världen förstod hur man mådde och kände sig..
Jag har funderat mycket nu på hur jag själv är som vän och hur jag skulle kunna förbättra mig. Det händer så ofta att man skiter i att svara i telefonen, att man inte tar det så seriöst när en vän är nere eller säger att dom är lite depp, man tar det ofta med en nypa salt och tänker att det är nog inte så farligt eller alla har perioder när man mår lite sämre..
Det kan vara så jäkla svårt att skillja på när nån verkligen mår dåligt eller när nån bara har en liten svacka..
Vi är nog flera nu som fått ett lite uppvaknande, och börjat fundera. Och jag hoppas att vi alla blir bättre på att lyssna, vara uppmärksamma och ta vara på varandra. Vänner är det viktigaste vi har och jag är så otroligt glad över mina och att jag känner att jag verkligen har några jag alltid kan prata med och som jag vet finns där. Jag hoppas jag kan vara en lika bra vän för dom.

Jag har rätt många ytliga vänner, men inte många som står mig riktigt nära och känner mig utan och innan. Det är dom jag verkligen uppskattar. Jag har även brytit med vissa som jag känner inte tillför mig något, vissa som man känner att man ändå inte kan lätta sitt hjärta för för att man inte litar på dom, vissa som bettet sig falskt, vissa som man växt ifrån, vissa som stannat på en helt annan nivå en en själv,  vissa som jag helt enkelt klara mig mycket bättre utan. Vänskap ska vara ömsesidigt, jag vill inte ha vänner som jag känner att jag inte litar på som inte bryr sig när det verkligen gäller och som inte bidrar mig med nån glädje. Det är bättre att helt enkelt ta vara på dom som får en att må bra.

Nu har jag skrivit av mig tillräckligt och ska ta och städa lite hemma!