Låter löjligt men det här var min bloggdröm när jag började för 3 år sen här på Finest. Det är sånt som var spännande innan man började blogga. Man ville mingla och dricka bubbel och ha goodiebags. 

Jag hade dock en vision som jag har hållit fast vid – det är att bloggen aldrig fick bli en annonsplats. Det ska vara spännande, intressant, mångsidig och givande för den som läser. Man behöver inte hålla med mig men det ska vara kul att läsa. Jag skulle lägga ner tid på mina inlägg och inte mobilblogga lite hafsigt. Oavsett antalet läsare så ska jag ha samma standard. Min blogg ska vara en blogg jag själv vill läsa.
Det som var min dröm då, är inte alls något jag njuter av i dagsläget. Jag uppskattar inte det jag tänkte bloggen skulle ge mig. Enda anledningen jag fortsatt under senaste 6 månaderna är för att ha en dokumentation som jag älskar att bläddra tillbaka till. Jag inser att jag kan skriva den till mig själv, vara lite ärligare men ändå hålla samma format. I bloggform men låst…..
En annan anledning som jag inte tänkt på är att jag gillar att ni är så många som uppskattar min blogg. Ni är så många som tycker att det är en mysig stund att läsa bloggen efter barnen lagt sig.
Jag gillar inte uppmärksamheten bloggen ger mig, jag gillar inte okända människor och gillar inte att mingla med folk jag inte känner. Jag gillar inte att vara med på saker för att det är bra för bloggen. Jag gillar inte att ha benämningen bloggare, jag gillar inte att folk vet att jag bloggar…..det låter ju jättekonstigt jag vet. Framför allt jag vill egentligen inte ha fler läsare till min blogg. Det säger emot sig själv, jag är duktig på sökmotoroptimering till exempel, jag vet hur man får en högre ranking och var man ska länka men jag vill ju inte att fler läser bloggen så då ska man ju inte sökordsoptimera sina inlägg. Men så är jag, lite som en ut och in vänd strumpa.
Jag kanske saknar bloggen och vill fortsätta – då göra jag det, på samma sätt som innan. Om jag inte saknar den så slutar jag och bloggar bara för mig själv. Som dokumentation till mig själv och barnen. Då behöver jag inte utelämna detaljer  som jag gör idag. Jag vill ha tillbaka min lilla blogg, jag vill ha 100 läsare i veckan. Men man kan ju inte välja.
Att ha en stor blogg är som att ha massa mobbare som hatar en och man hör allt skitsnack som sägs bakom ryggen som en aldrig sinande ström dålig mamma, ful, dålig förebild, dum i huvudet, tjock, äcklig, pinsam. Man har också en hejaklack som varje dag peppar en med superlativ så som vacker, duktig, inspirerande, perfekt, kreativ, snäll, omtänksam, hjälpsam, en bra mamma, fin förebild, supermamma – man blir lätt förvirrad. Är man äcklig och en dålig mamma eller är man vacker och omtänksam? När man är glad och på bra humör tar man åt sig av det positiva och när man är ledsen och deppig är det lätt att man tar åt sig av det negativa. Oavsett så tär det på psyket även om man är världens starkase person. 

Man måste väga varje ord på en våg – varje sak man skriver kan någon ta åt sig av. När jag var tjock och körde LCHF så var jag orolig att någon av mina vänner som kanske tycker att de har lite extra kilon att ta av skulle ta åt sig. Vilket en av dem gjorde, hon tyckte det var jobbigt att jag lyckades så bra med min diet och hon aldrig blir av med sin övervikt (jag tycker inte hon har övervikt), hon tyckte det var jobbigt att jag var så motiverad och lyckades så bra. Hon slutade att höra av sig till mig, jag blev ledsen och visste ju inte varför. Det blev ju utrett senare men ni förstår hur det kan bli knasigt. Varje liten sak blir en stor sak.

När jag skriver om att jag inte tycker det är viktigt med genus (detta med att klä sina flickor i rosa, ja ni vet), så tänker jag att jag förolämpar min goda vän som verkligen brinner i de här frågorna. Vi är vänner ändå, men tänker att om jag skriver det så ska hon tycka att jag är dum. Vilket hon givetvis inte tycker.  En anna gång skrev jag om hur skalfasader na få folk att se falska ut. Kom sen på att en jag känner väl har skalfasader. Jag menade givetvis inte den personen. Hen läser inte bloggen….men ni fattar.

Bilden – som vanligt en nytagen bild som inte är visad tidigare – som jag lovade mig själv att det var så jag skulle driva min lilla blogg.

Det är lite bakverk i plast – vacker men plastigt yttre men tom och falsk insida. Det summerar bloggvärlden i mitt sista inlägg (eventuellt). Man är bara intressant när man har många läsare. Man är bara attraktiv i bloggvärlden när man är ”någon”, man blir kallad för sitt förnamn av folk man aldrig träffat. PR bolag skickar saker till mig dörr och vill att jag ska skriva om dem. Axel får välkommen till världen present av Libero samma dag vi kommer hem från Sjukhuset. Det var inte så här jag tänkte att det skulle bli. Det har eskalerat, det har blivit för stort för mig, jag orkar inte och vill inte upprätthålla det som krävs av mig för att ha en så stor blogg.