Men jag älskade ju honom

Vi hade varit tillsammans i ungefär ett halvår då vi åkte till Stockholm för att spendera helgen med vänner. Jag tyckte det skulle bli kul att gå ut där eftersom jag aldrig festat i Stockholm tidigare. Väl på krogen ser jag på medan han beställer in öl efter öl. För varje öl försvinner hans ögon mer och mer och orden som kommer ur hans mun börjar forma ett enda osammanhängande sludder. 

Rätt som det är står han på ett bord och dansar. Jag iakttar hur en vakt pekar på honom och gestikulerar åt en annan vakt att hålla koll. Jag vill inte se mer så jag går ut för att ta en cigg. Jag hinner inte röka upp den innan vakterna kastar ut honom rakt framför ögonen på mig. Och det enda jag vill är att låtsas som att jag inte har en aning om vem den där dåren är.

Men då vakterna säger åt honom att det är dags att gå hem tvingas jag kliva fram och erkänna mig som hans flickvän. Tanken på att släpa med mig honom hem genom Stockholm en fredagskväll fick mig att vilja sjunka under jorden. Men vi fick lov att gå. Så vi börjar gå mot centralen, eller snubblar fram rättare sagt. Han skriker på varje människa vi möter och jag ser hur de skyndar på stegen av obehag. När vi äntligen kommer fram till tunnelbanestationen kommer vakter fram och säger att min pojkvän är alldeles för full för att ta tunnelbanan. Tur nog var min pojkväns bror med så vi svarar att vi tillsammans ska se till att få honom hem.

Väl på tunnelbanan fortsätter han att skrika, men nu är han för full för att orka hålla ögonen öppna. Han ropar obegripligt sludder och namn på personer som inte är där och somnar vartannat. Folk stirrar. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. När vi åkt några stationer säger min pojkväns bror att han tänkte sova hos en kompis, och hoppar sedan av vid nästa station. Jag känner hur tårarna tränger sig på. Jag kan för hela världen inte förstå hur lilla jag själv ska kunna få hem en fullvuxen man. En man som till råga på allt är aggressiv och inte vill hem.

När vi äntligen ska gå av tar jag tag i honom med all in kraft för att hjälpa honom hålla sig på benen. Han vinglar så mycket att vi konstant är nära att ramla omkull. Vi tar oss ut från stationen och fram till ingången till lägenheten. När vi ska gå in sliter han sig ur mitt grepp och börjar gå åt andra hållet. Lilla jag har inte en chans mot hans tyngd och styrka. Jag drabbas av panik. Jag bönade och bad, snälla kan vi inte gå in. Han svarar med ett kaxigt nej och håller retsamt emot mina försök att dra honom med mig. Jag vill lämna honom där och då, och för alltid. Men jag älskade ju honom. Jag kunde inte lämna honom där på gatan för att bli rånad, misshandlad eller mördad.

Efter en halvtimmes lönlös dragkamp kliver han äntligen frivilligt in genom dörren till lägenheten. Jag hjälper honom klä av sig kläderna och lägga sig på sängen. Den synen glömmer jag aldrig. För när jag mötte hans blick kändes det som att min pojkväns själ hade lämnat hans kropp och kvar var ett fruktansvärt monster. Till slut somnar han och jag kan inte heller hålla mig vaken längre. Min sista tanke innan jag somnar är hur tacksam jag är att vi båda fortfarande lever.

När vi vaknar dagen efter minns han ingenting. Han har ångest. Han ber om ursäkt. Han lovar att det aldrig kommer ske igen. Sen ber han mig att inte klaga, inte prata om det. För hans egen ångest är redan tillräcklig. Jag ville berätta hur rädd jag varit. Hur hjälplös jag känt mig. Vilken situation han hade satt oss i. Hur ledsen jag var. Att jag ville lämna honom. Men jag sa inget. Jag ville inte klaga.

PS: Vet inte om jag kommer fortsätta med bloggandet då jag bestämt mig för att skriva klart min bok i år! Jag har inte bestämt mig om bloggen, men fokus kommer helt klart främst ligga på boken. Sen kanske jag kommer uppdatera här då och då när jag känner för det. Så ni vet.

Den där fula dubbelhakan

Där står jag framför spegeln dag ut och dag in och inspekterar varenda millimeter av min kropp. Visst har jag ett litet veck där, och ett litet märke där. Och oj då, där har jag en stor bristning. Hur ska jag göra för att få bort den så fort som möjligt? Och hur kan jag bäst dölja den så länge? Jag googlar och hittar oändligt med tips. Produkter, metoder, ja jag verkar inte direkt vara ensam om att vilja göra mig av med mina bristningar.

Och varje gång jag ser den där fula dubbelhakan i spegeln får jag en klump i magen. Måste den vara där? Ju mer jag tittar, desto fulare blir den. Jag hör av mig till en skönhetsklinik och frågar vad det skulle kosta att ta bort den. Tjugo tusen kronor. ”Jag ska bara spara ihop”, svarade jag. Tur var det att jag aldrig hann spara ihop. För min dubbelhaka ska ingenstans. Och inte mina bristningar heller.

Jag vill bara resa tillbaka och ta mig själv i handen. Ställa mig intill sextonåriga jag framför badrumsspegeln och berätta att jag duger. Att jag är fantastisk. Att min kropp är min bästa vän. Den bär mig varje dag. Den är frisk och stark. Men en dag kommer den plötsligt inte fungera längre. Då kommer jag sluta bry mig om hur den ser ut. För då är min enda önskan att den ska fungera igen. Och när den väl gör det kommer jag vara tacksam varje dag, och aldrig mer klanka ner på den igen.

 

Jag antar att jag får skylla mig själv

Detta är en sann historia tagen ur mitt eget liv (som alltid i min blogg)

Jag hoppar in i taxin tillsammans med honom och min ångest. Jag vill mest av allt hem till min lägenhet, ensam, men klockan har blivit så mycket att tunnelbanan slutat gå och jag har inte råd med taxi. Kalla mig dumdristig, rentav idiotisk, men på något konstigt sätt är jag ändå nyfiken. Som en film som är hemsk men man kan ändå inte låta bli att se till slutet. Vi kommer fram, kliver ur taxin och in i hans lägenhet. Det enda jag vill är att sova fram tills tunnelbanan börjar gå igen.

Vi kommer in till sovrummet och med ett hånflin drar han isär sina två 90-sängar och säger – ”Sådär, nu behöver vi inte ens nudda varandra!”. Han går med på att jag får ha det enda täcket och jag går sedan iväg på toaletten. När jag kommer tillbaka har han klätt av sig till bara kalsonger och lagt sig i sängen jag skulle ha, under täcket som jag skulle ha. Jag frågar lugnt om han har en filt så kan jag sova på soffan. Han skrattar till svar. Jag frågar igen och får ett kort nej. Så jag får helt enkelt välja mellan att dela täcke med honom eller frysa ihjäl. Jag väljer motvilligt att dela täcke.

Tröjan jag har på mig är fruktansvärt obekväm, men aldrig i livet att jag kommer ta av mig den. Jag är alldeles för obekväm och otrygg. Jag har under hela kvällen sagt klart och tydligt att jag inte vill att han ska röra mig. Trots det finner jag gång på gång hans händer på min kropp. – ”Jag vet att du inte vill, men du är så snygg så jag kommer fortsätta försöka ändå”, säger han. Jag får se till att vakta mig själv hela natten, konstaterar jag. Och det får jag. Gång på gång försöker han smyga armen kring mig och lägga sin kropp emot min. Om jag ska gissa hur många gånger jag säger nej skulle jag gissa på 20. Men till slut somnar han äntligen.

Klockan sju på morgonen vaknar jag av att jag är brutalt törstig. När jag ställer mig upp snurrar hela lägenheten och jag får stödja mig mot väggarna för att kunna ta mig in på toaletten. Där och då försöker jag begripa hur jag kunnat bete mig så nyktert igår. För med närmare eftertanke hade han lyckats få i mig en hel del drinkar och jag brukar vara lättpåverkad. Jag tackar hjärtligt mina skyddsänglar.

Det är med en äcklad känsla jag återigen tvingas krypa ner under samma täcke. Jag känner mig alldeles för bakfull för att kunna ta mig hem och trots att jag är fullt påklädd är jag för frusen för att vara utan täcke. Då jag lagt mig ned tänker jag lugnande att han kanske också var jättefull igår. Att han säkert inser när han vaknar att han var för på och ber om ursäkt.

Plötsligt känner jag hur han börjar röra på sig. Han vänder sig åt mitt håll, och smyger armen runt mig. – ”Nej, ta inte på mig!”, skriker jag. Jag blir så arg att jag med min fulla kraft kastar bort hans arm. Han skrattar till för att sedan med förväntansfull ton säga – ”Idag ska vi ha en riktig heldag tillsammans!”. Jag kan inte tro mina öron. Har han totalt tappat greppet om verkligheten? – ”Absolut INTE”, svarar jag argt. Han svarar snopet – ”..en halvdag då?”.  – ”NEJ, jag ska dra nu!”. När jag reser mig upp snurrar hela världen igen, men jag måste ut. Innan jag smäller igen ytterdörren hör jag hur han ropar – ”Jag är väldigt nöjd med ditt utseende, jag skulle gärna vilja träffa dig igen!”. Aldrig någonsin, tänker jag.

Jag blev inte våldtagen. Jag blev inte fysiskt skadad. Men jag kände mig både äcklig och äcklad, illa till mods och rädd. Tänk om jag inte varit så stark som jag är? Tänk om jag inte vågat stå upp för mig själv? Tänk om jag efter den nittonde gången inte orkade säga nej en tjugonde gång? Tänk om alkoholen hade gjort mig för berusad för att ens kunna säga nej? Skulle det då vara mitt fel? Skulle det då räknas som samtycke? Jag menar, jag gick ju med på att gå på dejt med honom. Jag gick med på att dricka alkohol. Och jag följde trots allt med honom hem. Jag sov till och med i samma säng som honom. Det måste väl betyda att jag ville ha sex. Eller? Jag vet att om jag hade blivit våldtagen hade det varit mitt fel. I rätten. Enligt de flesta män. Kanske även enligt mig själv. Det skrämmer mig något fruktansvärt.

Jag minns hur han i början av kvällen pratade om hur han gör allt för sin mamma och sin syster. Om hur stor respekt han har för kvinnor. Några timmar senare sa jag nej. Klart och tydligt. Betydligt fler gånger än en. Hur många gånger ska man behöva säga nej till någon som säger sig ha stor respekt för kvinnor?

Vad är kärlek för dig?

Idag ses tvåsamhet som en norm. Är man singel är det som att omgivningen ser på en med medlidande. Det är liksom synd om den som lever ensam. Speciellt högre upp i åldrarna. Frågor som ”När ska du träffa någon då?” dyker upp här och där. Många av oss känner att vi måste definiera oss själva med en annan person för att vara hela och värdefulla. Vi måste hitta någon att klänga oss fast vid och bli beroende av. Hur relationen sedan är kommer i andra hand. Trots bråk och smärta stannar vi kvar i en relation som inte är bra på grund av rädslan för att vara ensamma. Men vem är egentligen mest ensam? Någon som är i en dålig relation, eller någon som är singel och har en bra relation med sig själv?

Att vara singel är enligt mig fantastiskt utvecklande. Men visst är det svårt också. Speciellt då man verkligen tar steget att göra slut och kastas in i ensamheten som infinner sig då man står där ensam kvar. Då man inte längre vet vem man är för att man så länge låtit sig definieras av en annan person. Ensamheten då man sakta men säkert måste försöka öppna ögonen för andra saker som är viktiga i livet. Om jag skulle fråga dig, vem är den viktigaste personen i ditt liv, vad skulle du svara då? Jag antar att du inte svarade dig själv. Men det är så. Det är ju DIG du ska leva med varenda sekund av ditt liv. Så DU måste komma först. Är du inte trygg med dig själv kommer du aldrig att kunna ge någon annan kärlek. Eller jo, villkorad kärlek. Sådan ”kärlek” där man klamrar sig fast och sätter upp ramar och regler för vad man får göra och inte göra. Där man bara lever för varandra och fastnar i att sitta hemma och äta chips för att resten av världen tappar sitt värde. Men för att kunna ge den villkorslösa kärleken behöver du älska dig själv mest, sätta dig själv först. Vara trygg i dig själv. Då behöver du aldrig sätta upp begränsningar, aldrig bli beroende. För du har ditt eget liv som alltid kommer att komma i första hand. Du behöver ingen partner, men du kan välja att ha en. Och DET är kärlek för mig.

(Detta är ett utdrag ur min första bok som jag håller på att skriva)

”Vill inte höra dig säga att jag är ditt allt. Däremot att du klarar dig själv men gärna är med mig ändå”  – Av @Diktektiven på instagram

Att fly från sina känslor

Detta är en sann historia tagen ur mitt eget liv (som alltid i min blogg)

Jag hade dejtat honom i nästan två månader. Vi umgicks i princip varje dag och det kändes mer och mer som att jag var påväg att flytta in i hans lägenhet. Tills en dag då han frågade mig om jag saknade mitt ex. -”Nej, det gör jag absolut inte!”, skrattade jag till svar. Samtidigt som orden flög ur munnen på mig som om inget kunde vara mer självklart högg det till i min mage. Och den natten låg jag länge vaken intill honom i mörkret och bara funderade. Sakta började tårar rinna längs mina kinder. Om jag saknade mitt ex? Ja. Jättemycket. Men jag ljög inte för honom när jag sa att jag inte gjorde det. Jag ljög för mig själv. Faktum är att jag hade ljugit för mig själv ända sedan dagen vi gjorde slut. Jag hade inte ens gråtit. Bara flytt. Flytt från alla mina känslor.

Morgonen därpå var inget längre detsamma. Jag gick hem, ringde mitt ex och grät. Fan, vad skönt det var att bara känna tryggheten i att höra hans röst igen. Jag kunde inte förstå att jag gått så länge och trott att jag var över honom. Trott att jag kunnat bestämma mig för att sluta älska honom bara sådär som med en off-knapp. Att jag trott att jag var redo för att älska någon ny. Helt plötsligt raserades allt det som jag och han hade byggt upp under två månader. Jag berättade att jag inte ville ses mer och lämnade hans hjärta i bitar. Mitt hjärta var inte heller särskilt helt. För de två månaderna jag hade flytt från mina känslor hade mitt ex spenderat med att bearbeta sorgen över oss. Så den dagen jag började min bearbetning var han redan redo för att älska någon ny. Och det gjorde han.

”Vi har mer nytta av en glad men korkad anställd”

Jag har aldrig haft problem med att få jobb. Ibland har jag haft 2-3 jobb samtidigt. Men jag har haft problem att känna mig glad, nöjd och stimulerad. Det flyter på i någon månad. Sedan har jag lärt mig allt, blir uttråkad och tröttnar. Får ångest över att gå dit, kolla på klockan och gå hem. Inga pengar kan liksom göra mig motiverad. Jag har inte trivts med ett enda ”vanligt” jobb.

Insikten kom för något år sedan då jag och min dåvarande chef hade möte om mig. Jag mådde väldigt psykiskt dåligt så man kan säga att jag jobbade dubbelt. Både psykiskt och fysiskt. Utifrån såg jag rätt omotiverad och loj ut. Lost in space, liksom. Därav mötet. Han säger att han tycker om mig, att jag är duktig och trevlig men att det verkar som att jag inte trivs. Han säger sedan att i en butik har de faktiskt mer nytta av någon som alltid är glad och social men lite korkad, än en loj men klok person. Jag förstod, och höll med. Och slutade på jobbet.

Jag insåg då att jag inte är dålig. Jag är bara på helt fel plats. När jag kom hem från mötet skrev jag en dagboksanteckning. Den löd:
”Jag ska ha ett jobb där min hjärna är min största tillgång och mitt viktigaste redskap. Jag vill jobba mentalt. Att jobba fysiskt är bara ett störningsmoment i mitt rika mentala liv. En begränsning som känns helt fel för mig. Jag är duktig på att jobba fysiskt, det är inte det. Jag vill helt enkelt bara inte. Jag känner att jag skulle kunna vara vägledare till min chef. Det vet jag. Jag måste ta tag i detta och inte bara låta dagarna flyga förbi. Jag kommer alltid att tro på mig själv. Jag är verkligen tacksam för att jag är jag och för att jag har allt som jag har.”

Jag ser tillbaka och har kommit en bra bit. Jag ska göra det jag älskar istället för att pressa mig in i en mall som inte passar. Jag ska jobba med känsloarbete. Med min intuition. Jag ska skriva. Jag ska coacha människor. Jag ska kommunicera med djur. Jag ska driva företag. Allt detta kommer jag att göra. Jag är under utbildning till både livscoach och djurkommunikatör. Samtidigt tänker jag satsa på skrivandet. I slutet av året kommer jag vara klar med utbildningarna och starta företag. Fast jag kommer såklart vilja utbilda mig mer efter det. Bland annat till medium, ridinstruktör och yogainstruktör. När jag insett allt detta får jag faktiskt lite ont i själen av tanken på att nöja mig med ett vanligt 8-16-jobb (det är inget fel att vara nöjd med det, man ska göra det man själv trivs och mår bra av).

PS: Vad vill du göra, egentligen? Tänk om misslyckanden inte fanns?

De som stöttar tills det går lite för bra

Alltså det här med vänskap. Jag har haft svårt med vänner hela livet. Av flera anledningar. För det första har jag själv inte tyckt jag varit värd att vara vän med. Jag har vuxit upp med en självkänsla som har sagt att jag är alldeles för ful och tråkig. En glasögonorm. Jag har haft inställningen att jag kommer bli utdömd och därför har jag varit alltför snäll, osäker och låtit mig bli utnyttjad.

För det andra så har jag alltid haft svårt att känna att jag passar ihop med människor. Speciellt under skoltiden då jag tvingades umgås med samma människor varje dag. Det var det bästa som hänt mig när jag tog studenten. Inte för att jag avskydde plugget utan för att jag äntligen kunde bryta kontakten med de jag inte ville umgås med. I slutet av gymnasiet började jag faktiskt stå på mig och höll avstånd från de som sög min energi. Jag insåg att det handlade om avundsjuka. Det var liksom ingen som gladdes för min skull. När jag fick min drömpraktik hos en kändis i Sthlm skrev jag glatt ”Wii, förstår du vad kul!” till min vän och fick till svar ”Låter ju kul att typ skura golv haha..”. Något år efter studenten springer jag in i henne och hon säger tyst att hon är imponerad över hur bra allt gått för mig.

Samtidigt har jag ibland börjat undra om det är något seriöst fel på mig. Jag har aldrig passat in. Det har liksom känts som att jag är från en helt annan planet. Men i höstas åkte jag på kurs hos Terry Evans. Och där träffade jag ett stort gäng likasinnade. Jordnära. Känsliga. Andliga. Begåvade. Kloka. Genomsnälla. Helt fantastiska människor som stöttade och peppade mig. Äntligen insåg jag att det inte är något fel på mig. Jag hade bara inte träffat rätt människor i mitt liv ännu.

Men grejen är att det inte skulle spela någon roll om jag stod helt själv. Jag kommer aldrig igen att hålla kvar vid de som påstår sig vara min vän men samtidigt vänder kappan efter vinden. De som stöttar mig tills det går lite för bra för mig. De som ger mig dåligt samvete för att jag prioriterar och står upp för mig själv istället för att låta mig bli utnyttjad. De som jämför sig med mig och tävlar med mig. De som ger små oskyldigt negativa pikar för att sänka mig. För viktigast av allt så har jag byggt upp en självkänsla stor nog att veta vad jag är värd. Och de som inte behandlar mig därefter kommer aldrig att vara välkomna i mitt liv.

Välkommen till mitt operfekta liv

Äntligen har jag tagit beslutet att blogga. Jag har haft många bloggar i mitt liv men aldrig känt att jag använt den till vad som känns rätt för mig. Så jag har lagt ner gång på gång. Ofta för att jag känt att den blivit för personlig. Men nu har jag tänkt om. Jag VILL blogga på ett personligt och känslomässigt sätt.

Den här bloggen kommer inte vara som andra bloggar. Fan, vad trött jag är på perfekta flöden på sociala medier. Alla dessa inspirerande citat, alla dessa perfekt filtrerade bilder. Ibland vill jag bara spy. Spy och kommentera något i stil med ”SLUTA FÖRSÖK FRAMSTÅ SOM ATT DITT LIV ÄR SÅ JÄVLA PERFEKT FÖR JAG GÅR INTE PÅ DET”. Jag ser tillbaka till då jag själv blev både inspirerad och avundsjuk av dessa flöden, även kallade ”lifegoals”. Alltså, mitt livsmål är helt enkelt inte att sitta på en strand på Bali med en vattenmelon i knät(inget fel med att ha det som livsmål). Jag trivs bättre här. Osminkad med myskläder i sängen, hunden intill och musik i lurarna. Vad fan ska jag med Bali till? Det är som att man automatiskt skulle bli lycklig för att man äter vattenmelon på en exotisk plats. Jag hade själv alltid drömt om att bo i Los Angeles. Det var där jag skulle känna ”inner peace”. Tills jag flyttade dit. Inte fan blev jag lyckligare. Tvärtom. Jag vantrivdes och insåg att platsen inte spelar någon roll, så länge man inte är hemma i sig själv.

Nu för tiden undrar jag bara hur personen bakom de perfekta bilderna mår EGENTLIGEN. Om den lider av någon sjukdom. Om den är beroende av något. Om den fått sitt hjärta krossat någon gång. Om den upplevt ångest, ensamhet, sorg. Vad som gör att den ligger vaken om nätterna. Vad den drömmer om att göra i livet.

Jag var hösten -15 på poolparty hos en stor kändis i Hollywood Hills med ett glas champagne i handen. Det finns på min instagram. Coooolt va? Hur det kändes på insidan var inte lika coolt. Jag kände konstant otrevliga blickar i ögonvrån av tjejer som ville konkurrera ut mig men så fort jag tittade tillbaka fick jag ett vänligt, falskt leende tillbaka. Kändisen i fråga tafsade rejält på mina heligaste platser i poolen men jag var för full för att säga ifrån. Jag blev rejält osams med en av mina kompisar och hon lämnade festen gråtandes. Dessutom blev mina dyra solglasögon stulna.

Idag 20 mars -17, har jag varit i stallet hela dagen i regn och rusk. Hur det kändes på insidan? Helt fantastiskt. Jag fick tid att reflektera över en händelserik kurshelg i Rävnäs. Dessutom fick jag umgås både med den vackra hästen jag rider och med min fina och äkta vän Sissi. Jag fick frisk luft och jag fick njuta av lugn natur som jag värderar väldigt högt. Och till råga på allt så lyckades vi för första gången galoppera lite på ridbanan! Det känns som högsta lottovinsten att vi tillsammans kommit från ”inskrittad” till ”snart fullt ridbar i alla gångarter” på två månader. Wow. Om jag skulle byta ut det mot ett poolparty hos en kändis i Hollywood Hills? Inte en chans. Hedemora is ”the shit”.

17453377_10211208025547870_1098055214_o

Bloggvärlden behöver något ocensurerat. Naket. En blogg helt baserad på känslor. Jag struntar i status, utseende och pengar. Jag håller mig till det viktiga. Insidan

Välkommen!