”Vi har mer nytta av en glad men korkad anställd”

Jag har aldrig haft problem med att få jobb. Ibland har jag haft 2-3 jobb samtidigt. Men jag har haft problem att känna mig glad, nöjd och stimulerad. Det flyter på i någon månad. Sedan har jag lärt mig allt, blir uttråkad och tröttnar. Får ångest över att gå dit, kolla på klockan och gå hem. Inga pengar kan liksom göra mig motiverad. Jag har inte trivts med ett enda ”vanligt” jobb.

Insikten kom för något år sedan då jag och min dåvarande chef hade möte om mig. Jag mådde väldigt psykiskt dåligt så man kan säga att jag jobbade dubbelt. Både psykiskt och fysiskt. Utifrån såg jag rätt omotiverad och loj ut. Lost in space, liksom. Därav mötet. Han säger att han tycker om mig, att jag är duktig och trevlig men att det verkar som att jag inte trivs. Han säger sedan att i en butik har de faktiskt mer nytta av någon som alltid är glad och social men lite korkad, än en loj men klok person. Jag förstod, och höll med. Och slutade på jobbet.

Jag insåg då att jag inte är dålig. Jag är bara på helt fel plats. När jag kom hem från mötet skrev jag en dagboksanteckning. Den löd:
”Jag ska ha ett jobb där min hjärna är min största tillgång och mitt viktigaste redskap. Jag vill jobba mentalt. Att jobba fysiskt är bara ett störningsmoment i mitt rika mentala liv. En begränsning som känns helt fel för mig. Jag är duktig på att jobba fysiskt, det är inte det. Jag vill helt enkelt bara inte. Jag känner att jag skulle kunna vara vägledare till min chef. Det vet jag. Jag måste ta tag i detta och inte bara låta dagarna flyga förbi. Jag kommer alltid att tro på mig själv. Jag är verkligen tacksam för att jag är jag och för att jag har allt som jag har.”

Jag ser tillbaka och har kommit en bra bit. Jag ska göra det jag älskar istället för att pressa mig in i en mall som inte passar. Jag ska jobba med känsloarbete. Med min intuition. Jag ska skriva. Jag ska coacha människor. Jag ska kommunicera med djur. Jag ska driva företag. Allt detta kommer jag att göra. Jag är under utbildning till både livscoach och djurkommunikatör. Samtidigt tänker jag satsa på skrivandet. I slutet av året kommer jag vara klar med utbildningarna och starta företag. Fast jag kommer såklart vilja utbilda mig mer efter det. Bland annat till medium, ridinstruktör och yogainstruktör. När jag insett allt detta får jag faktiskt lite ont i själen av tanken på att nöja mig med ett vanligt 8-16-jobb (det är inget fel att vara nöjd med det, man ska göra det man själv trivs och mår bra av).

PS: Vad vill du göra, egentligen? Tänk om misslyckanden inte fanns?

De som stöttar tills det går lite för bra

Alltså det här med vänskap. Jag har haft svårt med vänner hela livet. Av flera anledningar. För det första har jag själv inte tyckt jag varit värd att vara vän med. Jag har vuxit upp med en självkänsla som har sagt att jag är alldeles för ful och tråkig. En glasögonorm. Jag har haft inställningen att jag kommer bli utdömd och därför har jag varit alltför snäll, osäker och låtit mig bli utnyttjad.

För det andra så har jag alltid haft svårt att känna att jag passar ihop med människor. Speciellt under skoltiden då jag tvingades umgås med samma människor varje dag. Det var det bästa som hänt mig när jag tog studenten. Inte för att jag avskydde plugget utan för att jag äntligen kunde bryta kontakten med de jag inte ville umgås med. I slutet av gymnasiet började jag faktiskt stå på mig och höll avstånd från de som sög min energi. Jag insåg att det handlade om avundsjuka. Det var liksom ingen som gladdes för min skull. När jag fick min drömpraktik hos en kändis i Sthlm skrev jag glatt ”Wii, förstår du vad kul!” till min vän och fick till svar ”Låter ju kul att typ skura golv haha..”. Något år efter studenten springer jag in i henne och hon säger tyst att hon är imponerad över hur bra allt gått för mig.

Samtidigt har jag ibland börjat undra om det är något seriöst fel på mig. Jag har aldrig passat in. Det har liksom känts som att jag är från en helt annan planet. Men i höstas åkte jag på kurs hos Terry Evans. Och där träffade jag ett stort gäng likasinnade. Jordnära. Känsliga. Andliga. Begåvade. Kloka. Genomsnälla. Helt fantastiska människor som stöttade och peppade mig. Äntligen insåg jag att det inte är något fel på mig. Jag hade bara inte träffat rätt människor i mitt liv ännu.

Men grejen är att det inte skulle spela någon roll om jag stod helt själv. Jag kommer aldrig igen att hålla kvar vid de som påstår sig vara min vän men samtidigt vänder kappan efter vinden. De som stöttar mig tills det går lite för bra för mig. De som ger mig dåligt samvete för att jag prioriterar och står upp för mig själv istället för att låta mig bli utnyttjad. De som jämför sig med mig och tävlar med mig. De som ger små oskyldigt negativa pikar för att sänka mig. För viktigast av allt så har jag byggt upp en självkänsla stor nog att veta vad jag är värd. Och de som inte behandlar mig därefter kommer aldrig att vara välkomna i mitt liv.

Välkommen till mitt operfekta liv

Äntligen har jag tagit beslutet att blogga. Jag har haft många bloggar i mitt liv men aldrig känt att jag använt den till vad som känns rätt för mig. Så jag har lagt ner gång på gång. Ofta för att jag känt att den blivit för personlig. Men nu har jag tänkt om. Jag VILL blogga på ett personligt och känslomässigt sätt.

Den här bloggen kommer inte vara som andra bloggar. Fan, vad trött jag är på perfekta flöden på sociala medier. Alla dessa inspirerande citat, alla dessa perfekt filtrerade bilder. Ibland vill jag bara spy. Spy och kommentera något i stil med ”SLUTA FÖRSÖK FRAMSTÅ SOM ATT DITT LIV ÄR SÅ JÄVLA PERFEKT FÖR JAG GÅR INTE PÅ DET”. Jag ser tillbaka till då jag själv blev både inspirerad och avundsjuk av dessa flöden, även kallade ”lifegoals”. Alltså, mitt livsmål är helt enkelt inte att sitta på en strand på Bali med en vattenmelon i knät(inget fel med att ha det som livsmål). Jag trivs bättre här. Osminkad med myskläder i sängen, hunden intill och musik i lurarna. Vad fan ska jag med Bali till? Det är som att man automatiskt skulle bli lycklig för att man äter vattenmelon på en exotisk plats. Jag hade själv alltid drömt om att bo i Los Angeles. Det var där jag skulle känna ”inner peace”. Tills jag flyttade dit. Inte fan blev jag lyckligare. Tvärtom. Jag vantrivdes och insåg att platsen inte spelar någon roll, så länge man inte är hemma i sig själv.

Nu för tiden undrar jag bara hur personen bakom de perfekta bilderna mår EGENTLIGEN. Om den lider av någon sjukdom. Om den är beroende av något. Om den fått sitt hjärta krossat någon gång. Om den upplevt ångest, ensamhet, sorg. Vad som gör att den ligger vaken om nätterna. Vad den drömmer om att göra i livet.

Jag var hösten -15 på poolparty hos en stor kändis i Hollywood Hills med ett glas champagne i handen. Det finns på min instagram. Coooolt va? Hur det kändes på insidan var inte lika coolt. Jag kände konstant otrevliga blickar i ögonvrån av tjejer som ville konkurrera ut mig men så fort jag tittade tillbaka fick jag ett vänligt, falskt leende tillbaka. Kändisen i fråga tafsade rejält på mina heligaste platser i poolen men jag var för full för att säga ifrån. Jag blev rejält osams med en av mina kompisar och hon lämnade festen gråtandes. Dessutom blev mina dyra solglasögon stulna.

Idag 20 mars -17, har jag varit i stallet hela dagen i regn och rusk. Hur det kändes på insidan? Helt fantastiskt. Jag fick tid att reflektera över en händelserik kurshelg i Rävnäs. Dessutom fick jag umgås både med den vackra hästen jag rider och med min fina och äkta vän Sissi. Jag fick frisk luft och jag fick njuta av lugn natur som jag värderar väldigt högt. Och till råga på allt så lyckades vi för första gången galoppera lite på ridbanan! Det känns som högsta lottovinsten att vi tillsammans kommit från ”inskrittad” till ”snart fullt ridbar i alla gångarter” på två månader. Wow. Om jag skulle byta ut det mot ett poolparty hos en kändis i Hollywood Hills? Inte en chans. Hedemora is ”the shit”.

17453377_10211208025547870_1098055214_o

Bloggvärlden behöver något ocensurerat. Naket. En blogg helt baserad på känslor. Jag struntar i status, utseende och pengar. Jag håller mig till det viktiga. Insidan

Välkommen!