Ska nu berätta om lite känslor.
Det kommer bli naket, ärligt och rått!
Ska alltså berätta om litervis med känslor...
Min vecka som har varit, den vecka som gick och aldrig kommer tillbaka, en vecka som jag inte vill glömma eller kan glömma... i alla fall inte i detta nu, men ge det några år och mitt svar kommer bli; Va? När? Nähä?! och kanske ett OJ!
Efter nästan exakt 12 år så stod jag där, 15 FEB 2012! Mol allena, helt själv och i ensam majestät bakom ridån på Cirkus och skakade som ett litet skolbarn som inte vågar gå ut på rasten till alla dom andra för att han/hon är i skolan för första gången och är helt ny där...
Det var ju det här jag hade jobbat för! I 12 år!!
Min första helt egna soloföreställning. "DÅLIG STÄMNING" som i vår kommer att vara på turné i Sverige.
En milstolpe för varje standupkomiker och som den dåre jag är hade jag ytterligare höjt budet, insatsen och både ära och heder stod på spel, jag skulle ha min premiär på CIRKUS! Och det gör inte alla hur som helst, vem faan trodde jag att jag var? Sorlet och den höga musiken sipprade in bakom scenen, ett ljud som ger dig endorfin, kraft och styrka och som bygger upp och förbereder dig för vad som komma skall, oftast... men denna gång bedövade den, den förlamade mig och skrämde mig...
Vad kommer mina vänner och kollegor tycka?
Vad kommer publiken (en nästintill fullsatt Cirkus) att tycka? Har jag lurat hit dom? Tänk om folk lämnar mitt i? o.s.v...
Vad kommer press och mediafolk att tycka och speciellt recensenterna att tycka?
Och sist men inte minst, men värst! Vad kommer min familj och speciellt min pappa som jag till slut gör upp med, strax, i den här föreställningen att tycka?
Jag kände mig så liten, så skyddslös och utan ett enda tråd på kroppen och snart skulle jag naken och utan vapen, ut och möta den eldsprutande draken som bara väntade på mig... därute, publikens sorl lät som ett illavarslande väsande och fräsande.
Jag var rädd! Jag var skiträdd...
Scenmästaren kom och gav mig tecknet att nu var det dags!
Mina knän höll på att ge vika och jag stapplade in och ställde mig på min startplats, hjärtat dunkade hårt, så hårt att jag trodde att den skulle bryta av ett par revben medans det höll på... Lamporna släcktes... Sorlet och musiken tystnade.
Där jag stod bakom ridån så stannade tiden. En blinkning kändes som en minut ett, ett hjärtslag som en timme och ett andetag som en evighet.
Jag var där men ändå inte, jag var här men ändå borta, jag kände allt men där jag stod skulle man kunna hugga av ett ben på mig och jag skulle inte känna något.
Några började ropa, en skrek; Kom igen nu! Tre, fyra spridda lama försök till applåder... mitt ansikte började rycka ofrivilligt, faan inte nu! nej nej faan shit vad det rycker! hela högersida rycker till och hoppar och förvrider sig okontrollerat, vad göra?
PAAAMMM! Där gick ridån! Och där står jag! Och där sitter drygt 1300 människor!
Håll fokus nu! Håll fokus nu!! HÅLL FOKUS!! skrek min hjärna och det lilla uns av vett och reson jag hade kvar; HÅLL FOKUS FÖR FAAN!
Dom som känner mig, dom som är nära mig sa att jag såg nervös ut dom första fem-sex minuterna...
Hahaha om dom bara visste, jag höll på att skita knäck och försökte hitta orden, försökte hitta rytmen, försökte hitta skämten och framförallt skratten...
Efter 90 minuter tog det slut.
Showen var slut. Snabbt ner med ljuset! BLACK! Jag snabbt ut och av scen.
Och där stod jag bakom och vid sidan av scen. Knäna vek sig nu. Nu vek knäna sig! De där jävla skitknäna viker sig nu, jag vart irriterad, nästan förbannad men jag var för trött. Jag var slut, ja jag tog heelt slut...
Applåderna kom och dom ville inte sluta. Jag tog två djupa andetag, kraften kom tillbaka och jag gick ut i ensam majestät och där stod den eldsprutande draken och log mot mig, den tyckte om mig ja jag kände där och då att den t.o.m. älskade mig, den älskade MIG.
Och där står jag och publiken ger mig stående ovationer och där bland alla ser jag min nära vän, min kompis Måns Möller, våra blickar möts, han har en tår i ögat och han om någon vet hur viktigt och stort det här var och har varit för mig. Jag var tvungen att vända bort blicken snabbt för att det inte skulle brista för mig där och då (speciellt med tanke på allt stöd och det faktum att han själv köpte 100 biljetter till showen långt innan alla andra och som han delade ut som julklappar till nära och kära)
Dagen efter var jag hos mina föräldrar, det enda stället jag på riktigt kan slappna av och vara mig själv.
Jag vilade, jag var tagen, medtagen och en nedslagen man. Jag var trött men ändå lättad. Jag hade gjort det, jag hade lyckats klara av en premiär på CIRKUS.
Mitt twitterflöde, sms och Facebook översvämmades av gratulationer och fina ord... men det mamma och pappa sa träffade mig rakt i hjärtats solarplexus... De var stolta!. Min fantastiska och stöttande mamma har alltid varit stolt över alla sina barn, alltid. Men inte pappa, nästan aldrig pappa...
Min pappa var stolt fastän jag dagen innan på en stor scen gjort det jag inte kunnat på 36 år... Jag hade gjort upp med honom en gång för alla. Rått och ärligt! Jag hade berättat på scen att han hade slagit mig tills jag blev 18-19 år. Men där satt han och sa att han var glad och stolt över mig. Jag gick och la mig tidigt den dagen, jag sov över där hos mina föräldrar.
Morgonen efter luktade det frukost och lukten av kurdiskt te (chay) i vardagsrummet. Där satt pappa. Jag gick fram till honom där han satt och pussade på honom och sa; Pappa du vet inte hur mycket jag älskar dig, jag älskar dig så mycket så det gör ont.
Mamma kom nästan direkt efter det och vi började äta vår frukost. Vi pratade om vår familj och våra bekymmer och vardagsting och efter det så satte jag mig framför datorn och gick in på www.svd.se och där såg jag första recensionen... Jag kunde inte hjälpa det!
Det brast för mig... Där satt jag, tårarna rann och jag hulkade...
Har fått fantastiska recensioner nästan överallt och oftast har det varit fullsatt och bra med folk.
! 
)))))))))) Du är bara bäst BÄST hihihih ibli inte rädd nu jag e din lilla stalker
Ulrika
2012-05-08, 15:12