image

V.25

Godmorgon älsklingar!

Hoppas att ni får en bra dag. I dag är det ju fredag och jag brukar vara ledig då men inte idag. Ska på ett läkarbesök och sedan blir det jobb. Älskar att få en ledig dag men samtidigt så gillar jag att jobba på fredagar. Alla är gladare och det råder en speciell känsla på kontoret. Någon spelar musik och kanske bjuds det på fika. Hämtar min plutt och så åker vi och köper pizza och fredagsmyz.

Puss!

its a boy.

Hej hopp! Snart sängen för mig men innan dess lite blogg.
Fick en kommentar idag om jag kan skriva lite om barnets kön och tankar kring det. Vill bara först tacka för att ni ställer frågor i kommentarerna, ni gör mitt jobb så mycket enklare då jag slipper tänka själv och bara kan skriva.

Först och främst så tycker jag att vi klargör att det absolut viktigaste är ju såklart att barnet är friskt osv osv. Precis som du skrev så är det lite tabu att överhuvudtaget yttra sig om att vilja få ett speciellt kön eller känna och tycka massa. SJÄLVKLART är hälsan viktigare än ALLT. Men. Man är ju kvinna och hjärnan spinner iväg och jag kunde fan inte hjälpa det men jag tänkte jättemycket på bebisens kön under de första veckorna. Med Damian var det givet. Så fort jag plussade så skrek jag ut DAMIAN. Och även fast vi aldrig tog reda på könet så var jag så säker på en pojke. Blev inte ens överraskad på förlossningen. Fast. Vår läkare råkade avslöja könet på tyska EN VECKA innan han kom. Så det kan ha lite att göra med det.
Denna gång tog vi reda på det. Mest för Damians skull. Men också för min.
Damian har ju pratar om ”lillebror” hela tiden. Så vi tänkte att det är lika bra att vi vet så att vi kan berätta om det är en lillasyster, så slipper han bli arg och besviken sen. För min del, så var jag ganska säker på att det var en flicka då graviditeten var så annorlunda Damians. Jag har inte mått illa eller någonting. Jag blev ju bara superdeppig och det var ännu ett skäl till att jag trodde att det var en flicka. Och faktiskt, nu är jag ärlig som man inte får vara, så var jag ledsen över det. Jag ville inte få en tjej. Jag trodde ju att det var en ny Priscilla och tankar som att det är inte bra att vara tjej i denna värld. Hon kommer bli som mig. Hon kommer må så dåligt i sitt liv. Hon kommer ha det så jobbigt.  Nä, jag ville bara ha pojkar. Men när jag kom ur första trimesten så började jag vänja mig vid tanken till att få en flicka. Hmmm, ja det är ju ändå en investering då en dotter alltid är närmare sin mamma än vad kanske en son är i vuxen ålder. Damian är dessutom så himla fin mot flickor. Han har många tjejer som bästa kompisar på dagis och han är så där mjuk och fin så han skulle bli en underbar storebror till en flicka. På ultraljudet visade det sig att det är en……. POJKE! Och jag blev så glad och chockad. Mest för Damis skull som hela tiden pratat om en lillebror. Men jag blev ändå liiiite besviken i allafall. Haha, jobbigtjej.com. Jag tror att om jag fått en tjej nu så finns det risk att jag slängt in handduken och sagt tack för mig nu är fabriken stängd. Nu med två pojkar så känner jag att det finns en chans att jag kommer börja längta efter en flicka i framtiden ändå. Jag får ändå en känsla av att syskon med samma kön är liiiiite närmare varandra än vad två olika kön är. Nu kommer alla som har syskon med motsatt kön skrika nej. Men jag har svårt att tro att jag skulle ha samma relation med en lillebror som jag har med min syster. Fast jag vet inte. I VILKET FALL! så är det viktigaste att man får ett syskon. Oavsett kön. Ett syskon är det absolut finaste man kan få av sina föräldrar. Tack mamma och pappa för mitt. Speciellt mamma som var på gränsen till lite för gammal och risker för komplikationer fanns. Min lillasyster var/är så viktig för mig. För första gången kände jag mig inte ensam i världen längre. Det är fem år mellan oss och det kommer det vara mellan våra pojkar också. Tack Gud för att du ger mig chansen att få ge min älskade pojke ett syskon.

 

 

hejdå min kärlek.

Idag har jag gråtit några gånger. När Martin skulle åka och vi sa hejdå. Ni vet ju hur kall han är när vi säger farväl och jag har blivit ganska cool med det också. Det har ju ganska många hejdå med tiden. Men nu var det riktigt jobbigt. Visst jag är gravid och känsligt men det är bara det att när Martin kommer hem är det som en stor fet pusselbit som faller på plats. Allt liksom faller på plats. Dami och jag kan liksom vila i hans armar och jag kan slappna av. Nästa gång vi ses igen är det inte så långt kvar på gravven. Ja så jag grät hela vägen hem och sen en skvätt här hemma också. SÅ TOMT HÄR.

Nu har jag fått en kallelse till AURORA mottagningen där jag ska få komma på samtal och tala om min förra förlossning, förlossningsrädsla och vad jag förväntar mig av denna förlossningen. De vill gärna att jag har tänkt lite på dessa saker och kan svara på det så jag tänkte att jag ska göra det i ett blogginlägg nu snart. Så praktiskt, kan jag bara läsa upp det sen.

Nu tänkte jag gå och lägga mig. Kanske gråta i Martins kudde lite.
Tänkte bara skriva upp lite saker som jag älskar med Martin & mig.

- När vi ligger och pratar skit långt in på nätterna. Att vi fortfarande gör det och att vi typ lär känna varandra fortfarande.
- När du tittar på mig sådääääär och magen vänder sig och jag blir blyg.
- När du säger ”min fru” när du pratar om mig med någon annan. Fortfarande overkligt att jag får vara din fru min älskade Martin.
- Att efter fem – sex år tillsammans känns det som att det bästa inte hänt än. Att det kommer så mycket mer.

 

dihjd5zh307487.700x010501944_695680087188799_4099558963196426541_n

 

stora trosor och kaffe.

S0000007084743_F_W30_20140116081824S0000007243003_F_W40_20150223130202

Klickade hem lite från Lindex MOM utbud. Glömmer att de finns då de endast har ett online utbud. Men är så sjukt trött på H&M:s trötta mammakläder. Typ 8 plagg. Nej tack. Jag har en bit kvar men längtar ändå till vår/sommar då jag kan bära lite lättare kläder. Hoppas jag kan känna mig lite finare då. Troligtvis inte men ändå. Alltså dessa stora mjuka trosor är sååååå härliga. Speciellt att sova i. Även efter graviditet. Hade så många men Martin brände upp dem efter att jag fått Damian. Han ba DET RÄCKER BREE!

Denna graviditet har min enda cravings varit – KAFFE <3. Så sjuuuukt sugen på att dricka kaffe helatiiin. Men man får ju inte. Max tre koppar står det på livmedelsverket så jag dricker typ en om dagen. Älskar den koppen och tiden på dagen då jag dricker mitt älskade kaffe.

 

kom fram till mig.

Såg dig i stan i fredags.. Vid Östermalm.. Du kom ut från nått ställe på min högra sida.. Jag vet inte varför jag reagerade.. D va som en dragningskraft som när man ser nått man BARA måste titta TILL på.. Så såg jag dig! Jag vart så ställd.. Vi skulle åt samma håll.. Å jag gick snett bakom dig å ditt sällskap.. Du e ju så otroligt vacker.. På rikgit! Inte sådär helt okey men absolut finare på BILD.. Nej! Vacker på rikgit! I verkligheten!
Så tog jag mod TILL mig: nu ska kag knacka henne på ryggen å hälsa… Så tittade du till å jag smila å fortsatte VIDARE HAHAHA vilken stalker.. Sen gick du din väg å jag min.. Men vi kramades.. I mitt huvud hahahha

 

Men alltså åååååhååååååååååå åååhh jag dör. Alltså denna kommentar ger mig sån luft jag vill skriva ut den och klistra upp den på väggen. Men varför varför varför knackade du mig inte på ryggen och gav mig en kram. Om du visste vilken glädje det skulle ge mig. Det är som på film och jag uppskattar det sååå himla mycket. Jag vill bara springa hem och blogga sönder mig för att det är otroligt att ni finns på riktigt, ni som läser. Och ni är underbara och ni älskar mig tillbaka. Men TACK för att du ändå berättar det för mig här. Men nästa gång MÅSTE du komma fram. Kommer att ge dig en otrolig kram som du typ aldrig fått, haha. Åh blir helt pirrig. Ni som ser mig, kom fram. Ni är ju mina vänner. Jag skriver till er. Jag älskar ju er. <3

image

hej ont i magen.

Ont i magen för att det är måndag imorgon. Har inte känt så på jävligt länge. Kanske för att jag vet att vi måste säga hejdå samt att jag har en tuff vecka framför mig. Men helgen har varit underbar. Bara mina pojkar och jag.

gaaaaah.

Alltså jag vill skrika och gråta just nu. Gravidhormoner all over the place. Ett långt inlägg till de två bilderna där nere försvann ut i rymden. WTF??. Alltsåå varför uppskattade jag inte Finest förut. Det var så himla enkelt och smidigt, både med mobilen och bilder och ALLT. Jag försöker köra på och inte gnälla. Men det här SUGER så hårt. Blir så ledsen. Jag orkar liksom aldrig skriva om allt det jag skrev. Det står här inne att det allt ska sparas i utkast. Men det gör det I C K E .

att våga förändras.

image

image

Tog dessa två bilder mest som ett bildbevis till att jag faktiskt gjorde det. Jag kröp ur mitt nattlinne, duschade, fixade håret och sminkade mig. Jag letade till och med fram något fint att ta på mig. Sen gick vi ut och åt. Jag gjorde det bara för Martins skull. Tycker det är taskigt att det lilla han ser av mig är en crack morsa – style. Min Martin har varit hemma i några dagar och i nästa vecka åker han igen. Fick en klump i halsen så fort han landade då jag visste att nu var det countdown tills han åker igen. Saknaden blir så vidrig med gravidhormoner inblandade. Samtidigt känner jag lättnad över att han missar denna sexiga period i mitt liv. Jag vet att Martin inte uppskattar mitt gnälliga jag. Vem fan gör det. Men det har varit härligt att ha honom hemma. Att vara två liksom. Igår hjälpte mig att storstäda och lyfte på allt så jag kom in med dammsugare och mopp. Sådan tillfredställelse. Natten till lördag sov jag sjukt oroligt bara för att jag psykiskt kände att det var damm överallt.

När mina föräldrar var här förra helgen så påpekade mamma att jag har så fint här hemma. Att jag är så ren och ordentlig av mig. Jag har ju mått så dåligt över denna lägenheten men mamma menade att det inte var så farligt nu när jag satt min prägel på det. Tappade hakan över hennes ord. Dels för att jag aldrig trodde dessa ord skulle förknippas med mig. Och att de kom från min egen mamma som är städhitler nummer 1. Våra bråk under tonåren handlade många gånger om städning och att min mamma undrade hur jag kunde vara hennes dotter då jag var så långt ifrån den hon var. Mitt hem har alltid varit kaos kaos kaos. Inte så att jag är smutsig utan självklart städade jag. Men all oreda och kaos flyttade jag runt på eller låste in någonstans. Vissa lådor öppnades inte på flera år. I samband med att jag fick min diagnos så bestämde jag mig för att förändra denna sidan av mig. Jag har ju alltid velat vara den där tjejen som har ett rent och städat hem. Så jag satte mig med varje oreda i mitt hem. Jag rensade, skurade, kastade. Mitt psyke ville inte och det var så påfrestande men jag gjorde det varje dag i flera månader tills det blev en vana. Nu rensar jag skåp och lådor utan att ens reflektera över det. Älskar att öppna en låda och inte mötas av kaos. Att min mamma idag tycker att jag är en ren och ordentlig människa betyder jättemycket för mig. Jag blir stolt över den kvinnan jag förändrats till.

Jag har alltid predikat för er att man ska bli den där tjejen man själv skulle vilja bli tillsammans med. Som tur är vi människor förändringsbara (är det ett ord+) så man kan alltid bli den där personen som man vill hångla med.

en bra fredag.

Alltså. Jag har bara gått upp 5 kilo än så länge så nu låter det väl som att jag är skitstor när jag gnäller. Så är inte fallet. Jag bara känner mig inte fin. Och det bevisar ju verkligen att självkänsla och välmående sitter i huvet och reflekteras på spegelbilden. Det du ser i spegeln är ett resultat av hur du mår i huvet. Jag tror att det har jättemycket att göra med att jag har konstant ont i min rygg/svanskota. Jag känner mig som en gammal tant med allvarliga krämpor. Jag är dessutom sjukligt TRÖTT. Så det är inte så konstigt att jag inte känner mig fin. Det kommer säkert bli mycket bättre när jag är klar med jobbet. Heltidsjobb + ensamstående + gravid kanske inte är den bästa kombon. Jag ser fram emot att träna 3 gånger i veckan. Läsa böcker. Skriva mycket. Jag ser fram emot att få sova och vila ut. Slippa tänka i panik va fan ska jag ha på mig imorgon. Morgon stressen till dagis och morgonmöte. Eftermiddags stressen till dagis och hem och laga mat. imageImorse passade jag på att träna lite. Mest övningar som sjukgymnasten gav mig. Sen åkte jag in till stan och lunchade med en gammal vän till mig. Lite senare mötte jag upp ännu en vän för ännu en Lunch och en massa snack. Härliga fredag <3 i onsdags fyllde fresten min lillasyster år

en mycket annorlunda graviditet.

Jag känner mig både fysiskt och psykiskt utmattad. I samråd med läkare har jag både fått tillåtelse att sjukskriva mig 50 % eller på heltid i två veckor. Mest för att jag ska orka jobba klart den sista biten. Jag känner mig som en irriterad trött mamma som har noll tålamod med sitt barn och jag gillar inte att se den sidan av mig. Den har aldrig funnits där för att hur trött, ledsen, arg jag är så finns det en alltid en kärleksfull mamma till Damian. Men som vanligt är jag van att köra tills hjulen går av och lite till.

Jag känner mig som en sån där mamma som har slutat bry sig om sig själv. Ni vet en sån som gått upp som fan i vikt, slutat fixa håret, tar på sig i princip samma kläder varje dag. Jag vantrivs så in i helskotta i denna kropp. Det är liksom inte JAG. Jag kan inte ha mammabyxor för mina ben är en 34:a men min rumpa en 38:a så det blir LEGGINS all day eerrr day. Och för att inte visa skrevet för alla så blir det stora långa tröjor. Tält. Jag känner mig som KIM K fortfarande. Fast när hon var gravid. Och alla kallade henne kossa.