Kategoriarkiv: AALIYAH

THREE YEARS

Tre år sen. Såg ut som Ozzy Osbournes long lost cousin. Kommer upp minnen på Facebook och jag inser hur mycket jag bloggade förr. Flera gånger om dagen. Skrev så mycket i varenda inlägg. Märker när jag läser gamla blogginlägg hur mycket jag har mognat. La upp en video på youtube och in på bloggen från tre år sedan då Shiwan kastar en hink med vatten över mig från fönstret (då jag satt i trädgården och posade för en bild). Slutade upp med att jag fick vatten överallt och jag skrek ”Men din jävla h*ra Shiwan. Din jävla äckel. Ska mörda dig.” HAHAH så övergränsen. 
Jag och min tjejkompis på en pizzerias uteservering för tre år sedan


Omg såg ut som Adriano har en kines <3


Två år sedan. Vilken kropp jag hade. Tvär smal. Thigh gap och sånt. Solade hos mamma, åkte och badade. Vädret levererade då.


Fast nä för det här var dagen efter. Adriano hade på sig en vinterjacka med ull i hahaha. 
Sååå små Adriano och Chappie var <3





Omg jag dör så små och söta. Bebisarna åt ostbågar 

Ingen bra dag för ett år sedan. Minns jag satt där och såg på när en bebis intill Aaliyah höll på dö. Bebisen slutade andas hela tiden. Det var en stor team utav läkare runt bebisen som försökte rädda lillen. Mamman mötte min blick, grät. Mitt mammahjärta dog. Bebisen förflyttades tillbaka till neonatal. Sedan slutade Aaliyah andas samma dag på kvällen och fick en infektion på kirurgavdelningen. Vi fick flytta tillbaka till neonatal. Vilket hemskt år. Varenda dag var som tagen ur en mardröm. 


Så nära, men så långt borta. Känns så overkligt att allt det här har hänt. Tänk om jag visste då att allt skulle bli bra och att Aaliyah redan skulle bli storasyster ett år senare. Blessed

SNEAK PEAK I MIN BOK


”Du har öppnats tre cm. Vi kan inte stoppa din förlossning.”När jag hörde henne säga det här, var det som om min värld gick under. Jag blev panikslagen för jag hade hoppats på att jag hade fel. Väntade på få höra att de kunde stoppa min förlossning. Som om de hade superkrafter. Nu kunde ingen hjälpa mig. Det var kört. Min bebis skulle dö. De skulle bara vägleda mig igenom detta. Jag kissade ner mig hela tiden utav rädsla. Fick en kateter. Sköterskan kom emot mig med en spruta som hon skulle köra in i skinkan på min rumpa. Jag svettades. Höll på att svimma utav oro. 

”Vad är den här sprutan för?”

”Det är kortison för att förberedda bebisens lungor utanför magen.” 

Nu var jag vettskrämd. Hysterisk inuti. Som om det kröp omkring kackerlackor innanför skinnet på mig och höll på att bulta ur kroppen på mig. Jag var i chocktillstånd. Allt gick för snabbt. Hur kan jag ha öppnats såhär fort? Det tog mig två hela dygn att öppnas tio cm med min son. Vad fan är det som händer? Hur kan det här hända? Jag kände mig snurrig. Som om jag satt på en läskig karusell emot min vilja. Jag ville bara gå av. Lämna skräcken här. Gå hem. Det var försent. Fanns ingen utväg. Jag skulle bli tvungen att föda ut en bebis som var långt ifrån klar. Mogen. Färdigutvecklad. Hur skulle bebisen orka ett liv utanför magen nu? Mitt hopp hade släckts. Jag kunde bara se mörker framför mig och känna smärta inuti mig. Min man ringde hit min mamma. Hon dök upp som en ängel. Tog en näve utav min rädsla och placerade trygghet när hon höll min hand i sin. Mamma pussade mig på pannan. Lugnade mig. Kliade mitt hår, mina armar och mina händer. Fick mig att glömma helvetet jag befann mig i. Tog mig till himlen en stund. Hon botade mig. Vägledde mig intill en finare plats där jag hade mer kontroll. Gav mig gåshud. Strök bort det onda. Laddade mig med styrka. Hjälpte mig att orka. Vi befann oss i ett större rum nu. Förlossningsrum. Jag låg med särade ben utan byxor och trosor. Blottad. Blodig. Sårbar. Så många ögon stirrade ner på mig. De omringade mig. Måste varit sex sköterskor. Min blick skrek hjälp mig. Jag hade redan öppnats sex cm. Det gick inte att hålla tillbaka urinen. Jag var så rädd. Kände mig så äcklig. Så misslyckad. Jag tryckte lustgasen mot min mun. Inhalerade. Domnade. Kände hur varm jag blev innanför huvudet. Rummet blev mörkare. Intensivare. Galnare. Jag fick för mig att en sköterska såg ut som min gamla bästa vän. 

”Du ser ut som min gamla bästa vän. Ni är dubbelgångare!” Hon log. Svarade någonting som jag inte kommer ihåg. Det var bara det att min bästa vän hade sårat mig. Klippt kontakten utan en riktig förklaring. Att sjuksköterskan såg ut som henne gjorde mig ledsen. Jag fick för mig hon och sköterskan bredvid viskade om mig. Skrattade åt mig. Hånade mig. Det var som om jag kunde se mig själv genom deras ögon. Patetisk. Jag låg i en vit sjukhusklänning, gormade utav smärta i lustgasen och befann mig i mitt livs svagaste ögonblick. Det här var mitt fel. Jag intalade mig själv det. För att jag kände mig så dum. Här skulle jag få lida. Värkarna sågade sönder hela min rygg som en motorsåg nu. In över hela ryggen, krossade allt inuti och ut genom magen. Om och om igen. 

”HJÄLP MIIIG!!! JAG ORKAR INTE MER!” 

”Yes you can. You are SO STRONG BABY!” Jag såg in min mammas ögon. Vi har exakt likadana gröna ögon. När jag försökte finna trygghet i min mammas ögon kunde jag inte missa hur hon såg på mig. Eller hur hon innerst inne kände. Jag var själv mamma. Jag visste precis hur läskigt hon kände att det här var. Jag var hennes bebis som kanske skulle behöva förlora sin egna bebis mitt framför ögonen på henne. Mamma oroade sig över att jag inte skulle överleva det här. Hennes blick berättade det för mig. Hennes mammahjärta viskade det till mitt mammahjärta. Hon var bara tvungen att lägga upp en fasad. Låtsas vara stark för oss båda.

”Alex. Look up at the ceiling. Try to count the holes.”

Jag tittade upp i taket på alla små hål som min mamma bad mig göra. De var för många för att räkna. Gav mitt absolut bästa med att försöka förlora mig in i alla små, svarta hål istället. Slukades tillbaka in i mardrömmen jag befann mig i. Hur påverkad jag än var så hände det här på riktigt. Om jag hade tur kunde jag skratta en eller två sekunder. Sedan brast jag ut i tårar igen när smärtan kom tillbaka och tog mig som en käftsmäll. Jag klarar inte det här!”, skrek jag. Det var som att jag var fast i en sjuklig själstillstånd. Som om jag låg på min dödsbädd och reflekterade över livets gång. Vi föds. Vi lever. Vi dör. Jag tänkte på hur djuriskt det kändes att föda barn. Så borta utav lustgasen. Började tänka på hur människor och djur inte är så olika. Hur vi båda föder barn. Hur vi båda bidrar till världen. Fortsätter skapa liv på jorden. För våra gener vidare. Skapar avtryck. Dör. Snöade mig in på naturens gång. Jag hade inhalerat så mycket lustgas. Allt för att slippa känna smärtan. Allt för att låtsas vara någon annanstans. Det kändes som gigantiska myror kröp innanför huden på mig när jag andades in i masken. Som om hela mitt ansikte, hjärna och hals sov. Det kändes varmt och segt inuti mig. Mina rörelser och ord kändes klumpiga och tunga. Min röst kändes så mörk. Som om den hördes i slowmotion. Jag hatade att känna mig såhär hög. Det kändes som jag gjorde bort mig. Men jag älskade känslan utav det samtidigt. Att skita i allt för några, långa sekunder. Tänka på annat. Jag drog hårt i madrassen jag låg på samtidigt som jag vrålade och grät högt in i lustgasen. Min man tog över. La sitt ansikte väldigt nära mitt. Viskade lugnande i mitt öra. 

”Babe. Du klarar det här. Du är så stark. Jag älskar dig.” 

”Jag älskar dig med Shiwan.” 

Jag höll hans huvud nära mitt. Kramade om den hårt. 

”Åhhh jag är sååå hungrig! Jag är så törstig! Jag är hungrigare än normala människor.” 

Jag trodde verkligen på fullaste allvar där och då att jag var den hungrigaste i hela världen. Shiwan hade köpt en jätte god Loka. Yoghurtsmak. Som jag fick ta små klunkar av för att stilla hungern och fortsätta orka kämpa. 

Värkarna blev allt ihållande. Varade längre. Plågade mig långsamt. Som om någon slungade och smällde en yxa över min rygg och mage upprepade gånger. Kändes som ett monster vred min överkropp fram och tillbaka som jag vore en disktrasa och alla organ inuti krossades på mitten. Smärtan var outhärdlig nu. Jag hade en mörkblond barnmorska med fina, havsblåa ögon på höger sida utav mig. Hon betedde sig som om hon vore min vän. Så närgången. Varm. Kärleksfull. Hennes insida gjorde henne så mycket vackrare än vad hon redan var. Hon höll min hand. Kliade mig i håret. Hejade på mig som jag vore hennes idol. 

”Jag beundrar dig! Du är så himla stark Alexandra!”

 ”HON KOMMER ATT DÖ! JAG VILL INTE FÖDA UT MIN DÖDA DOTTER!”, utbrast jag gråtandes.

”Alexandra! Vi kan rädda 70% av alla bebisar som föds i vecka tjugofem.”

Jag tittade djupt in i hennes havsblåa, lugnande ögon. Kändes som om vi hade känt varandra i ett tidigare liv. Våra själar klickade. Jag kunde lita på henne. Och även om hon var en främling var hon mitt ljus i mörkret. 

”Vadå, vad kommer hända efter hon har kommit ut?”

”Det kommer komma en stor team utav specialister för tidigt födda barn. De kommer ta emot henne, hjälpa henne och lägga henne i en kuvös. De är väldigt duktiga och det kommer att gå bra! Jag tror på dig och din flicka.”

Hon verkade så säker. Det fick mig att tro på henne. Nu började min kropp att krysta. Jag var livrädd över att föda. Den här gången hann jag inte få epidural. 

HJÄRTFREKVENSEN SJUNKER! VI MÅSTE SNITTA NU!” Ingen tid för att förklara. Det var dags för ett katastrofsnitt. Min man hade vänt sig till en utav läkarna och sagt ”Om ni måste rädda någon utav dem. Rädda min fru.” I flera år hade han längtat efter en dotter. Nu blev han tvungen att leka Gud och försöka bestämma över vem som ska få leva och vem som ska få dö. Vår tvååriga son fick inte bli utan mamma. Jag hade blött i rikliga mängder under sju veckor. Det var någonting fel och nu kunde det sluta illa. Någon vecka tidigare hade jag läst på nyheterna om hur en mamma och hennes bebis dött under förlossning på ett sjukhus i Stockholm. När jag rullades på båren tänkte jag på att det skulle vara sista gången min man och mamma såg mig. För skulle min dotter dö skulle jag dö med henne. Antingen på riktigt eller så skulle den jag en gång var dö – om det hände henne det jag fruktade över. Min man kysste mig på munnen och fick smaka på mina salta tårar som runnit ner till mina läppar. Min mamma pussade mig hårt och så full utav kärlek och oro som bara mammor kan. Jag rullades in till salen bredvid rummet jag befann mig i. Det läskiga rummet som mamma och min man inte fick följa med mig in till. Där jag skulle skäras upp. Där min värsta mardröm kunde gå i uppfyllelse och bli min hemska verklighet. En stor lampa hängde över mig och det gjorde läkarnas ansikten med. De placerade ett stort blått täcke över min kropp. Spände fast mina ben. En man med gröna kläder förklarade för mig att jag skulle få narkos. Att jag snart skulle somna. Jag var rädd över att känna hur de skulle skära i mig. Att jag skulle vara vaken utan att de visste. Min panikångest berättade för honom att jag var rädd över att somna in för gott. Rädslan skrek i mina ögon. Han försäkrade mig om att det skulle gå bra. Räkna ner från tio och mitt uppe i räknandet skulle jag slumra till. Och det var precis det jag gjorde. Jag sov när Aaliyah togs ut från min mage femton veckor för tidigt. Jag sov när jag syddes. Och jag sov när alla läkare omringade henne. Shiwans var vaken. Traumatiserad. Maktlös. Såg på när vår pyttelilla dotter fick en respirator nerför halsen för att kunna andas. Hur hon låg på ljusblåa handdukar med en genomskinlig påse under. Hur så många läkare med blåa kläder kämpade för hennes överlevnad. Här är Shiwans ord.

”Det kändes som om jag blev dragen åt tre olika håll. Döden. Dig. Och Aaliyah. Jag visste inte vilken väg jag skulle ta. Jag kände mig maktlös. Du vet hur mycket jag hatar att inte ha kontroll. Det var traumatiskt för mig att se. Jag kan inte prata om det mer.”

SKIT, LUNGOR & FRAMSTEG

Trodde aldrig jag skulle bli en Snapchatfjortis. En sån där som tror man är snyggare med ett filter. Där man ser bättre ut som ett djur. But here I am. Jag lovar att iallafall aldrig bli så pinsam att jag ber andra tjejer redigera bort filtret på tjejgrupper och låtsas som bilden bara blev, flawless. 

Idag är hobodag. Klädd i för stora svarta mjukis byxor, svart linne och är osminkad. Varit väldigt trött idag. Städat ihjäl mig bara för sedan få uppleva Guccis rövhål i action. Diarréexplosion på soffan. Tack GUD att dynorna kan tas av. Tack Gud att jag kan dra gravidkortet ”Mitt luktsinne är värre än din, för att jag är gravid. Jag kan spy. Du får göra det. Shiwan.” Det sjuka är att jag drömde att hon fick diareeexplosion i min garderob. Över alla mina kläder. Nog om det där. Blir arg och äcklad bara jag tänker på hennes diarréutbrott. Det kommer hända igen.

Shiwan tog med Aaliyah till lungmottagningen idag. Det är helt ok att hon får vara utan syrgas på dagarna. Målet just nu är att hon ska ligga stabilt på 93-95 och sluta sjunka. Vi får ge henne montelukast igen. Medicin för lungorna i nappflaskan. Den verkar hjälpa henne mycket, så det är bra att hon får fortsätta ta den. Hon ska fortsätta med syrgas under nätterna. Hur länge vet han inte, men säkert tills maskinen slutar pipa. Only time can tell. Men en positiv och gullig grej är att Aaliyah gungar fram och tillbaka när hon intar krypställning <3 Så hon lär säkert krypa innan hon kan sitta själv. Hon har börjat ta fler steg i gåstolen också <3  Min hjärna somnade nyss. 

BE FÖR AALIYAHS LUNGOR OCKSÅ BLIVIT BRA FÖR ATT SLIPPA SYRGAS


Godmorgon! Den här sötisen tryckte i sitt tjocka ansikte mellan stången och log så stort. Hon såg så rolig ut. Som hon satt i fängelse och var helt överlycklig bakom galler. Hann inte ta precis då. Men typ sekunden efter. Tänk vilka stalkers vi föräldrar är. Tar kort på våra barn när de sover, äter, badar och är nyvakna. Vad de än gör, är vi snabbt framme med kameran. Kanske inte när de bajsat. Fast jo. Det har hänt att jag tagit kort på mig själv med mina händer täckta utav Adrianos gröna bajsexplosion när han var liten. Och en annan, vet jag existerar, när han la en bajskorv på vardagsrumsgolvet. Stackars våra barn. Eller stackars oss, föräldrar, som blivit heeelt psykade.

Fast vi offrar oss själva också. Kommer ni ihåg när man var i tonåren och blev tvär snygg på en bild medans ens kompis blev ganska fucked up på samma bild? Man försökte övertala kompisen att hon såg helt ok ut för att kunna visa världen hur fotogenisk man själv var? Haha det är riktig kärlek nuuuu att man istället lägger ut en fulare bild på sig själv för ens lilla älskling blev så SÖT. Aaliyah posar typ som om hon åker på en osynlig motorcykel. Hon skiter i allt <3

Pretty princess <3


Fick tid till lungmottagningen på Onsdag. Vi har inte pratat med lungmottagningen om att vi låtit henne vara utan syrgas på dagarna. Hjärtmottagningen har iallafall kontaktat dem och sagt  att hon inte längre behöver ha för hjärtat inte längre är belastat. Det var ju den största anledningen till varför hon plötsligt behövde syrgas igen i November. För hennes hjärta kunde lägga av om vi inte hjälpte till att avbelasta hennes hjärta med syrgas. Men hon är ju fortfarande lungsjuk. Bpd. 

Hon är inte friskförklarad. Än. Men hon är bättre. Hon syresätter sig som mest nu från 95-99. Och jag minns att Lungläkaren sa att hon skulle ligga på 92-94 för flera månader sedan. När hon fick överbelastat hjärta var det viktigt att hon låg från 92-98. Ju högre, desto bättre. Men sedan har jag läst på Google att friska barn ligger oftast på 98-100 i syresättning. Och hon verkar ju snart där. Det är bara på natten hon sjunker typ. Typ till 87, men går snabbt upp igen. Har haft henne på 0,03 senaste nätterna. Så hon kanske behöver det på nätterna ett tag till, några veckor,  men bara hon slipper på dagarna. För hon är så glad utan och ligger på 100 ibland utan syrgas. Så jag hoppas veeerkligen att vi får goda besked från Lungläkaren nu på Onsdag. 

Jag hoppas det ens är ok att hon fått vara utan på dagarna. Vi har lärt oss så mycket från sjukhustiden, så vi fattar ändå vad vi gör. Men det är ändå viktigt att höra och få ett godkännande från någon som kan ALLT. Som är helt påläst och lungspecialiserad . Lite nervös inför ett bakslag. Men det är för att varenda gång det gått bra med henne och vi blivit lyckliga, så har vi fått dåliga nyheter. Fast hon fyller ett år korrigerat om 19 dagar. Så man får hoppas att på onsdag får vi höra goda nyheter och äntligen få lämna det sjuka och allt som gjort ont bakom oss. Keep praying <3

VÄNTAR PÅ GODKÄNNANDE

Igår vågade jag ta av Aaliyahs syrgas. Stängde av hennes maskin också. Hon verkade så nöjd, som ni kan se <3 Inga sladdar att aggressivt försöka dra av. Gick till och med ut med henne i barnvagn utan syrgas med min nyfunna gravida homie. Men hade med mig syrgasen i korgen för säkerhetsskull och maskinen på när hon sov. Vi har fått grönt kort från hjärtläkaren att hon inte längre behöver syrgas FÖR HJÄRTATS SKULL, men inte ännu från Lungläkaren. Hennes lungor har blivit bättre, men är fortfarande omogna. Hon sjunker fortfarande i syresättning. Speciellt på natten när hon sover. Det blir bättre med tiden, men vi måste vänta på ett godkännande från Lungläkaren också för att ta bort den helt. På dagen sköter hon andningen bättre, så då vågar jag ändå ha henne utan. Men inte på natten. Vi får ta små babysteps i taget. Ta det lugnt och inte överbelasta henne. För hon har ändå behövt syrgas dygnet runt i snart ett år. Jag är helt sjukhusskadad så jag tror jag inte ens kommer våga stänga av maskinen när det är dags. Det är en stor trygghet att ha den. Den väcker mig flera ggr per natt, men känner ändå hellre det, än att riskera. Inatt fick jag gå upp sååååå många gånger. Hennes maskin glappade och förlorade signal. Hela tiden. Eller så plingade den för hon sjönk lite. Sen ramla hennes syrgas av och hon sparkade av mätaren så jag försökte fixa det. Blind utan linser och dödstrött. När jag väl fick sova, drömde jag mardrömmar. Och sen vaknade hon kl 6. Bajsade i blöjan. Var inte glad, men nu är det bättre med kaffe. Känns ändå så gulligt  att kunna se hennes puffiga kinder utan den fula tejpen på dagen iallafall. My little chipmunk <3