Kategoriarkiv: Adriano två år

SER IGENOM DIG


Godmorgon! Såhär söta var Shiwan, Adriano, Junior och Aaliyah igår. Han dansade tyckare med dem. Haha Junior är verkligen ingen ”vanlig” hund som ni märker. Han älskar när Shiwan bär omkring honom. Aldrig tråkigt här. Alltid någonting underhållande som händer. Som ett mentalsjukhus här. Fast en kärleksfull. Jag har börjat vakna runt två på natten det senaste. Går upp, äter flingor typ och pillar på mobilen. Min kropp börjar förberedda mig på avbruten sömn. För bebisens ankomst närmar sig. Helt sjukt hur den kvinnliga kroppen bara VET vad den ska göra. 

Igår började mitt hjärta slå hårt och magen snurrade av tanken på att snart gå igenom en ytterligare en förlossning. Fick förlossningsångest. Mamma sa till mig att man är fucking VAKEN under en planerad kejsarsnitt, så nu känns bägge lika fucking läskigt. Tänk om bedövningen inte fungerar och jag KÄNNER hur dem skär upp min mage. Ew. Ärligt talat. Ångest. Men jag pratar mer om det imorgon. När jag går in i en ny vecka. 

Jag läste av några igår på Facebook. Återigen stämde allt jag skrev. Jag läste av en tjejs man och HAN fick TÅRAR i ögonen och skakade för allt jag skrev stämde. Blir fan rädd för mig själv. Att jag verkligen kan sånt här. Har bara haft fel på en enda människa. Fatta vad sjuuukt. 







Man har mer talanger än vad man tror. Haha. 

MITT 2016 I BILDER & TEXT – DET SVÅRASTE ÅRET I MITT LIV


I Januari 2016 hade jag äntligen gått ut med att jag var gravid i tolfte veckan. Skrev på min blogg att jag älskade chicken Nuggets och pommes från McDonalds precis som jag gör under denna graviditet. Det hade SNÖAT SOM FAN och jag glömmer aldrig hur jobbigt det var för mig att gå till affären den här morgonen, lämna Adriano på förskolan och röra mig till barnmorskan i så djup snö att jag gick i slowmotion. Hade fått dåligt självförtroende och inbillat mig att graviditeten gett mig en stor näsa. I slutet av Januari såg det ut såhär ute. Vädret var som mina humörsvängningar.


I februari såg min mage ut såhär. Började känna oro över att föda barn igen. Skrev ett inlägg om alla kvinnor som sa det inte gjorde ont att föda barn var ”myttomaner” och fick massa skit kommer jag ihåg. Tänk att jag var rädd att föda barn igen när min förlossning med Adriano tre år tidigare hade varit som den skulle. Hoppades på en lättare förlossning, men fick en traumatisk några månader senare. Flyttade även från nouw till finest. Hade 46 000 läsare i veckan den här tiden. 


Det här inlägget jag skrev blev succé! Delades överallt på Facebook. Som ni säkert kommer ihåg 🙂 Jag tog skrivandet till en högre nivå och min blogg växte.


I Mars sneade jag på graviditeten ordentligt. Hormonerna dödade mig. Varenda dag stressade jag ihjäl mig. Gå upp tidigt med Adriano. Att klä på honom var en brottningsmatch. Han var i EXTREMA trotsåldern. Sprang in i väggar, slogs, skrek som en galning och gjorde allt han inte skulle. Med gravid hormoner på köpet var livet ett helvete. Hur mycket jag än städade, tvättade, gick ut med hundarna, pluggade eller sov var inte tillräckligt. Att plugga fyra kurser under graviditeten var min undergång. Det blev för mycket. Provocerade mer på bloggen/debattartiklar och fick så mycket hat.


Och plötsligt en kall och mörk kväll i Mars började jag blöda väldigt, väldigt, väldigt  mycket. Det var en vecka kvar till rutinultraljudet. Glömmer aldrig hur mycket jag grät inne på toaletten när jag såg blodklumpar forsa ur mig. Hur högt jag skrek. Hur mycket jag ville banka mitt huvud mot handfatet. Jag var så rädd. Ville springa därifrån. Grät inför läkarna hysteriskt att jag inte vill föda ut ett dött barn. Jag kunde höra min puls slå i mina öron. Så rädd över att få bekräftat att det inte fanns ett tecken på liv i magen längre. Sedan hände ett mirakel. Hjärtat slog högt och tydligt som en galloperande häst. Vi var så chockade men lyckliga. 

Men när vi kom hem och jag gick över gräsmattan på väg intill vårt hus forsade blodet ur mig som jag blivit knivhuggen. Mina skor, strumpor och mjukis dränktes i blod. Aldrig i hela mitt liv hade jag sett mer blod. Det var som om någon hade blivit slaktad inne på mitt badrum så mycket blod som det fanns överallt. Fick ont i magen och grät hela natten. På morgonen kom ambulansen. Jag hade blivit så blek. Som ett lik. Kände mig levande död. Trodde det var kört och jag skulle få uppleva mitt livs mest traumatiska dag. Men Gud hörde våra böner. Hjärtslaget var starkt. 

April

Jag slutade aldrig blöda. Kunde inte lämna dörren. Jag var fast hemma. Så mycket blödde jag. Kände mig så deprimerad, fängslad och ohygienisk. Fortsatte att plugga ändå. Vägrade ge upp. Tog mig an att läsa så många kapitel i olika böcker och så svåra uppgifter i sista minuten. Livet kändes fucked up. Ultraljudet var höjdpunkten. Fick inte se könet första gången. Men i vecka 24 när jag åkte in för ännu en riklig blödning fick vi veta att det var en flicka i magen. Aaliyah skulle hon heta <3



Om jag bara visste då att mina förlossningsvärkar skulle starta en vecka senare och att jag skulle få uppleva den mest traumatiska natten i mitt tjugotvå åriga liv. Det var som en mardröm att få komma in till sjukhuset i vecka 25 och få höra ”Du har öppnat tre cm. Vi kan inte stoppa din förlossning. Du kommer att föda ikväll.” Smärtan dödade mig och till skillnad från första förlossningen visste jag att det här inte var god smärta. Lustgas var inte alls kul som första gången. Jag sneade. Grät. Skrek. Var så skräckslagen att jag kissade ner mig hela tiden. Som tur är hade jag min älskade mamma vid sidan om, Shiwan vid den andra och världens mest godhjärtade barnmorska som försäkrade mig att Aaliyah skulle vara en utav de 70% av bebisarna som överlevde <3 Hennes hjärtfrekvens sjönk och jag fick snittas upp. Ut kom en liten flicka den 29 April 2016 på 915 g och 34 cm. Aaliyah. 





Maj

Vår värld hade vänts upp och ner. Helt plötsligt hade vi kastats in i ett liv utav handsprit, kuvöser och slangar. Vi hade blivit föräldrar till en allvarligt sjuk bebis. När morfinen hade lämnat mitt system och jag såg henne nykter höll jag på att nästan spy och svimma samtidigt. Jag tvingades möta min rädsla varenda dag och bli den där starka mamman. Förälskade mig i henne väldigt fort. Att hålla henne hud mot hud mot mig var som en overklig mirakel. Hon levde. Och jag beundrades över hur en sån här liten tjej hade så mycket styrka i sig <3






Pumpade mina bröst i en elektronisk pump där och fick igång mjölkproduktionen. Kunde fylla en hel frys med mjölk till henne där som räckte i månader.  Och det var tur det för jag blev så ledsen och stressad bara elva dagar senare att mitt mjölk försvann. Hennes fötter var bara 3 cm långa när hon föddes <3

Hon åkte på en infektion. Jag fick inte ta ut henne och mitt hjärta krossades i bitar när jag fick veta att hon fått hål i tarmen. Jag glömmer aldrig den där hemska natten. Hur vi satt i ett trångt rum med gula väggar och fick höra  ”Om Aaliyah har för många hål i tarmen kommer hon inte att överleva operationen.” Världens panikångest attack fick jag. Aldrig i hela mitt liv hade jag gråtit så mycket. Och Shiwan som aldrig grät – grät med mig.  Trots att det bara gått tio dagar sedan hon kom till vår värld hade vi blivit så fästa. Vi körde runt i mörkret så hjärtkrossade. Så mycket jag bad till Gud, profeter och änglar <3 Vi åkte hem till min mamma. Och hon höll om oss medan vi grät. Timmarna på besked kändes som evigheter och jag hade aldrig någonsin varit mer rädd över ett telefon samtal.


Aaliyah fick en stomipåse och läkte sakta men säkert <3 När jag väl var hemma försökte jag passa på att se till att Adriano var lycklig. Att se honom skratta och må bra var en stor anledning till varför jag inte bröt ihop helt.



Varenda natt när Adriano hade somnat (Mona och Najma bodde hos oss) åkte vi till sjukhuset för att säga godnatt till vår dotter. Solnedgången från fönstret var vackert och jag glömmer aldrig när taken på Aaliyahs kuvös lyftes bort och jag fick pussa henne fritt <3




Juni 

Aaliyah växte sig allt större. Blev så glad av att höra hur hon gick upp i vikt <3 Men hon åkte ändå på många infektioner. Fick se henne med nålar i fötterna, handlederna, halsen och huvudet. Jag glömmer aldrig hur vi låg hud mot hud och hur hon plötsligt slutade andas över mig. Det var så traumatiskt. Hon blev helt stilla och blå/grå i hyn. Jag blev så rädd över att hålla henne efter. Började träffa en psykolog och fick gråta av mig där ofta. Hatade hur hela familjen inte var samlade. Det gjorde ont att vara på sjukhuset och ont att vara hemma. Vart jag än var kände jag att jag var på fel plats. 





Juli 

Jag var alltid hos Aaliyah från morgon till kväll. Började vänja mig vid att sjukhuset var mitt andra hem. Kunde slappna av tillräckligt för att börja sova gott med henne. Älskade hur hon blev äldre för varenda dag som gick och alla framsteg hon gjorde som att andas bättre, öka i vikt och utvecklas <3 Kände mig hög på livet när allt gick bra men helt förstörd när det gick dåligt. Det gick upp och ner hela tiden med henne. Så fort någonting bra hände hände någonting dåligt snart efter. Redan någon gång i v 32 kunde Aaliyah lyfta på nacken och titta upp på mig. Barnskötarna var fascinerade över Aaliyahs styrka. Hennes ögon fick laserbehandlades. Hon fick smaka mjölk på flaska i Juli och i v 35 flyttades vi från neonatal till kirurg avdelningen.







En vecka senare på kirurg avdelningen åkte Aaliyah på en infektion. Jag glömmer aldrig hur en bebis intill slutade andas under tiden jag höll Aaliyah i mina armar. Det var så hemskt. Mamman grät så mycket och jag dog inuti för henne. Som tur är lyckades de stabilisera bebisen innan de flyttades tillbaka till neonatal. Men bara några timmar senare när jag var hos psykologen kom jag tillbaka för att se hur samma sak hände Aaliyah. Tio läkare stod säkert runt henne. Jag grät så mycket och var så rädd att hon skulle dö. Aaliyah fick flyttas tillbaka till neonatal, återhämta sig från infektionen och vi fick vara där i några veckor igen.



Ledsen pappa 


Augusti

Dagen innan Aaliyahs operation då tarmen las tillbaka i magen och hon opereras för ljumskbråck. Det var också första gången någonsi hon kunde vara utan syrgas i sex timmar <3



Jag mådde så dåligt natten innan hennes operation. Kunde inte sova. Grät så mycket. Oroade ihjäl mig. Men som tur var gick operationen bra. All trauma kom tillbaka bara som första gången hon opererades. Det gjorde så ont att se henne så svullen och borta, liggandes i en skakande respirator. Mådde så illa av att se henne sådär. Kändes som knivar i mitt hjärta. Var så orolig att hon bara skulle ge upp livet när respiratorn plingade. Jag var så svag. Orkade inte vara hos henne länge för det dödade mig att se henne så frånvarande. Fick panikångest. 





Som tur är återhämtade min fina flicka sig och helt plötsligt kunde jag byta bajsiga blöjor istället för att sätta en påse över tarmen <3 Min starka krigarprinsessa passerade hennes beräknade datum 7 Augusti och för varenda dag såg hon mer och mer ut som en riktig bebis. Vid det här läget började jag älska kirurgavdelninge. Bortsett från den hårda stolen jag satt på var det skönare stämning. Kunde ta ut henne själv och lägga tillbaka mer fritt för hon blivit av med många slangar. 




Adriano fyllde 3 ÅR den 12 Augusti och det kändes så kul att bara få ha en dag där man kunde ha lite roligt <3 Han fick en blixten McQueen tårta, massa fina leksaker och underbara vänner och familj var över och firade honom. 



Shiwan överraskade mig också med en överraskningsfest till min 23årsdag efter att ha kommit hem från en dag på sjukhuset. Så uppskattat <3


Adriano lärde sig äntligen att kissa och bajsa på toaletten <3


September

Var en fin månad fylld av lycka och mognad. Jag slutade röka helt efter tio år som rökare.Aaliyah hade passerat fem kg. Hon åt mjölk bra, växte och började andas bra! För första gången fick jag ta ut henne på promenad i barnvagn som en ”riktig mamma.” Jag började sova på sjukhuset. Fick ett rum tillsammans där jag efter så många månader fick börja ta hand om henne själv utan personal. Kändes läskigt först, men växte snabbt in i att förstå henne och sköta allt. Vi fick ta hem henne på permissioner (Världens lycka!!! <3) Och i slutet på September blev vi äntligen utskrivna från sjukhuset och fick äntligen få vara en hel och lycklig familj hemma.


Junior och Gucci blev förälskade i Aaliyah.  Junior var jag inte alls osäker på med tanke på han och Adrianos Bromance sedan födseln. Oroade mer för gucci men hon blev så lugn och mammig <3 Var livrädd att Adriano skulle vara svartsjuk men han var fin mot hans lillasyster redan från dag ett.  Han älskade att ha oss hemma.



Oktober 

Oktober 

I oktober fick jag reda på att jag var gravid. Jag fick panik. Men visste i mitt hjärta att efter allt vi gått igenom med att se Aaliyah kämpa för sitt liv kunde jag inte göra abort. Jag valde att behålla<3


Aaliyah slapp syrgas i flera veckor. Underbar känsla att se hennes fina ansikte och henne må så bra. 


November

I november kom min pappa, farmor, stora syster och hennes kille från USA för att hälsa på. Adriano blev helt fäst vid min pappa och Danielles kille. Det var kul att ha dem här, men jag var inne i en känslig period. Kvävdes av hormoner och vi fick reda på att Aaliyah hade ett överbelastat hjärta och behövde syrgas igen. Jag var förstörd och trodde hon skulle dö, tack vare den idiotiska, känslokalla hjärtläkaren. 


December

Det har varit en finare månad där jag mått bättre <3 När jag mår bra och hormonerna är på min sida känner jag mig så lycklig med mitt liv och att vara gravid. Vi fick en underbar jul och lyckades med att placera stjärnor i Adrianos ögon och minne för livet i hans hjärta! <3




Utan att tveka det svåraste året i mitt liv men tack Gud att det slutade lyckligt <3 Tack Gud att min dotter aldrig slutade kämpa. Tack Gud att du bar mig genom smärtan och fick mig växa upp till en visare, tacksammare och starkare kvinna. Nu hoppas vi att 2017 blir ett lyckligt år fylld utav kärlek, framgång och bättre tider! 

FLYTT IMORGON

  
Sååå skön bild! Aaliyahs finger. HAHA, That’s My babygirl! 🙂 Min älskade tjej fick ha på sig lågflöde grimma idag. Bara 0,2 i flöde. Det är ju ingenting! Blev så stolt ändå när sköterskan plockade bort cpap maskinen.  Imorgon ska hon förflyttas tillbaka till kirurg avdelningen och jag har blandade känslor. Men de sa att Aaliyah är tillräckligt stark för det. De måste ha hennes tarmar under uppsikt. Men neonatal är som en trygghet även om båda är lika duktiga. 

Idag hade Aaliyah ganska ont i magen. Det var jobbigt att se. Hon kunde inte go nummer two och verkade ha jätte mycket magknip. Har inte kunnat slappna av riktigt. Har ringt tre gånger sedan jag gått. Har Aaliyah i huvudet hela tiden. Nu hade de gett henne lite medicin för det så nu kunde min älskling. Så imorgon kommer vi att förflyttas igen. Håll tummor och tår att allt går framåt nu. Så slipper hon räcka fingret igen. Hahaha, min starka, vackra babygirl. Jag är för trött. Imorgon fyller Adriano tre år 🙂 Så vi ska ha en liten kalas för imorgon med nära och kära. Godnatt sweeties.
  

BLESSED

  

  
  
  
  
  
  
  
  
Adriano hade varit så snäll, soft, söt och glad heeela dagen. Han blev en övertrött demon sen och skrek ihjäl sig men vi fick en riktigt skön dag tillsammans. Han lät mig chilla intill honom för att han var på chill humör själv. Det blev en gosig dag i soffan framför tv;n med Junior och oss. My babyboys mådde bra så det smittade av sig. Helt överdrivet söta var de. Adriano klättrade bakom soffan och skrattade. Kommer ihåg hur kul jag tyckte det där själv var när jag var liten och var hos mormor. Jag vet ju att Adriano är sååå söt. Men idag var han överdrivet bedårande. Fick ont i min käke av att umgås med honom. Ville bita honom så galen gjorde han mig med sin söthet. Vi tog ut Junior på en promenad sen. Höll Adrianos lilla hand i min och Juniors koppel i den andra. Vi kom hem för jag glömde låsa dörren. Låste dörren. Och sen gick vi hela vägen till hundgården. Plockade äpplen från träden. Adriano åt och såg ut som ett äpple själv. Shiwan och Gucci kom till hundgården.  

  
 
Adriano och Junior blev såå glada av att se dem. Shiwan och Gucci sov i Jönköping igår för Bully utställningen var idag! Gucci kom på första plats och vann! Hon vann två priser. Vår duktiga älskade Gucci!!!  Så stolt över min Bully prinsessa.

  
   

 

FAM

  

  

   

 
  
  
  
  
  
Idag kom min mamma hit tidigt på morgonen. Hon ska sova över hos mig ikväll. Shiwan åkte till Jönköping med Gucci. Vår lilla prinsessa ska ställas ut. Så det känns skönt att inte sova ensam. Har egentligen ingen anledning att vara rädd. Mina mörka tankar bara. Har ju Junior hemma. Nallebjörn mot oss. Men skulle någon försöka göra oss illa skulle Junior ta fram hans inre beast. Han är ingen att leka med. Junior fick följa med och släppa av mig på sjukhuset. Han fick såklart a boner som ni kan se på bilden i bilen. Större bilhora får man leta efter hahaha. Mitt hjärta. Han var så gosig och la sitt fjuniga, stora huvud på mammas axel när hon körde. Sen åt vi pizza. Junior är mänsklig. Ni som följt med länge VET. Han älskar att äta vid köksbordet med oss. Behandlar verkligen våra hundar som mina egna barn haha. Så bortskämda, uppvaktade och älskade. Så det ska vara. Nu chillar vi.