Kategoriarkiv: LÄSARFRÅGOR

LÄSARFRÅGA – ÄR DET DUMT ATT VÄLJA ATT BLI EN ENSAMSTÅENDE MAMMA?

Hej Alexandra! Jag har följt dig sen du var gravid med Aaliyah och älskar din blogg. Du har alltid så sköna inlägg om vardagen o verkligen visar verkligheten. Sen är dina inlägg där du hjälper läsare guld och jag hoppas du vill svara på mitt!✊

Jag blir knäpp på mig själv och behöver synpunkter från någon annan än mig själv, då tänkte jag på dig. Lite historia bakom: Jag är extremt barnsugen och har varit det i tre år. Jag och min numer fd sambo pratade om det i ett par månader men jag avslutade förhållandet innan det blev verkstad av det hela. Jag har varit gravid tidigare, blev gravid som 15åring med min första pojkvän och fick sedan missfall i ca v.10 vilket jag inte har berättat för någon utom en kompis som gått igenom samma sak och sen killen i fråga vet ju såklart. Det var väl ödet som bestämde att det inte var dags då eftersom att väldigt mycket har hänt i mitt liv sedan dess.

Jag har problem med att skapa relationer med människor, oavsett romantiskt eller vänskapligt. Det är någon form av mild kombination av aspeger och socialfobi. Jag kan leva normalt och har inga problem i yrkeslivet eller privat utöver att jag inte känner någon kontakt med människor, jag är helt likgiltig. Förutom till den lilla klick jag har till familj som betyder otroligt mycket för mig. Men detta gör att det är svårt för mig med seriösa förhållanden och mitt senaste förhållande tog en hel del på min tillit till mänskligheten överlag, väldigt ocharmig historia.

Men det gör att jag känner att ?varför vänta? ? Jag vill inget hellre än att ha barn. Jag går sista året på yrkeshögskola, hinner definitivt gå ut skolan innan jag ens blir gravid. Letar jobb runt om i sverige och har inga band någonstans så att flytta dit jag får jobb är inget problem, har gjort det tidigare.

Jag tänker att om jag i framtiden skulle hitta mr. Right så ska det ju inte spela någon roll om jag har barn. Och det här barnet skulle jag älska över allt annat.

Jag har i princip packat bbväska och redan börjat köpa kläder för att jag är så inställd på att ha barn men känner att jag vill fråga någon och det blir väldigt krångligt att fråga i familjen då ingen kan hålla en hemlighet (både en brist och styrka) o sen vet jag att de kommer ställa upp till 110% när jag har barn då vi är tighta och alla gör alltid sitt bästa för att stålla upp för varandra.

Väldigt lång utläggning för en väldigt kort fråga egentligen.Att skaffa barn som singel under 25, vad tänker du? Är jag helt ute och cyklar? Tror du att det är möjligt eller korkat? Kram och tack för svar

Hej sötis! Så gulligt att du redan packat din bbväska, trots att du inte är gravid ännu. Du kommer bli en riktigt fin, omtänksam och kärleksfull mamma! Din stora dröm om att få barn, kommer gå i uppfyllelse. Det är inte dumt eller korkat att bestämma sig för att bli en ensamstående mamma eller vara det. Det är styrka, mod och ambition. Ensamstående mammor är superhjältar med övernaturliga krafter.

Många pappor kan ändå ställa till det ofta med ge hela ansvaret tillmammorna. Trots att man är två om att skapa en familj och ta hand om sina barn ihop. Jag känner att det är mycket jobbigare att vara två om att vara föräldrar, men ändå känna sig som man vore ensamstående, för man inte får den hjälpen, avlastningen och egentiden man förtjänar. Många pappor kommer och går mycket, latar sig och kommer undan med det mycket för de är ”män”. Samhället tycker inte det är någonting fel på pappor som roar sig, när de än vill, med öl ute på krogen eller umgås med sina grabbar. Ingen höjer på ögonbrynet när tex pappor reser utan sina barn, ger sina barn godis, coca cola eller slappar under tillsyn av barn med istället prioritera mobilen. Men så fort en mamma kollar mobilen på lekplatsen, dricker en öl under tillsyn av barn, går ut och roar sig eller träffar en vän på fika utan barnen kommer oftast dömande frågan ”Vart är dina barn?!? Varför ser du inte till dina barn? Vem har dem?” Och när man svarar ”Pappan passar barnen” så är det alltid en lika konstig dömande blick som människan anser man nyss sagt att man lämnat de ensamma hemma själva. Och som man inte bryr sig överhuvudtaget och blir typ direkt stämplad som en dålig, egocentrisk mamma, som ens tänker tanken att vårda om dig själv ibland och ha egentid lite då och då.

Har pappor barn med olika mammor är det vanligt, men har mammor olika barn med olika pappor tänker människor typ direkt tanken ”Oj vad lösaktig.” Svenskar har alltid så mycket att tycka och tänka. Vad man än gör, hur bra mamma man än är, så hittar alltid människor fel. Så fuck helt ärligt vad som är normen. 90% av alla föräldrar som skapar barn, frivilliga tillsammans, går ofta skildavägar för det blir så mycket stress, trötthet och tjafs om vem som gör mest och vem som gör minst.

Kärnfamiljen är oftast mer sällsynt idag än vad det är att vara separerade/skilda föräldrar. Människor dömer fortfarande, men de kommer de alltid att göra. Men det är iallafall inte som på 50talet där det nästan var lag att gifta sig och skaffa barn sedan. Många gifter sig efter de skaffat barn. Andra lämnar varandra efter man blivit föräldrar och sedan finns det de starka som går in med inställningen om att skaffa barn och ta hand om bebisen, helt själv, för passionen att bli mamma och ta hand om små bebisar är det enda de vill, önskar och behöver.

Vi lever bara ett liv. Alltid bättre att vara svarta fåret, leva det livet man vill leva och skita i vad andra tycker och tänker. För du är huvudpersonen i ditt egna liv. Du bestämmer hur du vill och ska leva. Finns en film, tror den heter :The back up plan. Jennifer Lopez är extremt barnsugrn, blir gravid med hjälp av en spermadonator på sjukhuset som körs upp i henne. Och voilà, hon blir gravid. På väg hem från sjukhuset träffar hon mr right. Vågar inte riktigt berätta hon är gravid, men när hon väl gör det, är han redan brutaltkär och det avskräcker honom inte. Älskar henne genom graviditeten och blir pappan till hennes barn, trots att det inte är hans biologiska. Så jaaa.

Det finns bra män därute. Men ändå kan jag bli psykad och psyka mig själv intill att tänka i banor som ”Snälla, vem kommer vilja vara med mig, när jag redan har tre barn, med en annan man?” Jag skulle aldrig kunna acceptera att vara med en kille som inte älskar mina barn, samtidigt som jag aldrig heller skulle förvänta mig någon som inte är den biologiska pappan, ska agera pappa och verkligen hjälpa till med ta hand om mina barn. Jag har utländsk mentalitet och faller för utländska som ofta har den värderingen att de inte vill bli seriös med en skild mamma med barn som inte är hans egna. Men det är stereotyp egentligen. Klart det finns utländska män som tar hand om sin livskärleks barn som sina egna, men känns oftare mer, som svenska män tar sig an styvpapparollen med öppna armar. Men det sägs kärleken övervinner allt och med rätt person, kommer tidigare barn aldrig vara ett hinder, utan även ett plus.

Du skriver du ändå har svårt att bilda relationer med andra, och helt ärligt, det är så mycket mindre huvudvärk, utan någon man inte känner sig bekväm med, bara för man håller ihop för ”barnens skull” trots att man är olyckliga. Läst mycket i tidningen, småspalter, på kvinnor som är 100 år. Svarar på nyckeln till ett långt liv är svaren har oftast varit ”Mycket vin och inga män.” Vill du ha barn, nu, nu, nu, så ska du inte känna att du behöver vänta. För man vet aldrig hur mycket tid vi har kvar. Så gör det du vill. Uppfyll din önskan. Go in solo för bli en extremtbra, stark, modig, omhändertagande och kärleksfull mamma. Fokusera på vad du vill and go for it. Sedan får du stöd från din älskade familj, din godkännande från mig om att det absolut inte är dumt och när du minst anar dyker Mr right upp och kommer älska, vårda om och uppfostra ditt barn som sitt egna <3 Det kommer bli svårt. Det är inte lätt att vara gravid, det gör ont att föda och man vill dra av sig håret några gånger om dagen för man blir trött och stressad. MEN KÄRLEKEN gör allt värt det. Finns ingen renare, mer äkta, eller mer passionerad kärlek i hela världen än den man har för sina barn och när de ler,spricker och smälter hjärtat lika intensivt som det vore allra första gången. So you do you. Livet är för kort för att vänta på att leva så som man vill leva <3 Du kommer bli en fantastisk mamma!

LÄSARFRÅGA – FÖRLORAT MIN PAPPA OCH MIN KILLE ÄR DEPRIMERAD

Hej underbara du!! Har läst din blogg väldigt länge nu o är helt såld, du är såå äkta o genuin!! Jag är glad att jag hittat hit till din blogg of art!! Du har hjälpt mig många gånger att släppa taget, gå vidare, förstå mm, tusen tack för det!! Jag vet inte vem jag ska vända mig till om inte dig! Därför undrar jag om du kan hjälpa mig att förstå bättte, det är nämligen så att min pojkvän mår psykiskt dåligt atm, vet inte mycket mer än så tyvärr…

Fick reda på det igår så vet inte hur länge han har mått dåligt (vi har distansförhållande), han säger att han inte längre har ork att göra vissa saker. O är trött på heltid. Han har aldrig pratat om att han mått psykiskt dåligt tidigare, eller att han varit deprimerade osv, vilket gör det hela svårare för han vet inte vad han känner (typ mest tomhet) o stöter sakta men säkert bort mig ifrån han. Jag vet att jag som flickvän inte kan trolla bort hans psykiska ohälsa men behöver råd om hur jag ska kunna finnas/vara där för han på bästa sätt utan att han stöter, insorlerarar sig helt ifrån mig o omvärlden! Har aldrig varit med om detta tidigare då han är min första riktiga pojkvän.

Dock har jag själv varit deprimerad för cirka 2 år sedan så jag borde ha mer förståelse. I vanliga fall brukar jag ha det, lättare att hantera att hjälpa människor, finnas där för dem (har alltid varit ”psykologen” bland mina kompisar) men atm är det kämpigare än någonsin. För förlorade min pappa för några dagar sen så har inte tillräckligt mycket med ork o humöret är inte på topp heller… Blev typ helt nomnd, avstängd, förhandlingsförlamad, som ett barn på som måste börja om livet på nytt..!

Vet inte om detta har något med mitt sätt att vara samt agera atm, men har diagnosen ADD. Har haft den hela mitt liv men varit medveten om den i cirka 2 år. Hamnade i depression i samband med ADD:en, blev dock frisk ifrån den när beskedet kom att jag hade ADD, min historia ang min ADD går way, way back.. Så har som sagt typ tappat förmågan att vara ”psykolog” i samband med min älskade pappas bortgång! Tusen, tusen tack ännu en gång för denna gåva till blogg!! Kram en orolig flickvän

Hej sötis! Tack så mycket. Beklagar din pappas bortgång av hela mitt hjärta. Det måste kännas helt fucked up och som en hemsk mardröm som det inte går att vakna upp ifrån. Du är mitt uppe i djupsorg, saknad och en ihållande tomhet, men ändå är du så stark, fin och kärleksfull att du bryr dig så mycket och vill hjälpa din kille som är deprimerad, trots att du går igenom en livskris, traumatisk upplevelse och så mycket smärta just nu. Du prioriterar ändå din killes välmående, trots att du sörjer intensivt och tappat bort dig själv. Att vara deprimerad är hemskt, men en bortgång är traumatiskt. Han känner sig levande död, som den han var, har dött, men lever vidare som en bedövad spöke, medans en bortgång är den riktiga döden där människan försvinner helt från jordens yta och själen lever förmodligen på en lyckligare plats. Din kille känner ingen mening med livet samtidigt som du också fastnat mer i tankar på döden och varför det är egentligen är meningsfullt att leva, när man ändå ska dö. Livet, för mycket stress och trauma förstör oss människor, men ändå kämpar vi för att leva, trots att jobbiga prövningar tar död på oss. Antingen känner man för mycket när man är deprimerad, eller så känner man ingenting alls. Jag har en ihållande depression där jag känner alla jobbiga känslor för intensivt, samtidigt som jag ofta tänker på döden och att ta mitt liv. Men jag har den spärren, för att jag har för mycket medlidande kvar i mig, för mina älskade, än att ta den lätta vägen ut, där mina nära och kära får ärva och bära vidare min smärta. Men när det kommer till den gränsen att man känner ingenting, inte orkar göra det man tycker är kul längre och känner sig levande död, är det svårt att tänka med sunt förnuft. Man tror aldrig att det ska bli bättre. Att man aldrig kommer känna meningsfulla känslor igen. Och det är lätt att vara impulsiv. Igår körde vi upp till Ramberget och jag ville hoppa. Jag stod där med tårar i ögonen och fantiserade om att bara ta slut på allt hemskt i mitt liv och bara falla mot döden. Undrade om det känns lika skrämmande som det gör när man faller i drömmar. Och om man ångrar sig medan man kraschar rätt ner mot asfalten. Mitt liv är så mycket hemskare än någon faktiskt kan ana. Djävulen psykar mig, leker med mig och sakta men säkert dödar mig. Tvingades gråta ut mina ögon, men tanken på lämna mina barn i denna världen utan mig, finns inte. Jag skulle bara våga ta livet av mig om de dog eller togs ifrån mig. Men jag förstår smärta som baksidan av min hand. Det är hemskt att sluta leva och vilja dö. Men livet är inte lätt och det går upp och ner. Men mörka perioder kan verkligen äta och svälja en levande. Det är svårt det här med depression, man kan inte säga ryck upp dig, precis som man inte kan säga Agera friskt när någon tex är döende i cancer. Det enda som kan hjälpa är att ha tålamod, intala sig själv att den äckliga depressionen är tillfällig och att man kommer bli bra igen. Man måste bara orka prioritera sig själv, boka en tid som känns hopplös hos vårdcentralen, prata av sig hos en psykolog och få hjälp genom antidepressiva tabletter för att återuppväcka dopaminen och serotinen i hjärnan som gör att man vill och orkar leva. Det är vanligt att isolera sig och putta bort människor när man är deprimerad, för man orkar inte vara negativ, visa sig svag och belasta andra. Det enda du kan göra är att acceptera hans depression och inte tjata till sig att han måste må bra. Han känner sig nog patetisk att klaga inför dig om att han är deprimerad, när du har det ”värre” och förlorat din pappa. Säg till honom ”Jag känner din smärta. Putta inte bort mig för du känner dig svag, som du klagar eller intalar dig själv att du är en börda. Det är normalt att gå in i väggen och bli deprimerad, för livet förstör oss medan döden leker med vår hjärna. Det är mer onormalt att inte bli galen, tappa det och bli bedövad, än det är att vara stabil, lycklig och komma ihåg meningen med livet hela tiden, varenda dag, timme, minut och natt genom mörka perioder som aldrig verkar ha ett utgångsdatum. Till slut blir det för mycket, så man stänger av och psykar sig själv att det aldrig kommer bli bättre, att man aldrig kommer känna sig levande, lycklig, och hel igen. Men det tar sin tid och hur fucked up livet än känns och denna värld än är, så kommer vi sakta men säkert börja må bra igen. Vi måste bara ha tålamod genom skiten. Du är så fantastisk, stark, speciell, underbar, smart, älskad och behövd. Jag har redan förlorat min pappa och jag kommer dö av sorg pga ett krossat hjärta och många andra, om vi förlorar dig och ärver din smärta genom saknad av att du unika människa inte längre finns här. Jag vet att du är förlorad, men du är så stark och jag lovar och svär på att du kommer hitta tillbaka till livet, kärleken, lyckan och meningen, bara du har tålamod, och vågar ta emot hjälp, närhet, stöd och kärlek. Du är inte ensam. Vi går igenom den här jobbiga prövningen tillsammans. Vi behöver varandra mer än någonsin, för vi förstår varandras smärta och äcklas över livet, samtidigt. Vi kommer må bra igen. Älskling, du är så stark och jag vet att att den här mörka perioden är tillfällig. Vi behöver bara komma bort från landet grå, vi ska resa till ett tropiskt paradis, upptäcka världens fina platser för bli påminda om hur skönt det kan vara att leva. Höra vågarna, känna värmen, se upp mot himlen när den är målad röd, orange och rosa, titta på när solen går ner och se på när stjärnorna glittrar som diamanter och månen lyser så mäktigt. Vi klarar allt. Du klarar allt och jag klarar all smärta i världen, bara jag vet, du är kvar vid min sida.”Helt ärligt. Skicka det och Spara ihop och bjud honom på en resa typ till sommaren <3 Det är svårt att vara stark och hjälpa andra, när man själv inte mår bra, men jag är också sån. Bara skriv till mig när du vill, så finns jag här <3 lycka till!

LÄSARFRÅGA – HAR MIN MAN TRÖTTNAT? ÄLSKAR HAN INTE MIG?

OMMMMMMMMG MIN MAN ÄR EXAKT SÄ 110% du beskrev min man där … han beter sig precis så!!! Han kommer till mig bara när han är sugen jag får aldirg uppmärksamhet.. jag måste tjata kan vi gå på bio , promenera , göra något tillsammans och han vägrar eller så kan han gå me på det men det känns som han känner sig tvingad. Äter vi ute är han någon annanstans . Jag är gift men jag känner mig så otroligt ensam. Varje gång jag är glad och på skoj humör är han bitter och dryg och fuckar min dag , men så fort jag är arg eller ledsen så försöker han vara social , och få mig att skratta. Men nuförtiden har jag märkt att han blir arg när jag blir arg och ledsen! Fattar inte hur?

Det är riktigt deprimerande att vara med en som inte ger en uppmärksamhet eller vill vara där , en som trycker ner en istället för att lyfta en. Min man är alltid hjälpsam , lagar mat , tvättar , städar hjälper till med att ta hand om dottern … men hans hjärta känns så iskall. Han har aldirg någonsin fått mig att känna mig vacker eller värdefull. Han har aldrig sagt tack eller förlåt. Jag bara undrar? Hur kommer det sig att dom är så? Är det för att dom inte älskar oss ? Tröttnat?!

Hej sötis. Beklagar att du känner så och för hur han behandlar dig med få dig känna dig ouppskattad, osynlig och som en börda. Det är förnedrande att behöva böna och be efter någons uppmärksamhet, kärlek, tid och närhet. Behöva känna sig som ett dåligt skämt när man är glad. Ingen skön känsla. Men många killar gör det här felet. De börjar ta sin flickvän/fru för givet. Slutar försöka vinna över en som de gjorde i början med att skita i att kämpa för en, för de redan har en. De blir för bekväma med att man alltid är där och tror man redan umgås för att man bor tillsammans. Men det är inte samma sak att vara i varandras sällskap som de är att umgås. Och det är fan en fucked up känsla att känna sig ensam i en relation trots att man är två om den. Den roliga skådespelaren Robin Williams verkade ju alltid glad, gjorde allt för att få andra att skratta, men tog livet av sig. Hans citat är så sann och sorglig.

En relation är alltid en prövning. Men kärlek ska aldrig heller vara ansträngande. Det ska flyta på naturligt. Båda ska inte vilja vara någon annanstans än att vilja vara där man är, med varandra, även om det är tråkigt där. Kärlek är att göra det bästa utav situationen, ha kul, vara förälskade och lyckliga. Skratta, kramas, prata med varandra, kyssa varandra. Vi lever redan i en gråzon. Kärlek ska fylla varandras värld med vackra färger. Men med tiden blir det som började så passionerat ofta så vardagligt. Fast det finns sann kärlek där ute, utan utgångsdatum. Det är svårt att hitta och många gånger tror man att det är rätt, men ändå slutar det upp så fel.

Människor förändras. Sättet vi tänker, känner och agerar förändras med tiden. Men har man träffat sin själsfrände, sin sanna kärlek, kan inga omständigheter, förändring eller stress få känslorna, uppskattningen och de kärleksfulla handlingarna att blekna bort, förvandlas och försvinna. Att nöja sig med någon som gör en olycklig med att tänka Det kunde varit värre är ingen hållbar situation i längden. Jag tror på att man ska fortsätta kämpa för varandra genom vått och torrt, fortsätta älska varandra på ens värsta dagar, men om personen du är med, gör allt för att få dig olycklig när du är lycklig, är det fel.

Det är inte den rätta även om han så är den som gett dig en ring på fingret och det finaste gåvan i världen, ett barn. Vi tjejer tänker också fel. Ja men han hjälper till, han lagar mat, städar, hjälper till med barnen. Men fan vi är människor. Alla människor och föräldrar ska vara kapabla till det. Vi tjejer har inte så höga förväntningar. Vi stannar med män som ger oss mer tårar än skratt, och kämpar, alltför länge, för någon som vägrar visar att de bryr sig ett skit om oss. Vi kvinnor må vara jobbiga, uppmärksamhetskrävande, men vi förtjänar fan att bli älskade utan att behöva tvivla en enda sekund på det.

Många killar tror vi begär mycket. Men vi vill bara få känna oss åtråvärda, älskade och uppskattade. Att bli behandlad som man vore ett spöke där den man är med verkat glömma av ens existens och försöka hemsöka personen intill att se en är långsam självmord. Jag vet att jag är rolig, vacker och speciell, för jag har den kärleken till mig själv som jag krigat för att plantera i så många år, men ändå, kunde sättet min man ignorera mig, få mig känna mig mindre värd.

Han kunde säga jag var vacker ibland, tack och förlåt, men ändå verkade han välja att ge sina ord till vem som helst, förutom mig. Han kunde prata i telefon i timmar med människor han hatade, diskuterade och bråkade med. Men jag, kvinnan som fött hans barn,som han påstod älskade, fanns inte. Jag var bara ”sexig” för honom. Mina känslor var pinsamt och dramatiskt roliga. Mina tankar var skeva och konstiga. Att gå på en promenad var mig ville han inte ens. För vi skulle alltid tänka på hundarna. Det var alltid den ursäkten. Långsam självmord med andra ord. Och det om någonting, rubbar ens självkänsla, självrespekt och självförtroende.

Att stanna med någon pga rädsla om att vara ensam, trots att hålla fast vid personen är det mest ensamma man kan göra. Vi är inställda på äktenskapet ska hålla. Att man ska stanna som en familj, för barnens skull, trots att det gör en olycklig, vilket barnen känner av. Det är dumt för man plågar sig själva och för det, får barnen lida. För ”kärleken” är mer ansträngande och jobbig än genuin och fin. Du är inte en fucking börda. Han älskar dig säkert fortfarande, men har tröttnat på att ge dig sin kärlek, tid, uppmärksamhet, uppskattande och närhet. Så börja älska dig själv tillräckligt för erkänna för dig själv att du förtjänar bättre. Er dotter förtjänar lyckliga föräldrar. Turn the tables. Åk bort i en vecka. Säg du behöver tänka. Låt honom känna på Hur det är att sakna dig, få honom tvivla på sin kärlek för honom och visar han inte kärleken och uppskattningen du är värd att få, så kasta. Man ska vara två om att kämpa för varandra. Inte en <3 Finns gentlemän där ute som skulle smälta och dö för din uppmärksamhet, tid och kärlek. Tvivla inte en enda sekund på det. Och han kommer hitta dig när du är redo och aldrig sluta leta efter leenden på ditt vackra ansikte. Finns någon där ute som väntar på du ska inse att du förtjänar bättre. Och när du stänger ut mannen som inte är värd din kärlek, öppnar du dörren för den som väntat på dig, som förtjänar dig och som hellre skulle dö än att såra dig eller få dig känna dig dum <3

LÄSARFRÅGA – ÅNGRAR DU DIN TATUERING IDAG?

Hej fina Alexandra <3

Jag har en fråga till dej som jag hoppas att du kan svara på. Jag är gift och har barn med min livskärlek och vi har det underbart men en sak jag stör mej grovt på är att han har sitt ex namn tatuerat och varje gång jag ser den får jag en brinnande känsla i hjärtat. Han har många gånger sagt att den inte betyder något och det tog ett bra jävla tag innan han började med laser behandlingar, som sagt det tar tid o han har gått på två behandlingar men den syns fortfarande. Jag undrar hur kan jag överkomma denna brinnande känsla?

Han har tatuerat våra barns namn för han säger att han älskar de mer än allt på jorden, då älskade han henne också lika mycket? Han har sagt att han vill tatuerar mitt namn men jag vägrar, det betyder ingeting för mej längre när jag vet att en annan tjejs namn varit på hans kropp.

Jag vet att du har Shiwans namn tatuerat på din kropp. Hur ska du göra i framtiden när du träffar en kille? Jag kan tänka mig att killen kommer få samma känsla som jag, att man är ett andrahandsval o att de aldrig kommer älska oss lika mycket…

Har du funderat på att ta bort din tatuering nu när ni har separerat? Ångrar du tatueringen idag? vad är historian bakom den. Puss o kram <3

Hej sötis! Jag förstår din känsla. S hade sitt exfrus namn intatuerat när vi blev kära och det tog mig att tag att se förbi det. Jag skämtade ofta om att skriva mitt exnamn med bläckpenna varenda dag på handen. Tror jag gjorde det två gånger. Så barnslig, haha. Men han hade hennes namn intatuerat på två ställen och strök det ena. Men fick ändå överseende. Skitskumt. Han hade mitt födelesedag intatuerat, som en rolig grej han gjorde varenda år, ett lejon mitt stjärntecken, mitt element, eld , och så 13 på smalbenet. Året vi gifte oss och fick Adriano. Så kändes ändå meant to be. Att han tatuerade in allt det där, innan han träffade mig. Sen överaska han mig med tatuera in mitt namn. Soon to be exwife #2. Stelt. Har hans namn också. Under nyckelbenen. Där det verkligen syns också. Yay. Skämtat om det ska bli tredje gången gillt och om han ska tatuera in den tredjes i pannan. Svär, I’m too petty sometimes. Men rolig ändå. Jag hade a backup plan, om det skulle ta slut. Står Shiwan, my love. Fortsättningen skulle bli; and your love started a family. Men känns inte som värsta bra grejen längre. Man är oftast impulsiv, ung och dum när man tatuerar in en lovers namn. Känns i efterhand lika omoget som att klottra sin crush namn på ett papper och handen. Och huuur många gånger har man inte klottrat namn på personer man varit kär i, på block, som man heeeelt glömt av och kommit över idag? Tänk så.

Enda namnen man ska tatuera in är fan sina barns namn. För dem kommer man aldriiiig sluta älska. Har Adriano på handleden, men ska nog laserbehandla Shiwan och skriva alla barns namn under nyckelbenen. Kanske bara Aaliyah och Jamie där, för känns orättvist att ha Adrianos namn på två ställen. Får se.

Men kan säga såhär. Han älskar inte sina barn lika mycket som han älskade henne. För jag vet att jag aldrig älskat S lika mycket som mina barn. Ligger inte i en mamma eller normalförälders natur att älska någon lika mycket eller mer än sina barn. Jag älskar min mamma tex mer än allt, men det galna är, att man älskar till och med sina barn mer. Min mamma sa det till mig, trodde henne inte, men det stämmer. Typ. För jag kommer gå under av sorg när min mamma går bort. Fyfan. Vill inte ens tänka på det. Men det är naturens gång. Det är mer normalt att ens föräldrar åldras och försvinner, än vad det är att förlora sitt barn eller sina barn. Jag tror hundra procent på att man kan dö av ett brustet hjärta då för kärleken är för extrem.

Förstår att du känner att du är ett andrahandsval, lite så kände jag med, men sedan tänkte jag att jag är speciell, ändå, för jag är mamman till hans barn. Och det är speciellt. För man skapar en familj tillsammans. Även om jag inte älskar Shiwan mer på det passionerade ”jag är så kär” sättet, så kommer jag ändå alltid älska honom för att han hjälpte till med att ge mig världens finaste barn. Han kommer alltid vara viktig för mig, och jag har älskat honom väldigt intensivt. Har hans namn intatuerat, MEN jag vet samtidigt nu att han inte var eller är min livskärlek. Han var min stora kärlek. Pappan till mina barn.

Men jag vet, att jag kommer kunna älska igen. Det ligger i människans natur att falla in and out of love med människor. Så tro mig. Han älskade henne inte mer än dig. Han var kär och naiv. Du har gett honom sina barn, så tro mig, han kommer alltid älska dig mer. Tänk inte att du är en i mängden. Han har laserbehandlat bort hennes namn. Är ni varandras the love of eachothers lives, är lyckliga och har en fin familj tillsammans, så låt fan inte hans förflutna eller dumma, osäkra hjärnspöken ställa till onödiga problem.

Låt inte svartsjuka dränera er kärlek, tillit eller lycka. Det är onödigt. Tro mig. Svartsjuka, anklagande, osäkerhet och brist på tillit förstör verkligen en relation. Alla har haft ett förflutet. Använd inte hans emot honom. Du har också älskat tidigare, enda skillnaden är att du var smart nog att klottra det i dagboken, istället för inrista det på kroppen. Men det har samma betydelse. Han var bara mer ”fjortis”, och ville bevisa sin ” kärlek” med att markera sig själv på det dummaste sättet.

Sluta tvivla på hans kärlek för dig. Det kan förstöra er relation. Och om du ändå inte vill ha ditt namn på hans kropp, så släpp det. Kanske kom på en fin symbol istället som står för er familj, typ infinity tecknet som ni kan göra tillsammans som står för evig kärlek för barnen, ni föräldrar, love of eachothers lives och familjen. Det önska jag att jag istället hade gjort, och det där är meningsfullt och verkligen kärlek utan utgångsdatum, som man aldrig kommer ångra. Han älskar dig mer än allt. Ni är lyckliga. Låt inte ett laserbehandlat tatuering förstöra det!

Det förflutna är över och hennes namn har bleknat bort. Han kommer alltid älska dig för du är mamman till hans barn och pappor, enligt studie, älskar mamman till sina barn lika mycket som sina barn. Bara vi mammor som oftast älskar våra barn lite hårdare för vi burit dem i magen, ammat genom vår kroppar, orkat med dem genom allt och älskat och alltid kommer älska till vår sista andetag och förevigt mer. Så var inte barnslig. Han älskar, lever, dödar och dör för er. Ingen kärlek kommer någonsin kunna mäta sig med det <3

LÄSARFRÅGA – HAR KILLAR SEX MED FÖRSTA DE KAN FÅ?

Hej Alexandra!!! Måste säga du borde bli en kurator eller en psykolog!! Du är så duktig när folk skriver till dig så svarar du på dem frågorna som om du känner dem och umgås med dem vardagligen!!

Min fråga är, för att ha sex med någon måste man känna någon attraktion? Eller kan man egentligen ha sex med vem som helst? Tar killar och tjejer det dem får eller väljer dem också? För jag är liksom förvirrad hur killar egentligen tänker. För killar dem tar oftast det dem får och det verkar som att killar inte får sex varje helg utan det är jävligt svårt för dem. Men när en tjej skriver till dem vill du ses? Ska vi hitta på något? Och det brukar oftast slutar med sex ifall det är okej från båda sidorna. Men bör man tala om för personen att det ör engångs eller kks? För blir killar förvirrade av sånt? Eller kör dem bara på? För om jag frågar hej har du planer? Kommer det låta typ billigt?

Hej tack sötis. Haha ni låter så flummade och gulliga ibland med era läsarfrågor. Killar brukar dra frasen Paperbagsex. De är deras bekännelse gällande att de kan ha sex med en tjej som har ett fult ansikte, men en fin kropp. Många killar är tex otrogna med tjejer som är ”fulare” än sina flickvänner/fruar, för får de inte sex lika ofta som de önskar. Då kan de låta ”första bästa” som är villig/ lätt att få sex med, mata deras snoppegon. Känd uttryck att killar tänker med k*ken. Och många killar tar det de kan få.

Killar brukar inte ha lika höga krav på tjejerna de har sex med. De är mer hungriga på orgasmen, än hur kemin känns med tjejen, eller hur hon ser ut. De flesta killar är ganska desperata av sig. De vaknar upp med morgonstånd för ingenting och blir deras egon matade så kan de ha sex med vem som helst. Ok inte med sin mamma eller syster kanske, men många har inga problem med att sätta på första villiga. Att få en bra avsugning/utlösning av en tjej som är typisk paperbagsex, är bättre än att runka sig fram till en ”ensam orgasm”.

Killar kopplar inte kärlek och sex som många tjejer gör. Därför äcklas många killar efter onenightstands och slutar höra av sig för kemin inte varit tillräckligt stark. Efter sin orgasm är det klart. De har fått kroppen eller hålet och sedan knullar de sig fram med hopp om att hitta den ” rätta” som passar deras dingdong perfekt. Att ha sex med någon jag inte känner mig attraherad till, går inte. Sånt är för ansträngande. Många tjejer är likadana.

Man måste bli blöt mellan benen, om man ska ha sex och det går inte, om man känner sig lika torr som en uttorkad mellan benen. Men sen finns det sexmissbrukare också, och nymfomaner, haha så de har lätt för att ha sex med den första villiga. Brukar kännas typ äckligt eller som en besvikelse, för många, när det inte heller finns känslor med i bilden.

Svårt att tänka mig sexet blir wow med någon man inte känner känslor för, kemi eller attraktion. Men jag har känt många killar som haft sex med tjejer som inte ens varit deras typ och de är för dem är sexförsökskaniner och jagar orgasm och bekräftelse. Sex kan vara skön tidsfördriv och många kan bli impulsiva och despersata när de känner sig ledsna, ensamma eller har dålig självkänsla.

Tjejer kan oftast skämmas över hur många de haft sex med, medan killar känner sig stoltare ju fler de haft sex med. Så många dudes försöker samla guldstjärnor hos sina grabbar och hatare när de haft sex med många tjejer. De sticker i hatares ögon när en kille haft och får många tjejer samtidigt som de får highfives av sina grabbar. Killar är fortfarande lika kåta som de var i puberteten. De kan göra vad som helst för sex. Snacka hur mycket skit de bara kan, för att få en tjej på fall och sära på benen.

Allt för en orgasm. Fan, de kan bli ”gay” i fängelse bara för att stimulera deras dingdong i ett hål. Killar är skitsliskiga och har typ också ett uttryck att man bara är gay om man tar emot istället för att ge. Man ba WHUT?! Fast ew. Jag experimemterade i tonåren med tjejkompisar. Vi var fjortisar. Fanns ingen kemi, attraktion, känslor på det sättet, överhuvudtaget från mitt håll. Men vi var uttråkade fjortisar och att hångla med en tjej klassas sexigt och normalt, trots att det egentligen borde klassas som lika gay som två killar. Men ew spyr när jag tänker tillbaka. Är inte lagd åt det hållet.

Dubbelmoral ändå men Sååååå straight som det bara att går bli. Så många kan ha sex också, när de är utråkade eller bara känner för att testa sig fram. Killar är skithungriga. Många assholes är skittända på sin flickvän/sambo/fru, och har fortfarande skön sex, men sätter ÄNDÅ på brudar som ser ut som Gollum typ, i jämförelse, för tjejerna är easytargets och matar deras sliskiga egon.

Så du har helt rätt med att många killar är desperata. De tar tjejerna dem kan få. Om det nu inte handlar om våltäkts”män”, men det är en annan femma. Men killar har svårare att hålla sina dingdongs i styr. Tänker tillbaka på Jersey shore tiden när killar kallade de mindre fina tjejer de satte på för Grenades. Kommer ihåg hur äcklad jag blev för många år sedan på vår gamla grannes kompis. En var förlovad eller på väg att bli och såg ”bra” ut, men drog ändå dit grenades. Bara för att ligga för hans fästmö var oskuld. Tyckte han var skitäcklig och det fick han höra. Ew fick höra uttrycket F*tta som f*tta. Spydde typ. Hade så skrivit till hans fästmö om jag visste vad hon hette. Men han visade hur vacker hon var och älskade henne, men satte ändå på brudar dubbelt så stora, långa och utan ögonbryn typ.

Så många killar skiter fan i allt, bara de får sex, orgasm och bekräftelse. Men nej du kommer inte låta billig om du frågar om en kille vill ses. Kanske om han är upptagen, MEN en tjej borde få ha sex med lika många som killar utan att få en orättvis stämpel, medan killar blir hyllade. Men det bevisar bara vilka grottmänniskor de är. Har sex med getar, pocketpussies, och uppblåsbara dockor. Ew haha. Sen har du ingen skyldighet att berätta det bara var en engångsgrej, just do the silemt treatment efter, som killar drar efter som gör tjejer så flippade, tills de fattar dissvinken.

Killar blir ofta mer förvirrade när tjejen vill fortsätta ses efter de redan är klara med varandra. För de oroar sig tjejen vill ha ett förhållande. Men är sexet magiskt för båda och Vill man fortsätta vara kks, kan man snacka om det. Lycka till <3